Jag har haft lite att stå i några dagar. Levt ett slags mikrodubbelliv, kan man säga. Trodde det skulle vara piece of cake men vad jag bedrog mig. Jag som på ett om jag får säga det själv ytterst kompetent sätt levat det mest utstuderade dubbelliv i år efter år har nu svårt att hålla den egentligen mest oskyldiga lögn under armarna.
Där jag förut fann en hisnande utmaning i att expandera och kultivera lögnen samt försvara den mot vad slags tentakler av sanning eller insikt som hotar dess fortlevnad och därigenom mitt dubbellivs beskydd med uppammande av all min förslagenhet.
Fan vad det har ändats.
Mest talande var nog när jag igår skulle ringa hem till min fru och berätta att jag skulle bli borta en stund till. Jag tog telefonen i min hand och slog numret för att ringa hem och ljuga min fru rätt i örat. Jag mådde nästan illa, trots att ju lögnen inte alls var särskilt brutal eller ens illa menande. När jag skulle ringa upp såg jag att jag slagit det nummer jag hade hem på den gamla onda tiden. Numret hem till den jag brukade ringa och ljuga för på regelbunden basis.
Fy fan. Jag blev skärrad. Och kände vibrationer från en tid jag är ohyggligt lycklig att jag lämnat bakom mig.
I dag fyller hon år, min älskade fru. Och någon liten överraskning kan väntas till följd av ovan nämnt ljugande. Parallellt med roligheten med det har en växande ilning tagit form i mitt hjärta under förberedelsetiden. En tagg som visat mig klart och tydligt hur det är nu mot hur det var då. Hur stor förändringen är i mitt liv och hur mycket lättare, gladare och framförallt mer äkta allt är.
Det går inte att jämföra. Natt och dag har mer likheter.
Och jag är så långt ifrån samma person då som nu fastän jag ju ändå är det. Fascinerande, faktiskt.
Det är svårt. Tungt. Påfrestande. Förödande och direkt självutplånande att försvara en lögn. Det är därför så många har så ont i vår värld idag. Men det är på grund av den upplevda lättheten, det sanna pånyttfödandet kanske man kan säga, som lögnen finns. För att man som jag denna dag ska få dra det där första riktigt djupa andetaget igen och känna att lögnen – oavsett hur står den är eller hur djupt den har gått – är över och att man kan vara helt äkta och ärlig igen.
Det är grejor, det.
Grattis Sara, min älskade hustru och nyckeln till ett liv så långt underbarare än någon någonsin kunnat beskriva.
fredag 23 november 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar