Fredagsmys med mental eftersmak

Den där extrafamiljen vi har kommit att dras med kom förbi en sväng igår kväll igen. Det var på tiden – de hade ju inte varit här sedan i tisdags. Har man väl fått hit dem är de ruskigt svåra att bli av med – tack och lov. Så länge det finns en spisfläkt så finns där också outtömligt med samtalsämnen och denna kväll – övergående i natt men blott något litet nafsande på morgon – var intet undantag. Barn tappade tålamodet, hämtade filtar och kröp in i mattan under köksbordet och somnade. Så även hunden. Diskussionen fortsatte oförtrutet.

Vad säger man?

När man sitter där – några timmar innan – och pratar om lokaler och inser att man stött på ett hinder av praktisk natur som kan vara en showstopper för en verkligt god idé. Att det kanske kan bli knepigt att hitta något som passar. Formar en tanke av att någon annan ska lösa det åt oss. Provkör insikten om livets konstruktion genom att helt enkelt formulera tanken ”jag vill att någon kommer med en lokal så att vi kan ta detta vidare”. Knappa timmen senare sitter det någon vid köksbordet som har lösningen på problemet. Helt oannonserat. Det är så jävla läckert alltihop. Tidigare kallade jag det för symmetrier – när saker bara stämmer sådär.


Nu har det fått ett annat namn. Nu kallar jag det Livet. Eftersom livet egentligen är en stor symmetri. Förefaller det fel, asymmetriskt eller kanske till och med obehagligt så är även det en formation i den perfekta symmetri som håller alltihop samman. Som ser till att allt är vad det är menat att vara, blir vad vi önskar att det ska bli och att allt det där fanns, finns och kommer att finnas i perfekt samklang med allt som alltid funnits, finns och kommer att finnas.

Det är så enastående vackert, alltihop.

Men inte nog med det. Jag fick en del att tänka på också. Riktigt tänkvärda saker. Det handlade om utveckling, programmering, att börja tidigt respektive sent, att prestera på målsnöret och till icke föraktlig andel handlade det om det där bekräftelsebehovet. Det strålar liksom samman där någonstans. Jag menar – jag har ju aldrig någonsin gjort det för pengarna. Har knappt låtsats att jag gör det.

Jag har nog mest gjort det eftersom jag tycker om att skapa saker. Och då allra helst under press. Enklaste sättet att åstadkomma den där pressen är att vänta tills det precis bara nästan är för sent. Att bevisa för mig själv att jag minsann kan. Och för andra. Varje gång. Hela tiden. Bekräftelse.

Precis bara nästan. Där har vi ett ledtema. Jag gillar precis bara nästan. Leva på kanten, på sitt eget lilla sätt. Så här sa någon om mig för många år sedan:

”I ask him every day and he tells me that it will be ready on time but he never has anything to show me. Neither does he seem worried about it. Then, when the race is almost over he starts running as the unpredictable racehorse he is and wins the race every time.”

Sagesmannen till ovanstående tyckte att det blev väldigt irriterande att jobba med mig, även om vi åstadkom mycket tillsammans. Det var spännande hela tiden. Citatet hämtat fritt ur minnet inför en av mina verkligt katastrofala uppvisningar av ett icke färdigställt system hos ett av världens största förlag en solig vårdag i Paris. Vi redde upp det, sagesmannen och jag, med en ohälsosamt stor portion charm att ge struktur till den tunna soppa vi dragit samman ett prominent gäng att förevisa. Jag kände mig som en riktig skojare. Vilket kanske inte riktigt var så skojigt som det låter.

Att börja sent som alibi för att inte riktigt behöva prestera fullt så bra som den som tagit ordentligt med tid på sig. Att kunna klappa sig själv på axeln och säga ”om jag [eller du] haft ordentligt med tid hade det varit perfekt”. Vilket utstuderat självbedrägeri det är. Att vidmakthålla bilden av att jag är lite bättre än jag är genom att lura mig själv att jag inte har tid så att jag slipper inse att det jag aldrig hann med är konsekvensen av mitt bristande intresse för detaljer.

Rätt fånigt egentligen.

Och så tänker jag på alla saker jag gjort. Alla de där grejorna som det faktiskt blivit något av. De ”hack” jag spottat ur mig som svarat upp mot ett behov och därför vunnit acceptans och användande. Jag har ju gjort dem på mitt sätt. Pressat fram dem ur luckor av komprimerad tid som jag skapat åt mig själv med det enda kravet att de egentligen inte ska finnas. Och som när de väl tagit fart måste överlåtas på andra att reda upp de av mig inbyggda misstagen.

Var har stommen till det företag jag huvudsakligen lever av uppstått egentligen? Var skaffade jag mig tiden till att bygga de där verkligt gångbara modellerna – klä dem i kod och göra dem exekverbara? Raden av arrangerat tillfälliga tidsytor blir plågsamt tydligt.

På tåget mellan Uppsala och Stockholm, inledningsvis. När SJ optimerade sin förbindelse mellan städerna och kortade restiden från 47 till 38 minuter minskade de samtidigt min produktivitet avsevärt. Jag minns att det retade mig att jag fick mycket mindre gjort.

Kastrups flygplats där jag häromkvällen jagade ätbarheter är en annan plats där mycket utveckling skett. Jag minns att jag mer eller mindre med flit ”inte hann till” direktflighten från Düsseldorf utan istället maskade mig kvar i Köln för att få ett par åtråvärda väntetimmar på Kastrup där jag satte mig i den underbart doftande rökavdelningen som då fortfarande fanns och drog kodrader ur nollpunkten eftersom jag lyckats lura mig själv att den tid jag befann mig i inte fanns och därmed var obegränsad.

Exemplen är egentligen otaliga och det gäller alls inte bara arbete. Även skrivandet är drivet ur samma nollpunkt. Samma självbedrägeri. Varför kan jag annars bli sittande en halvtimme på dass med en WC-PC eller kack-Mac och skriva fritt ur sinnet när samma ord inte kommer farande vid köksbordet?

Vem försöker jag lura?

Mig själv, förstås.

Och hur tycker jag att det går?

Jo – tackarsomfrågar – fram tills nu gick det alldeles utmärkt.

Tills han började ställa frågorna kring vad som kunde bli resultatet om jag tog lite mer tid på mig. Och tills hon förklarade vilken alldeles förträfflig självbedrägeri- och självbekräftelsemekanism det är att börja åt helvete försent. Och tills Hon började prata om hänsyn och matning av katterna och om saker som jag tycker att jag tycker att jag borde tycka att jag borde.

Men det var igår. Så jag frågar väl igen, då: hur tycker du att det går?

Nej – tackarsomfrågar – nu tror jag inte att det går alls, om sanningen ska fram.

Jag bad om att få veta det. Jag bjöd in honom i min tankemässiga sfär eftersom han utstrålade precis just det där. Eftersom han har förmågan att ta det utstuderat lugnt där jag trycker på gasen så att nacken nästan knäcks. Han är envist frågasättande där jag dras med i taktfast och överskruvad inspiration. Och sannolikt tvärtom. Det är också därför vi kommer att uträtta stordåd.

Men just idag blev det lite komplicerat.

…eller… hm…

Egentligen blev det med ens ohyggligt mycket mindre komplicerat.

Det handlar ju om att jag kan börja vara så pass ärlig med såväl mig själv som med min omgivning att jag står för vad det är. Någonstans i botten finns en känsla av stress. En otålighet inför detaljer och idéer. Jag menar – om jag på förhand vetat hur mycket tid de saker jag givit mig in i skulle komma att ta – skulle jag då ha gjort dem?

Sannolikt inte.

Varför?

Eftersom jag på förhand skulle gjort bedömningen att det inte hade varit värt arbetsinsatsen. Alltså måste jag lura mig själv att den tid jag lägger ner inte riktigt räknas. Att det är tid som jag egentligen inte hade någon annan avsättning för. Terminaltid, tågtid, flygtid - väntetid.

Dumjävel. Faktiskt.

Och så beskriver jag mitt eget projekt för mig själv – det allra senaste. Social avkastning med dess tre ingångar: 1) Småskaligt företagande med viktigare saker än finansiell avkastning som drivmedel, 2) Framvaskandet av några verkligt skalbara mönster ur det småskaliga företagandet och 3) en möjlig märkning/ certifiering för den som vill utöva konsumentmakt i småskalighetens tecken.

Det är tvåan ovan som får mig att rysa. Det är min modus operandi ”blown out of proportion”. Många små innovationer blir aldrig storskaligt exploaterade av den anledningen att gapet mellan småskaligt lekande/ experimenterande/ utforskande å ena sidan och välfinansierade expansivt laddade industrialiseringsprojekt å andra sidan är för stort. Den som har en idé som gör något rejält mycket bättre tar den sällan till en världsmarknad på grund av hur nämnda världsmarknad ser ut och dess konsekvens hur förutsättningarna för exploatering ser ut (jo, jag vet att finanslocket finns där men i det beskrivna tankeskedet är det inte den konstruktionen som är låsningen).

Vad jag vill göra är alltså att locka fram alla de brillianta småsaker som har potentiell storslagenhet under förespeglingen att det inte alls behöver bli något storslaget för att sedan ge det möjligheten att bli just storslaget om idén visar sig ha potentialen. Phu.

Exakt som när jag själv sätter mig i rökzonen på Kastrup och tillåter mig själv att dra kodrader ur stilleståndstiden utan att tänka på att det kan (eller rättare sagt ska) bli något som används av tusentals och åter tusentals slutanvändare.

Om jag vågat tänka tanken från början: om jag vågat tro på den från den absolut första kodraden; hur hade det då sett ut? Om jag varit uppriktigt med vad jag lägger min tid på och sagt till mig själv och min omgivning att ”det här kommer att bli en killer” och också låtit design och arkitektur ta höjd för det.

Jag vet inte, faktiskt. Men per gårdagens stund under fläkten har utsikterna att lura mig själv drastiskt försämrats. Parallellt har jag ju kommit att inse vad tanken faktiskt är kapabel till. Jag menar – om jag helt enkelt bestämt mig för att vissa idéer ska bli bärkraftiga och växa till den skala jag drömt om; då är det ju inte särskilt smart att försöka lura mig själv att tiden jag lägger på dem inte behöver finnas.

Nu blev jag yr i mössan. Har sovit för lite. Tror att jag bryter här och går ut och mockar i stallet istället.



Kul liv, det här. Tack. Mera, tack.