Tag plats, dörrarna öppnas!

Det blev en synnerligen intensiv vecka. Vad jag trott skulle bli en lite lätt kittling av sinnet förefaller dra med sig en lavin av samband som – spritt på det ökande antalet inblandade – når obeveklig fart innan man vet ordet av.

Sambanden är ju inte mindre än löjeväckande. Kommer någon in från kylan och dricker kaffe så nog fan är vederbörande involverad på något sätt. Eller den där hitreste hemvändaren med beundransvärda ärenden och intentioner.

Det här kommer att bli stort. Skitdjävla.

Och inte nog med det, som säljaren sa. Det kommer mera. Jag menar – vi har ju allt det där andra också. Det som fanns innan. Produkter och marknader, lösningar och paketeringar. Den nästan självklara expansionsriktningen och alla de myriader små och stora möjligheter som döljer sig där.

Återigen står jag vid den där punkten. Jag stod där 2008 när jag träffade min Sara. Jag såg hur precis allt jag någonsin känt och upplevt hade en mening. Hur symmetrin blev total och hur allt föll på plats. Det har stannat där. Jag älskar varje dag, varje nyans, varje ögonblick även om pannan värker och tankarna skenar.

För det är nu det kommer samman. Det är nu de möts, alla de där sambanden – precis som med kärleken den där sensommaren och hösten läkte alla mina sår och botade alla mina rädslor så får nu den trådmodell av verkligheten som mina drömmar för utanpåverket byggt nu kött och blod för varje sekund som går.

Mullret i marken har övergått i ett trevligt sorl mellan människor som är menade att mötas precis just nu. Väven görs komplett och nerverna som växer fram i det färska köttet längst skapelsen börjar leker med känslan av att utbyta signaler med varandra. Det är så enastående ljuvligt alltihopa. Och jag befinner mig mitt i ögat. Det är så underbart att jag inte hittar orden.

Tack. Mera, tack.