Idéer

I går var det dags för Social avkastnings första riktiga milstolpe – ett seminarium om LCHF med en namnkunnig pionjär på området (Lars-Erik Litsfeldt). Själva seminariet inleddes med en kort introduktion om tankarna bakom Social Avkastning. Inte direkt några stående ovationer men i all ödmjukhet begriper jag att det inte är direkt lätt att begripa.

Jag har tänkt på det i åtskilliga år. Dessa stackar fick tre och en halv minut på sig att begripa och riktigt så fort går det inte. Däremot är jag säker på att många mentala bollar satts i rörelse. En obeveklig och ganska stor rörelse, faktiskt.

Att frikänna sig själv i målet mot systemet och säga att ”mina idéer är inte så jävla dumma”, ”jag kan” och ”jag vet vad jag vill” är vad som väntar en bit ner längst vägen. Det kommer att bli alldeles ohyggligt spännande. Milt uttryckt.

Det kommer sannolikt inte att gå fort – det gör det inte med verkligt fundamentala förändringar. Att låta det ta sin tid är det snabbaste sättet och denna totala förändring från vanvett till sundhet måste få verka genom sin egen oundviklighet.

Och varför stressa? Saker och ting är ju alldeles underbara som de är.

Satt på ett flygplan från Barcelona för en herrans massa år sedan. Killen bredvid hade flyttat ner från Stockholm för några år sedan och saknade våren. ”Här nere är det vinter en dag och sommar nästa – i Sverige tar det ett par månader. Då hinner man uppleva varje litet steg framåt och glädjas åt alla de där nyanserna som här nere bara ändras över en dag i vårens första värmebölja”. Så sa han. Jag tycker att det var en väldigt klok iakttagelse, faktiskt.

Idéer som får träffas och umgås är som vilka levande väsen som helst – finner de varandra attraktiva så fortplantar de sig. Växer och väller fram i kreativa vågor.

Tjusigt.