Learning by doing

Tittar man alldeles i början av kundregistret i det företag som är stommen i min försörjning så ser man följande: Kundnummer 0001: Learning by Doing ApS. Letar man efter en numera nerlagd blogg vars upphovskvinna fullkomligt förändrat mitt liv till det utopiskt underbara så bär den samma namn. Även företaget är nerlagt. Men ändå.

Tittar man vid en godtycklig tidpunkt i min karriär så hittar man samma och åter samma gamla gnat; informellt lärande, upplevelsebaserat lärande, användarstöd, EPSS, just-in-time training – you name it. Det är vad jag pysslat med så gott som sedan jag lämnade det formella lärandet bakom mig – skolan alltså.

Kan det vara så att jag har lite av en fetisch? Eller att jag kanske inte älskade skolan av hela mitt hjärta? Universitetet vet inte hur jag ser ut. De tio poäng matte och statistik jag faktiskt lyckades ta mig igenom får utgöra det glänsande undantaget. Just den gången blev det nästan lite fånigt.

Jag fick jobb direkt efter gymnasiet. Min farsa fixade in mig vid institutionen för Virkeslära vid SLU (Lantbruksuniversitetet) knappa 50 minuters cykeltur från norra Uppsala där jag bodde. Jag fick jobbet eftersom farsan kände en inte direkt vanligt professor där och eftersom jag kunde programmera. Institutionen behövde en del hjälp med vad som då kallades ”datan”- alltså vad som idag är IT.

Till en början handlade det om att ta hand om alla frågor (vad som idag kallas support) som de anställda hade kring sina datorer och hur man fick det man ville att hända i dem. Parallellt med detta gled jag även in i ett projekt för statistisk analys av utfall kontra attribut på inkommande råvara i sågverk. Det är fortfarande det mest spännande jag någonsin jobbat med. Oslagbart, faktiskt.

Idén var att mäta inkommande stockars bulighet, avsmalning, barktyp och så vidare och mappa det mot vad som kom ur sågverket – d.v.s. kvaliteten på plankorna. Med en modell för detta på plats skulle man kunna välja timmer som lämpade sig för den sorts utbyte man ville ha och tvärtom. Idén var djärv 1994. Idag är den verklighet – inte tack vare mig, men ändå.


För att göra beräkningarna användes den inte helt okomplicerade metoden multivariant analys – ett statistiskt tillvägagångssätt ombesörjt av den redan då väldigt komplicerade analysprogramvaran SAS. Jag minns det lilla röda häfte jag lite skämtsamt fick låna av en doktorand jag glömt namnet på med orden ”här står hur multivariant analys fungerar”. Det var då jag anmälde mig till tiopoängskursen. Boken var i det närmaste oläslig.

Men skam den som ger sig – jag plöjde boken och även om jag inte förstod allt så fick jag ett mönster klart för mig. Ett mönster som jag kunde para med en annan tanke som härjat sedan det tidigare gymnasieåret – den om neurala nätverk. För den som inte vet vad neurala nätverk är så ska jag i korthet introducera ämnet. Det är inte helt säkert att läsaren kommer att vara ointresserad så var varnad.

Neurala nätverk är en statistisk modell som försöker efterlikna hjärnans arbetssätt för att fatta beslut utifrån en stor mängd data. Lät det konstigt, det där? Något som verkar underligt eller ringer en varningsklocka?

Va?

Var det någon som påpekade att vetenskapen faktiskt inte riktigt vet hur hjärnan fungerar ännu? Var det någon som kommenterade att detta med synapser och signalsubstanser kanske inte ens är en fraktion av sanningen? Så är det säkert men det gör ju knappast neurala närverk mindre spännande. Jag menar – om man lyckas simulera hur man tror hjärnan fungerar så vet man ju hur nära sanningen det är…

Hursomhelst. Man tar input, lägger den över ett antal noder och kopplar man den via ett nätverk av noder till en output. De mellanliggande noderna har var sin koefficient – alltså ett värde med vilket det ingående värdet multipliceras för att ge det utgående. Det resulterande värdet jämförs med önskad output och en skillnad mellan vad det neurala nätverket räknade fram och vad som var det rätta svaret räknas ut.

Skillnaden mellan rätt svar och det givna svaret räknas fram för nätverket som helhet och koefficienterna uppdateras var och en i förhållande till den ”träff-procent” som hela nätet hade. Låter det komplicerat? Lite osmidigt? Jo, det må vara hänt. Och i fallet med stockanalysen gav det inte heller några direkt häpnadsväckande resultat.

En enda gång har jag lyckats få ett neuralt nätverk att prestera. Känslan var magnifik. Jag byggde en enkel modell med hjälp av en kamera till min gamla Atari ST. Monokromerade bilden (gjorde den svartvit) och delade upp den i 32 stora fläskiga punkter som jag matade in i ett neuralt nät. Tanken var att systemet skulle kunna mappa en grafisk bokstav mot dess position i ASCII-tabellen – nära nog ett skolboksexempel. (Detta var mitt specialarbete på gymnasiets sista år. Det var inte särskilt tråkigt.) Nätverket skilde inte på alla bokstäver utan lyckades bara skilja grupper av tecken –det kunde se att ett tecken var T, Y eller P visavi B, D och R, men jag lyckades aldrig få det att lära sig hela alfabetet.

Jag menar – vad kan vara mer lärandeorinenterat än att försöka skapa syntetiskt lärande i en statistisk modell? Jag hade varken tålamodet eller tiden att slipa på nätverken till den grad som behövdes. Som det såg ut 1994 käbblade de lärde om huruvida man fick ingripa och peta på de individuella noderna/synapserna i nätverket för att få inlärningen att ”dra åt rätt håll”. Det fanns funktioner i verktygslådan att ”slumpa om” koefficienterna så att man kunde börja om ifall inlärningen låst sig i ett felaktigt läge.

Och det hände ofta. För om det är något jag lärt mig av pysslet med de neurala näten så är det hur lätt det är att lära sig fel. Jag tror att det har att göra med återkopplingen till koefficienterna (kallat ”back-propagation”, förresten – coolt ord, inte sant?). Att man hela tiden baklängesmatade nätverket med rätt svar. Detta är ju exakt vad man gör när man belönar elever som lär sig och inte belönar de som inte lär sig i ett klassrum.

Överhuvudtaget är likheterna mellan neurala nätverk och den klassiska klassrumsbaserade utbildningen inte direkt små. Och nu till det verkligt spännande för den som orkat hänga kvar så här länge. Finns du ens? Ge dig gärna tillkänna i kommentarsfältet så kommer biobiljetter med posten (maila din snigelpostadress till nej@olsbo-invest.com också, tack).

Jo. Vad är det som styr denna klassiska utbildningssituation, vare sig det handlar om att lära påhittade statistiska noder rätt koefficient eller om det handlar om multiplikationstabellen? Precis – det finns ett rätt och ett fel svar (eller flera). Och inlärningen förhåller sig till att mata tillbaka in i det lärande subjektet belöningen ”plingeling” för rätt och ”bööö” för fel. Med tiden reflexmässigt betingat och alltmer kultiverat för snabbare och snabbare inlärning hela vägen upp på Universitetet där så kallat fritt tänkande inom de av plingeling och böö markerade ramarna belönas med diverse titlar och ärbarhet så att hela detta system med back-propagation av små betydelselösa synapser kan fortsätta i generation efter generation.

Märks det att jag inte är imponerad?

Det är precis som med maten, faktiskt. Ingen andragångsbesökare på denna blogg har nog missat att jag glidit in i den kosttrend som kallas LCHF, ett naturligare sätt att äta om ni frågar mig. Jag har aldrig mått bättre och i likhet med många andra som äter på samma sätt är krämpor, sjukdomar och trötthet huvudsakligen ett minne från en svunnen tid fylld av kolhydrater och socker. (Mer om det i normaltillståndet.)

Jag är inte imponerad av ”den vanliga maten” eller livsmedelsverkets rekommendationer. Exakt lika lite imponerad som jag är av det system för utbildning vi har i vår del av världen faktiskt.

En god lärare – en god pedagog – vad utmärker denna? Att hon eller han förmår facilitera personlig utveckling trots det ramverk han eller hon befinner sig i – inte genom. Jag har mött kadrar av lärare som lämnat skolan bakom sig eftersom de inte mäktar med att slåss mot den väderkvarn som är byggd för att mala alla korn till exakt likadana små anonyma granulat av vitt kontraproduktivt mjöl så att vi kan fortsätta förneka oss vår potential genom inmundigandet av det dagliga brödet.

Modellen med synapser i de neurala nätverken är knapphändig och lämnar mycket oförklarat. Men det är en modell. Och jag tycker att den visar att människan har något som inte låter sig inarbetas i den statistiska konstruktionen. Detta något stavas inspiration.

Hur i helvete inspirerar man ett nätverk koefficienter? (Här finns utrymme för en djupare diskussion om livsåskådning och andlighet men eftersom jag inte har någon att diskutera detta med rekommenderar jag den som blir nyfiken att hitta mig och en dunk vin för att ta det vidare). Det gör man inte.

Människor är mycket, mycket mera än koefficienter i en statistisk modell. Människor är så oändligt mycket mer än vad som attribueras rollen ”elev”. Människor lär sig på helt andra sätt än de som stipuleras genom utbildningsväsendets försorg.


När jag förstod att det inte fanns någon framtid inom skogsforskningen för den som inte hade den akademiska titeln jägmästare funderade jag en stund på att söka utbildningen. Jag hade inte betyg nog, men högskoleprovet gav mig möjligheten. Utbildningen var fem år och endast en mycket liten del av innehållet tilltalade mig. Jag hittade en platsannons i DN istället.

”M2S – Multimedia Software Scandinavia AB söker programmerare”. Det lät intressant och jag skickade iväg en ansökan och blev kallad på intervju. Köpte mig en slips och drog till Stockholm. Det visade sig att jag råkade kunna precis rätt programmeringsspråk och jag hamnade ganska snart i en hetluft som på fem år tog företaget från 17 till flera hundra anställda via börsen och företagsförvärv i Tyskland.

Vad företaget sysslade med? Vad tror du? Inlärning, förstås. M2S hade en revolutionerande produkt kallad Wit (Windows Interactive Tutor) där en animerad pingvin (jo, det är sant) och ett bibliotek av pilar och ringar på ett mycket pedagogiskt sätt förklarade för användaren hur man gör när man till exempel skapar tabeller i Word.

Det där var ju jätteintressant eftersom det var precis den sortens frågor jag fick när jag var ”datahjälp” på SLU och för övrigt den typen av frågor jag fått alltsedan min omgivning begripit att jag begripit ”det här med data”. Efter några månader satt jag med kodfingrarna i syltburken och fick av bolagets grundare ta över rollen som utvecklare av den komponent i systemet som serverade kunskapen till slutanvändarna. Då från CD, med proffsljud pålagt i studio och med åtskilliga producenter som skrev manus, synkade ljud och skärmdumpar och lade in pingviner.

Dessa Wit-kurser var uppemot åtta timmar långa och sålde som smör. Utbildningsavdelningar köpte in kurserna på CD och gav till sina anställda istället för att skicka dem på kurser. Begreppet e-learning var fött och det frodades. Företaget växte och siktade på börsen, hamnade där, växte ännu mer, förlorade fokus på att leverera och bytte från ekonomiskt till finansiellt belöningssystem för att snart därpå hamna i ett så pass förvirrat tillstånd att en relativt spektakulär börskonkurs inte stod att undvika.

Hoppsan. Där blev det visst lite ”back-propagation”.

Yrkesmässigt var åren på M2S nästan obegripligt utvecklande. Det gav mig möjlighet att prova nästan vad jag ville och blanda mig i vad än för slags projekt och eller aktiviteter man kan tänka sig i ett tillväxtföretag som har tillgång till oändliga mängder riskkapital. Att det slutade som det gjorde var egentligen det kanske mest lärorika. (Här bor roten till mina tankar om ekonomi visavi finans. Ta det med en dunk vin också, tack.)

Under åren med M2S växte ett koncept fram – ett koncept som gick ut på att istället för att låta ett gäng konsulter skapa utbildningspaket på åtta timmar om populära standardprogram eller system som användes av tusentals människor (annars lönade det sig inte) så kunde man låta den som vet hur man gör spela in en kort film och skicka den direkt till de som behöver veta.

Sagt och gjort – ur konkursens aska uppstod SmartAss – produkten vars kundregister inleds med 0001: Learning by Doing ApS. Det är ju nästan symfoniskt vackert eftersom det också är exakt vad produkten gör – den ger någon möjlighet att visa någon annan hur man gör. Och den som får det visat för sig kan lära sig direkt genom att följa guiden. Att lära sig genom att göra.

Det där har jag pysslat med i elva år i fredags. Och eftersom allt i mitt liv varit en symfoni av 11, 22 och 33 så är det kanske inte så konstigt att det rister till lite i mitt universum vid passagen av elvaårsdagen – vem vet.

Det är aktuellare än någonsin, nämligen.

Jag och mina kollegor har beslutat att utveckla SmartAss ordentligt. Att göra det till ett verktyg inte bara för de större organisationerna utan att också ge möjligheten för en hel värld att visa andra hur man gör. Denna ambition kräver ett visst mått av utveckling och den utveckling som krävs är av en mycket speciell art, nämligen klientsidebaserad webbutveckling. Det handlar om att göra responsiva, snygga och användbara gränssnitt med hjälp av de bibliotek som finns för ändamålet.

Allt vi behöver är att hitta någon eller några utvecklare som kan göra det. Prototyper och specar är klara. Bara att tuta och köra. Trodde jag i min enfald.

Utvecklare av nämnda slag växer inte på träd, direkt. Den typ av kunnande (ursäkta ordvalet, förklarar sedan) som behövs är ganska precis samma som krävs för att skapa mobilappar till populära plattformar. Det är dessutom saker man inte får lära sig på t.ex. högskolan eller universitetet utan saker som enbart kan finnas, utvecklas och bibehållas i ett sinne som präglas av brinnande nyfikenhet.

Man finner sällan den sortens nyfikenhet hos utvecklare som gått den formella vägen och lärt sig allt om hur man skapar komplexa system och arkitekturer. Man finner den sällan hos konsultföretag som har mesta möjliga debitering som mål och gör man det sitter vederbörande instängd i en glasbur eftersom denne eller denna någon är för duktig för företagets bästa eftersom denna eller denne kan skapa gränssnitt som ramponerar en stor del av det underhållsbehov som gängse och mer traditionell webbteknik medför.

Detta är ju ett problem. Jag vill ta SmartAss till nästa nivå och det är något som egentligen kan gå ganska fort, men jag finner inte de där nyfikna sinnena, de där brinnande intressena. Inte ännu, men jag tror att vi är något på spåren. Visst - vi är ett glatt och kunnigt gäng som utvecklar systemet idag. Ingen av oss är direkt rädd för att lära sig nytt och jag får nog skryta med att vi lyckas hålla oss bra fast i framkanten men vi har ändå denna produkt att bära på och vi måste visa historiska hänsyn i vår utveckling vilket gör att vi helt enkelt behöver bli fler.

Det finns folk som är intresserade. De sysslar med open source-projekt eller skriver moddar till sina spel. Det är precis den sortens inställning vi behöver. När jag så hör Hennes moster prata om att det är svårt att få ut slika personer i arbete eftersom de saknar formella meriter tar det eld i bakhuvudet på undertecknad.

Att inte ha några formella meriter är – för det vi söker – den absolut bästa tänkbara meriten. Med risk för att trampa en och annan välutbildad tå samt att bi lite väl radikal i mina uttryck har vi närmat oss den fluffiga pudelns varma kärna med detta inlägg:

Det är lättare att lära sig om man inte vet en massa redan.

Det är jobbigare att ändra vad man lärt sig än att lära sig helt nytt.

Detta blir ju väldigt tydligt när man pratar mat. Vi har fått lära oss att vi måste motionera och käka en sunt varierad kost för att må bra. Så kommer det någon jävel och påstår att vi skulle må fan så mycket bättre av att inte alls äta särskilt varierat och att det här med motionen egentligen inte är något annat än valfritt tidsfördriv.

Vad fan säger människan? Dumjävel.

Jag menar – här har jag ansträngt mig. Jag har verkligen slitit med min mat för att inte tala om motionen. Jag är faktiskt duktig, jag. Har gott samvete gentemot mig själv för jag äger minsann ett gymkort jag och dessutom äter jag massor av potatis och det är nyttigt. Sådetså. Kom inte här och kom din lata fläsksmaskare.

För oavsett vad vi lärt oss är det svårt att släppa taget om det vi jobbat hårt med att omfamna som vårt eget vetande. I de neurala nätverken fanns verktyg för att slumpa om grundinställningarna när man kört fast i lärandet men vi människor – vi har ingen sådan funktion (annat än att förvirra varandra då förstås och där är vi inte tillräckligt förslagna tycker jag det verkar som).

Men vi har en annan sak som är mycket mer användbar. Vi kan inspireras - jajamensan, det kan vi. Och vi kan inspirera varandra. Och inspirationen fortplantar sig och sprider sig med varje sinne som dras med i vågen. Inspirationens kraft är vad som för oss ur de skålar av kontraproduktivt inlärda saker vi fastnar i ibland. Inspirationen är nyckeln till hur människor kan lära sig saker på ett naturligt och otvunget sätt.

Jag brukar inte sällan använda följande metod när man ställs i en situation där man måste prioritera: ”Vi gör det roligaste först”. Varför? Eftersom det går fortast. Varför? Eftersom vi är inspirerade. Saker går väldigt mycket fortare då, det tror jag inte att någon direkt har några invändningar emot.

Formellt lärande – det brukar kallas så. När man drar ihop människor att relativt passivt konsumera rätt svar för att i en stelbent och inte sällan socialt ganska baklänges situation försöka göra detta rätta svar till sin egen insikt och kunskap. Man lär sig att det är rätt så att man förhoppningsvis också tror på det och i sin tur kan sprida den rätta kunskapen. (Nu sken det igenom igen, inte sant?)

Informellt lärande – det kallas faktiskt så. Det är när man låter den som vill lära sig något följa sin inspiration. (Jag har från initierad källa fått höra att det var så Montessoripedagogiken startade men att det numera är lite svårt på grund av läroplanerna.)

Att göra det som är roligast först och att i ett slag lära sig det man behöver kunna för att göra det. Då går inlärningen som absolut snabbast och resultatet låter knappast vänta på sig. Att följa inspirationen, att ta fasta på vad som skiljer människan från en tvärdum statistisk modell.

Learning by doing. It’s the shit om man frågar mig. Allt jag verkligen kan och haft nytta av har jag lärt mig på det sättet. Och jag är långtifrån ensam.



Det där behovet av utvecklingskapacitet jag surrade om – jag vill lösa det på det sättet. Jag vill hitta de som är intresserade - inte kvalificerade. Jag vill inte ha de som redan kan det utan de som är villiga att lära sig. För om de inte redan kan har de en mycket bättre utgångspunkt. Jag vill samla dem och se till att de får lära sig samtidigt som de skördar frukten av sitt kunnande. Det enda de behöver lära sig är att inget är omöjligt och att alla svar finns där för den som är tålmodig att söka dem. Det är allt. Belöningen kommer inte från en extern lärare, coach eller motivator utan för den som är tillräckligt intresserad kommer det inifrån i den fantastiska känsla det är att se hur det man skapar växer fram.

Det är vad jag vill göra och det storskaliga experimentet verkar ha rätt förutsättningar precis här i Viken. Här finns precis lagom med människor för att få det rätt. Det verkar finnas initiativ som lagt en fantastisk grund och det finns nu en perfekt tidspunkt att starta upp ett fullskaligt experiment med informellt lärande som utgångspunkt och produktivitet bortom det förmodade som egentligen enda tänkbar konsekvens.

Trådarna kommer samman och jag ser det framför mig. Ett luftigt kontorslandskap. Det står ett biljardbord i ett hörn. Här finns inga skrivbord utan fyra stora konferensbord. Runt några av dem sitter några och pysslar med sitt. En del med lurar. De med lurar ”pluggar”. De följer en av de miljoner och åter miljoner guider som finns på YouTube och som visar dem hur man gör. De testar och labbar tills de får det rätt. De skickar in någon guide de själva skapat för kvalitetsgranskning och uppbär den vägen viss lön. Eller så plockar de ett projekt för fullbordan från ärendehanteringssystemets lista på uppgifter.

Några år senare är de förberedda för en arbetsmarknad som inte längre ens påminner om den arbetsmarknad de fick lära sig om innan de klev in i Projektets lokaler. Då – innan – pratade man om formella kompetenskrav. De som pratade om detta var rädda för att göra fel. De var rädda att anställa fel person med fel kompetens och blev inte mindre rädda då de ju visste att de inte visste vad det var de letade efter. På den tiden hade man ännu inte begripit varför det var så svårt att rekrytera säljare och chefer. Meningsfullhet hade ännu inte kommit upp på HR-avdelningarnas agendor – än mindre inspiration. I slutet av den hierarkiska epoken slog förvirringen till och inte ens lönen verkade ha någon effekt som belöning.

"Nu" – senare – är det lättare att se vad som hände. Ett generationsskifte inträffade och de som kom att bli de mest skickliga och ryktbara utvecklarna var de som lyckades sprida sin inspiration vidare till andra. Eftersom Sandviken begrep detta tidigt och startade konceptet BayInspired är man med i matchen i allra högsta grad. Inte nog med att Sandviken är en hubb för Open Source-utveckling – företag i och kring orten har tillgång till världsledande kunnande inom klientsideapplikationer.

Detta har fört med sig att flera företag nu nått avsevärda exportframgångar tack vara kund- och användarnära integration av själva inköpsförfarandet. För precis som med användarstöd ut till dåtidens stackars hunsade systemanvändare i storföretagen så är det ju så att ju enklare en sak är att beställa desto mer troligt är det att den blir beställd. Därför blomstrar Sandvikens exporterande företag i denna framtid.

Så. Det får vara bra där sålänge. Jag har mina betänkligheter om det verkligen är jag som ska dra i detta. Där finns mycket kul i livet. Mycket, mycket – och jag kan inte ens lura i mig själv att detta inte kommer att ta tid. Den saken får jag ta att fundera igenom, tror jag. För jag vet att det kommer att bli succé om det blir av. Alla gånger.

Det slår mig så här på sluttampen att det där med att prata inför folk kanske är kul av en anledning. Det handlar om att inspirera. Kanske är jag i grund och botten en lärare. Ja, jävlar.

För det är så jag vet att man lär sig.