Jag har aldrig tyckt om mindmaps. Aldrig någonsin. Kanske framförallt eftersom andra tycker så mycket om dem. Jag blir rebellisk. Vill inte göra som andra. Jag vill ju att jag själv ska ha kommit på hur bra det är med mindmaps. Själv. Först.
Idiot.
Och inte nog med det. Det är det där andra också. Att en mindmap riskerar att bli en lista på alla de idéer jag har, har haft och inte mäktat göra något av. Där har vi nog den absolut överhängande aversionsroten. Med tiden riskerar mindmapen att bli till ett monument över förlorad inspiration.
Men nej – vänta här nu.
Idéerna måste ju inte realiseras. Tvärtom, faktiskt. Ja! Jag blir rebell mot mina egna föreställningar och kastar mig in i mindmappens förtrollande värld en timme. Och vips har jag beskrivit vad det är jag håller på med för mig själv på ett sådant sätt att jag riskerar att kunna förklara det för andra.
Mappat var det här.
Kanske är det så enkelt som att jag behöver bli strukturerad med mina tankar och idéer för att det ska komma något ut av dem. Jag är i så fall långt från den förste att prova. Intressant, det här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Radera