Fack

Jag beslutade ta en omstart. Har spenderat dagen i sovande läge och låtit tankarna glida genom det febrila draperiet som de själva önskat. Efter bästa förmåga åtminstone.

Jag fann en punkt. En punkt med tre poler. Det är vid den punkten jag har en tendens att ta i för hårt, gång på gång. Det räcker med förtröstan men ändå trilskas jag med att trycka på och bråka. Varför måste jag så envist förändra den värld som inte gjort mig annat än gott i det större perspektivet?

Feberdrömmen var i övertydligaste laget. Jag var i skolan igen. Inte första gången precis. Det var tydligt hur jag slogs och hur andras frihet blev en besatthet som tillintetgjorde effekten av min egen. Frihet – ja. Kommentaren kring hur fri en fågel är knöt an till den protokollförda frågan kring hur länge en fågel lever. Månne bor svaret i frågornas skärningspunkt.

Så satt jag där igen vid den salta stranden med rött vin i glaset och hörde dem prata om livet. Jag var ovanligt tyst och jag märkte hur skönt det var. Ljuvligt att höra dem. Att höra Hennes visdom och njuta ögonblicket till basens skuttande där havet möter de ljusklädda bergen. Så dog musiken och tystnaden fick en ny dimension.

Endera dagen tänker jag dela in tiden i Fack. Det har Hon sagt att man kan göra. Jag tror det kommer att bli användbart. Att det kommer att kännas meningsfullt. Just det ordet – meningsfullhet – håller på att torna upp sig bortom frihet och sanning. En insikt som nog bor i tystnaden. Kanske även här.

Men än är jag inte där. Tydligen. Att så smått inse att jag inte vet och att jag inte måste är befriande. Jag märker att uttrycken är lite kvävande. Att beaktas.


Efter mycket om och men är de utlovade biljetterna postade, tack vare Hennes försorg. De som får dem ska veta att de varit och vänt i tropikerna, minsann.