Snabbare, närmare.

Avståndet krymper.

Alla kommer närmare varandra.

Tiden går fortare och fortare.

Snart blir allt vi drömmer om sanning.

Samtidigt.

Ingenstans märker man det så väl som här, i en liten stad.

Den större staden har skapats för att maskera innevånarna till oigenkännlighet. Ett stort antal som lämnat sina rötter för att spela ett spel där alla är främlingar för varandra. Självklart kommer insikterna och den ömsesidiga förståelsen mycket senare till en sådan miljö. Och eftersom så är fallet kommer inte media (som ju är själva extraktet ur främlingsmaskineriet) att rapportera om denna fundamentala förändring som alla människor genomgår samtidigt. "The revolution will not be televised".

Snart skapar vi i vad man skulle kunna kalla realtid. Snarast ett utslag av känslan i skapandet; att den är så intensiv att det händer nästan omgående. Ibland händer till och med saker innan de skapats. Så intensiv kan känslan vara att den trotsar tiden.

Vi närmar oss varandra på samma sätt som våra tankar närmar sig förverkligande. Skeendena hänger ihop och eftersom så många vågat komma närmare inpå sig själva så har tiden plockat upp fart och skapandet kunnat träda fram från dimmorna och visa att det är alltings ursprung. Självbilden är början. Därpå vilar världsbilden.

Och den börjar ju se alldeles ohyggligt trevlig ut.

Avstånd – i tid eller i materiell bemärkelse – är ett övergående fenomen.

För det är dit det leder – hastighetsökningen. Vi upplever den så eftersom den står i relation till begreppet tid, men när vi kommer fram till nollpunkten – eller kanske snarare dess alternativa benämning – den oändligt snabba tiden – så ser vi all tid samtidigt och byter riktning i upplevelsen.

När alla våra drömmar inträffar samtidigt. Då går det inte undan längre. Då har vi klivit över.

Men frågan är om det inte är själva sträckan fram dit som räknas. Den kittlande och lekande sträckan av symmetriska upptäckter och då den hisnande känslan av att allt hänger ihop får breda ut sig över mänskligheten. Att få leva precis just nu – vilken ohygglig ynnest.

Pengar

Det är måndag och jag har räknat pengar. Det är lätt att fastna i att räkna pengar. Märkligt med tanke på att de egentligen inte finns. Man blir manisk, vilket inte är så förvånande om man betänker ordets ursprung. Money. Mani. Givetvis.

Kanske är pengar det perfekta exemplet på att det man tänker faktiskt också blir till. Jag menar – så gott som alla pengar som är i omlopp i världen är varken sedlar, mynt eller guldtackor utan blott en notering i en databas någonstans. Av den anledningen är mängden pengar per definition oändlig och blott den mänskliga tanken sätter begränsningen.

Går vi på myten om att vi måste hushålla med pengarna och att man kan snåla sig till ekonomisk framgång så blir det ju inte direkt något överflöd. Öppnar vi slussarna och låter universum kasta den mängd tillgångar vi behöver för att leva i enlighet med våra syften så kommer det givetvis att bli på det sättet.

Inflyttning

Det såg ut som en utställningshall – en mässhall. Vita väggar överallt, möbler och det sparsamma antalet saker även de vita.
- Vi börjar bli klara här faktiskt, sa min ledsagare.
- När flyttar vi in? Frågade jag
- Så snart färgen är på plats. Som du ser är här lite färglöst.
- Men golvet då? Frågade jag och tittade på den jordbruna ytan.
- Det är samma. Vi kommer inte att byta ut golvet.
- Så vi står alltså bara kvar?
- Exakt. Allt vi behöver nu är färgerna. Släpp fram dem (hit).

Drömmar är spännande grejor.

Sammanhang

Det hänger samman fint, alltihop. Även det som inte hänger ihop. Skönt. När så orden kommer rullandes över bordet med den där oväntade sammanhangsprägeln som inte direkt är ny längre: "jo, jag pysslar ju lite med närodlat" ställs jag inför ett vägval.

Ska jag bli förvånad eller ska jag bara acceptera att allt hänger ihop?

Uppeldad av den inre konflikten väljer jag att börja tala fort och osammanhängande istället. Min vana trogen, möjligtvis. Egentligen blev jag inte förvånad den här gången. Det var den saken som gjorde mig så oerhört förvånad.

Osammanhängande – vi tar den också. Jag har ju nästan gjort en paradgren av att vara obegriplig och det börjar stå klart vari denna särart har sin botten. Det är nämligen så att jag är en lat jäkel. Det finns många människor i den här världen som vill ha en ledare. Någon som talar om för dem vad de ska göra samt i förekommande fall vad de ska tycka och tänka.

Jag tycker att det är åthelvete, faktiskt. Alla har det i sig att kliva utanför den inlärda cirkeln och uttrycka tankar i stil med "hej, världen! Det är jag som bestämmer. Precis allting. Om det känns rätt för mig så är det rätt (och tvärtom). Jag har full frihet under fullt ansvar. Allt jag gör är jag ansvarig för, inklusive vad jag låter andra göra med mitt samtycke. Jag är mitt universums medelpunkt och formar min verklighet efter mitt eget tycke. Ju mer jag slipar min insikt kring detta desto klarare kommer sambanden att bli".

Typ så kanske man hade kunna sagt. Och då är det inte längre fråga om att söka sig ledare – inte i den gamla goda meningen. Vad jag kanske som uttalare av dessa ord snarare behöver är nog inspiration. Jag menar – ståendes där med insikten om det oändliga ansvaret och den oändliga friheten i näven – vad ska jag göra med den? Det bor ju i själva påståendet att ingen kommer och talar om det för mig. Men för den skull vet jag ju inte alls allt. Jag behöver inspireras.

Och inspirationen hittar man gärna hos andra. Efter att jag passerat punkten "jag bestämmer i mitt universum" är det de som inspirerar mig som har tagit ledarskapsrollen. Och det är exakt den ledarskapsrollen jag alltid har försökt ta, oavsett hur fel sammanhanget ofta varit (personalansvar var inte min grej to say the least). Så när jag uttrycker mig gåtfullt, osammanhängande och vagt är det med ett distinkt syfte: att den som vill låta sig inspireras ska komma med på resan och att den som känner att den behöver en ledare ska fortsätta leta.

Ledigt

I går tog jag ledigt. Visst, det gick någon timme eller så till löneutbetalningar på morgonen och något timslångt telefonsamtal blev det också. Samt en och annan tanke tänkt. Men det var inte det som var grejen. Dagen var ledig och huvudet hade beviljat sig själv semester. Gott.

Att få åka bil utan tak, köra traktor och känna hur vattnet sipprar upp och svalkar de strumplösa fötterna i de nedslitna foppatofflorna en solig dag i april är ren njutning. Att sitta på uteplatsen och gassa i solen och låta tankarna komma och gå som de vill. Att låta det som händer hända utan att peta i det.

Att ha sagt att "idag är jag ledig" men bevilja sig själv full frihet att låta tankar, samtal och infall komma precis som de vill. Som att dra snökedjorna av jordbrukstraktorn samtidigt som man tänker på hur de kommande tio årens intäkter inom området processutveckling kommer att bli till. För att ta ett exempel.

Eller som att se sin fru hantera jätten till häst som om han vore en liten bjäbbig hund. Bevittna deras gemensamma förtjusning över att ha upptäckt att det är mycket roligare att rida om man slipper ha ett obekvämt bett i munnen. Och så har hon nya ridbyxor också. De gör henne milt uttryckt rättvisa. Sådant gör ju inte heller saken sämre.

Sa jag att jag åkte nercabbat och hämtade ungar? Det tål att upprepas. Jag handlade först och skulle försöka få ner inköpen i bakluckan där ju taket också bor. De två paketen kebab försvann fint i glipan. Tomaterna likaså, men de bägge burkarna turkisk yoghurt gick inte på villkors vis in. En och annan iakttagare skrattade muntert när jag med viss ansträngning fiskade fram kebaben igen och knöt ihop matpåsen för placering i baksätet med en lyckligt uppgiven min. Var och en som en solig (och ledig) dag i april stått i valet mellan praktisk och taklöst underbar vet att man i dryga 100% av fallen väljer taklöst underbar.

Det fanns några minuter över så jag försåg mig med kaffe hos en tillsynes mycket nöjd tillika för dagen friställd personlig assistent och styrde därefter den taklösa kosan till arenan där det myllrade av småttingar. Till all lycka fick jag med mig tre stycken ut och i väntan på den enes far tillika min basmullrande svåger passade vi på att härja på gräsmattan utanför. Att härja med ungar är omåttligt roligt. En typisk sak man gör på sin lediga dag. Liksom att höra dem vråla sin förtjusning över taklöshet åt var och en som befann sig på trottoaren. Prima.

Tankarna kring spelet och dess fortsättning fanns där men bäddades in i en mjukt gungande sjö av tålamod. Måhända kallas det perspektiv när allt kommer omkring. Det är stora förändringar på gång och stora förändringar tar den tid de tar. Visst kan man påverka vattnet i ett glas eller en vattenpöl, men att försöka påverka havens strömningar är svårt. Det flyter i den takt det kan och trögheten är kopplad till själva obevekligheten i rörelsen.

När man är mitt i förändringar som dessa känner man att det går alldeles oändligt långsamt och upplever frustrationen av att inte kunna få det att gå snabbare. Men när man ser tillbaka på dem brukar det framstå ganska tydligt att det i själva verket gått ganska fort och att när man stod där i frustration så hade det egentligen redan hänt – det var bara det att man själv inte förstått det.

Som i det här med kräftskivan för ett par år sedan då vi beslutade att finna ett mer festhärdat umgänge, min fru och jag. I dag har vi sådant umgänge i en omfattning som nog får sägas överträffa den målsättning vi uttalade för knappa två år sedan. Men de som utgör nämnda umgänge fanns redan då. Det var bara de att de inte var där. Inte hade visat sig. Förändringen är genomgripande och allorstädes närvarande.

Eller i det uppvaknade jag själv genomgick för ganska exakt tre år sedan – det kring världen och verkligheten. Jag kände mig ensam då. Frustrerad över att jag ville men inte kunde vråla ut vad jag tyckte att alla borde veta. Snart vet alla och det har ju egentligen gått ohyggligt fort när man tänker på saken.

Allt blir exakt som det är menat att bli och det blir det genom att det precis hela tiden är som det var menat att vara. Därigenom följer att allt utvecklas precis som det ska för att utvecklas på bästa möjliga sätt och om jag har vett att följa känslans kompass kan jag njuta av den känslan på min lediga dag.

Vilket jag alltså gjorde.

Idag hägrar arbetsrelaterat besök tillsammans med hemmakollegan i lärdomens förlovade stad. Därefter sannolikt viss fordonsvård inför helgens majbrasepropedeutiska övningar följt av det emotsedda bevittnandet av Den Lilles framträdande i Arenan och kanske till och med att det blir ett litet köp av en traktorvagn. Den som lever får se.

Invecklingssamtal

Så har då äntligen den personlige assistenten börjat jobba. Inte för att han kanske i första hand är avsedd att assistera utan eftersom han är synnerligen personlig. Redan efter några dagar har nämnda assistent (som är att beteckna som smart, förresten) hjälpt sin brukare till otvetydiga insikter med tämligen daterade ursprung.

Sådant är egentligen inte särskilt avlastande – inte på kort sikt. Man kanske därför inte kan tala om assistans i just den meningen utan mera assistans på det mentala planet. Om jag tänker mer får jag mer att göra. Om jag anställer en personlig assistent att hjälpa mig tänka – hur trodde jag då att jag skulle få mindre att göra?

Det var givetvis aldrig meningen. Vad jag ville var att få mer uträttat. Och om den saken råder alls inget tvivel. Tvärtom. Redan nu är vi vid en punkt där mer blir gjort. Vilket (med assistentens egna ord) ger rippeleffekter i hela boxen. Jag ser med lite lätt andfått intresse hur strukturerna för det hela väljer att börja förändras.

Förutsättningarna som stod där likt strålkastarna runt en idrottsplats om vintern – om vi inte haft dem – dessa fyra fasta källor till ljus – så hade matchen aldrig kunnat påbörjas. Och nu – helt plötsligt – lever spelet sitt eget liv. Det har egentligen varit så i flera år det är bara det att ingen sett det. Eller – det var ju inte riktigt sant.

Jag började höja blicken 2006 i och med att min kraft tog slut. Jag fortsatte att lira ett par år till eftersom jag behövde spelets sociala alibi för att slippa annat men när jag träffades av Kärleken 2008 öppnades mina ögon och jag kunde börja se vad som hänt. Spelet fortgick, som sagt, men planen lystes inte längre upp av strålkastarna.

Alla dessa år hade vi stannat på planen eftersom vi från början inte kunde spela någon annanstans. Eftersom där var mörkt. Sju år senare – när jag som första spelare blev trött och satte mig på bänken en stund – hade det förändrats. Lamporna var sedan länge utbrunna och ljuset kom istället från sommarsolen – dygnet runt. Man kunde skönja omgivningarna och började så lätt fundera kring dess möjligheter inifrån den nyvunna värmen.

Jag har haft svårt att komma in i spelet ordentligt sedan den där upplevelsen på bänken. Jag menar – spelet är ju enligt de som spelar det detsamma – en uppsättning konventioner och rutiner. En processtruktur som binder samman spelarna i en syftesstruktur och ger dem ett (antal) tydlig(a) gränssnitt visavi omvärlden.

Det var bara det att omvärlden inte var så som den såg ut att vara när vi började. Dels eftersom vi inte såg den, dels eftersom den förändrats avsevärt på lite drygt tio år. Planen har inte längre någon gräns – inte egentligen. Det enda som begränsar spelet är spelarnas syn på detsamma. Det spelarna sinsemellan nått konsensusbeslut kring varandes möjligt är möjligt. Samma sak med omöjligheterna.

"Makten är där folket tror att den är. En liten man kan kasta en stor skugga. " (Game of Thrones)

Det är ju så livet fungerar, inte sant? Vi har det i oss att skapa våra egna begränsningar och att sedan sätta oss att övervinna dem. Livet är utveckling. Det är därför det (åtminstone till en början) är så invecklat. Väljer vi att inte utveckla oss själva förblir livet invecklat.

Åter till spelplanen.

Tio år har gått. Spelet som sådant har instutionaliserats. Drömmen om att nya spelare ska ta över när benen inte längre bär har kommit och gått. Och frustrationen över de där sakerna man aldrig hunnit med har vuxit för varje år. Jag menar – om man vill göra etthundra saker per år och bara hinner med tio. Då har man efter tio år inte mindre än 900 oavklarade saker som i kvantitativ jämförelse med de hundra utföra kan kännas som en mycket tung belastning. Helt oaktat bragden avklarandet av de 100 sakerna faktiskt utgör.

Alla behöver perspektiv och jag hade förmånen att gå av plan först. Inte för att någon bad mig utan eftersom jag själv fattade beslutet - jag kunde inte annat. Kärleken hade vridit min värld totalt och kastat om polerna. Att stanna i spelet gick över en natt emot min natur och jag var tvungen att gå därifrån. Nu ser jag helheten på ett annat sätt eftersom den nya placeringen av polerna stämmer betydligt bättre överens med min natur än den tidigare.

Från den punkten har fasförskjutningen varit ett faktum. Jag har varit i ofas med spelet och under stundom frustrerats av den konflikt detta givit upphov till i mig. Jag menar – jag har ju varit med att skapa spelet – jag är i någon mening dess upphovsman. Men på grund av min egen utveckling har jag inte kunnat delta. Jag har svårt att spela att spel som är konstruerat av den jag inte längre är. Att vandra i sin egen skugga är ju som bekant omöjligt.

(Det stör mig för övrigt att jag börjat begagna mig av idrottsmetaforer. Skulle inte förvåna mig om jag snart börjar med idrott som en följd av detta. Det skulle i så fall förvåna mig avsevärt.)

Frustrationen kom till en brytpunkt i vintermörkret då jag skrek den rätt ut på det snöiga universum och sa till på skarpen. Jag begärde fram resurser och vad jag hade i åtanke var nya människor att involvera i spelet. Inte enbart för att avlasta de med trötta ben utan också för att utveckla spelet. Ta det från ett spel som var begränsat till planens yta till att vara ett härjande i omgivningarna, ett äventyrsspel med utmaningar långt bortom lagsportens. Ett spel som var konstruerat av den jag är nu och som jag kan delta i utan att snubbla på mina egna skuggor.

Och mycket riktigt tränger de fram genom materian. Begåvade, tilltalande sinnen som mycket väl kan spela spelet – det uppgraderade. Jag ventilerar mina avsikter utan att förstå dem. Inte förrän min personliga assistent pressar mig på vad det är jag tänkt åstadkomma. Då fick jag det tydligt för mig vad det var jag ville ha gjort. Hur det var jag tänkte mig att spelet skulle se ut i sin andra version. En variant att spela de kommande tio åren framöver med stöd för spelarnas egna moddar och så vidare.

Det blev inte ett dugg mindre jobb – tvärtom. Men nu vet jag varifrån rastlösheten kom. Återstår att konstruera om strukturen så att den kan komma att föda det nya spelet och att härbärgera vad som kommer ur det. Det kommer att bli en hisnande resa.

I dag beslutade jag att ge mitt huvud en ledig dag. Därför slutar jag skriva här. Ha det.

Game Over

Det var några veckor sedan det blev en så här djup grop innan skolan skulle börja. Tio minuter innan avfärd började erbjudandena om att handla låtsassaker i den virtuella miljön för låtsasvalutor att bombardera den lille som inte är så liten längre. Frustrationen var ett påtagligt faktum och såväl skola som bonusfarsa är sprungna ur helvetets eldar denna morgon om spelsubjektet tillfrågas.

Det är fascinerande att se hur lätt det är att fastna. Och vad det gör med sinnet. Jag har nog alldeles för dålig respekt för spelberoendet och förvärrar situationen genom att sakna den grundläggande förståelsen. Morgnar som den här vill jag skicka paddan till bättre behövande (stackare) och frigöra eoner med tid för ungen. Visst, han skulle skrika och bråka några dagar. Sedan skulle han bli mycket gladare.

Men det är nog bara idag. Imorgon är en annan dag. Och jag förstår fortfarande inte vad som är grejen. Med tajt mariginal på morgonen inser jag att jag inte kommer att inse det heller. Frågan är om jag faktiskt måste börja spela för att begripa. Kanske gör jag det annars alltför enkelt för mig med mina känslokalla sjuttiotalistfasoner. Att skänka paddan till bättre behövande är givetvis ett omänskligt övertramp av obeskrivbara proportioner.

Men irriterad över sakernas tillstånd blev jag. Och tidstjuvar i alla dess former är jag väldigt benägen att städa bort. Faktum.

Energifrågan

(Varning ett. Solen skiner, batteriet håller på att ta slut och jag har inte energi att korrläsa texten.)

Skamlösa människor känner ingen skam. De erkänner inte skuld, syndfullhet och tar inte hänsyn till andra om den hänsynen inte implicerar hänsynstagande för de egna känslorna. De håller inte igen på sig själva och de känner ingen heder. Vi är alla skamlösa människor och en efter en kommer vi till insikt och bestämmer oss att leva som de vi är.

Vad är energi?

Är det den klassiska fysikens begrepp om rörelseenergi och potentiell energi?

Knappast enbart.

Är det näringslärans kaloribegrepp, ellärans ackumulerade potentiella effekt, eller virkeslärans värmevärdesberäknade beståndsenergiinnehåll?

Knappast enbart det heller.

Energi är kännbart. Jag har ett sinne för energi, vilket är ganska logiskt eftersom jag är kapabel att alstra den. Är energi mina känslor, tankar, intryck, drömmar, avsikter och syftet med hela upplevelsen här – trefasspisen inkluderad? Är energi allt?

Jawohl!

Det är tiden som lurar oss att tro att det finns olika former av energi – eller jo, det gör det ju – i tiden. Men utanför tiden är det samma sak alltihop. Ta en stråle vitt ljus och belys ett prismaglas och du ser ljusets spektrum, alla de stolta färgerna i regnbågen.

Samma sak med energi – ta universums energi och upplev den genom tiden och du får uppleva alla de inneboende kvaliteterna hos de energier som skapat universum. Just därför, givetvis.

Här – inne i upplevelsen av tiden – behöver vi vissa former av energi, precis som man kan känna sig dragen till en viss färg i spektrat. För att laga den mat vi lyckats lägga vantarna på behöver vi t.ex. elektrisk energi att driva spisen. Ganska mycket, faktiskt. Vi kan behöva vansinnigt med elektrisk energi för att svetsa ihop en traktor, till exempel.

(Varning två – krångligt stycke. Läs bara om du verkligen, verkligen vill. Risken för att tråden tappas är överhängande: Jag leker med tanken på energis ursprung och dess avsättning. I fallet med traktorn – till exempel – eftersom energin är allt – den ostyrbara traktorn inkluderat – så finns det ju per definition oändligt många vägar från ursprung till syftesuppfyllnad. Oändligt kan här dessutom definieras som sig själv genom enkel klassisk metod enligt [antalet lösningar vi kan komma på] delat med [antalet verkliga lösningar] där det senare är noll eftersom upplevelsen inte i egentlig mening är verklig eftersom den inte handlar om energin utan om dess fysiska manifestationer vilket leder till X/0 = oändligt många varianter här inne i tiden, i energins spektralformade helhetsbild som är oändligt lik den energi den är menad att åskådliggöra som del av sin egen önskan vilket också leder till att noll är den korrekta dividenden för ekvationen.)

Varför vill jag svetsa ihop traktorns styrleder egentligen? Vad är det jag ska använda traktorn till och varför? Vad är det för energitransaktioner avsättningen för min önskan att använda den elektriska energi härbärgerar? Det vet jag ju inte, jag har inte upplevt de saker som blir möjliga om jag åter får fart på traktorns styrning, men om jag hade kunnat det kanske det hade varit så att jag lyckats utvinna energin därifrån istället. Kanske den vägen hade inneburit en ny styrled istället för att fortsätta svetsa på den gamla.

Vad jag försöker säga är att man kanske kan utvinna energin ur själva händelserna istället för att fokusera på de former av energi vi dagligdags fokuserar på. Att behöva energi för att driva en spis med syftet att tillaga maten kanske kan få bäring på matens beskaffenhet i sådan omfattning att den inte längre behöver tillagas på en spis. Blir inte helheten ohyggligt mycket trevligare den tillagas över öppen eld, till exempel? Och vidare – eftersom få människor har tid att laga sin mat över öppen eld – hur skulle samhället och dessa människors liv se ut om de istället tog sig den tiden. Inte så illa, inte sant?

Sekvenser av konsekvenser som för alla närmare sig själva, sitt eget okränkbara nolläge. Nollpunkten. Nollpunktsenergi att nyttjas till alla former av behov. Mental energi. Spänning. Sex. Alla de former av energi vi upplever med våra sinnen och kroppar. Med våra energiorgan, så att säga.

Den energi som färdas i elnätet är egentligen inte så stark när man jämför. Det är därför så få av oss kan känna den (de så kallat elöverkänsliga; människor som sannolikt har en eleverad perceptivitet generellt). Samma sak med mobilnätens signaler – visst påverkas vi av fälten men inte i så stor grad. Däremot påverkas vi av varandra. Och vi kan låta oss påverka varandra precis hur mycket vi vill och därigenom lösa energiproblematiken inom oss och utom oss genom att helt enkelt visa den energi vi själva valt att manifestera genom tiden här i verkligheten – den aspekt av universum vi kom hit för att lära känna.

Isses – ibland går jag verkligen till extremer. Det finns ingen anledning att inte lösa försörjningsfrågorna kring de energiformer vi känner att vi behöver. Men mest sannolikt som steg i etablerandet av vår egen förbehållslösa närvaro här. Eftersom det är ohyggligt kul och spännande, alltså.


Det är vi som är prismorna. Och de ytor i oss som är stängda styr vilken färg vi släpper ifrån oss. Det styr också vilka färger vi kan se. Energin är obegränsad. Vi är den. Den är vårt ursprung och hela vår upplevelse här i livet syftar till att vi ska lära känna den. Oss, alltså. Skamlösa, färgglada människor. Energi.

Rädda liv

Språket. Tankeformerna. Loggorna.

I vår del av världen är rädda liv oantastligt.

Rädda liv.

Rädda liv.

Så sant.

Och så där håller det på, i snart sagt varje mening.

Alla frågor samlas och svaren väntar på att de ska ställas.

Saker i tid och otid

Hur kan det finnas saker som inte finns? De kan ju inte gärna vara saker om de inte kan finnas – eller? Många är överens om att det till exempel inte finns eldsprutande drakar här i världen. Jag vet inte hur korrekt det påståendet är men låt oss ändå utgå från att det är så en stund.

Det finns inga eldsprutande drakar alltså. Vi kan ändå vara rädda för dem. Om man frågar någon av dessa drakfobiker följande fråga: "Nämn några saker du är rädd för" så kan man få till svar "eldsprutande drakar". Detta innebär ju att den eldsprutande draken faktiskt är en sak. Och saker finns ju, inte sant?

En sak som vi ju vet inte finns är faktiskt tid. Jag hör det i alla fall ofta "…men tiden finns inte". Det är ett ganska vanligt uttryck. Det finns de som har en del tid – de har "tidsbrist" men det verkar ändå som om det finns tid. Kanske finns den bara ibland – "när jag har tid", alltså.

Ännu mer förvirrat blir det när man börjar sätta negationer framför tidsbegreppet. "I tid och otid" – epitetet för saker som både inträffar när man har tid och när man inte har det. "Otidigheter" – är det kanske saker som inte passar sig när man har tid men som är politiskt korrekta när tiden inte finns?

"Tid är pengar" är ett annat intressant idiom. Men är pengar tid? Vad är växelkursen mellan en timme och en svensk krona? Beror i allra högsta grad på vem du frågar. Frågar du mig – professionellt – säger jag någonstans mellan 950 och 1250 kr exklusive moms. Vi talar timpenning, alltså. Kronor per timme. Om då tiden inte råkar finnas blir det oändligt dyrt. 5000 kr för noll timmars arbete = 5000 / 0 – det blir inget mindre än oändligheten. Det verkar som om det är olika för olika människors tid också. Precis som med valutor. Intrikat.

Oändligheten som motsats till ändligheten. Har tiden någon bortre gräns? Finns det en punkt i tiden då den tar slut? I så fall måste det finnas en startpunkt – en tidernas begynnelse. Är det likadant med pengarna? Eller finns det även där ingen begränsning – hur nu något sådant kunde vara möjligt. Hur kan vi tala om att det inte finns någon begränsning om det inte finns någon begränsning. I så fall borde det knappast ha funnits något ord för det.

Saker som finns har ett ord, ett namn, en Logo. Det är därför de finns. De har sitt ord, sitt namn, sin Logo inte eftersom de finns utan eftersom de har skapats. Och det är en jävla skillnad på de bägge sakerna. Eftersom vi skapar dem när vi tänker på dem, helt enkelt. Då finns de. Däremot kan de vara svåra att få syn på eftersom de inte nödvändigtvis infinner sig i tiden utan kanske hamnar någon annan stans – i otiden, till exempel.

Få nu inga idéer. Då kan det gå så här:

Så som Arthur har det i början kan vara lite kämpigt, men snart kommer sällskapet. Bland den mest fantastiska samhällskritik jag någonsin sett.

Strejk

Det hade gått en vecka av tystnad. Egentligen var det här något som skedde i det största av samförstånd men de vuxna som befann sig på insidan av skolan kunde av olika skäl inte göra annat än att tiga en stund. De föräldrar som fattat beslutet att låta sina barn vara hemma hade nog en eller annan fjäril i magen och när de så fick ett brev från kommunens utbildningsenhet med den lyxiga påskriften A-post var det nog en och annan förälder som andades extra fort.

Brevet var i stort sätt innehållslöst. Det talade om att barnet uteblivit från undervisningen olovandes och redogjorde för utbildningsenhetens rutiner i samband med slika situationer. Hur ärendet skulle eskaleras genom de kommunala lagren av medbestämmandeorienterat förmyndarskap för at så småningom med den lagstiftande maktens utövare i bastonernas dundrande rygg till och med kunna föranleda ett polisingripande.

Det skulle bli intressant att se brevets avsändare hantera situationen när det rörde sig om mer än 150 familjer. Skulle man ringa och böla hos mamma (=regeringen) och be dem skicka nationella insatsstyrkan. Vilken synnerlig PR-vinst för regimen...

Detta var inte någon nyhet för någon av de som valt att behålla sina barn hemma från skolan. Det var ju knappast så att de inte lärde sig något. Tvärtom. De barn som var hemma var ibland hemma ensamma eftersom deras föräldrar (fortfarande) jobbade. De fick ta hand om sig själva, se till att få mat i sig, hantera sin speldator och kanske till och med göra lite nytta i huset. Vissa hade organiserat det hela så att de lite mindre skolbarnen var hemma hos någon med ett större syskon och via telefon höll man kontakt med föräldrarna om något skulle hända.

De barn som var hemma lärde sig nya saker hela tiden. Man lärde sig att koka ägg, gå ut med soporna och en massa användbarheter. Man lärde sig nya engelska uttryck från YouTube och tränade sina mentala förmågor i spel. Men framförallt lärde man sig att man kunde saker – att man kunde ta vara på sig själv och att man kunde hantera den frihet man fått av sina rebelliska föräldrar.

Det skulle ta en vecka till kanske innan rastlösheten började sätta in. Att vara mer eller mindre ensam i hemmet och att mest spela räckte inte. Rastlösheten blev till incitament att finna andra att umgås med. Leka, som det heter. Att lära sig de sociala aspekterna i lek med andra, precis som så gott som alla däggdjur gör.

Jag hade tänkt skriva mycket längre, men någon hade en bättre idé så det behövs inte.

Det mörka molnet

Det var länge sedan jag skrev något lite dystert. Alltsedan den där polletten om skillnaden mellan att verka och fokusera för respektive emot trillade ner har jag njutit frukterna av att följa attraktionslagens förkänsla istället för att sätta mig på tvären och styrka existensen hos det jag vill se försvinna. Jag menar – om jag inte tittar på det – då ökar chanserna radikalt för att det ska försvinna. Det ingen ser finns inte. ("The Observer Effect"). Hänger samman med balansen det där. Väldigt tydligt. Om jag fokuserar på att inte tappa balansen faller jag omedelbart. Om jag däremot fokuserar på något annat – något som står rakt så som jag önskar göra – till exempel ett träd – då faller inte heller jag. Faktum.


Lite nöjd med den, faktiskt. i=I=eye.
Men det var inte ämnet för dagen. Dagens tankegång fick sitt ursprung i att jag lyfte blicken från skärmen en stund. Inte så långt, kanske, men tillräckligt för att finna ett perspektiv att beskriva. I min nuvarande belägenhet handlar det om vad som finns cirka 12 mm ovanför den meny som är märkt "Help" i det program som får äran att behandla denna text. Där sitter en liten webbkamera, minsann. Med all sannolikhet sitter det en likadan på den enhet med vilken du konsumerar denna text. Drivs den med ström och har den en webbläsare så har den ju en webkamera, inte sant?

Använder du den ofta – webbkameran några millimeter ovanför din skärm? Nästan hela tiden, inte sant? Inte? OK. Känner du någon som gör det? Inte? Nähej. Är inte webbkamerans placering just där utslaget av kundkraft och användarnas obevekliga krav på de tekniska lösningar de söker för att förgylla sin fritid? Nehej nej.

Mänskligheten lämnar data efter sig som aldrig förr. Det är ju kanske inte så konstigt. Innan det började – innan det moderna samhället satte fart – då efterlämnade vi oss inte särskilt mycket data alls. Jag har inget minne av den tiden för sådan är livsupplevelsens konstruktion, men jag får känslan av att vi efterlämnade saker i en annan typ av lagringsmatris då. Vad vi lagrar nu betraktas som "fysiskt", även om det är digitaliserad data som ingen tagit i. Vad efterlämnade vi när vi inte var moderna? I ett ur vår utbildade mening mer primitivt samhälle? Historier och berättelser som gick från generation till generation, kanske. Men också en tystnad – en latent stillhet ur vilken var och en med någon form av balans kunde bereda sig åtkomst till den totala kunskapen. Utanför vad vi idag kallar verkligt men ändå lagrat i oändlighet. Egentligen precis lika verkligt som dagens digitala lagring.

På grund av våra sinnens utbildning och informationshastighetens fartblinda påverkan på våra sinnen är den där källan till finnande av information numera ganska sällan använd (or so it may seem). Det moderna samhället har tagit den inte så anspråkslösa parollen att tillhandahålla alla svar på alla frågor till alla moderna människor inom ramen för densamma. Något som givetvis enbart kan fungera om man samtidigt inför ett arbetssätt som innebär att man från besvararsidan på förhand formulerar alla tänkbara frågor och begränsat området för frågeställandet med ett socialt elstängsel.

Det är därför webbkameran sitter där den sitter. Om vi räknar lite lågt och säger att en miljard människor använder en kamerautrustad enhet varje dag för att t.ex. läsa nyheter, titta på en film eller studera. Om vi tänker oss att vi slumpvis väljer ut 1000 av dessa varje dag och samlar på oss skärmbild, tangenttryckningar och snapshots från webcammen. Hur god bild får vi av användarens känsloläge visavi det budskap han eller hon ägnar sig åt då?

Väldigt god, inte sant. Meh – hur skulle datat kunna fångas? Var i operativsystemet ellerjagmenar skulle jag inte se om det hände? Vem skulle ha utvecklat det här och så vidare och så vidare. Neej! Det är inte möjligt (vid det här laget håller den av dessa fiktiva ord uttalande individen för öronen och viftar ivrigt med armarna, hur det nu kunde hända samtidigt).

Innan min fru skaffade sig en iPhone hade hon en Sony Eriksson-telefon. Den hade en rätt cool feature i – kameran tog automatiskt bilden när motivet log. Ansiktsdetektion med leendeanalys. Ansiktsdetektionen har blivit vardagsmat och alla de filmer vi sett från tidigt åttiotal när pipande datorer grafiskt för operatören illustrerar nyckelpunkter i ansiktet på brottslingen mot ett stort register av människor för att såsmåningom komma upp med ett "pip-pip-pip", ackompanjerat av en grön blippblinkande text som säger "MATCH" är nu verklighet. Och vi tycker inte att det är konstigt för vi har sett det vara verklighet i tjugo år. På TV (se gårdagens inlägg).

Åter till det där med webcammen – det är ju ett vansinnigt påstående att den skulle användas av något slags mörk makt för att spionera på enskilda människor och ta reda på vad de känner för det de konfronteras med i sina datorer. Är det? Har du skrivit drivrutinerna till webbcamen, kanske? Känner du han eller hon som gjorde det? Men - det borde ju synas i nätverkstrafiken, loggas i routern - eller, ja typ så! Har du skrivit TPC/IP-stacken eller WLAN-drivaren? De kretsar som processar informationen, kommer de inte från ganska precis samma ställe allihopa? Inget i världen förhindrar kretsarna att utbyta information långt bortom operativets insyn. Så länge som det finns konduktivitet finns möjligheten. Men hur var det - hade du utvecklat kretsarna? Inte – nehej. OK. I rest my case (för så har jag lärt mig att det heter på TV).

Om man skrubbar en del i den moderna världens konstruktion finner man att alltihop är ett stort ganska makabert experiment där ett litet gäng sedan urminnes tider tagit kontrollen över mänskligheten och ökat sin makt över fårskocken gradvis. Den digitala revolutionen har fört människor närmare varandra än tidigare. Uppvaknandeprocessen har katalyserats av möjligheten att mer eller mindre fritt kunna utbyta information oaktat geografiska barriärer och Internet närmar sig kanske i viss mån den där djupa källan våra förfäder möjligtvis kunde ha haft tillgång till – fastän i vad vi kallar realtid.

Jag har många gånger funderat på varför Internet får finnas i en värld som styrs så synnerligt från den så kallade toppen. Internet väcker sinnen och tankar, något som kunde tyckas kontraproduktivt för den i egen mening enda makten, men fördelarna överväger. Eftersom kopplingen mellan människorna finns i relationsdatabaser och eftersom det i kopplingstabellerna går att stoppa in attribut som känslor, sinnesstämning, position, ekonomisk situation, "all your dirty secrets" och så vidare så handlar det om en väldigt minutiöst övervakad verklighet.

Många människor som upplever rädsla för något i livet tillämpar tekniken att stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om hoten. Så gör inte den makt som anser sig äga mänskligheten – de stirrar sin skräck i (vit)ögat. Det är vad som driver dem. Att veta hur subjekten tänker och känner är av yttersta vikt för att bibehålla makten och – eftersom det ligger i maktens natur – fortsätta att utveckla den (se "vad driver makten?" från tidigare i år. Ett mångtusenårigt arv som förtroendefullt lämnats åt dagens makthavare att förvalta och vilket man inte sviker utan långtgående konsekvenser för sin egen och sina närmastes del. Om man nu har några närmaste, vill säga.

All den information som samlats hamnar i "molnet". Det är samma moln som "automatiskt" indexerar alla dina bilder i DropBox när du råkar koppla in telefonen i din Mac. Det är samma moln som känner till vilka du chattar med på fejan och vad ni pratat om. Samma moln som hanterar dina pengar, din deklaration, din arbetsgivares HR-system, den där sexsajten du besöker och där du "säkerhetskopierar" din telefon. Men det finns ett annat moln också.

Det mörka molnet. Detta moln utvinner sin information ur det "vanliga molnet" (vi kallar det för det vita molnet). Vad gör Google så vansinnigt värdefullt som företag? Varför finns det så många gratistjänster som låter dig lagra massors av gigabyte utan att betala – lagring var ju dyrt för bara tio år sedan? Varför kopplar Windows 8 samman alla dina konton? Jo – kära vänner – det är här vi har det mest åtrådda i dagens värld. Informationen om dig.

Att sälja licenser är gårdagen. Idag är det leverans av data till det mörka molnet som är den egentliga affärsmodellen. Givetvis kan man inte visa detta direkt öppet, sådan är konventionen, men handeln bedrivs på det sätt att företag som samlar denna typ av information blir värderade till fantasibelopp (för blinda alt. köpta ekonomijournalister förklarat som "av stort strategiskt värde") och köpta för kreditpengar att tas över av det mörka molnets styrkor som kopplar ihop punkter i det vita molnet mot det svarta. Därutöver pågår givetvis rent "illegal" datafångst direkt till det svarta molnet, kanske i form av den "ansiktsplåtning" jag skrev om inledningsvis. (Mer om detta i "loopen, molnet och maskinen" från 2011.)

Hur känner du inför dessa saker? Tycker du att jag svamlar en massa strunt eller har du kanske redan hämtat en bit svart eltejp och fäst den över linsen i din dator?

Själv tycker jag mest av allt att det är fascinerande. Jag menar – sett från det här perspektivet; den moderna världens uppkomst. Skolor, varför infördes skolor? Eftersom man inte ville ha en massa fritänkare på halsen när man skulle bygga den moderna världen, helt enkelt. Dumt att ta risken. De skarpaste, de som såg ut att kunna bli problem – de värvade man till att göra underverk i delprojekt inom själva modernitetskonstruktionsprojektet. Någonstans där är det jag i all ödmjukhet finner mig själ i all denna konspiratoriska massa.

Vi har fått lära oss av nöjesindustrin att det verkligt skruvade skurkarna inte kan låta bli att prata någonstans mot slutet av filmen. Bondskurken talar alltid om för den fastkedjade agent 007 vad det nu är för total förödelse och därtill kopplad maktstrukturell förändring han ska få förmånen att bevittna samtidigt som hans dagar tar slut. Jag har funderat över det där. För om det är så det fungerar så är det ju dags för skurken att börja tala nu. Förklara hur det hela hänger ihop och visa vad det leder till (i alla fall av respekt för mig som ju inte gjort annat än att avkoda verkligheten tycker jag).

Men så blir det nog inte. Det stereotypa avslöjandet av falskspelet är också det omsorgsfullt uttalat för att subjekten ska förvänta sig ett beteende vi då snarare ser hos de av massmedia skapade "regimerna" efter vilkas fall man får hisnande bildserier om deras flyktmekanismer, underjordiska bunkrar och så vidare. Rådande världsregims anläggningar får vi vänta en stund på att se, sannolikt.

Ni ser – jag var lite dyster. Talade om det mörka molnet och målade övervakningsspökets fan på väggen. (Lite novellvariant på temat i "FMOC" från 2011. Det är ju ditåt det lutar på något sätt. Att vi – mänskligheten – fångats i den moderna fällan för att vi ska uppnå något. Eftersom vi ska färga kartan blå.

Moln har en enastående förmåga att 1) dölja andra moln, 2) att skingras och att 3) förflytta sig. Vi presenteras med det vita molnet – molntjänsten men där bakom lurar det svarta och dess effekt tornar upp sig. Himlen har alltid varit skådeplatsen för människans externalisering av sin inre kamp. En kamp som försiggår eftersom vi kommit hit till livet eftersom vi önskade utvecklas. I kamp - huvudsakligen i kamp med oss själva. Och i lust.

Vetskapen och förståelsen för det svarta molnet må vara tungt att bära. En eller annan väjer säkert att försöka kämpa emot. Att sätta den där tejpbiten där, köpa en anonymitetstjänst och försöka krypta sin internetanvändning till oigenkännlighet. Att bosätta sig i skogen (hoppsan) och isolera sig från verkligheten och inte ens se på TV längre (hoppsan igen). Att alienera sig från "verkligheten" eftersom den är så absurd sett ur det inres perspektivet på det yttre.

Varför inte? Fler än någonsin tänker själva och det moderna samhällets riggade situation finns egentligen enbart av den anledningen när allt kommer omkring. Detta luciferexperiment är till för allas vår utbildning och insikterna kommer snabbare än någonsin. Att låta sig övervakas, känna hur man får varje del av den personliga integriteten kränkt samtidigt som man upplever hur den pulserande känslan i den okränkbara själen tar fart är exakt vad alltihop går ut på.

Sådetså.


[Tillägg. När jag glor på ögat ovan så kommer jag att tänka på en klasskamrat från gymnasiet som hade en T-shirt på sig en dag i skolan. Hennes pappa jobbade på IBM och hade varit på konferens i USA där man fått T-shirten. Om vi ändå ska vara konsipratoriskt orienterade idag så ta en glutt på den här:

Se vidare: WikiPedia. Någon kan komma att reagera över Paul Rand / IBM i beskrivningen av bilden givet gårdagens länk.

Eye
Bee
M

Ögat behöver knappast kommenteras.
Biet, däremot tål att klura på.
M är maskinen.

Slut på tillägg.]

Programmering

Jag har programmerat en del igen. Det tar sin tribbelibut på sinnet men med tiden lär jag mig kanske att hålla mina löften i nivå med min kapacitet. Apropå programmering / Programming. Television Programming - omnämns i ett inte ointressant inlägg om Star Trek.

That’s why it’s called
Television “PROGRAMMING”.

Who’s getting programmed?

Det är frågan jag ställer mig efter några dagar i kodträsket - Who's getting programmed?

Tankat

Jobbat några dagar. Jag menar jobbat som på det där sättet då tankarna inte går och sover mellan arbetsdagarna utan fortsätter mala på. Då enbart kroppen vilar en stund under det att själen är sysselsatt att vrida tankeformerna även under natten. Många faktorer föranleder eftertanken och de har samlats här i tiden för att åstadkomma något slags förändring.

Som blinkande markörer.

En av dem blinkar efter en osammanhängande och till stor del felstavad text. Denna mening kräver min akuta inblandning. Jag kan inte låta det vara felstavat. Där finns grammatiska felaktigheter också. Och faktafel! Jag bara måste stoppa fingrarna i texten och låta meningen äga mig, mala ner mina ben till en del av sitt verbala pulver ur vilket meningens konstruktion utvinner sitt potensmedel. Den här meningen är en fälla.

En annan lyder "Jag är rädd – kan du ta bort min rädsla?". Den är i alla fall ärlig.

"Säg bara åt mig hur jag ska tänka", säger en annan. Visst, det låter ju okomplicerat nog men ingen kan lära någon annan att tänka. Det måste man tänka ut själv. Själva situationen är svår, det är därför frågan glidit fram under markören och där står den nu och blinkar utan att ens ha tryckt dit en punkt, eller skulle det kanske ha varit ett utropstecken. Sannolikt var det svårt att bestämma sig.

Det handlar om design, arkitektur och strategi. Men mest av allt handlar det om människor. Sammanflätat och utformat till en väldigt intressant utmaning som faktiskt – som sådan – hänger ihop. De stirrar på mig och följer blicken. "Det var den här situationen du ville ha, inte sant?" säger en röst bakom mig. Jo, det stämmer väl. Att landa alla de uppkastade bollarna blir en intressant övning.

Svaren på alla frågor är ja, dessutom. Som om restriktionernas närvaro upphäfts och omöjligheternas blockad är avblåst. I teorin, i alla fall. Står mig fritt att sätta foten där jag anser att jag vågar sätta den och helt plötsligt återvänder faktorn risk till arenan. Intressant.

Det är ju en reflektion, alltihop. Markörerna blinkar eftersom de vill säga mig något – de vill ge mig möjligheten att svara på frågor jag ställt men som jag inte är medveten om förrän jag svarat på dem. När det är utklarat kommer jag att se de raka linjerna mellan sambanden och utbrista "aha!".

Men där är jag inte ännu.

Och eftersom jag sitter fast i den första fällan några dagar till så sker själva tankearbetet på frustrerad övertid. Vilket mycket väl skulle kunna vara meningen. Hur skulle något annat ens kunna vara möjligt?

Leda

Leda. Leda. Ledare. Ledarskap.

"Har du hört en häst prata?", frågar cowboyen.

Vad han menade var att man inte kan snacka sig till en ledarposition hos hästar.

Eftersom en häst inte har något utbyte av att prata.

Eftersom den ju inte själv pratar.

Vad en häst söker hos människan (enligt nämnda cowboy) är framförallt ledarskap. Det är det bästa en människa kan ge till en häst. Han har nog rätt.

"I heard it from the horse's mouth" – så talar den som vet från säker källa.

Motsägelsefullt.

Precis som ordet leda.

Jag har aldrig dragits till ledarskap. Utveckling är min grej. Leda kan vara utvecklande. Att leda likaså. Men att utveckla kan också vara att leda.

Jag är inte den borne ledaren. Jag är den där som springer före. Jag är den som inspirerar. I början krävde jag bara att de som ville hänga på gav mig bekräftelse. Nu har jag höjt kraven högst avsevärt. Jag kräver att man går själv, att man fattar sina egna beslut och att man tillser att hålla sig inspirerad.

(Och där hörde man liksom ridpiskan vina genom luften).

Fatta beslut. Där har vi nästa paradox.

Till dess beslut fattas så fattas de.

Känslan i magen är stark. Obeveklig, faktiskt. Jag vet att det här hör ihop och bär mening. Det är människorna som gör precis alltihop. Man kan säga att det är människorna som är ledordet.

Visst – jag förstår grejen – det är skönt att subordinera sig. Men det är också väldigt tråkigt i längden. Det föranleder – Leda.

Ledarskap är i viss mån kärlek. Att öppna sitt huvud och dela med sig av energin och spela teatern att det är åtlydnad man vill åt. Ledarskap utan makt, alltså. Ledarskap i utbyte mot makt är något helt annat. Det är exakt samma sak som den rädsla de som söker en ledare jagas av men riktad mot sin omgivning. Det är mindre - mycket mindre. Ledarskap utan makt, däremot. Det är jävligt utvecklande, skulle jag tro.

Kanske handlar det helt enkelt om mod. Mod att byta fot. Mod att byta mode.

Livscykeln

"Visste tiden att vi skulle komma hit nu?" hade han frågat sin mamma. Befinner man sig i livet är det svårt att komma på några frågor som slår denna i fråga om relevans. Kanske är det så att vi aldrig får veta exakt innan vi lämnat det och kan se det från utsidan. Men mer troligt är nog att vi redan har tillgång till svaret men att de flesta av oss måste jobba lite på att kunna se det, bara. Jag fick intrycket att frågeställaren hade svaret men ville dubbelkolla med mamma, bara. Smart kille.

Om jag är stressad andas jag med korta, snabba andetag. Är jag lugn är andningen långsam. Om jag är stressad känns det som om tiden går fort. Om jag är lugn räcker tiden till. Om jag ligger i sängen och inte kan sova men i övrigt är helt avslappnad och andas mycket långsamt så känns tiden nästan stillastående.

Om jag är stressad och medvetet ändrar min andning så att jag andas långsammare släpper stressen taget per automatik. Och om jag blir upphetsad ökar andningens hastighet eftersom jag blir otålig och vill skynda på hastigheten i det som händer.

Kanske sitter vi på livets cykel, allihop. Vänster och höger hjärnhalva håller i styret, hjärtat är kompassen och andningen är själva trampandet på pedalerna – det som kontrollerar hur fort vi färdas.

Jag tycker det känns precis så.

(Masspsykos [gemensamt mentalt fängelse; förleddhet]– är det inte ett spinningpass i så fall? Någon ger order om takten att färdas och massan lyder tanklöst. Det går inte att styra och den inre kompassen betraktas därför som useless. Flåset man erhåller i spinningpasset ger emellertid goda förutsättningar för långa och givande cykelturer väl ute ur fångenskapen. Spinningpasset är en förberedelse för att själv axla sin existens.)

Tidspekaren ovanpå rumspekarna. Men sen då? Händelspekaren, kanske? Lägg till det ytterligare det antal pekare som behövs för att förklara det man inte kan förstå och vips har vi en världsbild som fungerar! Om inte annat så vet ju tiden.

[Tillägg: Efter en stunds förkovran i en mycket intressant betraktelse kring andning - föranlett av dagens reflektion - snubblade jag över ett bekant namn. Från Lost, givetvis. Richard Alpbert.]

Vindriktning

Vänd mot den kalla vinden med huvan uppdragen över huvudet. Vinden biter i ansiktet, luften är kall och kylan packas mot huden och tränger genom skelettet, in i organen, vidare via sinnet till själen, ut i universum och in i andra.

Vinden har hämtat sin kyla från de kalla landskap som den i rasande fart passerat på sin väg. Den kommer inte att stanna förrän den nått värmen och kan få den att stiga i enlighet med termodynamikens lagar.

Vänd från värmen med huvan uppdragen för att bevara kylan i kroppen av rädsla. Värmen smälter fram åkrar, träd, liv och drar till sig den nerkylda vinden för att få se den sakta in och börja stiga. Värmen är obevekligt närvarande.

Följ vinden. Vänd dig om.

En annan sorts fredag

Ingen dag är den andra lik. Det gäller även fredagar. Den här fredagen var lite mer olik än andra. Det hänger samman med gårdagens mötesräcka då jag tillsammans med en långvarig och en blivande kollega träffade de som uttryckt intresse för att jobba med de utvecklingsprojekt som finns inom ramen för den etablerade produkten, Social Avkastning och The Scape Bay, men i ärlighetens namn i dagsläget mest handlar om det förstnämnda.

Utbytet var högt. Mycket över förväntan. Visst, själva urvalsmetoden var den att jag först drog alla projekten i min sedvanligt osammanhängande form för ett stort antal (stackars) åhörare och att jag lämnade dem med inget annat än de osammanhängande tankemönstren och min e-postadress. Lite hafsigt sådär så att bara de som verkligen attraherades av tankesättet och idéerna skulle höra av sig.

Det här är ett intressant läge. Det finns möjlighet att uträtta stordåd – framförallt på den etablerade arenan men även i förlängningen inom de nyare projekten. I dag är det mest att kunna utveckla mer kring den etablerade produkten som kittlar vid sidan av det uppenbara – att lära känna nya människor och sinnen innanför arenans gräns. Det har varit något av en frustration genom åren att inte riktigt kunna bränna på i den omfattning jag har haft ambitionen att göra. En frustration som tagit sin tribut på kreativiteten och ledarskapet.


Men det är klart. Takten avgörs ju inte alls enbart av hur många som kan realisera tankar och idéer jag själv bär på – vare sig jag är dess uppkomst eller har övertagit den bärande rollen av en annan påhittare. Förverligande av idéer handlar kanske i större omfattning om att dess omvärld – hela universum faktiskt – ska hamna i det läge då det är menat att det ska bli av. Och för det kringliggande är det viktigt att först belysa detaljerna. Att belöna genom att belysa möjligheten att klara av små saker så att stora saker kan växa utan att någon behöver lägga märket till det. Det är ju bara så stora saker kan byggas egentligen – på gott och ont.


Nu står jag alltså där med en knippa möjligheter igen och får ta och bestämma mig för i vilken omfattning foten ska pressas mot gaspedalen. Det hänger helt och hållet samman med vilken insats jag själv är beredd att göra. Sommaren är till för att dricka vin – den saken har redan konstaterats. Vin och bilkörning hör inte ihop.

Samtidigt är det uppstådda läget ett jag efterlyst under lång tid. Ett läge ur vilket ett nytt läge lätt kan uppstå – det av mig så hett eftersträvade läget där vi revolverat ett varv och där mönstren är det som utvecklas och inte det som realiserar dem. Att lyfta nivån i utvecklingen är vad som skulle kunna få mig att på sikt bibehålla intresset för det jag kallar jobb.

Det ska tänkas, således. Tänkas igenom. Men kanske mest av allt ska magkänslan få säga sitt om det hela. Jag ber att få gratulera mig själv till att ännu en gång ha hamnat i en situation som precis överensstämmer med vad jag önskat. En situation som gör det möjligt att – om jag blundar – se linjerna mellan de granulat av sammanhang som aggregerats utefter verklighetens yta.

Den tomma tunnans väktare

De stod där med bistra miner och myndig uppsyn. Mörka glas täckte deras ögon när de rutinmässigt lät blicken svepa över omgivningen. Deras jobb var att vakta och de hade gjort uppgiften till sin identitet. De var det ansvar, det bemyndigande och den hårdhet de blivit givna. De vakade över denna port och det var allt de behövde för att känna att livet gav dem mening.

Deras framtoning var menat att skapa rädsla och respekt. De vaktade ju något verkligt viktigt. De stod vakt utanför det mentala fängelse som sedan länge tömts på tankar. En tunna full av ingenting vaktade de. Men det kunde de inte erkänna. Då skulle deras värld rämna.

De valde att inte se hur deras kläder var slitna och hur porten förfallit. De valde att inte påverkas av detta utan följde den ed de svurit att bevaka denna port och göra det med den heder och plikttrogenhet som gav rätt till ämbetets respekt.

De människor som rörde sig i omgivningen brydde sig inte längre om dem. De lät dem hållas. Självinsikt kan ta tid – inte sällan flera liv – och att vakta en tom tunna kan vara en väl så uppbygglig erfarenhet i det långa loppet.

Till Farsan

Det är inte din födelsedag idag. Den glömde jag bort, faktiskt. Jag har inte varit och besökt din grav en endaste gång sedan jordfästningen. Jag kom bara att tänka på dig ändå. Och fick för mig att det var dags att skriva ner det. Sådär, bara.

I början var jag lite ledsen någon gång sådär. Det känns länge sedan. Det är som om saknaden runnit ur. Sorg vet jag fortfarande inte riktigt vad det är, faktiskt.

Jag tänker på dig ganska ofta. Oftare och oftare, till och med. Eftersom jag får huvudvärk i tre dagar varje gång jag gråter så tror jag att jag lät bli att tänka på dig tidigare – eftersom saknaden fanns där.

Nu har jag vant mig vid att du inte finns här längre. Reflexen att slå ditt mobilnummer har försvunnit. De där planlösa samtalen från bilen om allt och inget har upphört och det var längesedan jag "av misstag" tänkte ringa och surra lite. Än längre sedan jag funderade över att be dig om hjälp med något byggprojekt.

Jag har vant mig, som sagt. Det är skönt. Och det är också mycket lättare att minnas dig nu när saknaden inte längre är så stor. Jag ser dig på ett nytt sätt. Jag ser vad du gjort för mig och kan känna en djupare tacksamhet för allt du gjort för mig än vad jag kunde göra när du levde.

Sättet jag ser det är lika enkelt som självklart – jag ser saker hos mig själv som påminner om dig. Och tydligast är de där sakerna i gränssnittet med Casper (han är vansinnigt lång nu och pratar engelska, men det har du ju säkerligen koll på). När något verkligen funkar, när vi har riktigt, riktigt kul eller när jag kan hjälpa honom med något då ser jag dig i mig och det gör mig lyckligare än något annat.

Jag ser nu att jag fick följa med på din resa. Resan du gjorde här när jag var liten. Hur du upptäckte världen och förstod vad alltihop var för något – kanske inte ända ut i de subatomära fingerspetsarna – men tillräckligt för att du själv skulle finna den där lugna, glada tryggheten och balansen som du hade större delen av den del av ditt liv som jag kan minnas.

Den drev mig till vansinne, den där tryggheten. Den var källan i din optimism, en optimism som retade mig när jag kommit ut ur rädslan och undrade vems fel det var att jag hade varit rädd. Din optimism var det sista jag tyckte mig behöva just då. Nu ser jag ju bilden annorlunda. Men inser att vi var tvungna att ha det så en tid för att jag skulle kunna förstå den och själv en dag kunna erhålla den där känslan i mig. Det behövdes en motreaktion på motreaktionen.

Pusselbitar – du gav mig pusselbitar. Delar som seglar upp i en helhet jag givetvis inte sökt men som jag just därför kommit att befinna mig i. Pusselbitarna. Små saker du sagt när vi suttit i bilen du och jag. Saker jag kommit ihåg utan att komma ihåg det. Saker som verkade meningslösa som nu fått mening. De är några stycken, de där pusselbitarna.

Tack för att jag fick sitta med dig i baklastaren på din resa. Tack för att jag fick åka med dig på dina resor på mina lov, lyssna till din röst från baksätet där jag byggde pneumatiskt lego. Tack för all värme, alla pusselbitar och all den trygga optimism jag har fått. Det du givit mig fortsätter du att ge mig även om du inte är här.

De flesta dagar tänker jag inte ens på dig, längre. Men jag känner dig alltid. Du finns här inuti hela tiden och den känslan gör mig allt annat än ledsen. Den gör mig berusad av lycka, tacksamhet och glädje.

Tack ska du ha. Här är ditt favoritinlägg från den här bloggen: Tjurskit. När du läste det hade du exakt tre månader kvar att leva. Du visste – höll det för dig själv – och skrattade. Jag kan fortfarande höra ditt skratt från den gången. En gång av oräkneliga. Tack för att du är med mig. Och tack för att jag fick minnas dig lite extra idag.

Att hålla kurs

Det var ett intressant ögonblick. Jag uttalade orden om de sju närvarandes lösa koppling till yrkeslivet. Att det nog inte var så lätt att hitta sju människor på den plats i livet där vi ju samtliga är som är så löst kopplade till sin yrkesidentitet som vi är. Knappt hade jag emellertid uttalat orden förrän jag hickade till en aning. Jag insåg att det kanske bara var sex stycken som motsvarade beskrivningen och att jag själv på något sätt inte riktigt var så frikopplad när allt kommer omkring.

Visst, visst – jag jobbar med det jag själv skapat. Och utvecklar det jag under tio år drömt om att få utveckla. Men icke desto mindre. För även om jag har en otvungen inställning till mitt jobbande så har jag det alltid med mig. I mig. Och även om jag då och då låter inställningen bli alltför avslappnad så vet jag att jag måste reagera när den kritiska nivån är nådd och gör det också.

Jag som ofta och ganska envist framhåller att man inte ska jobba ihjäl sig, att jobbet absolut inte är allt och att pengar verkligen inte är någon anledning till att duka under av arbete – vad pysslar jag egentligen med? Är det min egen ambition att skapa och se förverkligas som bibehåller mitt arbetsmässiga fokus eller är det helt enkelt pengarna?

Sannolikt bägge – i växelvis verkande vågor. Tanken att bara lägga ifrån mig alltihop lockar inte. Visst har tanken funnits där både en och två gånger, men varje gång finner jag så mycket som jag inte är klar med inom verksamheten att jag inte kan förpassa den varken idémässigt eller rent praktiskt.

Det var i alla händelser ett tankeväckande ögonblick. Verkligen.

Så rullade det dit det lutade både en och två dagar. Tanklösheten är det predominerande läget i den stekande solen på husets sydsida, men när det någon stund rör sig mentalt har det handlat om att hålla kurs i bägge bemärkelserna. Dels att uttrycka för andra vad (jag nog anser att) de behöver veta. Dels att hålla kurs som i att hålla kursen.

I det senare fallet har det gått och blivit väldigt enkelt. Från att ha varit en krävande navigationsuppgift med beräkningar av vindavdrift och kurs över grund så har det blivit något som i princip uteslutande baserar sig på den inre kompassen. Känslan, alltså.

Det är innebörden av kursen som i att utbilda som ställer till det. Och det är samma spöke som bor i denna avstjälpningsplats. Att uttrycka, utbilda och intrycka i andra. Har alltid haft behovet men känner att jag har allt mindre att säga. Dels eftersom de jag omger mig med själva förstår och upptäcker på ett sätt som är alldeles underbart. Dels eftersom jag någonstans suktar efter min egen tystnad. Jag har hört min röst mullra i min kropp länge nu. Jag har nog sagt tre gånger så mycket som vilken annan människa som helst under mitt liv. Koefficienten vad gäller det skrivna ordet är nog än högre.

Visst fan har jag hållit kurs. Tittar jag bakåt så är det egentligen aldrig innehållet i kursen som har varit det väsentliga. Det har nog snarare varit sättet jag sagt det på och den entusiasm som jag på något sätt alltid lyckats stjälpa av hos de som lyssnat. Eller – de har ju inte ens behövt lyssna för att se den, egentligen.

Farsan var inte till föraktlig del likadan. Optimist till absurdum och hjälpande långt bortom min egen tålamodsgräns. Han var vid två tillfällen ordförande för den BRF han bodde i och det slutade alltid med att han blev personlig assistent för mer eller mindre halva kvarteret.

Kanske är det den situationen jag försöker hålla ifrån mig. Att om jag ställer mig på podiet istället och har ett litet avstånd så slipper jag in i varje enskilt hjärta och peta. Det klarar man ju inte av riktigt. Visst, de som kommit dit – de sju, där är det en annan sak. Nu var det alla de andra jag tänkte på.

Och så kommer jag till den där besvärliga punkten där frågan återigen är varför jag anser mig måsta. Vad är det som gör att jag hela tiden tycker att jag måste hjälpa eller vad man ska säga. Hjälpa är egentligen inte rätt ord här eftersom den som jag vill få att förstå något ofta inte har behovet att förstå det.

Jag är på något sätt byggd med svårigheten att se någon ha svårigheter med något utan att försöka se till att denne någon övervinner svårigheten på ett enklare sätt. När det egentligen kanske är så att denna utmaning är till för att övervinnas av just denne någon själv. Utan någon jävel som springer och ska hålla kurs.

Men vänta – ha – det var ju inte innehållet i kursen som var det viktiga. Det var ju entusiasmen, alltså den mentala inställning som gör att utmaningarna kan övervinnas. Hoppsan. Ärftligt belastad där, tvivelsutan.

Nu blev jag lite förvånad. Så jag tror att jag slutar här. Med en liten film om en vit kanin i en av de mest betydelsefulla dialoger jag någonsin upplevt.


Insiksfullt om livet är bara förnamnet.