Jakten på människor som vill sälja produkten fortsätter. Man kallar dem säljare. Innesäljare, utesäljare, marknadsförare, pre-sales, account managers, bland annat. Men det handlar egentligen om människor. Och däri ligger problemet.
Det tycks nämligen som om ingen vill sälja längre. Och då har vi problem eftersom om ingen säljer så blir det inga intäkter och blir det inga intäkter blir det ingen tillväxt och varför ska vi hålla på att utveckla en massa produkter om det inte finns någon return of investment på den nerlagda tiden?
Visst, vi sitter inte i sjön och det säljer sig själv i stor mån, men det hade varit skoj att faktiskt vara lite offensiv och finna en skur nya kundorganisationer att börja bearbeta precis just nu. Och för att göra det måste vi ha några till som "springer" eftersom vi som varit omdömeslösa nog att syssla med detta från början faktiskt är mättade med kundrelationer att utveckla och underhålla.
När vi pratar ihop oss om vad det är vi söker – vad finner vi då? Jo, precis som inom området utveckling ser vi att vi måste söka oss nedåt i ålder. Det var en tröskel att komma över – att inse att man inte längre var jämnårig med de man behövde hjälp av; att man faktiskt blivit äldre och att det tänkande man lärt sig faktiskt inte är helt tidsenligt längre.
Insikten kring utvecklarna har vuxit fram och åtgärden blev huvudsakligen The Scape Bay, men hur ser det ut på säljsidan? Vi började för några år sedan med folk från Chalmers – från linjen industriell ekonomi. De har sitt eget bolag för att utveckla marknadsföringen – huvudsakligen relationslöst. Det har varit givande men inte givit något konkret ännu eftersom studierna tar chalmeristernas tid. Förstås.
Om vi lyfter perspektivet lite – vad är det som gör att de yngre inte vill sälja i samma omfattning som föregående generationer? Jag tror att det är rätt enkelt; det handlar om självrespekt och synen på pengar. Att pengar inte längre äger makten att låta plikten att göra rätt för sig - återbetalningen till närvaron på planeten, skulden till föräldrar och samhälle – tvinga mig att göra något jag inte kan stå för. Som att låna ut mitt namn, min uppenbarelse och mina önskningar till något så banalt som att sälja något som andra har hittat på.
Klart som fan säljepiteten – sin mångfald till trots – repellerar yngre själar med större personlig frihet och självförtroende än de som mer fyrkantigt formades att göra plikter och idag kan tänka sig att sälja eftersom man helt enkelt är satt i monetär skuld via bolån, billån, och så vidare och måste klara av amorteringar på pengar som inte fanns innan man bestämde sig för att låna dem.
Inte så konstigt, egentligen; att ingen vill sälja.
Men om vi vänder på kultingen – om vi tittar på köparna, då. Det är ju knappast så att det direkt står stilla på den fronten. Jag märker på mig själv att jag vill köpa saker utan att känna att jag blir lurad till beslut. Jag vill känna att inköpsbeslutet är mitt eget opåverkade (jo, jag vet att det är fånigt) oavsett om det handlar om ett beslut jag fattar som fysisk person eller i egenskap av något av de företag jag jobbar i. I respekt gentemot mig själv, helt enkelt.
Då vill jag ju inte bli uppringd av någon som ska försöka övertala mig till en affär. De som gör så har inte en chans. Och ändå är det ju den kanalen jag tänker primärt vid nybearbetning. Dags att tänka om.
Jag kikar på Casper och hans köp beteende. Han installerar "gratis" appar på sin impad. Först när han är fast i spelet börjar det komma propåer om att köpa nya vapen, gubbar, egenskaper eller låtsasvalutor att handla med. Är det framtiden? Att ge lite gratis och sedan börja locka in stålars när man väl är fast?
Tror inte det. Ska ägna några minuter på att tänka igenom det här. Återkommer.
torsdag 16 maj 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bygg ut hitta.se Allt behöver ju inte vara platt!
SvaraRadera