Jag höll räkningen. Av de fyra timmar av gårdagen som jag inte spenderade i soffan på uteplatsen satt jag tre och en halv i en stol alldeles invid. Det var en alldeles förtjusande dag. Mitt på den kom en man och pratade om livet. Vi pratade om livet ganska precis halva dagen. Med fokus på döden. Det slår mig att jag är rätt frispråkig om döden och för min egen del liksom beslutat mig för att den är något meningsfullt. Att de som dör gör det av en anledning, precis som allt annat på insidan av den här verkligheten. Och därmed givetvis på utsidan också.
Jag har sett några stycken dra sig ur spelet nu och jag kan inte se att det inte stämmer. Det är klart – när det händer – när spöksmärtorna sätter in, när det inte längre går att ringa den avlidne, att gnugga sig mot dennes energi i fysisk form, att prata och söka handfasta råd – då är det inte ett dugg kul. Det blir tomt och jävligt. Och säkert känns själva dödsfallet meningslöst. Vi som tidigare haft den som avlidit vardagen tvingas ifrågasätta vår syn på livet och döden, vare sig vi vill eller inte. Vi prövas som det heter.
Men så med tiden går det upp något. I mitt fall – efter att farsan dog – tog det väl sådär ungefär ett år. Jag började hitta pusselbitar av vad jag saknade efter honom i mig själv. Fann att det jag saknat mest faktiskt fanns kvar. Tankar jag tidigare inte behövt tänka själv utan kunnat få genom att diskutera med honom. Känslor jag fått genom att han fanns. Saker han förkroppsligade – nu fanns de i mig istället. Gradvis inflyttade i takt med att saknaden flyttades ut.
(Nu har jag säkerligen haft tur i fråga om mina upplevelser av döden och dess efterlämningar. Men eftersom inte turen är någon tillfällighet och eftersom tillfälligheten inte är någon slump och eftersom slumpen inte är någon tillfällighet och så vidare så är det nog likväl meningen att jag ska se saken på det det här sättet. Och tiden vet ju att jag inte kan hålla tyst. En gång läste jag en (iofs väldigt lång) artikel om tjusningen i att skriva korta artiklar. Den gjorde aldrig riktigt intryck.)
Kanske är det därför den akuta saknaden finns – för att agera platshållare för alla de utrymmen den avlidne fyllt i ens eget liv och själ. Att saknaden initialt tar platsen som senare kommer att fyllas av de saker den avlidne efterlämnat i hos den saknande. I mitt fall, med farsan till exempel, är det hur tydligt som helst. Optimismen och synen på hur det fungerar. Jag visste inte riktigt hur han såg på saken förrän jag nu fått det i mig. Jag hade aldrig kunnat förstå helt och hållet – inte i mig själv – om jag inte sökt hans närvaro efter att han försvann genom att plocka i de intryck han lämnat kvar.
Tydligast ser jag det hos Casper. Visst – han är inte kommen arvsmassevägen, men jag ser ändå att jag någonstans visat honom vägar som jag en gång blev visad – utan att ha ägnat det en tanke - och att han därigenom för mig visar pusselbitar till hur farsan såg på saker och ting. Jag tycker det är rätt mäktigt, faktiskt.
Om jag leker med tanken att döden inte alls är en ondskefull lieman som kommer och brutalt rycker undan människor från oss och efterlämnar blödande sår i mänskligheten utan istället ser döden som en naturlig progression för den som har kommit så långt i sin gärning här att det mest gynnsamma för de som finns runtomkring denne någon är att själva kliva fram och ta en del av den avlidnes visdom. Om man leker med den tanken – blir inte döden ganska meningsfull även den? Och vad beträffar huruvida den döde verkligen försvinner – vad är att existera – är det att finnas som kött och blod eller är det att ens tankar och känslor lever?
Jag har vuxit avsevärt sedan farsan och farmor lämnade in och jag ser tydligt att jag är långtifrån den ende som utvecklats i spåren av deras försvinnande. Jag känner fortfarande att jag har dem här, alldeles nära. I mig, faktiskt. Vare sig det är en andlig uppkoppling eller en upplevelse skapad av minnen, längtan och holistiskt förklarade sensationer. Jag känner den djupaste och mest kärleksfulla tacksamhet till vad dessa givit mig och önskar naturligtvis att de skulle vara här, handgripligen. Vi har mycket att prata om. Men inte för ett ögonblick tvivlar jag på att deras försvinnande hade en mening.
söndag 30 juni 2013
lördag 29 juni 2013
Tanke i tiden
Få har sett timvisaren röra sig, men de allra flesta har i efterhand funderat på hur den kunnat gå så fort.
Att jaga. Jag. Jaget. Inte sällan bor gåtornas lösning i de enklaste av ord och dess likheter.
Att jaga. Jag. Jaget. Inte sällan bor gåtornas lösning i de enklaste av ord och dess likheter.
fredag 28 juni 2013
"Alla andra"
Statoilmacken bjöd inte på några överraskningar. Allt som brukade finnas där fanns där, inklusive begynnande brunhet på bananerna och en hög utslängda ATG-lappar på golvet i hörnet. Hyrfilmerna vid entrén utgjorde det mest iögonfallande. Där pågick en diskussion. Han fortsatte fram till kaffemaskinen och fyllde en balja. Tog god tid på sig så att han inte skulle missa utgången av diskussionen. Ingen fara – visade det sig. Diskussionen om val av film hade just tagit slut med orden "vi tar den här, alla säger att den är bra". "OK".
Han började fundera över vad han just hade hört. För det första – vad är oddsen för att alla verkligen har sett filmen. Inte särskilt höga, egentligen. Han hade faktiskt aldrig hört talas om en film som alla sett. Måste nog vara så att "alla" i det här fallet var något slags intryck sagesmannen fått. Att han upplevde det som att "alla" sett filmen men i själva verket handlade det kanske om att de som sett den faktiskt påpekat det men att de som inte sett den inte tyckt att det var nödvändigt att framhålla "jag har inte sett den där filmen", specifikt.
Han mindes att han någonstans läst om ett afrikanskt språk där ordet "alla" inte fanns utan där man helt enkelt istället räknade upp namnen på dem man menade. Han hade skrattat lite åt de primitiva afrikanerna när han läst det och tyckte att det måste bli rätt omständligt när man till exempel hade stora middagar eller liknande och ville tilltala samtliga närvarande. Kanske var det därför den del av Afrika där han förmodade att dessa sedvänjor levde kvar inte hade några större civiliserade stadsbildningar? Hur omständligt skulle det inte vara att kommunicera med en omgivning om man inte kände samtligas namn? Samtidigt började det gry ett slags förståelse för sedvänjan. Att man bara tilltalade dem man kände namnet på. Att man bara verkligen från sitt hjärta kunde tala till dem man gjort sig besväret att etablera en relation med.
Tanken gled vidare genom butiken. Blicken fastnade i tidningsstället invid kassan samtidigt som han erlade den tjuga kaffet tydligen kostade. Han lekte med tanken att ifrågasätta priset med orden "alla säger att kaffet är väldigt dyrt här, men ingen vet varför", men avstod. Rubrikerna på kvällstidningen handlade om en dold sjukdom som alla kunde vara drabbade av samt några förespeglat intrikata detaljer kring en fotbollsspelares stukade tumme. Tidningsrubriker. Massmedia – tänk om de behövde tilltala alla de ville tala till med namn. Han mindes att han någonstans sett alla Sveriges telefonkataloger – på den tiden de fortfarande hade ett existensberättigande. Han hade varit prao på lokaltidningen och i deras reception hade de hela rikets telefonkataloger, uppdaterade årligen. Det var en imponerande samling papper. Han såg framför sig hur kvällstidningen inleddes med namnen på alla den ville tilltala, förmodligen samtliga i kungariket Sverige. Först cirka tiotusen sidor namn, därefter det så kallade innehållet. Det skulle kanske ge innehållet perspektiv, tänkte han.
Paret som hyrt filmen hade nu kommit till kassan och börjat göra upp själva detaljerna kring hyran – den så kallade juridiken. Han kunde inte låta bli att tänka på bevekelsegrunden till beslutet och övervägde att tilltala de bägge och fråga hur de resonerat kring sitt val av film. Men eftersom han inte visste vad de hette lät han det bero. Han drog ut på sortin så gott det gick. Hade ingen brådska att fortsätta sin resa utan tänkte njuta sitt förmodat prisvärda kaffe utanför macken i den ljumma kvällssolen. Tankarna fortsatte. Om "alla andra" och alla andra är två helt olika saker och om det är så att massmedia pratar till "alla andra" istället för alla andra. Vem lyssnar då egentligen? Hans fot fastnade i något. Det var en hög med dagstidningar som blivit dränkta i morgonens regn och därefter påkörda av de bilar som under dagen frekventerat mackens pumpar. Tidningarna var nu inget annat än en grå massa.
Ja! Den grå massan! Givetvis. Eftersom massmedia inte tilltalade sin målgrupp specifikt så talade den till den grå massan. Och den grå massan tyckte som "alla andra". Alltså var det den grå massan som sett filmen som paret därinne hade hyrt. Det var det faktum att den grå massan sett den och tyckte den var bra som fick dem att välja filmen och nu skulle de hem till sin lägenhet där det kanske fanns en liten hundvalp eller kattunge och njuta denna film tillsammans. Men tänk om de då – efter att ha sett filmen – blev en del av den grå massan. Tänk om de slukades? Han petade med foten i tidningspappret. Det var ingen vacker syn. Det där var sympatiska människor som säkerligen hade mycket kul att få uppleva kvar i livet. Om de slukades av den grå massan nu – denna varma augustikväll – vad skulle de då bli av deras liv? Om de lobotomerades att bli som "alla andra". Bäst för dem att de inte tyckte om filmen. Om de inte gillade den skulle de ha tagit avstånd från "alla andras" åsikt. De skulle därigenom klara sig från att slukas av den grå massan.
Han hoppades att de känt varandra tillräckligt länge för att inför varandra våga erkänna att de inte tyckte om filmen – om så var fallet. Att de vågade uttrycka att de inte tyckte som "alla andra". Det krävde mod att göra så – det visste han. Hur många gånger hade han inte själv underlåtit att uttrycka en avsikt som avvek från den grå massans? Hur många gånger hade han inte på autopilot och lite lätt sömnigt bifallit saker som han verkligen inte kunde skriva under på eftersom det faktiskt var det enklaste sättet att gå vidare från en rätt oinspirerande situation.
Koncensus – tänkte han – världen vilar på konsensusbeslut. Demokrati. Att vi är överens om hur vi vill ha det. Att vi gemensamt uttrycker vår vilja. Vad "alla tycker". Tänk om det är så här det går till? Svindeln började tillta. Paret gick ut genom dörrarna som gled igen bakom dem. De satte sikte mot ett höghus i närheten och han kände att pulsen ökade. Det här var på allvar. Dessa två kanske alldeles nyss hade träffats. De kanske inte skulle kunna stå upp för att de inte tyckte som "alla andra" inför varandra. Kanske var filmen dålig men skulle genomlidas ändå eftersom de förmodade att den andre (vilket ju i deras slutna sällskap om två utgjorde den närvarande delmängden av "alla andra") tyckte att filmen var bra. Han satt på en träbänk några meter bort och solen gjorde honom dåsig. Han var orolig, illa berörd och kände att hjärtrytmen var oregelbunden men mäktade inte röra sig.
Det flimrade bakom ögonen. Han såg den grå massan välla fram över världen och sluka alla färger. Löpsedlarna skrek mot människorna på gatan så att de tappade balansen och ramlade baklänges. "Ja – jag tycker som du", sa de när de låg där på asfalten, överkörda av åsiktsfabriken. Nermalda av tjatet från den som själv sagt att "det är jag som är den grå massans röst – lyss till mig – hör vad jag säger för vad jag säger är vad alla andra tycker och om du tycker något annat är det upp till dig att tänka om – alla andra kan väl inte ha fel!? Om du tycker annorlunda får du ta diskussionen med dem. Det finns nio miljarder människor här på jorden – de är alla andra – och ditt jobb, besserwisser, är att tala dem tillrätta så att de förstår din åsikt. Kan du inte det så ska du enbart knipa käft". På så sätt vällde den grå massan fram över världen och begravde alla parker, vattendrag, träd, bostäder och gator i våt, fuktig papier-maché. Solen fortsatte att skina på världen men den var redan begravd. Rösterna och skratten var inkapslade i massan och det var svårt att andas där under. Var och en fick fullt upp med att hitta syre och att gräva sig fram till mat för dagen genom den grå massans tunnelsystem. Bristen på ljus gjorde att man blev sjuk och stanken av lik och förruttnelse spred sig under pappersytan. Solen torkade massan som nu var stenhård på ytan. Robotar skapade av "alla andra" patrullerade ytan minutiöst. När någon försökte ta sig upp genom skorpan blev denne genast beskjuten av den vassaste verbala salva. Ingen vågade sig upp genom massan.
Han vaknade med ett ryck. Paret med filmen var borta. De hade vandrat vidare med sin film och risken var överhängande att de skulle slukas av vad det nu var för något han drömt om. Nu fick han syn på dem en bit bort. De var på väg över gården mellan två hus. Hjärtat bultade. Han visste att om han sprang ikapp dem skulle han riskera att få en ny infarkt. Han riskerade att spränga sitt hjärta för att avstyra en eventualitet på så lösa grunder som en mardröm under en mikrosömn. En mardröm som uppstått till följd av vätskebrist en het dag, sannolikt. Samtidigt var intrycken från drömmen handfasta. Som om de vävt samman strängar av fruktan han burit på och inte kunnat förklara. Han hade sett Hydran. Detta mångarmade mytologiska monster. Hennes sätt att fånga människor och göra tidningspapper av dem. Det var dags att för en gångs skull reagera på känsla.
Han rusade upp, kastade sig över vägen och blev sånär påkörd av en buss. Bussen tvärnitade och människorna i den ramlade runt. Det skulle säkert skrivas insändare om detta i lokaltidningen – vårdslösa busschaufförer som "alla andra" retade sig på. De började närma sig en port nu. "Vänta! Stopp!", ropade han desperat. De tog ingen notis av honom. "Ni med filmen! Väääänta!". De stannade. Han sprang sista biten till dem.
Det stirrade på honom. Han hade svårt att forma orden på grund av ansträngningen. Och tur var väl det eftersom han inte visste vad han skulle säga. Hur skulle han kunna förklara vad det var som fått honom att springa över gatan och trotsa sin fysik? Hur skulle han kunna förmedla den dröm – den vision – han fått? De skulle tro att han var tokig. Kanske skulle de ringa polisen. Kanske skulle det till och med skrivas en notis om honom i tidningen så att "alla andra" fick läsa om hans förödmjukelse. Nej. Istället fick han en snilleblixt. "Jag har sett den där filmen och tyckte den var dålig. Alla gillar inte den där filmen", sa han och vände på klacken. Kände hur de tittade efter honom en lång stund. I bästa fall skulle de aldrig begripa vad han hade menat. Men det var skitsamma för han hade spräckt nollan. Han hade stuckit hål på villfarelsen att alla andra tyckte om filmen. Han hade likt David utmanat Goliat och han hade gjort det med tvivellöst segerrik utgång!
Vägen tillbaka var triumfalisk. Hjärtat lugnade ner sig. Andningen hittade sitt djup i hans bröst. Han skrattade till när han såg lakritsremmarna efter bussens tvärbromsning och tog sikte på sin kaffekopp på bordet där borta på gräset. Slog sig ner och slöt åter ögonen. Han såg hur det stenhårda täcket av papier-maché sprack upp och hur maskrosor började växa ovan skorpan. Hur regnet gav näring åt växtligheten i den massmediala öknen. Det var en utveckling som skedde genom små, tillsynes oviktiga händelser som den här, tänkte han. Varje liten seger vrider kontrollen ur den grå massans händer. Varje liten sak. Jag har gjort det enda Hydran inte kan, tänkte han. Och det kändes väldigt, väldigt bra.
"Den grå massan finns inte", tänkte han vidare. "Den har aldrig funnits. Den är som ett monster under sängen, en dold sjukdom, ett sagoväsen. Den är uppdiktad för att få oss att tappa andan och inte tänka för mycket". Han kände hur syret skänkte liv i hans kropp och hur sinnet blev klart och tomt på tankar. En lastbil kom körandes in för att tanka. Det fuktiga tidningspappret fastnade under ett av dess hjul. Han satt kvar och väntade tills lastbilschauffören tankat klart. När han ökade hastigheten nere på vägen lossnade tidningspappret. Det hamnade precis intill bromsspåren efter bussen. Symmetriskt men för varje annan förbipasserade helt oväsentliga tecken, skräp rentav. Men för honom var det fullt av betydelse. Inte för "alla andra". Vilket ju var helt logiskt eftersom han visste att han finns men han hade insett att "alla andra" existerar. Dags att upptäcka världen innevånare för innevånare, konkluderade han och hoppade in i bilen.
Han började fundera över vad han just hade hört. För det första – vad är oddsen för att alla verkligen har sett filmen. Inte särskilt höga, egentligen. Han hade faktiskt aldrig hört talas om en film som alla sett. Måste nog vara så att "alla" i det här fallet var något slags intryck sagesmannen fått. Att han upplevde det som att "alla" sett filmen men i själva verket handlade det kanske om att de som sett den faktiskt påpekat det men att de som inte sett den inte tyckt att det var nödvändigt att framhålla "jag har inte sett den där filmen", specifikt.
Han mindes att han någonstans läst om ett afrikanskt språk där ordet "alla" inte fanns utan där man helt enkelt istället räknade upp namnen på dem man menade. Han hade skrattat lite åt de primitiva afrikanerna när han läst det och tyckte att det måste bli rätt omständligt när man till exempel hade stora middagar eller liknande och ville tilltala samtliga närvarande. Kanske var det därför den del av Afrika där han förmodade att dessa sedvänjor levde kvar inte hade några större civiliserade stadsbildningar? Hur omständligt skulle det inte vara att kommunicera med en omgivning om man inte kände samtligas namn? Samtidigt började det gry ett slags förståelse för sedvänjan. Att man bara tilltalade dem man kände namnet på. Att man bara verkligen från sitt hjärta kunde tala till dem man gjort sig besväret att etablera en relation med.
Tanken gled vidare genom butiken. Blicken fastnade i tidningsstället invid kassan samtidigt som han erlade den tjuga kaffet tydligen kostade. Han lekte med tanken att ifrågasätta priset med orden "alla säger att kaffet är väldigt dyrt här, men ingen vet varför", men avstod. Rubrikerna på kvällstidningen handlade om en dold sjukdom som alla kunde vara drabbade av samt några förespeglat intrikata detaljer kring en fotbollsspelares stukade tumme. Tidningsrubriker. Massmedia – tänk om de behövde tilltala alla de ville tala till med namn. Han mindes att han någonstans sett alla Sveriges telefonkataloger – på den tiden de fortfarande hade ett existensberättigande. Han hade varit prao på lokaltidningen och i deras reception hade de hela rikets telefonkataloger, uppdaterade årligen. Det var en imponerande samling papper. Han såg framför sig hur kvällstidningen inleddes med namnen på alla den ville tilltala, förmodligen samtliga i kungariket Sverige. Först cirka tiotusen sidor namn, därefter det så kallade innehållet. Det skulle kanske ge innehållet perspektiv, tänkte han.
Paret som hyrt filmen hade nu kommit till kassan och börjat göra upp själva detaljerna kring hyran – den så kallade juridiken. Han kunde inte låta bli att tänka på bevekelsegrunden till beslutet och övervägde att tilltala de bägge och fråga hur de resonerat kring sitt val av film. Men eftersom han inte visste vad de hette lät han det bero. Han drog ut på sortin så gott det gick. Hade ingen brådska att fortsätta sin resa utan tänkte njuta sitt förmodat prisvärda kaffe utanför macken i den ljumma kvällssolen. Tankarna fortsatte. Om "alla andra" och alla andra är två helt olika saker och om det är så att massmedia pratar till "alla andra" istället för alla andra. Vem lyssnar då egentligen? Hans fot fastnade i något. Det var en hög med dagstidningar som blivit dränkta i morgonens regn och därefter påkörda av de bilar som under dagen frekventerat mackens pumpar. Tidningarna var nu inget annat än en grå massa.
Ja! Den grå massan! Givetvis. Eftersom massmedia inte tilltalade sin målgrupp specifikt så talade den till den grå massan. Och den grå massan tyckte som "alla andra". Alltså var det den grå massan som sett filmen som paret därinne hade hyrt. Det var det faktum att den grå massan sett den och tyckte den var bra som fick dem att välja filmen och nu skulle de hem till sin lägenhet där det kanske fanns en liten hundvalp eller kattunge och njuta denna film tillsammans. Men tänk om de då – efter att ha sett filmen – blev en del av den grå massan. Tänk om de slukades? Han petade med foten i tidningspappret. Det var ingen vacker syn. Det där var sympatiska människor som säkerligen hade mycket kul att få uppleva kvar i livet. Om de slukades av den grå massan nu – denna varma augustikväll – vad skulle de då bli av deras liv? Om de lobotomerades att bli som "alla andra". Bäst för dem att de inte tyckte om filmen. Om de inte gillade den skulle de ha tagit avstånd från "alla andras" åsikt. De skulle därigenom klara sig från att slukas av den grå massan.
Han hoppades att de känt varandra tillräckligt länge för att inför varandra våga erkänna att de inte tyckte om filmen – om så var fallet. Att de vågade uttrycka att de inte tyckte som "alla andra". Det krävde mod att göra så – det visste han. Hur många gånger hade han inte själv underlåtit att uttrycka en avsikt som avvek från den grå massans? Hur många gånger hade han inte på autopilot och lite lätt sömnigt bifallit saker som han verkligen inte kunde skriva under på eftersom det faktiskt var det enklaste sättet att gå vidare från en rätt oinspirerande situation.
Koncensus – tänkte han – världen vilar på konsensusbeslut. Demokrati. Att vi är överens om hur vi vill ha det. Att vi gemensamt uttrycker vår vilja. Vad "alla tycker". Tänk om det är så här det går till? Svindeln började tillta. Paret gick ut genom dörrarna som gled igen bakom dem. De satte sikte mot ett höghus i närheten och han kände att pulsen ökade. Det här var på allvar. Dessa två kanske alldeles nyss hade träffats. De kanske inte skulle kunna stå upp för att de inte tyckte som "alla andra" inför varandra. Kanske var filmen dålig men skulle genomlidas ändå eftersom de förmodade att den andre (vilket ju i deras slutna sällskap om två utgjorde den närvarande delmängden av "alla andra") tyckte att filmen var bra. Han satt på en träbänk några meter bort och solen gjorde honom dåsig. Han var orolig, illa berörd och kände att hjärtrytmen var oregelbunden men mäktade inte röra sig.
Det flimrade bakom ögonen. Han såg den grå massan välla fram över världen och sluka alla färger. Löpsedlarna skrek mot människorna på gatan så att de tappade balansen och ramlade baklänges. "Ja – jag tycker som du", sa de när de låg där på asfalten, överkörda av åsiktsfabriken. Nermalda av tjatet från den som själv sagt att "det är jag som är den grå massans röst – lyss till mig – hör vad jag säger för vad jag säger är vad alla andra tycker och om du tycker något annat är det upp till dig att tänka om – alla andra kan väl inte ha fel!? Om du tycker annorlunda får du ta diskussionen med dem. Det finns nio miljarder människor här på jorden – de är alla andra – och ditt jobb, besserwisser, är att tala dem tillrätta så att de förstår din åsikt. Kan du inte det så ska du enbart knipa käft". På så sätt vällde den grå massan fram över världen och begravde alla parker, vattendrag, träd, bostäder och gator i våt, fuktig papier-maché. Solen fortsatte att skina på världen men den var redan begravd. Rösterna och skratten var inkapslade i massan och det var svårt att andas där under. Var och en fick fullt upp med att hitta syre och att gräva sig fram till mat för dagen genom den grå massans tunnelsystem. Bristen på ljus gjorde att man blev sjuk och stanken av lik och förruttnelse spred sig under pappersytan. Solen torkade massan som nu var stenhård på ytan. Robotar skapade av "alla andra" patrullerade ytan minutiöst. När någon försökte ta sig upp genom skorpan blev denne genast beskjuten av den vassaste verbala salva. Ingen vågade sig upp genom massan.
Han vaknade med ett ryck. Paret med filmen var borta. De hade vandrat vidare med sin film och risken var överhängande att de skulle slukas av vad det nu var för något han drömt om. Nu fick han syn på dem en bit bort. De var på väg över gården mellan två hus. Hjärtat bultade. Han visste att om han sprang ikapp dem skulle han riskera att få en ny infarkt. Han riskerade att spränga sitt hjärta för att avstyra en eventualitet på så lösa grunder som en mardröm under en mikrosömn. En mardröm som uppstått till följd av vätskebrist en het dag, sannolikt. Samtidigt var intrycken från drömmen handfasta. Som om de vävt samman strängar av fruktan han burit på och inte kunnat förklara. Han hade sett Hydran. Detta mångarmade mytologiska monster. Hennes sätt att fånga människor och göra tidningspapper av dem. Det var dags att för en gångs skull reagera på känsla.
Han rusade upp, kastade sig över vägen och blev sånär påkörd av en buss. Bussen tvärnitade och människorna i den ramlade runt. Det skulle säkert skrivas insändare om detta i lokaltidningen – vårdslösa busschaufförer som "alla andra" retade sig på. De började närma sig en port nu. "Vänta! Stopp!", ropade han desperat. De tog ingen notis av honom. "Ni med filmen! Väääänta!". De stannade. Han sprang sista biten till dem.
Det stirrade på honom. Han hade svårt att forma orden på grund av ansträngningen. Och tur var väl det eftersom han inte visste vad han skulle säga. Hur skulle han kunna förklara vad det var som fått honom att springa över gatan och trotsa sin fysik? Hur skulle han kunna förmedla den dröm – den vision – han fått? De skulle tro att han var tokig. Kanske skulle de ringa polisen. Kanske skulle det till och med skrivas en notis om honom i tidningen så att "alla andra" fick läsa om hans förödmjukelse. Nej. Istället fick han en snilleblixt. "Jag har sett den där filmen och tyckte den var dålig. Alla gillar inte den där filmen", sa han och vände på klacken. Kände hur de tittade efter honom en lång stund. I bästa fall skulle de aldrig begripa vad han hade menat. Men det var skitsamma för han hade spräckt nollan. Han hade stuckit hål på villfarelsen att alla andra tyckte om filmen. Han hade likt David utmanat Goliat och han hade gjort det med tvivellöst segerrik utgång!
Vägen tillbaka var triumfalisk. Hjärtat lugnade ner sig. Andningen hittade sitt djup i hans bröst. Han skrattade till när han såg lakritsremmarna efter bussens tvärbromsning och tog sikte på sin kaffekopp på bordet där borta på gräset. Slog sig ner och slöt åter ögonen. Han såg hur det stenhårda täcket av papier-maché sprack upp och hur maskrosor började växa ovan skorpan. Hur regnet gav näring åt växtligheten i den massmediala öknen. Det var en utveckling som skedde genom små, tillsynes oviktiga händelser som den här, tänkte han. Varje liten seger vrider kontrollen ur den grå massans händer. Varje liten sak. Jag har gjort det enda Hydran inte kan, tänkte han. Och det kändes väldigt, väldigt bra.
"Den grå massan finns inte", tänkte han vidare. "Den har aldrig funnits. Den är som ett monster under sängen, en dold sjukdom, ett sagoväsen. Den är uppdiktad för att få oss att tappa andan och inte tänka för mycket". Han kände hur syret skänkte liv i hans kropp och hur sinnet blev klart och tomt på tankar. En lastbil kom körandes in för att tanka. Det fuktiga tidningspappret fastnade under ett av dess hjul. Han satt kvar och väntade tills lastbilschauffören tankat klart. När han ökade hastigheten nere på vägen lossnade tidningspappret. Det hamnade precis intill bromsspåren efter bussen. Symmetriskt men för varje annan förbipasserade helt oväsentliga tecken, skräp rentav. Men för honom var det fullt av betydelse. Inte för "alla andra". Vilket ju var helt logiskt eftersom han visste att han finns men han hade insett att "alla andra" existerar. Dags att upptäcka världen innevånare för innevånare, konkluderade han och hoppade in i bilen.
torsdag 27 juni 2013
Nivåer
I skuggan av de många vävda raderna som lästs upp för mig ställer jag mig frågan; vad är det egentliga syftet? Jag har korsat vattnet, funnit kärleken och lyckan, samtalat med skapelsen och hjärtat, slagits och grävt på den plats där mina tårar fallit för att upptäcka att jag bär svaret i mig och att den är oskattbar. Känslan i min kropp, min själ och i mitt hjärta är varm, fast, kärleksfull och givande. Det känns meningsfullt. Djupt och totalt meningsfullt.
Ändå kan jag inte sätta ord på vad det är som är meningsfullt. Inte annat än existensen.
Det känns meningsfullt att existera.
Så har det verkligen inte alltid varit. Fast – det ska sägas i ärlighetens namn – meningslösheten har upplevts ha en mening. Så det leder ju över vattnet i alla fall. Faktiskt.
De två stammarnas sammandrabbning. Bägge har den allsmäktige bakom sig. Det är inte en kamp mellan de goda och de onda, sades det. Det är snarare en kamp mellan de som är rädda och de som inte är det. Eller – nej, så är det ju inte heller. Det är en kamp mellan de som anser sig ha rätt att ha fel och de som anser sig ha rätt.
En kamp mellan rädsla och förakt. Det är vad som driver delar av världen till strid idag. Samma krafter som alltid har gjort det. Destruktiva krafter, kan tyckas men är det inte i själva verket det universella språket som talar till oss. Som visar vad vi åstadkommer genom att vara rädda. Som visar oss vad som händer om vi vågar tro på allt utom det vi önskar. Som visar oss hur världen ser ut då vi inte följer vårt livsmål, vårt ödes väg. Är det verkligen destruktivt? Är det inte i själva verket djupt och fullkomligt skapande. Skapande av förståelse och insikt.
Frågan jag ställer mig själv är helt enkelt vart jag ska dra gränsen. Symboliken och parallellerna är långt bortom avfärdbarhet. Mannen jag hade på arbetsintervju för över tio år sedan hade samma namn som huvudpersonen i boken. Som i sin tur var en kristen fåraherde. Liksom fadern i Lost Christian Shepard. Som är min far i alla avseenden. Mannen med samma namn som herden i boken – som satt där på arbetsintervju – hade samma födelsedatum som jag. Jag menar inte samma dag på året utan samma dag. Det året. Vi var födda samtidigt. Han fick jobb någon annan stans. Jag glömmer aldrig namnet. Särskilt inte nu. Santiago.
I morse satt den Lille och spelade på sin dator. I sitt headset pratade han med en kille som på Spansk brytning beskrev vad de skulle göra. De lär varandra att prata flytande engelska på sommarlovet, långt bort ifrån skolans krav och tillsynes destruktiva mönster. Spelen de spelar är en abstraktion av verkligheten. Ett utlyftande av sådana utmaningar vi även har här som t.ex. ledarskap, gruppdynamik, motoriska färdigheter och strategi. De lyfts ut ur verkligheten som företeelser och återskapas i mer detaljrik och sinneseggande version i spelen. Så att de som spelar spelen får njuta än mer av just dessa verklighetens attribut. Så att de får lära känna dem på ett sätt som i verkligheten varit behäftat med konsekvenser som långvarig konvalescens eller kanske till och med döden.
Spelen är en del av verkligheten. En verklighet i verkligheten för att studera delar av verkligheten. Precis som verkligheten är en del av en omliggande, större verklighet. Det stipulerar på inget sätt att den omgivande verkligheten är bättre än denna verklighet. Alls icke. Men det betyder att den omgivande verkligheten har ett bredare register, fler attribut och variabler, än vad vår verklighet här har. Vi har helt enkelt valt ut några aspekter som vi vill lära känna närmare och tagit med oss dom som synliga in hit – till livet. Här kan vi spela spelet och lära känna dessa faktorer utan att behöva bekymra oss om den omgivande verklighetens mer sammansatta samband.
Många av oss håller emellertid på att vakna upp inför förekomsten av den omkringliggande delen. Om livet är ett webbspel så syntes från början sannolikt browserns meny och statusrad alltid i bild. Alla som kom hit visste att det var en simulering av ett urval parametrar och såg därför livet (och därmed döden) för var det var. Ett av ett stort antal liv där den fysiska upplevelsen kanske inte var verklig men där skillsen och sensationerna de skapade var det.
Någon gång – för länge, länge sedan – tryckte emellertid någon på F11. Alla som gjort det i webbläsaren vet vad som händer. Verktygsfälten och statusraden försvinner och mänskligheten står där utan indikation på vad det är för slags applikation de befinner sig i.
Med tiden mognar det emellertid fram ändå. Det måste nog finnas något bortom browsern. Ett universum. Ett operativsystem. Ett ekosystem för känslor och språk. Uttryck och intryck. Ilningarna i själen har en källa även om vi inte kan se den.
Det är i den brytningstiden vi befinner oss nu. Vi ska alldeles strax rycka ner draperiet kring en nivå av verklighetssimulering för att ta oss an nästa. Jag har varit säker på det länge, tvivlat en stund för att återigen bli säker på att det är vad som händer.
I den spelnivå vi är på nu – den vi kallar för verkligheten – den man kan ta på och manipulera genom att fysiskt flytta runt saker – den som renässansen har sagt vara den totala världsbilden – finns vissa begränsningar. Vi ser det som tydligast så här mot slutet av spelet. Datamodellen räcker inte riktigt till längre och man börjar se repetitionerna. Symmetrierna. Inte längre lika dolda eftersom spelet inte konstruerats för att dölja sig själv på dessa levels.
De flesta av oss leker redan med tanken eller den reella känslan av andlighet. Det som omger verkligheten är en andlig verklighet. Visst – vi kan inte se den – men vi känner den hela tiden. Den är i någon mening verkligare än verkligheten precis på det sätt som världen utanför skärmen är verkligare än det man använder den för att iaktta.
Det sista vi nu håller på att skyffla överbord för att kunna ta ett steg till i vår utveckling är just rädsla. Rädsla förhindrar utveckling och fångar människor i sig själva på ett mycket tragiskt sätt. Tragiken är inte alls meningslös utan syftar på att få de som är fångna att göra något åt saken själva. Eftersom de är de enda som kan ändra sina egna upplevelser av universum.
Det går fort. Väldigt, väldigt fort. Knappt tiden hinner med längre, faktiskt.
Jag ser det peka längst vägen. Känner vad det är jag är i för något utan att för den skull kunna förklara det. Vad jag däremot skulle kunna förklara är hur man hittar vägen. Hur det känns. Och vad det är den egentligen syftar till. Jag kan göra det om jag inte tänker. Särskilt viktigt är det att inte tänka på hur processen fungerar. Den låter sig ännu inte beskrivas av mig här i holistisk mening. Det är en känsla. Jag kan låta den komma via mina ord. Den är välkommen att ta den vägen. Så att förklaringen kan skapas på insidan av den som upplever känslan.
Ändå kan jag inte sätta ord på vad det är som är meningsfullt. Inte annat än existensen.
Det känns meningsfullt att existera.
Så har det verkligen inte alltid varit. Fast – det ska sägas i ärlighetens namn – meningslösheten har upplevts ha en mening. Så det leder ju över vattnet i alla fall. Faktiskt.
De två stammarnas sammandrabbning. Bägge har den allsmäktige bakom sig. Det är inte en kamp mellan de goda och de onda, sades det. Det är snarare en kamp mellan de som är rädda och de som inte är det. Eller – nej, så är det ju inte heller. Det är en kamp mellan de som anser sig ha rätt att ha fel och de som anser sig ha rätt.
En kamp mellan rädsla och förakt. Det är vad som driver delar av världen till strid idag. Samma krafter som alltid har gjort det. Destruktiva krafter, kan tyckas men är det inte i själva verket det universella språket som talar till oss. Som visar vad vi åstadkommer genom att vara rädda. Som visar oss vad som händer om vi vågar tro på allt utom det vi önskar. Som visar oss hur världen ser ut då vi inte följer vårt livsmål, vårt ödes väg. Är det verkligen destruktivt? Är det inte i själva verket djupt och fullkomligt skapande. Skapande av förståelse och insikt.
Frågan jag ställer mig själv är helt enkelt vart jag ska dra gränsen. Symboliken och parallellerna är långt bortom avfärdbarhet. Mannen jag hade på arbetsintervju för över tio år sedan hade samma namn som huvudpersonen i boken. Som i sin tur var en kristen fåraherde. Liksom fadern i Lost Christian Shepard. Som är min far i alla avseenden. Mannen med samma namn som herden i boken – som satt där på arbetsintervju – hade samma födelsedatum som jag. Jag menar inte samma dag på året utan samma dag. Det året. Vi var födda samtidigt. Han fick jobb någon annan stans. Jag glömmer aldrig namnet. Särskilt inte nu. Santiago.
I morse satt den Lille och spelade på sin dator. I sitt headset pratade han med en kille som på Spansk brytning beskrev vad de skulle göra. De lär varandra att prata flytande engelska på sommarlovet, långt bort ifrån skolans krav och tillsynes destruktiva mönster. Spelen de spelar är en abstraktion av verkligheten. Ett utlyftande av sådana utmaningar vi även har här som t.ex. ledarskap, gruppdynamik, motoriska färdigheter och strategi. De lyfts ut ur verkligheten som företeelser och återskapas i mer detaljrik och sinneseggande version i spelen. Så att de som spelar spelen får njuta än mer av just dessa verklighetens attribut. Så att de får lära känna dem på ett sätt som i verkligheten varit behäftat med konsekvenser som långvarig konvalescens eller kanske till och med döden.
Spelen är en del av verkligheten. En verklighet i verkligheten för att studera delar av verkligheten. Precis som verkligheten är en del av en omliggande, större verklighet. Det stipulerar på inget sätt att den omgivande verkligheten är bättre än denna verklighet. Alls icke. Men det betyder att den omgivande verkligheten har ett bredare register, fler attribut och variabler, än vad vår verklighet här har. Vi har helt enkelt valt ut några aspekter som vi vill lära känna närmare och tagit med oss dom som synliga in hit – till livet. Här kan vi spela spelet och lära känna dessa faktorer utan att behöva bekymra oss om den omgivande verklighetens mer sammansatta samband.
Många av oss håller emellertid på att vakna upp inför förekomsten av den omkringliggande delen. Om livet är ett webbspel så syntes från början sannolikt browserns meny och statusrad alltid i bild. Alla som kom hit visste att det var en simulering av ett urval parametrar och såg därför livet (och därmed döden) för var det var. Ett av ett stort antal liv där den fysiska upplevelsen kanske inte var verklig men där skillsen och sensationerna de skapade var det.
Någon gång – för länge, länge sedan – tryckte emellertid någon på F11. Alla som gjort det i webbläsaren vet vad som händer. Verktygsfälten och statusraden försvinner och mänskligheten står där utan indikation på vad det är för slags applikation de befinner sig i.
Med tiden mognar det emellertid fram ändå. Det måste nog finnas något bortom browsern. Ett universum. Ett operativsystem. Ett ekosystem för känslor och språk. Uttryck och intryck. Ilningarna i själen har en källa även om vi inte kan se den.
Det är i den brytningstiden vi befinner oss nu. Vi ska alldeles strax rycka ner draperiet kring en nivå av verklighetssimulering för att ta oss an nästa. Jag har varit säker på det länge, tvivlat en stund för att återigen bli säker på att det är vad som händer.
I den spelnivå vi är på nu – den vi kallar för verkligheten – den man kan ta på och manipulera genom att fysiskt flytta runt saker – den som renässansen har sagt vara den totala världsbilden – finns vissa begränsningar. Vi ser det som tydligast så här mot slutet av spelet. Datamodellen räcker inte riktigt till längre och man börjar se repetitionerna. Symmetrierna. Inte längre lika dolda eftersom spelet inte konstruerats för att dölja sig själv på dessa levels.
De flesta av oss leker redan med tanken eller den reella känslan av andlighet. Det som omger verkligheten är en andlig verklighet. Visst – vi kan inte se den – men vi känner den hela tiden. Den är i någon mening verkligare än verkligheten precis på det sätt som världen utanför skärmen är verkligare än det man använder den för att iaktta.
Det sista vi nu håller på att skyffla överbord för att kunna ta ett steg till i vår utveckling är just rädsla. Rädsla förhindrar utveckling och fångar människor i sig själva på ett mycket tragiskt sätt. Tragiken är inte alls meningslös utan syftar på att få de som är fångna att göra något åt saken själva. Eftersom de är de enda som kan ändra sina egna upplevelser av universum.
Det går fort. Väldigt, väldigt fort. Knappt tiden hinner med längre, faktiskt.
Jag ser det peka längst vägen. Känner vad det är jag är i för något utan att för den skull kunna förklara det. Vad jag däremot skulle kunna förklara är hur man hittar vägen. Hur det känns. Och vad det är den egentligen syftar till. Jag kan göra det om jag inte tänker. Särskilt viktigt är det att inte tänka på hur processen fungerar. Den låter sig ännu inte beskrivas av mig här i holistisk mening. Det är en känsla. Jag kan låta den komma via mina ord. Den är välkommen att ta den vägen. Så att förklaringen kan skapas på insidan av den som upplever känslan.
Förverkligande
Det finns vissa dagar då verkligheten verkligen känns overklig. Jag har upplevt det verkligt många gånger nu. Verkligen. Det började för ganska exakt för fem år sedan. Den tredje juli 2008 för att vara exakt. Vägen. Livsödet. Pulsen. Det var då jag fann den. Det var hon som lockade mig till den. Fick mig att vrida min blick, att släppa in hjärtat i min själ och lyssna till den där rösten som är jag. Här inuti. Det var ovant men snabbt och obevekligen frigörande. Jag kan inte riktigt blicka tillbaka över den där punkten i tiden längre. Kan knappt föreställa mig vem det var jag var när jag inte var den jag är idag, men jag ser ju ändå spåren. Hur det var att vara den jag var. Den där andre. Som kom först. Förpuppad i en näringsrik surpuppa att dväljas i de egna tvivlens surstinkande träskmark. Säkerligen en näringsrik jordmån, till gagn för tillväxt och uppbygglighet men utan skönjbar mening när man står mitt i det.
Världen är full av bilder som föreställer människor som tappat hoppet. Människor som sansat sig och bestämt sig för att överge sina drömmar. Människor som frusit ute i verkligheten och spunnit sig en kokong att dväljas i för att slippa uppleva äkta känslor som besvikelse och sorg och som därmed drämmer igen dörren i ansiktet på lycka, kärlek och meningsfullhet. Bilderna är många och kanske är människorna de också men jag märker hur det spritter av liv bakom bilderna och att de mest hålls på plats av rädsla att någon ska komma in och våldföra sig på den egna processen. Åt alla var sitt pappansikte att hålla upp så att vi får morgna oss där bakom utan att behöva prata med andra i den tidiga morgonstunden. Den här gryningen är den vi väntat på. Den här gryningen är möjligheternas och då vill man inte fångas i konversation innan man själv hunnit klarera sinnet.
"Att vi vid ett bestämt tillfälle i vår levnad tappar kontrollen över vad som händer med oss och att våra liv börjar styras av ödet, det är den största lögnen i världen."
Ur Alkemisten
Jag kan bara säga att det stämmer. Att livet hjälper den som klivit in i det mer ju närmare sitt syfte och sin mening man kommer. Symmetrierna finns där för den som önskar se dem. Små, små tecken. Skrivna tillsynes slumpmässigt över verklighetens kanvasduk men ju mer man tittar desto mer symmetriskt är mönstret. Med tiden blir upplevelsen starkare. De mönster symmetrierna beskriver får färdas rätt in i själen. Slå rot. Få puls. Komma till livet. In i den skapande aspekten i verkligheten som är så oändligt mycket större än densamma.
"Det är möjligheten att förverkliga en dröm, som gör livet spännande. "
Samma bok igen
Visst finns där frågor. Vad är syftet? Vilket är mitt livsöde? Vem har satt det, är det gjutet i sten eller variabelt? Hur hänger det ihop? Jag har mina funderingar på svar men ser det inte som så särskilt viktigt i nuläget. Upplevelsen här och nu är det som räknas. Varför den ser ut som den gör och vad det har för mening visar sig ju i takt med att ett nu transformeras till ett annat och den overkliga verkligheten blir till verklighet i ett förverkligande av drömmar som sker med sådan subtil självklarhet att de ofta avfärdas som tur. Vad nu det är. Förverkligande av drömmar, var det ju.
Som igår; ett möte i all anspråkslöshet på kontoret. Ytterligare en människa finner resonansen i den klangbotten på vilken det vi skapar där uppe vilar. Ytterligare någon ser att det finns andra sätt att tänka. Friare sätt som inte skickar runt bollen mot förutbestämda väggar utan som låter den följa sin naturliga instinkt och flyga ut över verkligheten i jakt på attraktion. Att låta tankar vinna gravitation, visa sina rätta färger och tillåta sig förändra, tillåta sig att tränga in i andra människors verklighet och på så sätt skapa en mer genomgripande process av att göra det overkliga verkligt genom att förverkliga drömmar som bärs av flera. En efter en. Småskaligt och helt utifrån egen fri vilja och övertygelse. Ren och skär resonans. Tankemönster som graviterar och utvecklar. Korsbefruktar. Tar fart.
Det som händer är obevekligt eftersom det är helt fritt från rädsla. Det som händer är naturligt och oerhört vackert. Det ställer frågor om verklighetens mening. Frågor som är vackra att skåda och ännu ljuvligare att kunna placera i fonden till vad som sker i den eftersom frågorna i sig ju söker de svar de själva kan iaktta inom verklighetens ramar. Sådan är den. Rekursivt födande och besvarande av frågeställningar i det kontinuum av nu som kallas tiden och som är själva förutsättningen för upplevelsen. Verkligare än den abstraktion som beslutade att skapa upplevelsen för att förstå det abstrakta. En modell. En underbar, symmetrisk modell.
Känslan är varm. Jag hade den i mig i tropikerna i vintras. Föll när jag försökte ta med den hem för egen del. Nu är den på plats och strömmar ut obehindrat. Många har upplevelsen. Många har värmen eller känner den locka. Det är den där vägen som drar. Det är inte en väg som i flykt utan som i den flod som för allt som varit menat att mötas samman så att trädet kan växa. Så att vi kan få uppleva vad vi är kapabla till om vi river våra egna murar. Murar som vi har att tacka för åtskillig insikt och som nu blir till byggmaterial till den scen vi kliver upp på.
Världen är full av bilder som föreställer människor som tappat hoppet. Människor som sansat sig och bestämt sig för att överge sina drömmar. Människor som frusit ute i verkligheten och spunnit sig en kokong att dväljas i för att slippa uppleva äkta känslor som besvikelse och sorg och som därmed drämmer igen dörren i ansiktet på lycka, kärlek och meningsfullhet. Bilderna är många och kanske är människorna de också men jag märker hur det spritter av liv bakom bilderna och att de mest hålls på plats av rädsla att någon ska komma in och våldföra sig på den egna processen. Åt alla var sitt pappansikte att hålla upp så att vi får morgna oss där bakom utan att behöva prata med andra i den tidiga morgonstunden. Den här gryningen är den vi väntat på. Den här gryningen är möjligheternas och då vill man inte fångas i konversation innan man själv hunnit klarera sinnet.
"Att vi vid ett bestämt tillfälle i vår levnad tappar kontrollen över vad som händer med oss och att våra liv börjar styras av ödet, det är den största lögnen i världen."
Ur Alkemisten
Jag kan bara säga att det stämmer. Att livet hjälper den som klivit in i det mer ju närmare sitt syfte och sin mening man kommer. Symmetrierna finns där för den som önskar se dem. Små, små tecken. Skrivna tillsynes slumpmässigt över verklighetens kanvasduk men ju mer man tittar desto mer symmetriskt är mönstret. Med tiden blir upplevelsen starkare. De mönster symmetrierna beskriver får färdas rätt in i själen. Slå rot. Få puls. Komma till livet. In i den skapande aspekten i verkligheten som är så oändligt mycket större än densamma.
"Det är möjligheten att förverkliga en dröm, som gör livet spännande. "
Samma bok igen
Visst finns där frågor. Vad är syftet? Vilket är mitt livsöde? Vem har satt det, är det gjutet i sten eller variabelt? Hur hänger det ihop? Jag har mina funderingar på svar men ser det inte som så särskilt viktigt i nuläget. Upplevelsen här och nu är det som räknas. Varför den ser ut som den gör och vad det har för mening visar sig ju i takt med att ett nu transformeras till ett annat och den overkliga verkligheten blir till verklighet i ett förverkligande av drömmar som sker med sådan subtil självklarhet att de ofta avfärdas som tur. Vad nu det är. Förverkligande av drömmar, var det ju.
Som igår; ett möte i all anspråkslöshet på kontoret. Ytterligare en människa finner resonansen i den klangbotten på vilken det vi skapar där uppe vilar. Ytterligare någon ser att det finns andra sätt att tänka. Friare sätt som inte skickar runt bollen mot förutbestämda väggar utan som låter den följa sin naturliga instinkt och flyga ut över verkligheten i jakt på attraktion. Att låta tankar vinna gravitation, visa sina rätta färger och tillåta sig förändra, tillåta sig att tränga in i andra människors verklighet och på så sätt skapa en mer genomgripande process av att göra det overkliga verkligt genom att förverkliga drömmar som bärs av flera. En efter en. Småskaligt och helt utifrån egen fri vilja och övertygelse. Ren och skär resonans. Tankemönster som graviterar och utvecklar. Korsbefruktar. Tar fart.
Det som händer är obevekligt eftersom det är helt fritt från rädsla. Det som händer är naturligt och oerhört vackert. Det ställer frågor om verklighetens mening. Frågor som är vackra att skåda och ännu ljuvligare att kunna placera i fonden till vad som sker i den eftersom frågorna i sig ju söker de svar de själva kan iaktta inom verklighetens ramar. Sådan är den. Rekursivt födande och besvarande av frågeställningar i det kontinuum av nu som kallas tiden och som är själva förutsättningen för upplevelsen. Verkligare än den abstraktion som beslutade att skapa upplevelsen för att förstå det abstrakta. En modell. En underbar, symmetrisk modell.
Känslan är varm. Jag hade den i mig i tropikerna i vintras. Föll när jag försökte ta med den hem för egen del. Nu är den på plats och strömmar ut obehindrat. Många har upplevelsen. Många har värmen eller känner den locka. Det är den där vägen som drar. Det är inte en väg som i flykt utan som i den flod som för allt som varit menat att mötas samman så att trädet kan växa. Så att vi kan få uppleva vad vi är kapabla till om vi river våra egna murar. Murar som vi har att tacka för åtskillig insikt och som nu blir till byggmaterial till den scen vi kliver upp på.
onsdag 26 juni 2013
The S word
Idag hade jag tänkt att kliva över och byta defaultläge. Sagt och gjort. Från och med idag är det inte "arbetsdagar med inslag av fritid" utan snarare "fritid med inslag av arbete". Inte för att jag längre kan skilja det åt. Det där med arbete – vad det nu en gång var – är inte alls arbetsamt. Inte ens en smula jobbigt. Nej, det handlar nog om planering, snarare.
Jag har planerat att från och med idag inte planera så mycket. Vilket i sin tur betyder att jag inte tänker boka så många möten över sommaren. Visst, det finns undantag. Absolut. Men med den styrka som nu bitit tag i de utvecklingsidéer som finns för det jag kanske borde kalla jobb finns det ingen anledning att peta och styra i för stor detalj. Tvärtom, låta det hända helt enkelt. Och då måste jag planera att inte planera något för annars kommer jag i vägen för det som går alldeles av sig självt.
Vattenpumpen gav upp i natt. I cirka tre veckor har jag hört hur den pyst och pumpat helt oprovocerat. Vårt tämligen aggressiva vatten trängde igenom metallen och den pump jag fick av farsan när jag fyllde 30 har under natten ändat sina dagar genom att vattenfylla jordkällaren under huset. För att få ut den dryga decimeterns vattenstånd behövde jag en dräneringspump, något som jag givetvis och i god logisk ordning hittade i den drygt två kubikmeter stora samling verktyg jag ärft efter samma farsa. Komplett, alltså.
Så samtidigt som jag planerar att inte planera något byter jag vattenpump, svarar på några mail och tar ett förhållandevis oplanerat möte. Om det blir varmt igen kanske båten får sig en åktur. Annars fortsätter jag att åka med. Det finns ett manus att läsa igenom. Tankar att låta smälta samman. Trådar att väva till rep. Kanske blir det idag, kanske imorgon eller kanske någon helt annan vecka.
Jag har planerat att från och med idag inte planera så mycket. Vilket i sin tur betyder att jag inte tänker boka så många möten över sommaren. Visst, det finns undantag. Absolut. Men med den styrka som nu bitit tag i de utvecklingsidéer som finns för det jag kanske borde kalla jobb finns det ingen anledning att peta och styra i för stor detalj. Tvärtom, låta det hända helt enkelt. Och då måste jag planera att inte planera något för annars kommer jag i vägen för det som går alldeles av sig självt.
Vattenpumpen gav upp i natt. I cirka tre veckor har jag hört hur den pyst och pumpat helt oprovocerat. Vårt tämligen aggressiva vatten trängde igenom metallen och den pump jag fick av farsan när jag fyllde 30 har under natten ändat sina dagar genom att vattenfylla jordkällaren under huset. För att få ut den dryga decimeterns vattenstånd behövde jag en dräneringspump, något som jag givetvis och i god logisk ordning hittade i den drygt två kubikmeter stora samling verktyg jag ärft efter samma farsa. Komplett, alltså.
Så samtidigt som jag planerar att inte planera något byter jag vattenpump, svarar på några mail och tar ett förhållandevis oplanerat möte. Om det blir varmt igen kanske båten får sig en åktur. Annars fortsätter jag att åka med. Det finns ett manus att läsa igenom. Tankar att låta smälta samman. Trådar att väva till rep. Kanske blir det idag, kanske imorgon eller kanske någon helt annan vecka.
måndag 24 juni 2013
Dörrklåda
Det stockar sig när jag försöker skriva. Fingrarna träffar fler än en tangent åt gången. Det beror säkerligen på att datorn är ny. Att den Mac som varit min skrivterminal i tre år förpassats till reservdator i musikrummet. Att fingrarna ännu inte funnit rätt kontaktytor. Men det beror också på att det trycker på ur så många ådror. Att strömmarna virvlar samman och gör det hafsigt, svårfångat och inkonsekvent. Att språket flyter i de respektive rännilarna men när de möts bildas en turbulens som gör resultatet svårläst.
Ut dit.
Senast det löste sig gick jag ut genom den här dörren och satte mig. Väntade en stund. Och så flöt orden som de var menade att göra. Det är möjligt att jag måste dit igen för att få det att bli begripligt. Men jag har en känsla av att samma setup är möjlig här när värmen och den fuktiga luften infinner sig. Där finns i alla händelser att skriva om och jag inser att jag längtar efter att göra det. Mycket och mångordigt med en röd tråd för en gångs skull.
Ut dit.
Senast det löste sig gick jag ut genom den här dörren och satte mig. Väntade en stund. Och så flöt orden som de var menade att göra. Det är möjligt att jag måste dit igen för att få det att bli begripligt. Men jag har en känsla av att samma setup är möjlig här när värmen och den fuktiga luften infinner sig. Där finns i alla händelser att skriva om och jag inser att jag längtar efter att göra det. Mycket och mångordigt med en röd tråd för en gångs skull.
Bäd gajs
Jag har en bild från en leksakskatalog som inte vill släppa. Produkten är en plastlåda med sex gubbar i – de ser vresiga ut och många har väldigt, väldigt stora muskler. Under bilden står det ”Bad guys – sexpack. Tillbehör säljes separat.” Bad guys som produkt. Som resurs. Som värdeskapande. Det var länge sedan jag såg bilden men den har bitit sig fast.
Vad är brottslighet om inte värdeskapande? Se på vad brottsligheten för med sig för vårt samhälle. Vad som krävs av samhället för att hålla brottsligheten stången. Om vi tar det från början. Lås. Personligen tycker jag det är väldigt fånigt att låsa saker. Jag menar – vad är det för vits med att låsa om man lika gärna kan lita på folk. Där någonstans börjar det. Brottslighet finns eftersom vi inte ska kunna lita på varandra. För om vi gjorde det – om vi lät nycklarna sitta kvar i våra bilar, lämnade dörren olåst och tänkte precis tvärtom istället – då skulle samhället som vi känner det få ta hela smällen.
Låt oss ponera den här synen på livet istället en stund – den lite mer buddhistiskt inspirerade. Om någon gör något dumt, t.ex. tar någon annans saker, hugger ihjäl någon eller är allmänt taskig – då är det värst för den som är taskig. Hur kul är det att glassa runt i en stulen bil? Hur känns det? Och om jag tvingas stjäla för att dra ihop för min försörjning – har jag inte det då så taskigt att jag egentligen bara på eget initiativ jämnar ut ojämnheter människor emellan?
Varför finns det brottslighet? Några enkla svar på den frågan:
Jag tror inte att det skulle ta så många månader innan brottsligheten helt sonika försvann. Eftersom mänskligheten gavs möjlighet att själv hantera sina ojämnheter och på så sätt finna balansen som helhet. Och då jävlar skulle det bli party.
Klart det skulle finnas de som höll emot. Som skulle sitta med sina skjutvapen och ta de som försökte stjäla deras ovärderliga tavlor av daga. Fega, rädda människor som gömmer sig bakom sina ägodelar och har investerat all sin tro i vad de lyckats skapa i form av materiellt värde istället för att växa som människor. Det är precis dessa människor som designat vårt samhälle och kriminalitet är en omistlig del i det pussel som lagts för att bibehålla obalansen och därmed det till detta hörande styrkeförhållandet.
Läs mer om hur det kunde bli så i Makt och Rädsla.
Vad är brottslighet om inte värdeskapande? Se på vad brottsligheten för med sig för vårt samhälle. Vad som krävs av samhället för att hålla brottsligheten stången. Om vi tar det från början. Lås. Personligen tycker jag det är väldigt fånigt att låsa saker. Jag menar – vad är det för vits med att låsa om man lika gärna kan lita på folk. Där någonstans börjar det. Brottslighet finns eftersom vi inte ska kunna lita på varandra. För om vi gjorde det – om vi lät nycklarna sitta kvar i våra bilar, lämnade dörren olåst och tänkte precis tvärtom istället – då skulle samhället som vi känner det få ta hela smällen.
Låt oss ponera den här synen på livet istället en stund – den lite mer buddhistiskt inspirerade. Om någon gör något dumt, t.ex. tar någon annans saker, hugger ihjäl någon eller är allmänt taskig – då är det värst för den som är taskig. Hur kul är det att glassa runt i en stulen bil? Hur känns det? Och om jag tvingas stjäla för att dra ihop för min försörjning – har jag inte det då så taskigt att jag egentligen bara på eget initiativ jämnar ut ojämnheter människor emellan?
Varför finns det brottslighet? Några enkla svar på den frågan:
- Eftersom samhället är riggat att skapa det. De tydligt belysta ojämnheterna ger upphov till frustration och desperation vilket i sin tur ger upphov till reglering medelst brott mot de lagar samhället har satt upp för att bibehålla snedbalansen.
- Eftersom samhället är i stort behov av brottslighet. Brottslighet är business – sysselsättning.
- Eftersom förespeglingen om brottslighet ger möjlighet att öka kontrollen av människorna och på så sätt upptäcka eventuella hot mot makten i god tid.
- Låssmeder
- Försäkringsbolag
- Vakt- och säkerhetsbolag (inte minst IT-säkerhetsföretag)
- Polis och militär
- Fängelser
- Domstolar
- Lagstiftare
- Jurister
- Finanssektorn (go figure)
Jag tror inte att det skulle ta så många månader innan brottsligheten helt sonika försvann. Eftersom mänskligheten gavs möjlighet att själv hantera sina ojämnheter och på så sätt finna balansen som helhet. Och då jävlar skulle det bli party.
Klart det skulle finnas de som höll emot. Som skulle sitta med sina skjutvapen och ta de som försökte stjäla deras ovärderliga tavlor av daga. Fega, rädda människor som gömmer sig bakom sina ägodelar och har investerat all sin tro i vad de lyckats skapa i form av materiellt värde istället för att växa som människor. Det är precis dessa människor som designat vårt samhälle och kriminalitet är en omistlig del i det pussel som lagts för att bibehålla obalansen och därmed det till detta hörande styrkeförhållandet.
Läs mer om hur det kunde bli så i Makt och Rädsla.
söndag 23 juni 2013
Perspektiv
När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi numera hade ett heliocentriskt perspektiv. Tidigare hade man – i brist på bättre vetande – tillämpat ett geocentriskt perspektiv. För den som sov på just den lektionen så är det heliocentriska perspektivet att himlakropparna kretsar kring solen istället för – som enligt det geocentriska synsättet – att de kretsar runt jorden. Kretsar solen runt jorden eller kretsar jorden runt solen?
Det vetenskapligt korrekta var vid tiden att se det heliocentriskt och att skala upp det till galaxnivå och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Man kan se universum som något av en hierarkisk konstruktion av massor, kroppar och gravitation som med matematisk precision går som ett förutbestämt urverk. Det är ”det rätta sättet” att se på saken – har jag fått lära mig. Att förklaringsmodellen inte tar hänsyn till så gott som allt av vikt (99.5% av massan) låter vi passera i god ordning.
Det var nämligen inte det jag tänkte skriva om. Det var perspektiven jag var ute efter.
Om jag tar den heliocentriska modellen och tittar på livet här på jorden så har jag möjlighet att jämföra vår planet med andra. På så sätt kan jag se saker i ett annat perspektiv. Jorden har vatten – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har liv – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har en måne – det är inte alla andra planeter som har månar. Jag kan kategorisera och spalta upp vad jorden är och har i förhållande till vad andra har och inte har.
Sådär fungerar det ganska ofta när vi ser oss själva. Att vi tittar på den grupp vi ingår i och genom att ställa oss i relation till övriga gruppmedlemmar definierar vilka vi själva är. Att vi genom att titta på hårfärg, kroppsform, klädstil och mobiloperativ definierar oss. Vi kanske rentav finner saker vi vill ändra på. Ungefär som om jorden – med ledning av det heliocentriska perspektivet i den inte så smickrande belysningen – skulle utbrista ”jag vill bli mer som Saturnus, måste se till att skaffa mig ringar”.
Att definiera mig utifrån hur andra ser mig är den gängse modell vi lärs att tillämpa i vår del av världen. Samma nivå av galenskap som det geocentriska perspektivet inlärs vara behäftad med tillskrivs det egocentriska perspektivet. Är du vad du är, eller är du vad andra ser av dig? Samma fråga igen, inte sant?
Det diskuteras en hel del bland de lärde ”The Observer Effect”. Det förefaller som materia beter sig olika beroende på om den är observerad eller inte. Detta är ju i allra högsta grad något som gäller oss människor. De flesta av oss beter oss på olika sätt beroende på om vi är iakttagna eller inte. Visst händer det att hundskiten får ligga om ingen ser oss, till exempel. Visst händer det att man sjunger i duschen när man tror att ingen hör en – fastän man aldrig skulle sjunga i sällskap. Vem trodde att kvantfysikens stora bubblare till axiom kunde bevisas genom ett så trivialt mänskligt fenomen som näspetning?
Så – om jag låter min omvärld definiera vem jag är – om jag outsorcar skapandet av mig själv till de jag har omkring mig, hur vet jag då vem jag är? Genom bekräftelse, huvudsakligen. Någonstans där inom mig har jag en känsla – självkänslan. Det är som en kompass. Kompassen talar inte om för mig exakt vart jag står – kompassen ger inga koordinater utan pekar ut min riktning. Leder mig instinktivt där jag inte har något annat att gå på.
Om jag lagt ut på andra att definiera mig själv har jag inte någon egentlig nytta av kompassen. Istället trasas jag sönder av skillnaden mellan självkänslan och omvärldens (förmodade) bild av mig. För att klara det behövs varma impulser, återupplivande signaler. Dessa kommer i form av bekräftelse. Och i takt med att självbilden och självkänslan rör sig ifrån varandra ökar bekräftelsebehovet.
Till formelsamlingen: Bekräftelsebehov = avstånd mellan självbild och självkänsla.
Låt oss säga att jaget är en båt som färdas på en sjö med självkänslans kompass ombord. Hur framgångsrik blir navigationen om jag som kapten på båten istället för att nyttja kompassen och det sjökort som finns ombord använder mig av de som sitter på stranden och ser mig flyta fram? Om jag via min mobil läser av statusuppdateringarna som lyder ”du ser ut att komma för nära”, ”vad fort du kör”, ”kom hit nu”, eller ”ser du stenen?”. Klart som fan jag går på grund eftersom den information jag baserar min navigation på inte annat än perifert har med mitt perspektiv att göra.
Det blåser på sjön. Där finns öar och grund. Där finns farleder och fyrar. Min bild av verkligheten är sjökortet – den blid jag har av var grynnorna gömmer sig. Den är det enda jag kan förhålla mig till och först efter att jag vågat och framgångsrikt tagit mig fram genom en omärkt passage vet jag att det är möjligt. Först då kan jag fatta beslutet att återigen prova nya vägar.
De på stranden har inget med saken att göra. Om jag definierar mig själv utifrån den information de ger av hur de ser mig går jag garanterat på grund. Gång på gång för att såsmåningom kanske lära mig att lita till kompassen och framföra mitt flytetyg med ledning av min egen känsla.
Det vetenskapligt korrekta var vid tiden att se det heliocentriskt och att skala upp det till galaxnivå och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Man kan se universum som något av en hierarkisk konstruktion av massor, kroppar och gravitation som med matematisk precision går som ett förutbestämt urverk. Det är ”det rätta sättet” att se på saken – har jag fått lära mig. Att förklaringsmodellen inte tar hänsyn till så gott som allt av vikt (99.5% av massan) låter vi passera i god ordning.
Det var nämligen inte det jag tänkte skriva om. Det var perspektiven jag var ute efter.
Om jag tar den heliocentriska modellen och tittar på livet här på jorden så har jag möjlighet att jämföra vår planet med andra. På så sätt kan jag se saker i ett annat perspektiv. Jorden har vatten – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har liv – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har en måne – det är inte alla andra planeter som har månar. Jag kan kategorisera och spalta upp vad jorden är och har i förhållande till vad andra har och inte har.
Sådär fungerar det ganska ofta när vi ser oss själva. Att vi tittar på den grupp vi ingår i och genom att ställa oss i relation till övriga gruppmedlemmar definierar vilka vi själva är. Att vi genom att titta på hårfärg, kroppsform, klädstil och mobiloperativ definierar oss. Vi kanske rentav finner saker vi vill ändra på. Ungefär som om jorden – med ledning av det heliocentriska perspektivet i den inte så smickrande belysningen – skulle utbrista ”jag vill bli mer som Saturnus, måste se till att skaffa mig ringar”.
Att definiera mig utifrån hur andra ser mig är den gängse modell vi lärs att tillämpa i vår del av världen. Samma nivå av galenskap som det geocentriska perspektivet inlärs vara behäftad med tillskrivs det egocentriska perspektivet. Är du vad du är, eller är du vad andra ser av dig? Samma fråga igen, inte sant?
Det diskuteras en hel del bland de lärde ”The Observer Effect”. Det förefaller som materia beter sig olika beroende på om den är observerad eller inte. Detta är ju i allra högsta grad något som gäller oss människor. De flesta av oss beter oss på olika sätt beroende på om vi är iakttagna eller inte. Visst händer det att hundskiten får ligga om ingen ser oss, till exempel. Visst händer det att man sjunger i duschen när man tror att ingen hör en – fastän man aldrig skulle sjunga i sällskap. Vem trodde att kvantfysikens stora bubblare till axiom kunde bevisas genom ett så trivialt mänskligt fenomen som näspetning?
Så – om jag låter min omvärld definiera vem jag är – om jag outsorcar skapandet av mig själv till de jag har omkring mig, hur vet jag då vem jag är? Genom bekräftelse, huvudsakligen. Någonstans där inom mig har jag en känsla – självkänslan. Det är som en kompass. Kompassen talar inte om för mig exakt vart jag står – kompassen ger inga koordinater utan pekar ut min riktning. Leder mig instinktivt där jag inte har något annat att gå på.
Om jag lagt ut på andra att definiera mig själv har jag inte någon egentlig nytta av kompassen. Istället trasas jag sönder av skillnaden mellan självkänslan och omvärldens (förmodade) bild av mig. För att klara det behövs varma impulser, återupplivande signaler. Dessa kommer i form av bekräftelse. Och i takt med att självbilden och självkänslan rör sig ifrån varandra ökar bekräftelsebehovet.
Till formelsamlingen: Bekräftelsebehov = avstånd mellan självbild och självkänsla.
Låt oss säga att jaget är en båt som färdas på en sjö med självkänslans kompass ombord. Hur framgångsrik blir navigationen om jag som kapten på båten istället för att nyttja kompassen och det sjökort som finns ombord använder mig av de som sitter på stranden och ser mig flyta fram? Om jag via min mobil läser av statusuppdateringarna som lyder ”du ser ut att komma för nära”, ”vad fort du kör”, ”kom hit nu”, eller ”ser du stenen?”. Klart som fan jag går på grund eftersom den information jag baserar min navigation på inte annat än perifert har med mitt perspektiv att göra.
Det blåser på sjön. Där finns öar och grund. Där finns farleder och fyrar. Min bild av verkligheten är sjökortet – den blid jag har av var grynnorna gömmer sig. Den är det enda jag kan förhålla mig till och först efter att jag vågat och framgångsrikt tagit mig fram genom en omärkt passage vet jag att det är möjligt. Först då kan jag fatta beslutet att återigen prova nya vägar.
De på stranden har inget med saken att göra. Om jag definierar mig själv utifrån den information de ger av hur de ser mig går jag garanterat på grund. Gång på gång för att såsmåningom kanske lära mig att lita till kompassen och framföra mitt flytetyg med ledning av min egen känsla.
lördag 22 juni 2013
Poäng och skinnvingar
Vilken underbar känsla det är att vinna en poäng. En sådan där liten, tillsynes meningslös och pluttig seger som i själva verket är skitjävla superdundermegaviktig. Det kan vara värt att påpeka att det inte var jag som vann poängen utan en påhittig person som parkerat sig och sina påhitt i den finansiella återvändsgränden en stekhet dag. I gränden fanns glassförsäljare, en vattenbar och en bärgningsbil. Glassförsäljaren sålde en glass för 20 procent av köparens all framtida intäkt. Vattenförsäljaren krävde full livegenhet och bärgningsbilen krävde full pantsättning av såväl den påhittiga personen som dess närståendekrets.
Det låg inte i dessa tre vise mäns intresse att påpeka det uppenbara – nämligen följande:
”Trampa ner kopplingen, vrid om startnyckeln och lägg i backen. Kontrollera med hjälp av backspegeln att det är fritt bakåt. Släpp sedan upp kopplingen samtidigt som du trycker ner gasen. Backa tills du kommer ut från gränden, ut på den gata där idéerna strömmade fritt innan du tvingades in i gränden på grund av den av vattenbaren, glassförsäljaren och bärgningsbilsägaren anlagda punkteringen. Du kan köra med punktering en stund. Väl ute på vägen kommer de att se dig – de som vill hjälpa dig. Som kanske lagar ditt däck och åker med en bit på vägen eftersom de ska åt samma håll.”
En efter en vaknar vi. Vi hålls lurade i massor men vaknar en efter en. Det är därför det är så skitjävla superdundermegaviktigt med händelser som denna. Där kan man tala om bekräftelse, faktiskt. Poäng till Social Avkastning – ha!
Vidare – på andra sidan skynket – drar de rädda vidare. Någon kommer hit och drar i sig nubbar för att vara sig själv genom att inte riktigt vara sig själv. Vederbörande hade att ta ut en livslängds närvarotörst på några berusade timmar i månaden eller så. Jag kan inte säga annat än att det är jävligt sorgligt att se hur rädslan äter folk. Det är inte rädslans fel. Det är inte fel över huvud taget, faktiskt. Det är bara irriterande ibland. I går var det nära att jag handgripligen satte stopp. Reflexen att ta till våld förvånade mig men samtidigt var det ett uppvaknande. En skinnvinge när inget annat hjälper. Från oväntat håll och med det distinkta syftet att stoppa den skenande räddharen från att springa ännu längre bort från sig själv. En annan gång, kanske.
Nej – fel igen. Alla kommer dit när de känner för det – bokstavligt talat. Man får välja sitt ungänge helt enkelt. Förutom skinnvingekandidaten är det i alla hänseenden utsökt, sällskapet. Som en enda stor familj, faktiskt.
Nu ska jag fixa lite bra väder. Ha det!
Det låg inte i dessa tre vise mäns intresse att påpeka det uppenbara – nämligen följande:
”Trampa ner kopplingen, vrid om startnyckeln och lägg i backen. Kontrollera med hjälp av backspegeln att det är fritt bakåt. Släpp sedan upp kopplingen samtidigt som du trycker ner gasen. Backa tills du kommer ut från gränden, ut på den gata där idéerna strömmade fritt innan du tvingades in i gränden på grund av den av vattenbaren, glassförsäljaren och bärgningsbilsägaren anlagda punkteringen. Du kan köra med punktering en stund. Väl ute på vägen kommer de att se dig – de som vill hjälpa dig. Som kanske lagar ditt däck och åker med en bit på vägen eftersom de ska åt samma håll.”
En efter en vaknar vi. Vi hålls lurade i massor men vaknar en efter en. Det är därför det är så skitjävla superdundermegaviktigt med händelser som denna. Där kan man tala om bekräftelse, faktiskt. Poäng till Social Avkastning – ha!
Vidare – på andra sidan skynket – drar de rädda vidare. Någon kommer hit och drar i sig nubbar för att vara sig själv genom att inte riktigt vara sig själv. Vederbörande hade att ta ut en livslängds närvarotörst på några berusade timmar i månaden eller så. Jag kan inte säga annat än att det är jävligt sorgligt att se hur rädslan äter folk. Det är inte rädslans fel. Det är inte fel över huvud taget, faktiskt. Det är bara irriterande ibland. I går var det nära att jag handgripligen satte stopp. Reflexen att ta till våld förvånade mig men samtidigt var det ett uppvaknande. En skinnvinge när inget annat hjälper. Från oväntat håll och med det distinkta syftet att stoppa den skenande räddharen från att springa ännu längre bort från sig själv. En annan gång, kanske.
Nej – fel igen. Alla kommer dit när de känner för det – bokstavligt talat. Man får välja sitt ungänge helt enkelt. Förutom skinnvingekandidaten är det i alla hänseenden utsökt, sällskapet. Som en enda stor familj, faktiskt.
Nu ska jag fixa lite bra väder. Ha det!
fredag 21 juni 2013
Långsamtgående fyllerister, skum dröm och förtroende
Att månen har inverkan på t.ex. drömmar och humör – det tar jag som en självklarhet. Att solen har motsvarande påverkan – ja, det är ju ännu enklare att se; jag menar – vi ändrar ju ganska mycket på oss om sommaren eftersom solen är närmare. Och per sommarsolståndet borde vi således vara komna till en extrempunkt i hur mycket vi påverkats av nämnda himlakropp. Att fira midsommar känns alltså hur logiskt som helst.
Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme.
Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) borde ju regelverket kunna se ut ungefär såhär: fordon som kan framföras fortare än 30 km/h eller som väger mer än fem ton har gängse regler. Övriga får framföras under epitetet långsamtgående fyllerist.
Har nog hänt att någon skylt ifrån sig på det viset.
För övrigt hade jag en verkligt skum dröm i natt. Någon närstående hade förärat oss med inbjudan till ett slags religiös megashow. Det var en helt vanlig dag i nämnda församlings värld med gästande artister på scen inklusive pyrotekniska effekter och en hel del riktigt ordentligt naket. På en vägg syntes sexreklam ”norrlands enda riktiga transa du kan hyra”. Jag formulerade en fråga till en mycket timid kyrkoarbetare som hjälpt oss tillrätta i ”observationsytan” där nya eventuella församlingsmedlemmar ägde rätt att vistas och fick inget mindre än en regelrätt skinnvinge av den under 1.50 cm korta kvinnan.
Jag orkade inte sitta inträngd i observationsytan utan smög ut och ställde mig längst bak i kyrkogången. Det var riktigt, riktigt bra musik. Suggestiv. Men eftersom jag inte litade på församlingen ville jag hålla min kropp i styr (det var skitsvårt – där fick jag, antar jag) och inte dansa eftersom jag klart och tydligt såg vilken programmering det var som försiggick i lokalen. Målningarna på väggarna var inte som vi är vana med från Albertus Pictors alster – här var det lasershow. Men det var kyrkmålningsstuk på lasershowen. Olika historier att bevittna. Att göra till sina egna.
Historier ur denna kyrkas heliga skrift förmodar jag. Sedelärande sådana. Jag kämpade med att inte se sammanhangen av nyfikenhet på precis samma sätt som jag kämpade med att inte fångas i den så uppenbart rytmiskt programmerande musiken. Och ju mer jag kämpade emot desto svårare var det. Jag hade inte hunnit göra research – inte hunnit ta reda på varför kyrkan fanns och vad dess uppsåt i sin så uppenbara programmering av församlingsmedlemmarnas sinnen hade för syfte.
Jag såg att utmaningen var att gå helt på känsla. Att i en situation som den faktiskt smaka på rytmen och historierna på väggarna och att fortsätta känna efter hela vägen istället. Att fångas och att göra det som uppriktigt ärlig mot mig själv. ”Om jag gillar det här så är det bra”.
Där vred sig perspektivet. Plötsligt bestod verkligheten enbart av sådant som någon gillat. Alltså inte som de gillat i sitt sinne utan som de gillat på facebook. Vilken sjuk värld det var! Erbjudanden om gratis kanoter, grillkorv, hotellsajter och statusuppdateringar om den ena huvudsakligen ångestladdade saken efter den andra. Världen var ”rewired”, kopplad i bästa demokratiska anda så att det som fått flest likes på FB också manifesterades direkt och omedelbart i alla andras verklighet. Kyrkan var ett projektionsrum, en virtuell verklighet som tagit över den egna - personliga - verkligheten. Jag själv bestämde inte längre vad som skulle vara verkligt i min värld utan var subjekt till alla andras tyckande och tänkande. Det hade ju varit mer OK om det inte var för de sponsrade länkarna. Att man via annonser köpte sig in i mänsklighetens newsfeed och lyckades fånga stora mängder klick på ”gilla” med finansiella medel.
Sinnet plattade till sig, gick in i ett slags uppgivet läge av undergivenhet och blev belönad för det, tillståndet kallades skolad. Jag kände hur känslan av ”jag” försvann och hur jag förvandlades till ett meningslöst ark papper på väg mot destruktion utan ett uns av möjlighet att påverka vad som fanns skrivet på mig. Ett A4 fullt av andras programkod, min yta mot omvärlden. Min identitet, stulen och förvanskad, tillplattad och tillintetgjord. Mental våldtäkt och upphörande av min personliga suveränitet. Det var allt jag någonsin drömt om – men precis tvärt om.
Jag vaknade med ordet ”förtroende” innanför sinnets ögonlock. För troende. Förtroende. I går skrev jag om hur mycket som faktiskt blir gjort när man har förmånen att arbeta tillsammans med människor man har förtroende för och att grundförutsättningarna för förtroendet är att är såväl ömsesidighet som ett gott självförtroende från respektive part.
Drömmen visade något annat. Gravitationen i förtroendet för den där kyrkan var enorm och så gott som alla som trädde in i den – vilket var en omständig process – fångades av programmeringen därinne. Att stå utanför var inte helt enkelt det heller eftersom tillvaron utanför likt artillerield besköts med budskap om dess meningslöshet. Färgglada bilder inifrån kyrkans skapade verklighet skrek ut sina budskap där ute och fick den gängse verkligheten att framstå som grå och meningslös. Upphörde de naturliga kontrasterna. Breddade spektrumet med våld och förstörde alla naturligt signalsvaga reflexer hos de som inte var fullt och fast övertygade om vilka de var – hos de som inte hade fullt förtroende för sig själva.
Jag tycker det var en intressant dröm. En vandring i och kring vår verklighet. Här kommer ett litet verktyg (tjôta). En helt osannolikt välskriven text som – för den som inte redan snappat det – handlar om hur man kan göra för att inte låta sig programmeras vidare. När media försöker tvångsmata dig med något som du ska trycka på gillaknappen för att hjälpa medias uppdragsgivare att manifestera – håll för öronen och sjung ”la la la”. Dra ner volymen när de teorierna tar eld och nyhetsbyråerna citerar varandra i den självframmanande propagandaspiralen. Behåll din suveränitet. Tro på dig själv så blir det som du vill ha det. Typ så.
Igen!
Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme.
Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) borde ju regelverket kunna se ut ungefär såhär: fordon som kan framföras fortare än 30 km/h eller som väger mer än fem ton har gängse regler. Övriga får framföras under epitetet långsamtgående fyllerist.
Har nog hänt att någon skylt ifrån sig på det viset.
För övrigt hade jag en verkligt skum dröm i natt. Någon närstående hade förärat oss med inbjudan till ett slags religiös megashow. Det var en helt vanlig dag i nämnda församlings värld med gästande artister på scen inklusive pyrotekniska effekter och en hel del riktigt ordentligt naket. På en vägg syntes sexreklam ”norrlands enda riktiga transa du kan hyra”. Jag formulerade en fråga till en mycket timid kyrkoarbetare som hjälpt oss tillrätta i ”observationsytan” där nya eventuella församlingsmedlemmar ägde rätt att vistas och fick inget mindre än en regelrätt skinnvinge av den under 1.50 cm korta kvinnan.
Jag orkade inte sitta inträngd i observationsytan utan smög ut och ställde mig längst bak i kyrkogången. Det var riktigt, riktigt bra musik. Suggestiv. Men eftersom jag inte litade på församlingen ville jag hålla min kropp i styr (det var skitsvårt – där fick jag, antar jag) och inte dansa eftersom jag klart och tydligt såg vilken programmering det var som försiggick i lokalen. Målningarna på väggarna var inte som vi är vana med från Albertus Pictors alster – här var det lasershow. Men det var kyrkmålningsstuk på lasershowen. Olika historier att bevittna. Att göra till sina egna.
Historier ur denna kyrkas heliga skrift förmodar jag. Sedelärande sådana. Jag kämpade med att inte se sammanhangen av nyfikenhet på precis samma sätt som jag kämpade med att inte fångas i den så uppenbart rytmiskt programmerande musiken. Och ju mer jag kämpade emot desto svårare var det. Jag hade inte hunnit göra research – inte hunnit ta reda på varför kyrkan fanns och vad dess uppsåt i sin så uppenbara programmering av församlingsmedlemmarnas sinnen hade för syfte.
Jag såg att utmaningen var att gå helt på känsla. Att i en situation som den faktiskt smaka på rytmen och historierna på väggarna och att fortsätta känna efter hela vägen istället. Att fångas och att göra det som uppriktigt ärlig mot mig själv. ”Om jag gillar det här så är det bra”.
Där vred sig perspektivet. Plötsligt bestod verkligheten enbart av sådant som någon gillat. Alltså inte som de gillat i sitt sinne utan som de gillat på facebook. Vilken sjuk värld det var! Erbjudanden om gratis kanoter, grillkorv, hotellsajter och statusuppdateringar om den ena huvudsakligen ångestladdade saken efter den andra. Världen var ”rewired”, kopplad i bästa demokratiska anda så att det som fått flest likes på FB också manifesterades direkt och omedelbart i alla andras verklighet. Kyrkan var ett projektionsrum, en virtuell verklighet som tagit över den egna - personliga - verkligheten. Jag själv bestämde inte längre vad som skulle vara verkligt i min värld utan var subjekt till alla andras tyckande och tänkande. Det hade ju varit mer OK om det inte var för de sponsrade länkarna. Att man via annonser köpte sig in i mänsklighetens newsfeed och lyckades fånga stora mängder klick på ”gilla” med finansiella medel.
Sinnet plattade till sig, gick in i ett slags uppgivet läge av undergivenhet och blev belönad för det, tillståndet kallades skolad. Jag kände hur känslan av ”jag” försvann och hur jag förvandlades till ett meningslöst ark papper på väg mot destruktion utan ett uns av möjlighet att påverka vad som fanns skrivet på mig. Ett A4 fullt av andras programkod, min yta mot omvärlden. Min identitet, stulen och förvanskad, tillplattad och tillintetgjord. Mental våldtäkt och upphörande av min personliga suveränitet. Det var allt jag någonsin drömt om – men precis tvärt om.
Jag vaknade med ordet ”förtroende” innanför sinnets ögonlock. För troende. Förtroende. I går skrev jag om hur mycket som faktiskt blir gjort när man har förmånen att arbeta tillsammans med människor man har förtroende för och att grundförutsättningarna för förtroendet är att är såväl ömsesidighet som ett gott självförtroende från respektive part.
Drömmen visade något annat. Gravitationen i förtroendet för den där kyrkan var enorm och så gott som alla som trädde in i den – vilket var en omständig process – fångades av programmeringen därinne. Att stå utanför var inte helt enkelt det heller eftersom tillvaron utanför likt artillerield besköts med budskap om dess meningslöshet. Färgglada bilder inifrån kyrkans skapade verklighet skrek ut sina budskap där ute och fick den gängse verkligheten att framstå som grå och meningslös. Upphörde de naturliga kontrasterna. Breddade spektrumet med våld och förstörde alla naturligt signalsvaga reflexer hos de som inte var fullt och fast övertygade om vilka de var – hos de som inte hade fullt förtroende för sig själva.
Jag tycker det var en intressant dröm. En vandring i och kring vår verklighet. Här kommer ett litet verktyg (tjôta). En helt osannolikt välskriven text som – för den som inte redan snappat det – handlar om hur man kan göra för att inte låta sig programmeras vidare. När media försöker tvångsmata dig med något som du ska trycka på gillaknappen för att hjälpa medias uppdragsgivare att manifestera – håll för öronen och sjung ”la la la”. Dra ner volymen när de teorierna tar eld och nyhetsbyråerna citerar varandra i den självframmanande propagandaspiralen. Behåll din suveränitet. Tro på dig själv så blir det som du vill ha det. Typ så.
Igen!
Glad midsommar!
Exakt nu är det midsommar. Solen är som närmast oss på norra halvan. Så när du läser detta har det vänt. Det är bara att gratulera - ljus och mörker har alla sina förtjänster. Nu kommer den mogna, varma sommaren...
torsdag 20 juni 2013
Tack
Jag vet inte riktigt mot vem eller vad jag egentligen borde rikta min tacksamhet, så jag tar och riktar den mot Universum. Inte för att jag på något sätt tror att Universum utgör helheten men jag tror att det är ungefär den skala man måste upp i om man inte ska missa galoppen, så att säga.
Tack, Universum – således.
Nu senast är det de nya jag vill tacka för. De där med sinne för utveckling som du såg till att jag fick korsa vägar med. Eller korsa och korsa. Plötsligt stod de där. Om det var en konsekvens av att a) min egen väg ändrats, b) universum behagat kröka (sig), eller c) att nämnda människor hamnat där av egen vilja (eller kanske en kombination) har jag inte lagt något krut på att försöka klura ut.
Men man kan nog inte tala om att vägarna korsas, egentligen. Det var som att de löpte samman. Jag såg människor som kan utveckla saker och de kommer givetvis att utvecklas på vägen. Den i många meningar nu gemensamma vägen. Den är spännande, den där vägen och jag har i fantasin vandrat den många, många gånger. Där finns en upptrampad stig där visionen farit fram, men själva vandringen har varit imaginär eftersom jag saknat ”resurser”.
Det var så jag kallade dem innan jag kände dem. Resurser. Alltså, kapacitet att förverkliga visionen. Visionen är långt ifrån min egen – den är resultatet av det gäng som nu gjort detta i över tio år och våra gemensamma manifesteringar. Det är till stor del en gemensam dröm som jag tillåtit mig visionera utifrån. Om jag hittat resurser hade den aldrig kunnat bli av.
Jag behövde dessa människor och deras utvecklingsorienterade sinnen. Det är inte en resurs, det är en ventil för kreativitet rakt in i verkligheten. Faktiskt. Så nu blir det åka av även på den här fronten. Tackar så mycket, universum. Mera, tack.
Det är inte enbart där det skräller till. Lite tidigare kom Assistenten in i bilden. Den personlige, alltså. Hans sätt att kliva fram och göra projekten till verklighet saknar motstycke. Saker bara händer – med exakt den framvällande kapacitet jag kunde skönja vid diskussionerna kring meningsfullhet och arbete vid slutet av föregående sommar. Ett viljestarkt lokomotiv att dra verkligheten fram längst visionens väg. Att få det att hända.
Och det bara de senaste månaderna. Läckert. Tack – mera tack, som sagt.
Tillägg: Jo - det där med sann kreativitet. Jag läste för en massa år sedan att det berodde på en enda sak i grunden. Det hade inget med coola kontor, filpperspel, förmåner, kläder eller hårdvara att göra - det hade enligt uppgiftslämnaren enbart att göra med förtroende. Jag kan skriva under på det. Och förtroende kräver i sin tur en enda sak av de man ska ha förtroende för. Att de har förtroende för sig själva. Förtroende för sig själva och sin känsla att lita på mig, på samma sätt som jag har förtroende för mig själv och min känsla att det är rätt att lita på de jag har förtroende på. Då funkar det, sådär bara.
Tack, Universum – således.
Nu senast är det de nya jag vill tacka för. De där med sinne för utveckling som du såg till att jag fick korsa vägar med. Eller korsa och korsa. Plötsligt stod de där. Om det var en konsekvens av att a) min egen väg ändrats, b) universum behagat kröka (sig), eller c) att nämnda människor hamnat där av egen vilja (eller kanske en kombination) har jag inte lagt något krut på att försöka klura ut.
Men man kan nog inte tala om att vägarna korsas, egentligen. Det var som att de löpte samman. Jag såg människor som kan utveckla saker och de kommer givetvis att utvecklas på vägen. Den i många meningar nu gemensamma vägen. Den är spännande, den där vägen och jag har i fantasin vandrat den många, många gånger. Där finns en upptrampad stig där visionen farit fram, men själva vandringen har varit imaginär eftersom jag saknat ”resurser”.
Det var så jag kallade dem innan jag kände dem. Resurser. Alltså, kapacitet att förverkliga visionen. Visionen är långt ifrån min egen – den är resultatet av det gäng som nu gjort detta i över tio år och våra gemensamma manifesteringar. Det är till stor del en gemensam dröm som jag tillåtit mig visionera utifrån. Om jag hittat resurser hade den aldrig kunnat bli av.
Jag behövde dessa människor och deras utvecklingsorienterade sinnen. Det är inte en resurs, det är en ventil för kreativitet rakt in i verkligheten. Faktiskt. Så nu blir det åka av även på den här fronten. Tackar så mycket, universum. Mera, tack.
Det är inte enbart där det skräller till. Lite tidigare kom Assistenten in i bilden. Den personlige, alltså. Hans sätt att kliva fram och göra projekten till verklighet saknar motstycke. Saker bara händer – med exakt den framvällande kapacitet jag kunde skönja vid diskussionerna kring meningsfullhet och arbete vid slutet av föregående sommar. Ett viljestarkt lokomotiv att dra verkligheten fram längst visionens väg. Att få det att hända.
Och det bara de senaste månaderna. Läckert. Tack – mera tack, som sagt.
Tillägg: Jo - det där med sann kreativitet. Jag läste för en massa år sedan att det berodde på en enda sak i grunden. Det hade inget med coola kontor, filpperspel, förmåner, kläder eller hårdvara att göra - det hade enligt uppgiftslämnaren enbart att göra med förtroende. Jag kan skriva under på det. Och förtroende kräver i sin tur en enda sak av de man ska ha förtroende för. Att de har förtroende för sig själva. Förtroende för sig själva och sin känsla att lita på mig, på samma sätt som jag har förtroende för mig själv och min känsla att det är rätt att lita på de jag har förtroende på. Då funkar det, sådär bara.
tisdag 18 juni 2013
Ändring
”Om man vill bryta ned en människa så behöver man bara göra hennes arbete meningslöst.”
Fjodor Dostojevskij [tack Sara för de funna orden].
Ändring, ändring. På precis den saken.
Fjodor Dostojevskij [tack Sara för de funna orden].
Ändring, ändring. På precis den saken.
söndag 16 juni 2013
Förverkligande
Fick några ord i huvudet igår. En fiktiv konversation med okänd samtalspart:
”Vad hindrar dig från att förverkliga dina drömmar?”
”Pengar”
”Se där, nu vet du varför det finns pengar!”
Det var rätt underhållande. Så började on-idle-tankarna att klura på vad förverkligande är för något. Jag börjar ju förstå lite hur det fungerar det här vi kallar verklighet. Att det blir som man skapar bara man har insikt att begripa hur skapandet fungerar. Vilket även det, logiskt nog, är föremål för skapande. Tålmodigt sådant, vanligtvis.
Nyckeln finns ju inte sällan i orden. Förverkligande. För-verkligande. Voila!
Där har vi ju egentligen alla svaren på en och samma gång. Att förverkliga sina drömmar är att göra dem verkliga innan de är det. Att skriva livets specifikation. Att tala om för verkligheten innan den blir verklig hur den ska se ut. Är inte det skapande så äter jag upp ett av Lords hästtäcken (ett trasigt ett).
Det är därför man slåss om att få in tankar i andra människors sinnen. Det är därför det finns institutioner för programmering – media, till exempel. För att man vill styra vilken verklighet människan ska för-verkliga, det vill säga bygga.
Det är inte någon som helst skillnad att vara t.ex. slav i ett eventuellt forntida Egypten och släpa runt på stenblock (eller hur det nu gick till) visavi att läsa SvD och bidra med sin mentala kapacitet att underbygga ett svenskt medlemskap i Nato. Exakt samma sak – någon säger åt slaven vad den ska göra och den gör det.
Det är därför det har behövts en så stor apparat för att bygga den nya världsordningen. Ett stort system att kontrollera den mänskliga tanken. Inte för sakens egen skull utan eftersom den mänskliga tanken har den lilla egenheten att den skapar. Den mänskliga tanken är som en 3D-skrivare, den för-verkligar allt den tänker på. Den är som en skrivare i framtiden och det är ju inte förrän vi begriper just den saken som vi kan njuta frukterna av våra begåvningar.
Klart det är svårt – det är svårt som fan. Inte att tänka på vad man vill förverkliga utan att tro på att det kommer att bli så. Att lägga tvivlen åt sidan och att våga se det som möjligt, där har vi den ultimata utmaningen och hade vi inte haft det problemet så hade vi inte varit här. VI är här för att lära oss skapa. Sådetså!
Tillägg: om man inte vill bli använd som produktionsapparat kan man göra så här. Rätt genialiskt enkelt, faktisk.
"I cover up my ears like a kid". Själslig suveränitet förtjänar att försvaras även om man riskerar se lite fånig ut en stund. Smickrande för mänskligheten att denna är en listetta.
”Vad hindrar dig från att förverkliga dina drömmar?”
”Pengar”
”Se där, nu vet du varför det finns pengar!”
Det var rätt underhållande. Så började on-idle-tankarna att klura på vad förverkligande är för något. Jag börjar ju förstå lite hur det fungerar det här vi kallar verklighet. Att det blir som man skapar bara man har insikt att begripa hur skapandet fungerar. Vilket även det, logiskt nog, är föremål för skapande. Tålmodigt sådant, vanligtvis.
Nyckeln finns ju inte sällan i orden. Förverkligande. För-verkligande. Voila!
Där har vi ju egentligen alla svaren på en och samma gång. Att förverkliga sina drömmar är att göra dem verkliga innan de är det. Att skriva livets specifikation. Att tala om för verkligheten innan den blir verklig hur den ska se ut. Är inte det skapande så äter jag upp ett av Lords hästtäcken (ett trasigt ett).
Det är därför man slåss om att få in tankar i andra människors sinnen. Det är därför det finns institutioner för programmering – media, till exempel. För att man vill styra vilken verklighet människan ska för-verkliga, det vill säga bygga.
Det är inte någon som helst skillnad att vara t.ex. slav i ett eventuellt forntida Egypten och släpa runt på stenblock (eller hur det nu gick till) visavi att läsa SvD och bidra med sin mentala kapacitet att underbygga ett svenskt medlemskap i Nato. Exakt samma sak – någon säger åt slaven vad den ska göra och den gör det.
Det är därför det har behövts en så stor apparat för att bygga den nya världsordningen. Ett stort system att kontrollera den mänskliga tanken. Inte för sakens egen skull utan eftersom den mänskliga tanken har den lilla egenheten att den skapar. Den mänskliga tanken är som en 3D-skrivare, den för-verkligar allt den tänker på. Den är som en skrivare i framtiden och det är ju inte förrän vi begriper just den saken som vi kan njuta frukterna av våra begåvningar.
Klart det är svårt – det är svårt som fan. Inte att tänka på vad man vill förverkliga utan att tro på att det kommer att bli så. Att lägga tvivlen åt sidan och att våga se det som möjligt, där har vi den ultimata utmaningen och hade vi inte haft det problemet så hade vi inte varit här. VI är här för att lära oss skapa. Sådetså!
Tillägg: om man inte vill bli använd som produktionsapparat kan man göra så här. Rätt genialiskt enkelt, faktisk.
"I cover up my ears like a kid". Själslig suveränitet förtjänar att försvaras även om man riskerar se lite fånig ut en stund. Smickrande för mänskligheten att denna är en listetta.
fredag 14 juni 2013
Lättnad
Först kom bitarna. Travade sig i en mur. En solid, färgglad mur av bitar som tillsammans föreställde något förnimbart men ej skönjbart. Ett futtigt halvår sedan. Oändligt kort lång tid - också. Där och då var det inte minde än kvävande. Det såg lika oöverstigligt som oundvikligt ut att börja riva i bitarna – var och en vägandes åtskilligt. Kände mig ordentligt trängd. Att anställa den extrahjärna universum hade godheten att presentera gav bilden av ljuset i tunneln men på grund av extrahjärnans arbetsgivares underlåtenhet att frigöra honom från sitt ämbete blev det fortsatt svårt att tänka utan att se hur muren började röra sig mot mig igen. Jag krävde av idéerna att de skulle hålla sig lugna och ju mer jag fokuserade på det desto större växte de sig – givetvis.
En tur till tropikerna gjorde susen. Jag lämnade muren bakom mig och fann balansen under palmerna i den totala luftfuktighetens och vänlighetens land. Med havet omkring och Europa på behörigt avstånd såväl i tid som mentalt pockade det på. Orden började välla fram ur balanspunkten och snart fann jag mig skrivandes på något jag burit i mig mycket länge. Det rasslade till och under mycket, mycket blygsam tid kom saker jag inte förut kunnat klä i ord på pränt i en takt jag aldrig trodde varit möjlig. Hela vägen till ombordstigning i Bangkok vara det. Smatter, smatter, på den allt mer ålderstigna Mac jag släpade omkring på.
Så snart jag satt mig tillrätta på 33C hörde det upp. Inte ett intryck, inte en tanke. Avstigen på Arlanda och hemkörd mötte jag paniken i att försöka behålla den nyvunna balansen i skuggan av muren – som ju givetvis fanns här hemma och väntade på mig. Jag blev tvungen att lösa det som man gör när man inte vet hur man ska lösa det – jag blev sjuk. Med känslan av balansen som ett vackert minne och i skuggan av muren sov jag flera veckor. Saker fick helt enkelt vänta. Och underligt nog – efter feberns långsamma avlägsnande – så levde både jag och allt som fått vänta vidare. Muren inkluderat. Fast, reslig och nu än mer stadig. Balansen – jo, känslan av den fanns där – under förutsättning att jag inte försökte beskydda den. Långsamt, långsamt letade den sig fram igen och de allt mindre utmattade andetagen kunde bli djupa och meningsfulla.
Jag slogs för att få in alla i fåran vid det här laget. Jag såg att muren enbart kunde forceras genom att ta bitarna – en efter en – och placera dem i sitt avsedda sammanhang. Detta var en uppgift som jag utan hjälp aldrig någonsin skulle kunna klara av. Jag behövde såväl alla människor omkring som de entiteter jag varit involverad i som t.ex. projekt och företag – idéer – för att ens ha en chans att få pusslet lagt. Det var som sagt en kamp här – ett övertygande. Jag tog mig an det jag skjutit upp sedan jag blev norromdalälvenbo – att överbrygga det mentala gapet mellan de verksamheter jag är med i och min egen syn på saker. Att implementera positivt tänkande på koncernnivå. Låter kanske inte så märkvärdigt, särskilt om man betänker koncernens relativa litenhet, men för mig en verklig utmaning. Många mentala barriärer att överbrygga.
Där någonstans infann sig ett slags lugn. De jag mötte – de jag tänkt att jag skulle (behöva) övertyga – de var ju där de var. Och det var ju knappast min angelägenhet mer än till en liten blygsam del. Anledningarna till att någon inte direkt vrålade ”jaaaaaaaaaa”, var ju snarare ett uttryck för att de inte riktigt begrep vad jag menade. Det var då det hände. Jag slutade att försöka övertyga, förklara eller upplysa. Slutade försöka påverka och peta på riktningen hos andra. Istället fattade jag följande beslut:
Det blir som det blir.
Visst har jag lekt med tanken många gånger och utanför vad som kan kallas jobb har jag levt så ett tag. Nu blev det dags även i det näringsmässiga. Det gav ganska omedelbara resultat, huvudsakligen eftersom jag övergav idén att själv flytta pusselbitarna utan istället såg det som ett pussel som inte kan läggas om jag inte ger fan i att hålla på och styra och ställa över det. Bitarna vet ju själva var de vill ligga. Det finns inkodat i materian och tiden vet redan hur pusslet ser ut. Min utmaning var snarare att hålla mig på lagom avstånd och att inspirera bitarna att finna sin egen meningsfullhet – sin gyllene plats i helheten. Svårare än det kan låta.
Extrahjärnan fick komma igång på heltid. Vi började vår vandring genom öppna dörrar – mentalt inställda på den fight vi fått lära oss att livet är sparkade vi med full kraft ut i tomma intet med sådan kraft att vi fick ont i lederna.
Det blir som det blir.
Den gångna veckan liknar inget jag tidigare upplevt i hela mitt liv. Eller – det finns en passage. En förutsättning för det som händer nu. När jag träffade Henne. Då hände exakt samma sak, men i ett djupare och mer genomgripande mening, fastän det enbart involverade två människor. Allt förändrades – varje strå av verklighet, varje tanke och känsla bytte inriktning under loppet av en mycket kort tidsrymd. Hon stod där och visade hur underbart allt egentligen är – bara genom att existera. Och livet blev aldrig detsamma.
Ur den värld som föddes då föddes också en konflikt. Jag som alltid varit driven ur frustration – den blå lågan. Hämtat energi och inspiration ur livets upplevda tillkortakommanden och använt den kraft som gick åt att försöka forcera förtöjningarna i rekyl till att skapa. Den blå lågans tärande skapandekraft som hållit mig vaken och levande när hjärtat känts som en plågsamt bultande tagg i existensen. Den lågan slocknade när Hon och jag möttes. När livet huvudsakligen blev kärlek.
Mitt sätt att sköta det man kallar arbete stod från den dagen i direkt konflikt mot mitt sätt att leva. Och där har vi upprinnelsen till pusselbitarna. Pusselbitarna är nämligen inget jag hittat på själv – det är idéer som flutit runt i ett ännu inte isfritt hav på jakt efter sammanhang. Jag såg dem eftersom jag stod stilla, utan att tycka mig behöva söka existensberättigande. Jag stod där på stranden, fullkomligt tillfreds i kärleken och värmen och så kom de till mig. Lade sig på hög och skymde utsikten. Utgångspunkten. Att inte kunna se vattnet. Klart jag tappade balansen.
Nu flyter de där isblocken. De med intresse och villkorslös hängivelse har tagit var sitt block och äventyret i bränningen är rätt underhållande att se. Och så kommer människorna hela vägen fram, precis som jag inte längre tvivlar att visa mina färger så får jag uppleva andras villkorslösa närvaro.
Det blir som det blir.
Och det blir det ju hela tiden. Igår såg jag hur ledarskapet fungerade hos den som har det. Hur jag lyckades ingjuta inspiration på det sätt jag alltid drömt om, hur projekt flyter helt utan pekpinnar eller struktur – av den rena och fullkomliga flytkraft som bor i intresset och inspirationen. Och så kommer Redaktören in i bilden. Slår sig ner vid det svarta bordet och snor åt sig pusselbiten, stoppar den i fickan och återvänder till sin ö.
Det är helt jävla underbart.
Jag frestas att säga att det är ”galet”, ”helt sjukt” eller ”vansinnigt”. Men jag vet ju. Tårarna faller vid slutet av backen mot krönet. Vyn är andlöst betagande. Skönheten obegriplig med sinnet men går rätt in i hjärtat. Finner resonans med känslan och blott den fuktiga luften från sluttningen på andra sidan är tillräcklig för att starta skalvet. Att få vara här. Precis just nu. Med alla som är här. Det är pulsen. Nollpunkten. Meningen. Orden tar slut och jag förstår hur logiska tårarna är. Han visste. Alla visste och vet. Även jag.
Jag väger ingenting idag. Absolut ingenting. Och allt sker samtidigt.
En tur till tropikerna gjorde susen. Jag lämnade muren bakom mig och fann balansen under palmerna i den totala luftfuktighetens och vänlighetens land. Med havet omkring och Europa på behörigt avstånd såväl i tid som mentalt pockade det på. Orden började välla fram ur balanspunkten och snart fann jag mig skrivandes på något jag burit i mig mycket länge. Det rasslade till och under mycket, mycket blygsam tid kom saker jag inte förut kunnat klä i ord på pränt i en takt jag aldrig trodde varit möjlig. Hela vägen till ombordstigning i Bangkok vara det. Smatter, smatter, på den allt mer ålderstigna Mac jag släpade omkring på.
Så snart jag satt mig tillrätta på 33C hörde det upp. Inte ett intryck, inte en tanke. Avstigen på Arlanda och hemkörd mötte jag paniken i att försöka behålla den nyvunna balansen i skuggan av muren – som ju givetvis fanns här hemma och väntade på mig. Jag blev tvungen att lösa det som man gör när man inte vet hur man ska lösa det – jag blev sjuk. Med känslan av balansen som ett vackert minne och i skuggan av muren sov jag flera veckor. Saker fick helt enkelt vänta. Och underligt nog – efter feberns långsamma avlägsnande – så levde både jag och allt som fått vänta vidare. Muren inkluderat. Fast, reslig och nu än mer stadig. Balansen – jo, känslan av den fanns där – under förutsättning att jag inte försökte beskydda den. Långsamt, långsamt letade den sig fram igen och de allt mindre utmattade andetagen kunde bli djupa och meningsfulla.
Jag slogs för att få in alla i fåran vid det här laget. Jag såg att muren enbart kunde forceras genom att ta bitarna – en efter en – och placera dem i sitt avsedda sammanhang. Detta var en uppgift som jag utan hjälp aldrig någonsin skulle kunna klara av. Jag behövde såväl alla människor omkring som de entiteter jag varit involverad i som t.ex. projekt och företag – idéer – för att ens ha en chans att få pusslet lagt. Det var som sagt en kamp här – ett övertygande. Jag tog mig an det jag skjutit upp sedan jag blev norromdalälvenbo – att överbrygga det mentala gapet mellan de verksamheter jag är med i och min egen syn på saker. Att implementera positivt tänkande på koncernnivå. Låter kanske inte så märkvärdigt, särskilt om man betänker koncernens relativa litenhet, men för mig en verklig utmaning. Många mentala barriärer att överbrygga.
Där någonstans infann sig ett slags lugn. De jag mötte – de jag tänkt att jag skulle (behöva) övertyga – de var ju där de var. Och det var ju knappast min angelägenhet mer än till en liten blygsam del. Anledningarna till att någon inte direkt vrålade ”jaaaaaaaaaa”, var ju snarare ett uttryck för att de inte riktigt begrep vad jag menade. Det var då det hände. Jag slutade att försöka övertyga, förklara eller upplysa. Slutade försöka påverka och peta på riktningen hos andra. Istället fattade jag följande beslut:
Det blir som det blir.
Visst har jag lekt med tanken många gånger och utanför vad som kan kallas jobb har jag levt så ett tag. Nu blev det dags även i det näringsmässiga. Det gav ganska omedelbara resultat, huvudsakligen eftersom jag övergav idén att själv flytta pusselbitarna utan istället såg det som ett pussel som inte kan läggas om jag inte ger fan i att hålla på och styra och ställa över det. Bitarna vet ju själva var de vill ligga. Det finns inkodat i materian och tiden vet redan hur pusslet ser ut. Min utmaning var snarare att hålla mig på lagom avstånd och att inspirera bitarna att finna sin egen meningsfullhet – sin gyllene plats i helheten. Svårare än det kan låta.
Extrahjärnan fick komma igång på heltid. Vi började vår vandring genom öppna dörrar – mentalt inställda på den fight vi fått lära oss att livet är sparkade vi med full kraft ut i tomma intet med sådan kraft att vi fick ont i lederna.
Det blir som det blir.
Den gångna veckan liknar inget jag tidigare upplevt i hela mitt liv. Eller – det finns en passage. En förutsättning för det som händer nu. När jag träffade Henne. Då hände exakt samma sak, men i ett djupare och mer genomgripande mening, fastän det enbart involverade två människor. Allt förändrades – varje strå av verklighet, varje tanke och känsla bytte inriktning under loppet av en mycket kort tidsrymd. Hon stod där och visade hur underbart allt egentligen är – bara genom att existera. Och livet blev aldrig detsamma.
Ur den värld som föddes då föddes också en konflikt. Jag som alltid varit driven ur frustration – den blå lågan. Hämtat energi och inspiration ur livets upplevda tillkortakommanden och använt den kraft som gick åt att försöka forcera förtöjningarna i rekyl till att skapa. Den blå lågans tärande skapandekraft som hållit mig vaken och levande när hjärtat känts som en plågsamt bultande tagg i existensen. Den lågan slocknade när Hon och jag möttes. När livet huvudsakligen blev kärlek.
Mitt sätt att sköta det man kallar arbete stod från den dagen i direkt konflikt mot mitt sätt att leva. Och där har vi upprinnelsen till pusselbitarna. Pusselbitarna är nämligen inget jag hittat på själv – det är idéer som flutit runt i ett ännu inte isfritt hav på jakt efter sammanhang. Jag såg dem eftersom jag stod stilla, utan att tycka mig behöva söka existensberättigande. Jag stod där på stranden, fullkomligt tillfreds i kärleken och värmen och så kom de till mig. Lade sig på hög och skymde utsikten. Utgångspunkten. Att inte kunna se vattnet. Klart jag tappade balansen.
Nu flyter de där isblocken. De med intresse och villkorslös hängivelse har tagit var sitt block och äventyret i bränningen är rätt underhållande att se. Och så kommer människorna hela vägen fram, precis som jag inte längre tvivlar att visa mina färger så får jag uppleva andras villkorslösa närvaro.
Det blir som det blir.
Och det blir det ju hela tiden. Igår såg jag hur ledarskapet fungerade hos den som har det. Hur jag lyckades ingjuta inspiration på det sätt jag alltid drömt om, hur projekt flyter helt utan pekpinnar eller struktur – av den rena och fullkomliga flytkraft som bor i intresset och inspirationen. Och så kommer Redaktören in i bilden. Slår sig ner vid det svarta bordet och snor åt sig pusselbiten, stoppar den i fickan och återvänder till sin ö.
Det är helt jävla underbart.
Jag frestas att säga att det är ”galet”, ”helt sjukt” eller ”vansinnigt”. Men jag vet ju. Tårarna faller vid slutet av backen mot krönet. Vyn är andlöst betagande. Skönheten obegriplig med sinnet men går rätt in i hjärtat. Finner resonans med känslan och blott den fuktiga luften från sluttningen på andra sidan är tillräcklig för att starta skalvet. Att få vara här. Precis just nu. Med alla som är här. Det är pulsen. Nollpunkten. Meningen. Orden tar slut och jag förstår hur logiska tårarna är. Han visste. Alla visste och vet. Även jag.
Jag väger ingenting idag. Absolut ingenting. Och allt sker samtidigt.
tisdag 11 juni 2013
På plats framför tystnaden
Nu är det på plats. Nu rullar tåget. The Scape Bay är – med kaffebryggare, organisationsnummer, konferensbord och ett första antal människor som bevistar dess lokaler ett faktum. En entitet att räkna med.
Vad det sedan specifikt är – ja där har vi en svårare sak att klä i ord. Det är en plats – nej, kanske inte specifikt en plats, men ändå en plats för skapande. Vad för slags skapande? Det skapande som de som kommer dit brinner för.
Det är en smältpunkt. En plats där det skapas värde. Äkta värde. Sådant som är lika tillfredsställande att ge som att ta emot. Det är ju det som är skapandet. Skapandets tjusning.
Allt är skapande när det kommer omkring. Klart att en punkt som denna utstrålar gravitationskraft för sådana som fattat beslutet att låta skapandets kraft komma in i världen genom den.
Allt annat vore faktiskt lite märkligt. Det börjar bli allt klarare hur det hänger ihop. Hur människans kraft att skapa är lika obönhörligt aktiv som grundlurat kapad.
Vad tänker du lägga din skapandekraft på? Tänker du ge dig fan på att skapa något du verkligen drömmer om eller tänker du lägga ditt liv på att skapa vad andra försöker få dig att skapa?
Tänker du låna ut din själsliga suveränitet till att bygga upp och vidmakthålla de strukturer som lever av att utnyttja det mänskliga skapandet? Det kan du i så fall göra både genom att kämpa för eller emot människofientliga instanser.
Spelar ingen roll om du tänker på det för att du inte tycker om det eller för att du är förespråkare. Tänker du på det så skapar du det. Du är personligt ansvarig för alla saker som finns i ditt liv, vare sig du tycker om dem eller inte. Och alldeles oavsett hur långsökt din koppling till vad det nu är kan tyckas vara.
Det är tankarna som räknas. Det är de som bygger vår verklighet. Sådetså.
Så om du till exempel inte vill se mer brottslighet, brist på t.ex. pengar, avlyssning eller ekorrhjulsbaserad tillvaro – då är mitt tips att du inte kämpar emot dessa saker. Det är inte alls att ge upp.
Istället fokuserar du på vad du vill se istället. Brottslighet, pengar, avlyssning och ekorrhjul är icke-företeelser i en sådan värld, inte sant? Att dela med sig, att få tala till punkt och att göra meningsfulla saker – that might be more like it. Eller vad det nu är du önskar. Det är så det funkar, sörru.
Det är också därför The Scape Bay drar till sig så många människor – både i form av uppdragsgivare som deltagare. Människor som brinner för att skapa saker på alla det sätt, för oavsett hur man kommer till TSB så är det skapandet som fört den anlände dit. (Och samtidigt - resolut och tvivellöst, släpper storstaden kraften - dess gravitation faller i småbitar. Äntligen. En fälla försvinner.)
Det blir några intensiva dagar såhär i början. Det finns massor av andra saker jag kan få för mig att jag borde göra men jag låter dem vara. Detta skeende är större. Det är mer synkront och menat än något jag tidigare varit i närheten av som kan anstrykas jobbrelaterat.
Jag har lagt ifrån mig de digitala utvecklingsverktygen nu. Min nya dator har dem inte ens installerade. Nu är det en annan form av utveckling som gäller och hela ledarskapsfrågan är omvänd. Det var den här punkten jag sökte. Tills jag slutade söka den. Då fanns den ju där, logiskt nog.
Det finns nästan hur mycket som helst att skriva precis just nu, men jag låter det vara. Det tar några dagar till. Kanske en vecka. Eller till och med två. Det flyter. Utvecklas. Jag ser hur det kommer att bli tysta veckor, rent skriftligt. Hur jag låter det komma den andra vägen istället och hur det därefter får ansamlas.
Återkommer.
Vad det sedan specifikt är – ja där har vi en svårare sak att klä i ord. Det är en plats – nej, kanske inte specifikt en plats, men ändå en plats för skapande. Vad för slags skapande? Det skapande som de som kommer dit brinner för.
Det är en smältpunkt. En plats där det skapas värde. Äkta värde. Sådant som är lika tillfredsställande att ge som att ta emot. Det är ju det som är skapandet. Skapandets tjusning.
Allt är skapande när det kommer omkring. Klart att en punkt som denna utstrålar gravitationskraft för sådana som fattat beslutet att låta skapandets kraft komma in i världen genom den.
Allt annat vore faktiskt lite märkligt. Det börjar bli allt klarare hur det hänger ihop. Hur människans kraft att skapa är lika obönhörligt aktiv som grundlurat kapad.
Vad tänker du lägga din skapandekraft på? Tänker du ge dig fan på att skapa något du verkligen drömmer om eller tänker du lägga ditt liv på att skapa vad andra försöker få dig att skapa?
Tänker du låna ut din själsliga suveränitet till att bygga upp och vidmakthålla de strukturer som lever av att utnyttja det mänskliga skapandet? Det kan du i så fall göra både genom att kämpa för eller emot människofientliga instanser.
Spelar ingen roll om du tänker på det för att du inte tycker om det eller för att du är förespråkare. Tänker du på det så skapar du det. Du är personligt ansvarig för alla saker som finns i ditt liv, vare sig du tycker om dem eller inte. Och alldeles oavsett hur långsökt din koppling till vad det nu är kan tyckas vara.
Det är tankarna som räknas. Det är de som bygger vår verklighet. Sådetså.
Så om du till exempel inte vill se mer brottslighet, brist på t.ex. pengar, avlyssning eller ekorrhjulsbaserad tillvaro – då är mitt tips att du inte kämpar emot dessa saker. Det är inte alls att ge upp.
Istället fokuserar du på vad du vill se istället. Brottslighet, pengar, avlyssning och ekorrhjul är icke-företeelser i en sådan värld, inte sant? Att dela med sig, att få tala till punkt och att göra meningsfulla saker – that might be more like it. Eller vad det nu är du önskar. Det är så det funkar, sörru.
Det är också därför The Scape Bay drar till sig så många människor – både i form av uppdragsgivare som deltagare. Människor som brinner för att skapa saker på alla det sätt, för oavsett hur man kommer till TSB så är det skapandet som fört den anlände dit. (Och samtidigt - resolut och tvivellöst, släpper storstaden kraften - dess gravitation faller i småbitar. Äntligen. En fälla försvinner.)
Det blir några intensiva dagar såhär i början. Det finns massor av andra saker jag kan få för mig att jag borde göra men jag låter dem vara. Detta skeende är större. Det är mer synkront och menat än något jag tidigare varit i närheten av som kan anstrykas jobbrelaterat.
Jag har lagt ifrån mig de digitala utvecklingsverktygen nu. Min nya dator har dem inte ens installerade. Nu är det en annan form av utveckling som gäller och hela ledarskapsfrågan är omvänd. Det var den här punkten jag sökte. Tills jag slutade söka den. Då fanns den ju där, logiskt nog.
Det finns nästan hur mycket som helst att skriva precis just nu, men jag låter det vara. Det tar några dagar till. Kanske en vecka. Eller till och med två. Det flyter. Utvecklas. Jag ser hur det kommer att bli tysta veckor, rent skriftligt. Hur jag låter det komma den andra vägen istället och hur det därefter får ansamlas.
Återkommer.
söndag 9 juni 2013
Flytande
Gårdagens vattenburna utflykt lever fortfarande kvar på insidan av huvudet. Sara fick mig att prova något nytt. När ens fru vill prova något nytt – ja då lyssnar man extra noggrant. Hennes uppslag var att framföra båten ytterst långsamt - under planingströskeln. Det var en tanke jag nästan aldrig tänkt tidigare – uppvuxen med planande båtar och på ständig jakt efter känslan att skära vatten med bogen med det där karaktäristiska forsandet av vatten som kastar sig åt sidorna kändes det som oprövad terräng. Efter några minuter stod det emellertid klart att jag tyckte om det. Den lätta vinden som uppstår, den låga ljudnivån från den mullrande åttan under golvet och den behagliga icke-vindkyleffekts-påverkade temperaturen ombord blandat med det faktum att man faktiskt inte måste lägga all sin energi på att hänga med och lite lätt ängsligt leta prickar – man har god tid på sig runt fem knop. Det var som fan. Framtidens melodi att åka långsamt på vatten. Och vips blev sjön väldigt mycket större.
Det händer något särskilt när man vistas på vatten en stund. Allrahelst när solen får doppa sig i allt mer spegelblankt vatten och de där oljigt glidande ytorna via båtens lätta rörelser arbetar sig hela vägen in i sinnet. Det händer något på insidan. En mjuk, vågformad, tung sidenduk infinner sig i sinnet. Gör allt flytande och ger varje tanke en underbart kittlande lätt friktion. Det är som att bada. Att vistas i vattnet, men på insidan. Att låta det flyta i den takt vattnet stipulerar. Att låta det rinna med den där självklara tröghetens förtjusande takt.
Livet på land kan ibland kännas stumt. Fysiskt. Här råder materiens absoluta lagar. Man landar på marken och kroppen erfar en stöt genom tätheten i marken och fötterna. Står man på marken är det kroppens eget jobb att finna och hålla balansen. Marken är orubblig. Fast. Absolut och förvisso full av liv och eftertanke. Tvivelsutan uppskattad och lustfylld – det är variationen som är förtjusningen. För vid vatten råder helt andra premisser. Vattnet fångar mig om jag hoppar i det. Det låter mig bli en del av det och sätter inga hårda gränser. Jo – i och för sig – om jag färdas i hög hastighet. Om jag faller på vattenskidor i 40 knop – då känns det som om vattnet är gjort av fast materia. Men det är ju ganska logiskt om jag färdas så fort som vattnet själv aldrig skulle medgett – klart det blir en fasförskjutning och en större kontrast mellan oss då.
Kanske är det därför det är så underbart att vistas och röra sig långsamt på vattnet. I vattnets egen takt. Jag har alltid känt en oförklarligt stark känslomässig bindning till vatten av alla de slag. Om somrarna uppvuxen vid havet och i varje utflykt i världen nästan andlöst tvingad av ett kvävande begär att besöka haven om de varit i närheten. Har haft mina tvivel på om storsjön här verkligen håller måttet. I går fick jag svaret. Den är perfekt. Nära. Blir fort varm. Och innehåller allt vatten jag behöver. Med möjligheten att färdas i dess egen takt växte den avsevärt.
Sedan det där med fisk och fiske. För mig är det bara en förevändning. Jag fortsätter gladerligt att rensa sjön på pinnar. Det är ju också - rent tekniskt - napp.
Det händer något särskilt när man vistas på vatten en stund. Allrahelst när solen får doppa sig i allt mer spegelblankt vatten och de där oljigt glidande ytorna via båtens lätta rörelser arbetar sig hela vägen in i sinnet. Det händer något på insidan. En mjuk, vågformad, tung sidenduk infinner sig i sinnet. Gör allt flytande och ger varje tanke en underbart kittlande lätt friktion. Det är som att bada. Att vistas i vattnet, men på insidan. Att låta det flyta i den takt vattnet stipulerar. Att låta det rinna med den där självklara tröghetens förtjusande takt.
Livet på land kan ibland kännas stumt. Fysiskt. Här råder materiens absoluta lagar. Man landar på marken och kroppen erfar en stöt genom tätheten i marken och fötterna. Står man på marken är det kroppens eget jobb att finna och hålla balansen. Marken är orubblig. Fast. Absolut och förvisso full av liv och eftertanke. Tvivelsutan uppskattad och lustfylld – det är variationen som är förtjusningen. För vid vatten råder helt andra premisser. Vattnet fångar mig om jag hoppar i det. Det låter mig bli en del av det och sätter inga hårda gränser. Jo – i och för sig – om jag färdas i hög hastighet. Om jag faller på vattenskidor i 40 knop – då känns det som om vattnet är gjort av fast materia. Men det är ju ganska logiskt om jag färdas så fort som vattnet själv aldrig skulle medgett – klart det blir en fasförskjutning och en större kontrast mellan oss då.
Kanske är det därför det är så underbart att vistas och röra sig långsamt på vattnet. I vattnets egen takt. Jag har alltid känt en oförklarligt stark känslomässig bindning till vatten av alla de slag. Om somrarna uppvuxen vid havet och i varje utflykt i världen nästan andlöst tvingad av ett kvävande begär att besöka haven om de varit i närheten. Har haft mina tvivel på om storsjön här verkligen håller måttet. I går fick jag svaret. Den är perfekt. Nära. Blir fort varm. Och innehåller allt vatten jag behöver. Med möjligheten att färdas i dess egen takt växte den avsevärt.
Sedan det där med fisk och fiske. För mig är det bara en förevändning. Jag fortsätter gladerligt att rensa sjön på pinnar. Det är ju också - rent tekniskt - napp.
lördag 8 juni 2013
Herrarna i hagen
I vår hage bor tre herrar. Från störst till minst och yngst till äldst – Lord, Ture och Mysak. Dessa tre herrar bor där – invallade av vit plasttråd. Lord väger ungefär ett ton. Tråden är försumbar i förhållande till hans styrka och kraft. Ändå utmanar aldrig Lord tråden. Den ende som givit sig i kast med att forcera tråden är Mysak – en lite drygt 20 år gammal småttig ponny. Han har en historik av att rymma och hos oss har rymningarna uteslutande börjat med att de bägge andra hästarna trängt honom i ett hörn. Då sjappar Mysak – något som hans antagonister inte riktigt haft med i beräkningen då världen utanför inte finns i striden om hagens ytor. En strid som inte alls handlar om yta utan som handlar om rang.
Plasttråden består av plast och små, tunna metalltrådar sammanvävt för att kunna användas som elstängsel. Alla som kissat på ett elstängsel vet att det känns. Att den blygsamma spänningen på tolv volt faktiskt innebär reell smärta. Nu var det länge sedan det var någon spänning på i trådarna i vår hage men de där smärtsamma erfarenheterna sitter djupt rotade i hästarna som nästan till vilket pris som helst aktar sig för tråden.
Att stanna på ett ställe – att hålla sig i sin hage – det är väldigt, väldigt onaturligt för en häst. Hästar är bytesdjur och flyr i naturligt tillstånd ungefär som fåglar (nu gissar jag – ingen hästexpert, men kikar man på dem dagarna i ända och lyssnar till sin kloka fru får man ändå en blid). De sjukdomar tama hästar får beror till stor del på att de äter för enkelsidigt och rör sig för lite. Att de helt enkelt inte lever under de förutsättningar de är skapta för. Tråden är själva förutsättningen. Hästens respekt för det tunna vita bandet. Hade det inte varit för den så hade vi människor inte kunnat ha hästar som vi har dem idag. Inte i någon större omfattning och med mindre än en totalt omvänd syn på kontakten mellan häst och ryttare (observera uteblivandet av ordet ägare – det är exakt där det bor).
Men det var inte det jag skulle skriva om. Det var stängslet som var det intressanta. Även vi människor omges av stängsel – kanske inte av vitt plastband utan ett minst lika tydligt mentalt stängsel. Det handlar om tillåtna och icke tillåtna tankar och funderingar. Å ena sidan rationellt tänkande å andra sidan foliehatteri och flum. Den som i sig själv, med sig själv, lever fritt i tanken vet vad det handlar om – det eviga övervägandet huruvida samtalspartnern är beredd att vara öppen i sinnet eller om vederbörande respekterar begräsningen (låter det stavfelet stå kvar då det ju hade haglig anspelning).
Så snart man närmar sig hagens gräns vet man att man kan få en stöt. Börjar man t.ex. tala om att strimmorna på himlen som faller ut till moln lite senare är anlagda eller kanske till och med klurar över vad som hände i det stora äpplet den där septemberdagen så hör man hur det knastrar kring hovarna i gräset och vet att man närmar sig stötens utdelande. I fel sällskap, så att säga. För att inte tala om andlighet och allt det där. Ja, ni begriper.
Nu kan det ju tyckas som om människan i stort respekterar tråden och håller sig inom ramarna. Det är emellertid en väldigt, väldigt felaktig uppfattning tror jag. Jag märker att det handlar om något annat – om att man faktiskt i sig själv, med sig själv så gott som alltid funderar och känner långt utanför tråden, men att man i gränssnittet med andra förhåller sig till verkligheten som den ser ut begränsad av hagens ytmått. Det är en oerhörd skillnad och en parameter att ta med i beräkningen om vart vår värld håller på att ta vägen.
Jag klurar ju lite på sådant, jag. Ibland. Inte på det tvångsmässiga sättet längre – jag har ju märkt att verklighetens utveckling blir långt mer intressantare om jag inte försöker förekomma den med intellektuellt upptäckande av dess rörelseriktning utan på det intuitivt återkopplande sättet. Att låta intrycken komma som de vill, slå sig ner i soffan och prata ur sig. Att lyssna till dem, så att säga. Och nu pratar de nästan i mun på varandra. De säger samma sak och synkroniciteten i deras uttryck tilltar. Snart talar de med en röst, alla de kanaler vi hört och stämplat såsom varandes olika med var sitt namn och var sin hage att beskriva – snart sjunger de tillsammans.
Då är vi där, och det är vi inte ännu. Känslan är där. Tanken börjar komma dit men nuet är ju här – strax innan. Det är därför vi samlas. Vi möts här under helt andra förevändningar – av den enda och enkla anledningen att vi låter oss själva vara öppen för möjligheten. Vi vågar låta visionerna sitta i förarsätet och kastar ur oss vad som inte är men som kan kallas målsättningar eftersom att vi vet att det kommer att hända oavsett vad det tar formen av när vi rör oss mot det. Det handlar om Mening och den meningsfulla riktningen pulserar genom alltihop.
Jag tycker det är rätt underbart, faktiskt. Det börjar bli riktigt svårt att få strömmen att räcka till i den mentala hagen. Vissa forcerar tråden av rädsla – likt Mysak – andra har avlägsnat den från sin verklighet genom att ignorera den en tid. Så kortsluts kretsen och vi driver vår partyutrustning med väktarnas energi. Låter laserljusen leka i det dimmiga gräset och släpper in sensationen av rytmiken i livet. I hagen dansar vi. Eftersom det är där vi kan se varandra – inledningsvis. Och bäst som vi gör det försvinner stängslet och vi står där med insikten om att alla strider – territoriella eller inte – var med oss själva.
Plasttråden består av plast och små, tunna metalltrådar sammanvävt för att kunna användas som elstängsel. Alla som kissat på ett elstängsel vet att det känns. Att den blygsamma spänningen på tolv volt faktiskt innebär reell smärta. Nu var det länge sedan det var någon spänning på i trådarna i vår hage men de där smärtsamma erfarenheterna sitter djupt rotade i hästarna som nästan till vilket pris som helst aktar sig för tråden.
Att stanna på ett ställe – att hålla sig i sin hage – det är väldigt, väldigt onaturligt för en häst. Hästar är bytesdjur och flyr i naturligt tillstånd ungefär som fåglar (nu gissar jag – ingen hästexpert, men kikar man på dem dagarna i ända och lyssnar till sin kloka fru får man ändå en blid). De sjukdomar tama hästar får beror till stor del på att de äter för enkelsidigt och rör sig för lite. Att de helt enkelt inte lever under de förutsättningar de är skapta för. Tråden är själva förutsättningen. Hästens respekt för det tunna vita bandet. Hade det inte varit för den så hade vi människor inte kunnat ha hästar som vi har dem idag. Inte i någon större omfattning och med mindre än en totalt omvänd syn på kontakten mellan häst och ryttare (observera uteblivandet av ordet ägare – det är exakt där det bor).
Men det var inte det jag skulle skriva om. Det var stängslet som var det intressanta. Även vi människor omges av stängsel – kanske inte av vitt plastband utan ett minst lika tydligt mentalt stängsel. Det handlar om tillåtna och icke tillåtna tankar och funderingar. Å ena sidan rationellt tänkande å andra sidan foliehatteri och flum. Den som i sig själv, med sig själv, lever fritt i tanken vet vad det handlar om – det eviga övervägandet huruvida samtalspartnern är beredd att vara öppen i sinnet eller om vederbörande respekterar begräsningen (låter det stavfelet stå kvar då det ju hade haglig anspelning).
Så snart man närmar sig hagens gräns vet man att man kan få en stöt. Börjar man t.ex. tala om att strimmorna på himlen som faller ut till moln lite senare är anlagda eller kanske till och med klurar över vad som hände i det stora äpplet den där septemberdagen så hör man hur det knastrar kring hovarna i gräset och vet att man närmar sig stötens utdelande. I fel sällskap, så att säga. För att inte tala om andlighet och allt det där. Ja, ni begriper.
Nu kan det ju tyckas som om människan i stort respekterar tråden och håller sig inom ramarna. Det är emellertid en väldigt, väldigt felaktig uppfattning tror jag. Jag märker att det handlar om något annat – om att man faktiskt i sig själv, med sig själv så gott som alltid funderar och känner långt utanför tråden, men att man i gränssnittet med andra förhåller sig till verkligheten som den ser ut begränsad av hagens ytmått. Det är en oerhörd skillnad och en parameter att ta med i beräkningen om vart vår värld håller på att ta vägen.
Jag klurar ju lite på sådant, jag. Ibland. Inte på det tvångsmässiga sättet längre – jag har ju märkt att verklighetens utveckling blir långt mer intressantare om jag inte försöker förekomma den med intellektuellt upptäckande av dess rörelseriktning utan på det intuitivt återkopplande sättet. Att låta intrycken komma som de vill, slå sig ner i soffan och prata ur sig. Att lyssna till dem, så att säga. Och nu pratar de nästan i mun på varandra. De säger samma sak och synkroniciteten i deras uttryck tilltar. Snart talar de med en röst, alla de kanaler vi hört och stämplat såsom varandes olika med var sitt namn och var sin hage att beskriva – snart sjunger de tillsammans.
Då är vi där, och det är vi inte ännu. Känslan är där. Tanken börjar komma dit men nuet är ju här – strax innan. Det är därför vi samlas. Vi möts här under helt andra förevändningar – av den enda och enkla anledningen att vi låter oss själva vara öppen för möjligheten. Vi vågar låta visionerna sitta i förarsätet och kastar ur oss vad som inte är men som kan kallas målsättningar eftersom att vi vet att det kommer att hända oavsett vad det tar formen av när vi rör oss mot det. Det handlar om Mening och den meningsfulla riktningen pulserar genom alltihop.
Jag tycker det är rätt underbart, faktiskt. Det börjar bli riktigt svårt att få strömmen att räcka till i den mentala hagen. Vissa forcerar tråden av rädsla – likt Mysak – andra har avlägsnat den från sin verklighet genom att ignorera den en tid. Så kortsluts kretsen och vi driver vår partyutrustning med väktarnas energi. Låter laserljusen leka i det dimmiga gräset och släpper in sensationen av rytmiken i livet. I hagen dansar vi. Eftersom det är där vi kan se varandra – inledningsvis. Och bäst som vi gör det försvinner stängslet och vi står där med insikten om att alla strider – territoriella eller inte – var med oss själva.
fredag 7 juni 2013
Det bästa jag någonsin skrivit…
…här på bloggen skrev jag i går, som svar på en kommentar. Det i min mening, bästa – alltså. Och det är ju allt som räknas här. Jag skrev ungefär såhär:
Markören blinkar en bit fram i tiden. Det är där jag skriver. När jag senare läser vad jag skrivit är jag i nuet.
Jag tyckte att det var bra eftersom det förklarade för mig exakt varför jag skriver. Genom att både förklara det och exemplifiera det. Jag är mycket, mycket nöjd.
Markören blinkar en bit fram i tiden. Det är där jag skriver. När jag senare läser vad jag skrivit är jag i nuet.
Jag tyckte att det var bra eftersom det förklarade för mig exakt varför jag skriver. Genom att både förklara det och exemplifiera det. Jag är mycket, mycket nöjd.
Samlarbild
Samlarbild från SvD idag. Klämdagar är användbara för informationsmässig framryckning då gängse styrning inte sällan tagit ledigt.
torsdag 6 juni 2013
Dagarna
Nationaldag som röd för nionde året. Vilket är lite skojigt eftersom landets styre är blått för åttonde året. Inte för att det har någon helst betydelse för landet – varken färgen på dagen eller landets regim. Än mindre betydelse har själva landet för sina medborgare. Eller – jo, visst är landet av betydelse. Men nationen är en petitess de flesta rätteligen skiter i. Nationer är försök till maktkoncentration och de allra flesta av oss har själslig smartness nog att se igenom kulissen.
Tro nu inte att jag är en klassiskt skuren nationalföraktare som mången sjuttiotalist blivit itutad att vara. Jag älskar det här stället jag bor på. Om sommaren och också om vintern. Jag tycker det är vansinnigt coolt att vi bor här trots den becksvarta hösten och att vi trotsar klimatet hela vintern för att få njuta den underbaraste platsen i universum – den gröna sommarens mirakel. Jag tycker också att alla som bor häromkring är störtcoola eftersom vi inte förgriper oss på naturen i någon större omfattning.
Vi är sannolikt mindre lättlurade än ROW eftersom vi har fler träd än människor och vi har en skön mix av hitflyttadskap som gör att vi blir ännu smartare hela tiden. Grattis de som bor i landet som kallas Sverige. Ingen kan emellertid äga land, allra minst en påhittad entitet som kallas nation. Relationen mellan land och människa är en i allra högsta grad icke-juridisk sak. Alltså är nationalstater och liknande hittepåföreteelser inget annat än ytterligare härskartekniska nödlösningar mot slutet av mänsklighetens slummer. Det är det vi måste vara på det klara med.
Det finns några sådana här dagar i kalendern. Dagar för saker som behöver vidmakthållas så till den grad att de som önskar vidmakthålla dem känner sig tvungna att åtminstone en gång per år påminna populationen om företeelsen. Julen är ett gott exempel på det. Förintelsens minnesdag (ondska – glöm aldrig ondska – det kan hända igen – var räddförihelvete), Fastlagssöndagen, Internationella kvinno- och barndagen (glöm inte offerkoftan), samt kanske mest patetiskt första maj – dagen då vi som har en viss åsikt får göra oss hörda, resterande knipe käft hela året.
Som ni kanske anar är jag inte så förtjust i att uppmärksamma vissa saker vissa dagar på året. Det är programmering. Att i kalendern stipulera vad mänskligheten ska uppmärksamma vissa dagar är nästan lika mentalt dumförklarande som TV-reklam. Sådetså.
Men egentligen är det ju ganska goda tecken i tiden. Det som har en dag i kalendern är saker som mänskligheten – om det inte varit påverkade att minnas det – hade glömt bort. Om vi betraktar kalenderdagarna som ”på-väg-ut-listan” blir det lite mer användbart. Då har vi nationaldagen där tillsammans med våffeldagen, fettisdagen och kanelbullens dag – dagar som när vi kommit till sans med oss själva, vad vi stoppar i oss och hela den själsliga biten kommer att utgöra mången anledning till goda skratt.
Ha en trevlig ledig dag! Den här dagen är tillägnad dig och den upplevelse du har här i livet. Precis som varje annan dag!
Tro nu inte att jag är en klassiskt skuren nationalföraktare som mången sjuttiotalist blivit itutad att vara. Jag älskar det här stället jag bor på. Om sommaren och också om vintern. Jag tycker det är vansinnigt coolt att vi bor här trots den becksvarta hösten och att vi trotsar klimatet hela vintern för att få njuta den underbaraste platsen i universum – den gröna sommarens mirakel. Jag tycker också att alla som bor häromkring är störtcoola eftersom vi inte förgriper oss på naturen i någon större omfattning.
Vi är sannolikt mindre lättlurade än ROW eftersom vi har fler träd än människor och vi har en skön mix av hitflyttadskap som gör att vi blir ännu smartare hela tiden. Grattis de som bor i landet som kallas Sverige. Ingen kan emellertid äga land, allra minst en påhittad entitet som kallas nation. Relationen mellan land och människa är en i allra högsta grad icke-juridisk sak. Alltså är nationalstater och liknande hittepåföreteelser inget annat än ytterligare härskartekniska nödlösningar mot slutet av mänsklighetens slummer. Det är det vi måste vara på det klara med.
Det finns några sådana här dagar i kalendern. Dagar för saker som behöver vidmakthållas så till den grad att de som önskar vidmakthålla dem känner sig tvungna att åtminstone en gång per år påminna populationen om företeelsen. Julen är ett gott exempel på det. Förintelsens minnesdag (ondska – glöm aldrig ondska – det kan hända igen – var räddförihelvete), Fastlagssöndagen, Internationella kvinno- och barndagen (glöm inte offerkoftan), samt kanske mest patetiskt första maj – dagen då vi som har en viss åsikt får göra oss hörda, resterande knipe käft hela året.
Som ni kanske anar är jag inte så förtjust i att uppmärksamma vissa saker vissa dagar på året. Det är programmering. Att i kalendern stipulera vad mänskligheten ska uppmärksamma vissa dagar är nästan lika mentalt dumförklarande som TV-reklam. Sådetså.
Men egentligen är det ju ganska goda tecken i tiden. Det som har en dag i kalendern är saker som mänskligheten – om det inte varit påverkade att minnas det – hade glömt bort. Om vi betraktar kalenderdagarna som ”på-väg-ut-listan” blir det lite mer användbart. Då har vi nationaldagen där tillsammans med våffeldagen, fettisdagen och kanelbullens dag – dagar som när vi kommit till sans med oss själva, vad vi stoppar i oss och hela den själsliga biten kommer att utgöra mången anledning till goda skratt.
Ha en trevlig ledig dag! Den här dagen är tillägnad dig och den upplevelse du har här i livet. Precis som varje annan dag!
onsdag 5 juni 2013
Tankar och fantasier
Det var svårt att somna om den här morgonen. Tankarna var många och intensiva och jag lyckades till och med dra mig till minnes en dröm. Inte så långsökt som vanligt utan med rötterna i den gångna dagens tema. Ett tema som visade sig vara kreativitet och öppna dörrar.
Jag stod på tredje våningen. Som brukligt är. Där härskade innovationen. En trappa ner huserade produktion och på bottenvåningen hade administrationen slagit rot. På skylten i entrén fanns så väl själva buktens stämpel som uppdragsgivarna klistrade på den vita väggen. Trädet belystes underifrån men också från fasaden.
Tiden vet ju redan vad det ska bli av det här och jag upptäcker tjusningen i att helt enkelt sluta förekomma den. Inte för att det är särskilt lätt att låta bli - tvärtom. Klart och tydligt är att det är avsett att inträffa och jag kan inte annat än att låta det ske. Då jag trycker på och söker tankemässigt se in i det oskedda skapar jag förväntningar som ställer till det. Förväntningar som mer begränsar än möjliggör. Eftersom jag – om jag har dem – låter min fantasi sätta gränserna. Och det är att vingklippa universum i detta fall.
Så guppade tankarna vidare. De handlade om tankar. Försökte hitta meningen med ordet tanke/thougt/denken. Jag brukar finna meningen i orden om jag försöker men kunde inte. Klurade på om det är så att orden för tankar uppkommit när vi som européer beslutade att vända andligheten ryggen och leva i nedtonad rationalitet istället. Den så kallade renässansen.
Vad är skillnaden på tanke och fantasi – egentligen?
Vi skapar ju med bägge. Fantiserar gör vi på fritiden och tänker gör vi på jobbet – eller? Där någonstans tröttnade jag på att tänka på tankar, kapitulerade inför min vakenhet och beslutade att inleda en dag som nog kan komma att bli ganska självgående.
Jag stod på tredje våningen. Som brukligt är. Där härskade innovationen. En trappa ner huserade produktion och på bottenvåningen hade administrationen slagit rot. På skylten i entrén fanns så väl själva buktens stämpel som uppdragsgivarna klistrade på den vita väggen. Trädet belystes underifrån men också från fasaden.
Tiden vet ju redan vad det ska bli av det här och jag upptäcker tjusningen i att helt enkelt sluta förekomma den. Inte för att det är särskilt lätt att låta bli - tvärtom. Klart och tydligt är att det är avsett att inträffa och jag kan inte annat än att låta det ske. Då jag trycker på och söker tankemässigt se in i det oskedda skapar jag förväntningar som ställer till det. Förväntningar som mer begränsar än möjliggör. Eftersom jag – om jag har dem – låter min fantasi sätta gränserna. Och det är att vingklippa universum i detta fall.
Så guppade tankarna vidare. De handlade om tankar. Försökte hitta meningen med ordet tanke/thougt/denken. Jag brukar finna meningen i orden om jag försöker men kunde inte. Klurade på om det är så att orden för tankar uppkommit när vi som européer beslutade att vända andligheten ryggen och leva i nedtonad rationalitet istället. Den så kallade renässansen.
Vad är skillnaden på tanke och fantasi – egentligen?
Vi skapar ju med bägge. Fantiserar gör vi på fritiden och tänker gör vi på jobbet – eller? Där någonstans tröttnade jag på att tänka på tankar, kapitulerade inför min vakenhet och beslutade att inleda en dag som nog kan komma att bli ganska självgående.
måndag 3 juni 2013
Måndag morgon
Nyvaken. Luften hänger tung. Full av fukt. Absolut stilla. Hästarna sover djupt. Fåglarna passar på att ta det lite lugnt. Vacuum. Absolut vacuum. Luften är full av energi. Stillastående, tung energi. Mättad och komplett ur den nollpunkt som stunden manifesterar. Allt står och väntar. Jag passar på att suga i mig av luften. Dricker lite vatten. Väcker Casper. Hör ett dån. Regnet kom plötsligt. Fåglarna och naturen visste. Regnets kraft och avsikt är otvetydig. Även denna dag ska begåvas med den varma försommardagens oemotståndliga dofter. Även denna dag ska det växa. Även denna dag kommer solen att skina och ge lyftkraft åt det vatten som fallit att stiga upp och om igen få rusa mot marken i lustfyllt livgivande.
Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regnet levererat. Mina lungor fylls av dess dofter och sinnet av dess syre. Solen är höljd i moln men den väntar där bakom.
Uppklarnande.
Jag kommer på mig själv med att vara klädd i träningsoverall. Kan inte dra mig till minnes när det hände sist. Som senast någon gång på högstadiet. Overallen är mjuk. Det stämmer med min kropp. Efter helgens övningar och den nyligt återställda rörligheten ovanpå balansen är kroppen mjuk. Hela min organism har börjat förstå att den (jag) inte längre behöver trycka på. Att det inte finns någon anledning att vara rastlös. Inte ens bristen på rastlöshet är anledning nog. Det håller på att bli verklighet.
Vad det är som håller på att bli verklighet kan jag inte svara på – eftersom det är en dröm. En av de där drömmarna man inte minns när man är vaken. Men jag vet likväl att det håller på att bli verklighet av den. Precis som jag efter att jag mött Kärleken och tillsammans med föremålet för den upptäcker vår nya, gemensamma värld. Precis på det sättet så tar bilden av den dröm jag drömt form i verkligheten i takt med att jag upptäcker den. Utan att jag vet vad det är den vill föreställa från början. Utan mål. Men oerhört laddat med mening.
Framme vid skolan kom jag på vad det var jag inte ville glömma bort innan jag somnade i går kväll. Jag hade ju glömt bort det eftersom jag kunde komma ihåg det igen. Det handlade om skolan. Förra veckans möte på högskolan skramlade fortfarande runt i huvudet. Diskussionerna om de bekymmer man hade på högskolan och vari dessa bekymmer hade sina rötter. Längre ”ner” i skolsystemet, givetvis.
Vi pratade mycket om matte. Om att högskoleeleverna inte kan tillräckligt med matte och att detta är ett stort problem då det förväntas att studenterna kan matte. Det är knappast något begåvningsproblem, det är snarare ett utslag av det sätt matten systematiskt görs ointressant. Jag ser det på den snart nioåriga eleven. Hur hans mapp fylls med sidor av lära-sig-gångertabellen-utantill-papper som han sitter och fyller under stor frustration samtidigt som han sneglar mot den iPhone som han vet är fullt kompetent att räkna ut talen åt honom.
Jag extrapolerar hans fundering. Vad blir hans intryck av vuxenvärldens idé att han ska lära sig gångertabellerna utantill? Kommer han att inte ha tillgång till telefonen när han går ut skolan eller varför? Nej, matte är helt enkelt skittråkigt. Där har vi nog svaret. Han har ännu inte snickrat en uteplats så han vet inte hur skönt det är att slippa ta fram telefonen för varje liten beräkning man behöver göra.
Hade man börjat i den änden – räknandets praktiska dimension – då hade det kanske funnits förutsättningar. Men risken är ju att inte alla skolbarn just triggas av att bygga uteplatser. Det finns de som vill bygga kojor helt utan beräknad symmetri också. Och de som vill spela teater, sjunga, springa fort eller skapa musik. Antalet stolar i teatersalongen, takten i sjungen eller spelad musik – visst låter det sig även det matematiskt beskrivas men det ligger utanför skopet för skolan eftersom skolan är byggt för att skola individen till vad samhället anser att individen har rätt att vara. Inte var individen är.
När skolan är en plats för individen att vara sig själv – då kan vi börja. Till dess har vi förändringsarbetet högt upp på agendan. Det rör sig fort – riktigt, riktigt fort. Och det är hemskt kul att se.
Junimorgon i Olsbo
Slår mig att mjukheten är uppriktig och hårdheten spelad. Även hårdheten är uppriktig men den uppkommer först när mjukheten inte får vara uppriktig. Skolan formar hårdhet på ett alldeles fantastiskt sätt. Sinnen som reflexmässigt vill värna sin suveränitet bygger mentalt pansar gentemot en omgivning som vill krossa dess inneboende kreativa, oförstörda kraft. Det är så vi bygger rigida tankar, prestige och interpersonella låsningar. Det är så vi säkerställer ett samhälle utan nytänkande, utan visioner och utan mänskliga mål. Finansvärldens tempel.
Dags att knata ut därifrån, således. Det lyser bortom dörren och många har redan lämnat byggnaden. We’ve had tomatch. Kom nu ketchup så går vi.
Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regnet levererat. Mina lungor fylls av dess dofter och sinnet av dess syre. Solen är höljd i moln men den väntar där bakom.
Uppklarnande.
Jag kommer på mig själv med att vara klädd i träningsoverall. Kan inte dra mig till minnes när det hände sist. Som senast någon gång på högstadiet. Overallen är mjuk. Det stämmer med min kropp. Efter helgens övningar och den nyligt återställda rörligheten ovanpå balansen är kroppen mjuk. Hela min organism har börjat förstå att den (jag) inte längre behöver trycka på. Att det inte finns någon anledning att vara rastlös. Inte ens bristen på rastlöshet är anledning nog. Det håller på att bli verklighet.
Vad det är som håller på att bli verklighet kan jag inte svara på – eftersom det är en dröm. En av de där drömmarna man inte minns när man är vaken. Men jag vet likväl att det håller på att bli verklighet av den. Precis som jag efter att jag mött Kärleken och tillsammans med föremålet för den upptäcker vår nya, gemensamma värld. Precis på det sättet så tar bilden av den dröm jag drömt form i verkligheten i takt med att jag upptäcker den. Utan att jag vet vad det är den vill föreställa från början. Utan mål. Men oerhört laddat med mening.
Framme vid skolan kom jag på vad det var jag inte ville glömma bort innan jag somnade i går kväll. Jag hade ju glömt bort det eftersom jag kunde komma ihåg det igen. Det handlade om skolan. Förra veckans möte på högskolan skramlade fortfarande runt i huvudet. Diskussionerna om de bekymmer man hade på högskolan och vari dessa bekymmer hade sina rötter. Längre ”ner” i skolsystemet, givetvis.
Vi pratade mycket om matte. Om att högskoleeleverna inte kan tillräckligt med matte och att detta är ett stort problem då det förväntas att studenterna kan matte. Det är knappast något begåvningsproblem, det är snarare ett utslag av det sätt matten systematiskt görs ointressant. Jag ser det på den snart nioåriga eleven. Hur hans mapp fylls med sidor av lära-sig-gångertabellen-utantill-papper som han sitter och fyller under stor frustration samtidigt som han sneglar mot den iPhone som han vet är fullt kompetent att räkna ut talen åt honom.
Jag extrapolerar hans fundering. Vad blir hans intryck av vuxenvärldens idé att han ska lära sig gångertabellerna utantill? Kommer han att inte ha tillgång till telefonen när han går ut skolan eller varför? Nej, matte är helt enkelt skittråkigt. Där har vi nog svaret. Han har ännu inte snickrat en uteplats så han vet inte hur skönt det är att slippa ta fram telefonen för varje liten beräkning man behöver göra.
Hade man börjat i den änden – räknandets praktiska dimension – då hade det kanske funnits förutsättningar. Men risken är ju att inte alla skolbarn just triggas av att bygga uteplatser. Det finns de som vill bygga kojor helt utan beräknad symmetri också. Och de som vill spela teater, sjunga, springa fort eller skapa musik. Antalet stolar i teatersalongen, takten i sjungen eller spelad musik – visst låter det sig även det matematiskt beskrivas men det ligger utanför skopet för skolan eftersom skolan är byggt för att skola individen till vad samhället anser att individen har rätt att vara. Inte var individen är.
När skolan är en plats för individen att vara sig själv – då kan vi börja. Till dess har vi förändringsarbetet högt upp på agendan. Det rör sig fort – riktigt, riktigt fort. Och det är hemskt kul att se.
Junimorgon i Olsbo
Slår mig att mjukheten är uppriktig och hårdheten spelad. Även hårdheten är uppriktig men den uppkommer först när mjukheten inte får vara uppriktig. Skolan formar hårdhet på ett alldeles fantastiskt sätt. Sinnen som reflexmässigt vill värna sin suveränitet bygger mentalt pansar gentemot en omgivning som vill krossa dess inneboende kreativa, oförstörda kraft. Det är så vi bygger rigida tankar, prestige och interpersonella låsningar. Det är så vi säkerställer ett samhälle utan nytänkande, utan visioner och utan mänskliga mål. Finansvärldens tempel.
Dags att knata ut därifrån, således. Det lyser bortom dörren och många har redan lämnat byggnaden. We’ve had tomatch. Kom nu ketchup så går vi.
söndag 2 juni 2013
Sliten skara
Dagen till ära skriver självaste SvD om Bilderberg. Det var faktiskt på tiden. Kanske finns det visst hopp för ett journalistiskt uppvanande ändå. Visst. Litet. Men visst. SvD - Slitet sällskap med dold agenda. (Länken innehåller ett stavfel från min sida. Jag låter det stå kvar eftersom jag tror det stämmer bättre.)
Lagstiftaren
Ibland förstår jag saker väldigt långsamt. I går var en sådan dag. På väg in till festivalområdet upplevde jag samhällets förväntan på att droger skulle vara i bruk denna afton. Det var väldigt länge sedan jag var på en liknande tillställning och hela den biten hade på något sätt fallit i glömska vid sidan av alla andra saker jag klurat på de senaste åren.
Tanzenplatz.
Här har vi en stor mängd människor som knatar in och lyssnar på väldigt rytmisk musik. Visst dricks det alkoholhaltigt men betydligt, betydligt mindre än i samband med vilket random dansgolv som helst i landet. Det bråkas nästan inget alls. Folk är trevliga med varandra. Köar tålmodigt för maten utan att lacka ur och börja mucka.
Och – mest häpnadsväckande av allt – det dansas. Så ända in i vassen, faktiskt. De allra flesta helt opåverkade av berusningsmedel som alkohol, sötdoftande rök eller piller. Berusningen kommer från rytmen. Inledningsvis troligen via kroppens rörelser, som ett slags hypnos vidare till sinnets direktåtkomst till rytmen. Meditation – så uttryckte han saken. Anledningen till detta festivalbesök och mången annan insikt.
Inte för att jag hamnade helt där den här gången – men jag blev påmind om att det låter sig göras. Och så fick jag kika på det där med samhällets förväntan att finna illegala substanser bland festivalbesökarna. Och vidare till vilket ohyggligt hot de odrogade dansarna utgör för samhället.
Ta vilken traditionell nattklubb som helst – barerna drar inte enbart in rejäla slantar i form av moms och skatt – de är som sådana också ett monumentalt kvitto på att människor behöver berusa sig för att komma i kontakt med inte bara varandra utan också sig själva. Eftersom dansen liksom inte låter sig bli riktigt njutbar med mindre än det.
Det är precis så man vill ha det om man vill hålla människor i schack. På behörigt avstånd från sig själva och sin egen naturliga extas – enbart på sparsamt besök i sitt inres rytmer efter tillsats av väl beskattad, statskontrollerad alkohol med bieffekter som till exempel smaskiga slagsmål, våldtäkter och annat trevligt som på ett förtjänstfullt sätt visar var och en att en ordningsmakt behövs – sannerligen.
Nu är det ju så att den som säger sådant här brukar kallas för drogliberal. Fast det aldrig någonsin handlat om droger - annat än den inre berusningen, då. Den så kallade hänryckningen. Precis på samma sätt som den som tycker att man inte ska begränsa Internet kan kallas för nätpirat eller kanske till och med peddo, fritänkare för foliehattar eller sanningssökare för konspirationsteoretiker (det sistnämnda i och för sig en korrekt term – enbart förment laddat med de sämsta av avsikter).
Rastplats för trötta fötter.
Kan inte låta bli att tänka på den stackare som försöker bedöma det här. Som själv aldrig vågat lämna baren utan stått på behörigt avstånd och sett andra dansa på ett stökigt ställe någon gång. Som genom sig själv ser på världen med sina egna begränsningar. Vi kallar hen för ”lagstiftaren” sålänge (mest för att det är ett passande namn, jag gör inga juridiska anspråk).
Lagstiftaren är rädd för att förlora kontrollen. Lagstiftaren är rädd att hens äkta färger ska lysa igenom och att världen ska se hen för den hen är. Mest av allt är Lagstiftaren rädd att se sig själv. Möta sina utmaningar och utvecklas. Lagstiftaren gör precis vad som helst för att låta världen vara så liten och begränsat att Lagstiftaren slipper känna sig så liten och begränsad som Lagstiftaren är.
Det är därför oberusade människor som dansar direkt ur sin egen botten helt utan att bry sig om vad de rutomkring tycker om saken utgör ett hot. Lagstiftaren kan inte ens börja tänka tanken på vad som egentligen händer när stora mängder människor gör just precis det på samma ställe. Den andliga dimensionen är för Lagstiftaren så hotfull i sitt i frågasättande av den av Lagstiftaren anammade världsbilden – en världsbild hen fått kämpa väldigt hårt för att göra till sin egen – att förklaringen inte kan vara annat än att det är något seriöst fel på de där människorna.
Visst – det finns säkert många som drogar sig. Av rastlöshet, taskigt självförtroende eller bristande tillförsikt. Att alkohol är tillåtet men inte andra saker är av den enkla anledningen att Lagstiftaren har kontroll på alkoholen. Och att den ger upphov till de ovan nämnda bieffekterna till ordningsmaktens bevarande. ”Alla” tjänar på det. ”Alla” är med på det. Men egentligen är det ju sak samma alltihopa eftersom drogen är musiken och där har vi det ultimata hotet.
Sorry, Lagstiftaren.
Utmärkt bloggsoffa.
Avslutningsvis. Ett par små iakttagelser till:
1. Kiropraktorn låste upp en axel i veckan. Fysiskt försprång på kroppslig balans. Att få använda kroppen på nämnda sätt i direkt anslutning till den korrigeringen var ytterst förtjänstfullt. Helt andra möjligheter till långsamma rörelser. Mycket, mycket nöjd.
2. Tiggeri. Mycket tydligt illustrerat på gatan. Historien om nötterna är en annan - de på gatan är finansiella. Now I know. Tack. Och egentligen har vi där eden alldeles perfekta analogin på det finansiella härket. Dankeschön.
3. Tack för en strålande helg. Mera, tack.
Nu - hem.
Tanzenplatz.
Här har vi en stor mängd människor som knatar in och lyssnar på väldigt rytmisk musik. Visst dricks det alkoholhaltigt men betydligt, betydligt mindre än i samband med vilket random dansgolv som helst i landet. Det bråkas nästan inget alls. Folk är trevliga med varandra. Köar tålmodigt för maten utan att lacka ur och börja mucka.
Och – mest häpnadsväckande av allt – det dansas. Så ända in i vassen, faktiskt. De allra flesta helt opåverkade av berusningsmedel som alkohol, sötdoftande rök eller piller. Berusningen kommer från rytmen. Inledningsvis troligen via kroppens rörelser, som ett slags hypnos vidare till sinnets direktåtkomst till rytmen. Meditation – så uttryckte han saken. Anledningen till detta festivalbesök och mången annan insikt.
Inte för att jag hamnade helt där den här gången – men jag blev påmind om att det låter sig göras. Och så fick jag kika på det där med samhällets förväntan att finna illegala substanser bland festivalbesökarna. Och vidare till vilket ohyggligt hot de odrogade dansarna utgör för samhället.
Ta vilken traditionell nattklubb som helst – barerna drar inte enbart in rejäla slantar i form av moms och skatt – de är som sådana också ett monumentalt kvitto på att människor behöver berusa sig för att komma i kontakt med inte bara varandra utan också sig själva. Eftersom dansen liksom inte låter sig bli riktigt njutbar med mindre än det.
Det är precis så man vill ha det om man vill hålla människor i schack. På behörigt avstånd från sig själva och sin egen naturliga extas – enbart på sparsamt besök i sitt inres rytmer efter tillsats av väl beskattad, statskontrollerad alkohol med bieffekter som till exempel smaskiga slagsmål, våldtäkter och annat trevligt som på ett förtjänstfullt sätt visar var och en att en ordningsmakt behövs – sannerligen.
Nu är det ju så att den som säger sådant här brukar kallas för drogliberal. Fast det aldrig någonsin handlat om droger - annat än den inre berusningen, då. Den så kallade hänryckningen. Precis på samma sätt som den som tycker att man inte ska begränsa Internet kan kallas för nätpirat eller kanske till och med peddo, fritänkare för foliehattar eller sanningssökare för konspirationsteoretiker (det sistnämnda i och för sig en korrekt term – enbart förment laddat med de sämsta av avsikter).
Rastplats för trötta fötter.
Kan inte låta bli att tänka på den stackare som försöker bedöma det här. Som själv aldrig vågat lämna baren utan stått på behörigt avstånd och sett andra dansa på ett stökigt ställe någon gång. Som genom sig själv ser på världen med sina egna begränsningar. Vi kallar hen för ”lagstiftaren” sålänge (mest för att det är ett passande namn, jag gör inga juridiska anspråk).
Lagstiftaren är rädd för att förlora kontrollen. Lagstiftaren är rädd att hens äkta färger ska lysa igenom och att världen ska se hen för den hen är. Mest av allt är Lagstiftaren rädd att se sig själv. Möta sina utmaningar och utvecklas. Lagstiftaren gör precis vad som helst för att låta världen vara så liten och begränsat att Lagstiftaren slipper känna sig så liten och begränsad som Lagstiftaren är.
Det är därför oberusade människor som dansar direkt ur sin egen botten helt utan att bry sig om vad de rutomkring tycker om saken utgör ett hot. Lagstiftaren kan inte ens börja tänka tanken på vad som egentligen händer när stora mängder människor gör just precis det på samma ställe. Den andliga dimensionen är för Lagstiftaren så hotfull i sitt i frågasättande av den av Lagstiftaren anammade världsbilden – en världsbild hen fått kämpa väldigt hårt för att göra till sin egen – att förklaringen inte kan vara annat än att det är något seriöst fel på de där människorna.
Visst – det finns säkert många som drogar sig. Av rastlöshet, taskigt självförtroende eller bristande tillförsikt. Att alkohol är tillåtet men inte andra saker är av den enkla anledningen att Lagstiftaren har kontroll på alkoholen. Och att den ger upphov till de ovan nämnda bieffekterna till ordningsmaktens bevarande. ”Alla” tjänar på det. ”Alla” är med på det. Men egentligen är det ju sak samma alltihopa eftersom drogen är musiken och där har vi det ultimata hotet.
Sorry, Lagstiftaren.
Utmärkt bloggsoffa.
Avslutningsvis. Ett par små iakttagelser till:
1. Kiropraktorn låste upp en axel i veckan. Fysiskt försprång på kroppslig balans. Att få använda kroppen på nämnda sätt i direkt anslutning till den korrigeringen var ytterst förtjänstfullt. Helt andra möjligheter till långsamma rörelser. Mycket, mycket nöjd.
2. Tiggeri. Mycket tydligt illustrerat på gatan. Historien om nötterna är en annan - de på gatan är finansiella. Now I know. Tack. Och egentligen har vi där eden alldeles perfekta analogin på det finansiella härket. Dankeschön.
3. Tack för en strålande helg. Mera, tack.
Nu - hem.
lördag 1 juni 2013
Pusslet
I så gott som var diskussion kring yrkesliv, utbildning och västerlands framgångsmänsklighet komma man vid en eller annan tidpunkt till ungefär den här frasen:
”Nuförtiden är det extra viktigt att man jobbar effektivt eftersom vi har så mycket att göra – inte bara på jobbet, utan även privat. Vi förväntas hinna med allt mer – överallt”.
Jag hör det sägas om och om igen, men det är rätt svårt att få någon att dyka djupare än så. Fråga sig a) varför det är så, samt kanske än mer viktigt b) om det är så det ska vara. Så jag tänkte att jag denna morgon skulle skriva ner de där bägge svaren.
a) Eftersom det är meningen att vi ska ändra på det.
b) Naturligtvis inte.
Om vi förväntar oss av oss själva och varandra att vi ska få alltmer gjort för att fortsätta snurra ekorrhjulet allt snabbare – ja då förtjänar vi utbrändhet och att befinna oss ett par decimeter in i väggen. Eftersom det är den sortens upplevelser vi mer eller mindre medvetet jagar. Egentligen handlar det om meningsfullhet. Att vi fått för oss att det är meningsfullt att mäta livet genom accelerationstalet för ekorrhjulet.
Och det är ju egentligen sant. Eftersom det kanske är det enklaste sättet att inse hur meningslöst det är och därigenom komma till djupare insikter om vad som är meningsfullt. Vilket ju är själva meningen, faktiskt.
Om man vill effektivisera på riktigt – vilket väldigt få verkligen vill – måste man vara beredd att först och främst kliva ut ur ekorrhjulet och betrakta systemet. Då ser man ganska omedelbart vad som är att förbättra. Om man inte måste försvara sin position och dessutom ser mening i att effektivisera sin vardag är det inga problem.
Man måste emellertid låta följande fråga få ett svar: Om den som arbetar åt ett företag effektiviserar sitt jobb – hur då denne någon då del av effektiviseringen. Ska vederbörande fortsätta jobba åtta timmar om dagen efter att ha vågat effektivisera sin arbetsdag till tre timmar. De flesta skulle aldrig våga effektivisera sådär av rädsla för arbetsbristen. Jävla vansinne. Bättring, tack!
En helg i storstaden, faktiskt. Det var verkligen länge sedan och det är rätt ovant. Märkligt nog och ganska intressant att jag reagerar över folkmängden och bibehåller det låga tempot istället för att öka takten för att smälta in. Progression!
De som finns här – är de inte här eftersom alla andra är här? Hur fel kan det vara att bo i staden där det bor som flest? Alla andra borde ju veta något som gör det värt uppoffringen. Och så är missförståndet i rullning. Fascinerande!
”Nuförtiden är det extra viktigt att man jobbar effektivt eftersom vi har så mycket att göra – inte bara på jobbet, utan även privat. Vi förväntas hinna med allt mer – överallt”.
Jag hör det sägas om och om igen, men det är rätt svårt att få någon att dyka djupare än så. Fråga sig a) varför det är så, samt kanske än mer viktigt b) om det är så det ska vara. Så jag tänkte att jag denna morgon skulle skriva ner de där bägge svaren.
a) Eftersom det är meningen att vi ska ändra på det.
b) Naturligtvis inte.
Om vi förväntar oss av oss själva och varandra att vi ska få alltmer gjort för att fortsätta snurra ekorrhjulet allt snabbare – ja då förtjänar vi utbrändhet och att befinna oss ett par decimeter in i väggen. Eftersom det är den sortens upplevelser vi mer eller mindre medvetet jagar. Egentligen handlar det om meningsfullhet. Att vi fått för oss att det är meningsfullt att mäta livet genom accelerationstalet för ekorrhjulet.
Och det är ju egentligen sant. Eftersom det kanske är det enklaste sättet att inse hur meningslöst det är och därigenom komma till djupare insikter om vad som är meningsfullt. Vilket ju är själva meningen, faktiskt.
Om man vill effektivisera på riktigt – vilket väldigt få verkligen vill – måste man vara beredd att först och främst kliva ut ur ekorrhjulet och betrakta systemet. Då ser man ganska omedelbart vad som är att förbättra. Om man inte måste försvara sin position och dessutom ser mening i att effektivisera sin vardag är det inga problem.
Man måste emellertid låta följande fråga få ett svar: Om den som arbetar åt ett företag effektiviserar sitt jobb – hur då denne någon då del av effektiviseringen. Ska vederbörande fortsätta jobba åtta timmar om dagen efter att ha vågat effektivisera sin arbetsdag till tre timmar. De flesta skulle aldrig våga effektivisera sådär av rädsla för arbetsbristen. Jävla vansinne. Bättring, tack!
En helg i storstaden, faktiskt. Det var verkligen länge sedan och det är rätt ovant. Märkligt nog och ganska intressant att jag reagerar över folkmängden och bibehåller det låga tempot istället för att öka takten för att smälta in. Progression!
De som finns här – är de inte här eftersom alla andra är här? Hur fel kan det vara att bo i staden där det bor som flest? Alla andra borde ju veta något som gör det värt uppoffringen. Och så är missförståndet i rullning. Fascinerande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
