Mätt. Matt.

Jag försöker ta mig igenom vad jag skrivit men huvudet orkar inte och sinnet säger åt mig att sluta. Det rör sig lite i magen när orden glider ner. Jag tycker inte om vad jag läser. Jag föraktar den som skrivit det såsom jag föraktat alla som dragit offerkoftan omkring sig. Frestelsen att radera texten är stor men tydligen inte tillräcklig. Det är det där med upptagningsområdet, med hjärtats känslighet och sinnenas portar. Minsta ljud eller händelse står i samband med helheten, det är ju egentligen en självklaraste sak i världen. Jag är inte arg på mig själv. Men dödstrött på mina tankar. Jag vet att jag har väldigt mycket att ge. Ska prova att erkänna för mig själv att jag faktiskt kan ta också. Det finns en massa saker att skriva, vända och vrida på och uttrycka. Men inte just här och inte just nu. Faktiskt.