Cykliskt

Det blev liksom lite erbarmligt alltihop. Jag har skrivit ohyggliga mängder ord och ändå vet jag inte vad det är för något jag vill få sagt. Eller – jo, kanske. Men jag vet inte riktigt varför. Eller – jo, till viss del, men jag underlåter konsekvent att säga precis det som jag vill ha sagt. Istället låter jag orden skvala runt omkring den tänkta innebörden. Egentligen tycker jag att det är roligt – att leka med ord, alltså. Vända och vrida på dem och se vad det är får finurligheter man hittar. Samma sak när jag läser – en fantasifull ordkomposition kan vara mycket mer intressant än faktaspäckat eller sensationellt innehåll. Det är något med melodin. Det jävliga är att jag ältar och jag gör det med metaforer som inte bara visar det fåniga i själva ältandet (vilket ju kan vara nyttigt) utan också skapar grogrund för missförstånd som i sin tur kan ställa till det. Inte så smart. Men så med den klokaste av alla människor invid mig (fastän hon styvnackat motsätter sig benämningen, vilket bevisar tesen) så börjar det gå upp vad det är jag pysslar med och varför jag känner mig trängd.

Den långa versionen är fyra punkter. Den korta versionen är en enda iakttagelse.

Vi börjar med den korta. "Lev istället". När jag formulerar tankar kring vad det är jag känner så tar jag till orden och beskriver det hela utifrån. Det gäller inte alls bara vad som händer i och med mig utan som uppfattad helhet. När jag läser mina egna ord känner jag att det är som att jag är något slags reporter som kommit till livet och skriver några rader (ibland pliktskyldigt) till hemmaredaktionen och dess förmodade läsare. Så om jag rapporterar om livet – inifrån, till de som inte är här - vilka är då mina tänkta läsare, som inte finns här? Skriver jag för de döda, månne? Tål att tänka på. För beskrivandet utgör ju definitivt ett slags begränsning i själva levandet.

Sannolikt eftersom jag är lite feg, och eftersom jag gillar att beskriva med ord. Men när jag ser livet tala till mig så talar det inte genom ord. Livets och min egen världs språk är ett annat. Det är känslor och formationer. Det är sådana saker som att vakna – loksom denna morgon – 11 minuter efter 11 med en ny, bekymmerslös känsla i maggropen. Det är meningen (alltså inte meningarna) i själva verkligheten som är språket. Symbolerna och synkroniciteterna. Och mer än något annat är det kärleken. Så jag kan skriva och dokumentera bäst fan jag vill, jag kommer ändå inte kunna få beskrivet vad det är jag vill ha sagt. Däremot kan jag kanske skapa det inom min verklighet.

Det var den korta versionen. Inte så kort, kanske. Den långa är att jag är arg och jag är, visar det sig, arg på fyra (grund av) bestämda saker – nämligen:

1. Världen. Eller kanske snarare min bild av världen. Jag blir arg när jag går in på ICA och ser hur färgglada förpackningar med röda prislappar lockar folk att förgifta sig själva. Jag blir arg när jag ser löpsedlarna stoppa in tankar kring dolda sjukdomar i människors huvuden så att de förr eller senare tänker sig sjuka. Jag blir arg när jag ser rädda människor slåss för att försvara de lögner de blivit itutade. Jag blir arg när jag ser tidningarnas nätupplagor slå på trummor för att skapa acceptans att ta än mer makt från den enskilda människan. Jag blir arg när jag ser alla de där tydliga ikoniska tecknen bakom allt som rapporteras i media och känner igen dess människofientliga agenda och ser de ockulta tecken det är skrivet med bakom orden. Jag blir arg och ledsen. Och jag ser bilden av andra människor som går där, nedbrutna av energidränage, förgiftade i kropp och sinne, lärda av Media att inte tro på den förbehållslösa kärleken och det ena och det andra. Det gör mig arg och ledsen ända in i själen. Jag vill gapa och skrika på dem att de missar hela poängen, att det visst finns kärlek och att de är okränkbara själsliga mästare som kan åstadkomma precis vad de vill med sina liv. Men jag vet att de skulle tycka att jag var helt knäpp så jag skriver en massa obegripligt istället. (Men – det är klart – de närmaste. De som finns här invid. Dem kan jag tala med. Och förstå. Och de kan förstå mig om jag ger dem chansen. Tål att tänka på.)

2. Att farsan är död. Det var tre år sedan han dog nu, men jag gav mig av redan vid 15. Sommaren 1990 var den sista tiden vi hade tillsammans på det där riktiga sättet. Det var helt underbart vad jag kan minnas. Vi fiskade och åkte vattenskidor. De skränande offren lämnade vi i land och upptäckte skärgården utanför sommarstället. Vi gjorde drömmar om att skaffa en större båt (kanske rentav en Bayliner på lite sikt – om jag fick bestämma), åka till Örskär och en hel massa andra mer avlägsna resmål. Sommaren därefter var relationen förändrad. Jag hade givit upp och påbörjat min flykt. Det gjorde honom redigt ledsen. Mitt svek är oförlåtligt fastän jag tror att jag kanske förlåtit mig själv nu. Och det gjorde mig också ledsen mitt i ilskan för det var inte honom jag ville lämna, det var resten.

Under åren som kom att gå längtade jag tillbaka någonstans efter att få fortsätta vårt äventyr - jag hade bilderna inom mig när jag längtade som mest. Det var som om det satts på paus och inget mer. Efter åren av tystnad så återknöts kontakten allteftersom och sedan jag träffade kärleken slog pulsen återigen mellan oss, tack vare Hennes värme och kärlek. När vi väl återfick kontakten och jag började känna hans värme igen så var det alltför kort tid kvar. Fastän jag försöker övertala mig själv om att döden har en mening och att hans frånfälle var en signal till mig att växla upp så får jag ändå erkänna att jag är oerhört ledsen att han inte finns här längre. Det finns tusen och tusen saker jag fortfarande vill göra med honom – som blev hängandes så att säga. Drömmar som jag blev kvar med. Det finns frågor att ställa, ordvitsar att leka med och det finns båt att åka. Båten har jag ju skaffat, så att säga. Men farsan får vet jag ju att han inte kommer att åka med, även om jag av någon anledning inte ännu erkänner det för mig själv.

För när jag får ont i båthjärtat så får jag nog egentligen mest ont i farsanhjärtat. Det är därför det känns så oerhört starkt. Det är de där oljiga dyningarna och den lågt stående solen i Öregrundsgrepen som jag längtar efter egentligen – men, inte så mycket vattnet och ljuset som det sällskap jag planerat drömmen med. Och så får jag för mig att jag inte borde känna sådär eftersom sorgen är olika och eftersom jag tänker att jag blivit starkare än så. Jag jämför och dömer. Tänker att jag inte borde sakna så jävla mycket eftersom det ju var jag som stack och höll mig borta. Att jag kanske borde tänkt på de under de åtskilliga år vi knappt hade med varandra att göra. Men så är det ju inte, dessvärre – eller kanske snarare dessbättre. Jag har haft världens bästa farsa. Jag lämnade honom för att jag tyckte att jag måste, inte för att jag ville. När vi väl återfick kontakten hann vi precis återfå rytmen. Inget mer. Den saken är jag mycket ledsen för. Oerhört, faktiskt.

3. Smärtan. Jag blir arg på den kropp jag färdas i när den ger mig smärta då jag badat lite för länge, lite för kallt. Jag älskar att bada och tycker inte att vatten på 17-18 grader utgör något hinder, sommaruppvuxen vid kalla havet och så vidare. Jag tycker det känns som ett straff att behöva få ont i kroppen och dess leder när jag varit i några minuter för länge. (Smärtan uppstod i spåren efter farsans död. Kanske när jag försökte spela überstarkt och svälja dethela. Det är allt jag vet. Arg gör det mig i alla händelser.)

4. Att Den Lille ska börja skolan igen. Det är med tungt hjärta jag vet att han ska börja igen till hösten. Det är synen på världen som gör det, att se hur de formar och maler ner barnen till liktänkande köttfärs. Jag tänker fortsätta blänga på skolan och tänka åt hela pyramiden att dess mamma borde skämmas. Den Lille har bra integritet. Han är varm och fantasifull. Jag är egentligen inte oroad för att skolan ska ta det ifrån honom. Jag tycker bara att det är så jävla onödigt.

I övrigt är livet helt genomunderbart. Och jag är genomlycklig. Oavsett.

Ok. Om jag ska samla ihop den nattliga cykelpromenadsvistomen för mig själv en stund och skriva ner råd på vägen till undertecknad blir det att 1) det är OK att vara ledsen över farsan, 2) världen är vad jag upplever den som att vara. De närmaste, Olsbo, Sandviken och de liv som finns i närheten gör mig glada och jag vet att jag gör många glada – samt att det ju bevisligen sprider sig. Att jag inte kan ändra på hela världen i ett nafs får jag helt enkelt försöka leva med. Det är att vara mänsklig. Att vara levande. Och försöker jag ge mig på den gränsen kommer jag att förlora allt som gör mitt liv värt att leva. 3) En vacker dag går Den Lille ut skolan med lärdomar för livet. Med sin integritet kommer han att spänna ögonen i institutionen och få dess mamma att skämmas. Det skulle inte förvåna mig om hans barn kommer att slippa den stora indoktrinerineringen.

OK. Nu börjar vi om med ett lite mindre offerkoftemässigt blogginlägg.

Hej, bloggen! I dag skulle jag göra iordning traktorn för morgondagens transport de tio ton hö som utgör årsförbrukningen härhemma. När jag höll på att plocka av bakvikten kom grannen förbi och såg att det läckte diesel från ett bränslerör. Det visade sig att en gasdetalj skavt hål i bränsleröret, något som skulle kunna ställt till med väldiga problem framöver. Grannen tog emellertid med sig röret till sin hemmaverkstad och lödde det – läckaget botat. Vi har världens bästa granne, vi!

Uppmuntrad av detta avhjälpande och den generositet som visats gjorde jag oljebyte på traktorn av bara farten. Den är fortfarande ingen skönhet på ytan men hon börjar må allt bättre på insidan, Fergie. Imorgon ska hon få göra något meningsfullt och det gör ju inte saken sämre.

Så. Jag tänker försöka hålla mig ifrån att skriva så väldigt mycket ett tag. Det finns roliga saker att göra i värmen. Som att flytta tio ton hö två gånger, till exempel. Och en massa annat. Även inom jobbet finns det jätteroliga saker att göra. Plus att det återstår en veckas barnledighet och ett bröllop av sommaren.

Med fokus på den verklighet som jag hör hemma i blir livet väldigt tillfredsställande. Jag vet att jag är en skapande människa och att mitt huvud inte kommer att stanna, men det är dags för meningsfullheten att blanda sig i matchen igen och den bor i det småskaliga.