Om att byta åsikt

Undertecknad har varit en verkligt varm förespråkare för EU-samarbetet. När jag 1994 röstade ja till EG kände jag mig som en ansvarstagande kosmopolit i vardande. Jag hade röstat för min generations framtid utifrån min egen surt förvärvade insikt och kunskap. Baserat på utsikten från min intellektuella piedestal.

När jag några år senare började pendla till Düsseldorf med 07.05-planet från Arlanda (gate ett) var och varannan morgon kände jag den Europeiska andans vingslag fläkta mot mina beresta kinder. Jag smålog när jag tänkte tillbaka på den där valdagen någon grådaskig dag i någon av Uppsalas otaliga förskolor då just min ja-röst började göra nytta.

Några år av pendling senare började man handla med Euro. "Der Euro kommt" afficherades det på tysk mark. Det började kännas som om vi stod utanför. Jag kunde för mitt liv inte begripa de förändringsrädda bonnläppsfundamentalister som faktiskt gav upp Sveriges position och medbestämmande i Europa bra för att jävlas. "Skyll inte på mig - jag röstade nej" - patetiskt. Stackars blindstyren som gick omkring i sin rädsla uppe i norr och inte förstod vilket hinder de utgjorde.

Vid tidpunkten för EMU-omröstningen hade jag redan lämnat Stureplan för Solna. Nederlaget (för det var så jag upplevde det) kändes inte så hårt utan födde en eller annan tröstande tanke på den lilla valutans potentiella fördelar. I samband med en omläggning från börsnoterat och riskkapitalfinansierat kvartalsrapportsrövslickeri till paradigmet skapa intäkter för att förtjäna sitt uppehälle hade vissa tankar kring småskalighet fötts. Tydligen. Trots att jag då fnös åt det.

Nu, ett ganska stort antal år senare, är jag djupt tacksam över att dessa bonnläppsfundamentalister fanns och finns. Att Sverige i grund och botten är ett ganska EU-kritiskt land. Jag finner mig till min egen oerhörda förvåning varandes en stark EU-motståndare själv.

Det har med småskalighet att göra. Med att leva av marken – tillsammans med de i sin närhet fjärran från stödprogram och uppskalade styrmekanismer på unionsnivå utan någon som helst hänsyn till lokala avvikelser utan tvärtom utformade för att mala ner varje försök till småskalighet. Nu på senare tid genom att faktiskt kriminalisera dem. För allas "säkerhet" och "hälsa", naturligtvis.

De första frågetecknen kring EG var de kring varför de fokuserade så mycket på att standardisera sylt, marmelad och måttstandardisera jordgubbar. För tröga mig tog det nästan tjugo år att begripa vad det egentligen gick ut på. Hur allt användbart som kan skaffas utan att gå genom myndigheter eller privata jätteföretag ska avskaffas med lika tydliga som dolda motiv. Där har EU ett antal roller att spela – som en länk i kedjan av suveränitetsberövande bedrägerier. Som kronan på verket i den åtminstone sekellånga bekämpning av möjligheten till människans enda omistliga chans – självförsörjning – till förmån för mänsklighetens fiende nummer ett.

Man kan kanske dels konstatera att åsikter knappast är något statiskt utan snarare en funktion av vad man tror sig se, baserat på hur man vill se det, i olika faser styrt av olika faktorer - i mitt fall från ett törstande ego och intellektuellt horeri till något lite mer egensinnigt. Och så vidare.