Regnet dånar ner och den nattliga jorden möter de tunga dropparnas mångfald med fuktig passivitet. De små ansamlingarna i groparna stiger och isolerade vattenfyllda kaviteter möter varandra och förenas till följd av det öronbedövande sorlet från dropparnas ymniga numerär. Ett skeende med en fullkomlig motsvarighet i det regn som består av tunga men små droppar av lögn som i enlighet med den så kallade prognosen fuktar den tänkande människans mark.
Regnet kom inte från klar himmel. Dagen innan var tydligt märkt av de numera pentagramformade formationerna på himlen. Sköljningen var, likt sin tankemässiga motsvarighet, ytterligare ett stag i den konstruktion av korsvisa beroenden som är den världsliga lögnens helhet. En svindlande skapelse långt utanpå vad faktiskt kan föreställa sig. Stagen är nu så många att själva vikten från de korsvist beroende stagen obönhörligen fäller hela konstruktionen med sin totala massa.
Karma, var det ja. Att vad jag gör kommer åter till mig själv. Alla de gånger jag svävat på målet kring en leverans, alla de gånger jag med tungvrickarskicklighet täckt upp för min tidsoptimism och min bristande planeringsförmåga. Visst har jag mött min spegelbild några gånger. Och visst har jag varit benägen att hoppa undan från den varje gång. Tills nu. Då jag med nästan två månaders ganska oförklarligt tålamod lät min tidsoptimistiske spegelbild komma undan med vad jag kommit undan med. Så nu vet jag, på något sätt.
För saker kommer ju tillbaka. Gång på gång i cirkel efter cirkel till dess jag möter dess upphov i centrumpunkten; blänger på den, accepterar, skärskådar och går vidare. Då försvinner utmaningen. Så är det för oss alla. Och ju mer vi skjuter upp det desto mer absurt skriker cirklarna mot oss. Vi är här för att lära. Undantagslöst. Och vi lär oss nu snabbt, bland annat, att den lilla artificiellt belysta punkten som tydligt skyltats "godhet" inte har ett dugg med något positivt att göra. Tvärtom.
Vi lär oss till så stor del att tycka vad vi ska tycka om vad vi ska tycka att vi får kämpa med näbbar och klor för att nå vad vi egentligen är för några där längst inne i hjärtat. Vi får slåss för at återerövra vår puls, vår känsla, vårt naturliga och medfödda rätt och fel. Till en början slåss vi kanske mot andra men det är inte där matchen spelas. Den spelas helt och hållet mot oss själva genom sättet vi möter andra. Matcherna har en segrare men ingen förlorare. Spelar man väl kan man få flera segrare med sig från samma match.
Det är lätt att drunkna i de där dyiga pölarna nere på åkern. Lätt att se dropparnas unisona hamrande som övermäktigt och att låta dess energi hamra på sinnets boning så att andningsorganden försvinner under ytan. Det finns så många olika tankemässiga gropar att guppa runt i och se dropparna skapa olika mönster. För de som skakar av sig det första skalet av förleddhet blir det inte sällan undergångstankarna som tar över. Jag vet om någon. Jag var riktigt inne på det. Jag har fortfarande konserver i källaren för den händelse att. Jag har suttit timmar och mätt vattennivåytor och letat fastigheter över 60 meters elevation inför det antågande polskiftet.
Polskiftet som ska skaka vår jord och ställa vår värld på ända för att den ska ha en chans att bli bra igen. Jomenvisst, jag förstår ju vad det innebär. Jag kan leva med själva konceptet. Men när jag ser mig i spegeln och lever i vad som är jag, vad som är min känsla, så vet jag att det inte heller i den aspekten handlar om det yttre. Det gör det aldrig. För det yttre är en konsekvens av det inre och inte tvärtom, åtminstone i min värld och vems värld kan jag annars uttala mig om?
Polskiftet har på något sätt redan inträffat. Ett 90 graders byte där upp den nord-sydliga axeln blivit den öst-västliga. Där känslan nu äger den relevans som jag lärde mig att ge tanken dessförinnan. Då blir besluten och övervägandena ögonblickliga istället för ett kalkylerande av skuld, åtaganden, moral, värderingar och lönsamhet. Och utslaget i den utmaning som lagts framför oss att bemöta var lika förbehållslöst som oväntat. Ett litet snitt förhindrar inte min möjlighet att påverka. Tvärtom. Jag vet att de avtryck jag gör utgår från vem jag är och vad jag ger upphov till på insidan av andras sinnen. Blodet är något helt annat. Det följer nog snarare det landskap av polaritet jag så gladeligen lämnat bakom mig.
lördag 30 juni 2012
fredag 22 juni 2012
Bristbrist
Om man tänker sig att det man ger kommer tillbaka i den oändliga loopen, serverad på alltets energiladdade bärvåg, då kommer ju med all sannolikhet även det man tagit åter i form av ett fråntagande. Så om jag slåss med näbbar och klor för att klå andra på deras tillgångar, energi och tålamod – då kan jag egentligen vara helt säker på att samma plundring kommer att drabba mig i sinom tid. Om jag sedan väljer att reagera med förhöjd animositet på de angrepp jag ju egentligen utsatt mig själv för så har jag skapat en mycket effektiv nedåtgående spiral á la Dante.
Låt oss studera effekten av det motsatta förhållningssättet; ett så ymnigt som möjligt givande av tillgångar, energi och tålamod. Vad kommer då åter i den oändliga loopen? Jo, precis – tillgångar, energi och tålamod i ackumulerat tilltagande mängd, dessutom. Om detta beteende lyckas ta sig över den kritiska punkten så blir totalen av helheten en växande konstant och vi kan med lätthet säga morsning till alla former av brister vi någonsin känt. Brister vi kanske vinkar farväl av med en tår i ögonvrån eftersom de ju utgör själva fundamentet i vad vi ägnar våra liv åt enligt rådande normer.
Jag ser det allt tydligare varje dag; folk vill inte jobba. Folk vill verkligen, verkligen, verkligen inte jobba längre. Människan håller på att som hel mänsklighet begripa att detta med jobb inte är något annat än en stor fejkat divergeringsmanöver från vad livet egentligen kan användas från. Vi fostras att arbeta för att snatcha åt oss av de bristvaror som krävs för att vi ska kunna leva. Gärna gott. Företrädelsevis på andras bekostnad. Men nu inser vi alltså att precis allt det där är ren jävla total lögn.
Jobba för att tjäna pengar som skapas ur ingenting ur godtycklighet på andras bekostnandemed en hel del nedpropagerat lidande i grad efter grad efter penningens resväg. Visst, det har varit nyttigt för oss att prova på det några tusen år; det kommer att bli en alldeles sanslös lärdom att i framtida liv kunna blicka tillbaka på detta "å fan, har du varit med om brister - läckert; hårdrock, broder. Berätta – hur var det!". Men här och nu börjar det alltså bli bra med fånerierna. Och det har, som sagt, gått upp för de allra flesta.
Hur kan jag då veta det? Jo. Jag har ju jobbat betydligt mindre än de flesta en tid och har inte vett att skämmas för det. Jag vet vad vilken resa denna frihet har givit mig och jag ser så tydligt utrycket hos de som inte längre vill jobba. De längtar efter det jag var sprängfärdig av suktan för då jag drog ner. Ett sug som helt och hållet tillfredsställdes av friheten, tystnaden och all den kärlek som fyllde den. Klart som fan folk inte vill jobba. Det är sunt, naturligt och ett villkor för livets mening.
Jag börjar få allt svårare att ta i pengar. Känner dess destruktiva inkodade kraft. De kan inte avskaffas skyndsamt nog, faktiskt.
Trevlig midsommar plus två dyng, gott folk!
Låt oss studera effekten av det motsatta förhållningssättet; ett så ymnigt som möjligt givande av tillgångar, energi och tålamod. Vad kommer då åter i den oändliga loopen? Jo, precis – tillgångar, energi och tålamod i ackumulerat tilltagande mängd, dessutom. Om detta beteende lyckas ta sig över den kritiska punkten så blir totalen av helheten en växande konstant och vi kan med lätthet säga morsning till alla former av brister vi någonsin känt. Brister vi kanske vinkar farväl av med en tår i ögonvrån eftersom de ju utgör själva fundamentet i vad vi ägnar våra liv åt enligt rådande normer.
Jag ser det allt tydligare varje dag; folk vill inte jobba. Folk vill verkligen, verkligen, verkligen inte jobba längre. Människan håller på att som hel mänsklighet begripa att detta med jobb inte är något annat än en stor fejkat divergeringsmanöver från vad livet egentligen kan användas från. Vi fostras att arbeta för att snatcha åt oss av de bristvaror som krävs för att vi ska kunna leva. Gärna gott. Företrädelsevis på andras bekostnad. Men nu inser vi alltså att precis allt det där är ren jävla total lögn.
Jobba för att tjäna pengar som skapas ur ingenting ur godtycklighet på andras bekostnandemed en hel del nedpropagerat lidande i grad efter grad efter penningens resväg. Visst, det har varit nyttigt för oss att prova på det några tusen år; det kommer att bli en alldeles sanslös lärdom att i framtida liv kunna blicka tillbaka på detta "å fan, har du varit med om brister - läckert; hårdrock, broder. Berätta – hur var det!". Men här och nu börjar det alltså bli bra med fånerierna. Och det har, som sagt, gått upp för de allra flesta.
Hur kan jag då veta det? Jo. Jag har ju jobbat betydligt mindre än de flesta en tid och har inte vett att skämmas för det. Jag vet vad vilken resa denna frihet har givit mig och jag ser så tydligt utrycket hos de som inte längre vill jobba. De längtar efter det jag var sprängfärdig av suktan för då jag drog ner. Ett sug som helt och hållet tillfredsställdes av friheten, tystnaden och all den kärlek som fyllde den. Klart som fan folk inte vill jobba. Det är sunt, naturligt och ett villkor för livets mening.
Jag börjar få allt svårare att ta i pengar. Känner dess destruktiva inkodade kraft. De kan inte avskaffas skyndsamt nog, faktiskt.
Trevlig midsommar plus två dyng, gott folk!
torsdag 21 juni 2012
Frekvensbandsliknelse
Jag hörde en mycket bra liknelse häromdagen. Det handlade om tankar som uppstår på flera ställen samtidigt, huvudsakligen. Om man får tro vetenskapens loggböcker så har det mer än en gång inträffat att forskare på skilda platser och i olika miljöer kommit till precis samma slutsats vid exakt samma tidpunkt. Samma sak med uppfinnare för att inte tala om författare och så vidare. Det är ju inte direkt någon brist på slika sammanträffanden i medelsvenssons livsföring heller när man tänker på saken. Hur många gånger har inte den man precis tänkt på ringt, hälsat på eller på annat sätt gjort sig påmind. När man talar om trollen, så att säga.
Det förefaller som om det finns en länk bortom vad vi kan se och höra. Som om våra tankar här kan utlösa en snabb kedjereaktion som får det vi tänkt på att i någon mån hända eller återspeglas i vår verklighetet. Den som läst mina kludderier här en tid vet säkert att jag är helt övertygad om att en sådan länk inte bara finns utan att vår verklighet faktiskt är ett resultat av just sådana tankemönster. En simulering inuti vad som också är en verklighet; till fullkomligande av varandra. Men varför är det så svårt för oss människor att "erkänna" denna kraft? Vad är det som gör den så ohyggligt kontroversiell vid sidan av det faktum att den rubbar inlärda världsbilder?
Vad gäller digitalteknik har vi inga som helst problem (det var detta som var liknelsen) att erkänna närvaron av ett antal osynliga vibrationsbaserade nät som låter vår digitala apparatur utbyta information åt oss i vad som måste sägas vara höga frekvensband. Mätbarhet anför någon – vi kan mäta WiFi, UMTS, GSM och EDGE. Jomenvisst – självklart. Och vi kan inte mäta det nät som länkar oss samman utan teknik? Inte? Vi har puls och andning. Vi utsöndrar elektromagnetiska hjärnvågor. Det är svårt att mäta långa vågor eftersom vi har så ohyggligt mycket korta vågor som producerar störsignaler.
Nej, vi vet ju egentligen hur det förhåller sig. Vi hänger ihop. Den som är taskig mot någon annan vet det också och tvingas att springa fortare för att fly insikten om sin egen gärning. Det är precis på punkter som denna som civilisationer "faller". Vi står och väger och kan när som helst välja att se världen som den egentligen är och som en matematiskt konsekvens se varandra och oss själva som de suveräna varelser vi är. Skuld och rädsla ligger ivägen. Saker som bara behöver finnas så länge vi anser dem tjäna våra syften. Och den tiden förefaller vara på väg mot ett slut med raska steg.
Det förefaller som om det finns en länk bortom vad vi kan se och höra. Som om våra tankar här kan utlösa en snabb kedjereaktion som får det vi tänkt på att i någon mån hända eller återspeglas i vår verklighetet. Den som läst mina kludderier här en tid vet säkert att jag är helt övertygad om att en sådan länk inte bara finns utan att vår verklighet faktiskt är ett resultat av just sådana tankemönster. En simulering inuti vad som också är en verklighet; till fullkomligande av varandra. Men varför är det så svårt för oss människor att "erkänna" denna kraft? Vad är det som gör den så ohyggligt kontroversiell vid sidan av det faktum att den rubbar inlärda världsbilder?
Vad gäller digitalteknik har vi inga som helst problem (det var detta som var liknelsen) att erkänna närvaron av ett antal osynliga vibrationsbaserade nät som låter vår digitala apparatur utbyta information åt oss i vad som måste sägas vara höga frekvensband. Mätbarhet anför någon – vi kan mäta WiFi, UMTS, GSM och EDGE. Jomenvisst – självklart. Och vi kan inte mäta det nät som länkar oss samman utan teknik? Inte? Vi har puls och andning. Vi utsöndrar elektromagnetiska hjärnvågor. Det är svårt att mäta långa vågor eftersom vi har så ohyggligt mycket korta vågor som producerar störsignaler.
Nej, vi vet ju egentligen hur det förhåller sig. Vi hänger ihop. Den som är taskig mot någon annan vet det också och tvingas att springa fortare för att fly insikten om sin egen gärning. Det är precis på punkter som denna som civilisationer "faller". Vi står och väger och kan när som helst välja att se världen som den egentligen är och som en matematiskt konsekvens se varandra och oss själva som de suveräna varelser vi är. Skuld och rädsla ligger ivägen. Saker som bara behöver finnas så länge vi anser dem tjäna våra syften. Och den tiden förefaller vara på väg mot ett slut med raska steg.
måndag 18 juni 2012
Sektioner
Vibrationstankarna vill inte ge med sig. Den submateriella nyfikenheten vet att stjäla av tid och rum på ett sätt som får den att gränsa till motsägelsefullhet. Men även det visar sig säkert ha en fullgod förklaring. Tankarna går till de vågor som är väldigt långa här hos oss. De som får historien att cykliskt upprepa sig. Jag funderar på om det helt enkelt är så att vi äger möjligheten att klippa upp dem i kortare vågor och därigenom förändra deras innebörd.
Om vi säger att en civilisation faller cirka var femhundrade år (se vidare: en liten genomgång hos en man som heter Larry), till exempel. (Jo, det är nog så att just tiden inte är den perfekta mätaren, kanske snarare antalet totala hjärtslag för befolkningen, men den räkningen är det inte någon som hållit, så vi får nöja oss med åren). En civilisations fall består ju inte av en enstaka händelse utan föranleds av en stor mängd företeelser som slutligen utlöser fallet.
I all hast...
Om vi tar en lite snabbare vibration – ekonomiska kriser – så brukar man säga att det är dags sisådär vart 30:e år nuförtiden. Men inte heller där handlar det om någon isolerad företeelse som naturlagsmässigt händer av sig själv utan ett mönster av återkommande subfenomen som utlöser vad som i sig återkommer. Saker kommer ju naturligtvis inte tillbaka precis som förut utan anpassat till de rådande förutsättningarna. Klädda i nutidens dräkt, så att säga.
Men funderingen var – kan vi upphäva vissa händelser? Kan vi genom att aktivt besluta oss för att avskaffa vissa vibrationer, till exempel generositet och eller girighet, ändra historien så att vi får bort de återkommande vågorna av ekonomisk fluktuation? Om vi helt raderar ut vår benägenhet att samla på saker, att hamstra. Om vi slutar att använda värdemätare som pengar, vävar, pinnar, stenar och så vidare – försvinner då inte möjligheterna för ekonomisk kollaps?
Kanske klipper vi upp den ekonomiska cykeln i sina beståndsdelar istället. Kanske blir de små uttryck för kärlek en skänkt slant kan förmedla istället det rena uttrycket för den inkodade kärleken. Och tänk om det arbete som läggs ner för att kunna erhålla den prestige ett fett bankkonto sägs kunna implicera istället gick oavkortat till att imponera på de man faktiskt vill imponera på. Oavkortat. Hur skulle världen se ut då? Kanske full av vackra föremål som ingen köpt men som folk hade slagits om att få producera. Kanske. Dåligt exempel, javisst – men galoppen är densamma.
Och om vi klipper och klipper och klipper i de där återkommande händelserna av allsköns våglängd, vad får vi då? Kortare och kortare våglängder. Intensivare och intensivare händelser. Ett kokande myller av skeenden som bubblar med en hastighet som går mot oändligheten till dess alltihop är ett enda bländande sken av den enda oändliga händelsen som inte lägre återkommer utan är det perpetuella nuläge ur vilket allt som någonsin hänt haft sitt ursprung.
Abstrakt? Möjligtvis. Begripligt? Sannolikt inte. Men samtidigt...
Om vi säger att en civilisation faller cirka var femhundrade år (se vidare: en liten genomgång hos en man som heter Larry), till exempel. (Jo, det är nog så att just tiden inte är den perfekta mätaren, kanske snarare antalet totala hjärtslag för befolkningen, men den räkningen är det inte någon som hållit, så vi får nöja oss med åren). En civilisations fall består ju inte av en enstaka händelse utan föranleds av en stor mängd företeelser som slutligen utlöser fallet.
I all hast...
Om vi tar en lite snabbare vibration – ekonomiska kriser – så brukar man säga att det är dags sisådär vart 30:e år nuförtiden. Men inte heller där handlar det om någon isolerad företeelse som naturlagsmässigt händer av sig själv utan ett mönster av återkommande subfenomen som utlöser vad som i sig återkommer. Saker kommer ju naturligtvis inte tillbaka precis som förut utan anpassat till de rådande förutsättningarna. Klädda i nutidens dräkt, så att säga.
Men funderingen var – kan vi upphäva vissa händelser? Kan vi genom att aktivt besluta oss för att avskaffa vissa vibrationer, till exempel generositet och eller girighet, ändra historien så att vi får bort de återkommande vågorna av ekonomisk fluktuation? Om vi helt raderar ut vår benägenhet att samla på saker, att hamstra. Om vi slutar att använda värdemätare som pengar, vävar, pinnar, stenar och så vidare – försvinner då inte möjligheterna för ekonomisk kollaps?
Kanske klipper vi upp den ekonomiska cykeln i sina beståndsdelar istället. Kanske blir de små uttryck för kärlek en skänkt slant kan förmedla istället det rena uttrycket för den inkodade kärleken. Och tänk om det arbete som läggs ner för att kunna erhålla den prestige ett fett bankkonto sägs kunna implicera istället gick oavkortat till att imponera på de man faktiskt vill imponera på. Oavkortat. Hur skulle världen se ut då? Kanske full av vackra föremål som ingen köpt men som folk hade slagits om att få producera. Kanske. Dåligt exempel, javisst – men galoppen är densamma.
Och om vi klipper och klipper och klipper i de där återkommande händelserna av allsköns våglängd, vad får vi då? Kortare och kortare våglängder. Intensivare och intensivare händelser. Ett kokande myller av skeenden som bubblar med en hastighet som går mot oändligheten till dess alltihop är ett enda bländande sken av den enda oändliga händelsen som inte lägre återkommer utan är det perpetuella nuläge ur vilket allt som någonsin hänt haft sitt ursprung.
Abstrakt? Möjligtvis. Begripligt? Sannolikt inte. Men samtidigt...
tisdag 12 juni 2012
Dimensionellt
Det tjänar nog ingenting till att förneka att jag klurar lite på det dimensionella lite mellan varven. Hur olika rytmer i sina respektive plan samverkar till de virvlar som är vår värld, dess ursprung, hemvist, orsak och syfte. Det krävs en del fantasi och fritt tänkande för att föreställa sig hur det ser ut när vår värld ses i ljuset av sig själv på högre plan. Hur tiden som åskådliggörare bankas ut i en oändlighet för att till exempel skåda den rena tanken och vidare upp den rena känslan. Men det låter sig i alla fall göras.
Svårare är det då att finna hur det ser ut neråt i matrisen. Om vi tar bort en dimension och bara har tre; den statiska materiella världen utan tid – vad har vi då? Om vi leker med den tanken i all otvungenhet så kan det till exempel vara så att man förflyttar sig i en värld som i övrigt inte förändras. Man får själv söka sin bästa möjliga position i förhållande till en oföränderlig omvärld och det enda som räknas är den enda nutid som finns, det vill säga det ögonblick där jag befinner mig på en viss fix plats. Känns det inte igen från misskötta företag, genuint giriga människor eller rigida läror?
Så plockar vi bort en till och befinner oss i en tvådimensionell verklighet. Yta är tvådimensionell. Människan har de senaste årtusendena slagits mycket om yta och territoriala strider är inte alls ovanligt bland våra fyrfota vänner. Att slåss om land är att kriga om de två dimensionernas rike. Att bibehålla sina erövringar. Äga landet. Och att hata varje inkräktare. Riktigt jävla moget om du frågar mig.
Ok. Till kärnan. Till den endimensionella världen där enbart en skala finns – blott en blank och oändlig X-axel. Vad kan man ägna sig åt i en endimensionell värld som vi också kan återfinna här på vår fyrdimensionella verklighet? Man kan räkna endimensionella saker som längd och – håll i er nu gott folk – pengar. Man kan räkna pengar. Man kan addera och subtrahera, man jämföra, räntebelägga och ha sig inom ramen för den oändliga X-axeln.
Ta det för vad det är. Spontana och sökande tankar.
Svårare är det då att finna hur det ser ut neråt i matrisen. Om vi tar bort en dimension och bara har tre; den statiska materiella världen utan tid – vad har vi då? Om vi leker med den tanken i all otvungenhet så kan det till exempel vara så att man förflyttar sig i en värld som i övrigt inte förändras. Man får själv söka sin bästa möjliga position i förhållande till en oföränderlig omvärld och det enda som räknas är den enda nutid som finns, det vill säga det ögonblick där jag befinner mig på en viss fix plats. Känns det inte igen från misskötta företag, genuint giriga människor eller rigida läror?
Så plockar vi bort en till och befinner oss i en tvådimensionell verklighet. Yta är tvådimensionell. Människan har de senaste årtusendena slagits mycket om yta och territoriala strider är inte alls ovanligt bland våra fyrfota vänner. Att slåss om land är att kriga om de två dimensionernas rike. Att bibehålla sina erövringar. Äga landet. Och att hata varje inkräktare. Riktigt jävla moget om du frågar mig.
Ok. Till kärnan. Till den endimensionella världen där enbart en skala finns – blott en blank och oändlig X-axel. Vad kan man ägna sig åt i en endimensionell värld som vi också kan återfinna här på vår fyrdimensionella verklighet? Man kan räkna endimensionella saker som längd och – håll i er nu gott folk – pengar. Man kan räkna pengar. Man kan addera och subtrahera, man jämföra, räntebelägga och ha sig inom ramen för den oändliga X-axeln.
Ta det för vad det är. Spontana och sökande tankar.
måndag 11 juni 2012
Lådan
När jag kliver ut ur den tunna papperslådan av logik är världen där. Den vibrerar av liv, dofter, ljud som är lika symfoniskt och samstämt som det reg helheten frammanar ur sitt totala mönster. Ett regn som kommer att piska allt levande med sina droppar och fukta det att lämna än djupare avtryck i åskådaren när det väl dragit förbi.
Det är oktober för 16 år sedan. Tiden är knapp, lanseringen ska ske inom ett par veckor och vi har jobbat dag och natt i fem dygn. Jag började det här jobbet i huvudstaden för några månader sedan, har precis fått fast anställning och njuter i fulla drag av framgången, känslan av den i mina ögon svindlande lönen, den nya stadens lockelser och alla de okända avenyer som hela tiden öppnar sig.
Den tunna papplådan är konstruerad mitt i livet. Logiken ligger i en rätlinjig men inte symmetriskt konstruerad låda mitt på ett prunkande fält. I dess omvärld rör sig tusentals organismer av alla format och det liv de ger upphov till. Lådan finns där. En kärlekslöst underhållsfri betongkonstruktion anstruken av förbipasserande väder och med någon enträgen växt som beslutsamt söker rota bygga liv i dess predestinerat livlösa yta.
Källkoden är robust i grunden men strukturen är omständlig. Jag vet att jag inte riktigt behärskar de uppgifter som ligger framför mig men jag lockas att lära mig samtidigt som jag kodar. Logiken är allt. Vartenda steg, varje andetag, varje hjärtslag andas kodbasens struktur och varje fiber i min organism står till problemlösandets förfogande. Jag är inne i ett flyt. Det är som om min ande lämnat kroppen och förenats med logiken.
Logiken är det levandes kontrast. Jag har bott inne i den där lådan av betong. Jag har levt mina dagar i dess på förhand framtagna planlösningar, labyrinter och pyramider. Jag har sett världen inifrån dem och trott att livet varit på lådans villkor så som det illustreras genom de polariserade fönstren och genom de på insidan av lådan projicerade analyserna av det som lever på utsidan.
Det var längesedan jag var hemma. Hon som jag lever med har tröttnat. Jag tog bilen i måndags och åkte till den stora jobbstaden. När jag var hemma och vände i tisdags natt hade hon klippt mina saker i småbitar och sa att det var slut. Jag tog det som en lättnad, packade lite grejor och återvände så snart som möjligt till logiken och dess omgivning.
Livet i lådan är på sitt sätt tryggt. Jag behöver aldrig helt bära ansvaret för min egen existens. Jag får delegerat till mig vissa saker som jag måste sköta. Jag måste sköta mina åtaganden på jobbet. Och jag måste sköta mina åtaganden i förhållandet. Om jag då definierar mina åtaganden i förhållandet som att dra in pengar behöver jag bara sköta mina åtaganden i jobbet förutsatt att det ger tillräckligt med intäkt. Ohyggligt smidigt.
Klockan börjar närma sig midnatt och antalet kollegor på kontoret är försumbart. Bilen står parkerad på gatan utanför och jag funderar över den mörka motorvägens inverkan på den kortlista av problem jag har framför mig. Sinnet konkluderar att jag inte har något jag egentligen borde återvända till men likväl har jag ju mina kläder där. Och min tandborste. Men nej. Inte idag. Istället lämnar jag skrivbordslampan bakom glasdörren tänd och vandrar ut i det absoluta storstadsmörkret för några timmar.
Jag valde att göra logiken till mitt liv. I år efter år lämnade jag åt min hjärna att lösa problem och lät mitt hjärta guppa efter i svallvågorna som det ville. Med kraften ur riktigt dåliga relationer och en ovilja att ta itu med de saker jag verkligen behövde lösa så löste jag logiska problem, skapade rationella mönster i form av kod och levde genom jobbsociala och tillfälliga förbindelser i ett slags helsyntetisk värld. Inom lådan. Inom logiken.
När jag återvänder till kontoret är jag ensam. Kroppen värker av fysiskt tillfredsställd trötthet. Stadens mörker hade distraktion att bjuda mig och sinnet kan nu skörda frukterna av den fysiska tillfredsställelsen. Någon timme senare är den meddelandebaserade grafiska anpassningen av listboxarna klara och ögonlocken färdas mot bordet. Jag tar en timmes sömn på soffan och hinner ut i bilen innan den första kollegan anländer för morgonen.
I lådans absoluta mitt är trycket som allra störst. Där är logiken så kompakt att den trycker samman sig själv till ett ljus. Jag hade dragits dit av dess blotta massa men upptäckte en helt ny värld av möjligheter i dess mittpunkt. Logiken hade nu förflyttats från kodbasen till organisationen och dess pyramidformade människomassa. Resorna innebar gnistor och inom mig tändes nya ljus.
Jag möter den första morgontrafiken längst motorvägen norrut och kör utan att tänka på till vad. Hon vill prata. Jag har inga ord. Någon dag måste jag se till att få ett slut på det här mönstret. Någon dag måste jag säga henne som det är och vad jag känner. Hon talar om för mig vad min närvaro betyder. Hon ber mig att inte lämna henne just precis nu. Jag säger att jag inte ska det och vänder söderut mot ett nytt pass bakom skärmen.
Blossen från resorna räckte länge, men krävde mer. Den frihet och otvungenhet det innebar att försvinna in logikens centrum och leva i det ljus som bodde där i totalt avskildhet och utan någons kännedom krävde mer av sig själv hela tiden. Jag började konstruera tid. Skapa en pseudokuliss för att nyttja centrumpunktsenergin alltmera.
Uppspeltheten tilltar för varje kilometer. Känslan av frihet växer. De logiska bekymren når full arbetstemperatur och bakom dem spelas en mörk, suggestiv ton av de avbrottsnöjen som finns att tillgå. Jag utforskar mitt sinne, min problemlösningsförmåga, min förmåga att lära mig nya saker, min omgivning och min sexualitet på samma gång. Det händer kraftfulla saker. Överallt.
Såsmåningom fanns där en hel värld. Ett liv med förvisso fåtaliga och inte sådär vansinnigt givande relationer, men ändock ett liv i vilket jag på något sätt kunde känna mig som en kravlös instans av mig själv. Jag upptäckte sidor hos mig själv som jag inte varit medveten om och byggde upp ett slags grundton jag dittills saknat.
Klockan närmar sig 22-snåret. CD-skivan som snurrar i den redan då antika CD-spelaren är Mike and the Mechanics Beagar on a Beach of Gold. Låten är ”The Ghost of Sex and You”. Dess obestämt lustfullt vemodiga ton genomsyrar logiken och får mig att titta ut genom fönstret mot en öde Linnégata. Bilderna syns på fönstret. Bilder som visar den jag alltid drömt om. Min fåniga lite lätt romantiska men ändå vibrerande köttsliga dröm. Jag ska bara göra klart det här projektet, sedan ska jag ta itu med mitt liv.
Så en dag för snart fyra år sedan klev hon in genom ljuset i det förbjuda rummet i lådans centrum och jag fick upptäcka vad kärlek är för något. Det som kommit ur det absoluta mörkret på logikens insida växte på kort tid att bli hela den värld av liv som omger den och omfamnar nu logiken med lätt lekfullhet varje ögonblick.
Lanseringsdagen. Industrihuset är halvfullt. Jag har inte hunnit byta om utan bär en mycket välbegagnad stickad tröja och jeans efter nattens kodningspass. Presentatörerna tar plats på podiet och jag inser att jag vill stå där nästa gång. Ögat scannar publiken och inser att denna värld har att ge lika mycket som jag har att ge den bara jag förstår vad det är jag ger mig in på. Jag beslutar mig för att fortsätta.
Jag var på återbesök i kodbasernas land idag och det stod klart var alltihopa tog sin början. Det stod också klart att logiken är en liten låda på livets oändliga blomstrande äng samtidigt som livet kan öppna sig och blomstra ur logikens totala tyngdpunkt. Och eftersom man inte sällan snubblar över logikbunkrar här ute i livet så finns det nog ganska precis hur många världar som helst för allt liv som någonsin kunnat tänkas. JAg lever nu i vad jag drömde om när jag klev in i lådan. I dess mittpunkt. I dess omgivning.
Det är oktober för 16 år sedan. Tiden är knapp, lanseringen ska ske inom ett par veckor och vi har jobbat dag och natt i fem dygn. Jag började det här jobbet i huvudstaden för några månader sedan, har precis fått fast anställning och njuter i fulla drag av framgången, känslan av den i mina ögon svindlande lönen, den nya stadens lockelser och alla de okända avenyer som hela tiden öppnar sig.
Den tunna papplådan är konstruerad mitt i livet. Logiken ligger i en rätlinjig men inte symmetriskt konstruerad låda mitt på ett prunkande fält. I dess omvärld rör sig tusentals organismer av alla format och det liv de ger upphov till. Lådan finns där. En kärlekslöst underhållsfri betongkonstruktion anstruken av förbipasserande väder och med någon enträgen växt som beslutsamt söker rota bygga liv i dess predestinerat livlösa yta.
Källkoden är robust i grunden men strukturen är omständlig. Jag vet att jag inte riktigt behärskar de uppgifter som ligger framför mig men jag lockas att lära mig samtidigt som jag kodar. Logiken är allt. Vartenda steg, varje andetag, varje hjärtslag andas kodbasens struktur och varje fiber i min organism står till problemlösandets förfogande. Jag är inne i ett flyt. Det är som om min ande lämnat kroppen och förenats med logiken.
Logiken är det levandes kontrast. Jag har bott inne i den där lådan av betong. Jag har levt mina dagar i dess på förhand framtagna planlösningar, labyrinter och pyramider. Jag har sett världen inifrån dem och trott att livet varit på lådans villkor så som det illustreras genom de polariserade fönstren och genom de på insidan av lådan projicerade analyserna av det som lever på utsidan.
Det var längesedan jag var hemma. Hon som jag lever med har tröttnat. Jag tog bilen i måndags och åkte till den stora jobbstaden. När jag var hemma och vände i tisdags natt hade hon klippt mina saker i småbitar och sa att det var slut. Jag tog det som en lättnad, packade lite grejor och återvände så snart som möjligt till logiken och dess omgivning.
Livet i lådan är på sitt sätt tryggt. Jag behöver aldrig helt bära ansvaret för min egen existens. Jag får delegerat till mig vissa saker som jag måste sköta. Jag måste sköta mina åtaganden på jobbet. Och jag måste sköta mina åtaganden i förhållandet. Om jag då definierar mina åtaganden i förhållandet som att dra in pengar behöver jag bara sköta mina åtaganden i jobbet förutsatt att det ger tillräckligt med intäkt. Ohyggligt smidigt.
Klockan börjar närma sig midnatt och antalet kollegor på kontoret är försumbart. Bilen står parkerad på gatan utanför och jag funderar över den mörka motorvägens inverkan på den kortlista av problem jag har framför mig. Sinnet konkluderar att jag inte har något jag egentligen borde återvända till men likväl har jag ju mina kläder där. Och min tandborste. Men nej. Inte idag. Istället lämnar jag skrivbordslampan bakom glasdörren tänd och vandrar ut i det absoluta storstadsmörkret för några timmar.
Jag valde att göra logiken till mitt liv. I år efter år lämnade jag åt min hjärna att lösa problem och lät mitt hjärta guppa efter i svallvågorna som det ville. Med kraften ur riktigt dåliga relationer och en ovilja att ta itu med de saker jag verkligen behövde lösa så löste jag logiska problem, skapade rationella mönster i form av kod och levde genom jobbsociala och tillfälliga förbindelser i ett slags helsyntetisk värld. Inom lådan. Inom logiken.
När jag återvänder till kontoret är jag ensam. Kroppen värker av fysiskt tillfredsställd trötthet. Stadens mörker hade distraktion att bjuda mig och sinnet kan nu skörda frukterna av den fysiska tillfredsställelsen. Någon timme senare är den meddelandebaserade grafiska anpassningen av listboxarna klara och ögonlocken färdas mot bordet. Jag tar en timmes sömn på soffan och hinner ut i bilen innan den första kollegan anländer för morgonen.
I lådans absoluta mitt är trycket som allra störst. Där är logiken så kompakt att den trycker samman sig själv till ett ljus. Jag hade dragits dit av dess blotta massa men upptäckte en helt ny värld av möjligheter i dess mittpunkt. Logiken hade nu förflyttats från kodbasen till organisationen och dess pyramidformade människomassa. Resorna innebar gnistor och inom mig tändes nya ljus.
Jag möter den första morgontrafiken längst motorvägen norrut och kör utan att tänka på till vad. Hon vill prata. Jag har inga ord. Någon dag måste jag se till att få ett slut på det här mönstret. Någon dag måste jag säga henne som det är och vad jag känner. Hon talar om för mig vad min närvaro betyder. Hon ber mig att inte lämna henne just precis nu. Jag säger att jag inte ska det och vänder söderut mot ett nytt pass bakom skärmen.
Blossen från resorna räckte länge, men krävde mer. Den frihet och otvungenhet det innebar att försvinna in logikens centrum och leva i det ljus som bodde där i totalt avskildhet och utan någons kännedom krävde mer av sig själv hela tiden. Jag började konstruera tid. Skapa en pseudokuliss för att nyttja centrumpunktsenergin alltmera.
Uppspeltheten tilltar för varje kilometer. Känslan av frihet växer. De logiska bekymren når full arbetstemperatur och bakom dem spelas en mörk, suggestiv ton av de avbrottsnöjen som finns att tillgå. Jag utforskar mitt sinne, min problemlösningsförmåga, min förmåga att lära mig nya saker, min omgivning och min sexualitet på samma gång. Det händer kraftfulla saker. Överallt.
Såsmåningom fanns där en hel värld. Ett liv med förvisso fåtaliga och inte sådär vansinnigt givande relationer, men ändock ett liv i vilket jag på något sätt kunde känna mig som en kravlös instans av mig själv. Jag upptäckte sidor hos mig själv som jag inte varit medveten om och byggde upp ett slags grundton jag dittills saknat.
Klockan närmar sig 22-snåret. CD-skivan som snurrar i den redan då antika CD-spelaren är Mike and the Mechanics Beagar on a Beach of Gold. Låten är ”The Ghost of Sex and You”. Dess obestämt lustfullt vemodiga ton genomsyrar logiken och får mig att titta ut genom fönstret mot en öde Linnégata. Bilderna syns på fönstret. Bilder som visar den jag alltid drömt om. Min fåniga lite lätt romantiska men ändå vibrerande köttsliga dröm. Jag ska bara göra klart det här projektet, sedan ska jag ta itu med mitt liv.
Så en dag för snart fyra år sedan klev hon in genom ljuset i det förbjuda rummet i lådans centrum och jag fick upptäcka vad kärlek är för något. Det som kommit ur det absoluta mörkret på logikens insida växte på kort tid att bli hela den värld av liv som omger den och omfamnar nu logiken med lätt lekfullhet varje ögonblick.
Lanseringsdagen. Industrihuset är halvfullt. Jag har inte hunnit byta om utan bär en mycket välbegagnad stickad tröja och jeans efter nattens kodningspass. Presentatörerna tar plats på podiet och jag inser att jag vill stå där nästa gång. Ögat scannar publiken och inser att denna värld har att ge lika mycket som jag har att ge den bara jag förstår vad det är jag ger mig in på. Jag beslutar mig för att fortsätta.
Jag var på återbesök i kodbasernas land idag och det stod klart var alltihopa tog sin början. Det stod också klart att logiken är en liten låda på livets oändliga blomstrande äng samtidigt som livet kan öppna sig och blomstra ur logikens totala tyngdpunkt. Och eftersom man inte sällan snubblar över logikbunkrar här ute i livet så finns det nog ganska precis hur många världar som helst för allt liv som någonsin kunnat tänkas. JAg lever nu i vad jag drömde om när jag klev in i lådan. I dess mittpunkt. I dess omgivning.
söndag 10 juni 2012
Rytmik
Att tiden är en relativ rackare råder det ju knappast något tvivel om. Kanske är det så att vår puls, vår egen organiska rytm, i själva verket är var och ens universella tidskonstant. Att den puls vi känner och kan mäta talar om för oss hur fort vi färdas genom tiden och att vi allesammans gör det i vår egen takt.
Och varför skulle det då inte kunna vara detsamma med andningen. Att vi var och en för sig genom andningen, andetag för andetag tar tag i vår andlighet. Att de andliga strömmar vi tillåter vår respektive ande att andas genom vår fysikalitet och dess anda håller sin egen rytm även den.
Kanske är det där vi har vårt kraftfält; i dessa svängningar och pulser. Vad vi är och upplever här illustreras för oss med tidens hjälp men är ju samma sak hela tiden ändå – förändringen inkluderat. Frekvenser för olika fenomen genom tiden är och uppfattas olika men är ju ändock just vibrationer. Från ljusets, ner via ljudets, hjärtats, jordens, andningens, årets, planeternas och hela vägen ner till de verkligt lågfrekventa pulserna som den repetitiva historien, till exempel.
Vi kan se skeendena framträda som materia över tid här. Praktiskt eftersom man annars inte skulle kunna jämföra vad en viss händelse orsakar med mindre än att ha ett oändligt antal parallella världar sida vid sida för jämförelse. Nu kan det nog vara så ändå, ett oändligt antal parallella världar ur var och ens respektive tidpunkter; ständigt länkade med varandra och i ömsesidigt föränderlig självsvängning.
Slika mönster, över tiden, i ett högre antal dimensioner. Vår värld, månne? Från http://indigineous.tumblr.com/
Och varför skulle det då inte kunna vara detsamma med andningen. Att vi var och en för sig genom andningen, andetag för andetag tar tag i vår andlighet. Att de andliga strömmar vi tillåter vår respektive ande att andas genom vår fysikalitet och dess anda håller sin egen rytm även den.
Kanske är det där vi har vårt kraftfält; i dessa svängningar och pulser. Vad vi är och upplever här illustreras för oss med tidens hjälp men är ju samma sak hela tiden ändå – förändringen inkluderat. Frekvenser för olika fenomen genom tiden är och uppfattas olika men är ju ändock just vibrationer. Från ljusets, ner via ljudets, hjärtats, jordens, andningens, årets, planeternas och hela vägen ner till de verkligt lågfrekventa pulserna som den repetitiva historien, till exempel.
Vi kan se skeendena framträda som materia över tid här. Praktiskt eftersom man annars inte skulle kunna jämföra vad en viss händelse orsakar med mindre än att ha ett oändligt antal parallella världar sida vid sida för jämförelse. Nu kan det nog vara så ändå, ett oändligt antal parallella världar ur var och ens respektive tidpunkter; ständigt länkade med varandra och i ömsesidigt föränderlig självsvängning.
Slika mönster, över tiden, i ett högre antal dimensioner. Vår värld, månne? Från http://indigineous.tumblr.com/
lördag 9 juni 2012
Tromb
Vad fyller den tystnad som tornar upp sig? Är det inte en tromb som snabbt slukar alla de haltande, felkonstruerande och över tiden gångna fenomen som vi en gång kallade orubbliga? Vad som en gång var vår utsida; vår inifrån projicerade verklighet av signalstarkt inlärd oifrågasättbarhet försvinner in i den gigantiska grå pelaren och kvar här på utsidan står vi i den tystnad som breder ut sig.
Beroende på hur man ser saken så kan tromben ha skövlat vår värld eller rensat den på sådant som aldrig hört hemma där. Själv går jag på den senare linjen. Saker som känns fel har inget här att göra. Tystnaden när tromben närmar sig är öronbedövande. När den sveper över våra huvuden testas vår tro och övertygelse till det yttersta. Om vi är rädda at förlora det konstruerade vi tillskansat oss under livet sugs vi med.
Håller vi hårt i våra pengar eller oroar oss för att någon annan ska lägga rabarber på våra högt aktade värdelösheter så försvinner även vi in i trombens pelare; i det inferno av logiskt emulerade känslor som spelet alltid varit. Vi kommer att slåss och kämpa därinne – med tiden allt mindre mot andra utan gentemot oss själva för att så småningom släppa taget och mjukt sänkas ner på en grön äng vid sidan av tromben.
Välkommen ut i tystnaden. Gradvis börjar vi om. Det verkar faktiskt gå riktigt fort nu.
Dagens samlarbild: SBAB använder den statliga insättningsgarantin som säljargument. Stabilt!
Beroende på hur man ser saken så kan tromben ha skövlat vår värld eller rensat den på sådant som aldrig hört hemma där. Själv går jag på den senare linjen. Saker som känns fel har inget här att göra. Tystnaden när tromben närmar sig är öronbedövande. När den sveper över våra huvuden testas vår tro och övertygelse till det yttersta. Om vi är rädda at förlora det konstruerade vi tillskansat oss under livet sugs vi med.
Håller vi hårt i våra pengar eller oroar oss för att någon annan ska lägga rabarber på våra högt aktade värdelösheter så försvinner även vi in i trombens pelare; i det inferno av logiskt emulerade känslor som spelet alltid varit. Vi kommer att slåss och kämpa därinne – med tiden allt mindre mot andra utan gentemot oss själva för att så småningom släppa taget och mjukt sänkas ner på en grön äng vid sidan av tromben.
Välkommen ut i tystnaden. Gradvis börjar vi om. Det verkar faktiskt gå riktigt fort nu.
Dagens samlarbild: SBAB använder den statliga insättningsgarantin som säljargument. Stabilt!
onsdag 6 juni 2012
Nationell ända
Sällan har jag haft svårt att sova. De senaste dagarna är ett tämligen ovanligt undantag. Det bor en rastlöshet i känslan och en spatial spridning i tanken. Den är obestämd men resolut. Den är knivskarp men suddig. Jag vet men tillåter inte mig själv att veta. Irriterande, milt uttryckt.
Venuspassagen den här morgonen kan säkert ha spökat, liksom den där fullmånen häromdagen. För att inte tala om det myckna regnandet och en och annan arbetsdag. Nu står vi alla fall här med solen på himlen den yrvaket helgade nationaldagen och kliar oss lite förstrött i huvudet kring vad det egentligen innebär att vara svensk.
Visst är det väl lite skojigt att läsa vad Carl Johan Calleman skriver om mayakalendern och nationalstaternas eventuellt konceptuella avveckling en dag som denna med de astronomiska förtecken som ju faktiskt parkerat precis där de har? (Calleman.com - ”Focus on the Sun”).
Glöm det där med nationaldagsfirande, fira dig själv istället. Fira din omgivning. Fira solen. Så tar vi och skiter i alla de där etiketterna vi förser oss själva och varandra med från och med nu tycker jag. Vem vet, detta kanske är den första riktigt lediga dagen i hela resten av detta liv?
Venuspassagen den här morgonen kan säkert ha spökat, liksom den där fullmånen häromdagen. För att inte tala om det myckna regnandet och en och annan arbetsdag. Nu står vi alla fall här med solen på himlen den yrvaket helgade nationaldagen och kliar oss lite förstrött i huvudet kring vad det egentligen innebär att vara svensk.
Visst är det väl lite skojigt att läsa vad Carl Johan Calleman skriver om mayakalendern och nationalstaternas eventuellt konceptuella avveckling en dag som denna med de astronomiska förtecken som ju faktiskt parkerat precis där de har? (Calleman.com - ”Focus on the Sun”).
Glöm det där med nationaldagsfirande, fira dig själv istället. Fira din omgivning. Fira solen. Så tar vi och skiter i alla de där etiketterna vi förser oss själva och varandra med från och med nu tycker jag. Vem vet, detta kanske är den första riktigt lediga dagen i hela resten av detta liv?
måndag 4 juni 2012
Klartext när den är som bäst
Det är inte ofta man slår på radion i bilen, men manövern belönades rikligen i dag. Cevrenka i toppform 1h38m in i följande morgonpassklipp.
Det är ju alldeles lysande att höra någon att - förutom själva belysningen av pengaskapandet ur tomma intet - faktiskt ikläda sig taktfull tystnad inför det faktum att guldet kostar väldigt mycket fler dollar än när dollarn var ung. Vad säger det mest om - penningen eller metallen? Precis.
För hugade rekommenderas å det bestämdaste David Graebers odyssé över skuldens första 5000 år. Själv fastnade jag på kapitel sex, men redan de första 100 sidorna ger en god breddning av förståelse för vad som utgör penningens verkliga värdegrund; skulden. Så kan man ju fråga sig - likt kanske främst Carl Norberg - om det verkligen är så hemskt att inte längre vara bunden av den i min värld fullkomligt illegitima skuld som utgör den värdemässiga backningen för allt vi ser inom vad som omger penningen eller om vi helt enkelt ska vända på klacken och gå vidare.
Vi bär - genom penningsystemet - alla skulden för den uteblivna avbetalningen på den uteblivna avbetalningen på den uteblivna avbetalningen på [och så vidare] den ursprungliga skulden. En skuld som ackumulerats ur framtvingade obetydliga små trångmål och kultiverats från individ till familj, samhälle, stad, stat och generation och därtill hörande trångmålsmagnitud. Skuldens legitimitet har emellertid inte ändrat värde. Den uppgår fortfarande till samma gamla bergfasta nolla.
Ha!
Det är ju alldeles lysande att höra någon att - förutom själva belysningen av pengaskapandet ur tomma intet - faktiskt ikläda sig taktfull tystnad inför det faktum att guldet kostar väldigt mycket fler dollar än när dollarn var ung. Vad säger det mest om - penningen eller metallen? Precis.
För hugade rekommenderas å det bestämdaste David Graebers odyssé över skuldens första 5000 år. Själv fastnade jag på kapitel sex, men redan de första 100 sidorna ger en god breddning av förståelse för vad som utgör penningens verkliga värdegrund; skulden. Så kan man ju fråga sig - likt kanske främst Carl Norberg - om det verkligen är så hemskt att inte längre vara bunden av den i min värld fullkomligt illegitima skuld som utgör den värdemässiga backningen för allt vi ser inom vad som omger penningen eller om vi helt enkelt ska vända på klacken och gå vidare.
Vi bär - genom penningsystemet - alla skulden för den uteblivna avbetalningen på den uteblivna avbetalningen på den uteblivna avbetalningen på [och så vidare] den ursprungliga skulden. En skuld som ackumulerats ur framtvingade obetydliga små trångmål och kultiverats från individ till familj, samhälle, stad, stat och generation och därtill hörande trångmålsmagnitud. Skuldens legitimitet har emellertid inte ändrat värde. Den uppgår fortfarande till samma gamla bergfasta nolla.
Ha!
söndag 3 juni 2012
Om pengar igen
Andreas Cevrenka fortsätter att promenera på gränsen mellan det otillåtna och det sanningsenliga i "hela banksystemet bygger på ett tomt löfte". Pengar, ja. Den dag vi fått perspektiv på saken kommer vi att skratta oss fördärvade. Istället.
fredag 1 juni 2012
Ypperligt
Selion skriver sällan men utsökt. Nu senast i "Du är ett oändligt liv" bland mycket annat följande:
Så var det med den saken. Underbart med människor som skriver om vad det går ut på, så att säga. De är svåra att finna, men de finns. Vi tenderar att vara fångade i det ljus vi skapat i det mörker vi skapat och inte riktigt se vad helheten är. Det är givetvis meningen med hela det luciferexperiment vi givit oss in i. Bra jobbat, samtliga!
Någon fyndig Schweizare på fyrtiotalet lanserade cykelbelysning med namnet Luficer. Om man betänker det syntetiskt skapade ljus som vi kallar gott i det tillika syntetiskt skapade mörker de så kallade onda världshändelserna tjänar till så får man nog säga att nämnda cykellysebranding var rent lysande! Godhet och ondska - hur larvigt är det inte egentligen? För vilken sida man än förfäktar eller fäktar för så blir det med tiden inget annat än en parodi.
Vi blev ändliga
Vi har skapat en skapelse som gett oss möjligheten att uppleva allt vi inte är, vi har skapat konceptet ändlighet och konceptet död, och konceptet villkorlig kärlek. Vi har skapat idén att allt är en slump, och att allting är separerat. Vi har skapat ett enormt fängelse för oss där vi helt tappat kontakten med vår oändlighet.
Det var bara en tidsfråga innan vi upplevde det och därför upplever vi att vi är där nu. Just av den anledningen är vi här på jorden i detta nu – i denna tid 2012 - och av just den anledningen känner vi oss så långt ifrån det vi är – vilket är allsmäktiga allvetande och oändliga varelser.
Vi har också genom detta skapat ett helt nytt sätt att vara och observera livet. Vi har skapat något helt magiskt. För det är magiskt att finnas och vara som vi är.
Genomläsning rekommenderas. Klartext när den är som bäst - hos seilon.org.
Så var det med den saken. Underbart med människor som skriver om vad det går ut på, så att säga. De är svåra att finna, men de finns. Vi tenderar att vara fångade i det ljus vi skapat i det mörker vi skapat och inte riktigt se vad helheten är. Det är givetvis meningen med hela det luciferexperiment vi givit oss in i. Bra jobbat, samtliga!
Någon fyndig Schweizare på fyrtiotalet lanserade cykelbelysning med namnet Luficer. Om man betänker det syntetiskt skapade ljus som vi kallar gott i det tillika syntetiskt skapade mörker de så kallade onda världshändelserna tjänar till så får man nog säga att nämnda cykellysebranding var rent lysande! Godhet och ondska - hur larvigt är det inte egentligen? För vilken sida man än förfäktar eller fäktar för så blir det med tiden inget annat än en parodi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
