Symboliken brukar ju sällan utebli. Eller, rättare sagt kanske – symboliken finns alltid där men det är inte alltid man får syn på det. Ett förhållande som ju mycket väl kan bero på att vad man ser är det symboliska och att det hämtar sitt urmönster ur något mycket mera stadfäst än sättet det väljer att manifestera sig här och nu. Hursomhelst – båtlivet implicerar en viss bitterljuvhet. Efter månader av väntan och veckor av frustrerat skruvande hade båtprojektet redan innan sjösättandet passerat det stora flertalet av de projekt jag hängivit mig åt genom livet på frustrationsskalan.
Jag ska inte förneka att det höstliga impulsköpet och de långvågiga begärsvibrationer det hämtade sin pulsstyrka ur förändrat min exponering en aning. Jag har förlorat tålamod, inte till obetydlig del beroende på nämnda projekt. Den första fasen var att få båten sjösatt och användbar. Ett race liknande mången leveransprojekt genom åren dock det första av sin art sedan mitt liv här uppe tog sin början. Nästa fas och mentala egenblåslampa blev nyttjandet av detsamma. Själva båtåkandet. Som förutspått (och kanske just därför) knöt sig även där begäret hårt kring den lilla kärna av vilja som bor i sinnets epicentrum.
Fint väder är lika med båtväder, vilket i sin tur föranleder viss rastlöshet på land. Vilket subsekvent (ett ord vi saknar i svenskan) gör att den där exponerade förkortningen av tålamodsstubinen blir mantalsskriven i sinnets epicentrum. Farkosten i fråga är någotsånär svår att manövrera då den på grund av sitt format lätt fångas av vinden och därmed är milt uttryckt svårhanterlig för en ensamseglare en blåsig dag i en trång hamn. Efter att ha uttömt telefonbokens möjligheter till impulsiv naval assistans blev det igår dags för ett soloförsök. Det måste helt enkelt fungera att använda båten själv, annars riskerar den där knuten i mitten att sprida stinkande spår i den närmaste kretsen.
En timmes knopande och knapande gav replängder avstämda intill uppfattad. Dags för en paus och undertecknad tog helt sonika till kajutan för en halvtimmes vila. All den frustration repövningarna implicerat i sinnet spolades på en halvtimme bort. Med de små hamnvågornas ljuvliga kluckande mot skrovet, den lätta gungningen och den underbara, fuktiga luften som strömmande in genom luckan rensades sinnet från tvångets knut och ingöt optimism inför en första, triumfalisk och tillbudsfri ut- och anläggning å båtplatsen. Det är dessa vändningar som gör det så plågsamt.
Sagt och gjort and off we go. Inte direkt okomplicerat men så småningom var vi flott bojarna och fick ventilera de åtta mullrande cylindrarna i knappa tio minuter å fjärden norr hamnen. Mycket få saker kan mäta sig med känslan att framföra en båt. En större båt med försvarliga mängder muller under luckan förhöjer den känslan ytterligare. Kajutastundens frid parat med framförandets tjusning gör båtlivet ack så mycket mer komplicerat. Hade det inte varit för dessa saker hade jag med lätthet givit upp dethela. Tidsåtgången, sysslorna och omständigheten i handhavandet är alltför stora men vägs ändå på något sätt upp av dessa ögonblick.
Återkomsten till bryggan blev dessvärre allt annat än triumfalisk. Av en serie lyckliga omständigheter uppkom ingen person- eller sakskada men själva anläggandet tog minst 30 minuter och slår vilket cardio-pass som helst i intensitet. En stor del av problemet ligger i den olämpliga placeringen – en plats jag med den lilles hjälp valt. En del ligger i en krånglande växellåda och ytterligare en återfinns i det ringrostigt sjömansskap hos undertecknad. Det senare finner sin avrostning vid varje försök och växellådebekymret har delvist löst nu och löses helt vid vinterns genomgång. Bryggplatsfrågan ska om möjligt åtgärdas i dag. Jag har inte givit upp. Farkosten ska bli soloseglingsbar.
Men visst finns symboliken där i all önskvärd tydlighet. Den tillsynes obetydliga länken mellan land och fritt flytande. Att jag – som saker och ting nu är – måste få med mig någon annan för att kunna anträda vattnets flytande frihet, annars kommer jag knappt ur hamnen och är tillförsökrad ett mycket turbulent återinträde i detsamma. Parallellerna gentemot andra punkter i livet är inte få. Jag har aldrig varit någon lagspelare. Jag är utpräglat ensamt envis. Jag tycker inte om att vänta. När jag vill något så vill jag det oändligt mycket och omedelbart. En känsla som inte sällan hoppar upp i strupen och nästan kväver mig.
Jag får möta den där känslan rätt tydligt i och med båtprojektet. Jag får se mig själv förvandlas till total otålighet, får se mig själv tappa tålamod och koncept för några fjuttiga minuter i flytande tillstånd till sjöss. Det är inte vackert och jag blir inte stolt över den bild jag ser, men kan inte förneka att det är jag. Tvärtom, jag ser en seriefigur – en karikatyr av saker som funnits där hela tiden. Som ställt till det på olika sätt och som flankerat mina större missöden. "Det går så bra så". Min hustru vet exakt hur det börjar…
Är det inte så i livet - man möter sina tillkortakommanden om och om igen tills man står öga mot öga med en karikatyr av sig själv? Först då kan man se det absurda i vad det är man håller på med. Först då ser man de mönster som finns på botten och som bubblar upp genom de till en början blott enkla irritationsmomenten. Själv ser jag under stundom den där seriefiguren i spegelbilden. Båtlivsprojektet har varit mycket förtjänstfullt på den punkten.
Det finns nog många som upplevt liknande saker. Att nära en dröm om att åtnjuta naval frihet är inget lättviktigt fenomen. I grunden är det nog en relativt klassiskt manlig dröm. Fart, navigation och flytande frihet. Och så handlar det om vatten också, ett element till vilket åtminstone jag har kraftfullt sugande attraktion. Jag älskar vatten. Dess doft, dess omfamning, dess rörelser och dess trygga, stadiga men samtidigt lättrörliga närvaro. Där dessa passioner möter landlivets ljuvligheter är det ju inte mer än rimligt att något slags turbulens uppstår. Laddat. Åska.
Jag finner knuten där någonstans. Det är samma knut som gör att jag aldrig någonsin kan tänka mig att vara ute i god tid. Samma knut som gör att jag står där på perrongen och ser tåget åka iväg gång på gång. Samma knut som gjort att jag kunnat skjuta upp de stora ställningstagandena i livet år efter år. Likt gummisnoddarna runt guttaperkakärnan i en golfboll. Jag har snittat dem de senaste åren. Snodd efter snodd. Jag tror det inte är så många kvar nu men de som finns där är desto tydligare. Kärnan skuttar runt när snoddarna brister och knutarna ger upp. Jag tror man kan kalla det utveckling.
Nog om det. Världen är full av händelser. Och jag tror de ointräffade faktiskt leder sin kraft bakåt i tiden. Det skulle inte förvåna mig om vi får bevittna en verkligt omtumlande världslig händelse alldeles strax. Det känns verkligen så. Jag ska för en gångs skull bli helt tydlig med vad jag tror är en rimlig händelseutveckling:
De olympiska lekarna håller på som bäst. På en video från invigningsceremonin syns något slags flygande tefat av klassisk hollywood-femtiotalsstil och de allt-annat-än-mainstream-baserade informationshäraderna bubblar av dem. Kanaliseringar från något slags intergalaktiskt federation talar om att man ämnar anlända nu snart. Och samtidigt förefaller alla former till ekonomiskt och militärt sammanbrott fortsätta att inte riktigt gå att få till stånd, möjligtvis till följd av att det trots allt sitter människor längst ut på grenarna.
OK, låt oss då säga att de kommer – utomjordingarna, eller kanske snarare "utomjordingarna". I sina flygande farkoster, drivna av den energi vi inte har vett att skörda i farkoster skapade av och medförande teknik för människans fortlevnad (som redan funnits bland oss sedan länge). De skuldbelägger oss inte men de är här för att rädda oss. Rädda mänskligheten och jorden – en planet som vi svinat ner och förstört så att den kräver detta utomjordiska ingripande. De är här i fred för vårt bästa. De har samtalat med våra världsliga ledare en tid och man har kommit överens om en färdplan för att rädda världen och allt som finns i den. Det ekonomiska systemet upplöses och alla skulder skrivs av. Från och med nu ska vi leva i harmoni med naturen och ett resursbaserat ekonomiskt system sätts snabbt på plats under ljuset av besökarnas flygande farkoster men huvudsakligen i händerna på samma gamla gäng som styrt världen dit den är idag.
Jag säger inte att det kommer att bli så, men jag upplever det som en mycket möjlig utveckling. Och för den händelse det rullar ditåt vill jag bara säga denna sak en gång till: gå inte på det. Alltså: GÅ INTE PÅ DET. Vi människor behöver inte blir "räddade" en gång till. Vi behöver inte någon extern part som kommer in och placerar sin vilja i vårt sinne omklädd till vår egen. Vi behöver träda ut ur den bubbla där vi tror att vi ska bli omhändertagna och anträda den verklighet som funnits där hela tiden – den där vi var och en tar det oändliga personliga ansvaret för vad vi är, vad vi gör och vad vi skapar.
Då kan man inte sitta fast i småsaker i småbåtshamnen längre. Dags att växa upp.
tisdag 31 juli 2012
söndag 29 juli 2012
Vattenvirvlar
Någonstans bland vattenvirvlarna dyker en fundering kring vetenskap, vetande, foliehatteri och vad som är möjligt upp. Läste någonstans om en anordning kallad vattenvirvlare som enligt dess upphov återställer vattnets inneboende dynamik efter den omilda behandling trycksatta vattensystem utsätter detsamma för. Samstämmiga uppgifter ger vattenvirvlaren väl godkänt under det att en enig skeptiker- vetenskaps- och teknikgranskarkår sågar mer eller mindre virvlaren vid fotknölarna på grund av den rikliga avsaknaden av vetenskapliga bevis.
Kan det vara så enkelt att den fungerar bara om man verkligen tror på den? Och kan det vara så med till exempel vattenvirvlaren – är det inte då samma sak med precis alltihop. Vi är många som vet att till exempel positivt tänkande, affirmering, med mera har god effekt. Golfspelare vet hur bollar – under förutsättning av totalt frånvaro av tvivel – mycket gärna färdas de banor man föreställt sig att de ska göra i sinnet just ögonblicket innan man låter klubban träffa bollen. Zum beispiel.
Och när det nu faktiskt verkar vara på det sättet, är det inte så att bara sådant vi verkligen tycker att vi vet – det vi lärt oss – kan fungera. Eftersom tvivlet ju finns där i alla andra fall. Kanske sitter där någon som inte lärt sig hur till exempel den klassiska fysikens lagar kring energi stipulerar verkligeten någonstans och har konstruerat en evighetsmaskin. Någon tittar till honom eller henne och talar om att det är omöjligt. ”Ojdå, förlåt – det visste jag inte”, kanske denne någon genmäler.
Men skulle han eller hon få för sig att offentliggöra sina upptäckter blir denne någon givetvis utförligen förlöjligad. Annars kunde ju folk i allmänhet få för sig att grejorna skulle kunna funka och då skulle de ju göra det. Vilket i sin tur skulle bli ett redigt dråpslag för de som underblåser all form av innovationsförlöjligande.
Det kan ju verka enkelt, det där med att allt skulle vara möjligt. Men det kräver ganska mycket. Till exempel att man kan bortse från sådant man lärt sig som omöjligt. Det är ju nästan helt omöjligt. Kräver bland annat att man är helt och fullt klar med sig själv och varje liten fiber av tvivel eller tillkortakommanderädsla. Vilket ju kräver att rädslan som helhet är utplånad från sinnet. Åter till den inre tvättmaskinen, således. All verklig utvecklings egentliga ursprung.
Kan det vara så enkelt att den fungerar bara om man verkligen tror på den? Och kan det vara så med till exempel vattenvirvlaren – är det inte då samma sak med precis alltihop. Vi är många som vet att till exempel positivt tänkande, affirmering, med mera har god effekt. Golfspelare vet hur bollar – under förutsättning av totalt frånvaro av tvivel – mycket gärna färdas de banor man föreställt sig att de ska göra i sinnet just ögonblicket innan man låter klubban träffa bollen. Zum beispiel.
Och när det nu faktiskt verkar vara på det sättet, är det inte så att bara sådant vi verkligen tycker att vi vet – det vi lärt oss – kan fungera. Eftersom tvivlet ju finns där i alla andra fall. Kanske sitter där någon som inte lärt sig hur till exempel den klassiska fysikens lagar kring energi stipulerar verkligeten någonstans och har konstruerat en evighetsmaskin. Någon tittar till honom eller henne och talar om att det är omöjligt. ”Ojdå, förlåt – det visste jag inte”, kanske denne någon genmäler.
Men skulle han eller hon få för sig att offentliggöra sina upptäckter blir denne någon givetvis utförligen förlöjligad. Annars kunde ju folk i allmänhet få för sig att grejorna skulle kunna funka och då skulle de ju göra det. Vilket i sin tur skulle bli ett redigt dråpslag för de som underblåser all form av innovationsförlöjligande.
Det kan ju verka enkelt, det där med att allt skulle vara möjligt. Men det kräver ganska mycket. Till exempel att man kan bortse från sådant man lärt sig som omöjligt. Det är ju nästan helt omöjligt. Kräver bland annat att man är helt och fullt klar med sig själv och varje liten fiber av tvivel eller tillkortakommanderädsla. Vilket ju kräver att rädslan som helhet är utplånad från sinnet. Åter till den inre tvättmaskinen, således. All verklig utvecklings egentliga ursprung.
Om rutmönster
Dagens Medicin skriver lite om Chemtrails, på sitt eget lilla vis. Det tar kraft och kräver sin tribut på intellektet att undertrycka de symmetrier man ser ovan huvudet om när man väl slagit upp ögonen. Läs gärna kommentarerna också ;-). Hittat via folkvet.nu. Skeptiker - ett alldeles förtjusande epitet, inte sant? Skeptisk. Det är mycket nu, som sagt.
Tulle lille.
Tulle lille.
torsdag 26 juli 2012
Livsåskådning
Det kan inte vara lätt att förestå ett religiöst samfund i vår tid. Paradoxalt nog, kan tyckas, eftersom förutsättningarna för frågor kring åskådningen av livet har nog aldrig varit bättre. Människan som helhet står på randen av något verkligt meningslöst och har många frågor i sina hjärtan. Religionerna har många av svaren, djupt där nere i botten. Det är lite som med Aftonbladets ”…kan vara dold sjukdom”. Man utger sig för att ha svaret på de frågor som alla bär på, som följer med på köpet när man beslutar sig för att komma till liv här i vår värld, men för att få vara med och dela visdomen måste man ge något.
Man måste gå med i trossamfundet eller vad det nu må vara. Man måste hålla sig till församlingens, kyrkans, sektens, det politiska partiets, hackergruppens, lattemorsebarnvagnsfikagruppens, skinnskallegängets – ja – rådande gruppklusters överenskomna värdegrund. Och gör man inte det då är man en dålig medlem och får således inte tillgång till whatever visdom man kan tänkas ha på lager.
En sak till som ställer till det lite för de mer västerländska religionerna (fotbollsdyrkan och shoppingalkoholisters sammanslutningar inkluderade) är att man skriver sina potentiella medlemmar på näsan. Man får inte göra så. Enbart ytterst enfaldiga och vilsna individer går på det och sådana är det inte så gott om i våra dagar. De flesta som är här just nu har bra själslig koll. Och de som inte har det skaffar sig den snabbt när det beger sig. Har man lurat någon så går det över.
Vart får man då svar på frågor om livet ifrån? Först och främst måste man nog ärligen fråga sig om man verkligen vill veta. Kanske är det bättre att leva inom lådans holistiska form och inte utmana gränserna denna vända. Tror inte det ena är bättre än det andra, alla väljer fritt. Envisas man med att försöka ta reda på vad livet är har man ju inget val. Lever man däremot i strikt konvergens med vad som här stämplats normalt i vederbörlig fruktan för t.ex. döden eller andra externa auktoriteter – ja då är det nog lugnast att göra det så mysigt man kan för sig inne i lådan. Kan bli hur bra som helst.
Svaren finns inte ute där, inte skrivna i någon bok eller inkodade i några magiska kalendrar. Svaren finns bara i den som söker dem. Det är därför sökandet är så ohyggligt spännande. Visst finns där information – massor. Precis överallt. Men svaren – de finns bara i den som söker, helt oaktat vilka informationsfloder man väljer att begagna för sin resa. För egen del märker jag att pusselbitar av information dyker upp på de minst väntade ställen. Återigen har en viss hollowoodproduktion (off-site) bidragit med ett alldeles fantastiskt beskrivande av livets låda. Lost, säsong två, avsnitt 18. Just detta klipp finns inte på YouTube, men finns att avnjuta på denna länk. Börjar vid 35 minuter exakt.
Smart serie. Många vägrar se det och vill istället att det ska vara en produktion som huvudsakligen handlar om folk som springer runt i skogen och att de som skapat den inte haft någon plan. Smart val om man vill göra spelet här ytterligare lite mer komplext. Jag är imponerad.
Informationsfloden är mångfacetterad och till största delen väldigt skev i sin återgivning. Där finns myriarder beskrivningar av de ondskefulla planer som sköljt och sköljer över mänskligheten. Planer vars upphov inte mer än motdragsmässigt klädsamt verkar invända mot att de hamnar under ljuskäglan och ”avslöjas”. Det är en del av energispelet, en viktig del. Man kan inte plundra själar på energi om de inte är med på det. Man kan inte ta kraft och suga musten ur individer om de själva inte lämnar sitt själsliga medgivande någonstans på andra sidan draperiet.
Allt skit som händer. Allt vi är rädda för, arga, upprörda, ”rasande”. Allt som händer och som vi uppfattar som eländigt – vi lämnar vårt energibidrag precis just där. Vi går genom att erkänna tryckpunkterna, tycka, jämra oss eller vad vi nu gör upphovet till händelsen till viljes och sänder energi mot detsamma. Lämnar vi inte vårt energibidrag så försvinner hela spelet. Vi har alla valt att spela det här spelet. Precis allihopa. Det gör oss så vanvettigt coola om man tänker på det. På baksidan av TV-spelet skulle det ha stått något i stil med:
”Jorden är i stor fara. Ett gäng makthungriga och blodtörstiga bad-guys har tagit över planeten och har hållit innevånarna förslavade i årtusenden med hjälp av sina mani-slantar. Man tänker nu ersätta slantarna med ett direkt tyrraniskt system där man skuldsätter alla innevånare direkt mot sin utandningsluft. Som avatar på jorden får du kämpa mot slingrande lögner, zombies, desinformation och dessutom slåss för din fortsatta överlevnad i en värld av skapade brister på allt av värde och nytta.”
Inget som rekommenderas för barn, precis. Visst, det kanske finns många unga själar bland oss, men jag undrar om det inte är ett slags kuliss. Ett slags statister som lika gärna kunde varit av papp. Själva spelet spelas mellan förslagna motparter i bana efter bana. Jag tror sista banan är spektakulär. Helt enastående och med en fantastisk vinjett. Och jag vet att vi precis börjat spela den. Läckert!
Man måste gå med i trossamfundet eller vad det nu må vara. Man måste hålla sig till församlingens, kyrkans, sektens, det politiska partiets, hackergruppens, lattemorsebarnvagnsfikagruppens, skinnskallegängets – ja – rådande gruppklusters överenskomna värdegrund. Och gör man inte det då är man en dålig medlem och får således inte tillgång till whatever visdom man kan tänkas ha på lager.
En sak till som ställer till det lite för de mer västerländska religionerna (fotbollsdyrkan och shoppingalkoholisters sammanslutningar inkluderade) är att man skriver sina potentiella medlemmar på näsan. Man får inte göra så. Enbart ytterst enfaldiga och vilsna individer går på det och sådana är det inte så gott om i våra dagar. De flesta som är här just nu har bra själslig koll. Och de som inte har det skaffar sig den snabbt när det beger sig. Har man lurat någon så går det över.
Vart får man då svar på frågor om livet ifrån? Först och främst måste man nog ärligen fråga sig om man verkligen vill veta. Kanske är det bättre att leva inom lådans holistiska form och inte utmana gränserna denna vända. Tror inte det ena är bättre än det andra, alla väljer fritt. Envisas man med att försöka ta reda på vad livet är har man ju inget val. Lever man däremot i strikt konvergens med vad som här stämplats normalt i vederbörlig fruktan för t.ex. döden eller andra externa auktoriteter – ja då är det nog lugnast att göra det så mysigt man kan för sig inne i lådan. Kan bli hur bra som helst.
Svaren finns inte ute där, inte skrivna i någon bok eller inkodade i några magiska kalendrar. Svaren finns bara i den som söker dem. Det är därför sökandet är så ohyggligt spännande. Visst finns där information – massor. Precis överallt. Men svaren – de finns bara i den som söker, helt oaktat vilka informationsfloder man väljer att begagna för sin resa. För egen del märker jag att pusselbitar av information dyker upp på de minst väntade ställen. Återigen har en viss hollowoodproduktion (off-site) bidragit med ett alldeles fantastiskt beskrivande av livets låda. Lost, säsong två, avsnitt 18. Just detta klipp finns inte på YouTube, men finns att avnjuta på denna länk. Börjar vid 35 minuter exakt.
Smart serie. Många vägrar se det och vill istället att det ska vara en produktion som huvudsakligen handlar om folk som springer runt i skogen och att de som skapat den inte haft någon plan. Smart val om man vill göra spelet här ytterligare lite mer komplext. Jag är imponerad.
Informationsfloden är mångfacetterad och till största delen väldigt skev i sin återgivning. Där finns myriarder beskrivningar av de ondskefulla planer som sköljt och sköljer över mänskligheten. Planer vars upphov inte mer än motdragsmässigt klädsamt verkar invända mot att de hamnar under ljuskäglan och ”avslöjas”. Det är en del av energispelet, en viktig del. Man kan inte plundra själar på energi om de inte är med på det. Man kan inte ta kraft och suga musten ur individer om de själva inte lämnar sitt själsliga medgivande någonstans på andra sidan draperiet.
Allt skit som händer. Allt vi är rädda för, arga, upprörda, ”rasande”. Allt som händer och som vi uppfattar som eländigt – vi lämnar vårt energibidrag precis just där. Vi går genom att erkänna tryckpunkterna, tycka, jämra oss eller vad vi nu gör upphovet till händelsen till viljes och sänder energi mot detsamma. Lämnar vi inte vårt energibidrag så försvinner hela spelet. Vi har alla valt att spela det här spelet. Precis allihopa. Det gör oss så vanvettigt coola om man tänker på det. På baksidan av TV-spelet skulle det ha stått något i stil med:
”Jorden är i stor fara. Ett gäng makthungriga och blodtörstiga bad-guys har tagit över planeten och har hållit innevånarna förslavade i årtusenden med hjälp av sina mani-slantar. Man tänker nu ersätta slantarna med ett direkt tyrraniskt system där man skuldsätter alla innevånare direkt mot sin utandningsluft. Som avatar på jorden får du kämpa mot slingrande lögner, zombies, desinformation och dessutom slåss för din fortsatta överlevnad i en värld av skapade brister på allt av värde och nytta.”
Inget som rekommenderas för barn, precis. Visst, det kanske finns många unga själar bland oss, men jag undrar om det inte är ett slags kuliss. Ett slags statister som lika gärna kunde varit av papp. Själva spelet spelas mellan förslagna motparter i bana efter bana. Jag tror sista banan är spektakulär. Helt enastående och med en fantastisk vinjett. Och jag vet att vi precis börjat spela den. Läckert!
tisdag 24 juli 2012
Surr
Det surrar som vanligt om sommaren, ungefär. Man bör kanske betänka att tiden aldrig snurrat snabbare och därför är intrycksintensiteten i sedvanlig ordning betydligt högre än någonsin för oss under våra nuvarande härvaranden. De "händelser" som omnämns i det egentligen fullkomligt genomskådade kanalerna (kallat "media", inte sällan med ett välförtjänt hor-prefix) är nog den enda sanna skådeplatsen för de skeenden som beskrivs. Det är ju aldrig någonsin inte ens i närheten än som det beskrivs. Och jag är övertygad om att så gott som var och en som ens försökt sig på att tränga in brusets alla molekyler faktiskt kommit till den insikten.
Värre är det då med de som inte bemödar sig vilja begripa men som ändå anser sig vara tvungna att svälja åsiktsbetet helt och hållet, de så kallade nyttiga idioterna. Skränarna. De är inte så många längre och de flesta av dem börjar bli rejält hesa och trötta på sig själv. Det ger med sig. Allt har ett syfte och skränarna har det omistliga syftet att slutligen nöta död på vad som redan från början tanklöst repeterats utan ens skuggan av försök till intelligent bedömning. Sådant är ohyggligt tröttsamt – att för sig själv och för andra gå runt och bära fasaden av ett bedrägeri av så gigantiska proportioner att ingen riktigt kan genomskåda det. Att bära runt på det blir med tiden betydligt tyngre än att faktiskt vända motvinden ryggen och följa den sanning var och en till syvende och sist bär i sitt eget hjärta.
Smartast är som vad från min horisont ser ut att vara det stora flertalet. De som instinktivt valt bort flödena och lögnerna i enlighet med själens förståelse för dess relevans. De som skiter i det och uppriktigt ger blanka fan i hur vapenlagstiftningen i USA påverkas av så kallad ensam galning farit fram, vad diverse nytillträdda presidenter i t.ex. Egypten egentligen är förena filurer, samt – givetvis – vad som egentligen döljs bakom de duperande massorna information som sägs välla fram ur Syrien. Bah! Smartast av alla är de som inser irrelevansen hos precis allt detta innan informationen ens träffat det egna sinnet.
Det måste vara motigt att drivas av negativ energi dessa dagar. Att någon knappt ens märker hur bedrägeriet förlorar sin existens eftersom det stora flertalet på diverse grunder bara skiter i det. Visst, några skränare finns kvar men det är bara en tidsfråga innan de tystnar – av en eller annan anledning. Många av bedrägeriets huvudmän kanske börjar oroa sig. Finns ingen anledning, det kommer inte att bli något blodbad eller utkrävande av hämnd. Allt som kommer att hända är att de kommer att framstå i sitt egenproducerade löjes bländande skimmer. Obehagligt – ja, så synnerligen. Men säkerligen en väldigt utvecklande erfarenhet och det är ju vad det går ut på när allt kommer omkring.
Med de olympiska lekarna, de annalkande utomjordingarna och det sedvanligt överhängande ekonomiska sammanbrottet på den tapet bakom vilken den nya världsordningens tillika tredje världskrigets styrkor i privat uringentingfinansierad form sedan en tid redan erhållit sin slutliga form kan man tycka att man borde oroa sig. Gnistorna kan nog synas, vara sig det är via någon lämpligt placerad massförödelse av explosiv, biologisk, förmodat interstellär eller rent monetär form. Men finns där något att antända? Är gasblandningen verkligen giftig nog? Nej. Människan har kommit längre än så. Denna gång kommer explosionen att utebli. Kolven kommer att stanna. Bedrägeriets hjul stannar och vi inser att vad som såg ut som framdrift var ett fossil i ljuset av vad vi är kapabla till.
Värre är det då med de som inte bemödar sig vilja begripa men som ändå anser sig vara tvungna att svälja åsiktsbetet helt och hållet, de så kallade nyttiga idioterna. Skränarna. De är inte så många längre och de flesta av dem börjar bli rejält hesa och trötta på sig själv. Det ger med sig. Allt har ett syfte och skränarna har det omistliga syftet att slutligen nöta död på vad som redan från början tanklöst repeterats utan ens skuggan av försök till intelligent bedömning. Sådant är ohyggligt tröttsamt – att för sig själv och för andra gå runt och bära fasaden av ett bedrägeri av så gigantiska proportioner att ingen riktigt kan genomskåda det. Att bära runt på det blir med tiden betydligt tyngre än att faktiskt vända motvinden ryggen och följa den sanning var och en till syvende och sist bär i sitt eget hjärta.
Smartast är som vad från min horisont ser ut att vara det stora flertalet. De som instinktivt valt bort flödena och lögnerna i enlighet med själens förståelse för dess relevans. De som skiter i det och uppriktigt ger blanka fan i hur vapenlagstiftningen i USA påverkas av så kallad ensam galning farit fram, vad diverse nytillträdda presidenter i t.ex. Egypten egentligen är förena filurer, samt – givetvis – vad som egentligen döljs bakom de duperande massorna information som sägs välla fram ur Syrien. Bah! Smartast av alla är de som inser irrelevansen hos precis allt detta innan informationen ens träffat det egna sinnet.
Det måste vara motigt att drivas av negativ energi dessa dagar. Att någon knappt ens märker hur bedrägeriet förlorar sin existens eftersom det stora flertalet på diverse grunder bara skiter i det. Visst, några skränare finns kvar men det är bara en tidsfråga innan de tystnar – av en eller annan anledning. Många av bedrägeriets huvudmän kanske börjar oroa sig. Finns ingen anledning, det kommer inte att bli något blodbad eller utkrävande av hämnd. Allt som kommer att hända är att de kommer att framstå i sitt egenproducerade löjes bländande skimmer. Obehagligt – ja, så synnerligen. Men säkerligen en väldigt utvecklande erfarenhet och det är ju vad det går ut på när allt kommer omkring.
Med de olympiska lekarna, de annalkande utomjordingarna och det sedvanligt överhängande ekonomiska sammanbrottet på den tapet bakom vilken den nya världsordningens tillika tredje världskrigets styrkor i privat uringentingfinansierad form sedan en tid redan erhållit sin slutliga form kan man tycka att man borde oroa sig. Gnistorna kan nog synas, vara sig det är via någon lämpligt placerad massförödelse av explosiv, biologisk, förmodat interstellär eller rent monetär form. Men finns där något att antända? Är gasblandningen verkligen giftig nog? Nej. Människan har kommit längre än så. Denna gång kommer explosionen att utebli. Kolven kommer att stanna. Bedrägeriets hjul stannar och vi inser att vad som såg ut som framdrift var ett fossil i ljuset av vad vi är kapabla till.
fredag 20 juli 2012
Byggt för att gå sönder
I går stannade gräsklippartraktorn igen. Den har säkerligen tjugo år på nacken och när vi hämtade den för sisådär tre år sedan hos den mycket slingrige säljaren ropade han ”och kom inte tillbaka när det blir bekymmer!” efter oss. Jo, jag borde ha anat. Ändå har jag envisats med att hålla den igång och spenderat otaliga timmar på diverse mer eller mindre permanenta reparationer. Så i går stannade den igen. Klippaggregatet slutade rotera efter två varv runt gräsmattan.
Jag var redan mekaniskt grundirriterad då jag den senaste månaden öst in timmar på att renovera en båt jag trodde att jag skulle få servad av en fackman. Jag som aldrig tagit i förbränningsteknik ens med tång har denna sommar haft mer olja på händer och armar än dittills totalt under livets föregående 37 år. Det var därför med viss vrede jag i stundens ingivelse beslutade mig för att vräka den krånglande klipparen ner i det lägligt närbelägna diket.
Gick sådär. Precis när jag trodde att jag tippat åbäket och slutade trycka på återfick den balansen och utdelade med sin ratt en fullträff mot min tinning. Ilskan var ett faktum och min hustru fick för första gången på fyra år se mig heligt förbannad. En halvtimme senare stod jag hos Lantmanna och betalade en ny klippartraktor. En dyrköpt men ändock någorlunda sinnesfrid kom att infinna sig till dess att det för tillfället skinande nyförvärvet uppvisar de brister som den har designats med för att hålla marknaden i rörelse.
Allt vi köper är ju konstruerat för att gå sönder. De utbytbara minneskort som tidigare fanns i telefonerna är borta. Saker är hermetiskt tillslutna á la iOS där inte ens lokala filer finns att tillgå mellan applikationer för att framtvinga totalt ägande av all information från molnets sida. Sådan är designen och den är så långt ifrån intelligent man kan komma – ur ett brukarperspektiv, vill säga. Ser man däremot motiven bakom teknologins sponsorer är bilden en annan.
Det är med samhällsskicket, ekonomin, politiken och alla de storskaliga strukturer vi har att göra med precis som det är med vårt tekniska paradigm. Alltsammans är konstruerat för att ge upphov till de rätta brottanvisningarna, obalanserna och anomalierna. Det hänger ihop i en helhet som för brukaren ser dysfunktionellt ut men som för regissören tills ganska nyligen gick som ett väloljat schweiziskt kvalitetsur.
Alla de saker vi accepterat, alla de system och strukturer som har skapats för att gå sönder och som finns eftersom det schemalagda sammanbrottet är upphov till nästa fasa i mänsklighetens demokratiska fars nummer femtioelva bär samma oärliga tecken. Mänskligheten skådar igenom dem nu, medvetet eller undermedvetet. Vi har tröttnat. Vi vet ju vad det handlar om, egentligen. Vi bryr oss inte om bedrägeriets omfattning längre. Skiten ska bort så att vi får visa oss själva och varandra vad vi är kapabla till.
När vi tröttnar och försöker slänga alltihop i diket kommer det att ge oss en liten blåtira över vänster öga men det är också allt. Vi tvingas att ta ställning i oss själva och med den insikten och det ställningstagandet i bagaget kan småskaligheten anträdas och breda ut sig till det globala rövknullandets stora förtret.
"Ha - ständigt denna vessla", sa Sventon.
Jag var redan mekaniskt grundirriterad då jag den senaste månaden öst in timmar på att renovera en båt jag trodde att jag skulle få servad av en fackman. Jag som aldrig tagit i förbränningsteknik ens med tång har denna sommar haft mer olja på händer och armar än dittills totalt under livets föregående 37 år. Det var därför med viss vrede jag i stundens ingivelse beslutade mig för att vräka den krånglande klipparen ner i det lägligt närbelägna diket.
Gick sådär. Precis när jag trodde att jag tippat åbäket och slutade trycka på återfick den balansen och utdelade med sin ratt en fullträff mot min tinning. Ilskan var ett faktum och min hustru fick för första gången på fyra år se mig heligt förbannad. En halvtimme senare stod jag hos Lantmanna och betalade en ny klippartraktor. En dyrköpt men ändock någorlunda sinnesfrid kom att infinna sig till dess att det för tillfället skinande nyförvärvet uppvisar de brister som den har designats med för att hålla marknaden i rörelse.
Allt vi köper är ju konstruerat för att gå sönder. De utbytbara minneskort som tidigare fanns i telefonerna är borta. Saker är hermetiskt tillslutna á la iOS där inte ens lokala filer finns att tillgå mellan applikationer för att framtvinga totalt ägande av all information från molnets sida. Sådan är designen och den är så långt ifrån intelligent man kan komma – ur ett brukarperspektiv, vill säga. Ser man däremot motiven bakom teknologins sponsorer är bilden en annan.
Det är med samhällsskicket, ekonomin, politiken och alla de storskaliga strukturer vi har att göra med precis som det är med vårt tekniska paradigm. Alltsammans är konstruerat för att ge upphov till de rätta brottanvisningarna, obalanserna och anomalierna. Det hänger ihop i en helhet som för brukaren ser dysfunktionellt ut men som för regissören tills ganska nyligen gick som ett väloljat schweiziskt kvalitetsur.
Alla de saker vi accepterat, alla de system och strukturer som har skapats för att gå sönder och som finns eftersom det schemalagda sammanbrottet är upphov till nästa fasa i mänsklighetens demokratiska fars nummer femtioelva bär samma oärliga tecken. Mänskligheten skådar igenom dem nu, medvetet eller undermedvetet. Vi har tröttnat. Vi vet ju vad det handlar om, egentligen. Vi bryr oss inte om bedrägeriets omfattning längre. Skiten ska bort så att vi får visa oss själva och varandra vad vi är kapabla till.
När vi tröttnar och försöker slänga alltihop i diket kommer det att ge oss en liten blåtira över vänster öga men det är också allt. Vi tvingas att ta ställning i oss själva och med den insikten och det ställningstagandet i bagaget kan småskaligheten anträdas och breda ut sig till det globala rövknullandets stora förtret.
"Ha - ständigt denna vessla", sa Sventon.
söndag 15 juli 2012
Blandat
Jag konstaterar att det blivit lite glest på publiceringsfonten. Så kan det bli. Jag tror faktiskt att det är riktigt sunt. Mycket annat att pyssla med. Och så är det där med att det inte finns så mycket att skriva om. Eller – rättare sagt – det finns inte så mycket att skriva om det som finns att skriva om. För visst händer det grejor – massor och massor av grejor. Och det går bra. Det lutar så brant åt rätt håll om man önskar de saker jag önskar för livet och dess innehåll. Mera värme, mera närhet och gladare folk i varje buske.
Horder av människor vaknar upp till ett helt nytt liv. Inte ett liv där allt runtomkring förändrats; inte direkt; utan ett liv där man helt och hållet själv orienterat sig i enlighet med sin inbyggda alltid närvarande kompass med en deviation fastställt till exakt noll. Man vaknar upp med en varm, närvarande och glad känsla mitt i sitt innersta och från den dagen är världen totalt förändrad. Det går fort, faktiskt. Människor kastar sina förbehåll i rask takt för att anträda vad som nog får kallas det äkta livet med i framtiden väl förankrad förväntan.
I och med att allt det där händer så ser världen som sagt annorlunda ut. Det behöver inte längre påpekas alla de små och stora saker som funnits här för att hålla oss i schack. Det är nog så att det helt enkelt – även det – behöver upptäckas inifrån. Och troligtvis är det just därför det funnits (eller kanske finns, beroende på synsätt). Vi har hjälpt varandra att väcka varandra genom att peka på allt som är uppåt väggarna. Och visst behöver det fortfarande pekas; men mina ord är i nuläget slut på den bogen. Sorry. Eller grattis.
Virtuell närvaro
De där små – tillsynes helt värdelösa – statusuppdateringarna som stjäl mer av nuet än de kanske egentligen borde. De där avbrotten som präglar den högbestrålade människan, tidvis mig själv inkluderat. Ibland blir det lite absurt. Som när någon inte kan spela vidare given i plump eftersom hon inte vet vad den sociala signalen bär för innehåll.
Men samtidigt som det kan verka lite lätt vettvilligt – är det inte helt enastående vilken känsla av närvaro alltihopa ger? För oaktat motiven, innehållen och budskapen – för allt detta inte mänskligheten närmare varandra med en hastighet som överträffar allt? Med den direkta konsekvensen att det inte längre går att hålla oss konstgjort separerade. Den illusionen är redan passé; vi ska bara inse det.
Facekeeping
När vad som varit faller i takt med att saker faller på plats i och mellan oss är det mycket som ska försvinna, tvivelsutan. Så kallade konstruktioner. Fenomenet facekeeping ses nu nå helt astronomiska höjder där äretorn skjuter upp genom varandra i kluster som tar kol på sig själva – precis som det var avsett. Inget konstigt med det heller, men att hålla masken, att inte förlora ansiktet, att stå tankemässigt och holistiskt påskinbart oberörd – allt detta är en konstart som vi kommer att förlora.
Det som händer händer ju ändå. Om någon gör något dumt så har denne någon gjort något dumt. Att försöka spackla över det, skylla på någon annan eller i efterhand manipulera förutsättningarna bakåt i tiden för att låta påskina att det dumma i själva verket var smart, genomtänkt och strategiskt (jo, det brukar heta så ;-) gör ju dumheten mångfalt större.
Det som händer händer ju som sagt och händelsernas upprinnelse, verkliga effekt och avsikter finns inkodat i det som utgör grunden för vad vi upplever. Att låssas som om vi kan blinka bort det eller försöka avleda uppmärksamheten är ju egentligen ganska skrattretande. Precis lika dumt som att försöka hålla någons misstag mot den som begått dem. Misstag blir lärdomar. Facekeepingkulturen syftar – för utövarna – till att slippa dra lärdom, vilket givetvis blir en mycket intressant lärdom i sinom tid.
Nu kommer utomjordingarna
”And now for something completley different”. Utomjordingarna är i antågande. Vi står på stranden och hör ljudet från vågen av erkännanden, tillkännagivanden och undslippanden. Utomjordingarna, de som varit här, kanske rent av finns här och de som med all orkestrerad sannolikhet kommer att visa sig med plötsligt väldokumenterad och hastigt trovärdighetsomkastad signalstyrka. De finns.
Men oavsett vad det är vi kommer att få se så är det nog mer väsentligt än någonsin att följa den egna känslan för vad det är man ser. Att polera glaset på den inre kompassen. Där ekonomisk stress inte längre hjälper tar vi till militär konfrontation och när inte ens det biter för att flytta fokus i den världsomspännande facekeeping- och sheepkeepingoperationen så tar man fram utomjordingarna.
Skulle inte förvåna mig om nämnda utomvånare faktiskt bjuder sina regissörer på en riktigt skojig överraskning. Den som lever får se. Skadar nog inte att förhålla sig avvaktande till intryck intills dess de processats genom den inre kompassens navigationssystem. Lycka till.
Horder av människor vaknar upp till ett helt nytt liv. Inte ett liv där allt runtomkring förändrats; inte direkt; utan ett liv där man helt och hållet själv orienterat sig i enlighet med sin inbyggda alltid närvarande kompass med en deviation fastställt till exakt noll. Man vaknar upp med en varm, närvarande och glad känsla mitt i sitt innersta och från den dagen är världen totalt förändrad. Det går fort, faktiskt. Människor kastar sina förbehåll i rask takt för att anträda vad som nog får kallas det äkta livet med i framtiden väl förankrad förväntan.
I och med att allt det där händer så ser världen som sagt annorlunda ut. Det behöver inte längre påpekas alla de små och stora saker som funnits här för att hålla oss i schack. Det är nog så att det helt enkelt – även det – behöver upptäckas inifrån. Och troligtvis är det just därför det funnits (eller kanske finns, beroende på synsätt). Vi har hjälpt varandra att väcka varandra genom att peka på allt som är uppåt väggarna. Och visst behöver det fortfarande pekas; men mina ord är i nuläget slut på den bogen. Sorry. Eller grattis.
Virtuell närvaro
De där små – tillsynes helt värdelösa – statusuppdateringarna som stjäl mer av nuet än de kanske egentligen borde. De där avbrotten som präglar den högbestrålade människan, tidvis mig själv inkluderat. Ibland blir det lite absurt. Som när någon inte kan spela vidare given i plump eftersom hon inte vet vad den sociala signalen bär för innehåll.
Men samtidigt som det kan verka lite lätt vettvilligt – är det inte helt enastående vilken känsla av närvaro alltihopa ger? För oaktat motiven, innehållen och budskapen – för allt detta inte mänskligheten närmare varandra med en hastighet som överträffar allt? Med den direkta konsekvensen att det inte längre går att hålla oss konstgjort separerade. Den illusionen är redan passé; vi ska bara inse det.
Facekeeping
När vad som varit faller i takt med att saker faller på plats i och mellan oss är det mycket som ska försvinna, tvivelsutan. Så kallade konstruktioner. Fenomenet facekeeping ses nu nå helt astronomiska höjder där äretorn skjuter upp genom varandra i kluster som tar kol på sig själva – precis som det var avsett. Inget konstigt med det heller, men att hålla masken, att inte förlora ansiktet, att stå tankemässigt och holistiskt påskinbart oberörd – allt detta är en konstart som vi kommer att förlora.
Det som händer händer ju ändå. Om någon gör något dumt så har denne någon gjort något dumt. Att försöka spackla över det, skylla på någon annan eller i efterhand manipulera förutsättningarna bakåt i tiden för att låta påskina att det dumma i själva verket var smart, genomtänkt och strategiskt (jo, det brukar heta så ;-) gör ju dumheten mångfalt större.
Det som händer händer ju som sagt och händelsernas upprinnelse, verkliga effekt och avsikter finns inkodat i det som utgör grunden för vad vi upplever. Att låssas som om vi kan blinka bort det eller försöka avleda uppmärksamheten är ju egentligen ganska skrattretande. Precis lika dumt som att försöka hålla någons misstag mot den som begått dem. Misstag blir lärdomar. Facekeepingkulturen syftar – för utövarna – till att slippa dra lärdom, vilket givetvis blir en mycket intressant lärdom i sinom tid.
Nu kommer utomjordingarna
”And now for something completley different”. Utomjordingarna är i antågande. Vi står på stranden och hör ljudet från vågen av erkännanden, tillkännagivanden och undslippanden. Utomjordingarna, de som varit här, kanske rent av finns här och de som med all orkestrerad sannolikhet kommer att visa sig med plötsligt väldokumenterad och hastigt trovärdighetsomkastad signalstyrka. De finns.
Men oavsett vad det är vi kommer att få se så är det nog mer väsentligt än någonsin att följa den egna känslan för vad det är man ser. Att polera glaset på den inre kompassen. Där ekonomisk stress inte längre hjälper tar vi till militär konfrontation och när inte ens det biter för att flytta fokus i den världsomspännande facekeeping- och sheepkeepingoperationen så tar man fram utomjordingarna.
Skulle inte förvåna mig om nämnda utomvånare faktiskt bjuder sina regissörer på en riktigt skojig överraskning. Den som lever får se. Skadar nog inte att förhålla sig avvaktande till intryck intills dess de processats genom den inre kompassens navigationssystem. Lycka till.
lördag 7 juli 2012
Lite om livet
Jag slås ofta av att vi knatar runt här och tycker och tänker en massa saker kring hur vi ska leva och framförallt hur vi ska undvika att dö men hur vi envist förnekar oss själva frågan kring vad livet egentligen är. Jag måste nog erkänna att jag kan bli en smula frustrerad över detta i min mening ganska menlösa förhållningssätt till livet självt.
Min fru läser många bloggar. Och eftersom vi denna förmiddag häckar i en soffa med långsamt bredband i en mycket regnig by bland bergen läser jag från hennes skärm en mycket välordande skribent under benämningen "confessions of a lovely borderline" som slåss med den precis-bara-nästan övervägande önskan att ta livet av sig själv. På riktigt. Nästan varje dag.
Genialiskt ur gränslandet när man slåss med utmaningen leva eller dö under grovt medicinerade förhållanden i den kvarn som det fyrkantiga krossa-människans-sanna-natur-samhällets framkant lyckats få på plats för de som drar sökandet över den fysiska smärtgränsen. Kanske ryggar man först tillbaka inför uppriktigheten, men värmen och klarsynen går inte att ta miste på. Livet skärskådat med döden som motpol. Vad annars finns att tillgå för den som får lära sig att andra former av sökande inte är tillåtna?
Det här är på riktigt. Alltihopa. En verklig illusion. En dröm som alla andra, men den dröm markören befinner sig i och den där vi för närvarande ser oss själva och varandra. Jag tänker mycket på hur det hänger ihop. Jag tillåter mig leka med tankar, verklighetsbiler och livsåskådningar precis som jag önskar. Det har jag mer eller mindre alltid gjort. Och sannolikt är det därför jag hållit mig relativt sund – i mitt eget tycke.
Och nej - ingen av oss är självmordsbenägna. Vi bara tänker. Jag vet - man får inte det. Men vi gör det ändå - ha!
Min fru läser många bloggar. Och eftersom vi denna förmiddag häckar i en soffa med långsamt bredband i en mycket regnig by bland bergen läser jag från hennes skärm en mycket välordande skribent under benämningen "confessions of a lovely borderline" som slåss med den precis-bara-nästan övervägande önskan att ta livet av sig själv. På riktigt. Nästan varje dag.
Vi är som myror som försöker förstå objektorienterad systemutveckling. Orka upprätthålla bilden av sig själv som jäktad it-myra när det är så uppenbart att man bor i en stack.
Ur jag vill höra en öde helg explodera utanför ditt fönster ibland blir jag så störd av tystnaden här.
Genialiskt ur gränslandet när man slåss med utmaningen leva eller dö under grovt medicinerade förhållanden i den kvarn som det fyrkantiga krossa-människans-sanna-natur-samhällets framkant lyckats få på plats för de som drar sökandet över den fysiska smärtgränsen. Kanske ryggar man först tillbaka inför uppriktigheten, men värmen och klarsynen går inte att ta miste på. Livet skärskådat med döden som motpol. Vad annars finns att tillgå för den som får lära sig att andra former av sökande inte är tillåtna?
Det här är på riktigt. Alltihopa. En verklig illusion. En dröm som alla andra, men den dröm markören befinner sig i och den där vi för närvarande ser oss själva och varandra. Jag tänker mycket på hur det hänger ihop. Jag tillåter mig leka med tankar, verklighetsbiler och livsåskådningar precis som jag önskar. Det har jag mer eller mindre alltid gjort. Och sannolikt är det därför jag hållit mig relativt sund – i mitt eget tycke.
Och nej - ingen av oss är självmordsbenägna. Vi bara tänker. Jag vet - man får inte det. Men vi gör det ändå - ha!
Välskrivet
Pål Bergström skriver sammanfattar sakers tillstånd på ett mycket förtjänstfullt sätt i "Sverige kommer ha ett nytt statsskick inom 2-5 år". För även om det inte kanske direkt syns för det rättrådigt faktatränade ögat så mullrar det i backen. Det är ett bra muller. Ett muller som gör att man om de där 2-5 åren Bergström pratar om inte längre kommer att behöva ställa väckarklockan på 06.45, dra ungen med skohorn ur sängen för att hamna fel i relationerna varje dag utan istället leva utifrån vad man verkligen behöver i det överflöd vi skapar åt oss själva och varandra när vi så önskar.
torsdag 5 juli 2012
Om naval maniskhet
Jag köpte en båt i höstas. Efter en sommar av utdragen båtfrossa och periodiskt svårartat skrovknarkande å blocket blev det en nästan två ton tung 21-fotare av så kallad midcabinmodell med V8-motor och dethela. Håhåjaja. Nu var det inte en sådan jag skulle ha från början. Jag ville ut på sjön. Ville åka runt och bada lite. Fiska, kanske. Jag ville ha en båt eftersom jag älskar att befinna mig på och i vattnet.
När jag var liten bodde jag i stugan nästan hela somrarna, dels med mina föräldrar och dels med min farmor och farfar. Stugan ligger vid havet, och då menar jag verkligen vid havet - sisådär tjugo meter från östersjöns vattenyta. Att titta på nämnda vattenyta och veta att man när som helst kan ta sig ut på den med båten är en sak.
Att titta på vattnet och veta att man inte kan nå öarna eftersom man inte har någon båt är något fullkomligt annat. Jag tror att de som levt nära vatten vet ungefär vad jag talar om. Det finns de jag pratat om detta med som inte begriper alls och så finns det de som förstår exakt vad jag menar. De sistnämnda har alltid bott vid vatten. Att vara vid vatten men inte ha någon båt är plågsamt. Som att älska någon genom en glasskiva.
Så. När min salig fader härförleden lämnade in handuken och den båt som hörde till nämnda sommarstuga raskt försåldes greps jag av båtfrossan. Jag hade planer för den lilla nysålda 20-hästarsbåten på lite drygt fyra meter. Jag skulle åka till Örskär med den. Den dryga timmens färd över Öregrundsgrepen som jag drömt om sedan jag var småtting men som aldrig har blivit av. Och så skulle jag ta med mig båten hem till Viken och mysputtra på mitt relativt nyblivna hemmavatten storsjön.
Så var det tänkt, men farsan dog som sagt och försäljning av nämnda stuga stod först på agendan redan innan hans frånfälle – ganska mycket på hans eget initiativ. Eftersom det var på det sättet så såldes båten och – ja – båtfrossan lät inte vänta på sig. Det tog en stund innan jag begrep att jag faktiskt kunde tänka mig att köpa en egen båt. Jag har alltid haft förmånen att få använda den där stugbåten så mycket jag har önskat. Att skaffa en egen var på något sätt att se den nya konfigurationen i vitögat.
Från små plast- och aluminiumbåtar som knappt tarvar någon skötsel över huvud taget förräntades båtdrömmen från små fisketurer till några nätters övernattningmöjlighet med separat sovkoj för Den Lille och toalettrum. I slutet av september släpades vad som numera går under benämningen Belinda hem till Viken. Efter ett par provturer som gav mersmak placerades hon i ladan för sin långa vintersömn. Jag tittade till henne ofta. Smekte hennes skrov och drömde om att klyva vattenmassan med hennes stäv till sommaren. Hela vintern.
Så kom våren och det blev dags att ta itu med lite sådana där saker jag vet att maskiner behöver. I båtens fall försäsongsservice och genomgång av motor. Den mekaniker som åtagit sig uppdraget fick en hjärtattack och kunde inte ta sig an projektet och efter en del sökande fann jag en alternativ kraft som gladeligen tog emot vår skuta. Han skulle ta itu med henne nästa vecka. Nästa vecka. Och återigen nästa vecka – i ganska exakt två månader. Stackars sate hade inte vett i kroppen att säga nej utan tog på sig allt jobb han kunde få med mycket dåligt kundbemötande som följd. När jag väl lyckats tjata båten därifrån var den knappast genomgången; den hade fått en liten grundservice.
Återstod då inget annat för mig själv än att sätta mig in i hur skrället fungerar och gå igenom den. Till min stora glädje lyckades jag värva min svåger som är betydligt mer bekant med förbränningsmotorns egenheter än jag själv att skruva med mig. Någon dag skulle det väl få ta, tänkte jag. Men så blev det inte. En vecka har gått och likväl kvarstår säkerligen några dagar till sjösättning.
Min maniskhet tilltar. Jag tänker, äter och sover med motordelar och navala todos innanför pannan. Den påverkan och de proportioner denna ursprungligen ganska modesta önskan om några timmar på sjön har tagit sig är inte särskilt konstruktiv. Jag känner mig själv, jag vet att jag har svårt att inte göra färdigt saker. Att lämna något halvklart och ofullbordat mig vrång; en kvarleva från de hysteriska IT-åren blandat med en inte alltid så angenäm envishet.
Stugan ska säljas i år. I morgon visar mäklaren de första spekulanterna vad som kan bli deras. Det har varit en lång resa att komma till den slutsatsen men det känns mycket, mycket bra. Visst kommer jag att sakna havet, den salta luften och grannarna, men det är ändå knappt verkligt. Blir längtan för stark finns alltid den svarta klippan. Och de vänliga i det gula huset vid vägen.
Kanske, kanske hamnar båten i havet till slut. Där finns stränder, öar och platser att besöka. Men då måste den fungera. Den måste verkligen fungera. På något mycket osunt vis har jag lyckats blanda ihop min kärlek till vatten med stugans avpolletterande, mina allra bästa minnen av farsan och farfar och mitt materiella habegär till en cocktail som göder min maniska görafärdignerv på det mest destruktiva sätt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få stopp på det med mindre än att skutan ligger i sjön och fungerar.
Men någonstans har jag en ond aning. För när båten väl är i ordning kommer nästa mani. Att använda den. Och känner jag mig själv så kan det bli illa. Men allt händer på goda grunder och de prövningar som denna tillsynes ganska marginella företeelse lägger i min väg har jag säkert förtjänat. Kanske rentav önskat mig. Vi får se.
När jag var liten bodde jag i stugan nästan hela somrarna, dels med mina föräldrar och dels med min farmor och farfar. Stugan ligger vid havet, och då menar jag verkligen vid havet - sisådär tjugo meter från östersjöns vattenyta. Att titta på nämnda vattenyta och veta att man när som helst kan ta sig ut på den med båten är en sak.
Att titta på vattnet och veta att man inte kan nå öarna eftersom man inte har någon båt är något fullkomligt annat. Jag tror att de som levt nära vatten vet ungefär vad jag talar om. Det finns de jag pratat om detta med som inte begriper alls och så finns det de som förstår exakt vad jag menar. De sistnämnda har alltid bott vid vatten. Att vara vid vatten men inte ha någon båt är plågsamt. Som att älska någon genom en glasskiva.
Så. När min salig fader härförleden lämnade in handuken och den båt som hörde till nämnda sommarstuga raskt försåldes greps jag av båtfrossan. Jag hade planer för den lilla nysålda 20-hästarsbåten på lite drygt fyra meter. Jag skulle åka till Örskär med den. Den dryga timmens färd över Öregrundsgrepen som jag drömt om sedan jag var småtting men som aldrig har blivit av. Och så skulle jag ta med mig båten hem till Viken och mysputtra på mitt relativt nyblivna hemmavatten storsjön.
Så var det tänkt, men farsan dog som sagt och försäljning av nämnda stuga stod först på agendan redan innan hans frånfälle – ganska mycket på hans eget initiativ. Eftersom det var på det sättet så såldes båten och – ja – båtfrossan lät inte vänta på sig. Det tog en stund innan jag begrep att jag faktiskt kunde tänka mig att köpa en egen båt. Jag har alltid haft förmånen att få använda den där stugbåten så mycket jag har önskat. Att skaffa en egen var på något sätt att se den nya konfigurationen i vitögat.
Från små plast- och aluminiumbåtar som knappt tarvar någon skötsel över huvud taget förräntades båtdrömmen från små fisketurer till några nätters övernattningmöjlighet med separat sovkoj för Den Lille och toalettrum. I slutet av september släpades vad som numera går under benämningen Belinda hem till Viken. Efter ett par provturer som gav mersmak placerades hon i ladan för sin långa vintersömn. Jag tittade till henne ofta. Smekte hennes skrov och drömde om att klyva vattenmassan med hennes stäv till sommaren. Hela vintern.
Så kom våren och det blev dags att ta itu med lite sådana där saker jag vet att maskiner behöver. I båtens fall försäsongsservice och genomgång av motor. Den mekaniker som åtagit sig uppdraget fick en hjärtattack och kunde inte ta sig an projektet och efter en del sökande fann jag en alternativ kraft som gladeligen tog emot vår skuta. Han skulle ta itu med henne nästa vecka. Nästa vecka. Och återigen nästa vecka – i ganska exakt två månader. Stackars sate hade inte vett i kroppen att säga nej utan tog på sig allt jobb han kunde få med mycket dåligt kundbemötande som följd. När jag väl lyckats tjata båten därifrån var den knappast genomgången; den hade fått en liten grundservice.
Återstod då inget annat för mig själv än att sätta mig in i hur skrället fungerar och gå igenom den. Till min stora glädje lyckades jag värva min svåger som är betydligt mer bekant med förbränningsmotorns egenheter än jag själv att skruva med mig. Någon dag skulle det väl få ta, tänkte jag. Men så blev det inte. En vecka har gått och likväl kvarstår säkerligen några dagar till sjösättning.
Min maniskhet tilltar. Jag tänker, äter och sover med motordelar och navala todos innanför pannan. Den påverkan och de proportioner denna ursprungligen ganska modesta önskan om några timmar på sjön har tagit sig är inte särskilt konstruktiv. Jag känner mig själv, jag vet att jag har svårt att inte göra färdigt saker. Att lämna något halvklart och ofullbordat mig vrång; en kvarleva från de hysteriska IT-åren blandat med en inte alltid så angenäm envishet.
Stugan ska säljas i år. I morgon visar mäklaren de första spekulanterna vad som kan bli deras. Det har varit en lång resa att komma till den slutsatsen men det känns mycket, mycket bra. Visst kommer jag att sakna havet, den salta luften och grannarna, men det är ändå knappt verkligt. Blir längtan för stark finns alltid den svarta klippan. Och de vänliga i det gula huset vid vägen.
Kanske, kanske hamnar båten i havet till slut. Där finns stränder, öar och platser att besöka. Men då måste den fungera. Den måste verkligen fungera. På något mycket osunt vis har jag lyckats blanda ihop min kärlek till vatten med stugans avpolletterande, mina allra bästa minnen av farsan och farfar och mitt materiella habegär till en cocktail som göder min maniska görafärdignerv på det mest destruktiva sätt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få stopp på det med mindre än att skutan ligger i sjön och fungerar.
Men någonstans har jag en ond aning. För när båten väl är i ordning kommer nästa mani. Att använda den. Och känner jag mig själv så kan det bli illa. Men allt händer på goda grunder och de prövningar som denna tillsynes ganska marginella företeelse lägger i min väg har jag säkert förtjänat. Kanske rentav önskat mig. Vi får se.
söndag 1 juli 2012
Samtal med en kaffekopp
E: Ska vi leka?
K: Absolut!
E: OK, jag tänker förändra din form. Trycka här lite och göra dig lite oval i öppningen. Går det för sig.
K: Javisst, det är bara att trycka till, det. Kul att sticka ut lite i skåpet. Men kan du böja verkligen mig? Kan du påverka min form med bara din vilja och dina händer?
E: Jag vet att jag kan. Jag känner lite av den egentliga fysikens lagar – universums lagar och har ett hum om hur alltihop hänger samman, men jag har spärrar i min tanke som ännu så länge förhindrar mig från att bryta den inlärda konventionen om materian och dess natur.
K: Är det inte lite komiskt hur alla de saker du lärt dig – alla de saker du kan – hindrar dig från att handgripligen testa vad du vet? Att kunnandet ligger i vägen för vetandet.
E: Det är därför vi alla är i lådan. Och vi får lära oss att stanna där. Kraften att upphäva kunnandet är sannolikt densamma som åtgick till lärandet. Jag är glad att jag inte blev en universitetsinventarie, då hade jag kanske varit chanslös.
K: Prova igen när du slipat bort lite mer av kunnandet. Ta en klunk så länge.
E: Tack. Det ska jag göra.
K: Absolut!
E: OK, jag tänker förändra din form. Trycka här lite och göra dig lite oval i öppningen. Går det för sig.
K: Javisst, det är bara att trycka till, det. Kul att sticka ut lite i skåpet. Men kan du böja verkligen mig? Kan du påverka min form med bara din vilja och dina händer?
E: Jag vet att jag kan. Jag känner lite av den egentliga fysikens lagar – universums lagar och har ett hum om hur alltihop hänger samman, men jag har spärrar i min tanke som ännu så länge förhindrar mig från att bryta den inlärda konventionen om materian och dess natur.
K: Är det inte lite komiskt hur alla de saker du lärt dig – alla de saker du kan – hindrar dig från att handgripligen testa vad du vet? Att kunnandet ligger i vägen för vetandet.
E: Det är därför vi alla är i lådan. Och vi får lära oss att stanna där. Kraften att upphäva kunnandet är sannolikt densamma som åtgick till lärandet. Jag är glad att jag inte blev en universitetsinventarie, då hade jag kanske varit chanslös.
K: Prova igen när du slipat bort lite mer av kunnandet. Ta en klunk så länge.
E: Tack. Det ska jag göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
