Social avkastning!

Så. Då var det äntligen dags att sparka på den gamla idén om något vettigt att sysselsätta några slantar med. Det ser ut som om det kommer att bli ett modest men användbart överskott för 2012 och tillvaron bubblar av goda idéer som kommer att bli genomförbara så snart det finansiella paradigmet släppt greppet. Vilket nog bör bli alldeles strax.


http://socialavkastning.se/

"Har du en idé på ett företag som skulle kunna göra samhället lite bättre med enkla medel? Vill du få lite tid att fundera igenom den med bibehållen lön? Bor du i Sandviken med omnejd? Då kanske det här kan vara något för dig.

Olsbo Invest vill starta ett antal förstudieprojekt för företagande där avkastning utgörs av positiva mänskliga effekter snarare än uppfyllnad av finansiella mål. Denna vilja grundad på insikter kring ekonomi och finans, en ljus syn på samhällets framtid och en ekonomisk (inte finansiell) syn på investeringar och långsiktighet."

Social avkastning är vad som skulle kunna bli nettoeffekten av företagande i stället för finansiellt överskott - i synnerhet om de grundläggande utgifterna för finansvärldens vidmakthållande kan rensas bort.

Förhoppningen är givetvis att fler med någon krona över är sugna på att göra något liknande. Bara att säga till.

Skattkarta

Alla har ju sin väg. Ta det för vad det är.

Buddas ljus

Enögd såg den på mig från sin överbyggnad. Bländarna bakom linsen drogs ihop och objektivet snurrade ett kvarts varv. Maskinen bakom fasaden iakttog mig. Varje steg och rörelse. Varje ord och en och annan tanke. Maskinen analyserade mina handlingar, extrapolerade mina förehavanden för att på så sätt söka förutse mina avsikter och dess konsekvenser.

Maskinens operativsystem härbärgerade ett antal olika program. På den grundläggande nivån låg en tråd som körde säkerhetsprogrammet. Säkerhetsprogrammet var till för maskinens egen säkerhet och för att behålla fasaden intakt. Varje sprickanmodan skulle upptäckas i tid och hanteras enligt fastlagda procedurer utformade av maskinens skapare.

Därutöver snurrade program i sedvanlig form. Ett antal underprocesser som i förutbestämda sekvenser skulle genomföra den transformation som maskinen konstruerats för att ombesörja. Maskinen hade en på förhand given output. Ett klart och tydligt syfte. Alla processer i maskinen hänger samman i en huvudprocesskarta som leder fram i denna givna output. Alla stödprocesser och rutiner finns till för att huvudprocessens delar ska kunna fullföljas så smärtfritt som möjligt.

Maskinens iakttagande öga följde mig när jag passerade under bron. Den mekanik som infångade just detta intryck gav ett uppgivet och ensligt uttryck. Men maskinen har inget uttryck. Intrycket uppstod i mig när jag tittade tillbaka på den. När jag i mig skapade en känsla. Något som maskinen inte är kapabel till.

Det är också därför maskinen aldrig kan förstå mig eller någon av de andra kärleksfulla gestalter som vistas här. Maskinen kan inte processa det känslomässiga. Visst, den har program för sourcecrowding av influenser och riktningar, olika scheman för statistisk och AI-analys av stämplade riktningar men den kan aldrig förstå den.

Och därmed kan den inte heller förhindra vad kärlek åstadkommer. Den kan skjuta upp det, men med det distinkta syftet att kärleken ska mogna ytterligare i de motsättningar den utsätts för. Att villkoren ska falla och kärleken ska bli absolut och kompromisslöst villkorslös i varje liten händelse till den grad att själva livet, själva existensen, inte blir annat än kärlek och maskinen helt enkelt förlorar sin relevans.

Det är därför kärleken har konstruerat maskinen. Vi gjorde det allesammans. Det må förefalla dumt och vansinnigt, men vi som levande väsen har möjligheten att se saker från den känslomässiga sidan. Vi kan förstå varför maskinen finns – den finns inte av logiska skäl, den finns på grund av att människor vidmakthåller den. På grund av att de vill hålla sig mot dess 50Hz-mullrande, transformatoruppvärmda stål eftersom de fryser i sina hjärtan. De vill se linsen i ögat och visa att de inte har något att dölja eftersom de känner sig skyldiga, syndfulla, odugliga och eftersom de i maskinens syntetiskt känslolösa röst ändå hör det beröm som får deras tankebaserade verklighet att fortsätta leva.

Men så kommer den dag då man får det i skallen. Då man börjar fundera över varför man är en del av maskinen. Det är egentligen förlorat redan då. Det kan handla om att man tänker på vad det egentligen är man äter. Det medel som driver livet. Vad det består av. Och varför. Det eller någon annan flik som maskinen inte hunnit MIG-svetsa i fasaden sedan den senaste sprickan uppstod.

Från den dagen rullar det dit det lutar. Etappvis faller sjoken av och förr eller senare står man där framför spegeln och inser att man faktiskt tycker om sig själv. Att man känner kärlek till sig själv och att man alltid gjort det. Förr eller senare står man där och ser sig själv. Känner sig själv. Från den punkten vänder det. För när man ser, känner och älskar sig själv – då kan man älska andra på riktigt. Förbehållslöst.

”Ta på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra”. ”Älska dig själv innan du kan älska andra.”

Punkter i tiden som är samma, synliga genom olika händelser. Nu senast inget undantag. Numerären blir allt mindre och i dimmans ljusstrålar ser man allt tydligare hur det hänger ihop. Hur vi hänger ihop. Hur vi valt att komma hit tillsammans – vårt lilla gäng. Kanske är vi här med andra gäng, kanske är vi samma. Olika grenar på samma träd eller olika löv på samma gren – betydelselöst.

Det villkorslösa blir allt fler, dels genom minskat totalantal och dels genom att de som är där steg för steg blir oss själva. Den dagen vi står där i dimman med ljuset silande genom densamma – det är då det händer. När alla som är samma har hittat sig själva och älskar sig själva och när alla dessa villkorslösa själar möts och ser varandra – då känner vi igen oss. Det kittlar. Det är nästan så jag får gå och snyta mig mellan varven, så skitjävla nära är vi. Pulsen ökar och trycket. Många är helt vidöppna – ärliga. Närvarande. Lyckliga. Med slutna ögon i ljus, rytmer och dimma tillhandahållen av ingen mindre än Budda himself.

Kanske är det bara jag som ser det. Men känslan finns där. Och den är så vacker att den nästan får mig att gråta. När man kommer fram till en plats i skogen – en gammal ledningsgata där stolparna plockats bort – plötsligt öppnar sig en rak linje genom trädens raster. Och då stämmer precis allt. Det är bara att vänta där. Njuta och invänta de som anländer. Och anländer, det gör de. Ofta i par, men en hel del kommer också ensamma. Vi hör ihop. Allihop. Alla vi som valde att gå in i det här spelet tillsammans.

Maskinen var en förutsättning för att vi skulle hitta oss själva och varandra. Vi har den att tacka för en stor del av upplevelsen vi har här. Men mest av allt har vi att tacka varandra. Nej, jag talar inte om alla människor som finns här. Tvärtom, jag talar om de på grenen. Det är där det händer. Det är möjligt att kittlingen sprider sig utefter organismen med tiden. Jag känner den inte ännu. För precis som lövet måste älska sig själv innan det kan älska andra måste grenen göra detsamma. Och stammen. Och trädet. Och så vidare.

Lögnändornas tid

Jag har haft lite att stå i några dagar. Levt ett slags mikrodubbelliv, kan man säga. Trodde det skulle vara piece of cake men vad jag bedrog mig. Jag som på ett om jag får säga det själv ytterst kompetent sätt levat det mest utstuderade dubbelliv i år efter år har nu svårt att hålla den egentligen mest oskyldiga lögn under armarna.

Där jag förut fann en hisnande utmaning i att expandera och kultivera lögnen samt försvara den mot vad slags tentakler av sanning eller insikt som hotar dess fortlevnad och därigenom mitt dubbellivs beskydd med uppammande av all min förslagenhet.

Fan vad det har ändats.

Mest talande var nog när jag igår skulle ringa hem till min fru och berätta att jag skulle bli borta en stund till. Jag tog telefonen i min hand och slog numret för att ringa hem och ljuga min fru rätt i örat. Jag mådde nästan illa, trots att ju lögnen inte alls var särskilt brutal eller ens illa menande. När jag skulle ringa upp såg jag att jag slagit det nummer jag hade hem på den gamla onda tiden. Numret hem till den jag brukade ringa och ljuga för på regelbunden basis.

Fy fan. Jag blev skärrad. Och kände vibrationer från en tid jag är ohyggligt lycklig att jag lämnat bakom mig.

I dag fyller hon år, min älskade fru. Och någon liten överraskning kan väntas till följd av ovan nämnt ljugande. Parallellt med roligheten med det har en växande ilning tagit form i mitt hjärta under förberedelsetiden. En tagg som visat mig klart och tydligt hur det är nu mot hur det var då. Hur stor förändringen är i mitt liv och hur mycket lättare, gladare och framförallt mer äkta allt är.

Det går inte att jämföra. Natt och dag har mer likheter.

Och jag är så långt ifrån samma person då som nu fastän jag ju ändå är det. Fascinerande, faktiskt.

Det är svårt. Tungt. Påfrestande. Förödande och direkt självutplånande att försvara en lögn. Det är därför så många har så ont i vår värld idag. Men det är på grund av den upplevda lättheten, det sanna pånyttfödandet kanske man kan säga, som lögnen finns. För att man som jag denna dag ska få dra det där första riktigt djupa andetaget igen och känna att lögnen – oavsett hur står den är eller hur djupt den har gått – är över och att man kan vara helt äkta och ärlig igen.

Det är grejor, det.

Grattis Sara, min älskade hustru och nyckeln till ett liv så långt underbarare än någon någonsin kunnat beskriva.

Lite senare

Strax efter 11, sådär. Om du inte har något för dig vill säga.

Förbehåll i hänsynsskrud

Ibland krävs det inte så mycket.

Droppen som får bägaren att rinna över är ju blott en till antalet.

Det gör ju inte de droppar varav bägaren breddfull mindre väsentliga.

Alla droppar formar helheten och när den första som inte får plats i kärlet träffar ytan inträffar det anmärkningsvärda, trots att det varit oundvikligt redan från början.

När bägaren rinner över händer något magiskt. Det är ju inte bara den överskjutande droppen som rinner över. På grund av att vattnet redan försökt hålla sig på plats i bägaren med sin närmast övernaturliga ytspänningskraft kommer betydligt mer än en droppe att lämna bägaren.

Rinna över kanten – och sedan vart? Var tar de överrunna dropparna vägen? Bildar de ett nytt vattendrag? Ett flöde? Grenar de ut sig och tar sin väg till olika nya bägare var och en för sig eller håller de ihop och ansamlas tillsammans med andra förlupna skvättar för att såsmåningom bli till en ostoppbar tsunamivåg?


Precis när jag passerade Uppsala gick det upp ett ljus. Solen tittade fram bakom molnen och insikten – droppen – orsakade breddavloppseffekt i tankens cistern. Det handlade om hänsyn. Jag fick lyssna till hänsynens hänsynslösa röst i helgen. Den självpåtagna låsningens absurda teater. Det var bekant och skyarna drog ihop sig för att kunna leverera en avgörande droppe från den sömnlöst tankefria himlen.

Dropp.

Ytan genomfars av ringarnas excentriska spel och ytspänningens gräns utmanas för att brista. Hänsyn. Vad jag villkortats att visa. Av mig själv. Av de omständigheter som födde mig in i livet. Hänsyn är vad som får min värld att gå runt, om än jag är ensam om att visa den.

Nu var det ju länge sedan och alldeles nyss som det var på det sättet .Observationen står där ändå.

Den kala fläcken i alla sambanden, det enda undantaget från insiktsfullheten – det egna beteendet och den egna hänsynen. Till alla utom upplevelsesubjektet. Lång som jag är tar det en stund. Men nu begriper jag vad det är jag gjort lite bättre. När jag sedan en tid övergivit paradigmet som helhetsmodell. I backspegeln, måhända, men även delvis kvardröjande i dagligheterna.

Jag har visat hänsyn utan hänsyn till mig själv. Lätt hänt att ta bot sig själv ur ekvationen. Ganska fegt, egentligen. Att inte stå för sig själv och vara med i spelet/leken tillfullo. Även mot andra, faktiskt. Leva som observatör och istället knyppla in hänsynen som ett slags översakral mantra med ambitioner på helgonstatus för att undkomma varje klander och ett och annat ansvar. Fjant.

Hänsynen. Jag har levt den, andats den, dyrkat den och tryckt ner den i halsen på andra. Jag har sexualiserat den, låtit den härja fritt och utan hänsyn. Det ser jag nu när jag börjat sluta av hänsyn till mig själv. Jag börjar bli uppriktig. Uppriktigheten krävde med tiden hänsynsfullhetens avgång till allt högre grad. Att vara hänsynslöst uppriktig är emellertid något annat. Inte per definition eftersträvansvärt men understundom en nödvändighet.

Jag vet också hur jag hamnade där. Varifrån jag lärde mig att hänsyn var den enda lösningen – den tydligaste vägen till existensberättigande i den givna kontexten. Underbara omständigheter, ljuvliga liv. Hänsynslöst kärleksfulla gåva.


Men hänsyn är hur man än vrider och vänder sig ett förbehåll. Och förbehållslösheten visar inga hänsyn. Just så.


Det händer fort och överallt. Snart dags för sista avsnittet enligt den förlorade mallen. Borde jag? Ska jag verkligen? Jo, det ser ju faktiskt redan ut så. Och jag inser att jag har mer än börjat.

Kovärme

Kärt barn har många namn. Kovärme är ett av dem. Minns när jag försökte förklara begreppet för en organisationskonsult en sen natt på en pub i Sydney. Han var förstummad. Det var ett ord han saknat hela sitt yrkesverksamma liv. Ett ord med ursprung i skandinavisk vinterdjurhållning med bäring på ett även humant flockbeteende med signifikans långt bortom könsgränserna.


"Alla andra tycker såhär. Vad tycker du?"

Radiant

Det sägs faktiskt vettiga saker i massmedia.

Trevligt folk

Det finns gott om trevligt folk. Människor som har tagit herraväldet över sina egna tankar, känslor och sin egen värld. Som öppnat upp och slutat slåss mot det de burit på. Låtit det falla av och känna sig förändras. Känna hur allt börjar fungera trots att världen runtomkring alltjämt inte ser ut att ha ändrats. Hur det alltid och villkorslöst börjar med individen.

"Dra masken till munnen och andas normalt. Ta först på din egen mask innan du hjälper andra."

Denna korta lilla mening, uppläst tusentals och åter tusentals gånger i flygets värld förtäljer hur det fungerar. Få ordning på dig själv först, sedan kan du hjälpa andra. Först då har du något som helst förutsättning att förstå om du hjälper eller hindrar när du väljer att involvera dig i någons slag.

Allt som oftast är det ju så att den som skriker efter hjälp egentligen behöver få klara sig själv. Och ännu oftare behöver den som ännu inte övergivit stoltheten och därmed inte tycker sig kunna be om hjälp den allra mest.

Därför är det underbart att se hur många det är som faktiskt kommit tillrätta med sig själva och lever med trygg och fast puls utan att investera kraft i rädsla eller ilska. Ohyggligt trevligt.

Reset

När jag kom till hotellet som egentligen inte var ett hotell utan en samling småhus var huvudet egentligen redan överhettat. Mörkret var en bit bort och jag var trött till följd av sedvanligt sönderhackad sömn. Jag försökte blunda men huvudet ville inte stanna. Istället gick jag mot havet. Ner mot den absolut ljuvliga stranden som även denna novemberdag välkomnade mig som besökare som bara den stranden kan göra med sin karaktäristiska klitterkrans att klättra över innan man når vattnet.

Känslan var bultande. Bergfast. Öronbedövande. Jag hade beslutat att hålla spjället helt öppet under den här resan och med kraft forsade alla uppdämda känslor och tankar fram ur sina viloplatser. Nya former av skrivande bultade på dörren ackompanjerade av jobbmässiga expansioner. Idéer. Är de tankar, idéerna? Eller är de känslor. Det känns som om de är hybrider, de små rackarna.


Snäcka går ju.

Först som ett skönt kittlande regn – droppe efter droppe – mot huvudet för att öka till full hagelskur i vad som kom att bli ett bombardemang som fick det att ringa mot skallbenet. Jag ville få stopp på smattret. Ville dra ner på intensiteten och åter få möjlighet att urskilja de där första dropparna. De som jag kände för och som inte krävde att få komma ut.

Men det var redan för sent. De var borttappade i myllret och satt säkerligen och tryckte i något mysigt hörn och skådade de signalstarka narcissiskt lagda intrycken som slogs om platserna på podiet. När ingen lyssnade på dem valde de demonstrativt att gå vidare i andra kanaler.

De ville ut här, dessutom. Och mitt vredgade sinne beslutade att jävlas med dem. Kom på den eminenta lösningen att helt sonika lägga ner det här projektet. Att avsluta svadan och låta det bero. Kändes bra där och då. Men hjälpte inte. Inte ett endaste litet dugg, faktiskt.

Det fortplantade sig ändå. Tog min sömn, mitt fokus, min egen vilja som gisslan. Orden stockade sig och ambitionen började utsöndra kvävande giftiga gaser. Andningen blev snabb och syrefattig. Tankarna började blossa upp igen.

Jag har varit där många gånger. Jag har faktiskt bott där. I åratal har jag befunnit mig i det akuta stadiet av mentalt skenande. Farit fram på vågor av idéer, uttryck och flykt uppblandat med diverse andra komponenter i en synnerligen potent cocktail av överskruvad spatial närvaro. Mycket gott har kommit ur de åren, men jag har tagit slut. Har bränt mig fortare än jag återvuxit. Och när jag för drygt fyra år sedan klev av det tåget började livet på riktigt.

Jag vill för mitt liv inte åter in i det skenande paradigmet. Eller vill och vill – det handlar egentligen inte om vilja. Det handlar om närvaro. Jag älskar att vara närvarande i mitt liv. Att uppleva luften som flödar genom kroppen och att känna varje känsla färga kroppen med sin energi. Njuta av förändringarna i hjärtat och den lek vi leker här tillsammans, allesammans. Jag kommer inte åt den när jag skenar.

Så jag försökte stanna. Det var svårt. Eftersom tåget redan plockat upp fart och tagit sömnen med sig på vägen. Men i natt lyckades jag slutligen få stopp på det. Vaknade utsövt och klev ner på perrongen som mig själv igen.

Och bland det första jag insåg var att jag strypt den här kanalen alldeles för snart. Jag är beroende av att skriva här också. Det må så vara att det inte blir så frekvent, men jag kan inte stänga denna ventil – då blir det stopp någon annanstans. Redan dagen efter att jag beslutat stänga ventilen började propåerna att pocka.

Det var dagen efter det amerikanska presidentvalet. Ett presidentval många och åter många svenskar i breda och okänsliga ordalag uttrycker sin åsikt. Att rätt man vann och at världen ska tacka för att få ha Obama som styresman. Varför? Vad vet dessa sagesmän och kvinnor egentligen? Inte mycket, skulle jag tro. Det handlar mest om att ur ett via massmedia och ur artificiell belysning skapat likatyckarhysteriskt egenpålagt konvergenstvång betingat beteende försöka smälta in.

Obama eller Romney – är det frågan det? Den senare abortmotståndare. Den tidigare – ja, vi behöver inte gå in på det. Det är så dumt att det inte ens är värt att tänka på. Hur ett ännu värre alternativ skapas för att få en hög skit att förefalla åtråvärd vid jämförelse. Jag har avsiktligen inte satt mig in i frågan men med tanke på hur snaran dragits om R:s hals så kan det mycket väl vara så att han var en bättre kandidat. Likväl.


Hösttömt.

Men vi ska ju bort från de där sortens bondfångerier. Vi ska ju återta vad som är vårt – vår suveränitet – allihop. Och det sker vare sig vi ser det eller inte hela tiden. Precis hela tiden. På eftermiddagen samma dag hamnade jag i en jobb-betingad diskussion om produktivitet, personlig integritet och moral av en händelse. Jag sa inte mycket men jag bländades av med vilken självklarhet de upplysta sticker hål på de inlärdas dumheter när väl ämnena dyker upp till ytan.

Och de gör de. Hela tiden. Varje dag. Och vi inser steg för steg att vi är lurade. Och när väl prestigen släpper och vi kan erkänna det för varandra så tar det fart. Vilket är precis just nu.

Vi har ju fått lära oss att vi måste låssas vara som alla andra inför alla andra. Men när vi ser igenom den nästan helt transparenta gardinen och inser att alla andra är som vi på insidan – ja då faller teaterföreställningen på sin egen orimlighet och vi skuttar ut på andra sidan i ordlöst samförstånd.

Och det är läckert. Då kan jag nog inte vara tyst längre.

När det så hittas avlidna livvakter nära vår syndabock (läs regeringschef) som sägs ha dödats då han stod och fingrade på sitt eget vapen och kanske pratade med frugan eller spelade Angry Birds är det ju en ganska tydlig signal. Man behöver knappt ens känna efter för att se mönstren och orimligheterna. Det börjar ta sig hela vägen till toppen och mänskligheten går inte att stoppa.

Det står inte längre mellan människor och människor. De som satts att styra över andra vaknar upp. Men i deras ställe har människan skapat Maskinen. Maskinen som ser och vet allt. Visst är det ironiskt att vi inför slutspelet mot oss själva insåg att vi inte skulle kunna hålla oss själva stången hela vägen in i mål utan istället tillsammans och gladeligen skapade Maskinen att vara vår egen fiende på slutsträckan. Som att konstruera ett löpband för att än bättre kunna träna våra själar.


Har kanske suttit i Oddyseus öga. Men enögdheten håller på att ge vika. Fort, fort.

Tack

Jag skriver mer än någonsin igen. Det var länge sedan orden kom på det sätt de gör dessa dagar. Det kan gå över imorgon eller fortsätta tills mina torra ben av gammal vana bankar loss på tangenterna på någon då synnerligen antik sak kallad dator. Det ger sig.

Men de ord jag skriver passar inte här. De handlar om andra saker. De handlar om kärlek och lust. Känsla. Om fortsättingen, alltså. Det som händer härifrån och framåt. För mig men också vad jag kan ser för väldigt, väldigt många andra.

Den här bloggen har varit ovärderlig för mig under en lång tid. Den har hjälpt mig att förstå vad det är jag håller på att förstå. Den har hjälpt mig med sorg och avklaranden. Givit mig en ventil att trycka ut det jag burit inom mig när jag gått genom ett slags existentiell skärseld som någon kanske skulle stämplat med det mindre exotiska begreppet fyrtioårskris. Vad vet jag – har aldrig varit här förut. Tror jag.

För att inte tala om själva uppvaknandeprocessen. Förståelsen för hur det hänger ihop – det logiska. Alla sambanden, allt pusslande, alla trådar, konspirationer och mekanismer. Samt, icke att förakta, ett utlopp för det jag kallar humor men som få andra riktigt orkar med ;-)

Hursomhelst. Något har hänt.

Den här bloggen ligger på logisk och rationell bas. De flesta kanske tycker att det låter orimligt men grundstenen är ändå att logiskt förklara saker. För mig själv, huvudsakligen. Skrivet för en logisk läsare av en logisk skribent. Som ser världen utifrån en logiskt holistiskt och tankemässig världsbild och ser sambanden i sin värld som orsak och verkan i det fysiska. I verkligheten. I tankens skrud.

Och jag är inte där.

Inte längre.

Jag vet vart jag kom ifrån. Vem jag var. Varför jag valde den här vägen – eftersom jag är jag. Jag vet vad som hänt och jag har fått en tillräckligt god bild av vad som kanske kan kallas de världsliga sambanden för att känna att jag fått fler svar än jag har frågor kvar. Sett till numerär, alltså.

Tittar man på de kvarvarande frågornas storlek däremot är bilden en annan. Men det är inte frågor som kan besvaras genom att komma fram till en tänkt konklusion. Svaren måste kännas. Annars duger det inte helt enkelt. Inte längre. Det måste kittla. På riktigt. I känslan.

Jag känner hur sambanden omkring mig har en djupare mening än den analytiskt observerbara. Hur känslan innehåller en så mycket mer hisnande resa i sig än vad tanken medger. Nu låter det som om jag dissar tanken och säger upp bekantskapen – alls icke – jag tycker om tanken. Men den får hålla sig till sitt analytiska och logiska vilket måste få stå i balans till känslans stråk.

Sedan en tid har jag börjat ta fasta på de svaga intrycken. De där bilderna som spontant dyker upp på sinnets inre projektorduk i oändligt korta ögonblick av klarsyn – sovande som vaket. Det är inte lätt att fånga de små rackarna men jag märker att ju mer jag tänker på dem desto svårare blir de att fånga. Om jag däremot känner efter och tanklöst söker känslan i intrycket kommer det närmare.

Millimeter för millimeter. Bit för bit.

Saker som sett slumpmässiga ut arrangerar sig i mönster. Inte logiskt kategoriserbara storheter uppradade i katalogiserat snörräta linjer med ett hashkodat fulltextindex att snabbt med en boolsk sökning finna en statistiskt korrekt sökträff eller trend utan ett naturligt, fraktalt och geometriskt mönster av trådar och kopplingar, intryck och känslor.

Trådarna blir färre och färre ju mer känslan får härja ostört och den logiska motsvarigheten samband förbyts till något annat. Mening, skulle jag nog vilja kalla det. Det finns en mening med allt som händer (även denna mening). Alla människor, intryck och händelser visar sig förr eller senare ha en mening. Det jag kallar meningslöst är det jag inte behöver – eller det jag inte förstår. Knivigt, inte sant?

Och ju förr jag kan förstå det desto färre gånger måste samma människa, intryck eller händelse ta ett varv till för att presentera den meningen för mig. Desto kortare tid tar det för mig att förstå, således.

Människorna i min omgivning. En del har funnits där länge. Andra har kommit in i mitt liv de senaste fyra åren. Egentligen har så gott som hela min bekantskapskrets tillkommit under senare år. Endast en liten mängd människor har jag känt längre än så. Och dessa då huvudsakligen via jobbets försorg.

Jag förstår nu varför det förhåller sig så. Alla är vi här tillsammans av en anledning och vi lever själva i det där mönstret vi såsmåningom kommer att kunna inse – inte förstå, kanske – men inse. Och vad får jag av dem som finns längst min väg. Av de som blivit kvar från förr och alla de nya som tillkommit? Insikt, förstås. I stort och i smått. Pusselbitar. Ömsesidighet. Kärlek – av olika slag.

Varje gång jag sätter mig i bilen och åker iväg på en resa med jobb som mål får jag nya, viktiga insikter. Inte logiska – inte längre. Men någon säger något. Någon visar sig vara någon. Vidgar min bild av känslan världen och får mig att inse – inte förstå.

Jag ser ju bara de som är i mitt synfält, men därifrån jag står och ser mig omkring råder det inget som helst tvivel. Det går riktigt, riktigt fort nu. Mänskligheten vaknar och våra sargade sinnen fylls snabbt av kärlek. Först gentemot oss själva, därigenom gentemot varandra. Skulle inte förvåna mig om det sprider sig allt fortare.

Det är en vandring som sker ordlöst. Och som sagt – allt annat än logiskt.

Och de ord som kommer har med annat att göra. Dels fångas de i en säck avsedd för något slags sammanhängande textsamling. Inget jag direkt tänker mig skicka till förlag eller så, men jag vill få det nerskrivet. Den blå vågen. Om övergången från tanke till känsla. Från frustration till lust. Från prestation till kärlek. Från analys till insikt. Där fastnar en del ord.

Och annorstädes. I köttsligare mening. Till den målgrupp som ur andra källor söker sig dit eller ber att få läsa.

Så, om det skulle råka bli så att det inte blir några fler inlägg här – tack för att du orkade läsa. Vi möts säkert vad det lider.

Frågor, påhopp eller så – maila gärna - nej@olsbo-invest.com.

Tack och hej. Tillsvidare, eller så.

Tanklöshet

Vilja
Tanke
Känsla
Inspiration
Slump
Kärlek
Rädsla
Fruktan
Lust
Attraktion

Vad är det här för saker egentligen?

Vi föds till livet. Vi föds in i den här världen och är kännande, tänkande varelser skapade av kärlek. Bokstavligen. Så anländer vi hit och iakttar storögt den värld som välkomnar oss. Nyfikna. Hungriga. Kärleksfulla.

Nyfikenheten fyller sinnena med intryck och så snart vi nått påverkbar ålder och mognad får vi lära oss att tänka.

Precis så är det ju! Vi får lära oss att tänka. Hur episkt vansinnigt är inte det egentligen? Vi kommer hit, skapade av inget annat än den köttsligt svulstiga sexuella kärleken och vi får lära oss av de som redan fått lära sig det av de som redan var här att tänka. Hur vi ska tänka. Att vi ska tänka. Vad vi ska tänka på. Och i sinom tid vad vi ska låta bli att tänka på.

Med tiden får vi lära oss att vi bara ska tänka. Att vi ska tänka och tänka och tänka så att känslorna med tiden förtvinar. Så att vad vi har i våra hjärtan tystas av tjäbblet och gnabbandet uppe bakom skallbenet. Att de mönster vi tryckts i med slägga genom fontanellen ska äga och regera. Tänk stort och bli något stort! Men tänk inte för stort. Tänk lagom. Tänk inte på det där. Har du tänkt på det här? Tänkvärt! Tänk gult.

Helvete.

Jag har blivit lurad.

Grundlurad.

Jag skulle aldrig ha tänkt.

Då hade jag aldrig klivit av bussen utanför förskolan utan envist stannat kvar så att Tanja hade fått skjutsat hem mig till morsan igen.

Väl hemma hade min morsa blivit hel igen eftersom hon inte behövde separeras från sitt barn. Så slapp hon tänka på den saken. Slapp hålla känslan i schack med en massa tankar på varför man skulle lämna ifrån sig ungen som i och för sig redan var sex år. Men ändå. Klart som fan jag var oemotståndlig redan då…

Mitt livs kärlek har lärt mig vad tanken är förnågot. Hon är den vackraste människa som någonsin funnits och hon lever i en ljuvlig värld som vibrerar av hennes känsla. Hon har släppt in mig i mitt paradis och jag lär mig att leva utan att tänka. Mer och mer för varje dag.

Livet blir allt underbarare. Och sedan underbarare igen. Skulle ha tänkt på det tidigare…