Förlösande trycksänkning

Det tog en stund. Tre veckor, fem dagar, två timmar och ungefär trettio minuter.

Via varje del av kroppen, via varje del av sinnet. Genom de mest omständiga och kringelkrokiga bergochdalbanor. Via försök efter försök att parkera känslan i en annan ruta.

Det tog över tre dygn för korken att lossna sedan trycket överskridit den kritiska nivån.

Jag kan andas igen. Och i ett slag försvann hela den gamla världens psymtomdräkt. Kan börja ta in. Bearbeta. Begripa. Kan vara förlösande. Och imorgon kan jag vara morbror. Oerhört passande!

Och du. Du, alltså: Mitt liv hade varit över nu om Du inte hade funnits hos mig. Om jag inte fått finna Dig och finnas hos Dig. Det hade förresten aldrig riktigt börjat. Jag sprängts inifrån med kraften hos det ökande trycket i den fullständigt tillslutna behållaren.

Turlig?

Vad kännetecknar personer som har tur? Någon hade forskat på personer som har mycket tur och kommit fram till följande gemensamma faktorer:

1. De har haft tur

2. De tror att turen kan hjälpa dem

3. De utsätter sig för turen genom att t.ex. vara sociala eller prova nya saker

4. De kan se det positiva i en motgång, dvs. förvandla otur till tur

En och en tredjedels treklöver och lite tejp = fyrklöver

Man kan alltså kanske säga att tur är en form av skicklighet.

Minns i vanlig ordning inte var jag hörde det - förutom att det var strax norr om Järva krog. Måste alltså ha varit på radio. Hursomhelst, det fastnade i mitt mentala filter vilket med säkerhet gör det irrelevant.

Patentfråga

I energi- och fordonssammanhang brukar man ofta använda sig av uttryck som ”när utvecklingen av batterier nått dit”. Det är oerhört naivt.

Patentsystemet uppstod för att värna uppfinnarens rätt. Men har i praktiken förvandlats till ett system för monopolens säkerställande.

Uttalandet är i tilltagande grad även applicerbart på upphovsrätt.

Köttben från "Världsbanken". Eller Bankvärlden?

Nordkorea. Jag har alltid förundrats över detta faktum. Nordkorea, demonernas demon. Ondskans plats på jorden. Ja, ni vet.

Detta land har alltid funnits där. Med kärnvapen till sitt förmodade förfogande, dessutom. Och ändå – trots detta, har man jagat skuggor på andra ställen. Den fria världens företrädare har istället räddat Kuwait, ”befriat” Irak och fört ett patetiskt krig mot icke-existerande terrorister i opiumträsket Afghanistan. Men man har inte rört Nordkorea. Kanske av respekt för Kina. Men mer troligt är att man sparat det till senare...

Det ekonomiska systemet står och hänger på klippavsatsen. Egentligen är vi redan en bra bit ute i luften, men ett gäng händiga utomjordiskt snabba betongarbetare i form av t.ex. den svenska finansinspektionen har gjutit en konstgjord klippa för att skjuta upp det oundvikliga en stund till.

Enskilda länder har börjat agera utifrån det faktum att de håller på att bli kapade av IMF. IMF – International Monetary Fund, på svenska ”Världsbanken” ägs och drivs till skillnad från vad de flesta tror helt av privata intressen. ”Världsbankens” syfte är lika tydligt som det är dolt. ”Världsbanken” tvingar länder ner på knä av skuld, köper ut tillgångarna ur landet via den privatisering man villkorar sina nödlån med och plundrar på så sätt hela nationer på sitt innehåll. ”Världsbanken” ser till att allt värdefullt hamnar i ”privata” händer. I bankernas händer. ”Världsbanken” är projektet som leder fram till en värld där allt ägs av ett fåtal privata aktörer, nämligen bankerna. Bankvärlden - så ska det skrivas.

IMF har en egen liten ”fredsstyrka” också. ICG ”International Crisis Group” [Wikipedia: ICG]. Den fokuserar på att provocera fram konflikter med länder som inte går efter IMF:s skuldpiska utan vill behålla sin nationella suveränitet. Hur smidigt som helst.

Det finansiella systemet håller på att rasa. De insatta med något av värde i systemet vill ha lugn och ro att plocka ut det innan den stora massan börjar streta och dra i sina värdepapper och vill ha ut sina pengar i kontanter. Då skapar man sig lite stillhet genom att ge sina trogna hantlangare pressen ett saftigt köttben som man sparat på länge. Man ger dem Nordkorea. På ett litet silverfat. [DN:1], [DN:2], och [DN:3]. [SVD:1], och [SVD:2].

Men det är ju bara min ödmjuka fundering ;-)

Enhälligt tudelat

Världens underbaraste plats. Med havet precis nedanför huset. Med klippor och vyer som funnits i mig sedan jag slog upp ögonen. Stället som farfar köpte när farsan var liten. Genom alla år så är detta vad som verkligen känts som mitt hem. Det verkliga och egentliga hemmet.

Men.

Farsan är borta. Det blev oerhört tydligt när grannen frågade efter kopplingscylindrarna till badbryggan. Jodå, farsan hade tagit hand om dem i höstas, men var...? Letade och letade. ”Var kan han ha lagt dem? Var är han? Måste ringa och fråga. Men, det går inte – han är ju död”. Leta, leta. ”Men nu måste jag ringa och fråga. Men han är ju död. Det går inte”. Hela tiden. Hela djävla tiden. Började i maklig takt men allt eftersom minuterna passerade växte det sig till en trumvirvel. En skarp, obeveklig trumvirvel från ingenstans ur den underbaraste av alla platser, ner genom sökandets trevande blick och rakt in i kärnan medvetandet. Rätt in.

Faktum.

Givet alla fakta och faktum kan vi inte ha kvar stället. Ingen kommer att orka hålla efter, fixa och dona. Ingen kommer att använda det i speciellt stor utsträckning. Det är fullkomligt orimligt att behålla det. Precis lika orimligt som det är att göra sig av med det.

Varje vecka

Det blir varje vecka till hösten. Det känns riktigt bra. Det blir nog ett ganska annorlunda liv. Barnledighet försvinner ur vokabulären, och ersätts med en fullständighet på något sätt. Det har känns lite knepigt att se hur det blir bättre dag för dag för att sedan efter en veckas frånvaro böjar om från noll igen.

Ett väldigt underligt beslut som fattats av någon som inte fattar. Någon där något fattas. Men när allt kommer omkring kanske ett väldigt bra sådant, utifrån effekterna de förmodade effekterna. Och vad mer finns där att kika på - egentligen?

För ändring

Gladare människor, överallt. Inte bara solens och sommarens verkan. Snarare en universell som drar ihop säcken inför logisk fortsättning i ett annat paradigm. Energin knastrar nästan i gräset. Vad vi kallar ekonomi ruttnar på komposten och förvandlas inför dess ägares (och dyrkares) skräckslagna blick till en näringsrik jordmån för omställningar att slå rot och växa i, oavsett hur de agerar. Några år av varje sort. Stilla förändring, en rejäl fajt, utspelande av de mest ohyggliga maktmedel men en ändå i grunden obeveklig rörelse. Till det bredare, djupare och fängslande otvugna.

Jag sprang visst lite före, men insåg att jag hade chansen ;-)

Omöjlig affärsidé

Någon kom på ett lika enkelt som revolutionerande sätt att må bättre med riktigt enkla medel. Så han skrev en bok. Och en till. Och startade ett företag. Med affärsidén att hjälpa folk att må bättre. Lika klockrent som omöjligt.

Varför? Jo, företag som hjälper människor att må bättre är direkt skadliga för vår ekonomi.

För om du inte längre har övervikt, hål i tänderna och behöver sjukvård – köper du då bantningskurer, går till tandläkaren eller stoppar i dig läkemedel? Du kanske rentav känner dig tillfreds med dig själv, inser att dina tankar och funderingar har relevans och inte köper det otillräcklighetsbudskap som du är menad att anamma.

Företag som hjälper människor att må bättre är direkt skadligt för ekonomin. Sug på den, du.

Begravd i lycka

Har varit på en alldeles fantastisk vacker begravning idag. Utomhus, i en kyrka av träd med det mest ljuvliga väder och många vänliga ansikten. Den trotsade alla förväntningar på vad en begravning ska vara, precis som väntat och helt i överensstämmelse med den hädangångnes natur. All den glädje han spred fanns där, kring oss. I oss. Mellan oss. Jag älskar dig, Farzan. Kommer alltid att göra det. Jag och den imponerande stora samling människor med vilka jag delat denna underbara dag. Det gjorde du bra, det också!

En droppe i havet...

Oljan – det svarta guldet – forsar med ett formodat högt men hemligt flöde upp från djupet. Längst kusterna finns fiskare och andra på ekonomins lägsta trappsteg. De plockar upp fisk ur haven och säljer så att andra kan käka. Stackars satar.

Varför springer de inte jublande ut till stränderna med ämbar i högsta hugg för att fånga några klickar av denna högst åtråvärda av vår planets vätskor? Nu kan alla boende runt mexikanska golfen bli sin egen lilla oligark med enkla medel.

Nåväl.

Tanken att BP ska betala för "kostnaderna" är ju god. Men för det första - går det verkligen att återställa? Vår planet är ett väl prövat vittne till att skador, må de ha orsakats av meteoriter, människor eller vad det nu kan vara faktiskt kan bli precis lika irreparabla som de blir en del av planetens utveckling. Ekosystemen är ju inget som ligger fast utan något som alltid är i rörelse, format enligt de strikt darwinistiska lagarna. Går det att återställa så går det. Går det inte så har vi sannolikt problem. Men sådan är naturen. Inklusive vår egen.

Men hur det än går kommer BP sannolikt att åka på rejäla skadestånd och saneringsnotor. Säkerligen de största i vår ekonomiska historia. Vad innebär då detta BP:s ägare?

BP ägs via aktiemarknaden huvudsakligen av banker och finansiella institut – se http://finance.yahoo.com/q/mh?s=bp

Dessa är ute i riktigt blåsigt väder till följd av den så kallade finanskrisen. Min högst personliga åsikt är att dessa institutioner utgör stöttepelarna i det finansiella pyramidspel som i dagligt tal kallas ”ekonomin” men som med matematisk säkerhet måste komma till ett synnerligen abrupt slut precis när som helst nu.

Pengar är nämligen inte den ursprungliga tillgången, utan skuld.

Förstår man det så begriper man ganska mycket av vad som händer. Säg att det kostar BP en miljard dollar att sanera efter sig (i underkant men ändå). Och säg att BP måste låna denna slant hos banksystemet, något som säkerligen går att ordna till vettiga villkor eftersom företaget i hög grad ägs av just banker och finansiella institutioner.

Synnerligen förenklat så får bankerna enligt vad som kallas Fractional Reserve Banking (FRB) skapa tio gånger vad de har bokfört som tillgång och låna ut. Om banken har en miljon kan de alltså (via en massa svängar i banksystemet) låna ut den där miljarden utan problem. Och ta ränta, naturligtvis. Ränta på pengar som huvudsakligen inte fanns innan skulden uppstod.

Och banksystemet behöver verkligen låna ut pengar. Badly. För cirkulärt ökande skuld är fundamentet och just nu spinner hjulet i hyperspeed.

Jag säger inte att detta utsläpp är riggat (kul, inte sant?) men att det kommer att användas av BP:s hårt pressade ägare för att överleva en liten stund till. Att skjuta upp det oundvikliga några sekunder.

”BP:s ägare skjuter till nödlån” – den rubriken kommer du nog snart att se i en finansblaska.

Men det är ju bara min högst personliga åsikt.

[DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/washington-pressar-bp-1.1098519]

[Om FRB: http://www.youtube.com/watch?v=_dmPchuXIXQ ur ett US-perspektiv, samt http://sundapengar.bloggagratis.se/presentation/ och https://www.flashback.org/t566496 ur ett EU-perspektiv]

Mist optimist

Ungefär halv tolv i onsdags den femte maj avslutade min far sin anställning vid Liv & Leverne Aktiebolag. Saknaden kommer att komma krypande med tiden, den saken råder det inget tvivel om. Men just nu, och från dess att han slutade andas och släppte taget kan jag inte känna något annat än en djup, djup tacksamhet.

Tacksamhet för att han varit min just farsa.

Tacksamhet för hans obegränsade positivism och optimism.

Tacksamhet för att jag fick förstå.

Tacksamhet för att vi fick tillbaka kontakten fullt ut de sista åren. Denna tacksamhet vet inga gränser.

Tacksamhet för alla dagar med doft av sågspån då vi fick jobba tillsammans. Vi pratade inte så mycket, men genom alla år av avstånd och komplicerade förhållanden så var det ändå just dessa stunder som höll oss samman. Sågspånet. Det gemensamma byggandet. De instinktiva besluten att inte göra saker efter konstens alla regler utan efter eget huvud. När vi putsade skorstenen i Hålldammen. De var oaser i ett ökenliv för mig, de stunderna. Oaser ut vilken jag fick kraft att såsmåningom ställa saker tillrätta.

Tacksamhet för allt han lärt mig; att man bestämmer hur världen ser ut inne i sitt eget huvud. Att man med vänlighet och glädje når längre än med något annat. Att man aldrig måste sluta leka. Att man får leva och dö precis som man själv vill. Att man kan åstadkomma nästan vad som helst bara man ger sig mental frihet att lösa problemet på sitt eget sätt. Att skrattet är vägen ur de mest låsta situationer. Att man aldrig ska släppa plankan med blicken när man klyver virke och att man alltid ska ha en pinne i närheten för att pilla loss det som fastnar vid klingan. Att otur ofta är en annan form av tur. Att pengar i sig inte löser något problem över huvud taget. Att hjälpa andra gör mig lyckligare än att hjälpa mig själv. Att det bor något magiskt i att få elda en brasa. Att det inte är livets längd utan dess innehåll som betyder något. Att det är vad jag känner och inte vad andra säger som är verkligheten. Att man ska ta vara på regnet när det regnar istället för att klaga på vädret. Att allt ordnar sig på det sätt det är meningen. Att det är bortkastad energi att oroa sig för saker.

Tacksamhet för att han fick hantera sin sjukdom själv. Att han inte behövde underkastas sjukvårdens inkapslanden i större omfattning. Att hans manöverutrymme inte inskränktes av vassa pekfingrar som pekade på procentuell chans till återhämtning utan istället fick leva till det absoluta värdet av 100% så länge det gick.

Tacksamhet för att han fick leva livet fullt ut hela vägen i mål. Att hans sista ord fick bli ”det är bra”. Att han fick göra det precis på sitt sätt. Att han med kroppen full av de mest dödliga cancertumörer fick köra röjsåg, dra 53 trädstammar bakom gräsklippartraktorn, ge sig några sista ovärderliga instruktioner hur man hanterar en baklastare till sin son och vistas i dofterna och ljuset runt elden.

Tacksamhet för att han fick somna in omgiven av sin familj. En familj där allt ordnat sig. Där den förlorade sonen fått återvända, medförandes de mest omtyckta individer. Där dotterns ansikte lyser av glädje i sin älskades närvaro och där magen spänner som den mest välapterade bomb av produktionssatt avkomma. Tacksamhet för att hans fru nått igenom alla tvivel till sin inre visdom och trygghet. Tacksamhet för det oerhört vackra slutet. För de sista snarkningarna. För den vackra, höga vårluften. För prästens ord. För vårblommorna i hans hand. För vindens lätta, lätta rubbningar av hans grå, ostyriga och inför valborgseldandet nyklippta hår.

Men mest av allt en gränslös tacksamhet för att jag fick vara hans son. Jag ringde till hans jobb när jag var i tioårsåldern. ”Hej, är pappa där?”. ”Vem är det jag talar med?”. ”Det är pappas pojke”.

Mest av allt för just precis det.

Jag kände att det var på väg att hända. Jag var tydligen väl förberedd. På morgonen då det slutligen hände så vaknade jag och visste att detta var dagen. Jag visste inte riktigt att jag visste, men jag visste. Det vet jag nu. Detta känns inte som sorgedagar. Inte alls. Det känns som om det var menat att bli precis just så här. För om det nu skulle bli såhär så kunde det inte ha blivit det på något bättre sätt över huvudtaget. Inte i någon endaste lilla detalj.

Slutet gott, allting gott.

Farsan begravs måndag den 17 maj klockan 12 i trädkyrkan, berthåga, uppsala. Om du tänker komma, prata med mig eller morsan.

Fårgotten

...eller "Man får tacka för den tid som varit"

I dag var det så äntligen dags. Frisören för fåren. Fårsalongen.

Med stor rutin förvandlade fårklipparkonsulten de bägge rultiga tackorna på dryga kvarten förvandlade till ett par undernärda fjällkokalvar.

Befår

Helt enligt planen precis.

Skönt att ha det gjort.

Men så var det en sak som inte stämde riktigt. Ändå.

”Var är Maja?”, undrade Bella.

”Var är Bella?”, undrade Maja.

”Vem är du?”, undrade Bella.

”Vem är du?”, undrade Maja.

”Jag har förlorat min enda vän sedan ett år tillbaka. Jag går sönder av sorg.”, sa Bella.

”Precis samma sak har hänt mig idag. Jag går också sönder av sorg.”, sa Maja.

”Det är ju förfärligt! Hon ligger i en livlös hög där borta och säger inte ens Bä”, sa Bella.

”Samma med min Bella. Hon ligger där borta och säger inte ens Bä! Bäää!”, sa Maja.

”Bääää”, sa Bella

”Bääääää-äää”, sa Maja

”Hur länge har du varit här?”, sa Bella

”Ganska precis ett år, och du då?”, sa Maja

”Ganska precis ett år, jag också”, sa Bella

”Det får man kalla underligt”, sa Maja

”Fårunderligt”, sa Bella

”Hur gammal är du?”, frågade Maja

”Ungefär två år”, svarade Bella

”Då är vi lika gamla”, sa Maja

"Att dessa tragedier aldrig tar slut. När jag var ett år försvann min syster i en hemsk ullhög”, sa Bella

”Jag vet hur det känns. Allt för väl”, sa Maja.

Hm. De är sköna våra brudar, men jag börjar förstå varför man säger fårskalle ändå. Och tänk vad hemskt att förlora sin enda vän en gång om året. Att behöva börja om från början med ett vilt främmande får i sin hage. Hm.

After

Kontrastverkan

Det är kontrasterna som gör det. I går var det kostym i stora staden. Idag är det gummistövlar och förberedelse inför klippning av fåren som gäller. Samt ett och annat jobbsamtal. Och bolagsbildande.

Det är kontrasterna som gör det. Kontrasterna i blandningen.

Jag skulle till Geneve för många år sedan (istandes det var över tio år sedan). Strax innan IT-kraschen. Mina öron var fulla av sågspån, min hårbotten likaså. Min hud var bra bristfälligt avtorkad och lite lätt smutsbrun. Jag åkte direkt från det skitigaste av torprenoveringsprojekt till arlanda och businessclasssätet hos SAS. En skön känsla.