”Men borde vi ändå inte gå ut med det här på något sätt?”
”Hur menar du?”
”Jag menar att detta är inte normalt. Folk måste ju få veta vad det är som händer!”
”Och vad tror du händer då?”
”Vaddå händer då?”
”Vad tror du händer när allmänheten får nys om hur det ligger till? Tror du att de kommer att ta det med en gäspning eller tror du de kommer känna efter ännu mera och komma hit allihopa?”
”Har det verkligen med saken att göra? Vad tror du händer om de får reda på att vi visste och inte talade om något?”
”Då säger vi bara som det är. Att vi inte ville skapa panik i samhället. Det är den ansvariga saken att göra.”
”Det känns fel ändå. Folk drabbas av yrsel, mår illa, har feber och en massa symptom vi inte ens sett motsvarigheten till på åratal. Vad beror det på?”
”Det har inte med saken att göra. Vårt uppdrag är att hjälpa de som söker vård hos oss, inte att rädda världen. Den tid du lägger på att tjafsa med mig tar du från en patient. Skärpning!”
torsdag 23 februari 2012
söndag 19 februari 2012
Om att kämpa
Det slår mig att vi slåss en hel del. Latenta funderingar kring fightandets natur på tomgång blandas med iakttagelser i stort. En titt på TV drar hårda streck genom materian. Fighten som teater och underhållning – där har vi varit i åtminstone ett antal tusen år. Kan det vara så att om vi tittar på andra som slåss så känner vi att vi själva slipper det – åtminstone för stunden?
Jag är ju till naturen nästan fånigt emot att slåss. Med knytnävar eller väpnad makt – sak samma; har alltid instinktivt tyckt att det är ointressant och rentav löjeväckande. Men sådana konklusioner brukar ju oftast bestå i bristande insikt för allt har minst en mening och om allt jag inte förstod verkligen vore meningslöst skulle livet innehålla en mycket liten möjlighet till utveckling.
För slåss gör vi nog nästan allihopa, även om vi kanske inte nödvändigtvis slåss mot varandra. Såväl metoden för själva fightandet som dess domän är ytterst glidande men själva förfaringssättet detsamma. Att utmana något. Att genom att möta ett motstånd förmå sig att komma över en tröskel, in i ett nytt rum av insedd färdighet – att utvecklas.
Människan slåss ju inte bara med knytnävar. Vi slåss med ord, med generösa gåvor, i tävlingsmoment och i princip alla sammanhang där jämförelse är möjlig. Men vi slåss även med våra begräsningar här i världen. Vi kämpar för att få mat, värme och vatten. Vi slåss mot verklighetens yttre begränsningar i ett alltmer metafysiskt upptäckande av vad den egentligen är. Men mest av allt slåss vi med oss själva. För oss själva. I oss själva.
Vad händer om vi slutar slåss? En klassisk frågeställning. Vad händer om våra fiender, motståndare eller kombattanter inte längre är något att kämpa mot utan en jämlik vän? Vad händer med polariteten, dynamiken och den personliga utvecklingen i en värld utan konkurrens? För mig har det alltid varit målet att människor ska vara eniga och kämpa tillsammans.
Men här kommer det kluriga. För vi fortsätter ju att kämpa om än tillsammans. Mot de utmaningar som alltid lockat mig. Att utveckla saker. Bygga. Skapa och förverkliga sådant man inte visste var möjligt innan man började. Är inte detta också en kamp, inte särskilt olik den arrangerade kampen mellan gladiatorer och utmanare?
Kanske är det precis samma sak även där att man så småningom kommer till förlikning med verklighetens nyfikenhet och ser nya utmaningar bakom det krön den döljer? Världen i världen. Matchen i matchen. Med ekon som hörs från dess kontext. För det förefaller finnas något som faktiskt inte är ett tävlingsmoment.
Det är så enkelt och uttjatat att ni kommer att gäspa.
Det är den där gamla tjatiga kärleken jag kommer dragandes med. Är den inte kampens motsats egentligen? Är den inte de som lyser igenom dessa skal av utmaningar och kan landa vika interpersonella motsättningar som helst bara man låter den verka?
Då menar jag inte om den där kärleken vi läser om på relationssidorna. Den komplicerade, villkorade, transaktions- och kampkärleken där vi ställer krav på andra och oss själva och tror att kärleken är ytterligare en arena för kamp. Hur kan vi säga att vi älskar någon om vi samtidigt avtvingar denne eller denna att vara något den inte är?
Nej, kärlek i sin villkorslösa form. Den finns där i oss alla men vi måste anstränga oss hårt för att kunna följa dess spår. Och så måste vi kanske hitta den där äkta någon som gör det möjligt att tro på den. Följa spåren som leder dit och inte slåss mot dem. Kanske är det de bägge polerna – kamp och kärlek?
Jag är ju till naturen nästan fånigt emot att slåss. Med knytnävar eller väpnad makt – sak samma; har alltid instinktivt tyckt att det är ointressant och rentav löjeväckande. Men sådana konklusioner brukar ju oftast bestå i bristande insikt för allt har minst en mening och om allt jag inte förstod verkligen vore meningslöst skulle livet innehålla en mycket liten möjlighet till utveckling.
För slåss gör vi nog nästan allihopa, även om vi kanske inte nödvändigtvis slåss mot varandra. Såväl metoden för själva fightandet som dess domän är ytterst glidande men själva förfaringssättet detsamma. Att utmana något. Att genom att möta ett motstånd förmå sig att komma över en tröskel, in i ett nytt rum av insedd färdighet – att utvecklas.
Människan slåss ju inte bara med knytnävar. Vi slåss med ord, med generösa gåvor, i tävlingsmoment och i princip alla sammanhang där jämförelse är möjlig. Men vi slåss även med våra begräsningar här i världen. Vi kämpar för att få mat, värme och vatten. Vi slåss mot verklighetens yttre begränsningar i ett alltmer metafysiskt upptäckande av vad den egentligen är. Men mest av allt slåss vi med oss själva. För oss själva. I oss själva.
Vad händer om vi slutar slåss? En klassisk frågeställning. Vad händer om våra fiender, motståndare eller kombattanter inte längre är något att kämpa mot utan en jämlik vän? Vad händer med polariteten, dynamiken och den personliga utvecklingen i en värld utan konkurrens? För mig har det alltid varit målet att människor ska vara eniga och kämpa tillsammans.
Men här kommer det kluriga. För vi fortsätter ju att kämpa om än tillsammans. Mot de utmaningar som alltid lockat mig. Att utveckla saker. Bygga. Skapa och förverkliga sådant man inte visste var möjligt innan man började. Är inte detta också en kamp, inte särskilt olik den arrangerade kampen mellan gladiatorer och utmanare?
Kanske är det precis samma sak även där att man så småningom kommer till förlikning med verklighetens nyfikenhet och ser nya utmaningar bakom det krön den döljer? Världen i världen. Matchen i matchen. Med ekon som hörs från dess kontext. För det förefaller finnas något som faktiskt inte är ett tävlingsmoment.
Det är så enkelt och uttjatat att ni kommer att gäspa.
Det är den där gamla tjatiga kärleken jag kommer dragandes med. Är den inte kampens motsats egentligen? Är den inte de som lyser igenom dessa skal av utmaningar och kan landa vika interpersonella motsättningar som helst bara man låter den verka?
Då menar jag inte om den där kärleken vi läser om på relationssidorna. Den komplicerade, villkorade, transaktions- och kampkärleken där vi ställer krav på andra och oss själva och tror att kärleken är ytterligare en arena för kamp. Hur kan vi säga att vi älskar någon om vi samtidigt avtvingar denne eller denna att vara något den inte är?
Nej, kärlek i sin villkorslösa form. Den finns där i oss alla men vi måste anstränga oss hårt för att kunna följa dess spår. Och så måste vi kanske hitta den där äkta någon som gör det möjligt att tro på den. Följa spåren som leder dit och inte slåss mot dem. Kanske är det de bägge polerna – kamp och kärlek?
lördag 18 februari 2012
Ömsesidighet
Ingen har präglat mig mer än min farsa. Det sista vi pratade om, han och jag, var om att hjälpa andra. Han satt i hundens fåtölj i rummet och sa ”det syns att du trivs. Visst är det härligt att få göra saker för andra?”. Morgonen därpå var han så dålig att han knappt kunde prata. Två dagar senare var han död. Den viktigaste personen dittills i mitt liv efterlämnade svaret på alla de tankar som ansamlats efter åratal av sökande innan det var för sent.
Vi får lära oss att människor drivs av egenintresse. Att det helt enkelt inte är naturligt att göra något med ändamål annat än sin egen vinning. Till och med kärlek och familjeliv kan hänvisas till livets affärstransaktioner. Vi skaffar oss en partner för att boosta vårt ego och skaffar barn för att känna oss betydelsefulla (från den inte så smickrande utgångspunkten att vi alla föds betydelselösa). Vilken jävla dynga.
Vi får lära oss att det är vårt eget förbannande ansvar att ta tillvara våra intressen. Att vi måste leva efter det naturliga urvalet och marknadens princip. MÅSTE! Annars är vi dömda till ett liv i osjälviskt flummeri sjungandes Jambalaya med något slags narkotiskt preparat pulserande i ådrorna. Förfallna, icke-marknadsanpassade människor som inte har vett att ta tillvara sin potential och bli något. Vedervärdiga människor. Useless!
De logikknarkandes dömande av det fria, intuitivt drivna tänkandet har nu nått öronbedövande ljudnivåer. Det finns människor som har panik inför ömsesidighet. Precis som barnet som inte vill gå och lägga sig har de satt händerna för öronen och skriker nu ut sin rationella sång i ren desperation. Det måste göra ont. Det måste vara plågsamt att i sitt inre känna hur hela den imaginära värld man internerat och pliktskyldigt slickat i sig av imploderar.
Det måste lämna ett stort, smärtande tomrum. Ett ekande utrymme vilket fylls av ångestens skrik. Längst där inne sitter en liten varm kärna. Ett hjärta. Och djupt i hjärtat hörs viskningen ”jag har blivit lurad”. Skrikandet är till för att överrösta detta hjärtats uttalande och det kommer att fortgå så länge det behövs. Tills stämbanden slutar vibrera och luften tar slut.
Jag är nu helt säker på vad som driver människan. Ömsesidighet. Vi mår själva bra av att hjälpa andra. Vad i det är det som är så svårt att förstå?
Vi får lära oss att människor drivs av egenintresse. Att det helt enkelt inte är naturligt att göra något med ändamål annat än sin egen vinning. Till och med kärlek och familjeliv kan hänvisas till livets affärstransaktioner. Vi skaffar oss en partner för att boosta vårt ego och skaffar barn för att känna oss betydelsefulla (från den inte så smickrande utgångspunkten att vi alla föds betydelselösa). Vilken jävla dynga.
Vi får lära oss att det är vårt eget förbannande ansvar att ta tillvara våra intressen. Att vi måste leva efter det naturliga urvalet och marknadens princip. MÅSTE! Annars är vi dömda till ett liv i osjälviskt flummeri sjungandes Jambalaya med något slags narkotiskt preparat pulserande i ådrorna. Förfallna, icke-marknadsanpassade människor som inte har vett att ta tillvara sin potential och bli något. Vedervärdiga människor. Useless!
De logikknarkandes dömande av det fria, intuitivt drivna tänkandet har nu nått öronbedövande ljudnivåer. Det finns människor som har panik inför ömsesidighet. Precis som barnet som inte vill gå och lägga sig har de satt händerna för öronen och skriker nu ut sin rationella sång i ren desperation. Det måste göra ont. Det måste vara plågsamt att i sitt inre känna hur hela den imaginära värld man internerat och pliktskyldigt slickat i sig av imploderar.
Det måste lämna ett stort, smärtande tomrum. Ett ekande utrymme vilket fylls av ångestens skrik. Längst där inne sitter en liten varm kärna. Ett hjärta. Och djupt i hjärtat hörs viskningen ”jag har blivit lurad”. Skrikandet är till för att överrösta detta hjärtats uttalande och det kommer att fortgå så länge det behövs. Tills stämbanden slutar vibrera och luften tar slut.
Jag är nu helt säker på vad som driver människan. Ömsesidighet. Vi mår själva bra av att hjälpa andra. Vad i det är det som är så svårt att förstå?
fredag 17 februari 2012
Scchhh…
…jag läser. Det hör inte till vanligheterna längre. Jag har varit en utpräglad bokslukare tidigare men de senaste åren har det varit lite tunt på läsfronten - åtminstone den som sker från papper. Dags för ett undantag. ”Dept – the first 5000 years” av David Graeber.
So far en helt bländande bok – analys och tänkande av klass i intersektionen mellan ekonomi, antropologi och religion. Eller, för att vara lite mer uppriktig – om mänsklighet och skuld.
Tidstjuv.
Graeber skriver om just det som får mig att gå igång på allvar: frågan kring om mänskligheten ska bekänna sig till den nedärvda påstådda skulden eller om vi ska resa oss som fullkomliga, suveräna människor. En fråga som i författarens instans får sitt ursprung i skulden men som tar bäring på en symbolisk viktighet.
Vad driver oss? Är det att få bästa möjliga bytet vid byteshandel eller är det att få hjälpa andra? All ekonomisk teori bygger på att vi människor i grund och botten försöker maximera vår egennytta i allt vi gör. Men är det verkligen så. Jag tror inte det. Inte för ett ögonblick. Vi har däremot blivit fostrade till det och kanske är det just där vi har den där skulden.
Återkommer sannolikt om denna ytterst läsvärda lunta som redan i sitt andra kapitel på ett förtjänstfullt sätt öppnar mina ögon kring en sak jag länge grubblat över; detta med pengars tillblivelse. Vi får ju lära oss att pengar började existera eftersom det är väldigt bökigt att byta grejor och så vidare. Författaren belyser varför den så kallade ekonomiska ”vetenskapen” gärna vill att vi ska tro det.
Han belyser också på ett ytterst trovärdigt sätt att det egentligen är kreditsystemen som är pengarnas ursprung. Att kredit kom före pengar och att vi mätte värdet på krediter långt innan vi började använda pengar. Intressanta saker – verkligen. Det bästa på den ekonomiska tankehimlen sedan Carl Norberg ;-)
So far en helt bländande bok – analys och tänkande av klass i intersektionen mellan ekonomi, antropologi och religion. Eller, för att vara lite mer uppriktig – om mänsklighet och skuld.
Tidstjuv.
Graeber skriver om just det som får mig att gå igång på allvar: frågan kring om mänskligheten ska bekänna sig till den nedärvda påstådda skulden eller om vi ska resa oss som fullkomliga, suveräna människor. En fråga som i författarens instans får sitt ursprung i skulden men som tar bäring på en symbolisk viktighet.
Vad driver oss? Är det att få bästa möjliga bytet vid byteshandel eller är det att få hjälpa andra? All ekonomisk teori bygger på att vi människor i grund och botten försöker maximera vår egennytta i allt vi gör. Men är det verkligen så. Jag tror inte det. Inte för ett ögonblick. Vi har däremot blivit fostrade till det och kanske är det just där vi har den där skulden.
Återkommer sannolikt om denna ytterst läsvärda lunta som redan i sitt andra kapitel på ett förtjänstfullt sätt öppnar mina ögon kring en sak jag länge grubblat över; detta med pengars tillblivelse. Vi får ju lära oss att pengar började existera eftersom det är väldigt bökigt att byta grejor och så vidare. Författaren belyser varför den så kallade ekonomiska ”vetenskapen” gärna vill att vi ska tro det.
Han belyser också på ett ytterst trovärdigt sätt att det egentligen är kreditsystemen som är pengarnas ursprung. Att kredit kom före pengar och att vi mätte värdet på krediter långt innan vi började använda pengar. Intressanta saker – verkligen. Det bästa på den ekonomiska tankehimlen sedan Carl Norberg ;-)
onsdag 15 februari 2012
Drömsvar
Drömmarna börjar bli alltmer samspelta. Ställ en fråga, få ett svar eller två. Givetvis inga enkla, platta, svartpåvitt-här-har-du-ett-officiellt-faktablad-svar, utan mönster. Vågor. Ibland knappt uttydbara, men med tiden nästan alltid meningsfulla.
Den första frågeställningen handlade om mardrömmar. Om mördarjakt, mörkrädsla och drömmar i mörka källargångar. Varför? Och varför inte för mig? Är det förebud eller reglering? Svaret var reglering. Rensning och då i drömmens bredare spektrum. Behöver vi bearbeta så gör vi det. Och då snackar vi bearbetning oaktat vilket liv vi råkar befinna oss i. Har vi blivit jagade och uppskrämda någon gång, i något liv så ska det ut. Mardrömmar är en smidig lösning. Sannolikt eftersom den som drömmer står på tröskeln. Står i begrepp att inse sin egentliga potential och suveränitet även mentalt.
Den andra frågeställningen handlade om livets kontext. Scenariot jag fick se var faktiskt riktigt tydligt. En grupp män stod och diskuterade något slags uppdrag. De var i skogen. En väldoftande, sommarvarm tallskog. De höll i verktyg och jag fick intrycket att de gallrade för att få skogen att växa bättre.
De talade om träden. Vad som fick dem att må bra och växa på ett sunt sätt. ”Det är inte säkert”, sa en av dem, ”att gallringen gör det bättre för de stora träden. De kanske behöver känna de omognas närvaro för att kunna växa själva. Kanske behöver de kunna hjälpa dem på något sätt. Vi ska inte tro att vi vet allt. Att vi ser allt. Dessa träd är komplexa varelser.”
Lite senare talades det om deras uppdrag. Någon hade ganska nyligen lämnat dem. Han hade dött. ”Han fick den ultimata belöningen”, sa en av dem – resten skrattade hjärtligt. Så tog drömmen slut. Jag fick se dödsögonblicket. Och så ett till. Inte så dramatiskt som jag hade trott. Hans gestalt visade att han såg det som en belöning och att han visste precis vad som hände. Och lät det hända.
Den första frågeställningen handlade om mardrömmar. Om mördarjakt, mörkrädsla och drömmar i mörka källargångar. Varför? Och varför inte för mig? Är det förebud eller reglering? Svaret var reglering. Rensning och då i drömmens bredare spektrum. Behöver vi bearbeta så gör vi det. Och då snackar vi bearbetning oaktat vilket liv vi råkar befinna oss i. Har vi blivit jagade och uppskrämda någon gång, i något liv så ska det ut. Mardrömmar är en smidig lösning. Sannolikt eftersom den som drömmer står på tröskeln. Står i begrepp att inse sin egentliga potential och suveränitet även mentalt.
Den andra frågeställningen handlade om livets kontext. Scenariot jag fick se var faktiskt riktigt tydligt. En grupp män stod och diskuterade något slags uppdrag. De var i skogen. En väldoftande, sommarvarm tallskog. De höll i verktyg och jag fick intrycket att de gallrade för att få skogen att växa bättre.
De talade om träden. Vad som fick dem att må bra och växa på ett sunt sätt. ”Det är inte säkert”, sa en av dem, ”att gallringen gör det bättre för de stora träden. De kanske behöver känna de omognas närvaro för att kunna växa själva. Kanske behöver de kunna hjälpa dem på något sätt. Vi ska inte tro att vi vet allt. Att vi ser allt. Dessa träd är komplexa varelser.”
Lite senare talades det om deras uppdrag. Någon hade ganska nyligen lämnat dem. Han hade dött. ”Han fick den ultimata belöningen”, sa en av dem – resten skrattade hjärtligt. Så tog drömmen slut. Jag fick se dödsögonblicket. Och så ett till. Inte så dramatiskt som jag hade trott. Hans gestalt visade att han såg det som en belöning och att han visste precis vad som hände. Och lät det hända.
Utebliven
”Skulle inte Peter ha varit här också?”
”Jo, men det verkar inte som om han kunde somna. ”
”Han har inte varit med på riktigt på ett bra tag, vad sysslar han med egentligen? Han bara tittar in, rör till det och försvinner tillbaka igen utan att vi egentligen får någon kontakt.”
”Han gör nog något han måste, men fråga mig inte vad det är. Sannolikt kan han inte sova ordentligt och då blir det sådär. Har sett det förut. Nu tycker jag att vi tar och sätter igång. Ska vi ta en titt?”
Det blir tyst i rummet. Att titta på hur det fortlöper är alltid ett magiskt ögonblick. Alla medverkande vet ju och ändå vet man att man i princip parallellt jobbar inne i simulationen tillsammans, helt ovetande om sin egen i det närmaste totala påverkan utifrån. Sin egen påverkan.
En av deltagarna skrattar när han ser sig förbryllad försöka förstå vad som hänt i slutet av en lång, lång rad symmetriska händelser. Händelser som planerats härifrån med personens goda minne, men inne i simulationen vet han givetvis inget om det.
”OK. Ska vi försöka dra ihop säcken kring det där skeendet. Frågan är hur hårt vi vågar gå ut. Ska vi ta risken att någon ser igenom ridån eller ska vi köra det försiktiga spåret. Några av oss börjar ju redan ana hur det ligger till. En del av oss har till och med ”drömt” om de här mötena [nu skrattas det hejvilt i rummet]. Kan vi fatta beslutet själva eller ska vi konsultera någon utifrån?”
”Jag tycker vi kör”, svarade en av de i vanliga fall tysta deltagarna. ”Det är dags nu. Förr eller senare måste det gå upp för oss vad det är vi experimenterar med och det är inte mer än rättvist gentemot oss själva att exponera simulationen. Det gör ju inte utmaningen mindre – allrahelst om vi får reda på det tidigare än vår omvärld. Vi kommer att få kämpa med vår omvärld därinne, men det kommer att bli sanslöst spännande.”
”Alla överens”. Tystnad. ”OK. Då får det bli så.”
Under resterande möte placerades händelserna ut i den så kallade tiden. Vektorer beslutades och koordinater i det fyrdimensionella systemet knöts ihop till de tankemönster som från början varit projektets mandat. Tankemönster som i denna, omkringliggande värld, fört deltagarna till varandra.
”Tack ska ni ha. Vi ses här senare. Vakna så gott!”
Vi sover. Det finns oändligt många förklaringar till varför vi sover. Och eftersom vi inte är vakna när vi sover så kan ingen av oss tala om exakt vad som händer. Men eftersom denna plats tycks vara baklängesfuntad så kan det ju i den konsekventa paradoxens namn mycket väl vara så att vår sömn här är en den öppning i tiden som krävs för att vi ska kunna fortsätta att vistas i simulationen.
Jag finner det – oavsett – fascinerande. Att vi existerar här. Nu. Samtidigt. Allihopa. Att vi får uppleva vad vi får uppleva och att vi älskar livet och denna plats till den grad vi gör. Kanske är det eftersom vi skapat den. Vi har skapat den för att lära oss av den, men vi har också sådant vi inte klarar oss utan här.
”Jo, men det verkar inte som om han kunde somna. ”
”Han har inte varit med på riktigt på ett bra tag, vad sysslar han med egentligen? Han bara tittar in, rör till det och försvinner tillbaka igen utan att vi egentligen får någon kontakt.”
”Han gör nog något han måste, men fråga mig inte vad det är. Sannolikt kan han inte sova ordentligt och då blir det sådär. Har sett det förut. Nu tycker jag att vi tar och sätter igång. Ska vi ta en titt?”
Det blir tyst i rummet. Att titta på hur det fortlöper är alltid ett magiskt ögonblick. Alla medverkande vet ju och ändå vet man att man i princip parallellt jobbar inne i simulationen tillsammans, helt ovetande om sin egen i det närmaste totala påverkan utifrån. Sin egen påverkan.
En av deltagarna skrattar när han ser sig förbryllad försöka förstå vad som hänt i slutet av en lång, lång rad symmetriska händelser. Händelser som planerats härifrån med personens goda minne, men inne i simulationen vet han givetvis inget om det.
”OK. Ska vi försöka dra ihop säcken kring det där skeendet. Frågan är hur hårt vi vågar gå ut. Ska vi ta risken att någon ser igenom ridån eller ska vi köra det försiktiga spåret. Några av oss börjar ju redan ana hur det ligger till. En del av oss har till och med ”drömt” om de här mötena [nu skrattas det hejvilt i rummet]. Kan vi fatta beslutet själva eller ska vi konsultera någon utifrån?”
”Jag tycker vi kör”, svarade en av de i vanliga fall tysta deltagarna. ”Det är dags nu. Förr eller senare måste det gå upp för oss vad det är vi experimenterar med och det är inte mer än rättvist gentemot oss själva att exponera simulationen. Det gör ju inte utmaningen mindre – allrahelst om vi får reda på det tidigare än vår omvärld. Vi kommer att få kämpa med vår omvärld därinne, men det kommer att bli sanslöst spännande.”
”Alla överens”. Tystnad. ”OK. Då får det bli så.”
Under resterande möte placerades händelserna ut i den så kallade tiden. Vektorer beslutades och koordinater i det fyrdimensionella systemet knöts ihop till de tankemönster som från början varit projektets mandat. Tankemönster som i denna, omkringliggande värld, fört deltagarna till varandra.
”Tack ska ni ha. Vi ses här senare. Vakna så gott!”
Vi sover. Det finns oändligt många förklaringar till varför vi sover. Och eftersom vi inte är vakna när vi sover så kan ingen av oss tala om exakt vad som händer. Men eftersom denna plats tycks vara baklängesfuntad så kan det ju i den konsekventa paradoxens namn mycket väl vara så att vår sömn här är en den öppning i tiden som krävs för att vi ska kunna fortsätta att vistas i simulationen.
Jag finner det – oavsett – fascinerande. Att vi existerar här. Nu. Samtidigt. Allihopa. Att vi får uppleva vad vi får uppleva och att vi älskar livet och denna plats till den grad vi gör. Kanske är det eftersom vi skapat den. Vi har skapat den för att lära oss av den, men vi har också sådant vi inte klarar oss utan här.
söndag 12 februari 2012
Smiskinitiativet
Darpainitiativet, skulle man kunna säga. Jo, jag är lite skadad av mitt TV-tittande, men det är säkert inte utan anledning. Darpa, som sagt. Många med tekniskt intresse känner till det. Andra gör det inte. Ett slags inte särskilt stort men synnerligen inflytelserikt förskningsinstitut i gammal god amerikansk ”statlig” regi med koppling direkt in i hetluften under försvarsdepartementet ”over there”.
Så vad har Darpa på sin meritlista. Ja, eftersom du läser min blogg via Internet så lämpar sig väl det paketväxlande informationsnätet ARPANET väl som exempel. Mönstret till dagens Internet och dess synnerligen redundanta och stryktåliga arkitektur kommer ur Darpa – som då hette Arpa. Legenden säger att det var ett gäng Arparianer som bodde på Hawaii och körde hårt med LSD.
Darpa bland annat konstruerat en mycket stryktålig robothund.
Inte skälla.
Darpa har också begåvat oss med konstgjorda små insekter med förmågan att smyga sig in nästan var som helst för att till exempel avlyssna eller väcka något tilltänkt förhörsoffer. Givetvis finns där fredliga applikationer också… Eh. Kommer bara inte på någon för tillfället. Förslag? Egyptens tusen miljoner gräshoppor – en av de bibliska plågorna – kanske kan vi återskapa scenariet och ge turisterna en verklig upplevelse?
Det är bara en fluga…
Darpa kör nu ett projekt som kallas SMISC. Social Medias in Strategic Communications. Knyter ihop säcken, så att säga, kring det Internet man lagt grunden för. Ett intressant modus operandi på tillämpningsfronten. Först ger man världen Internet, sedan ger man dem Smisk. Från darpa.mil:s projektsida:
Vilken tekniknörds pojkdröm ryms inte inom Darpas väggar? Jag skulle kunnat offra en arm för att få jobba med den typ av teknik dessa gossar går jobba med – i alla fall fram till 25-årsåldern (ingen större förlust, Darpa forskar på protesarmar som styrs direkt från hjärnan [sannolikt med en liten militär bypassventil för säkerhets skull – det kan ju vara taktiskt att låta just avtryckarfingret vara fjärsstyrt]).
Innovation bor i de flesta. Och de som lever av dess flöde, dess gravitationsfält, mår inte särskilt bra om de inte får klura och hitta på. Genialt av de som håller i trådarna att mot en fasad av utstuderad uppgivenhet och innovationslöshet i sammhället i stort fånga upp dessa tänkare och skörda deras intuitiva arbete. Genialt.
Men tänk på det nästa gång du läser om något bilföretag som säger sig experimentera med den senaste, superavancerade, varianten av batteriteknik, bygger miljöbilar, eller när du ser en ny och banbrytande smartphone. Tänk på vad verklig utveckling är och vad som lanseras via det patetiska skådespel som kallas konsumentapplikationer. Stenåldersteknik byggd för att gå sönder och bibehålla illusionen om att tekniken inte utvecklas – bara dess applikation. Verklig innovation är inte till för gemene man, bara för de som tycker sig ska hålla ordning på förskocken och som anser sig äga oss. Tänk på det.
Så vad har Darpa på sin meritlista. Ja, eftersom du läser min blogg via Internet så lämpar sig väl det paketväxlande informationsnätet ARPANET väl som exempel. Mönstret till dagens Internet och dess synnerligen redundanta och stryktåliga arkitektur kommer ur Darpa – som då hette Arpa. Legenden säger att det var ett gäng Arparianer som bodde på Hawaii och körde hårt med LSD.
Darpa bland annat konstruerat en mycket stryktålig robothund.
Inte skälla.
Darpa har också begåvat oss med konstgjorda små insekter med förmågan att smyga sig in nästan var som helst för att till exempel avlyssna eller väcka något tilltänkt förhörsoffer. Givetvis finns där fredliga applikationer också… Eh. Kommer bara inte på någon för tillfället. Förslag? Egyptens tusen miljoner gräshoppor – en av de bibliska plågorna – kanske kan vi återskapa scenariet och ge turisterna en verklig upplevelse?
Det är bara en fluga…
Darpa kör nu ett projekt som kallas SMISC. Social Medias in Strategic Communications. Knyter ihop säcken, så att säga, kring det Internet man lagt grunden för. Ett intressant modus operandi på tillämpningsfronten. Först ger man världen Internet, sedan ger man dem Smisk. Från darpa.mil:s projektsida:
To accomplish this, SMISC will focus research on linguistic cues, patterns of information flow and detection of sentiment or opinion in information generated and spread through social media. Researchers will also attempt to track ideas and concepts to analyze patterns and cultural narratives. If successful, they should be able to model emergent communities and analyze narratives and their participants, as well as characterize generation of automated content, such as by bots, in social media and crowd sourcing.Nyckeln till varför företag som samlat mycket data om folks vanor och ovanor är de högst värderade teknikföretagen.
Vilken tekniknörds pojkdröm ryms inte inom Darpas väggar? Jag skulle kunnat offra en arm för att få jobba med den typ av teknik dessa gossar går jobba med – i alla fall fram till 25-årsåldern (ingen större förlust, Darpa forskar på protesarmar som styrs direkt från hjärnan [sannolikt med en liten militär bypassventil för säkerhets skull – det kan ju vara taktiskt att låta just avtryckarfingret vara fjärsstyrt]).
Innovation bor i de flesta. Och de som lever av dess flöde, dess gravitationsfält, mår inte särskilt bra om de inte får klura och hitta på. Genialt av de som håller i trådarna att mot en fasad av utstuderad uppgivenhet och innovationslöshet i sammhället i stort fånga upp dessa tänkare och skörda deras intuitiva arbete. Genialt.
Men tänk på det nästa gång du läser om något bilföretag som säger sig experimentera med den senaste, superavancerade, varianten av batteriteknik, bygger miljöbilar, eller när du ser en ny och banbrytande smartphone. Tänk på vad verklig utveckling är och vad som lanseras via det patetiska skådespel som kallas konsumentapplikationer. Stenåldersteknik byggd för att gå sönder och bibehålla illusionen om att tekniken inte utvecklas – bara dess applikation. Verklig innovation är inte till för gemene man, bara för de som tycker sig ska hålla ordning på förskocken och som anser sig äga oss. Tänk på det.
lördag 11 februari 2012
Pinky
Hon hade känt honom i nästan femton år. Ändå visste hon inte särskilt mycket om honom. De hade funnit varandra där livet på pappret borde ha varit slut. Hon med sedan länge utflugna barn, nyligen avtalad deltidspension och inte mycket större åtaganden än ett antal välmående krukväxter och en katt. Han hade jobbat hela sitt liv. Exakt med vad visste hon inte, men av allt att döma var han ett yrkesmässigt högdjur.
De icke-serietillverkade mobiltelefonerna utan knappsats skvallrade om att han uppbar något slags nyckelposition. Likaså de spontana resorna och de nattliga telefonsamtalen. En enda gång hade han kommenterat sina förehavanden. De satt framför TV:n. Hon ville se på nyheterna, något som han aldrig gjorde. Hon märkte under sändningen att han märkbart skruvade på sig. Så dök USA:s president upp i rutan och hon hann inte kväva sin instinkt. ”Har du träffat honom?”, frågade hon. Han var tyst nästan en minut innan ett allvarligt ”ja” undslapp honom.
Det var den enda gången. Hon trivdes egentligen med det. Genom hela sitt liv så hade folk anförtrott sig åt henne. I timmatal hade hennes öron varit de upprördas, de sorgsnas, de indignerades, de förvirrades och de förtvivlades tålmodiga avstjälpningsplats. Hans tystnad och återkommande närvaro var just på grund av att han inte meddelade sig om vad det var han sysslade med ytterst tilltalande.
Hon njöt av att låta sina egna tankar speglas i den yta som uppläts på grund av hans tystnad. Hon kunde slänga en fantasi mot den glasartade ytan, se den fastna i ögonhöjd och sedan rinna ner längst glaset för att forma den silhuett hon för stunden tyckte sig behöva se. När han var där fick hon hans närhet. En varm, påtaglig men också auktoritär närhet. Det var inte uttalat, men han krävde något av henne.
Hon älskade att ge honom det. Han uttalade egentligen aldrig någon tacksamhet, men de små, små gester han gjorde räckte. De växte på grund av sin litenhet till något långt större. Något som nästan blev en dyrkan i sig. Dyrkan av de små, subtila signalerna. Fiskandet efter vad som kunde vara uttryck för det varma genom den stabila men ändå bergfasta ytan. Hon visste att han var en man byggd av hemligheter.
Det gjorde honom större i hennes sinne. Han behärskade det sociala spelet, de världsliga situationerna och själva existensen med en kyligt närvarande distans hon aldrig tidigare sett. Men ändå fanns det något slags förbehåll. Det var som om han var fången i sin egen hemlighetsfullhet. Det passade henne bra, eftersom hennes öron behövde vilan, men det var inte utan att hon funderade över vem han var. Egentligen. Om han inte längre skulle hålla igen.
Om kostymen någon gång skulle krönts av en slips med färg på, eller om han någon gång skulle tillåtit sig mer än de där två glasen öl eller vin vid ett och samma tillfälle. Hon undrade över vad som skulle hända om han skulle släppa kontrollen. För det var det han var – kontroll. Han släppte aldrig och utan undantag aldrig kontrollen över den situation han befann sig i.
Hon visste att han väntade på något. Att han hade en roll att spela i något större och att han en dag skulle vara försvunnen för att dyka upp i ett helt annat sammanhang. Hon drömde på nätterna om att han dök upp i just den nyhetssändningen. Vissa nätter deklarerade han att presidenten varit en lurendrejare och att hennes mystiske man nu tog över förvaltningen av de förenta staterna uppbackade av en eskader namnkunniga magnater av olika slag. Hon visste att han skulle försvinna när det var dags. Och hon visste att ingen skulle tro henne om hon skulle tala om att hon haft honom hos sig i åratal.
Hon drömde yvigt om de grå eminensernas välde. Hur världen utvecklades under deras styre. Hur de på grund av sin livsföring inte förstod vad världen och dess innevånare var kapabla till och ville. I det undermedvetna började en konflikt växa till sig. En djup, inre konflikt. Allt det hon blivit anförtrodd – vad var det egentligen uttryck för – eller rättare sagt – vilka intryck i henne hade uttrycken gjort? Konflikten var alarmerande. Hon visste att det var en grå och känslolös värld han företrädde. Att de styrde och visste allt. Och att de tyckte sig med rätta äga allt och alla. Det var däri förtrollningen hade sitt epicentrum.
Var det inte så att hon fått hjälpa de kaffedrickande vilsna? Och hade hon inte – egentligen – också själv vuxit som människa. Jo, visst var det så. I allra högsta grad. Men skulle han någonsin kunna förstå det? Hon visste instinktivt att så inte var fallet. De var ohyggligt olika. De var på var sin sida av världen, så att säga. En mänsklig och en – ja, det var där konflikten hade sin rot – en omänsklig. Vad var han egentligen gjord av? Logik?
För vad var han, hennes besökare, om inte ett knippe logik. Kall, väluppfostrad logik i kritstrecksrandigt. Hade han hört någon gråta? Hade han sprungit därifrån eller hade han stannat och tröstat? Hon lekte med tanken att testa honom men hon visste egentligen vad resultatet av ett sådant test skulle bli. Frågan var om hon egentligen ville se det. Visste, det gjorde hon ju. Men behövde hon få det bevisat likväl?
Substanserna hon kastade mot väggen av kall, polerad marmor, var annorlunda nu. Hon kunde vakna med dem i sig och det störde henne. Hon ville inte se de bilderna. De störde den stillsamma trivsel och avslappnande tillvaro hon lyckats gräva ut ur en stillastående yta efter en lång enformighet. Likväl kom bilderna genom det undermedvetna. Det skrek och gapade åt henne.
Så var det den där mystiska saken med barnprogrammen också. Han såg av princip aldrig på TV, men gång på gång hade hon kommit på honom med att sitta klistrad vid tecknad barn-tv när hon kom hem. För det mesta samma serie. Hon förstod inte men det hindrade henne inte från att grubbla över saken, såväl medvetet som undermedvetet.
Hade han något slags barndomstruma som han satt fast i? Fanns där ett barn någonstans? Hade han förlorat det? Sökte han något i barnprogrammen? Drömmarna sa åt henne att söka i programmen och inte i hans beteende. Hon fann det löjeväckande men efter månader av likartade drömmar bänkade hon sig i hans frånvaro framför just hans favoritprogram.
Till en början såg hon bara det man tycktes se. Hon såg tecknade figurer som – ja – gjorde vad figurer i barnprogram förväntades göra. Inget konstigt med det. Ändå satt hon där, kväll efter kväll och sökte envist något som hon å ena sidan visste fanns, men som hon å andra sidan var övertygad om. Det tog nästan två veckor innan hon hittade portalen. Symboler. Diskreta. Från hans slips. Från hans mobiltelefon. De dök upp i de teckande historierna. Sakta men säkert så började det gå upp ett ljus för henne.
Det var därifrån han fick sina instruktioner. Symboliken var slående och när han så en kväll återvände valde hon att testa sin insikt. Den lilla skära musen i TV-serien hade varit i Paris enligt mönstret. Hon visste att det var han. ”Hur var Paris”, frågade hon. Han stelnade. Hon såg att han satte sin hand innanför kavajen och tog fram en pistol i aluminium. Han riktade den mot henne.
Hennes hjärta fylldes med skärande värme. Hela hennes kropp vaknade till ett nytt liv. Det var som om universum ökat en oktav, som om alltihop med ens snurrade betydligt snabbare. Insikterna sköljde som en het våg av lava genom hennes sinne. Bilden av hennes sammanlagda iakttagelser och insikter brände för hennes inre syn. Hon såg världen, dess mening, dess del i helheten och sin roll i den genom tiden. Hon såg mannen framför sig, hon såg hans betydelse i det vägskäl världen befann sig i och hon kände lukten av hans rädsla.
Orden formade sig snabbare än tanken och lämnade munnen innan hon ens anat att hon skulle yttra dem. Kraften de tagit med sig ur sitt tidlösa ursprung träffade honom hårt och tömde luften på syre i hans närhet. Hans sinne vacklade.Han blev fumlig, tafatt och desperationen lyste ur hans ögon. Hela hans värld rasade samman och inför sig själv skådade han sitt livs gärning med smärtsam klarhet. Den lätta pistolen ägde hela universums massa i sin hand.
Tankarna skenade. Skulle han skjuta henne och fly som han gjort så många gånger förut. Eller fly och fly – det var kanske inte riktigt rätt begrepp. Att lämna en kontext för nästa var mer eller mindre rutin i hans krets. En nödvändig del av att i perioder söka smälta in i den värld man härskade över. Gråten kom vällande ur djupet. Dess värme och kittling var större än vilken sexuell sensation som helst och för första gången i sitt liv övervägde han att låta den välla fram.
De icke-serietillverkade mobiltelefonerna utan knappsats skvallrade om att han uppbar något slags nyckelposition. Likaså de spontana resorna och de nattliga telefonsamtalen. En enda gång hade han kommenterat sina förehavanden. De satt framför TV:n. Hon ville se på nyheterna, något som han aldrig gjorde. Hon märkte under sändningen att han märkbart skruvade på sig. Så dök USA:s president upp i rutan och hon hann inte kväva sin instinkt. ”Har du träffat honom?”, frågade hon. Han var tyst nästan en minut innan ett allvarligt ”ja” undslapp honom.
Det var den enda gången. Hon trivdes egentligen med det. Genom hela sitt liv så hade folk anförtrott sig åt henne. I timmatal hade hennes öron varit de upprördas, de sorgsnas, de indignerades, de förvirrades och de förtvivlades tålmodiga avstjälpningsplats. Hans tystnad och återkommande närvaro var just på grund av att han inte meddelade sig om vad det var han sysslade med ytterst tilltalande.
Hon njöt av att låta sina egna tankar speglas i den yta som uppläts på grund av hans tystnad. Hon kunde slänga en fantasi mot den glasartade ytan, se den fastna i ögonhöjd och sedan rinna ner längst glaset för att forma den silhuett hon för stunden tyckte sig behöva se. När han var där fick hon hans närhet. En varm, påtaglig men också auktoritär närhet. Det var inte uttalat, men han krävde något av henne.
Hon älskade att ge honom det. Han uttalade egentligen aldrig någon tacksamhet, men de små, små gester han gjorde räckte. De växte på grund av sin litenhet till något långt större. Något som nästan blev en dyrkan i sig. Dyrkan av de små, subtila signalerna. Fiskandet efter vad som kunde vara uttryck för det varma genom den stabila men ändå bergfasta ytan. Hon visste att han var en man byggd av hemligheter.
Det gjorde honom större i hennes sinne. Han behärskade det sociala spelet, de världsliga situationerna och själva existensen med en kyligt närvarande distans hon aldrig tidigare sett. Men ändå fanns det något slags förbehåll. Det var som om han var fången i sin egen hemlighetsfullhet. Det passade henne bra, eftersom hennes öron behövde vilan, men det var inte utan att hon funderade över vem han var. Egentligen. Om han inte längre skulle hålla igen.
Om kostymen någon gång skulle krönts av en slips med färg på, eller om han någon gång skulle tillåtit sig mer än de där två glasen öl eller vin vid ett och samma tillfälle. Hon undrade över vad som skulle hända om han skulle släppa kontrollen. För det var det han var – kontroll. Han släppte aldrig och utan undantag aldrig kontrollen över den situation han befann sig i.
Hon visste att han väntade på något. Att han hade en roll att spela i något större och att han en dag skulle vara försvunnen för att dyka upp i ett helt annat sammanhang. Hon drömde på nätterna om att han dök upp i just den nyhetssändningen. Vissa nätter deklarerade han att presidenten varit en lurendrejare och att hennes mystiske man nu tog över förvaltningen av de förenta staterna uppbackade av en eskader namnkunniga magnater av olika slag. Hon visste att han skulle försvinna när det var dags. Och hon visste att ingen skulle tro henne om hon skulle tala om att hon haft honom hos sig i åratal.
Hon drömde yvigt om de grå eminensernas välde. Hur världen utvecklades under deras styre. Hur de på grund av sin livsföring inte förstod vad världen och dess innevånare var kapabla till och ville. I det undermedvetna började en konflikt växa till sig. En djup, inre konflikt. Allt det hon blivit anförtrodd – vad var det egentligen uttryck för – eller rättare sagt – vilka intryck i henne hade uttrycken gjort? Konflikten var alarmerande. Hon visste att det var en grå och känslolös värld han företrädde. Att de styrde och visste allt. Och att de tyckte sig med rätta äga allt och alla. Det var däri förtrollningen hade sitt epicentrum.
Var det inte så att hon fått hjälpa de kaffedrickande vilsna? Och hade hon inte – egentligen – också själv vuxit som människa. Jo, visst var det så. I allra högsta grad. Men skulle han någonsin kunna förstå det? Hon visste instinktivt att så inte var fallet. De var ohyggligt olika. De var på var sin sida av världen, så att säga. En mänsklig och en – ja, det var där konflikten hade sin rot – en omänsklig. Vad var han egentligen gjord av? Logik?
För vad var han, hennes besökare, om inte ett knippe logik. Kall, väluppfostrad logik i kritstrecksrandigt. Hade han hört någon gråta? Hade han sprungit därifrån eller hade han stannat och tröstat? Hon lekte med tanken att testa honom men hon visste egentligen vad resultatet av ett sådant test skulle bli. Frågan var om hon egentligen ville se det. Visste, det gjorde hon ju. Men behövde hon få det bevisat likväl?
Substanserna hon kastade mot väggen av kall, polerad marmor, var annorlunda nu. Hon kunde vakna med dem i sig och det störde henne. Hon ville inte se de bilderna. De störde den stillsamma trivsel och avslappnande tillvaro hon lyckats gräva ut ur en stillastående yta efter en lång enformighet. Likväl kom bilderna genom det undermedvetna. Det skrek och gapade åt henne.
Så var det den där mystiska saken med barnprogrammen också. Han såg av princip aldrig på TV, men gång på gång hade hon kommit på honom med att sitta klistrad vid tecknad barn-tv när hon kom hem. För det mesta samma serie. Hon förstod inte men det hindrade henne inte från att grubbla över saken, såväl medvetet som undermedvetet.
Hade han något slags barndomstruma som han satt fast i? Fanns där ett barn någonstans? Hade han förlorat det? Sökte han något i barnprogrammen? Drömmarna sa åt henne att söka i programmen och inte i hans beteende. Hon fann det löjeväckande men efter månader av likartade drömmar bänkade hon sig i hans frånvaro framför just hans favoritprogram.
Till en början såg hon bara det man tycktes se. Hon såg tecknade figurer som – ja – gjorde vad figurer i barnprogram förväntades göra. Inget konstigt med det. Ändå satt hon där, kväll efter kväll och sökte envist något som hon å ena sidan visste fanns, men som hon å andra sidan var övertygad om. Det tog nästan två veckor innan hon hittade portalen. Symboler. Diskreta. Från hans slips. Från hans mobiltelefon. De dök upp i de teckande historierna. Sakta men säkert så började det gå upp ett ljus för henne.
Det var därifrån han fick sina instruktioner. Symboliken var slående och när han så en kväll återvände valde hon att testa sin insikt. Den lilla skära musen i TV-serien hade varit i Paris enligt mönstret. Hon visste att det var han. ”Hur var Paris”, frågade hon. Han stelnade. Hon såg att han satte sin hand innanför kavajen och tog fram en pistol i aluminium. Han riktade den mot henne.
Hennes hjärta fylldes med skärande värme. Hela hennes kropp vaknade till ett nytt liv. Det var som om universum ökat en oktav, som om alltihop med ens snurrade betydligt snabbare. Insikterna sköljde som en het våg av lava genom hennes sinne. Bilden av hennes sammanlagda iakttagelser och insikter brände för hennes inre syn. Hon såg världen, dess mening, dess del i helheten och sin roll i den genom tiden. Hon såg mannen framför sig, hon såg hans betydelse i det vägskäl världen befann sig i och hon kände lukten av hans rädsla.
Orden formade sig snabbare än tanken och lämnade munnen innan hon ens anat att hon skulle yttra dem. Kraften de tagit med sig ur sitt tidlösa ursprung träffade honom hårt och tömde luften på syre i hans närhet. Hans sinne vacklade.Han blev fumlig, tafatt och desperationen lyste ur hans ögon. Hela hans värld rasade samman och inför sig själv skådade han sitt livs gärning med smärtsam klarhet. Den lätta pistolen ägde hela universums massa i sin hand.
Tankarna skenade. Skulle han skjuta henne och fly som han gjort så många gånger förut. Eller fly och fly – det var kanske inte riktigt rätt begrepp. Att lämna en kontext för nästa var mer eller mindre rutin i hans krets. En nödvändig del av att i perioder söka smälta in i den värld man härskade över. Gråten kom vällande ur djupet. Dess värme och kittling var större än vilken sexuell sensation som helst och för första gången i sitt liv övervägde han att låta den välla fram.
onsdag 8 februari 2012
Dammigt fönster utan glas
Slut ögonen. Låt tankarna tystna. Ta ett steg tillbaka och titta på dem när de skuttar runt för din inre syn. Fråga dig med hjärtat varför de gör som de gör. Vart de är på väg. Och varför. Det kan ta en stund, men så småningom börjar de lugna ner sig. Finn den svarta ytan. Ingentinget.
Det surrar säkert av strömningar, störningar och förbiflygande tankar. Det är OK. Det måste inte vara helt rent. Det räcker med att tycka sig skönja den svarta ytan bakom åratal av damm och bråte som lagrats på din själs botten. Efterhand kommer bilderna. I små, korta impulser. Allt starkare för varje gång under förutsättning att man inte pressar sig. Det enda man måste är att låta det ske.
Att låta hjärtat ta kommandot. Att låta bilderna som i utbrott efter utbrott spelar få föreställa vad de föreställer utan att med tanken tolka fram dem. Det är som med ögat och orden. Att se på något är inte detsamma som att läsa något. Att följa bokstävernas form är inte att tolka deras sammansatta innebörd. Att studera och att uppleva är två helt olika saker. Sannolikt helt motsatta.
Vad som dyker upp? Vitt skilda saker. Vad som behöver synas, mest sannolikt. Från döda människor som talar om hur det gick till i ögonblicket till strömningar som inte kan uttolkas till den dag de behöver kunna uttolkas. Och besked om syftet. Om oändligheten som faktum i skalet runt vad vi kallar för verklighet – här begränsat av vårt högst lokala fenomen tid. Svar på de frågor man verkligen har, men inte de man tror sig ha.
För tiden finns ju inte. Inte i vad som är vår verklighets omgivning. Det finns bara bortom. Utom. Runtomkring. Men också, på grund av alltings konstruktion invävt i allt som är här. Ingentinget verkar vara ett fönster till det bortom limitationen av det vi är i här. Det verkar som om man genom dess försorg kan observera åt det andra hållet. Ut genom vad som per definition i denna värld blir oändligheten.
Läge att ta en provtur, kanske?
Det surrar säkert av strömningar, störningar och förbiflygande tankar. Det är OK. Det måste inte vara helt rent. Det räcker med att tycka sig skönja den svarta ytan bakom åratal av damm och bråte som lagrats på din själs botten. Efterhand kommer bilderna. I små, korta impulser. Allt starkare för varje gång under förutsättning att man inte pressar sig. Det enda man måste är att låta det ske.
Att låta hjärtat ta kommandot. Att låta bilderna som i utbrott efter utbrott spelar få föreställa vad de föreställer utan att med tanken tolka fram dem. Det är som med ögat och orden. Att se på något är inte detsamma som att läsa något. Att följa bokstävernas form är inte att tolka deras sammansatta innebörd. Att studera och att uppleva är två helt olika saker. Sannolikt helt motsatta.
Vad som dyker upp? Vitt skilda saker. Vad som behöver synas, mest sannolikt. Från döda människor som talar om hur det gick till i ögonblicket till strömningar som inte kan uttolkas till den dag de behöver kunna uttolkas. Och besked om syftet. Om oändligheten som faktum i skalet runt vad vi kallar för verklighet – här begränsat av vårt högst lokala fenomen tid. Svar på de frågor man verkligen har, men inte de man tror sig ha.
För tiden finns ju inte. Inte i vad som är vår verklighets omgivning. Det finns bara bortom. Utom. Runtomkring. Men också, på grund av alltings konstruktion invävt i allt som är här. Ingentinget verkar vara ett fönster till det bortom limitationen av det vi är i här. Det verkar som om man genom dess försorg kan observera åt det andra hållet. Ut genom vad som per definition i denna värld blir oändligheten.
Läge att ta en provtur, kanske?
Hypotetisk diskussion
”Hm. 75 år. Måste det inte vara rimligt?”.
”Nej, det är precis det som är poängen. Det är nivån vi ska mäta och nivån är hög. Högst i hela västvärlden. Hur ska vi kunna ta reda på om vi är där vi tror att vi är om vi inte vågar testa den fulla potentialen i vad vi tror oss ha åstadkommit?”
”OK. Jag köper resonemanget. Han kommer inte att bli glad, men han vet vad som gäller. Vi kör på det.”
Stadsministerns utspel häromdagen kring en pensionsålder i 75-årssnåret applåderades raskt av GD:s Daniel Nyström. Om man bor i GD:s upptagningsområde är det hans ledare som utan tvekan är det mest energibesparande sättet att se vad som är en del av den svenska psyk-operationen eller inte. Nyttigare idiot får man leta efter.
Så vi testas, vi svenska folk. För att se hur djupt vi sover i TV:ns hypnotiska sken, i kolhydraternas fördummande makt, i den intuitionsbefriade flourfloden, i den förhärskande politiskt korrekta konformiteten, i konsensustyrranins konflikträdda paradis. Här hemma i Sverige. Hämma. Ingen annan stans kan ett slikt uttalande från ett stadsöverhuvud passera utan märkbart genmäle.
Makten bak allt detta testar sovandegraden hos Svenskens medvetande och får ett absolut bländande resultat. Man vet nu att vi inte ens svarar på det mest flagranta och absurda stimuli. Att vi med undantag för lite sedvanliga polemikmatcher och ilskna facebook-kommentarer snabbt internerar de nya sysselsättningsgraden i spelet vi kallar arbetsmarknaden.
Så kan det ju verka.
Men jag tror att det är på ett helt annat sätt.
Jag tror att – under den sovande fasaden – begriper långt fler vad som försiggår. Att vi står nära kanten. Att hela spelet, arbetsmarknad, pensioner, ”göra rätt för sig”, den politiska korrektheten och alla de anomalier som konstituerar det svenska experimentet står inför ett relativt omgående avslut.
Att vi alldeles runt hörnet inte längre kommer att ha en situation som ens påminner om det absurda spel vårt samhälle av idag är utan att vi instinktivt istället stillsamt inväntar denna helt naturliga och utifrån var och ens ohämmade och tvivellösa önskan orsakade utveckling.
Ett samhälle baserat på individuell suveränitet, totalt personligt ansvarstagande, den obevekliga viljan att hjälpa andra och att växa som människor. Det är vårt naturliga tillstånd och den intellektuella dövheten inför testet med syfte att bevisa motsatsen blir i min tolkning inget annat än kvitto på att de nivåer inom medborgarskapet som faktiskt känner den större förändringen inte mer än gäspar inför småbarnens skrattretande lek med makt som uttryck för den egna osäkerheten.
Låt de små, stackars osäkra slåss. Låt de tro på sin egen storhet. Låt dem tro att vi går på det. Om de hade modet att möta vår blick, om de hade modet att tala direkt med oss istället för genom sin enkelriktade mediamegafon skulle de förstå. Megafon. Mega-fån, mycket passande tillmäle för den som tror att motpartens tysthet är ett uttryck för dess medgivande.
”Nej, det är precis det som är poängen. Det är nivån vi ska mäta och nivån är hög. Högst i hela västvärlden. Hur ska vi kunna ta reda på om vi är där vi tror att vi är om vi inte vågar testa den fulla potentialen i vad vi tror oss ha åstadkommit?”
”OK. Jag köper resonemanget. Han kommer inte att bli glad, men han vet vad som gäller. Vi kör på det.”
Stadsministerns utspel häromdagen kring en pensionsålder i 75-årssnåret applåderades raskt av GD:s Daniel Nyström. Om man bor i GD:s upptagningsområde är det hans ledare som utan tvekan är det mest energibesparande sättet att se vad som är en del av den svenska psyk-operationen eller inte. Nyttigare idiot får man leta efter.
Så vi testas, vi svenska folk. För att se hur djupt vi sover i TV:ns hypnotiska sken, i kolhydraternas fördummande makt, i den intuitionsbefriade flourfloden, i den förhärskande politiskt korrekta konformiteten, i konsensustyrranins konflikträdda paradis. Här hemma i Sverige. Hämma. Ingen annan stans kan ett slikt uttalande från ett stadsöverhuvud passera utan märkbart genmäle.
Makten bak allt detta testar sovandegraden hos Svenskens medvetande och får ett absolut bländande resultat. Man vet nu att vi inte ens svarar på det mest flagranta och absurda stimuli. Att vi med undantag för lite sedvanliga polemikmatcher och ilskna facebook-kommentarer snabbt internerar de nya sysselsättningsgraden i spelet vi kallar arbetsmarknaden.
Så kan det ju verka.
Men jag tror att det är på ett helt annat sätt.
Jag tror att – under den sovande fasaden – begriper långt fler vad som försiggår. Att vi står nära kanten. Att hela spelet, arbetsmarknad, pensioner, ”göra rätt för sig”, den politiska korrektheten och alla de anomalier som konstituerar det svenska experimentet står inför ett relativt omgående avslut.
Att vi alldeles runt hörnet inte längre kommer att ha en situation som ens påminner om det absurda spel vårt samhälle av idag är utan att vi instinktivt istället stillsamt inväntar denna helt naturliga och utifrån var och ens ohämmade och tvivellösa önskan orsakade utveckling.
Ett samhälle baserat på individuell suveränitet, totalt personligt ansvarstagande, den obevekliga viljan att hjälpa andra och att växa som människor. Det är vårt naturliga tillstånd och den intellektuella dövheten inför testet med syfte att bevisa motsatsen blir i min tolkning inget annat än kvitto på att de nivåer inom medborgarskapet som faktiskt känner den större förändringen inte mer än gäspar inför småbarnens skrattretande lek med makt som uttryck för den egna osäkerheten.
Låt de små, stackars osäkra slåss. Låt de tro på sin egen storhet. Låt dem tro att vi går på det. Om de hade modet att möta vår blick, om de hade modet att tala direkt med oss istället för genom sin enkelriktade mediamegafon skulle de förstå. Megafon. Mega-fån, mycket passande tillmäle för den som tror att motpartens tysthet är ett uttryck för dess medgivande.
TV-tugg
Det tog trettiosju år. Sedan fastande jag i en TV-serie som vuxen (Knight Rider och En röst i natten var klara favoriter under uppväxten). Att det tog så lång tid har kanske många förklaringar. För det första har jag aldrig tyckt om TV – en instinktiv aversion utan egentlig saklig grund. Men för första gången har jag sett något som jag tyckt varit bra – instinktivt och utan egentlig saklig grund.
Det är serien Lost, av vilken min fru inköpt ett stort antal boxar att inmundiga vid sänggåendet eller strax innan. Bra skit – verkligen (åtminstone i skrivande stund mot mitten av säsong två). Varför? Jo – eftersom invävt i denna produktion finns livsvisdom att avkoda. Fyndigt sammanvävd med de gängse mediakomponenterna. Att passera mer eller mindre obemärkt in i tittaren.
Just på det där bländande imponerande sättet – att placera tankar. Att rigga kommande insikter. Att bygga upp icke insedd förståelse för saker på insidan av en annan människa. Att omedvetet rusta någon. Precis som det ju alltid görs på det motsatta sättet där vi mer eller mindre konstant skräms upp för något. Precis på det sättet har någon beslutat informera.
Det kan ju vara min högst personliga övertygelse som driver mig att se sådant ingen annan ser. Att känna igen sådant som kanske inte ens finns, vad vet jag, men för mig blir det absolut tydligt vad som försiggår. Jag tänker inte referera till vad serien är och vad den går ut på. Finns gott om avsnitt på youtube för den som vill kika. Finns säkerligen tonvis med referat också.
Men med analogin att den ö dit de planbrutna anländer är livet här på jorden så blir likheterna och de bakomliggande insikterna nästan skrattretande. Serien sätter livets synkronicitet på kartan. Visar att saker sällan sker av en slump. Låter tittaren bekanta sig med fenomenet. Smaka på livets essens, kanske man kan säga.
Beroende på hur man vill se det kan man betrakta det som ett försök att ”fantastifiera” synchronisiteten. Kanske vill produktionen förminska tittaren och få den att känna ”åh, det där var ju nästan som på TV, men inte lika fantastiskt – jag tror inte det var så viktigt” inför upplevelser av synkronicitet i det egna livet. Så kanske tanken kan ha varit någonstans. Men jag tror inte det fungerar i det långa loppet.
Viktigast so far och sannolikt själva huvudpoängen är detta med tankens kraft. Det mörka molnet – öns hemliga vapen som far omkring och gör skada när konflikter uppstår i djungeln – det är en ren reflektion av tanken. Det är en så snyggt utförd analogi kring hur negativa tankar förmörkar våra sinnen och därigenom våra liv. Molnets reaktion på individens övertygelse likaså.
The Dharma Initiatives dator som ska matas med siffror var 108:e minut är nästan skrattretande i sin parodiska liknelse med alla de huvudlösa arbetsuppgifter som mänskligheten förses med på sin vandring genom livet. Tidigare fritänkande och ledande John, till exempel, som blir vettskrämd inför vad som händer om man inte knappar in siffrorna. Han förfaller intellektuellt och spirituellt eftersom han i sitt sinne blir inrutad av rutinen att knappa in siffrorna. Hypnotiserad av ett konstruerat mönster utan annan mening än att hålla någon i schack. Läckert.
Så har vi ”de politiskt korrekta”. Läkaren Jack som slåss med sig själv men som projicerar sina issues på sin omgivning. Hur detta beteende föder konflikter och manar till sammandrabbningar av helt onödig art. Läckert – återigen – att få se hur skaparen av denna serie låter gestalterna falla från sina stereotyper. Lämna den enkelpräglade positionen ”smart”, ”hjälte”, ”bad guy” och resa genom erfarenheter som riktiga människor gör.
Det här var kanske ett inlägg lite olika andra å denna mentala avstjälpningsplats. Men om det finns någon som kikat på Lost och som inte sett de analogier jag sett så kanske det ändå fanns en anledning. Där bor detaljer också. Många iakttagelser som kodats in i avsnitten. Kring världen och dess konstruktion. Jag skulle tro att det gjort högst medvetet. Läckert igen.
Det kan ju vara så att jag sett alldeles för lite på TV, också. Jag vet ju att mänsklighetens mening tar sig sina möjligheter att sippra fram där den kan, helt oavsett om upphovsmannen i fråga är medveten om det eller inte. Men det är en helt annan historia.
Det är serien Lost, av vilken min fru inköpt ett stort antal boxar att inmundiga vid sänggåendet eller strax innan. Bra skit – verkligen (åtminstone i skrivande stund mot mitten av säsong två). Varför? Jo – eftersom invävt i denna produktion finns livsvisdom att avkoda. Fyndigt sammanvävd med de gängse mediakomponenterna. Att passera mer eller mindre obemärkt in i tittaren.
Just på det där bländande imponerande sättet – att placera tankar. Att rigga kommande insikter. Att bygga upp icke insedd förståelse för saker på insidan av en annan människa. Att omedvetet rusta någon. Precis som det ju alltid görs på det motsatta sättet där vi mer eller mindre konstant skräms upp för något. Precis på det sättet har någon beslutat informera.
Det kan ju vara min högst personliga övertygelse som driver mig att se sådant ingen annan ser. Att känna igen sådant som kanske inte ens finns, vad vet jag, men för mig blir det absolut tydligt vad som försiggår. Jag tänker inte referera till vad serien är och vad den går ut på. Finns gott om avsnitt på youtube för den som vill kika. Finns säkerligen tonvis med referat också.
Men med analogin att den ö dit de planbrutna anländer är livet här på jorden så blir likheterna och de bakomliggande insikterna nästan skrattretande. Serien sätter livets synkronicitet på kartan. Visar att saker sällan sker av en slump. Låter tittaren bekanta sig med fenomenet. Smaka på livets essens, kanske man kan säga.
Beroende på hur man vill se det kan man betrakta det som ett försök att ”fantastifiera” synchronisiteten. Kanske vill produktionen förminska tittaren och få den att känna ”åh, det där var ju nästan som på TV, men inte lika fantastiskt – jag tror inte det var så viktigt” inför upplevelser av synkronicitet i det egna livet. Så kanske tanken kan ha varit någonstans. Men jag tror inte det fungerar i det långa loppet.
Viktigast so far och sannolikt själva huvudpoängen är detta med tankens kraft. Det mörka molnet – öns hemliga vapen som far omkring och gör skada när konflikter uppstår i djungeln – det är en ren reflektion av tanken. Det är en så snyggt utförd analogi kring hur negativa tankar förmörkar våra sinnen och därigenom våra liv. Molnets reaktion på individens övertygelse likaså.
The Dharma Initiatives dator som ska matas med siffror var 108:e minut är nästan skrattretande i sin parodiska liknelse med alla de huvudlösa arbetsuppgifter som mänskligheten förses med på sin vandring genom livet. Tidigare fritänkande och ledande John, till exempel, som blir vettskrämd inför vad som händer om man inte knappar in siffrorna. Han förfaller intellektuellt och spirituellt eftersom han i sitt sinne blir inrutad av rutinen att knappa in siffrorna. Hypnotiserad av ett konstruerat mönster utan annan mening än att hålla någon i schack. Läckert.
Så har vi ”de politiskt korrekta”. Läkaren Jack som slåss med sig själv men som projicerar sina issues på sin omgivning. Hur detta beteende föder konflikter och manar till sammandrabbningar av helt onödig art. Läckert – återigen – att få se hur skaparen av denna serie låter gestalterna falla från sina stereotyper. Lämna den enkelpräglade positionen ”smart”, ”hjälte”, ”bad guy” och resa genom erfarenheter som riktiga människor gör.
Det här var kanske ett inlägg lite olika andra å denna mentala avstjälpningsplats. Men om det finns någon som kikat på Lost och som inte sett de analogier jag sett så kanske det ändå fanns en anledning. Där bor detaljer också. Många iakttagelser som kodats in i avsnitten. Kring världen och dess konstruktion. Jag skulle tro att det gjort högst medvetet. Läckert igen.
Det kan ju vara så att jag sett alldeles för lite på TV, också. Jag vet ju att mänsklighetens mening tar sig sina möjligheter att sippra fram där den kan, helt oavsett om upphovsmannen i fråga är medveten om det eller inte. Men det är en helt annan historia.
söndag 5 februari 2012
Fler tankar om illusionen
Jag har umgåtts mycket med de rationella. De sakliga. Bokkunniga. Politiskt korrekta. Mäktiga. Såväl de som har viss insikt i hur spelet riggats som de som helt saknar insikt utan lever i bländning inför sin egen väl kultiverade framgång alternativt i skuggan av sina egna hemligheter inför sig själv.
Den föraktfulle finns i många former och skepnader. Det är mycket lätt att vara föraktfull. Att som en nästan omärklig förlängning av den dräpande kyliga föraktshumorn ta det några millimeter till och kliva över gränsen till att själv fastna i det dömande, sarkastiska och autoalieniserande genmälandet gentemot allt och alla.
Jag vet för jag har varit där. Jag har försökt passa in även på den arenan. Gick riktigt bra en tid. Sedan började det äta på mig. För bränslet som krävs till att förakta andra är myket giftigt. För att mäkta med att förakta andra och förfäkta deras paradigm krävs inget mindre än förakt sig själv. Mot mina egna tankar, funderingar och insikter.
Det mönstret gäller på precis allt. Om jag är osäker på mig själv kan jag välja att (för att sätta min egen osäkerhet i perspektiv) definiera världen som osäker istället. Vad är ett taskigt självförtroende inför total och ständigt hotande kärnvapenkollaps?
Att du hör någon annan uttrycka om sin omvärld är inget annat än personens omdöme om sig själv och sin egenhändigt konstruerade världsbild. Får du höra att du är oduglig så betyder det bara att den som uttalat sig i frågan upplever sig själv som otillräcklig men projicerar det på dig istället för att själv ta itu med sina interna stridigheter. Precis som nation efter nation genom historien gjort då det anats inre stridigheter: förklara strid mot en extern part istället och samla leden.
Det blir extra tydligt när man tar det till metafysikens rötter. Till det praktiska skärskådandet av världens syfte, struktur och bärighet. Ta det bortom dess skenbara komplexitet mot den möjliga grundtonen. Via frågan om varför vi gör det – varför vi slåss. Mot vilka är kanske inte frågan. Jag menar – när vi slåss så gör vi det ju egentligen bara med oss själva, även om vi kan välja att ta hjälp av andra gestalter i vårt sökande. Någon att bolla med, så att säga.
Men om vi skapar alltihopa med våra tankar. Om allt vi upplever via våra sinnen och allt vi tänker är en del i samma diversionsmanöver. Vi vet ju att avståndet mellan de subatomära partiklarna är oändligt mycket större än materian. Ändå lever vi – via våra sinnen – i illusionen om att materian är handfast. Orubblig. Exakt samma illusion bor i våra sinnen. Lättare att jobba med, men exakt densamma.
Vi föds in i en värld av brister. Det är inte bara brister i holistiskt resursmässig betydelse som vatten och mat. Det är i allra högsta grad brister i oss själva. Det är möjligt att vi föds fullkomliga, men så snart vi anländer här blir vi varse vår egen litenhet och otillräcklighet. Via för ändamålet konstruerade härskarmönster som religionssamfund, ekonomiska system och andra maktstrukturer möter vi illusionen om vår egen skuld.
Vi lär oss att vi är syndiga. Att vår uppkomst är resultatet av ett liv i synd, att vårt uppehälle här på planeten enbart kan motiveras genom att tjäna våra härskare. Att vår utandningsluft förpestar vår värld och att vi inte äger rätt att lita på våra egna observationer och iakttagelser utan alla måste buga inför den politiskt korrekta vanföreställningen.
Mja, ungefär så ser det ju ut. Allt väl riggat för att var och en av oss ska få en så knepig resa som möjligt på vägen till insikten om den egentliga beskaffenheten hos mig själv och min personliga värld. Ju mer man lär sig om sig själv, genom att slåss med andra, genom att döma och bedöma och genom att så småningom finna något slags jämvikt som medger det inre utforskandet. Ju mer man gör det – desto tydligare växer bilden av en illusion fram. Och i kontrast mot den – sannolikt centrala – egentliga verklighetsbilden.
Lager på lager. Skal på skal. Inifrån och ut. Från synen på mig själv som otillräcklig i en värld full av ondska och konflikter steg för steg till insikten om de egna förmågorna i en värld av hisnande möjligheter och en realitet långt bortom vad man vid vandringens början ens kunnat föreställa sig.
Det har säkerligen alltid varit så, livet här. Samma mönster, om och om igen. Samma tankeformer som ju – eftersom den inte finns – inte bekänner sig till tiden som realitet. Sinnena förmedlar impulserna från illusionen. Tanken vänder och vrider på observationerna inifrån sitt fängelse. Utan att någonsin få någon extern parts tillåtelse börjar vi sannolikt tänka. Världen låter oss inte diskutera saken. Vi tar det med oss själva. Kanske är det därför vi måste slåss. Uttrycka oss med de interpersonella medel som står till buds inom ramen för vad vi lärt oss varandes möjligt och omöjligt.
Precis som vi till en början erkänner vår egen skuld som bärande av allt förmodat elände (arvssynden, så att säga), precis på samma sätt så tycker vi oss veta vad som är möjligt och omöjligt i den fysiska världen. Men det visar sig – om man låter det inre ögat vara öppet för möjligheten en stund – att även den illusionen är just en sådan.
Det enda som förefaller vara vad det utger sig för att vara är känslan. Hjärtat. Riktigt starka saker händer där och bara där. Kanske är precis allt i detta simulation riggad för att vi ska komma till insikt om den saken.
Den föraktfulle finns i många former och skepnader. Det är mycket lätt att vara föraktfull. Att som en nästan omärklig förlängning av den dräpande kyliga föraktshumorn ta det några millimeter till och kliva över gränsen till att själv fastna i det dömande, sarkastiska och autoalieniserande genmälandet gentemot allt och alla.
Jag vet för jag har varit där. Jag har försökt passa in även på den arenan. Gick riktigt bra en tid. Sedan började det äta på mig. För bränslet som krävs till att förakta andra är myket giftigt. För att mäkta med att förakta andra och förfäkta deras paradigm krävs inget mindre än förakt sig själv. Mot mina egna tankar, funderingar och insikter.
Det mönstret gäller på precis allt. Om jag är osäker på mig själv kan jag välja att (för att sätta min egen osäkerhet i perspektiv) definiera världen som osäker istället. Vad är ett taskigt självförtroende inför total och ständigt hotande kärnvapenkollaps?
Att du hör någon annan uttrycka om sin omvärld är inget annat än personens omdöme om sig själv och sin egenhändigt konstruerade världsbild. Får du höra att du är oduglig så betyder det bara att den som uttalat sig i frågan upplever sig själv som otillräcklig men projicerar det på dig istället för att själv ta itu med sina interna stridigheter. Precis som nation efter nation genom historien gjort då det anats inre stridigheter: förklara strid mot en extern part istället och samla leden.
Det blir extra tydligt när man tar det till metafysikens rötter. Till det praktiska skärskådandet av världens syfte, struktur och bärighet. Ta det bortom dess skenbara komplexitet mot den möjliga grundtonen. Via frågan om varför vi gör det – varför vi slåss. Mot vilka är kanske inte frågan. Jag menar – när vi slåss så gör vi det ju egentligen bara med oss själva, även om vi kan välja att ta hjälp av andra gestalter i vårt sökande. Någon att bolla med, så att säga.
Men om vi skapar alltihopa med våra tankar. Om allt vi upplever via våra sinnen och allt vi tänker är en del i samma diversionsmanöver. Vi vet ju att avståndet mellan de subatomära partiklarna är oändligt mycket större än materian. Ändå lever vi – via våra sinnen – i illusionen om att materian är handfast. Orubblig. Exakt samma illusion bor i våra sinnen. Lättare att jobba med, men exakt densamma.
Vi föds in i en värld av brister. Det är inte bara brister i holistiskt resursmässig betydelse som vatten och mat. Det är i allra högsta grad brister i oss själva. Det är möjligt att vi föds fullkomliga, men så snart vi anländer här blir vi varse vår egen litenhet och otillräcklighet. Via för ändamålet konstruerade härskarmönster som religionssamfund, ekonomiska system och andra maktstrukturer möter vi illusionen om vår egen skuld.
Vi lär oss att vi är syndiga. Att vår uppkomst är resultatet av ett liv i synd, att vårt uppehälle här på planeten enbart kan motiveras genom att tjäna våra härskare. Att vår utandningsluft förpestar vår värld och att vi inte äger rätt att lita på våra egna observationer och iakttagelser utan alla måste buga inför den politiskt korrekta vanföreställningen.
Mja, ungefär så ser det ju ut. Allt väl riggat för att var och en av oss ska få en så knepig resa som möjligt på vägen till insikten om den egentliga beskaffenheten hos mig själv och min personliga värld. Ju mer man lär sig om sig själv, genom att slåss med andra, genom att döma och bedöma och genom att så småningom finna något slags jämvikt som medger det inre utforskandet. Ju mer man gör det – desto tydligare växer bilden av en illusion fram. Och i kontrast mot den – sannolikt centrala – egentliga verklighetsbilden.
Lager på lager. Skal på skal. Inifrån och ut. Från synen på mig själv som otillräcklig i en värld full av ondska och konflikter steg för steg till insikten om de egna förmågorna i en värld av hisnande möjligheter och en realitet långt bortom vad man vid vandringens början ens kunnat föreställa sig.
Det har säkerligen alltid varit så, livet här. Samma mönster, om och om igen. Samma tankeformer som ju – eftersom den inte finns – inte bekänner sig till tiden som realitet. Sinnena förmedlar impulserna från illusionen. Tanken vänder och vrider på observationerna inifrån sitt fängelse. Utan att någonsin få någon extern parts tillåtelse börjar vi sannolikt tänka. Världen låter oss inte diskutera saken. Vi tar det med oss själva. Kanske är det därför vi måste slåss. Uttrycka oss med de interpersonella medel som står till buds inom ramen för vad vi lärt oss varandes möjligt och omöjligt.
Precis som vi till en början erkänner vår egen skuld som bärande av allt förmodat elände (arvssynden, så att säga), precis på samma sätt så tycker vi oss veta vad som är möjligt och omöjligt i den fysiska världen. Men det visar sig – om man låter det inre ögat vara öppet för möjligheten en stund – att även den illusionen är just en sådan.
Det enda som förefaller vara vad det utger sig för att vara är känslan. Hjärtat. Riktigt starka saker händer där och bara där. Kanske är precis allt i detta simulation riggad för att vi ska komma till insikt om den saken.
onsdag 1 februari 2012
Spot on!
"Funny how Easy it Is, but That’s It. When We Imagine Constant Fear and Doubt for the Future, We Create Constant Fear and Doubt."Sakari Lehtonen beskriver det jag tänker och vill förmedla på pricken. Exakt på pricken, för att vara exakt. Om jag får komma med en ödmjuk uppmaning så skulle det vara att läsa hans inlägg. Det är inte alls långt. Finns här.
En av Sakaris bilder. Han har byggt en alldeles enastående webb-baserad geometrigenerator. Härligt att det finns folk som gör något vettigt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
