Mer om ledarskap

Om vi blickar bakåt lite; vad är det för sorts ledare vi sett? Då min personligt upplevda horisont inte är så lång så börjar det med slutet för de auktoritära ledarna; den ledartyp vars högst åtrådda egenskap är förmågan att utstråla ”du lyder mig”. En måhända enkel lösning på ett ännu enklare formulerat problem, nämligen det om att människor som inte gör som andra människor säger helt enkelt är olydiga. Odugliga. Och så vidare.

Under mina skolår dog den auktoritära ledaren här hemma i Skandinavien. Visst, en och annan har dröjt sig kvar men som regel fungerar inte auktoritärt ledarskap så bra här hemma längre. Istället har vi haft att göra med den karismatiska ledartypen i sisådär tjugo år. Via det yrkesmässiga bananskalets försorg har jag även givits möjlighet att leda andra under just detta paradigm.

Egentligen är det ju samma sak som det auktoritära ledarskapet – man ska få folk dit andra säger – men eftersom nämnda folk ryggar tillbaka inför ”peka-med-hela-handen-metoden” så gäller det att dra med sig folk i lite av en show istället. Medryckande ledare som kan förespegla delaktighet i de mest banbrytande stordåd. Visionära ledare. Folk som man helt enkelt inte inte vill följa, inte eftersom man fruktar repressalierna utan eftersom man inte vill missa äventyret.

Den auktoritära ledaren åts upp av frånvaron av verkliga vänner och nära relationer. Den visionära tärs av att hela tiden hålla ett högt tempo och hitta på nya moment till showen. Dessutom avkrävs ledare alltid alla svar vilket för den visionära ledaren är svårt eftersom denne per definition leder sin flock mot det ännu okända med inbyggt okända detaljer om slutdestinationen.

Den visionära ledaren har tappat greppet. Det inte längre så lättledda folket förstår när dosen svammel stigit över 50%-strecket. Då kliver den tyste ledaren in på arenan. Med en taktfull tystnad lånad av självaste mäster Joda har till exempel vår statsminister, Herr F. Rheinfeld fångat sin publik. Det är en konstart att inte tala förrän man vet vad man ska säga och den stam av ”tysta” ledare vi nu har på tillväxt tar fasta på mönster ur det förhållandet.

Men så länge en ledare är just en ledare; dvs ett verktyg för vidareförmedling av andras budskap spelar egentligen inte stilen på själva ledarskapet någon roll. En ledare förblir någon annans springsjas och alla som provat vet att fallet blir hårt den dagen de man (för-) lett skådar genom det budskap man förespråkat som om vore det sitt eget.

För ledarskapet har ur uppdragsgivarens synvinkel inte ett utan två syften. I den första fasen handlar det om att utföra det man ålagts. Skulle det mot förmodan gå illa så finns det emellertid en annan mycket viktig funktion hos ledarskapet. Man kan säga att det finns en inbygg säkring i kretsen. En säkring som vid bekymmer bränns av och lämnar själva ledaren att själv som syndabock möta de han förlett utan något som helst backning från uppdragsgivaren.

Sådan är maktstrukturen. Inget man direkt behöver kämpa för att bevara tycker jag. Människan kan så ohyggligt mycket bättre och det faktum att färre och färre låter sig prostitueras till ledarskap är kanske den mest signifikanta indikationen på det paradigmskifte vi just nu går igenom. Här händer grejor!

Om ledarskap

Vad kännetecknar en god ledare? En god ledare står för hög konduktivitet och ett förmedlande av strömmar med så litet motstånd som möjligt. En god ledare gör inte bara som han blir tillsagt, han sprider strömmen till en större mängd människor också. Får dem med sig.

Motstånd innebär som alla insatta i ellära vet effektbortfall. Resistensen förorsakar ett slags energimässig friktion. En god ledare vet att överbrygga resistensen med vad medel som finns vara lämpliga för uppgiften. En god ledare kan få med sig många människor dit han blivit tillsagt att leverera dem med minsta möjliga motstånd. En god ledare ska inte lägga sig i anledningar eller motiv, en god ledare ska blott göra sitt jobb.

Definitionen av begreppet ledare från elläran skvallrar om de egenskaper som efterfrågas hos våra världsliga ledare. Och det är knappast någon slump att det blir svårare och svårare att finna människor som kan tänka sig att ta sig an ledarbefattningar. Mänskligheten har genomskådat ledarskapet och endast de vilsnaste och mest juvenilt bekräftelsesökande individerna ikläder sig ledarrollen.

Vi förväxlar ibland ledarskap med något annat. Att vara föregångare. Att inspirera och hjälpa människor växa. Men det är något annat, något jag inte kan finna ordet för riktigt. Jag vet bara att det inte är ledare. Låt oss kalla det inspirator för tillfället. En inspirator kan vara den som lär människor att lita på sina instinkter. Att inspirera dem att ta itu med sina egna låsningar för att bli fullkomliga och suveräna individer. Det är inspiratorer vi som individer i en individfientlig struktur behöver, inte ledare.

Trädstrukturer

Ovan mark, ett makalöst spektakel, ett fantasieggande grenverk av alla de uttryck och vågor mänskligheten ger upphov till. En gren gungar av de funkigaste beats, en annan badar i magnifik ljussättning, en tredje sjunger av okontrollerat poetiska uttryck. Grenarna växer och pryds i takt med våra tankar. Trädet formas. Fullkomligas. Och fortsätter att växa, exakt på det sätt som det känner för.

Likadant under ytan där rötterna trevar sig fram genom mörkret. Ibland väjer de för någon påhittad sten, ibland hittar de vatten; men aldrig ljus. Rötternas utbredning sker i den värld där ljuset inte existerar. I rotsystemet skapas istället ljusets känsla på fiktiv väg, konstruerat som kontraster mellan mörkrets olika schatteringar. Om uttrycken levde ovan jord så är det intrycken som bor här nere. Rädslan, fruktan och alla de fantasier de tar sig uttryck i. Vårt levande träds mörka avspegling.

De fungerar på samma sätt, de bägge träden. Det ena hämtar livskraften ur ljuset och det ena ur mörkret. Förkroppsligar tankarna i böljande uttryckt påtaglighet. På håll ser det ut att hända momentant men för trädets innevånare sker det med ibland outhärdlig långsamhet. Tankarna kan ta dagar, månader, åratal eller sekler på sig att framträda.

Anledningen till segheten är tiden; denna helt unika konstruktion som gör att förändringarna i tiden kan observeras. Skulle inte tiden finnas så skulle trädet helt leva i nuet. Villkorslöst. Trädet skulle då bara ha ett tillstånd – nuläget. Ett nuläge som på grund av frånvaron av tid är evigheten. Trädets innevånare skulle således forma evigheten med sina tankar och eftersom tiden inte finns där så skulle förändringarna ske momentant.

Det är dit vi är på väg. Hela tiden.

Gräva, drömma och andas

Gräva
Vart tog intellektet vägen? Jag som brukade se till att ha fötterna stadigt nerborrade i fakta och kunskap. Jag som brukade bära runt en ytterst välindexerad lunta av inlärdhet, alltid redo att slå upp den exakta sidan där ämnet för samtalet avhandlades och beskrevs i faktamässig detalj med sprängskisser och det hela.

Som jag jobbat med den där boken. Kartorna, observationerna, orden. Sammanhangen och mekanismerna. De stora osynliga entiteternas reella applikationer, styrsätt och förpliktelser. Hur allting fungerar – från teknik till juridik. Från makt till militär. Från värde till pengar. Från likviditet till resultat. Från innovation till patent, men inte tvärtom. Och så vidare i all synlig oändlighet.

Utan att direkt fråga mig varför har jag alltid grävt lite till. I backspegeln har de raka linjerna framträtt men i själva grävandets stund har det mest gått något slags impuls. Nu känner jag på något sätt att jag grävt färdigt. Alla de ytor på vilka jag härjat runt är söndergrävda och så snart jag går syn på en ny yta far jag dit och markerar lutning och nergrävda kablar.

Det har till och med gått så långt att jag drar fram slagrutan och letar reda på de underjordiska ådror som finns under ytan. Om inget inte stämmer blir jag uppriktigt förvånad. Ju större yta, desto större avvikelse från det sken den utstrålar. Ju tydligare yta desto lägre halt av egentlig sanning och så vidare – i all synlig oändlighet.

De senaste månaderna har jag försökt sluta. Vänt blicken inåt istället. Det finns något därinne – ett slags portal ut i den ännu vidare världen. Den som rinner i de underjordiska ådrorna; den som pumpar energi in i de skeenden som i skal efter skal förvandlas till vad som täcker de ytor jag så ivrigt perforerat med mitt grävande.

Det är inte utan att jag ställer mig frågan om varför. Varför söker jag den begravna hunden? Varför vet jag när en stor nyhetsstory är något annat än den utger sig för att vara (motsatsen är ju i det närmaste obefintlig)? Varför hör jag när reportern för någon månad sedan pliktskyldigt diktade ihop en lögn om värdlandets beskaffenhet och varför kan jag inte bara släppa sökandet efter roten.

Jag tröttar ut såväl mig själv som min omgivning och helt i onödan. Ingen vinner på att energin läggs på att gräva ut vad som knappt bemödats döljas. Alla vinner däremot på att det helt och hållet får fullfölja sitt långt gångna självdöende. Men frågan biter mig i örsnibben: ”Varför kan det aldrig få vara enkelt? Kan det inte helt enkelt vara som det framställs?”

Får mig att vända tanken ett par varv till. Har jag fått alltihopa om bakfoten? Är det jag som ser alltihopa från helt fel håll och som i jakten på sensationen, jakten på mina mentala troféer att genomskåda gått alltför långt och ser saker som inte finns i snart sagt varje skeende? Eller är det så att ingen annan riktigt orkar tränga igenom det.

Jag kan inte vara objektiv, givetvis. Jag kan bara vara den jag är och allt mitt samlande har lett mig dit jag är. Men vad kan jag göra med det? Ingenting, faktiskt. Sökandet efter vad det nu är jag sökt har fört mig inåt för djupare sökande inombords. Det bor något slags sanningspuls där inne, djupt under intellektets grävande härjningar.

Des uttryck blir allt tystare. Dels eftersom de inte direkt stämmer med de inlärda världsbilderna, dels eftersom det ligger i det egna upptäckandets natur att låta alla bilda sin egen verklighet genom den bild av den man faktiskt lever inom. Men avgörande är emellertid att vad som framkommer inte låter sig beskrivas med ord i någon större omfattning. Det pärlband av känslor som nystar sig till insikter är något annat.


Drömma
Drömmen hittade en slarvigt uppknuten knut och drog åt den för att sedan se till att den blev uppknuten på allvar. Platsen var bekant. ”Inte här, vi sätter oss i biblioteket”. Hon var argt lessen. Bad mig att vända om och att återvända till den jag en gång varit. För att hon och flera med henne behövde mig – på det sättet, utifrån de villkor de stipulerat och inte som vad jag bestämt mig för att bli. Jag reste mig upp och gick. Det gjorde ont. Jag tappade luften en stund. Men den luft jag sedan andades var frisk av syre. En dröm dragen rakt ur verktygslådan. Tack!


Andas
Det bara blev så, egentligen. Jag finner mig där allt oftare. Enklaste sak i världen om sinnet är tyst, vilket det ju med anledning av grävandets nya avenyer med drömmarna att tacka kommit att bli. Andas in det som önskas kvar och andas ut det som därför ska ut. Själva formuleringen av ämnena styr andetagens längd. Gör märkbar skillnad. Och är milt uttryckt beroendeframkallande.

Jag tror att jag laddar känslan där. Och att känslan ju är vad jag är. Det fungerar så länge som jag inte tappar bort känslan, det vill säga så länge jag inte tappar bort mig själv. Jag har säkert mina känslor av goda anledningar. Jag har att bära dem på det sätt jag kan, inklusive försök att slänga över dem på andra om de är tunga. Det är ju därför vi ibland inte kan släppa folk vidare – de bär våra känslor åt oss. Eller så försöker jag undertrycka dem, men då kommer de bara åter med den styrka som krävs för att jag ska möta dem.

Laddningen ger något bortom själva energin. Kanske är det ett slags samspel, där jag får möjlighet att få syn på mig själv, greppa mina känslor i ett slags pseudoverklighet och lära mig känslan av att hålla i dem, leka med dem och uppleva dem. Och med den erfarenheten blir det ohyggligt mycket lättare att undvika att tappa bort sig själv. Puls. Närvaro. Upplevelse. Någonstans börjar själva epitetet Livet att kännas lite trångt. Den här känslan är så mycket större än så.

Den skönhet jag får se. Den smäktande närhet jag vår uppleva. De äkta, levande och skuttiga känslorna som leker i min närhet. Vad det än är så är det större och uppriktigare än vad vi kallar livet. Här manifesterat i Hennes, naturens och helhetens smäktande komposition. I en helhet som får min nerv att svänga i något slags kittlande harmoni.

Meningslöst medvetande

Visst är det skillnad på medveten medvetenhet, omedveten medvetenhet och omedveten omedvetenhet. Men oaktat medvetenhetens beskaffenhet så leder nog agerandet till samma punkt ändå. Jag lyssnar på all musik jag någonsin hört och finner ny mening i snart sagt varje mening. Jag vänder och vrider på en TV-serie som av de flesta jag talar med i huvudsak helt anser saknar mening. Varför har saker som märkts meningslösa så ofta mening för mig?

Meningsfull meningsfullhet, meningslös meningsfullhet och meningslös meningslöshet – där har vi en signifikant skillnad. Jag hittar alltid men massa meningsfulla meningslösheter. De är kanske de mest värdefulla av allt. Kanske är de resultatet av de omedvetna medvetenheterna? Inkodade i uttrycken utan uttryckarens uttryckliga medgivande?

Omedveten medvetenhet ger meningsfull meningslöshet. Där har vi min likör.

Tre, fyra och fem

Fokalpunkten för vår nuvarande belägenhet på trean är materiell. Vi får kämpa med materian i så gott som varje ambition. Materian ger tanken tröghet och därmed oss möjlighet att verkligen titta på våra tankar och se vilka av alla de saker vi tänker att vi ska göra som vi anser vara så viktiga att vi faktiskt lägger manken till och genomför dem, materiens tröghet till trots.

Vilka tankar vi låter manifesteras här i treans materiella verklighet beror på den femte våningens materia; känslorna. Två våningar upp från där vi nu är så är känslan själv lika verklig som materian är här, men den är redan med och styr eftersom det bakom tankens ibland ostyriga vegetation av möjligheter, önskemål och ambitioner inte sällan bor en känsla för vad som ska göras. En maggropskänsla som trycker oss över motivationens mållinje och därmed också sätter spaden i den materiella jorden.

Men även om vi bara tänker vissa saker – sådana som aldrig ”blir av”, är de inte verkliga ändå? Och våra känslor, är de inte alltid äkta oavsett om de är förankrade i ”verkligheten” eller inte? Om jag föreställer mig att jag skrivit en bok. En alldeles underbar bok med humor, lust, insikt och mening. En bok hela mänskligheten läser och som blir vida omtalad. En bok som startar ett skeende i världen. Som får den att förvandlas till en plats där alla kramas, säger ”mys mys” och nyper varandra i rumpan.

Jag kan ju bli lycklig inombords för något som inte sker här i ”verkligheten” – en helt fiktiv händelse. Likväl blir jag glad. Samma sak när jag tittar på en bra film, läser en bra bok eller – ja – fantiserar. De ur fiktionen hämtade känslorna väcker dessutom tankar. Tankar som faktiskt kan leda till att jag inspireras att påverka min fysiska verklighet. Hm… Nu blev det komplicerat. Materiellt manifesterade förändringar utvunna ur ren fantasi?

Jomenvisst, naturligtvis! Om man lyfter sig till nivå fyra och kikar in så förefaller åtminstone för mig som om allt vi tänker faktiskt blir en verklighet där. På en gång, utan materiell tröghet. Tankarna på våning fyra är precis lika verkliga som materian är här. Utan tröghet och med omedelbar verkan. För den som till exempel lever i skräck för sjukdomar, läskiga mördare eller är paniskt rädd för att inte passa in i sociala sammanhang finns den verkligheten att tillgå däruppe när som helst.

Det kan nog rentav vara så att den jag innerst inne är – min ande, min energi eller vad det nu är – faktiskt är densamma oavsett våningsplan (det borde ju finnas betydligt fler än fem plan, givetvis) och jag kan ju med mina tankar som har sina rötter i min verklighet på plan tre skapa tankemässiga verkligheter på plan fyra som påverkar mig på våning tre. Jag kan göra min energi disharmonisk på ett sätt som manifesterar sig i sjukdom där jag nu är genom att fokusera på sjukdom, till exempel.

Men känslan, då? Varför hindrar inte känslan sjukdomen från att manifesteras via den rubbade energisituationen? Eftersom jag här i min tredjevåningsverklighet tycker att det känns bra att vara sjuk. Eftersom det ger mig ett alibi, ett uppskov och en anledning att hamstra andra människors energi. Kanske inte något för de mognaste av själar men ändå ett mycket vanligt tillvägagångssätt bland en stor del av de nuvarande innevånarna på våning tre.

Varför finns saker som skrämmer människor över huvud taget? Varför finns TV-spelet ”Left for Dead”, det coolaste en sju-åttaåring ens kan höra talas om, till exempel? Det finns eftersom någonstans känns det bra att bli skrämd. Någonstans bor det en värme i att vara riktigt, riktigt rädd. Jag har aldrig begripit varför personligen. Jag tycker att skräckfilm och smaskablod-TV-spel är det löjligaste människan någonsin skapat, men någonstans finns det en anledning till att dessa saker framträder här på våning tre.

Kanske behöver många av oss jobba med upplevelser som själen gjort. Kanske har vi varit med om horribla saker och kan här i vår materiella värld faktiskt låta oss skrämmas till en delmängd av upplevelsen för att sedan genomskåda den och tillåtas gå vidare från det hela och orädda. I så fall är ju genren synnerligen viktig och allt annat än störtlöjlig. Och vad – i det långa loppet – visar sig egentligen vara meningslöst? Blott påståenden om sakers meningslöshet; de är snarare uttryck för oförstånd. Vilket i sig säkerligen har en mening…

Det är svårt att veta om vi verkligen är på väg att kliva upp till våning fyra eller inte. Inom mig själv börjar jag känna att tankens värld och känslans styrka är alltmer verklig för varje dag. Jag märker också att omgivningen på ett eller annat sätt också reorienterar sig och att den strikt materiella beskrivnigen av världen lägger sig på den mentala komposten för ett stort flertal. Det kan nog vara dags.

Men våning tre, fyra och fem, samt alla de andra våningarna, finns där hela tiden. Kanske är det så att vi aktivt bestämmer oss för var vi vill ha vårt öga någonstans – vår perception. Tiden; den kanske kommer till en omstart och även om den inte finns så blir den verklig för oss här på våning tre. Kanske kan vi bara byta just när den varvar sig själv? Livet är nog bara en delmängd av upplevelsen när allt kommer omkring.

”Jag klappar hästar”

Det råder egentligen inget tvivel. Folk har tröttnat på att jobba. Kanske inte ute i skalet men innerst inne. Det stora flertal som tillåtit sig själva att lätta lite på gasen och känt in vad som händer på insidan har inte fel. Känslan är alltid riktig och när den säger att det är fel så är det rätt. Relativt få har ännu tagit itu med konsekvenserna av insikten men det är egentligen inget annat än en fråga om teknisk logik.

De påtvingade plikternas paradigm är till ända och vad som nu händer är att potentialskillnaden mellan insedd belägenhet och vad som utspelar sig i ”verkligheten” laddar miljarder individer med kraft att avsluta ett oskrivet slavkontrakt. Men förändringen har egentligen redan skett. De underliggande strömmarna har redan vänt och spelet har helt bytt riktning. Först nu, ganska mycket senare ser vi det perspirera i ”verkligheten”.

Det handlar egentligen inte om att bryta sig fri, även om det kanske kan kännas så i frustrationens sömniga öga. Det handlar bara om att ikläda sig sin egen gestalt till fullo och därmed leva ut vad det är att vara en oändlig, fri och levande själ i en människas kropp här på jorden. Visst för det konsekvenser med sig, möjligtvis även av strukturell natur, men det är faktiskt inget annat än en bisak i sammanhanget. Den verkliga revolutionen sker på insidan.

Trasiga helheter

Trasiga människor – vad är det som gör trasiga människor mer hela? Varför är de som fallit och gått sönder större än de som lyckats hålla ihop hela sitt liv? Oavsett om vi föds eller formas till de komplexa varelser vi blir så finns nog sprickbildningarna i oss alla. Allt enligt livet protokoll och natur.

De högljudda hörs kämpa för att rädda liv utan minsta tanke på vad livet är; varför vi finns, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Med att rädda liv avses att uppskjuta döden. Samt, inte sällan, att också sprida rädslan för döden. En rädsla som man ju inte kan säga är annat än obefogad eftersom ingen bland oss har upplevt döden på ett sätt vi kan berätta om.

Om vi är eller blir komplexa och fulla av spänningar - om våra liv bereder oss möjlighet att förändras för att bryta spänningarna – är det inte egentligen alldeles enastående vackert? Att vi likt icke-homogent formade kuber av glas i temperaturskiftningarna spricker och rätt som det är ger hela strukturen upp. Vi faller i bitar inför vår egen och andras åsyn och ligger där som splitter.

Trasiga människor, nedbrutna av vad livet gjort med oss. Skärvor i högar. Sopor? Nej, alls inte. För i högen av skärvor finns alla beståndsdelar för att återskapa sig själv med fri möjlighet att välja vilka av skärvorna som ska få vara med på nästa etapp. Det är först när vi fått gå sönder som vi kan bli hela. Om och om igen.

Det krävs mod för att gå sönder. Det krävs kärlek och tillit till såväl sig själv som sin omvärld. Och det krävs, mer än något annat, en i grunden positiv inställning till livet. Den som vägrar gå sönder gör det som regel eftersom han eller hon tror att någon ska komma och sno skärvor, förstöra sönderfallsmönstret eller håna den sönderfallna. En förväntan som kanske också införlivas för att nära ytterligare en prövning.

Det är nog därför som trasiga människor alltid är mer hela än de som alltid håller samman.

Bra grejor

Varför bra? Av den enkla anledningen att analysen är exakt min egen mentala position och riktning. I all nulägen ödmjukhet, så att säga.


Snudd på perfekt, faktiskt. Hela serien, alltså.

Livslängdsfundering

Varför springer vi runt – som yra höns, mer eller mindre – och försöker ”rädda liv” till varje pris? Varför investerar vi vår kraft i att förlänga det ändliga och bevara livet så länge som möjligt istället för att försöka klura ut vad det är för något? Känns det inte lite som om vi skjuter upp en tenta så länge som möjligt istället för att sätta oss ner och plugga till den? Eller säger oss detta förhållande något om livet självt? Att vi hellre förlänger det än förstår det. Att förståelsen bor i ändligheten och att vi utifrån den instinktiva känslan försöker mekaniskt förlänga det för att nå visdomen? Att leva i fruktan av döden är ju att inte leva alls. Ohyggligt bortkastat om någon frågar mig.

Om att bli någon annan

Gandalf grå föll i djupet, kämpande mot en Balrog – ett väsen från den gamla tiden. Men han dog inte. Han uppgraderades till Gandalf Vit. Slaget med den gamla (tanke-)formen var en förutsättning för hans växt. Hans uppgradering. Hans fortsättning. Att växa är givetvis en smärtsam process understundom. Kanske är det just därför smärtan finns. Att bli större än sig själv – det förstår ju var och en att det måste leda till växtverk och vissa sträcksmärtor i huden.

Många är de som står i begrepp att lämna tankens paradigm för känslans. Vi tror – i tankens värld – att förändringar blir påtagliga. Massiva. Synliga. Att jordskred, ljussken och naturkatastrofer ackompanjerar övergången från en värld till en annan. Men det är ju inte alls så. Vi går från en värld till en annan med ett litet ”vupp”. Byter fot och börjar känna oss fram istället för att tänka. Låter det bli som det blir. Slutar piska villkoren. En ny värld, från insidan och ut. Inte tvärtom.

Vupp.

Domen

Visst är det bra att ha städdag. Plocka ihop vad som ansamlats, packa det i soppåsar och blicka ut över sin boning med vetskapen att jag gjort de där valen. Att vad som står kvar är vad jag önskar omge mig med. Men glömmer man att ta ut soppåsarna, slarvar lite i hörnen och skjuter upp de logiska konsekvenserna av själva städandet så kommer det med tiden att börja lukta. Surt, dessutom. Med tilltagande surhet har jag känt puffarna tränga fram ur de bägge svarta platstäckarna invid dörren. Dem jag inte riktigt haft hjärta att hiva över min bonings yttre gräns.

Surheten har tilltagit för varje dag. Och även om jag söker hantera dess uppkomst, dess uppblossade och i viss mån hantera själva symptomen så blir det inget annat än ett förlorande slag så länge som jag låter säckarna stå där och stinka. Jag kan ju parfymera och luftrekonditionera till förbannelse utan att så att säga lösa problemet. Det enda som händer är att jag mattas ut till följd av parfymeringen. Så. Då ställer jag mig frågan varför jag behåller säckarna. Och vad det är i dem. Ställer frågan till den insomnande och får svaret en lång nattsömn senare.

I säckarna ligger fördelat på två den dom jag fick för ganska precis 20 år sedan. Domen var enhällig och uttalad utan möjlighet att missförstås: jag hade förstört den familj som fött mig och fostrat mig. De bägge sopsäckarna innehåller förutom själva domen (vilken blott är en liten postitlapp på botten) allt bevismaterial som underligt nog ansamlats fram till dags dato för att i efterhand styrka domslutet, prydligt fördelat per nämndeman. Säckarnas innehåll är för mig inget annat än bränslet för ett malande genuint dåligt samvete. Det är därför de stinker. Stinker surt.

I 20 år har jag bibehållit den status domen givit mig. Jag har accepterat och internerat konsekvenserna och mer eller mindre slagit mig till ro med det faktum att ”jo, jag sabbade den familj jag växte upp i och svek dem så att de är nervvrak i dag, men vad kan man göra? Ingen är perfekt.”. Det höll ända tills det senaste angreppet. Denna gång under nya förutsättningar.

Diplomaten finns inte där längre. Det finns ingen att söka balansera konflikten. Vilket jobb han har gjort – vilket slit! Självklart har det slitit på honom. Nött. Frätt genom hans benmärg och låtit tumörerna växa som de har velat. Jag som till och med gått så långt att jag erkänt för mig själv att mitt svek blev hans dödsdom. Fy fan vad enfaldigt av mig. Att jag räddade mig själv och flydde gjorde att han blev ensam kvar i syrabadet. Så indirekt, jovisst – men det är inte min syra han har badat i.

Jag ser nu att domen var politisk. Att den meddelades av bekvämlighetsskäl för att låta nämndemänen slippa undan en självinsikt som hade kunnat föranleda en mognadsprocess. Ett offer för att låta dem bibehålla sin världsbild (känns det igen?). Jag vet att domen och dess existens givit nämndemännen en lämplig måltavla när de mött motstånd i livet. Att blicka tillbaka på sin trasiga familj, tänkt på den som sabbat den och alla de svek han åstadkommit för att kunna fälla en så kallat rättmätigt förorättad tår och gå vidare med livet iklädd en varm och trevlig offerkofta.

Domen negligerade fullständigt anledningarna till att jag lämnade familjen. Fullständigt. Jag gjorde det av mental självbevarelsedrift. I den lämnade familjen rådde en destruktiv belöningsmekanism; den som kunde påvisa att det var mest synd om sig själv vann i varje tekning. Det hela blev en lipsillarnas teaterskola – mycket passande propedeutisk kurs inför en tillvaro i offerkofta – med drama som huvudämne. Jag behärskade inte teaterstycket. Jag hade redan gråtit nog under de tidiga skolåren. Jag hade blivit någon annan redan då. Ville inte försöka göra mig mer ledsen. Så jag stack. Och blev därmed syndabocken. Men också mig själv.

Fy fan. Vilket fruktansvärt elakt sätt att leva sina liv. Att låta mig gå här och tro att jag sabbat allt det där för att själva få anledning att njuta offerkoftans mjuka villkorslösa värme då och då. Att låta mig vältras i mitt eget dåliga samvete när era själar vet exakt hur det förhåller sig under det att ni finner energin att undanhålla insikten från era sinnen rakt ur mitt dåliga samvete. Jag kan förakta människor för hur de väljer att tänka – för hur deras sinnen rör sig – men där kan själen kliva in och reda upp saker. I dessa bägge fall vetefan. Kan inte annat än se att detta djävulskap har sin upprinnelse i själen. Då finns det ju inte så mycket hopp, egentligen.

Jag har mött De Giriga många gånger. De som första reflektion inför en ny situation låter tanken göra ett överslag kring vad jaget kan få ut av det. Jag kan se hur reptilhjärnan söker sitt byte, sin vinning, i varje ögonblick. Jag har aldrig förstått hur det fungerar sedan. För de gånger jag själv lyckats roffa åt mig av andra har jag inte drabbats av annat än dålig sömn och elände för att sedan försöka hitta något sätt att jämna ut det jag ställt till med. Men jag kan tro att om man inte drabbas av det så blir det motsatsen. Man söker döva känslan genom att ackumulera än mer. Och därefter ytterligare. Och så vidare.

Det är därför de bägge säckarna är så tunga. Och stinker så surt. Men idag är det tisdag. Och på tisdagkvällar har återvinningsstationen i Kungsgården öppet. Så till kvällen har de bägge säckarna hamnat i en container märkt brännbart. Och när Gästrike Återvinnare satt fyr på dessa bägge säckar kommer den bokförda oförrätten i de bägge verksamheterna att behöva avskrivas omgående. Må vara att det innebär konkurs och blottläggande av själens rätta väsen. Domen har ätit på mig tillräckligt länge och den suversivt inhämtade skadeståndet är per definition illegitimt. Men oroa sig inte, jag ämnar inte kräva det åter.


Det var väldigt skönt att få komma till den här punkten, ett stort tack till alla medverkande. Jag vet att inget är färdigt utan att allt rör på sig så länge vi har tiden och det skulle förvåna mig om jag inte får anledning att omvärdera denna punkt längre fram. Det är ju själva meningen. Men jag har så länge sökt svaret på varför jag har så svårt för de som försätter sig i offerrollen med det uppenbara uppsåtet att undslippa ansvar. Och de som genom att döma offrar andra för att bibehålla sin egen – ofta krackelerande – världsbild. Vem vet, kanske finns det sådana som faktiskt dömer rättfärdigt och de som befinner sig i offerrollen för att de verkligen behöver det. Detta är mycket, mycket lärorikt. Återigen – stort tack.

Måndagskvadruppel

I dag blir det nog sådär obegripligt. Men om man begripit att något är obegripligt, då har man i alla fall begripit det. Så får man ställa sig frågan huruvida man nöjer sig med den insikten eller inte.

IT-komplicerat om mänsklig uppgradering
Börjar kännas av nu, bägge två. Inte märkvärdigare än en orm som ömsar skinn. Den nya finns redan där, redo att användas. Fel uttryckt. Den nya finns redan där och vad som sker i den huvudsakligt upplevda sker inom den nya. Som att köra ett 16-bitarsprogram under gamla NT via NTVDM, eller lite mera nutida WOW32. Legacymiljön upplever inte några större skillnader.

Men den omgivande och i detta fall ursprungliga miljön har populerats med de attribut vi är vana med och kan nu härbärgera hela vår världsbild utan att orsaka mer än nödvändig förvirring. Vi kan kanske mjukstarta i den omgivande kontexten genom att inkludera ett manifest (á la Windows XP:s utseenderesursmanifest) för att på ytan (vilket är något djupare här) interagera gentemot användaren i enlighet med rådande miljövariabler.

I det omgivande perspektivet innebär det att sluta slåss eftersom vad som här kan mätas åtminstone nu till en början kan uppfattas som oändligt. I och med det utökade addresseringsintervallet är det inte det vi är vana att konkurrera om som kommer att vara bristvaran. I det omgivande systemet är det snarare bristen på brister som kommer att ställa till det, åtminstone för oss för denna situation relativt otränade själar.


Om evigt liv
Vad kan människan göra för att förhindra att dö? Ingenting. Går att beräkna matematiskt också. För om man gör ingenting, då lever man villkorslöst i nuet. Nuet är oändligt kort. Det har inte tidsutdräkten noll, för då skulle nuet inte finnas, men så nära noll man kan komma. Alltså är det oändligt kort.

Och om man lever sitt liv i ett oändligt kort ögonblick, hur långt blir då livet? Ögonblickets längd är i detta exempel t. Och t är ju som bekant så nära noll man kan komma. Eller uttryckt matematiskt t=(1/oändligheten), alltså en oändligt liten del tid. Om vi delar något med oändligheten så får vi en fraktion av densamma. Men eftersom en del av oändligheten ändå per definition är oändligt stor så får vi likförbaskat hela oändligheten.

Så även om vi tar en oändligt liten del av tiden och gör den till vårt nu så blir den – rent matematiskt – exakt lika stor som hela oändligheten. t=(1/oändligheten), vilket ju faktiskt är detsamma som t=oändligheten eftersom (1/oändligheten)=oändligheten. Oändligheten är ju beskaffad med just den oändligt lilla egenheten att vara oändlig.

Så vad var det vi kunde göra för att förhindra döden? Ingenting. Och om vi gör det kan ju vi inte hålla på att kika på klockan, för då gör vi någonting. Så om vi gör absolut ingenting – noll – då försvinner tiden i det nu i vilket vi gör absolut ingenting. Ett ögonblick som alltså är oändligt enligt ovan. Rätt läckert, inte sant?


Mikrovågsvärlden
Att vågor studsar mot atmosfären är ju en helt ny iakttagelse. Så om de på senare år kraftigt tilltagande radiovågor vi i stort och smått alstrar här under solen till viss del blir kvar – vad har vi då under den molniga himlen? Varför blir planeten allt varmare som det påstås med signalstark övertygelse? Viljan finns där nog – att mikra världen. Varför? För att få bort den där lilla envisa gruppen människor som väljer att bo på stranden.

För har inte varje land i världen snart utrett hur en temperaturhöjning kommer att slå mot befolkningen? Har man inte gladeligt framlagt vilken effekt klimatvapnet kommer att ha? Jo. Precis. Det verkar emellertid inte riktigt som om vapnet funkar. Inte för att det spelar någon större roll – snart dags att uppgradera enligt ovan. Men det är likväl underhållande att se de småskuttande självparalyserade som tror de vet vad de håller på med.


Om ändpunkter
Jag ser att jag har en tendens att beskriva – och därmed se – nulägen av iakttagelser som om de vore ändpunkten för insikter, skeenden eller synsätt. Som om de funnits för att gå vidare ur det ena in i nästa. Men precis som Alltet så bor de där nog snarare där samtidigt. Att själv påkalla ombytet när insikten om de bägges närvaro vuxit sig tillräckligt stark. Jag kan inte kliva ur och lämna vad som var med mindre än att jag sett vad det varit. Eftersom fortsättningen tar avstamp i dess konturer. Alltså fortsätter jag i en serie av oändligt korta nulägen att mer eller mindre motsträvigt lära vad som finns att lära av.

Framtidsungar

”Kommer framtidens ungar att skratta när de hör talas om att vi hade sladdar till våra datorer?” frågar hon med förströdd glädje när hon städar undan sladdhärvan under soffan. Jag grubblar en stund. Sedan kommer svaret som en lätt diarré.

Framtidens ungar kommer att undra varför vi hade sladdar till våra datorer. De kommer att undra vad vi hade datorerna till. Varför vi sprang runt med högstrålande så kallade elektroniska enheter i händerna. De kommer att häpna inför arkeologernas teorier om att forntidsmänniskan haft dessa saker för att kommunicera med varandra.

”Men vallföj behövde dom elektjoniken föj att kommuniseja”, frågar kanske den framtida fyraåringen sin mamma. ”På den tiden var inte människor öppna för varandra”, skulle mamman ha svarat. ”På den tiden var alla bara i sig själva och man kunde inte känna vad andra kände och knappt vad man kände själv, det har min gammelfarmor berättat”.

Kanske åker de på utflykt till Grimetonstationen och de stora masterna som överlevt århundradena. Kanske ser de en fiberkbel bärgas ur ett gammalt schakt när det lilla samhället anlägger en örtagård för sitt eget bruk invid den nu rena porlande, bäcken. Kanske ställer de sig frågan varför de inte kunde nå varandra när de behövde, de där forntidsmänniskorna.

För hur svårt måste det inte vara för framtidsmänniskorna att förstå hur vi nu lever i total isolation från varandra, fastän vi egentligen är en och samma varelse - en och samma puls. Samma utmaningar. Samma mening. Frånskilda och separerade just därför, kanske. För att lära oss det man måste kunna - att skapa sig sin värld via tanken ur känslan måste man ju börja i total isolation. I en virtuell sandbox med sig själv som målgrupp för att efter att uppnått något slags färdighet kunna skapa förbehållslöst tillsammans.

Så får de höra talas om klockan – ett slags sak man fäste vid armen och som talade om för den som bar den vart i tiden de befann sig. Just den saken är svår för framtidsmänniskan att förstå eftersom man ju där vet vad tiden är och lär sig att behärska den i vad man på forntiden kallade de tidiga skolåren.

Tänk vad framtidsungarna hade sagt om de fick veta att alla föräldrar jobbade nästan all vaken tid, att barnen sattes i något som kallades skola för att lära sig saker och att ingen människa tilläts hitta Källan utan att bli hånad och offentligt uthängd. Det vi i vår nutid känner inför häxprocesser och korståg är nog inte annat än en tidigare iteration av vad våra efterlevande kommer att känna inför rönen om vårt liv och leverne.

Aberdoch

Oförklarligt på sitt lilla vis. När gubben går och blir folkilsk. Kanske tur att jag aldrig fullföljde den där jägarexamen i alla fall. Småsaker. Datorer som förlorar ljudet. Folk som inte har vett att hjälpas åt. Och sådana som inte är ödmjuka inför vad det är de gör när de jobbar. ”Ödmjukhet förihelvete”. ”Ta för fan och samarbeta nu så vi kommer härifrån”. För att inte tala om en läckande hydrofor.

Nej, jag har nog inte varit direkt genomcharmig de senaste dagarna och när jag landar på soffan med dundrande hjärta och en bultande trötthet tvingas jag ställa frågan varför. Varför den jagade känslan? Varför surludde? Varför utfallen mot vardagens småsaker? Varför väsnas om alla de där sakerna jag vet att jag inte kan ändra på? Jo, för att pysa ut lite ilska naturligtvis.

Och vem eller vilka riktar sig ilskan mot? Vem eller vilka kan jag gå runt och reta mig på så pass mycket att det berör mig i den omfattning att jag måste pysa? Finns – i all ödmjukhet – bara en möjlig kandidat. Den ende jag någonsin kunnat bli riktigt rosenrasande på, nämligen – mig själv. Jävla klantarsel.

Återstår att ta reda på varför jag blivit ilsken för att kunna bli sams (med mig själv) igen. Jo, det vet jag ju. Det var när jag såg den där dörren. Här inne finns en källa. Alla har den. I mitt fall har dörren till rummet som hyser den stått olåst och på vid gavel. Jag har spänt ögonen i dem som passerat den och avtvingat dem något slags mognadsgrad för att få passera. Med ett undantag.

Offren har haft fripass. Och fan vad med offer det har knatat över den där tröskeln. Människor som inte orkat tagit itu med sig själva och istället klivit in och fyllt på hos mig. Tankat. Kört femtio mil till för att återvända och tanka igen. ”Inte ska jag svika”, har jag sagt. ”Kom till mig om det är något”. Eller något liknande. Vad har det gjort med besökarna? Vad har jag givit dem?

Ett uppskjutande. De har fått möjligheten att slippa ta itu med sig själva ytterligare en tid. Där snackar vi björntjänst i den sämsta tänkvara upplagan. Jag vill ju gärna tro att jag varit generös när jag låtit dem komma. Vill tro att jag varit snäll, välmenande och givmild. Men är det egentligen inte ryttgradslöst feg jag varit? Många har hävdat det. Och jag har avfärdat dem eftersom jag trott de talat i egen sak. Att de varit avundsjuka på andra som tankat och haft viljan att äga källan helt för eget bruk.

Men oaktat deras motiv har det funnits en mening värld att ta fasta på. Generositet och givmildhet är en sak. Feghet en annan. Men de kan vara svåra att skilja på. Visst har jag sett hur de mumsat i sig. Stått där i dörröppningen likt en frukostplankare på Scandic i begrepp att käka sin tredje frukost samma morgon. Jag har sett deras förvånade miner när de lyckas komma undan med det ytterligare en gång.

Jag vet att det ytterst inte är mitt problem. Jag vet att den som mumsar i sig på andras bekostnad själv får bära det och att det inte är upp till mig att skipa något slags rättvisa – den finns där på sitt lilla sätt ändå. Men kanske har jag varit taskig som låtit det hända. Som inte begränsat tillgången och därigenom den uppkomna obalansen. Lyfter frågan om detta med rättrådighet och att ge sig på saker man föraktar.

Jag har nu helt slutat följa media. Jag ser särintressen och agendor bakom varje ord, varje artikel och story. Jag ser grundlurade journalister på jakt efter egen framgång som gladeligen låter sina stjärthål penetreras av de mest hänsynslösa kukskallar för att vinna omvärldens acceptans. Som mer än gärna deltar i den mentala gruppvåldtäkten av den västerländska populationen utan att bemöda sig om att se den större bilden (ni ser – jag är verkligen ilsken).

Min farsa var världens största optimist och diplomat. Hans avtryck i mig går djupare än jag kunnat ana. Hur jag i varje liten detalj låtit hoppet om människan i såväl allmänhet som synnerhet leva. Och hur jag rent reflexmässigt kommit sättandes med spackelspaden att förhindra konflikter att ta fart. Tror nog att mitt stjärthål är ganska rymligt det med när man tänker på saken. För folk som beter sig som jag gjort är användbara. Mycket.

Men så – för ett par veckor sedan – ställde sig en skitsak i vägen för hela min mentala modus operandi. En konflikt i form av en stor jävla spegel i viken jag kunde se bakåt i tiden. Se hur jag släppt in alla bärandes offerkofta till källan för att tanka och vad detta i sin tur inneburit. Varför förhållanden och relationer varit så ojämna och meningslösa. Varför det varit så svårt att verkligen tro på att någon ska resa sig. Och varför livet innan jag kom Hit knappt går att minnas utan drunknar i sin egen meningslöshet.

Vi är här för att lära oss hantera ljus och energi (och deras motsatser). Den saken är jag mer säker på än någonting annat. Att ge andra möjlighet att villkorslöst tanka ljus och energi ur den egna källan är inget annat än att beröva dessa människor möjligheten att lära sig att hantera sig själva. Därmed inte sagt att det handlar om transaktioner och personligt vinnande. Tvärtom; för mig är att få hjälpa till det mest belönande som finns. Men att hjälpa kan vara så olika saker.

Så. Jag tror att jag börjar begripa vad det är som gjort mig ilsken på mig själv. Och jag tror att jag kan börja begripa vad det sätter mig i för situation. När jag ser mig omkring finns nästan inga energitankare kvar. De har försvunnit, helt av sig själva. Tack och lov för det. Hade de suttit där vid källan när jag begrep vad det var som tilldrog sig hade jag nog sprängt stället.

Jag kan inte låta bli att se bra saker i människor, oavsett var i livet de befinner sig. Men jag tror att jag börjar kunna låta bli att systematiskt hålla dem under armarna när de fäktar mot sina mentala väderkvarnar. Att inte hjälpa till kan vara den allra största hjälpen ibland. Att ta ett kliv tillbaka och låta saker ha sin gång är för mig att undertrycka en väl inövad reflex.

Att hjälpa andra genom att aktivt välja att inte hjälpa dem är också att hjälpa andra, något jag inser när jag stirrar i den där spegeln. Precis som Hon – så lite hon är - bevisat att jag kan få hjälp av andra när jag verkligen behöver det. Så, nu kanske molnet lättar. Hoppas.