I går var vi ute och drack lite drinkar och skakade rumpor med några som vi kommit att lära känna genom åren vid stranden. Ett par tjejer i min egen ålder som till yrket ger folk massage på stranden. De jobbar tio timmar per dag. Sju dagar i veckan. De kommer inte från ön. Väldigt få av de som bor och jobbar här gör det. De bägge vi spenderade gårdagskvällen med kommer från samma by i nordöstra Thailand. De har ett respektive tre barn därhemma och sina respektive makar med sig här nere. De åker hem ungefär en gång per år och stannar hemma i ungefär en månad när det är lågsäsong på ön på grund av värmen. För att ta sig hem spenderar de 24 timmar på en buss.
Ok. Det där visste jag ju redan. Men samtidigt var det ju så att jag i förrgår läste ut Graebers bok om skuld. Det handlade i de inledande kapitlen om hur man från början värvade slavar till imperiebyggen och hur man med hjälp av skuldsättning och andra trasslerier fick byar att börja skicka slavar som kunde skicka pengar tillbaka till sin hemby. Två dagar senare får jag samma berättelse – om än inte fullödig – berättad för mig.
Jag visste ju. Men samtidigt. Det blev så tydligt. Bilden av paradiset är fortfarande intakt, men paradiset vilar på ofri grund. Samma ofria grund och stabila instabilitet som vår västerländska teater utgör. Den senare känner jag ju väl. Jag har spenderat ett helt liv med att undersöka den och ta reda på hur vi kunnat hamna där samt därefter klurat på hur i helvete man kan göra något åt det.
Människorna här har en livsåskådning som gör att de fortsätter att vara bekymmerslösa vad de än utsätts för. Det är därför tusentals och åter tusentals Svenskar varje dygn åker hit och tankar energi. Här finns energi. Här finns människor – som på grund av sin inställning till livet – bibehåller sin energi även om de tvingas leva elva månader om året på en fjärran plats och jobba tio timmar om dagen sju dagar i veckan.
Hemma. I vår kalla västvärld – där är det gnället som härskar. Vi håller oss själva sysselsatta med att frammana rädsla och negativt tänkande utan att behöva sysselsättas tillfullo. Vi har blivit experter på att underhålla vår egen meningslöshet och försvarar den till absurda proportioner. På nittiotalet talades det mycket om sexturism till Thailand. Numera kan man nog istället tala om energiturism.
Visst, ön är på sitt sätt ett slavläger. Det är vår del av världen också. Vi producerar rädsla och fruktan så att det räcker till en hel planet. De här nere finner sig i sitt öde men fortsätter att sprida värme och att hålla energispelet stången.
Jag är trött på att åka hem härifrån och känna att jag vänder hem till känslomässig bottenfrusenhet. Så är det inte. I min närmaste krets finns så oändligt mycket värme och glädje. Själva uppvaknandet går fort och sprider sig som en australisk bush fire. I går kom slutligen beslutet att kasta in en bricka till i spelet. Att sätta igång skrivandet på allvar. Det ska bli en ganska liten bok. En som skulle kunna heta ”vad varje svensk bör veta” och som helt enkelt handlar om hur du tar kontrollen över ditt eget universum.
torsdag 28 februari 2013
onsdag 27 februari 2013
Lost and Found
Jag hade egentligen tänkt att skriva om rädsla idag, men jag tror det blir en annan gång. I går krafsade jag ner alldeles för många ord på temat rädsla och förtröstan, något som ju är ganska naturligt när man är där jag är. Jag menar – skillnaden är markant. Sättet man ser på livet och hela – ja, ni vet.
För varje gång jag kommer hit känner jag mig mer hemma. Den här gången är verkligen inget undantag. Tredje gången gillt är sannolikt ett väl begagnat uttryck av en anledning. Jag tror inte ens att jag tänker ge mig in på varför utan snarare konkludera att den som känner mig begriper.
Vi tänker slå oss ner här när Den Lille blivit större. Om vintrarna. Visst – det är bara löst snack och en vag plan – annars hade det ju knappast varit någon tjusning. Alls. Men jag vet. Sådetså.
I går hade jag nöjet att uppleva en av de där sakerna som man hittar under kategorin ”sådant som aldrig händer”. Ni vet purpurfärgade enhörningar, flygande elefanter, talande buskar som brinner, hav som delar sig, villkorslös kärlek och så vidare.
I måndags var vi vid de här vattenfallen och kikade lite varvid min fru snubblade till. Ingen av oss märkte att hon därvidlag tappade sina förlovnings- och vigselringar…
Fallen vid vattenfallen var min hustru.
…inte förrän vi kom åter till civilisationen. Då uppstod en viss frustration i min frus sinne och med hjälp av sin medresande vän Anna gick de systematiskt och mycket rationellt igenom dagens foton. Till all lycka hade jag lyckats lägga beslag på min hustrus systemkamera just som hon badade som bäst och vad skulle jag föreviga om inte just nämnda hustru. Såklart. På grund av detta kunde ringfrånfället identifieras till en viss klippavsats.
Problemet – kan tyckas – var att just den här platsen var en dryga metern djup grop med diverse öppningar vidare nerför vattenfallet så att de bägge ringarna med största lätthet hade kunnat skvalpa vidare och följa strömmen. Det rör sig om en fallhöjd på 80 meter så skulle det ju kunna se lite lätt utsiktslöst ut, sådär. Man skulle ju - om man inte tillämpat just förtröstan - ha börjat kolla med försäkringsbolag och det ena med det andra. Men man gjorde inte det.
I stället satte vi i går eftermiddags satte kurs mot vattenfallen igen. Dryga dygnet senare och tre personer med en sak i sinnet, mentalt påhejade av alla som visste vad som hänt. Målet var att hitta ringarna, helt enkelt. Att slå oddsen. Jag tror faktiskt att vi var ganska fast beslutna på den punkten. Och så var vi bra påhejade också. Så snart jag dykt ner i gropen och fann de hål som förband det lite drygt meterdjupa vattnet med det strömmande utför klippan tappade jag hoppet en smula. Jag hade drömt var ringarna skulle ligga men lyckades inte känna igen platsen.
Min fru, däremot. Grävde loss i en skreva och efter några minuters bubblande under ytan kom hon upp med en ring. Jubel. De turister som dröjt sig kvar till den sena eftermiddagen fick se något alldeles extra. Några minuters sökande till. Jubel igen! Hon hittade bägge ringarna.
Visst har jag varit med om läckra saker, sammanträffanden, symmetrier och meningsfullheter som byggts på i lager av sig själva så att jag nästan tappar andan. Men dessa saker har byggts upp över tid sedan jag träffade Henne och därför ser man dem inte förrän långt senare och då är de redan en del av livet.
Den här gången var det en så snabb händelse. En förlust. Ett beslut att hitta dem. En expedition. Och ett återfinnande. Ett återfinnande vars energi vida överstiger själva förlusten.
Kan inte låta bli att dra parallellen. Den här ön. Den här ljuvliga ön. Det var här jag första gången såg sista avsnittet av Lost. Det första jag någonsin sett på TV som fått mig att gråta. Av ren skönhet, dessutom. Hela serien är underbar och så genomsyrad av meningsfullhet, väl dold och maskerad, givetvis.
Den sista säsongen i allmänhet och det sista avsnittet i synnerhet skulle egentligen kunnat heta ”found”. I ett av avsnitten syns den grekiska texten ”allt som är försvunnet kommer att finnas”, vilket på svenska blir än mer meningsfullt. Det gäller ju precis allting. Sättet Lost förklarar för oss tittare vad livet är. En plats dit vi kommer under tumultartade former med den distinkta utmaningen att hitta inget mindre än oss själva.
Och när vi så hittat oss själva så finner vi allt annat, inklusive varandra. Relativt omedelbart, dessutom. Vi inser att vi är alltihopa. Att allt är en del av allt och den separation vi upplever finns till för att vi ska känna oss Lost och för att vi genom den upplevelsen ska hitta det vi söker.
Gropen
Som om det inte vore nog – var försvann ringarna? I en grop, givetvis. Våra ringar som har precis den här gropen inpräntad i sig (sagesman Nalle Puh):
"Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter."
Vad vi västerlänningar kallar Tur och röta kallar österlänningarna lycka. Detta är lycka.
För varje gång jag kommer hit känner jag mig mer hemma. Den här gången är verkligen inget undantag. Tredje gången gillt är sannolikt ett väl begagnat uttryck av en anledning. Jag tror inte ens att jag tänker ge mig in på varför utan snarare konkludera att den som känner mig begriper.
Vi tänker slå oss ner här när Den Lille blivit större. Om vintrarna. Visst – det är bara löst snack och en vag plan – annars hade det ju knappast varit någon tjusning. Alls. Men jag vet. Sådetså.
I går hade jag nöjet att uppleva en av de där sakerna som man hittar under kategorin ”sådant som aldrig händer”. Ni vet purpurfärgade enhörningar, flygande elefanter, talande buskar som brinner, hav som delar sig, villkorslös kärlek och så vidare.
I måndags var vi vid de här vattenfallen och kikade lite varvid min fru snubblade till. Ingen av oss märkte att hon därvidlag tappade sina förlovnings- och vigselringar…
Fallen vid vattenfallen var min hustru.
…inte förrän vi kom åter till civilisationen. Då uppstod en viss frustration i min frus sinne och med hjälp av sin medresande vän Anna gick de systematiskt och mycket rationellt igenom dagens foton. Till all lycka hade jag lyckats lägga beslag på min hustrus systemkamera just som hon badade som bäst och vad skulle jag föreviga om inte just nämnda hustru. Såklart. På grund av detta kunde ringfrånfället identifieras till en viss klippavsats.
Problemet – kan tyckas – var att just den här platsen var en dryga metern djup grop med diverse öppningar vidare nerför vattenfallet så att de bägge ringarna med största lätthet hade kunnat skvalpa vidare och följa strömmen. Det rör sig om en fallhöjd på 80 meter så skulle det ju kunna se lite lätt utsiktslöst ut, sådär. Man skulle ju - om man inte tillämpat just förtröstan - ha börjat kolla med försäkringsbolag och det ena med det andra. Men man gjorde inte det.
I stället satte vi i går eftermiddags satte kurs mot vattenfallen igen. Dryga dygnet senare och tre personer med en sak i sinnet, mentalt påhejade av alla som visste vad som hänt. Målet var att hitta ringarna, helt enkelt. Att slå oddsen. Jag tror faktiskt att vi var ganska fast beslutna på den punkten. Och så var vi bra påhejade också. Så snart jag dykt ner i gropen och fann de hål som förband det lite drygt meterdjupa vattnet med det strömmande utför klippan tappade jag hoppet en smula. Jag hade drömt var ringarna skulle ligga men lyckades inte känna igen platsen.
Min fru, däremot. Grävde loss i en skreva och efter några minuters bubblande under ytan kom hon upp med en ring. Jubel. De turister som dröjt sig kvar till den sena eftermiddagen fick se något alldeles extra. Några minuters sökande till. Jubel igen! Hon hittade bägge ringarna.
Visst har jag varit med om läckra saker, sammanträffanden, symmetrier och meningsfullheter som byggts på i lager av sig själva så att jag nästan tappar andan. Men dessa saker har byggts upp över tid sedan jag träffade Henne och därför ser man dem inte förrän långt senare och då är de redan en del av livet.
Den här gången var det en så snabb händelse. En förlust. Ett beslut att hitta dem. En expedition. Och ett återfinnande. Ett återfinnande vars energi vida överstiger själva förlusten.
Kan inte låta bli att dra parallellen. Den här ön. Den här ljuvliga ön. Det var här jag första gången såg sista avsnittet av Lost. Det första jag någonsin sett på TV som fått mig att gråta. Av ren skönhet, dessutom. Hela serien är underbar och så genomsyrad av meningsfullhet, väl dold och maskerad, givetvis.
Den sista säsongen i allmänhet och det sista avsnittet i synnerhet skulle egentligen kunnat heta ”found”. I ett av avsnitten syns den grekiska texten ”allt som är försvunnet kommer att finnas”, vilket på svenska blir än mer meningsfullt. Det gäller ju precis allting. Sättet Lost förklarar för oss tittare vad livet är. En plats dit vi kommer under tumultartade former med den distinkta utmaningen att hitta inget mindre än oss själva.
Och när vi så hittat oss själva så finner vi allt annat, inklusive varandra. Relativt omedelbart, dessutom. Vi inser att vi är alltihopa. Att allt är en del av allt och den separation vi upplever finns till för att vi ska känna oss Lost och för att vi genom den upplevelsen ska hitta det vi söker.
Gropen
Som om det inte vore nog – var försvann ringarna? I en grop, givetvis. Våra ringar som har precis den här gropen inpräntad i sig (sagesman Nalle Puh):
"Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter."
Vad vi västerlänningar kallar Tur och röta kallar österlänningarna lycka. Detta är lycka.
tisdag 26 februari 2013
Like
Det är en sak jag förbisett alla år som jag sysslat med e-learning och dess varianter. Det här med energitransaktionen och samspelet. Oavsett om det handlar om att hjälpa någon med att lösa ett vardagsproblem (support) eller att hjälpa någon att lära sig ett nytt sätt att se på livet så handlar det om ömsesidighet.
Visst, jag ger kanske inte så mycket för de institutionaliserade utbildningsvägarna där man monterar rigida tankeställningar i huvudet på sinnen som kommer att spendera resten av sina liv med att försöka få bort dem – om de är kloka nog. Men det är desinformation, människoförakt och härskartekniker vilket egentligen inte har något alls med vare sig hjälp eller lärande att göra.
Den som spelar in en film – en guide – för att hjälpa någon och gör denna tillgänglig för en okänd massa människor; hur skiljer sig energispelet i det scenariot från vad som händer när man hjälper någon via telefon eller på plats en människa till människa? Och så vidare, och så vidare.
Att prata rätt ut i tomma intet till en okänd målgrupp kräver större mod och ger ingen handfast direkt bekräftelse vid överlämningstillfället. I stället packas budskapet på burk och avvaktar dess nyttjande. Bekräftelsen når sällan avsändaren eftersom den som använder sig av informationen sällan ger sig till känna.
Det finns utrymme för förbättringar här. Att ta med bekräftelsen och tacksägandet i loopen och bygga system som tar hänsyn till de känslomässiga aspekterna av människan. Facebook är specialister på detta – den enkla men genomvassa länken ”Like” är svaret på så djupt rotade basbehov hos människan att enkelheten nästan är parodiskt enkel.
HMI (människa-dator-interaktion) har klassiskt sett hat vinkeln av hur man ska få människan att förstå datorns gränssnitt. Parallellt har den digitala molnbanken gjort det till sin uppgift att förstå mänsklighetens intentioner och drivkrafter för att servera sina herrar medel att bättre styra populationens rörelser (kallas crowdsourcing).
Det blir ingen slutkläm idag. Bara dessa lösa tankar.
Visst, jag ger kanske inte så mycket för de institutionaliserade utbildningsvägarna där man monterar rigida tankeställningar i huvudet på sinnen som kommer att spendera resten av sina liv med att försöka få bort dem – om de är kloka nog. Men det är desinformation, människoförakt och härskartekniker vilket egentligen inte har något alls med vare sig hjälp eller lärande att göra.
Den som spelar in en film – en guide – för att hjälpa någon och gör denna tillgänglig för en okänd massa människor; hur skiljer sig energispelet i det scenariot från vad som händer när man hjälper någon via telefon eller på plats en människa till människa? Och så vidare, och så vidare.
Att prata rätt ut i tomma intet till en okänd målgrupp kräver större mod och ger ingen handfast direkt bekräftelse vid överlämningstillfället. I stället packas budskapet på burk och avvaktar dess nyttjande. Bekräftelsen når sällan avsändaren eftersom den som använder sig av informationen sällan ger sig till känna.
Det finns utrymme för förbättringar här. Att ta med bekräftelsen och tacksägandet i loopen och bygga system som tar hänsyn till de känslomässiga aspekterna av människan. Facebook är specialister på detta – den enkla men genomvassa länken ”Like” är svaret på så djupt rotade basbehov hos människan att enkelheten nästan är parodiskt enkel.
HMI (människa-dator-interaktion) har klassiskt sett hat vinkeln av hur man ska få människan att förstå datorns gränssnitt. Parallellt har den digitala molnbanken gjort det till sin uppgift att förstå mänsklighetens intentioner och drivkrafter för att servera sina herrar medel att bättre styra populationens rörelser (kallas crowdsourcing).
Det blir ingen slutkläm idag. Bara dessa lösa tankar.
måndag 25 februari 2013
Galaxer av kärlek - ur ett godisfack
Jag tänker göra något så olifantligt vanligt som att lägga upp en låt här på min kära blogg. Dess kvaliteter behöver egentligen inte beskrivas närmare utan det är texten jag fastnat för. Den är en så oerhört vacker beskrivning av en distinkt känsla. En känsla som jag till punkt och pricka kan relatera till, nämligen när kärleken – den rent ljudande och vibrerande kärleken med alla dess nyanser från hjärtats, själens och hela vägen ut i köttets begär tar och bestämmer sig för något i stil med:
”Nu du gubbe lille så ska du få se något riktigt spännande. Nu jävlar ska du få se vad kärlek är och vad det kan göra med ditt liv, sörru.”
Hände mig för inte alls så länge sedan egentligen. Jag stod där med en fot och en hel referensram i en värld jag trodde var verklig och med ens lyste ljuset så starkt att jag tappade balansen och faktiskt trampade utanför vad jag trodde begränsade existensen – rakt i den oändliga yta som är en mer verklig upplevelse av verkligheten.
Just där – i mellanläget, med en gigantisk hemlis som ryms inuti den gängse verkligheten. Hon där i det lilla godisfacket. Vad är ett litet godisfack i ett helt universum? Sisådär två liter utrymme gentemot universums obegränsade rymd.
Hur kunde hela det här gränslösa rymmas där i det lilla facket?
Jo, det vet faktiskt jag.
Jag tänkte och trodde att min värld som jag kände den – den i viket godisfacket rymde ett nytt universum – var begränsad och att jag därigenom och givetvis var begränsad – om inte annat av världen runtomkring mig. ”Det är så här det är”. ”Det är så här du måste vara” och liknande.
Det tjusiga är ju att om jag inte begränsat mig själv hade jag aldrig letat så som jag gjort – letat efter syre att suga i mig genom små kapillärfilter i den syrefattiga verklighet jag underhöll. Det var precis så jag hittade henne. Och det godisfack som nu expanderat vida kring den gamla verkligheten. En gammal verklighet som nu knappt ryms i minnet. Så stort och obegränsat är det som rest sig ur två små fjuttiga liter.
En hel värld. Ett helt universum bestående av oändligt många universum kan finnas där mitt i något tillsynes helt oansenligt. Något rentav förbjudet och skambelagt. Att fånga modet, att kliva in i det tillstånd där en fot står kvar i den där atomen som i det gamla när allt är nytt var avstampet.
Fy fan vad underbart det är! Att känna hur man älskar det som händer fast det inte får. Hur man njuter smärtan av den skärseld man måste igenom för att bli sig själv. Hur den där lilla hemligheten man bär på är pulsen, vibrationen och själva kraften för alltings expansion. Med mig själv och min älskade i centrum.
Så. För alla er som inte upplevd den känslan men vågar. Njut den här låten. Den är verkligen äkta vara.
Nu ska jag och föremålet för den förbehållslösa kärleken, hon som öppnade detta gränslösa universum för mig och som jag älskar så att jag precis bara nästan sprängs i små bitar som sprids och accelererar till en helt ny galax och får världar att bildas som pulserar av musik och kärlek gå och äta.
Exakt den känslan. Snubblande vackert.
”Nu du gubbe lille så ska du få se något riktigt spännande. Nu jävlar ska du få se vad kärlek är och vad det kan göra med ditt liv, sörru.”
Hände mig för inte alls så länge sedan egentligen. Jag stod där med en fot och en hel referensram i en värld jag trodde var verklig och med ens lyste ljuset så starkt att jag tappade balansen och faktiskt trampade utanför vad jag trodde begränsade existensen – rakt i den oändliga yta som är en mer verklig upplevelse av verkligheten.
Just där – i mellanläget, med en gigantisk hemlis som ryms inuti den gängse verkligheten. Hon där i det lilla godisfacket. Vad är ett litet godisfack i ett helt universum? Sisådär två liter utrymme gentemot universums obegränsade rymd.
Hur kunde hela det här gränslösa rymmas där i det lilla facket?
Jo, det vet faktiskt jag.
Jag tänkte och trodde att min värld som jag kände den – den i viket godisfacket rymde ett nytt universum – var begränsad och att jag därigenom och givetvis var begränsad – om inte annat av världen runtomkring mig. ”Det är så här det är”. ”Det är så här du måste vara” och liknande.
Det tjusiga är ju att om jag inte begränsat mig själv hade jag aldrig letat så som jag gjort – letat efter syre att suga i mig genom små kapillärfilter i den syrefattiga verklighet jag underhöll. Det var precis så jag hittade henne. Och det godisfack som nu expanderat vida kring den gamla verkligheten. En gammal verklighet som nu knappt ryms i minnet. Så stort och obegränsat är det som rest sig ur två små fjuttiga liter.
En hel värld. Ett helt universum bestående av oändligt många universum kan finnas där mitt i något tillsynes helt oansenligt. Något rentav förbjudet och skambelagt. Att fånga modet, att kliva in i det tillstånd där en fot står kvar i den där atomen som i det gamla när allt är nytt var avstampet.
Fy fan vad underbart det är! Att känna hur man älskar det som händer fast det inte får. Hur man njuter smärtan av den skärseld man måste igenom för att bli sig själv. Hur den där lilla hemligheten man bär på är pulsen, vibrationen och själva kraften för alltings expansion. Med mig själv och min älskade i centrum.
Så. För alla er som inte upplevd den känslan men vågar. Njut den här låten. Den är verkligen äkta vara.
Nu ska jag och föremålet för den förbehållslösa kärleken, hon som öppnade detta gränslösa universum för mig och som jag älskar så att jag precis bara nästan sprängs i små bitar som sprids och accelererar till en helt ny galax och får världar att bildas som pulserar av musik och kärlek gå och äta.
Exakt den känslan. Snubblande vackert.
Om vad man stoppar i sig
[Varning: dåligt språk. Men eftersom innehållet kunde varit mer utförligt låter jag det vara som det är - så att det håller samma nivå, så att säga]
Som LCHF-ätare sticker man ut en smula i Sverige. Förvisso har LCHF blivit en trend och har därmed fått synlighet. Men på våra breddgrader upplever jag egentligen inte att detta är något nytt utan snarare då en återgång till något vi för en tid provat att vara utan.
Jag märker direkt att jag får ett sämre allmäntillstånd – även här i tropikerna – om jag råkar sätta i mig av en omelett som måste ha varit gjord på mjöl och margarin. Med socker på. Jag märker att jag är funtad att gå på fett, helt enkelt. Min kropp säger det till mig med all sin makt och jag kan inte riktigt ta miste på dess uttryck.
Så ser man sig om och inser hur jävla annorlunda man äter. Ingenstans i världen finns mat som överensstämmer med min kropps behov. Vid första anblicken kan man då tvingas in i tankefällan att det 1) är mig det är fel på eller att det 2) är fel på alla andra. Allt jag vet om livet har fått mig att förstå att det är rätt om det känns rätt så ettan kan det ju inte vara.
Men kan det verkligen vara fel på alla andra? Asiaterna har ju inte bekymmer i den omfattning vi har med övervikt och de kaskader med sjukdomar – åtminstone inte i de tropiska trakterna. Kanske är det kokosnötternas, men det förefaller som om man helt enkelt mår bra av det man äter. Det verkar som om man inte hamnar i insulinbergochdalbanan och överäter – må det bero på tillgången på mat eller må det bero på genetiska faktorer.
Och vidare – om man tänker sig att denna del av världen skulle börja gå över på LCHF – hur skulle det fungera? Var skulle alla kossorna få bete? Vi talar myriarders kossor för att producera astronomiska mängder grädde och smör. Tror det blir svårt att få det att fungera. Att leva av kolhydratkost känns naturligt här och kanske är också den människa som skapats för denna plats född med insikten och den därmed förenliga ”fabriksinställningen”.
(Här kan man givetvis börja tänka i tankegångar som ”OK – så vi fläskiga västerlänningar ska minsann ha grädde och smör men asiaterna får nöja sig med innehållslösa kolhydrater. Visst, tänk som om man vill. Alltid roar det någon. Men jag tror man missar poängen när man fastnar i slika mönster…)
Rimligtvis har då även vi nordbor en fabriksinställning som passar vårt klimat. För att överleva kylan behöver vår hud mer fett, våra leder mer smörjning (på grund av temperaturskiftningarna om inte annat) och hela vår organism behöver elda med olja för att hålla värmen.
Så tror jag bestämt att det är.
Som LCHF-ätare sticker man ut en smula i Sverige. Förvisso har LCHF blivit en trend och har därmed fått synlighet. Men på våra breddgrader upplever jag egentligen inte att detta är något nytt utan snarare då en återgång till något vi för en tid provat att vara utan.
Jag märker direkt att jag får ett sämre allmäntillstånd – även här i tropikerna – om jag råkar sätta i mig av en omelett som måste ha varit gjord på mjöl och margarin. Med socker på. Jag märker att jag är funtad att gå på fett, helt enkelt. Min kropp säger det till mig med all sin makt och jag kan inte riktigt ta miste på dess uttryck.
Så ser man sig om och inser hur jävla annorlunda man äter. Ingenstans i världen finns mat som överensstämmer med min kropps behov. Vid första anblicken kan man då tvingas in i tankefällan att det 1) är mig det är fel på eller att det 2) är fel på alla andra. Allt jag vet om livet har fått mig att förstå att det är rätt om det känns rätt så ettan kan det ju inte vara.
Men kan det verkligen vara fel på alla andra? Asiaterna har ju inte bekymmer i den omfattning vi har med övervikt och de kaskader med sjukdomar – åtminstone inte i de tropiska trakterna. Kanske är det kokosnötternas, men det förefaller som om man helt enkelt mår bra av det man äter. Det verkar som om man inte hamnar i insulinbergochdalbanan och överäter – må det bero på tillgången på mat eller må det bero på genetiska faktorer.
Och vidare – om man tänker sig att denna del av världen skulle börja gå över på LCHF – hur skulle det fungera? Var skulle alla kossorna få bete? Vi talar myriarders kossor för att producera astronomiska mängder grädde och smör. Tror det blir svårt att få det att fungera. Att leva av kolhydratkost känns naturligt här och kanske är också den människa som skapats för denna plats född med insikten och den därmed förenliga ”fabriksinställningen”.
(Här kan man givetvis börja tänka i tankegångar som ”OK – så vi fläskiga västerlänningar ska minsann ha grädde och smör men asiaterna får nöja sig med innehållslösa kolhydrater. Visst, tänk som om man vill. Alltid roar det någon. Men jag tror man missar poängen när man fastnar i slika mönster…)
Rimligtvis har då även vi nordbor en fabriksinställning som passar vårt klimat. För att överleva kylan behöver vår hud mer fett, våra leder mer smörjning (på grund av temperaturskiftningarna om inte annat) och hela vår organism behöver elda med olja för att hålla värmen.
Så tror jag bestämt att det är.
söndag 24 februari 2013
Nollpunkterad
Så. Då var det nollat. Efter en planlös dag vid havet och en kväll buren till natt på de mullrade dansgolven vaknar jag upp i ett stillastående tillstånd. Sinnet som i går fortfarande myllrade av – förvisso avklingande – propulsion är i dag helt tyst och planlöst.
I går hittade jag några verkligt fullkomliga symmetrier. Saker som funnits där under näsan sedan Hon klev in. Sådant jag egentligen vetat men inte varit medveten om. Sådant som enbart vad man i brist på mer korrekta benämningar brukar kalla slumper och sammanträffanden. Symmetrier, alltså. Jag gillar dem.
Ner från höjden av tankemässigt orienterat byggjobb. Ut på den blanka ytan och ner i det salta vattnet. Allt finns där. Omfamnar. Havets rörelse ändrar aspekten och ljusen i söder tänds ett efter ett. Allt jag har att göra är att andas. Det är precis allt. Och känna det jag skapat släppa taget, vandra ut i havet för att sedan skaka de sista resterna från mina lemmar tillsammans med människor från hela världen.
Mot slutet av ett race blir sökandet efter fortsättningen ett faktum. Efter att ha lyssnar igenom en del av Alan Watts inspelningar fick jag ett sammanhang att placera in mina egna iakttagelser i. Och det klarnade också till viss del varför jag är just här. Fick en impuls att söka. Leta. Googlade. Insåg att jag den vägen absolut inte finner det. Måste låta det hitta mig istället. Eller måste och måste – det är ju precis det som är hela saken.
Det finns ju inget måste. Inte ens måstet att inte måsta något. Och allt slår knut på sig själv i den ljuvliga paradoxen som är livets och som ingen riktigt mäktat med att förklara. Och tur är väl det.
I går hittade jag några verkligt fullkomliga symmetrier. Saker som funnits där under näsan sedan Hon klev in. Sådant jag egentligen vetat men inte varit medveten om. Sådant som enbart vad man i brist på mer korrekta benämningar brukar kalla slumper och sammanträffanden. Symmetrier, alltså. Jag gillar dem.
Ner från höjden av tankemässigt orienterat byggjobb. Ut på den blanka ytan och ner i det salta vattnet. Allt finns där. Omfamnar. Havets rörelse ändrar aspekten och ljusen i söder tänds ett efter ett. Allt jag har att göra är att andas. Det är precis allt. Och känna det jag skapat släppa taget, vandra ut i havet för att sedan skaka de sista resterna från mina lemmar tillsammans med människor från hela världen.
Mot slutet av ett race blir sökandet efter fortsättningen ett faktum. Efter att ha lyssnar igenom en del av Alan Watts inspelningar fick jag ett sammanhang att placera in mina egna iakttagelser i. Och det klarnade också till viss del varför jag är just här. Fick en impuls att söka. Leta. Googlade. Insåg att jag den vägen absolut inte finner det. Måste låta det hitta mig istället. Eller måste och måste – det är ju precis det som är hela saken.
Det finns ju inget måste. Inte ens måstet att inte måsta något. Och allt slår knut på sig själv i den ljuvliga paradoxen som är livets och som ingen riktigt mäktat med att förklara. Och tur är väl det.
lördag 23 februari 2013
Att sitta en bit bort
Vi är duktiga på att bestämma oss, min hustru och jag. Först bestämmer vi oss för en sak och sedan är vi jätteduktiga på att bestämma oss för att vi ska ändra oss. Enhälligt bägge gångerna. Smidigt, inte sant?
Kanske det den senaste grejen i vårt semestrande är att flyttar vi andra dagen. Tror att den kan ackompanjeras och potentiellt ersättas med en vana att under semestern ta en titt på kommande möjliga boenden redan innan hemresan. Det skulle i så fall innebära ett visst mått av långsiktighet. Även det en märkbar trend.
För en sak är säker; hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här stället är hemma, det också. Till och med sinnet är med i matchen och kan på något sätt se den parallella tidslinjen under de elva månader som vi varit härifrån. Vi har sisådär tio år på oss att hitta vinterboendet och fan vet om det inte är i år vi ska börja leta. Per vessla, helst. Lite fartvind har aldrig skadat.
Och när vi ändå är inne på det där med långsiktighet. Under årets hittills avklarade dagar är det var jag ägnat mig åt yrkesmässigt. Efter att ha sammanstrålat med mina kollegor på gästrikemark beslutades att jobba långsiktigt med det gemensamma företagets ambitioner. Och jag – för min del – beslutade att sätta fart på de aktiviteter som leder fram till långsiktigt säkerställd inspiration och utveckling i form av (trumvirvel) – människor!
Jojomensan. Ingen liten ambition där inte och inte heller dess kontext – ett spridande av budskapet om den icke-finansiella rent ekonomiska epokens inledning. En inledning som vi egentligen passerat men insikten om vars förekomst nu måste sjunka till botten i sinnen och organisationer innevarande år för att nästa år sätta jordens fart på det mänskliga företagandet särskilt i vårt förledda västerland.
Långsiktighet. It’s the shit. Verkligen. Vilket underbart sinnestillstånd att befinna sig i. Inte på det där sättet att man sätter sig och planerar inför de kommande fem åren, gör upp en detaljerad budget för varje kvartal och fördelar ut ansvaret för den finansiella måluppfyllnaden. Nej inte så. Det är bara en förstorad form av dumhet.
Jag menar långsiktighet i formen av att låta visionerna bli verklighet även om det tar en stund. Även om det kräver något som inte finns i dag och om detta något som inte finns i dag även det kräver något som inte finns i dag. Att tro på, driva och njuta av att i den takt det vill skapa, förverkliga och forma det man drömmer om är en ren njutning. Att leva i nuet och njuta av att färdas mot någontings fullbordan genom alla dess nyanser och förändringar.
Att vara mitt i metamorfosen. Det är därför vi har tiden. För att få känna hur det hänns. Annars hade vi bara upplevt de två tillstånden. Men de finns ju egentligen inte. Det är förändringen vi är ute efter, inte sant?
Hela vår del av världen har varit så vansinnigt stressad. Det är ingen slump. Sättet vi låtit oss styras av pengar och sättet vi tvingat vad vi kallat pengar piska in oss i mentala hörn har gjort oss stressade, kortsiktiga och monumentalt dumma i huvudet. Men det håller på att släppa och vi vaknar, en efter en tillsammans. Människan och företagandet är två sidor på samma mynt och myntet är – i det fallet – ekonomiskt och påtagligt. Om myntet är en självutnämnd skuggmakt som inte finns är det något lurt. Därav det finansiella paradigmets hädangång.
Att sitta här borta och kolla lite jobbmail ger ett bra perspektiv. Alla de aktiviteter som är igång är just igång. Och när jag är här borta har jag dem på visst avstånd även om de fortfarande pågår. De pågår även inuti mig. Stället jag är på är Buddhas land och sättet man här hanterar saker och ting påminner på många sätt om det vi är på väg att implementera även på den västra delen av klotet.
Så. Nu ska här flyttas lite. Och sedan ska jag bada i havet. Sådetså.
Kanske det den senaste grejen i vårt semestrande är att flyttar vi andra dagen. Tror att den kan ackompanjeras och potentiellt ersättas med en vana att under semestern ta en titt på kommande möjliga boenden redan innan hemresan. Det skulle i så fall innebära ett visst mått av långsiktighet. Även det en märkbar trend.
För en sak är säker; hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här stället är hemma, det också. Till och med sinnet är med i matchen och kan på något sätt se den parallella tidslinjen under de elva månader som vi varit härifrån. Vi har sisådär tio år på oss att hitta vinterboendet och fan vet om det inte är i år vi ska börja leta. Per vessla, helst. Lite fartvind har aldrig skadat.
Och när vi ändå är inne på det där med långsiktighet. Under årets hittills avklarade dagar är det var jag ägnat mig åt yrkesmässigt. Efter att ha sammanstrålat med mina kollegor på gästrikemark beslutades att jobba långsiktigt med det gemensamma företagets ambitioner. Och jag – för min del – beslutade att sätta fart på de aktiviteter som leder fram till långsiktigt säkerställd inspiration och utveckling i form av (trumvirvel) – människor!
Jojomensan. Ingen liten ambition där inte och inte heller dess kontext – ett spridande av budskapet om den icke-finansiella rent ekonomiska epokens inledning. En inledning som vi egentligen passerat men insikten om vars förekomst nu måste sjunka till botten i sinnen och organisationer innevarande år för att nästa år sätta jordens fart på det mänskliga företagandet särskilt i vårt förledda västerland.
Långsiktighet. It’s the shit. Verkligen. Vilket underbart sinnestillstånd att befinna sig i. Inte på det där sättet att man sätter sig och planerar inför de kommande fem åren, gör upp en detaljerad budget för varje kvartal och fördelar ut ansvaret för den finansiella måluppfyllnaden. Nej inte så. Det är bara en förstorad form av dumhet.
Jag menar långsiktighet i formen av att låta visionerna bli verklighet även om det tar en stund. Även om det kräver något som inte finns i dag och om detta något som inte finns i dag även det kräver något som inte finns i dag. Att tro på, driva och njuta av att i den takt det vill skapa, förverkliga och forma det man drömmer om är en ren njutning. Att leva i nuet och njuta av att färdas mot någontings fullbordan genom alla dess nyanser och förändringar.
Att vara mitt i metamorfosen. Det är därför vi har tiden. För att få känna hur det hänns. Annars hade vi bara upplevt de två tillstånden. Men de finns ju egentligen inte. Det är förändringen vi är ute efter, inte sant?
Hela vår del av världen har varit så vansinnigt stressad. Det är ingen slump. Sättet vi låtit oss styras av pengar och sättet vi tvingat vad vi kallat pengar piska in oss i mentala hörn har gjort oss stressade, kortsiktiga och monumentalt dumma i huvudet. Men det håller på att släppa och vi vaknar, en efter en tillsammans. Människan och företagandet är två sidor på samma mynt och myntet är – i det fallet – ekonomiskt och påtagligt. Om myntet är en självutnämnd skuggmakt som inte finns är det något lurt. Därav det finansiella paradigmets hädangång.
Att sitta här borta och kolla lite jobbmail ger ett bra perspektiv. Alla de aktiviteter som är igång är just igång. Och när jag är här borta har jag dem på visst avstånd även om de fortfarande pågår. De pågår även inuti mig. Stället jag är på är Buddhas land och sättet man här hanterar saker och ting påminner på många sätt om det vi är på väg att implementera även på den västra delen av klotet.
Så. Nu ska här flyttas lite. Och sedan ska jag bada i havet. Sådetså.
torsdag 21 februari 2013
Önskan
I dag hade jag verkligen velat haft en sådan här mojäng. Det hade sparat på krafterna lite. Men i brist på en slik åker jag gärna flygplan en god stund. För nu har det slagit stopp i det mentala maskineriet och enbart hög luftfuktighet, salt vatten, kallt vin och ett perfekt dansgolv kan reda upp den kreativa överdos jag utsatt mig själv och min omgivning för den senaste tiden.
Om jag inte skriver något här på en dryg vecka så betyder det att avkopplingen från sinnet fungerar. Annars - ja. Ni förstår säkert.
Minecraft-GPS
Om jag inte skriver något här på en dryg vecka så betyder det att avkopplingen från sinnet fungerar. Annars - ja. Ni förstår säkert.
Minecraft-GPS
onsdag 20 februari 2013
Högskoleprovet
I går var sista stationen på den mellansemeseriala kompressionen. En dragning av Social Avkastning, SmartAss och [med betoning på] The Scape Bay på högskolan i Gävle. Det var lite av ett högskoleprov, första gången de aggregerade projekten i sitt sammanhang och i full längt fick träffa mer än en eller två trumhinnor samtidigt. Jag gick intrycket att det gick väldigt bra och ser fram emot en fortsättning.
Samtidigt får jag tydligt illustrerat för mig hur kul jag tycker det är att prata inför folk. Att hänga sin kavaj på lärarstolens ryggstöd i lektionssalen och skapa kontakt för att sedan plöja på genom den förutbestämda materian var på många sätt en ny upplevelse. Dels eftersom dessa var vana med lektioner (vilket ju kan vara dubbelriktat) och dels eftersom de var på väg ut i ett yrkesliv och en bransch som jag varit i väldigt länge. Jag fick känslan att jag hade mer att säga dessa än jag brukar ha att säga.
Ganska intressant eftersom jag så mycket slagits mot olika former av utbildning själv. Med undantag för en avhoppad kurs i UML 1998 har jag inte vistats i ett klassrum sedan 1994 – tills i går. Men under över alla under blev jag riktigt sugen att återvända efter gårdagens dragning. Eftersom jag kände att jag helt enkelt hade mycket att säga och eftersom jag tror att det finns de som verkligen bestämt sig för att gå i en riktning där det jag har att säga kan vara intressant.
(Kommer att tänka på den där professorn. Han var sällan särskilt nöjd med livet, men några gånger på året sken han upp. I början av terminen, närmare bestämt – då han körde inledningen till läkarlinjen under någon vecka.)
Syret håller på att återvända till hjärnbarken efter en intensiv period. Nu återstår bara att invänta reaktioner och resultat. Jag vet att det kommer att ta en stund; det gör det alltid – särskilt när man vänder och vrider på referensramar på det sätt jag gör. Väntan kommer inte att bli särskilt plågsam. Den avtjänas i ett litet hus med pool invid en sandstrand och vad som kan vara världens ljuvligaste dansgolv.
Men först en liten tur till huvudstaden med en blivande mästerfotograf. Eller – rättare sagt – hon är det redan. Nu påbörjar hon sin mentala resa mot det tillståndet. Det räcker ju som bekant med att tänka tanken - egentligen. Sedan ska man bara pallra sig dit också. Ska bli riktigt spännande att se.
Samtidigt får jag tydligt illustrerat för mig hur kul jag tycker det är att prata inför folk. Att hänga sin kavaj på lärarstolens ryggstöd i lektionssalen och skapa kontakt för att sedan plöja på genom den förutbestämda materian var på många sätt en ny upplevelse. Dels eftersom dessa var vana med lektioner (vilket ju kan vara dubbelriktat) och dels eftersom de var på väg ut i ett yrkesliv och en bransch som jag varit i väldigt länge. Jag fick känslan att jag hade mer att säga dessa än jag brukar ha att säga.
Ganska intressant eftersom jag så mycket slagits mot olika former av utbildning själv. Med undantag för en avhoppad kurs i UML 1998 har jag inte vistats i ett klassrum sedan 1994 – tills i går. Men under över alla under blev jag riktigt sugen att återvända efter gårdagens dragning. Eftersom jag kände att jag helt enkelt hade mycket att säga och eftersom jag tror att det finns de som verkligen bestämt sig för att gå i en riktning där det jag har att säga kan vara intressant.
(Kommer att tänka på den där professorn. Han var sällan särskilt nöjd med livet, men några gånger på året sken han upp. I början av terminen, närmare bestämt – då han körde inledningen till läkarlinjen under någon vecka.)
Syret håller på att återvända till hjärnbarken efter en intensiv period. Nu återstår bara att invänta reaktioner och resultat. Jag vet att det kommer att ta en stund; det gör det alltid – särskilt när man vänder och vrider på referensramar på det sätt jag gör. Väntan kommer inte att bli särskilt plågsam. Den avtjänas i ett litet hus med pool invid en sandstrand och vad som kan vara världens ljuvligaste dansgolv.
Men först en liten tur till huvudstaden med en blivande mästerfotograf. Eller – rättare sagt – hon är det redan. Nu påbörjar hon sin mentala resa mot det tillståndet. Det räcker ju som bekant med att tänka tanken - egentligen. Sedan ska man bara pallra sig dit också. Ska bli riktigt spännande att se.
tisdag 19 februari 2013
Själen har skälen
I dag är jag på hugget, känner jag. Underbart att ha fått upp en första enkel sajt för TSB (thescapebay.com). Om två dygn står jag i incheckningskön på ARN med destination BKK. Inte heller det är fel. Att klämma in två semestrar på två månader innebär att tiden mellan de bägge semestrarna blir rätt hårt formatterad. Packad, rentav. Jag tror att det har varit nyttigt. Eller rättare sagt är.
I morse kom ett mail från iTunes store med kvittot på det in-app-purchase jag gjort om 659 kr. Hade det stått 75, 49 eller 120 så hade jag inte reagerat, men 659 var en rejält summa. Och så kollade jag mitt iTuneskonto och kunde finna ett svin i storleksordning 1400 kr de senaste veckorna. Den Lille har i en eller annan situation kommit att begagna det lösenord som förtrotts honom och det ska bli intressant att ta reda på varför och hur.
Fick mig att tänka lite på min vana att sätta folk i den där situationen. Att helt enkelt ge dem förtroende. För-troende. Det hörs ju på ordet att man måste ge det i förväg och att det är ett slags förskottsinbetalning. Jag ger hellre för mycket förtroende än för lite. I detta fall kan det hända att jag gick lite för långt men alltid kan vi lära oss något av det.
Som så ofta den senaste tiden får jag en tydlig bild av vad det är som hänt. En sådan där bild som har sin rot i känslan. Jag ser energispelet i situationen och hur det pågått ett par veckor. Hur läckert riggad det är och vilka möjligheter det ger för alla inblandade i denna dynamiska situation. Men hur förklarar man en sådan bild? Hur tar man det rationellt med andra? Det kan man inte. Eftersom det är väldigt sällsynt att kunna ta fram det själsligt upplevda i den tankemässigt skapade verkligheten.
Så det får ligga där på parallella sidan så länge. Som en bakgrund och som något jag kan använda mig av för att orientera skeendena. Ganska OK stöd ändå, sådär…
Jag vet att alla har var sin själ och att de dessutom hänger ihop. Själens budskap kommer till sinnet via känslorna och vi skapar vår verklighet genom tanken. Kopplingen är intressant eftersom vi bygger vår egen upplevelse hela tiden och ju mer vi låter känslan styra desto ljuvligare blir upplevelsen. Man kanske kan gå så långt som att säga att själen känner skälen till att vi är här. Till att vi valt att komma till livet och uppleva det vi upplever.
I så fall finns det väldigt mycket att tjäna på att faktiskt lyssna till själen och vad den via känslan försöker säga. När den piper till därinne och har ett meddelande.
Irriterande vidhäftande.
I morse kom ett mail från iTunes store med kvittot på det in-app-purchase jag gjort om 659 kr. Hade det stått 75, 49 eller 120 så hade jag inte reagerat, men 659 var en rejält summa. Och så kollade jag mitt iTuneskonto och kunde finna ett svin i storleksordning 1400 kr de senaste veckorna. Den Lille har i en eller annan situation kommit att begagna det lösenord som förtrotts honom och det ska bli intressant att ta reda på varför och hur.
Fick mig att tänka lite på min vana att sätta folk i den där situationen. Att helt enkelt ge dem förtroende. För-troende. Det hörs ju på ordet att man måste ge det i förväg och att det är ett slags förskottsinbetalning. Jag ger hellre för mycket förtroende än för lite. I detta fall kan det hända att jag gick lite för långt men alltid kan vi lära oss något av det.
Som så ofta den senaste tiden får jag en tydlig bild av vad det är som hänt. En sådan där bild som har sin rot i känslan. Jag ser energispelet i situationen och hur det pågått ett par veckor. Hur läckert riggad det är och vilka möjligheter det ger för alla inblandade i denna dynamiska situation. Men hur förklarar man en sådan bild? Hur tar man det rationellt med andra? Det kan man inte. Eftersom det är väldigt sällsynt att kunna ta fram det själsligt upplevda i den tankemässigt skapade verkligheten.
Så det får ligga där på parallella sidan så länge. Som en bakgrund och som något jag kan använda mig av för att orientera skeendena. Ganska OK stöd ändå, sådär…
Jag vet att alla har var sin själ och att de dessutom hänger ihop. Själens budskap kommer till sinnet via känslorna och vi skapar vår verklighet genom tanken. Kopplingen är intressant eftersom vi bygger vår egen upplevelse hela tiden och ju mer vi låter känslan styra desto ljuvligare blir upplevelsen. Man kanske kan gå så långt som att säga att själen känner skälen till att vi är här. Till att vi valt att komma till livet och uppleva det vi upplever.
I så fall finns det väldigt mycket att tjäna på att faktiskt lyssna till själen och vad den via känslan försöker säga. När den piper till därinne och har ett meddelande.
Irriterande vidhäftande.
måndag 18 februari 2013
The Great Escape
I går morse hade jag beslutat mig att dra ihop säcken kring projektet som numera heter The Scape Bay (se Learning by Doing) och få på plats ett slags övergripande presentationsformat. Det gick sådär. På agendan fanns också en hel del pyssel av administrativ art och eftersom morgonen den genomtrevliga lördagkvällen till tack startade ungefär klockan 13 var det hela lite av en utmaning.
Jag vaknade med en tydlig bild av vad jag ville åstadkomma. Men likförbannat satt jag och började känna hur jag krympte mitt eget sinne eftersom jag ”ville få ut något”. In i tunneln, alltså. Där blir inget bra så jag gjorde något jag väldigt sällan har gjort förut. Jag bad om hjälp. Min blivande kollega och i nästan löjligt hög hastighet närmande vän fick inte helt oväntat min förfrågan.
Knappt hade jag upplevt hans mottagande av förfrågan förrän jag kände hur trycket släppte och jag kunde hänge mig åt de administrativa sakerna. Energin för detta var god och det hade säkerligen sin anledning i att nämnda vän tagit över det tankemoln jag slagits med och tog saken vidare på egen hand utan att jag egentligen ”visste om det”. Jag bara kände att det drevs framåt och att jag inte behövde bekymra mig. Trevligt.
Framåt kvällen började jag bli klar med det administrativa och hann tänka en halv tanke på mitt tankemoln. Givetvis ringde telifånen i det ögonblicket och tankebäraren förhörde sig om tillgänglig kaffemängd. Någon stund senare fick jag en knivskarp bild av tankeområdet, systematiskt genomtänkt och vi kunde tillsammans slipa fram huvuddragen i det budskap som ska förmedlas.
Det är vad jag kallar samarbete. Att kunna ta tankemolnet framåt tillsammans och dessutom kunna i diskussionsformat spalta upp saker med ett gott mått inspiration men utan att låta inspirationen hänföra och skena utan att faktiskt få något ut av diskussionen genom att hålla ett vettigt tempo och ett klädsamt fåtal ord. Ja, jävlar. Det här kommer att bli så mycket bättre än vad jag har kunnat begripa.
Så inför själva byggandet av budskapet funderar jag på namnet The Scape Bay. TheScapeBay. thESCAPEbay. Ordet flykt finns med där avsiktligen. Jag känner inte riktigt att jag kan förklara varför. Men kanske är det så att jag önskar att de som deltar i projektet faktiskt ska vilja fly in i det.
Det är lätt att fly. Att lämna något man inte vet fungerar utan att riktigt veta vart man tar vägen – för det får väl ändå vara så man definierar flykten. Att gå från något känt till något okänt under parollen ”vad som helst är bättre”.
Jag har flytt ganska mycket i mitt liv. Systematiskt, rentav. Inte sällan har jag fått höra hur fel det varit av mig att fly. Och inte bara jag – alla får vi lära oss hur fel det är att överge saker vi inte trivs med för att helt enkelt låta ödet föra oss dit vi vill. Ordstävet ”bättre fly än illa fäkta” verkar inte kulturellt applicerbart på till exempel dåliga relationer, jobbiga projekt, trasiga tankemoln och så vidare. ”Bättre illa fäkta än fly” gäller där. Annars är man en quitter.
Vi måste nog tänka ett varv till på det där. Är det inte ganska bra att ta en liten rast från saker som inte fungerar? Att rentav be om hjälp istället för att envist dunka vidare själv? Jag har hamrat sönder åtskilliga programvaror när jag i min envishet inte har kunnat släppa dess källkod med blicken än mindre be någon annan hjälpa mig.
”Jag vill inte att ni tycker synd om mig!”. Orden kom innan gråten från någon som låter sitt sinne vistas i gränslandet mellan att bryta sina mönster eller låta dem fortsätta ta för sig av henne. Valet är helt och hållet hennes. Livet har placerat henne där hon är för att hon ska ta ställning och ingen kan hjälpa henne utom hon själv. Det handlar egentligen inte om att någon tycker synd om, det handlar om att många vill hjälpa till. Och många kommer också att göra det när hon väl hjälpt sig själv. Hon behöver bara sluta slåss. Sluta fäkta. Sluta tänka att andra ska tycka synd om henne och ta hjälp istället. Hon behöver ge upp. Hon behöver fly. Kasta sig ut utan att veta vad som händer men ändå göra det. Ett styrkeprov, helt enkelt. Alla som klarat den övningen - att visa att man står upp för sig själv - har fått ett helt nytt liv. En ymnig belöning för sin flykt. Och inte sällan kaskader av insikter om meningen med det sin inte fungerat.
Kanske är det så det fungerar – att man låser sig mot en utmaning så att man nästan blir ett med den tillsynes ogenomträngliga tegelvägg man bankar huvudet mot. Om och om igen för att såsmåningom antingen falla död till marken eller ha skallat hål i väggen och se ljuset på andra sidan. När det egentligen är så enkelt att vi kan passera helt smärtfritt genom väggarna om vi bara lär oss bemästra vår egen materia. Tittar man på avstånden mellan de subatomära partiklarna är det ju egentligen helt obegripligt att vi inte kan gå genom väggar. Det sitter ju inte i materian utan i vårt sätt att se på saken. Det är vårt sätt att se på saken som formar materian eftersom den inte är något annat än vad vi upplever att den är vilket i sin tur till helt och hållet styrs av vad vi tänker att den är*.
*)Jo, jag inser att den där meningen var lite svårsmält. Men smält den. Ta dig tiden. Stoppa in den i tanken och låt den sjunka genom kroppen så ska du se att du begriper något som i alla fall jag anser vara ovärderligt. Kanske är det värt en tio-15 minuter, vem vet?
Vi skapar vår egen upplevelse här i livet. Genom att tänka. Och vi känner eftersom det är vår kompass på hur vi mår bra av att tänka. Meningen med livet är att vi ska uppleva hur energier känns. Vi har tanken som styrmedel för att skapa precis de upplevelser vi vill för att kunna känna på energierna på mest uttryckligt möjliga sätt. Det är därför alltihop det här finns. Man kan säga att livet är en skola för utforskande av nyanserna av det vi verkligen är. Att skapa med vår egen energi. Att se hur det som verkligen, verkligen är vi kan materialiseras.
Där kom det, också. Hoppsan. Lite klartext bland allt dravel.
Att inte tillåta sig att fly ger en viss typ av upplevelser. Om och om igen får man uppleva hur man fastnar i saker och slår sin panna blodig utan att ändra mönstret. Samma sak för den som flyr vid minsta motgång – ett tilltagande mått av otillfredsställelse för varje iteration uppstart-flykt man går igenom. Där är ju själva vitsen – att man ska lära sig något. Man får hålla på tills man gör det, helt enkelt.
Vad jag tror att jag menade med thESCAPEbay och dess inneboende flykt är att de jag söker som deltagare i projektet faktiskt ska vara redo att fly som kontrast till sitt nuvarande stångande mot tegelväggen. Jag tror att man kan och brinner för en massa saker och att man vill bort från det dödläge väggen ställt till med. Kanske lever man för en sak och tvingas leva av en annan. Spel- och utvecklingshjälte privat men arbetslös fas-3-are till yrket.
Det bor enorma krafter i att få vara sitt sanna jag oavsett sammanhang. Det är det här vi vill släppa fram med thescapebay. Att tillhandahålla en plats dit man kan fly in i sitt brinnande intresse och se hela sitt liv omformas för att kliva ut som den glänsande, suveräna stjärna man är och fortsätta skapa utav all sin kraft.
Jag vet att vi kommer att få se det. Det finns inga begränsningar. Inga alls. Det finns precis hur mycket pengar som helst. Hur mycket verktyg, idéer och energi som helst. Det enda som krävs för att vi ska nå vår sanna potential är att vi tror på vad vi gör. För att göra det måste vi tro på oss själva. Och för att kunna göra det måste vi vara oss själva. Tillsammans med varandra, oavsett vilka de är eller varför. Vi är en. Var och en. Och behöver man fly för att finna denna enhet så må det väl vara hänt. Påbjudet, rentav.
Därför escape, visade det sig. Inte så dumt i alla fall, kanske.
Jag vaknade med en tydlig bild av vad jag ville åstadkomma. Men likförbannat satt jag och började känna hur jag krympte mitt eget sinne eftersom jag ”ville få ut något”. In i tunneln, alltså. Där blir inget bra så jag gjorde något jag väldigt sällan har gjort förut. Jag bad om hjälp. Min blivande kollega och i nästan löjligt hög hastighet närmande vän fick inte helt oväntat min förfrågan.
Knappt hade jag upplevt hans mottagande av förfrågan förrän jag kände hur trycket släppte och jag kunde hänge mig åt de administrativa sakerna. Energin för detta var god och det hade säkerligen sin anledning i att nämnda vän tagit över det tankemoln jag slagits med och tog saken vidare på egen hand utan att jag egentligen ”visste om det”. Jag bara kände att det drevs framåt och att jag inte behövde bekymra mig. Trevligt.
Framåt kvällen började jag bli klar med det administrativa och hann tänka en halv tanke på mitt tankemoln. Givetvis ringde telifånen i det ögonblicket och tankebäraren förhörde sig om tillgänglig kaffemängd. Någon stund senare fick jag en knivskarp bild av tankeområdet, systematiskt genomtänkt och vi kunde tillsammans slipa fram huvuddragen i det budskap som ska förmedlas.
Det är vad jag kallar samarbete. Att kunna ta tankemolnet framåt tillsammans och dessutom kunna i diskussionsformat spalta upp saker med ett gott mått inspiration men utan att låta inspirationen hänföra och skena utan att faktiskt få något ut av diskussionen genom att hålla ett vettigt tempo och ett klädsamt fåtal ord. Ja, jävlar. Det här kommer att bli så mycket bättre än vad jag har kunnat begripa.
Så inför själva byggandet av budskapet funderar jag på namnet The Scape Bay. TheScapeBay. thESCAPEbay. Ordet flykt finns med där avsiktligen. Jag känner inte riktigt att jag kan förklara varför. Men kanske är det så att jag önskar att de som deltar i projektet faktiskt ska vilja fly in i det.
Det är lätt att fly. Att lämna något man inte vet fungerar utan att riktigt veta vart man tar vägen – för det får väl ändå vara så man definierar flykten. Att gå från något känt till något okänt under parollen ”vad som helst är bättre”.
Jag har flytt ganska mycket i mitt liv. Systematiskt, rentav. Inte sällan har jag fått höra hur fel det varit av mig att fly. Och inte bara jag – alla får vi lära oss hur fel det är att överge saker vi inte trivs med för att helt enkelt låta ödet föra oss dit vi vill. Ordstävet ”bättre fly än illa fäkta” verkar inte kulturellt applicerbart på till exempel dåliga relationer, jobbiga projekt, trasiga tankemoln och så vidare. ”Bättre illa fäkta än fly” gäller där. Annars är man en quitter.
Vi måste nog tänka ett varv till på det där. Är det inte ganska bra att ta en liten rast från saker som inte fungerar? Att rentav be om hjälp istället för att envist dunka vidare själv? Jag har hamrat sönder åtskilliga programvaror när jag i min envishet inte har kunnat släppa dess källkod med blicken än mindre be någon annan hjälpa mig.
”Jag vill inte att ni tycker synd om mig!”. Orden kom innan gråten från någon som låter sitt sinne vistas i gränslandet mellan att bryta sina mönster eller låta dem fortsätta ta för sig av henne. Valet är helt och hållet hennes. Livet har placerat henne där hon är för att hon ska ta ställning och ingen kan hjälpa henne utom hon själv. Det handlar egentligen inte om att någon tycker synd om, det handlar om att många vill hjälpa till. Och många kommer också att göra det när hon väl hjälpt sig själv. Hon behöver bara sluta slåss. Sluta fäkta. Sluta tänka att andra ska tycka synd om henne och ta hjälp istället. Hon behöver ge upp. Hon behöver fly. Kasta sig ut utan att veta vad som händer men ändå göra det. Ett styrkeprov, helt enkelt. Alla som klarat den övningen - att visa att man står upp för sig själv - har fått ett helt nytt liv. En ymnig belöning för sin flykt. Och inte sällan kaskader av insikter om meningen med det sin inte fungerat.
Kanske är det så det fungerar – att man låser sig mot en utmaning så att man nästan blir ett med den tillsynes ogenomträngliga tegelvägg man bankar huvudet mot. Om och om igen för att såsmåningom antingen falla död till marken eller ha skallat hål i väggen och se ljuset på andra sidan. När det egentligen är så enkelt att vi kan passera helt smärtfritt genom väggarna om vi bara lär oss bemästra vår egen materia. Tittar man på avstånden mellan de subatomära partiklarna är det ju egentligen helt obegripligt att vi inte kan gå genom väggar. Det sitter ju inte i materian utan i vårt sätt att se på saken. Det är vårt sätt att se på saken som formar materian eftersom den inte är något annat än vad vi upplever att den är vilket i sin tur till helt och hållet styrs av vad vi tänker att den är*.
*)Jo, jag inser att den där meningen var lite svårsmält. Men smält den. Ta dig tiden. Stoppa in den i tanken och låt den sjunka genom kroppen så ska du se att du begriper något som i alla fall jag anser vara ovärderligt. Kanske är det värt en tio-15 minuter, vem vet?
Vi skapar vår egen upplevelse här i livet. Genom att tänka. Och vi känner eftersom det är vår kompass på hur vi mår bra av att tänka. Meningen med livet är att vi ska uppleva hur energier känns. Vi har tanken som styrmedel för att skapa precis de upplevelser vi vill för att kunna känna på energierna på mest uttryckligt möjliga sätt. Det är därför alltihop det här finns. Man kan säga att livet är en skola för utforskande av nyanserna av det vi verkligen är. Att skapa med vår egen energi. Att se hur det som verkligen, verkligen är vi kan materialiseras.
Där kom det, också. Hoppsan. Lite klartext bland allt dravel.
Att inte tillåta sig att fly ger en viss typ av upplevelser. Om och om igen får man uppleva hur man fastnar i saker och slår sin panna blodig utan att ändra mönstret. Samma sak för den som flyr vid minsta motgång – ett tilltagande mått av otillfredsställelse för varje iteration uppstart-flykt man går igenom. Där är ju själva vitsen – att man ska lära sig något. Man får hålla på tills man gör det, helt enkelt.
Vad jag tror att jag menade med thESCAPEbay och dess inneboende flykt är att de jag söker som deltagare i projektet faktiskt ska vara redo att fly som kontrast till sitt nuvarande stångande mot tegelväggen. Jag tror att man kan och brinner för en massa saker och att man vill bort från det dödläge väggen ställt till med. Kanske lever man för en sak och tvingas leva av en annan. Spel- och utvecklingshjälte privat men arbetslös fas-3-are till yrket.
Det bor enorma krafter i att få vara sitt sanna jag oavsett sammanhang. Det är det här vi vill släppa fram med thescapebay. Att tillhandahålla en plats dit man kan fly in i sitt brinnande intresse och se hela sitt liv omformas för att kliva ut som den glänsande, suveräna stjärna man är och fortsätta skapa utav all sin kraft.
Jag vet att vi kommer att få se det. Det finns inga begränsningar. Inga alls. Det finns precis hur mycket pengar som helst. Hur mycket verktyg, idéer och energi som helst. Det enda som krävs för att vi ska nå vår sanna potential är att vi tror på vad vi gör. För att göra det måste vi tro på oss själva. Och för att kunna göra det måste vi vara oss själva. Tillsammans med varandra, oavsett vilka de är eller varför. Vi är en. Var och en. Och behöver man fly för att finna denna enhet så må det väl vara hänt. Påbjudet, rentav.
Därför escape, visade det sig. Inte så dumt i alla fall, kanske.
söndag 17 februari 2013
Ilska, energi och polskifte
I går blev jag sådär asaförbannad. Det har hänt en gång tidigare sedan jag började mitt nya liv. En enda gång. Och den gången var det en gräsklippare jag blev ilsken på. Det var ju ganska ”safe” att bli ilsken på en gräsklippare – den kan ju inte slå tillbaka. Trodde jag i alla fall. Just denna gräsklippare gav mig faktiskt en rak höger mot tinningen och ilskan var så att säga komplett.
Den gången var det bra. Jag hade varit arg och frustrerad en hel sommar. I grund och botten var det vad man kanske får kalla en ganska rejäl kreativ kris som låg där. Jag kände hur idéerna och ambitionerna kokade och bubblade i mig och jag försökte med alla de makters medel jag inte ägde att behålla locket på idéburken påskruvat. Istället blev jag en ilsk gammal gubbe med reumatiska besvär.
Bataljen med gräsklipparen var bra, för att inte säga rent avgörande. Några sekunders inte särskilt respektingivande utbrott på gräsmattan senare satt jag i bilen på väg att inköpa en ny gräsklippare. Från den dagen har jag istället låtit kreativiteten komma fram och insett att jag inte kan styra den delen av mitt liv utan helt enkelt får njuta av resan.
I går var det ingen gräsklippare som jag blev arg på utan en perifer figur i min familjs liv som alltmer sällan gästspelar. I bästa dramaqueenanda tänker jag inte tala om vem det är utan bara nöja mig med att konstatera att han gjorde mig arg. Heligt och vanvettigt förbannad. Jag satt på min snöskoter i nio mil och snön smälte i leden där jag åkt. Så ilsken var jag.
Men efter att ha talat med världens klokaste människa om saken – min fru, alltså om det var någon som undrade – så insåg jag att denna själva definitionen av känslolöshet och småkukskap faktiskt var för mig att lära mig och inte för någon annan. Alla andra visste redan. Det var jag som behövde bli serverad denna insikt på silverfat för att begripa var jag står egentligen. Och det var lärorikt så ända inivassen.
Jag antar att jag får tacka igen, då. Att gårdagens ilska var en förklädd insikt och att jag under en absolut underbar tur på perfekta leder och ljuvliga frusna sjöar fick möjlighet att inse saker under ilskans tryckkokare som annars kunnat ta flera år att begripa. Tack, alltså.
Utvecklande, det här att vara i livet. Verkligen. Och att få se andra kämpa sig mot och genom nollpunkten.
Polskiftet. Någon som hört talas om det? För några år sedan – då farsan dog – då behövde jag något nytt att hålla mig i. En mental ledstång att på något sätt styrka mig när jag förlorat den som varit det tryggaste jag någonsin haft. Eftersom jag alltid nyhetsknarkat och funnit samband och eftersom jag vid det laget insett att mycket lite av vad som sades vara allmänt erkänd sanning faktiskt var ens skuggan av äkta sanning så började jag nysta.
Dagar och åter dagar fiskade jag mig allt djupare i havet av ilsket dokumenterade konspirationer. Jag kunde inte säga då, än mindre nu, hur många av dessa som verkligen är sanna men jag får nog erkänna att mången väl genomtänkt teori i alla fall är bärkraftigare än ”den officiella versionen”. Milt uttryckt.
Vad jag fann där var mycket som pekade på att jorden skulle komma att genomgå ett polskifte, alltså en fysisk process där de magnetiska polerna byter plats. Denna typ av händelse har enligt många källor hänt med ungefär 26 000 års mellanrum genom jordens historia och nu var det alltså dags igen. Det hela lät mycket övertygande och jag kan inte heller nu varken bekräfta eller avfärda tanken. Jag menar, det är helt klart en möjlighet.
Vad jag emellertid gjorde var att jag började samla ledtrådar. Varje liten anomali, varje liten teknisk glitch eller väderhändelse övervägdes för att passa in i pusslet. Nu senare har jag insett att många av indicierna egentligen är helt andra saker. Skapade händelser för en makt att kunna bibehållas. Men då upplevde jag dem som tydliga markörer på väg mot polskiftet.
Icke föraktliga källor ger bilder av polskiften som ganska omvälvande händelser. Kataklysmiska händelser av verkligt bibliska proportioner. Hav som stiger efter att ha färgats röda och så vidare och så vidare. Vårt avlånga land skulle enligt en del av dessa tankar komma att hamna mitt i tropikerna och vår östkust skulle ha blivit en nordkust. Vattnet skulle stiga ca 70 meter så Sandviken skulle beklagligtvis stå under vatten.
Det där blev ett slags ledstång. Jag fick något att följa. Att hypnotiseras av. Något större och mer omvälvande än det jag just då gick igenom i mitt liv. Att världen skulle drabbas av Planet X, omfattande jordskalv och allmän förödelse gav ett behagligt perspektiv och viss trygghet i tanken. Visst är väl sinnet ganska förslaget ändå?
Det tog ett år ungefär så började jag se vad som hänt i mitt sinne. Hur jag nästan längtade efter de här undergångshändelserna och hur jag övervägde varje dag på ett helt nytt sätt. Det senare var en god sak. Att leva under en skapad tankevärld där man på allvar ser varje dag som den potentiellt sista är på många sätt bra. Då blir varje nyans och upplevelse större och mer äkta. Det visade mig nya dimensioner i livet som jag aldrig kommer att kunna släppa.
Vad som vart äckligt var hur jag på något sätt längtade efter att få se mina teorier styrkta. Att få se lite verklig, äkta förödelse så som bekräftelse (där hade vi det igen…) på att jag var rätt ute. Några sådana kunde jag inte se. Inte själv med blotta ögat, däremot via media och signalstyrkemaffian. Men med tiden insåg jag att dessa saker nog inte riktigt heller stämde. Förstås.
I dagsläget har jag en annan uppfattning och jag kan stolt deklarera att jag tror att jag kan ha haft fel beträffande kataklysmerna och allt det där. Det är spännande att se hur jag använde mig av redskapet (=katastrofscenariot) för att ändra skalan på min egen tillvaro när jag behövde det som mest. Hur sinnet gjorde detta på eget bevåg och hur det tillät mig att se nya nyanser mitt i vad som annars hade varit någotsånär olidligt.
Här forkar tanken i två. Dels har det att göra med hur man som människa låter andra saker bli större för att få fortsätta känna sig liten. Dels handlar det om att polskiftet ändå faktiskt är en realitet. De hänger ihop och jag känner att dessa två saker i nämnd ordning faktiskt inträffat i mitt liv. I mig. Och nu också i min omvärld – den närmaste omvärlden.
Jag har skrivit en del om offerrollen och allt den för med sig och en stor del av mina fighter i livet har haft med offerrollen eller människor som anammat den att göra. Offerrollen är ytterst användbar dels så som jag beskrivit ovan (offer för kataklysmer) men dels för den som vill sno åt sig av sin omgivnings energi.
Jag menar – om jag behåller min position som offer – och om jag låter de som tycker om mig konstant försöka rädda mig – hur mycket uppmärksamhet och bekräftelse samlar jag inte på mig med tiden? Är det inte så att alla dessa medmänskliga åthävor för att rädda just mig genererar en sådan energimängd att polarisen nästan smälter?
Och för de som ställer upp på det – de som blir ”plundrade” på sin energi. Är det verkligen något skadligt? Jag menar – hur många är det inte som fullkomligt skottar in energi i offer som de ju vet inte kommer att kunna kliva ur sina situationer så länge som de får den där hjälpen? Att vara den som säger ”nej, det där får du ta och lösa själv” kräver mod och integritet men ganska ofta är det precis vad som behövs. Mod. Styrka. Och brutalt ärlig välvilja.
Vi gör så jävla mycket skit för att det ska se fint ut för andra, vi människor. Ställer upp och så vidare. Vi hjälper utsatta och stackare för att döva våra värkande samveten, samveten som mår skit eftersom vi inte ens ställer upp för varandra. När man träffar de hängivna miljökämpar, människor som gjort underbara stordåd i Afrika eller på någon annan plats där något som vanligt är åt helvete – varför ser jag bara människor på flykt från sig själva?
”Ta först på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra”.
Att bota sitt förnekande av sig själv genom att hjälpa andra är lika meningslöst som vanligt. Men det håller på att släppa och det förefaller som det släpper med rasande hastighet.
Att leva i offerrollen är att förneka sig själv och att på så sätt utvinna värmen ur sin omgivning. Att lämna offerrollen är att gå genom nollpunkten och finna rytmen och värmen i sig själv istället. Att vara den man är – alltid. Och att först och främst vara ”god” med sig själv och därefter hjälpa andra. Eftersom man då kan hjälpa dem direkt med kraften ur sitt hjärta och inte behöver blanda in bekräftelsebehov och annat skit.
Jag tror det är där vi har det verkliga polskiftet – när vi var och en tillsammans passerar genom nollpunkten och inser vilka übercoola jävla suveräna själar i mänsklig kropp vi är. Att vi kommit hit tillsammans för att smaka på skapandet och kärleken och att det inte finns något vi inte kan åstadkomma.
Polskiftet i varje individ sker när det sker och i världen inträffar det när individerna finner varandra och inspireras att uträtta de där sakerna vi kan åstadkomma tillsammans.
Om man – som den av mina ilskeobjekt som inte kräver motorolja – väljer att blunda så jävla hårt för vad som finns i livet. Om man väljer att leva som ynkrygg i sitt eget mörker och är så vansinnigt rädd för kärlek och uppriktighet. Om man kan tänka sig att stå tvåhundra meter bort och se ljuset falla ut på snön och veta att där finns kärlek i den omfattning det gör och ändå inte gå mot det – ja då har man en bit kvar. Jag hade bestämt mig för att inte stänga några dörrar. Har verkligen hållit avstånd och visat hänsyn. Men jag kan inte längre så nu får du stå där ute som mårran och önska att du aldrig hann med. Det är det bästa jag kan åstadkomma och det kan faktiskt i all ödmjukhet vara det bästa någon någonsin gjort dig.
Kram på er!
Den gången var det bra. Jag hade varit arg och frustrerad en hel sommar. I grund och botten var det vad man kanske får kalla en ganska rejäl kreativ kris som låg där. Jag kände hur idéerna och ambitionerna kokade och bubblade i mig och jag försökte med alla de makters medel jag inte ägde att behålla locket på idéburken påskruvat. Istället blev jag en ilsk gammal gubbe med reumatiska besvär.
Bataljen med gräsklipparen var bra, för att inte säga rent avgörande. Några sekunders inte särskilt respektingivande utbrott på gräsmattan senare satt jag i bilen på väg att inköpa en ny gräsklippare. Från den dagen har jag istället låtit kreativiteten komma fram och insett att jag inte kan styra den delen av mitt liv utan helt enkelt får njuta av resan.
I går var det ingen gräsklippare som jag blev arg på utan en perifer figur i min familjs liv som alltmer sällan gästspelar. I bästa dramaqueenanda tänker jag inte tala om vem det är utan bara nöja mig med att konstatera att han gjorde mig arg. Heligt och vanvettigt förbannad. Jag satt på min snöskoter i nio mil och snön smälte i leden där jag åkt. Så ilsken var jag.
Men efter att ha talat med världens klokaste människa om saken – min fru, alltså om det var någon som undrade – så insåg jag att denna själva definitionen av känslolöshet och småkukskap faktiskt var för mig att lära mig och inte för någon annan. Alla andra visste redan. Det var jag som behövde bli serverad denna insikt på silverfat för att begripa var jag står egentligen. Och det var lärorikt så ända inivassen.
Jag antar att jag får tacka igen, då. Att gårdagens ilska var en förklädd insikt och att jag under en absolut underbar tur på perfekta leder och ljuvliga frusna sjöar fick möjlighet att inse saker under ilskans tryckkokare som annars kunnat ta flera år att begripa. Tack, alltså.
Utvecklande, det här att vara i livet. Verkligen. Och att få se andra kämpa sig mot och genom nollpunkten.
Polskiftet. Någon som hört talas om det? För några år sedan – då farsan dog – då behövde jag något nytt att hålla mig i. En mental ledstång att på något sätt styrka mig när jag förlorat den som varit det tryggaste jag någonsin haft. Eftersom jag alltid nyhetsknarkat och funnit samband och eftersom jag vid det laget insett att mycket lite av vad som sades vara allmänt erkänd sanning faktiskt var ens skuggan av äkta sanning så började jag nysta.
Dagar och åter dagar fiskade jag mig allt djupare i havet av ilsket dokumenterade konspirationer. Jag kunde inte säga då, än mindre nu, hur många av dessa som verkligen är sanna men jag får nog erkänna att mången väl genomtänkt teori i alla fall är bärkraftigare än ”den officiella versionen”. Milt uttryckt.
Vad jag fann där var mycket som pekade på att jorden skulle komma att genomgå ett polskifte, alltså en fysisk process där de magnetiska polerna byter plats. Denna typ av händelse har enligt många källor hänt med ungefär 26 000 års mellanrum genom jordens historia och nu var det alltså dags igen. Det hela lät mycket övertygande och jag kan inte heller nu varken bekräfta eller avfärda tanken. Jag menar, det är helt klart en möjlighet.
Vad jag emellertid gjorde var att jag började samla ledtrådar. Varje liten anomali, varje liten teknisk glitch eller väderhändelse övervägdes för att passa in i pusslet. Nu senare har jag insett att många av indicierna egentligen är helt andra saker. Skapade händelser för en makt att kunna bibehållas. Men då upplevde jag dem som tydliga markörer på väg mot polskiftet.
Icke föraktliga källor ger bilder av polskiften som ganska omvälvande händelser. Kataklysmiska händelser av verkligt bibliska proportioner. Hav som stiger efter att ha färgats röda och så vidare och så vidare. Vårt avlånga land skulle enligt en del av dessa tankar komma att hamna mitt i tropikerna och vår östkust skulle ha blivit en nordkust. Vattnet skulle stiga ca 70 meter så Sandviken skulle beklagligtvis stå under vatten.
Det där blev ett slags ledstång. Jag fick något att följa. Att hypnotiseras av. Något större och mer omvälvande än det jag just då gick igenom i mitt liv. Att världen skulle drabbas av Planet X, omfattande jordskalv och allmän förödelse gav ett behagligt perspektiv och viss trygghet i tanken. Visst är väl sinnet ganska förslaget ändå?
Det tog ett år ungefär så började jag se vad som hänt i mitt sinne. Hur jag nästan längtade efter de här undergångshändelserna och hur jag övervägde varje dag på ett helt nytt sätt. Det senare var en god sak. Att leva under en skapad tankevärld där man på allvar ser varje dag som den potentiellt sista är på många sätt bra. Då blir varje nyans och upplevelse större och mer äkta. Det visade mig nya dimensioner i livet som jag aldrig kommer att kunna släppa.
Vad som vart äckligt var hur jag på något sätt längtade efter att få se mina teorier styrkta. Att få se lite verklig, äkta förödelse så som bekräftelse (där hade vi det igen…) på att jag var rätt ute. Några sådana kunde jag inte se. Inte själv med blotta ögat, däremot via media och signalstyrkemaffian. Men med tiden insåg jag att dessa saker nog inte riktigt heller stämde. Förstås.
I dagsläget har jag en annan uppfattning och jag kan stolt deklarera att jag tror att jag kan ha haft fel beträffande kataklysmerna och allt det där. Det är spännande att se hur jag använde mig av redskapet (=katastrofscenariot) för att ändra skalan på min egen tillvaro när jag behövde det som mest. Hur sinnet gjorde detta på eget bevåg och hur det tillät mig att se nya nyanser mitt i vad som annars hade varit någotsånär olidligt.
Här forkar tanken i två. Dels har det att göra med hur man som människa låter andra saker bli större för att få fortsätta känna sig liten. Dels handlar det om att polskiftet ändå faktiskt är en realitet. De hänger ihop och jag känner att dessa två saker i nämnd ordning faktiskt inträffat i mitt liv. I mig. Och nu också i min omvärld – den närmaste omvärlden.
Jag har skrivit en del om offerrollen och allt den för med sig och en stor del av mina fighter i livet har haft med offerrollen eller människor som anammat den att göra. Offerrollen är ytterst användbar dels så som jag beskrivit ovan (offer för kataklysmer) men dels för den som vill sno åt sig av sin omgivnings energi.
Jag menar – om jag behåller min position som offer – och om jag låter de som tycker om mig konstant försöka rädda mig – hur mycket uppmärksamhet och bekräftelse samlar jag inte på mig med tiden? Är det inte så att alla dessa medmänskliga åthävor för att rädda just mig genererar en sådan energimängd att polarisen nästan smälter?
Och för de som ställer upp på det – de som blir ”plundrade” på sin energi. Är det verkligen något skadligt? Jag menar – hur många är det inte som fullkomligt skottar in energi i offer som de ju vet inte kommer att kunna kliva ur sina situationer så länge som de får den där hjälpen? Att vara den som säger ”nej, det där får du ta och lösa själv” kräver mod och integritet men ganska ofta är det precis vad som behövs. Mod. Styrka. Och brutalt ärlig välvilja.
Vi gör så jävla mycket skit för att det ska se fint ut för andra, vi människor. Ställer upp och så vidare. Vi hjälper utsatta och stackare för att döva våra värkande samveten, samveten som mår skit eftersom vi inte ens ställer upp för varandra. När man träffar de hängivna miljökämpar, människor som gjort underbara stordåd i Afrika eller på någon annan plats där något som vanligt är åt helvete – varför ser jag bara människor på flykt från sig själva?
”Ta först på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra”.
Att bota sitt förnekande av sig själv genom att hjälpa andra är lika meningslöst som vanligt. Men det håller på att släppa och det förefaller som det släpper med rasande hastighet.
Att leva i offerrollen är att förneka sig själv och att på så sätt utvinna värmen ur sin omgivning. Att lämna offerrollen är att gå genom nollpunkten och finna rytmen och värmen i sig själv istället. Att vara den man är – alltid. Och att först och främst vara ”god” med sig själv och därefter hjälpa andra. Eftersom man då kan hjälpa dem direkt med kraften ur sitt hjärta och inte behöver blanda in bekräftelsebehov och annat skit.
Jag tror det är där vi har det verkliga polskiftet – när vi var och en tillsammans passerar genom nollpunkten och inser vilka übercoola jävla suveräna själar i mänsklig kropp vi är. Att vi kommit hit tillsammans för att smaka på skapandet och kärleken och att det inte finns något vi inte kan åstadkomma.
Polskiftet i varje individ sker när det sker och i världen inträffar det när individerna finner varandra och inspireras att uträtta de där sakerna vi kan åstadkomma tillsammans.
Om man – som den av mina ilskeobjekt som inte kräver motorolja – väljer att blunda så jävla hårt för vad som finns i livet. Om man väljer att leva som ynkrygg i sitt eget mörker och är så vansinnigt rädd för kärlek och uppriktighet. Om man kan tänka sig att stå tvåhundra meter bort och se ljuset falla ut på snön och veta att där finns kärlek i den omfattning det gör och ändå inte gå mot det – ja då har man en bit kvar. Jag hade bestämt mig för att inte stänga några dörrar. Har verkligen hållit avstånd och visat hänsyn. Men jag kan inte längre så nu får du stå där ute som mårran och önska att du aldrig hann med. Det är det bästa jag kan åstadkomma och det kan faktiskt i all ödmjukhet vara det bästa någon någonsin gjort dig.
Kram på er!
lördag 16 februari 2013
Bekräftelse och drömmar
Kattens intensiva jamanden trängde vanan trogen genom drömmarna. Jag har sovit lätt en period. Vaknat tidigt. Katten och idéerna står att tacka för detta. Vad var det jag drömde egentligen när Trassla jamade loss? Jo, så här var det:
Diskussionen var livlig kring huruvida man skulle låta ungarna åka förstaklass till Köpenhamn med flyget. ”Jag kan cykla så kan de åka framför skynket”, sa någon. Bussen stannade vid vägkanten. Det var slaskigt och trottoaren var inte bred. Fort in i porten så att inte de förbiflygande föremålen kunde skada oss. När vi väl fått in alla eleverna i skolan drog vi för banden som markerade gränsen. Ingen fick passera den förrän det var slut för dagen. Eller kanske terminen. Eller livet. Oklart.
Det fanns två stängsel. Det ena var av rött garn och det andra var av en lite halvdålig träimitation i plast. Den senare hade lite dålig passform i kylan och vaktmästaren beklagade sig när jag försökte hjälpa honom att låsa knutpunkterna i detta yttre skalskydd för att hålla eleverna inlåsta ”de som tillverkar de här grejorna har ingen aning om hur de ska användas, eller ens varför”. Vi fick verkligen inte ihop stängslet och eleverna tittade modstulet på våra försök.
Jag pressade vaktmästaren och frågade honom om dubbla stängsel verkligen var nödvändiga – ”kommer inte de som vill utanför stängslet dit i alla fall – det är ju bara några plastribbor det här”. Vaktmästaren tänkte en god stund, sedan gick han för att prata med säkerhetschefen om ”mitt förslag”. Han blev borta länge. Där fanns en pall och jag hade min svarta bok med mig. Så jag satte mig ner och började tänka igenom mitt ärende.
Jag skulle prata om något jag inte kunde förklara och dessutom skulle jag göra det bakom linjerna på en institution som var uppbyggd för att förhindra de tankar jag tänkte. Med ens insåg jag att stängslet var fånigt. Låsen var precisionssaker – certifierade och kodade på snilliga sätt, men de ribbor de låste samman var hur forcerbara som helst. Konstigt att jag inte sett det tidigare.
Tankarna på vad det var jag skulle prata om formades på pappret. Det handlade om vad man verkligen behöver kunna i livet och jag tog ett exempel där man får lära sig att skilja på olika typer av algoritmer och mönster för rekursivitet istället för att helt enkelt sätta sig ner och titta på användargränssnitt. Hur den relativt breda massan får lära sig avancerade matematiska och statistiska beräkningar men hur ingen någonsin får reda på hur pengar blir till. Så fortsatte det. Då jamade katten.
Jag smakar lite på mitt eget beteende. På varför jag gör det jag gör och hur jag gör det. Det har varit och fortsätter att vara några intensiva dagar innan det stora planet lyfter mot värmen och det händer att jag suckar uppgivet åt alla de saker jag också vill men som inte blir av. Men det är som det är. Jag har valt att väcka monstret och symmetrierna är åtskilliga i det jag pysslar med. Det ser ut att vara menat, helt enkelt.
”Mitt eget huvud”, det var vad jag uppgivit mig såsom varandes rädd för. Står på något sätt mitt i den smeten just nu. Inget har egentligen tornat upp sig, förändrats eller stadfästs. Allt är mjukt och möjligt. Skeendena löper samman och tvinnar sig till lianer att njuta de mest banbrytande luftfärder med. Ingenting är omöjligt i detta skede. Absolut ingenting alls.
Detta faktum orsakar den inre konflikten. Det får mig att vakna en till två timmar tidigare, klarvaken och full av saker som jag tror att jag kanske borde. Det gör mig faktiskt – jo det är sant – lite stressad. Motorn i mitt sinne går varm snart och jag kan enbart kasta snö på höljet till dess den inplanerade serviceresan tar sin början. Väl thaimat, där.
Jag tvingas tänka igenom mina bevekelsegrunder. En av dem är synlighet. Jag har alltid åtrått synlighet mer än jag erkänt för mig själv. En annan är utveckling, att få mina idéer från tankemönster till verklighet. Att få synas och att få förverkliga tankarna – där har vi mina rationella drivkrafter.
Egentligen borde jag kanske skämmas för det. Dra höljet över mig och låta de sociala koderna undertrycka dessa bägge sätt med motivationerna ”bekräftelsebehov” och ”uppmärksamhetstörstande vildhjärna”. Men varför? Varför ska jag inte söka bekräftelse och fullfyllnad om jag nu känner att jag vill?
Om jag inte sökt njutning och äventyr den där gången för snart fem år sedan hade jag aldrig träffat mitt livs älskade. Om jag respekterat de sociala normer som sa att man inte skulle – vad hade mitt liv varit då? Inte så kul. Helt klart.
Jag är ju den jag är och känner vad jag känner. Så om jag söker bekräftelse så får jag väl fortsätta med det till dess jag hittar den eller kommer fram till varför jag söker den. Det är nära nu. Jag börjar få aspekter på det. Begripa varför. Det har med idéerna att göra.
Jag har aldrig haft direkt få idéer. Egentligen vet jag inte om jag är den enda i världen som har det så eller om jag är precis som alla andra på den punkten. Det spelar egentligen inte så stor roll eftersom jag känner som jag känner. Det bor en källa med tryck där inne. Ur den springer tankar och idéer upp vare sig jag vill eller inte. Många är ”helt crazy”. En del är genomförbara. Men de är starka allihopa. Det är min förbannelse och jag tvingas helt sonika göra vad jag kan för att fördela bördan annars får jag i perioder svårt att andas.
Det förändras emellertid. Fort. Synsätt och motiv kan vara helt förbytta redan imorgon. Kanske är det därför jag känner mig lite stressad. De saker som löper samman nu och under det kommande syftar till att ta nästa steg. Jag har bara ingen aning om vad det är. Vilket kanske är väl.
Nu blir det distraktion på snöskoter i den frambrytande solen.
Diskussionen var livlig kring huruvida man skulle låta ungarna åka förstaklass till Köpenhamn med flyget. ”Jag kan cykla så kan de åka framför skynket”, sa någon. Bussen stannade vid vägkanten. Det var slaskigt och trottoaren var inte bred. Fort in i porten så att inte de förbiflygande föremålen kunde skada oss. När vi väl fått in alla eleverna i skolan drog vi för banden som markerade gränsen. Ingen fick passera den förrän det var slut för dagen. Eller kanske terminen. Eller livet. Oklart.
Det fanns två stängsel. Det ena var av rött garn och det andra var av en lite halvdålig träimitation i plast. Den senare hade lite dålig passform i kylan och vaktmästaren beklagade sig när jag försökte hjälpa honom att låsa knutpunkterna i detta yttre skalskydd för att hålla eleverna inlåsta ”de som tillverkar de här grejorna har ingen aning om hur de ska användas, eller ens varför”. Vi fick verkligen inte ihop stängslet och eleverna tittade modstulet på våra försök.
Jag pressade vaktmästaren och frågade honom om dubbla stängsel verkligen var nödvändiga – ”kommer inte de som vill utanför stängslet dit i alla fall – det är ju bara några plastribbor det här”. Vaktmästaren tänkte en god stund, sedan gick han för att prata med säkerhetschefen om ”mitt förslag”. Han blev borta länge. Där fanns en pall och jag hade min svarta bok med mig. Så jag satte mig ner och började tänka igenom mitt ärende.
Jag skulle prata om något jag inte kunde förklara och dessutom skulle jag göra det bakom linjerna på en institution som var uppbyggd för att förhindra de tankar jag tänkte. Med ens insåg jag att stängslet var fånigt. Låsen var precisionssaker – certifierade och kodade på snilliga sätt, men de ribbor de låste samman var hur forcerbara som helst. Konstigt att jag inte sett det tidigare.
Tankarna på vad det var jag skulle prata om formades på pappret. Det handlade om vad man verkligen behöver kunna i livet och jag tog ett exempel där man får lära sig att skilja på olika typer av algoritmer och mönster för rekursivitet istället för att helt enkelt sätta sig ner och titta på användargränssnitt. Hur den relativt breda massan får lära sig avancerade matematiska och statistiska beräkningar men hur ingen någonsin får reda på hur pengar blir till. Så fortsatte det. Då jamade katten.
Jag smakar lite på mitt eget beteende. På varför jag gör det jag gör och hur jag gör det. Det har varit och fortsätter att vara några intensiva dagar innan det stora planet lyfter mot värmen och det händer att jag suckar uppgivet åt alla de saker jag också vill men som inte blir av. Men det är som det är. Jag har valt att väcka monstret och symmetrierna är åtskilliga i det jag pysslar med. Det ser ut att vara menat, helt enkelt.
”Mitt eget huvud”, det var vad jag uppgivit mig såsom varandes rädd för. Står på något sätt mitt i den smeten just nu. Inget har egentligen tornat upp sig, förändrats eller stadfästs. Allt är mjukt och möjligt. Skeendena löper samman och tvinnar sig till lianer att njuta de mest banbrytande luftfärder med. Ingenting är omöjligt i detta skede. Absolut ingenting alls.
Detta faktum orsakar den inre konflikten. Det får mig att vakna en till två timmar tidigare, klarvaken och full av saker som jag tror att jag kanske borde. Det gör mig faktiskt – jo det är sant – lite stressad. Motorn i mitt sinne går varm snart och jag kan enbart kasta snö på höljet till dess den inplanerade serviceresan tar sin början. Väl thaimat, där.
Jag tvingas tänka igenom mina bevekelsegrunder. En av dem är synlighet. Jag har alltid åtrått synlighet mer än jag erkänt för mig själv. En annan är utveckling, att få mina idéer från tankemönster till verklighet. Att få synas och att få förverkliga tankarna – där har vi mina rationella drivkrafter.
Egentligen borde jag kanske skämmas för det. Dra höljet över mig och låta de sociala koderna undertrycka dessa bägge sätt med motivationerna ”bekräftelsebehov” och ”uppmärksamhetstörstande vildhjärna”. Men varför? Varför ska jag inte söka bekräftelse och fullfyllnad om jag nu känner att jag vill?
Om jag inte sökt njutning och äventyr den där gången för snart fem år sedan hade jag aldrig träffat mitt livs älskade. Om jag respekterat de sociala normer som sa att man inte skulle – vad hade mitt liv varit då? Inte så kul. Helt klart.
Jag är ju den jag är och känner vad jag känner. Så om jag söker bekräftelse så får jag väl fortsätta med det till dess jag hittar den eller kommer fram till varför jag söker den. Det är nära nu. Jag börjar få aspekter på det. Begripa varför. Det har med idéerna att göra.
Jag har aldrig haft direkt få idéer. Egentligen vet jag inte om jag är den enda i världen som har det så eller om jag är precis som alla andra på den punkten. Det spelar egentligen inte så stor roll eftersom jag känner som jag känner. Det bor en källa med tryck där inne. Ur den springer tankar och idéer upp vare sig jag vill eller inte. Många är ”helt crazy”. En del är genomförbara. Men de är starka allihopa. Det är min förbannelse och jag tvingas helt sonika göra vad jag kan för att fördela bördan annars får jag i perioder svårt att andas.
Det förändras emellertid. Fort. Synsätt och motiv kan vara helt förbytta redan imorgon. Kanske är det därför jag känner mig lite stressad. De saker som löper samman nu och under det kommande syftar till att ta nästa steg. Jag har bara ingen aning om vad det är. Vilket kanske är väl.
Nu blir det distraktion på snöskoter i den frambrytande solen.
fredag 15 februari 2013
Otidighet istället för senskräck
Fortsätter det fullskaliga experimentet att komma i tid med alla dess bakåtpropagerande presekvenser i dagligt tal kallat förberedelser. Att vara ute i tid, helt enkelt. Det må låta som en banal sak men för mig är det i stort sett outforskade domäner. Att experimentera med detta är lika delar spännande som skrämmande. Dels tvingas jag möta mitt eget agerande och konfrontera mig själv med frågor kring varför jag aldrig tidigare varit ute i tid. Och dels får jag njuta tjusningen i att ha gott om tid, slippa jäkta och istället komma fram strax innan och hinna hitta såväl parkering som en genomarbetad andhämtning.
I går var jag i väldigt god tid. Lite drygt ett dygn i förtid till ett lunchmöte, visade det sig. Eller – vid genomläsning av den inför mötet föregående mailkorrespondensen – jag var faktiskt på utsatt tid, det var min mötespart som missat en dag. Hallå där – det är ju precis så där jag brukar göra. Smaka på min egen medicin, tvivelsutan. En eller annan tanke kring karma letade sig in under pannbenet då jag istället för att äta valde att knata till den frisör där jag aldrig någonsin behövt vänta mer än 60 sekunder för att få håret klippt.
Jag fick vänta en kvart. Jag som varit ute i så god tid. Skumt.
På vägen till frisören tog jag ut kontanter. Lämpligt placerad invid bankomaten satt en kvinna som såg ut att vara i behov av en slant. Jag beslöt ge henne en men eftersom jag var okontant inför bankomatbesöket och eftersom bankomaten envisades med att enbart ge mig jämna femhundringar blev gåvan redig. Inte för att hon märkte det, direkt. Hon pratade i sin mobil. Men i alla fall. Någonstans ska jag väl ändå erkänna att jag när jag gör sådana där saker gör det av flera anledningar varav en är att allt jag ger kommer tillbaka i Universums flöde.
En timme senare stod jag på tapetaffären och blev rånad. Sex tusen spänn för tapeter till den lilles rum. Det visade sig att jag glömt att fråga vad tapeterna kostade som beställdes härförleden. Jag skulle verkligen ha frågat, faktiskt. Universums flöde blev med ens aningen längre och det har säkert sina anledningar.
Men jag kan inte riktigt ducka för tanken på Karma visavi lagen om attraktion. Jag menar – i det första fallet, det med tiden, var det så att jag tänkte att jag nu ska vara i tid och bota alla mina sena ankomster? Var det så att jag i själva verket gick där och tänkte på mina sena ankomster och därmed frammanade väntetid ur universums flöde? Och samma sak med slantarna – var det kanske så att jag gick är och tänkte på alla gånger jag inte skänkt en slant som spökade bakom min axel i tapetaffären?
Vem vet. Jag kan i alla händelser inte ducka för en del ganska jobbiga insikter kring min fobi för att vara i tid – den fobi jag nu alltså söker möta. Det är ju faktiskt så att jag är en rätt stor energitjuv när jag kommer sent. Jag menar, när jag kommer sent och alla väntar på mig – gör jag det som en ren energistöld eller är det uppmärksamheten och bekräftelsebehovet jag söker? Fjantigt i alla händelser men jag får en krypande känsla av att mitt bekräftelsebehov är eller i lindrigaste fall har varit något mycket större än jag faktiskt insett och att detta med att ha svårt att vara i tid är en del av det.
Hm.
I går var jag i väldigt god tid. Lite drygt ett dygn i förtid till ett lunchmöte, visade det sig. Eller – vid genomläsning av den inför mötet föregående mailkorrespondensen – jag var faktiskt på utsatt tid, det var min mötespart som missat en dag. Hallå där – det är ju precis så där jag brukar göra. Smaka på min egen medicin, tvivelsutan. En eller annan tanke kring karma letade sig in under pannbenet då jag istället för att äta valde att knata till den frisör där jag aldrig någonsin behövt vänta mer än 60 sekunder för att få håret klippt.
Jag fick vänta en kvart. Jag som varit ute i så god tid. Skumt.
På vägen till frisören tog jag ut kontanter. Lämpligt placerad invid bankomaten satt en kvinna som såg ut att vara i behov av en slant. Jag beslöt ge henne en men eftersom jag var okontant inför bankomatbesöket och eftersom bankomaten envisades med att enbart ge mig jämna femhundringar blev gåvan redig. Inte för att hon märkte det, direkt. Hon pratade i sin mobil. Men i alla fall. Någonstans ska jag väl ändå erkänna att jag när jag gör sådana där saker gör det av flera anledningar varav en är att allt jag ger kommer tillbaka i Universums flöde.
En timme senare stod jag på tapetaffären och blev rånad. Sex tusen spänn för tapeter till den lilles rum. Det visade sig att jag glömt att fråga vad tapeterna kostade som beställdes härförleden. Jag skulle verkligen ha frågat, faktiskt. Universums flöde blev med ens aningen längre och det har säkert sina anledningar.
Men jag kan inte riktigt ducka för tanken på Karma visavi lagen om attraktion. Jag menar – i det första fallet, det med tiden, var det så att jag tänkte att jag nu ska vara i tid och bota alla mina sena ankomster? Var det så att jag i själva verket gick där och tänkte på mina sena ankomster och därmed frammanade väntetid ur universums flöde? Och samma sak med slantarna – var det kanske så att jag gick är och tänkte på alla gånger jag inte skänkt en slant som spökade bakom min axel i tapetaffären?
Vem vet. Jag kan i alla händelser inte ducka för en del ganska jobbiga insikter kring min fobi för att vara i tid – den fobi jag nu alltså söker möta. Det är ju faktiskt så att jag är en rätt stor energitjuv när jag kommer sent. Jag menar, när jag kommer sent och alla väntar på mig – gör jag det som en ren energistöld eller är det uppmärksamheten och bekräftelsebehovet jag söker? Fjantigt i alla händelser men jag får en krypande känsla av att mitt bekräftelsebehov är eller i lindrigaste fall har varit något mycket större än jag faktiskt insett och att detta med att ha svårt att vara i tid är en del av det.
Hm.
torsdag 14 februari 2013
Andorlundare
Jag vill verkligen inte vara som alla andra. Verkligen inte. Jag tror bestämt att jag tycker om att synas och det är lättare att synas om man inte ser ut som alla andra. Men nu har även jag gått över till ”The iSect”. Det jobbiga är att det verkligen fungerar. Det är jobbigt eftersom jag tänker på alla timmar och åter timmar jag lagt på att få mina numera antika Nokiatelefoner att göra alla de där saker som äpplena gör helt av sig själva.
Fan.
Ibland när något är vanligt och utbrett så kan det ju vara det eftersom det faktiskt är bra också. Eftersom det fungerar. En välförtjänt framgång bland alla de köpta och övermarknadsförda. Det är jobbigt att ha fel. Men utvecklande.
I dag är det alla hjärtans dag. Då ska man som partner uttrycka sin kärlek till sin partner. Eftersom det är påbjudet och marknadsfört drabbas jag av reflexen att verkligen, verkligen inte visa mina känslor just den här dagen. Av den enkla anledningen att alla andra ju gör det.
Det känns som om mina känslor är mycket större och färgstarkare än alla andras. Som om min kärlek för min Sara är så stor att universum faktiskt inte rymmer den. Som om chokladaskar och blommor och middagpåstan och skit bara småskitfjuttar till det.
Men samtidigt som det är större än världsalltet så bor det i varje litet korn av det. Jag menar, kärleken jag känner – den bor i varje liten handling och varje litet ord. Varje del av universum är också helheten. Samtidigt. Så det är ju inget fel på chokladaskar, blommor och middagpåstan egentligen. Inte alls. Eftersom så många andra håller på med det kanske till och med att det är vettigt.
Fan igen.
Allt har betydelse.
Fan.
Ibland när något är vanligt och utbrett så kan det ju vara det eftersom det faktiskt är bra också. Eftersom det fungerar. En välförtjänt framgång bland alla de köpta och övermarknadsförda. Det är jobbigt att ha fel. Men utvecklande.
I dag är det alla hjärtans dag. Då ska man som partner uttrycka sin kärlek till sin partner. Eftersom det är påbjudet och marknadsfört drabbas jag av reflexen att verkligen, verkligen inte visa mina känslor just den här dagen. Av den enkla anledningen att alla andra ju gör det.
Det känns som om mina känslor är mycket större och färgstarkare än alla andras. Som om min kärlek för min Sara är så stor att universum faktiskt inte rymmer den. Som om chokladaskar och blommor och middagpåstan och skit bara småskitfjuttar till det.
Men samtidigt som det är större än världsalltet så bor det i varje litet korn av det. Jag menar, kärleken jag känner – den bor i varje liten handling och varje litet ord. Varje del av universum är också helheten. Samtidigt. Så det är ju inget fel på chokladaskar, blommor och middagpåstan egentligen. Inte alls. Eftersom så många andra håller på med det kanske till och med att det är vettigt.
Fan igen.
Allt har betydelse.
onsdag 13 februari 2013
Newsflash
Jag är ju skeptisk mot det mesta som skrivs i mainstreammedia. De senaste åren har jag mer eller mindre slutat följa med i vad som avhandlas eftersom det i det inte bara är ointressant utan lite lätt löjeväckande, sådär att följa vad som av en stackars liten kärlekslös skara anses vara ”väsentligt”.
Blixtar och duner.
Löpsedlarna finns ju där ändå och när man ser en bild på blixten som slår ner i självaste Vatikanen och överhörde något om att Påven den Helige faktiskt abdikerat häromdagen så vetehundan om det inte luktar samband. Jag menar – bägge informationsbitarna kommer ju från det signalstarka medialandskapet och oavsett om de bägge är konstruerade eller inte så är ju storyns utveckling intressant.
Det händer ju grejor här i världen och bortom. Jag är av uppfattningen att det vänt. Att polariteten skiftat och att vi färdas mot vårt eget bästa istället för att färdas ifrån det. De där pengarna som tidigare hägrade på ett så brännande vis har nu bytt riktning. Det ansamlade kapitalet – och det är ju inte ringa – är frätande. De som sitter still på det i något slags missförstått försök till eget existensberättigande utan de där jobbiga kraven på kärlek, samförstånd och ärlighet.
Att leva för att hamstra pengar och att använda beteendet som förevändning att bete sig som ett praktarsel har varit den dominerande kulturella målsättningen åtminstone i vår kära västvärld de senaste sisådär tusen åren. Minst.
Nu har det vänt. Det var ett ganska snabbt kast.
Och med ens är det inte lika åtråvärt att sitta på en hög med pengar. Tvärtom, faktiskt. Den där högen pengar verkar snarare frätande på den ändalykt som vilar mot den och den otrevliga sensationen förefaller sprida sig till den berikades hjärta, sinne och själ.
Det är jävligt dålig karma att sitta still på slantar. Jävligt dålig.
Det är därför pengarna börjar bli otåliga igen. Men denna gång inte på det där illdjävliga lilla sättet de varit sedan de kom i finansmaffinans händer på medeltiden. Den här gången är det precis tvärtom. När vi bottnade i nollpunkten förstod hela mänskligheten djupt där nere vad det är vi pysslar med här på planeten. Ett ögonblick av själslig insikt sannolikt ordnad genom ett visst undandragande av det så kallade draperiet som håller oss från att se oss själva.
Snabbt som attan – sprid slantarna! Kasta iväg dem och låt mig slippa känna gravitationen av all den där förmenta rikedomen! Häftigt, egentligen. Pengarna har egentligen aldrig funnits men den skuldsättning och det slaveri den använts för att stadfästa har varit verkligt. Nu kan allt det historien laddat låtsasslantarna med återvända och den karmiska cykeln komma till en platå. Kittlande.
Blixtar och duner.
Löpsedlarna finns ju där ändå och när man ser en bild på blixten som slår ner i självaste Vatikanen och överhörde något om att Påven den Helige faktiskt abdikerat häromdagen så vetehundan om det inte luktar samband. Jag menar – bägge informationsbitarna kommer ju från det signalstarka medialandskapet och oavsett om de bägge är konstruerade eller inte så är ju storyns utveckling intressant.
Det händer ju grejor här i världen och bortom. Jag är av uppfattningen att det vänt. Att polariteten skiftat och att vi färdas mot vårt eget bästa istället för att färdas ifrån det. De där pengarna som tidigare hägrade på ett så brännande vis har nu bytt riktning. Det ansamlade kapitalet – och det är ju inte ringa – är frätande. De som sitter still på det i något slags missförstått försök till eget existensberättigande utan de där jobbiga kraven på kärlek, samförstånd och ärlighet.
Att leva för att hamstra pengar och att använda beteendet som förevändning att bete sig som ett praktarsel har varit den dominerande kulturella målsättningen åtminstone i vår kära västvärld de senaste sisådär tusen åren. Minst.
Nu har det vänt. Det var ett ganska snabbt kast.
Och med ens är det inte lika åtråvärt att sitta på en hög med pengar. Tvärtom, faktiskt. Den där högen pengar verkar snarare frätande på den ändalykt som vilar mot den och den otrevliga sensationen förefaller sprida sig till den berikades hjärta, sinne och själ.
Det är jävligt dålig karma att sitta still på slantar. Jävligt dålig.
Det är därför pengarna börjar bli otåliga igen. Men denna gång inte på det där illdjävliga lilla sättet de varit sedan de kom i finansmaffinans händer på medeltiden. Den här gången är det precis tvärtom. När vi bottnade i nollpunkten förstod hela mänskligheten djupt där nere vad det är vi pysslar med här på planeten. Ett ögonblick av själslig insikt sannolikt ordnad genom ett visst undandragande av det så kallade draperiet som håller oss från att se oss själva.
Snabbt som attan – sprid slantarna! Kasta iväg dem och låt mig slippa känna gravitationen av all den där förmenta rikedomen! Häftigt, egentligen. Pengarna har egentligen aldrig funnits men den skuldsättning och det slaveri den använts för att stadfästa har varit verkligt. Nu kan allt det historien laddat låtsasslantarna med återvända och den karmiska cykeln komma till en platå. Kittlande.
tisdag 12 februari 2013
Många hövdingar och få indianer
Jag skrev 1222 ord på planet mot Luleå igår kväll på temat att gräva där man står. Det blev inte helt lyckat inser jag när jag nu i väntan på planet hem igen skummade texten. Men jag ritade ett par bilder i går som jag är väldigt nöjd med. Inte så mycket för dess artisiska fulländning utan eftersom de är användbara.
Bild ett:
Visar hur stora organisationer kapslar in och ökar avståndet mellan de som verkligen begriper vad de sysslar med.
Bild två:
Visar hur man med några enkla förändringar skulle kunna öka effekten ohyggligt avsevärt men inte utan att trampa mången okunnig tjänsteman på foten.
(Men visst ser det egentligen ut som något hemstickat och varmt?)
I övrigt har dagen varit intressantare än väntat. Inte helt oväntat har den givit upphov till nya infallsvinklar och kontakter som med all sannolikhet blir till gagn för det projekt som infunnit sig i den absoluta fokalpunkten för samtliga hittills pågående inriktningar.
Bild ett:
Visar hur stora organisationer kapslar in och ökar avståndet mellan de som verkligen begriper vad de sysslar med.
Bild två:
Visar hur man med några enkla förändringar skulle kunna öka effekten ohyggligt avsevärt men inte utan att trampa mången okunnig tjänsteman på foten.
(Men visst ser det egentligen ut som något hemstickat och varmt?)
I övrigt har dagen varit intressantare än väntat. Inte helt oväntat har den givit upphov till nya infallsvinklar och kontakter som med all sannolikhet blir till gagn för det projekt som infunnit sig i den absoluta fokalpunkten för samtliga hittills pågående inriktningar.
måndag 11 februari 2013
Syfte
Jag ställer mig frågan i ljuset av mitt eget svar på frågan om vad jag önskar – vad gör jag vaken klockan fem om morgonen för att hinna in till storstaden innan köerna slår till? Jag befinner mig bakom den tankemässiga fiendens linjer, bakom storstadens enkelriktade tullars luftslussar innanför boxens väggar. Men jag hör inte hemma här. Det är därför jag grunnar på varför jag gick upp så tidigt denna morgon. Vad är det som är så viktigt?
Vad är det som kortat min sömn och gjort tankegångarna obevekliga? Potentialen i projekten är fantastisk och mellan polerna nu och senare utvinns energin att färdas till den punkt i tiden där allt detta är verklighet. Sambanden blir allt mindre lösa. Det handlar om lärande. Om system, plattformar och arenor för lärande. Om lärandets ekonomi som slår rot i askan efter finansens svedjebruk. Upp växer något som börjar med smart, givetvis. Njutningen i att se hur det slår ut allt det som skapats för att se vad vi är apabla till. Att se individer blomma upp. Förstå. Verka.
Affärerna (de man handlar mat i) vill inte delta i projekt där man som kund kan vill beställa och få utkört varor i någon större omfattning eftersom de då skulle förlora den "oplanerade försäljningen", det vill säga allt det där man köper på impuls och inte behöver. Man känner igen det eftersom det är vad man någon vecka senare förpassar till soptunnan i halvförruttnad form. Här står alltså oplanerad slängabortvinst mot en enklare vardag för kunden. Klart som fan man i det finansiella paradigmet tvingas till att välja dumfinansiellt tänkande framför smart ekonomiskt.
Det är därför glaset på iPhonen går enda ut till kanten. Så att det ska spricka när den går i golvet. Så att man ska tycka att det är för dyrt att byta glaset jämfört med att köpa den senaste versionen istället. Det är därför optikern råder dig att skaffa plastglas istället för riktigt glas – eftersom denne då får sälja ett par glasögon om året istället för ett vart tredje som synfelsförändringen påbjuder.
Det är därför de stora IT-konsultföretagen ser till att ha riktiga jävla dumarslen i frontlinjen för sina tjänster. Så att de i bästa fall kan ställa till det så pass illa för sina kunder att de behöver köpa mer, mer och mer konsulttjänster från den källa med vilken de skrivit exklusiva outsourcingavtal för att kunna fortsätta sitt huvudlösa men samtidigt genomtänkta modus operandi.
Och så vidare och så vidare. Det är det här som vi tar och ändrar på. Nu på direkten. Det nya börjar på smart. Och det har sin avsättning inom ekonomins oändliga ramar att vederbörligen ramponera fånansernas kärlekslösa fegfjärtande. Det är därför jag var tidig ur sängen i morse och det är där jag har mitt syfte, tydligen. Sådetså.
Vad är det som kortat min sömn och gjort tankegångarna obevekliga? Potentialen i projekten är fantastisk och mellan polerna nu och senare utvinns energin att färdas till den punkt i tiden där allt detta är verklighet. Sambanden blir allt mindre lösa. Det handlar om lärande. Om system, plattformar och arenor för lärande. Om lärandets ekonomi som slår rot i askan efter finansens svedjebruk. Upp växer något som börjar med smart, givetvis. Njutningen i att se hur det slår ut allt det som skapats för att se vad vi är apabla till. Att se individer blomma upp. Förstå. Verka.
Affärerna (de man handlar mat i) vill inte delta i projekt där man som kund kan vill beställa och få utkört varor i någon större omfattning eftersom de då skulle förlora den "oplanerade försäljningen", det vill säga allt det där man köper på impuls och inte behöver. Man känner igen det eftersom det är vad man någon vecka senare förpassar till soptunnan i halvförruttnad form. Här står alltså oplanerad slängabortvinst mot en enklare vardag för kunden. Klart som fan man i det finansiella paradigmet tvingas till att välja dumfinansiellt tänkande framför smart ekonomiskt.
Det är därför glaset på iPhonen går enda ut till kanten. Så att det ska spricka när den går i golvet. Så att man ska tycka att det är för dyrt att byta glaset jämfört med att köpa den senaste versionen istället. Det är därför optikern råder dig att skaffa plastglas istället för riktigt glas – eftersom denne då får sälja ett par glasögon om året istället för ett vart tredje som synfelsförändringen påbjuder.
Det är därför de stora IT-konsultföretagen ser till att ha riktiga jävla dumarslen i frontlinjen för sina tjänster. Så att de i bästa fall kan ställa till det så pass illa för sina kunder att de behöver köpa mer, mer och mer konsulttjänster från den källa med vilken de skrivit exklusiva outsourcingavtal för att kunna fortsätta sitt huvudlösa men samtidigt genomtänkta modus operandi.
Och så vidare och så vidare. Det är det här som vi tar och ändrar på. Nu på direkten. Det nya börjar på smart. Och det har sin avsättning inom ekonomins oändliga ramar att vederbörligen ramponera fånansernas kärlekslösa fegfjärtande. Det är därför jag var tidig ur sängen i morse och det är där jag har mitt syfte, tydligen. Sådetså.
söndag 10 februari 2013
Finans
Skillnaden mellan ekonomi och finans är nog nyckeln till förståelsen av vad som behövs innanför boxen. Jag citerar mig själv, faktiskt:
”Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem.
I en ekonomisk värld skulle alltså pengar vara ett sätt att fördela sysslor och tillgångar mellan människor. Låter inte så dumt. Men varför har det blivit så snett? Varför har pengarna som sådana blivit viktigare än sysslorna och tillgångarna?
Svaret finns i det lilla och svårdefinierade ordet finans. Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så.”
Finans behöver en tydligare definition, faktiskt. Ett sätt att benämna tejpfällan för vad den egentligen är. Från gårdagens kökssoffesamtal kommer här en ny definition:
”Finansiell verksamhet går ut på att skörda så stor del av frukten av andras ansträngningar med så liten arbetsinsats som möjligt – helst ingen alls.”
Vi får slipa på den, men jag tycker att den redan nu säger mycket mer än Aristoteles tidigare version. All förändring måste ju börja från den egna utgångspunkten och därför tar vi väl och börjar med IT-världen. Även den mycket präglad av ”finansiellt” tänkande.
Det går åtskilliga okunniga och milt uttryckt onödiga projektledare, chefer och vad man nu kan kalla det per kunnig och intresserad IT-människa. Det ska vi ändra på. Förstår ni hur underbart det kommer att bli för dem som går till jobbet och låtsas förstå något som de inte har den blekaste aning om att faktiskt få säga som det är och istället göra något som de brinner för? Som ett första steg, sådär.
”Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem.
I en ekonomisk värld skulle alltså pengar vara ett sätt att fördela sysslor och tillgångar mellan människor. Låter inte så dumt. Men varför har det blivit så snett? Varför har pengarna som sådana blivit viktigare än sysslorna och tillgångarna?
Svaret finns i det lilla och svårdefinierade ordet finans. Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så.”
Finans behöver en tydligare definition, faktiskt. Ett sätt att benämna tejpfällan för vad den egentligen är. Från gårdagens kökssoffesamtal kommer här en ny definition:
”Finansiell verksamhet går ut på att skörda så stor del av frukten av andras ansträngningar med så liten arbetsinsats som möjligt – helst ingen alls.”
Vi får slipa på den, men jag tycker att den redan nu säger mycket mer än Aristoteles tidigare version. All förändring måste ju börja från den egna utgångspunkten och därför tar vi väl och börjar med IT-världen. Även den mycket präglad av ”finansiellt” tänkande.
Det går åtskilliga okunniga och milt uttryckt onödiga projektledare, chefer och vad man nu kan kalla det per kunnig och intresserad IT-människa. Det ska vi ändra på. Förstår ni hur underbart det kommer att bli för dem som går till jobbet och låtsas förstå något som de inte har den blekaste aning om att faktiskt få säga som det är och istället göra något som de brinner för? Som ett första steg, sådär.
lördag 9 februari 2013
fredag 8 februari 2013
Genom
Ökningen av hastigheten ökar med konstant ökande hastighet, förefaller det. In i och igenom nollpunkten, ut på andra sidan. Att finna skogen där och samtidigt se alla träden till följd av det egna, oinskränkta tänkandet vilket översätts alltmer omgående till det egna och oinskränkta skapandet. Det blir precis som vi tänker. Hela tiden. Och med den takt tänkandet byter polaritet är vad som händer precis just nu inget annat än ett totalt paradigmskifte.
Nollpunkt och skärningspunkt.
Du kan se träden från bägge sidorna av nollpunkten. Det är i hur du upplever dem som skillnaden ligger. Deras mening.
Nollpunkt och skärningspunkt.
Du kan se träden från bägge sidorna av nollpunkten. Det är i hur du upplever dem som skillnaden ligger. Deras mening.
torsdag 7 februari 2013
Diken och toppluvor
Jag testar konceptet på de jag möter och som jag bedömer kan bemöta det. Sådana som verkligen kan. IT-ässen. Jag får inte direkt någon dålig feedback, tvärtom. Man vill vara med och höra hur det går, kan komma sig att eventuellt komma och prata lite om det blir av och så vidare. Den samlade kompetensen vill se den nya kompetensen växa fram. De jag frågar är sådana som verkligen kan något. Och gemensamt för dessa är att de lärt sig det helt och hållet själva. Av intresse. Ett intresse som fortsatt att växa och som gör att dessa människor går till jobbet med ett leende i ansiktet de allra flesta dagar.
Nu är jag ute på teoretisk mark eftersom jag insett att jag saknar inblickar. Alltså gissar jag, baserat på observationer från sidan och andras återberättade insikter. "Toppluvorna" – de där egentligen vansinnigt kunniga personerna som är kung respektive drottning i sina respektive spelvärdar. Som inte räds för att svänga ihop en mod och som har ett sinne riggat för vinst. I spelet, alltså. "Toppluvorna" tycker skolan är meningslös. Tacka fan för det. En inte alltför djärv gissning är att inte heller arbetslivet appellerar så där vansinnigt mycket.
Arbetslivet. 08-17 innesluten i någon annans styre för att förtjäna sitt uppehälle så att man hinner säga god natt till familjen, klippa gräset på lördagen och i allra bästa fall hinna med en semester eller två på ett år. Snabba sig till ICA Maxi på fredag kväll och bunkra myschips, blänga på grannens nya bil och amortera med ränta för att inte tala om pensionen.
Nej. Det är kanske inte så konstigt att "toppluvorna" inte längtar ut i vuxenlivet med attributet arbetsliv. Det är av ren självbevarelsedrift. Av respekt för sig själv. Samma sak med de elever som hyser tveksamhet att gå till skolan och korvstoppas med saker som man sedan några år tillbaka inte behöver ha i minnet utan kan lösa med sin medhavda telefon på några sekunder.
Situationen med ointresserade elever och begåvade människor som sticker in i en virtuell värld istället för den "verkliga" bevisar egentligen inget annat än att mänskligheten utvecklas till det bättre. Att mänskligheten inte längre går på vad som helst utan väntar i den mentala foajén utanför till dess att det lugnat ner sig lite där inne i "verkligheten". Smart. Riktigt, riktigt smart.
Det handlar inte till största delen om att omskola eller upplysa de skolskyende eller "toppluvorna" så att de blir en del av detta vuxenliv. Vuxenlivet har kört käpprätt i diket. Arbetslivet än mer så. Vuxenlivet behöver bärgare. Bärgare som behållit sitt sinne intakt och inte är sönderfärgade av inlärda tankemönster utan som har förmåga och vilja att tänka själv. Det är inte vuxenvärldens uppgift att dra ner dem i diket. Det är faktiskt precis tvärt om.
Nu är jag ute på teoretisk mark eftersom jag insett att jag saknar inblickar. Alltså gissar jag, baserat på observationer från sidan och andras återberättade insikter. "Toppluvorna" – de där egentligen vansinnigt kunniga personerna som är kung respektive drottning i sina respektive spelvärdar. Som inte räds för att svänga ihop en mod och som har ett sinne riggat för vinst. I spelet, alltså. "Toppluvorna" tycker skolan är meningslös. Tacka fan för det. En inte alltför djärv gissning är att inte heller arbetslivet appellerar så där vansinnigt mycket.
Arbetslivet. 08-17 innesluten i någon annans styre för att förtjäna sitt uppehälle så att man hinner säga god natt till familjen, klippa gräset på lördagen och i allra bästa fall hinna med en semester eller två på ett år. Snabba sig till ICA Maxi på fredag kväll och bunkra myschips, blänga på grannens nya bil och amortera med ränta för att inte tala om pensionen.
Nej. Det är kanske inte så konstigt att "toppluvorna" inte längtar ut i vuxenlivet med attributet arbetsliv. Det är av ren självbevarelsedrift. Av respekt för sig själv. Samma sak med de elever som hyser tveksamhet att gå till skolan och korvstoppas med saker som man sedan några år tillbaka inte behöver ha i minnet utan kan lösa med sin medhavda telefon på några sekunder.
Situationen med ointresserade elever och begåvade människor som sticker in i en virtuell värld istället för den "verkliga" bevisar egentligen inget annat än att mänskligheten utvecklas till det bättre. Att mänskligheten inte längre går på vad som helst utan väntar i den mentala foajén utanför till dess att det lugnat ner sig lite där inne i "verkligheten". Smart. Riktigt, riktigt smart.
Det handlar inte till största delen om att omskola eller upplysa de skolskyende eller "toppluvorna" så att de blir en del av detta vuxenliv. Vuxenlivet har kört käpprätt i diket. Arbetslivet än mer så. Vuxenlivet behöver bärgare. Bärgare som behållit sitt sinne intakt och inte är sönderfärgade av inlärda tankemönster utan som har förmåga och vilja att tänka själv. Det är inte vuxenvärldens uppgift att dra ner dem i diket. Det är faktiskt precis tvärt om.
onsdag 6 februari 2013
Det finns hur mycket pengar som helst
Jag har ju skrivit en hel del om pengar, jag. Ämnet har intresserat mig eftersom pengar styr så mycket av hur vi västerländska människor tänker. Pengar genomsyrar allt överallt och ändå finns de ju inte. Jag menar – visst kan man höra klirret från mynten eller prasslet från sedlarna men den kontanta andelen av penningmängden är ju försumbar och eftersom pengar faktiskt skapas ur tomma intet av våra kära banker dagarna i ända kan man väl ändå få tvivla lite.
Det är ju så att jag sagt det ganska ofta: "Pengar finns inte". Och tjurskalligt har jag skrivit om mina egna motiv så att jag ska kunna lura i mig själv att jag inte gör saker för pengar utan att jag gör dem eftersom jag verkligen vill dem. Ofta är det så, men det är klart – jag sätter mig till exempel och fakturerar på grund av att jag behöver pengar. Det kan jag inte neka till. Samma sak när jag knatar in på banken för att låna lite till huset. Jag kan ju inte förneka att jag gör det. Alltså finns pengarna även i min värld.
De senaste veckornas pyssel med projektet Social avkastning har emellertid givit ännu en upptäckt på området och kanske är det med den i bagaget jag nu vågar revidera min ståndpunkt. Pengar finns. Och det finns absolut hur mycket pengar som helst. Vi människor fås att tro att det råder brist på än det ena och än det andra. Olja. Arbetstillfällen. Kärlek. Förståelse. God vilja. Idéer – ja, ni fattar. Allsköns i min mening uppdiktade brister på saker som det i själva verket förefaller finnas hur mycket som helst av.
Man kan ju fråga sig varför. Varför pratas det om ekonomiska kriser, krig och konflikter (brist på kärlek och förståelse) i den omfattning det gör? Varför är tidningarna fulla av rapporter om saker som är fel? Varför pratar TV om konflikter och kriser? Jo, mina kära medmänniskor – det ska jag tala om för er en gång för alla.
De vill att du ska tro att det är så. Återigen kan man fråga sig varför. Jo, sörru. Det är ju på det lilla viset att de vår värld formas utifrån hur vi tänker att den är och om man verkligen vill leva gott på andra så ska man se till att de där människorna som man vill leva gott på tänker fram det som krävs för att de ska fortsätta att serva den som anser sig ska servas.
Det är därför ordningsmakten vill ha brott, brandkåren bränder, banken skulder, media sensationer, vården krasslighet, läkemedelsindustrin precis bara nästan obotliga sjukdomar och det är också därför som livsmedelsindustrin vill att du ska klubba i dig mat som gör att du fort som ögat blir hungrig igen. Allt finansiellt gångbart är byggt för att snabbt omsättas och gå sönder och det ska ske genom ditt omedvetna bifall.
Det där var säkerligen inget nytt för dig, kära läsare. Jag ville bara få det sagt. Har spenderat dagen med lite fackfolk som bestämt sig för att deras okunnighet alls inte ska få påverka deras fortsatta utsikter att få härska över sin omvärld. Det är parodiskt och löjeväckande att se dem sprattla på sin kognitiva krok av vek ståltråd. Kan inte vara särskilt kul. Frustrationen hoppade över i mig – därav utfallet mot världens tillstånd. Slut parantes.
Jag lyssnade på ett föredrag i morse på rekommendation av en mycket, mycket skärpt person jag jobbar med. Det var precis vad jag behövde höra. Styrkte all min tro och gav mig enastående inblickar i sambanden. Det är så vackert att det inte går att beskriva, egentligen. Det är där någonstans den sitter – själva proppen, pluggen som håller allt samman. Den där som Jack drog ur botten på livets källa mot slutet av Lost. Hennes skönhet. Hennes absoluta och totala skönhet. Hennes visdom och närvaro. Hennes kärleks dundrande obeveklighet. Hennes sätt att veta allt, känna allt, leva med visdomen utan att låta det ens rubba hennes randvärden. Så absolut i sin fullkomlighet, alltihopa (och nu är det för den som inte redan begripit det inte denna där utvecklerskan som pratar i filmen jag menar utan min fru jag menar).
Tackar, Dag. Med undantag för de där thinktankexperimenten på slutet och deras skenheliga finansiärer måste jag säga att det var den absolut mest lysande analys jag någonsin hört.
Men det var ju pengar jag började sladdra om. Pengarna, ja. Och – dessförinnan – de brister de som lever av din och min energi (lurad – jag ger min till de som förtjänar den; och sannolikt är det ju precis likadant med läsaren [tack, förresten]). Bristerna som inte är annat än jävla lögn. Den som säger att det finns för lite pengar är den absolut i särklass fånigaste.
Det finns precis hur mycket pengar som helst. Det finansiella system vi lever under må vara skapat för att förslava allmänheten och suga musten ur gemene man (vad är det för erbarmligt uttryck, förresten – gemene man – bah) men i sak är det inget annat än en fantasifabrik där allt som finns i världen kan erhållas för absolut ingenting. En sanning några få självutnämnda levt högt på i årtusenden.
Nu förefaller det emellertid vara bråttom att återställa den karmiska ordningen. Kapitalet har fått bråttom att vända riktning för att inte försvinna ner över universums slurpande kant. Kapitalet och dess stackars ägare sitter där och gör ingen nytta. De får inte vara med och leka när mänskligheten i övrigt börjar klä upp sig för tidsåldrarnas mest bombastiska party.
Det är därför strömmarna nu har vänt. Och det var verkligen på tiden. Jag tycker det är fantastiskt. Vackert, rentav. Nu återstår att förmedla den här bilden. Att bevisa för alla de som har drömmar och önskningar som de lärt sig att undertrycka på finansiella grunder att den universella ekonomin, lagen om attraktion, karma och allt som utgör grunderna för vår upplevelse här i livet tagit hand om allt det där och att det bara är att kliva ut och förverkliga.
I klartext: jag har förstått att det finns hur många som helst som vill investera i meningsfulla saker. Det var inte mer än ett par månader sedan jag själv klev ut ur garderoben och sa att "jag har ett par spänn över - någon som vill göra något med dem" och de summor som presenteras såsom varandes disponibla till meningsfulla investeringar är nästan löjliga. Tänk på det, alla idéinnehavare. Det är inget annan än våra tankar som sätter gränserna...
Det var nog bara det för nu. Sov gott.
Det är ju så att jag sagt det ganska ofta: "Pengar finns inte". Och tjurskalligt har jag skrivit om mina egna motiv så att jag ska kunna lura i mig själv att jag inte gör saker för pengar utan att jag gör dem eftersom jag verkligen vill dem. Ofta är det så, men det är klart – jag sätter mig till exempel och fakturerar på grund av att jag behöver pengar. Det kan jag inte neka till. Samma sak när jag knatar in på banken för att låna lite till huset. Jag kan ju inte förneka att jag gör det. Alltså finns pengarna även i min värld.
De senaste veckornas pyssel med projektet Social avkastning har emellertid givit ännu en upptäckt på området och kanske är det med den i bagaget jag nu vågar revidera min ståndpunkt. Pengar finns. Och det finns absolut hur mycket pengar som helst. Vi människor fås att tro att det råder brist på än det ena och än det andra. Olja. Arbetstillfällen. Kärlek. Förståelse. God vilja. Idéer – ja, ni fattar. Allsköns i min mening uppdiktade brister på saker som det i själva verket förefaller finnas hur mycket som helst av.
Man kan ju fråga sig varför. Varför pratas det om ekonomiska kriser, krig och konflikter (brist på kärlek och förståelse) i den omfattning det gör? Varför är tidningarna fulla av rapporter om saker som är fel? Varför pratar TV om konflikter och kriser? Jo, mina kära medmänniskor – det ska jag tala om för er en gång för alla.
De vill att du ska tro att det är så. Återigen kan man fråga sig varför. Jo, sörru. Det är ju på det lilla viset att de vår värld formas utifrån hur vi tänker att den är och om man verkligen vill leva gott på andra så ska man se till att de där människorna som man vill leva gott på tänker fram det som krävs för att de ska fortsätta att serva den som anser sig ska servas.
Det är därför ordningsmakten vill ha brott, brandkåren bränder, banken skulder, media sensationer, vården krasslighet, läkemedelsindustrin precis bara nästan obotliga sjukdomar och det är också därför som livsmedelsindustrin vill att du ska klubba i dig mat som gör att du fort som ögat blir hungrig igen. Allt finansiellt gångbart är byggt för att snabbt omsättas och gå sönder och det ska ske genom ditt omedvetna bifall.
Det där var säkerligen inget nytt för dig, kära läsare. Jag ville bara få det sagt. Har spenderat dagen med lite fackfolk som bestämt sig för att deras okunnighet alls inte ska få påverka deras fortsatta utsikter att få härska över sin omvärld. Det är parodiskt och löjeväckande att se dem sprattla på sin kognitiva krok av vek ståltråd. Kan inte vara särskilt kul. Frustrationen hoppade över i mig – därav utfallet mot världens tillstånd. Slut parantes.
Jag lyssnade på ett föredrag i morse på rekommendation av en mycket, mycket skärpt person jag jobbar med. Det var precis vad jag behövde höra. Styrkte all min tro och gav mig enastående inblickar i sambanden. Det är så vackert att det inte går att beskriva, egentligen. Det är där någonstans den sitter – själva proppen, pluggen som håller allt samman. Den där som Jack drog ur botten på livets källa mot slutet av Lost. Hennes skönhet. Hennes absoluta och totala skönhet. Hennes visdom och närvaro. Hennes kärleks dundrande obeveklighet. Hennes sätt att veta allt, känna allt, leva med visdomen utan att låta det ens rubba hennes randvärden. Så absolut i sin fullkomlighet, alltihopa (och nu är det för den som inte redan begripit det inte denna där utvecklerskan som pratar i filmen jag menar utan min fru jag menar).
Tackar, Dag. Med undantag för de där thinktankexperimenten på slutet och deras skenheliga finansiärer måste jag säga att det var den absolut mest lysande analys jag någonsin hört.
Men det var ju pengar jag började sladdra om. Pengarna, ja. Och – dessförinnan – de brister de som lever av din och min energi (lurad – jag ger min till de som förtjänar den; och sannolikt är det ju precis likadant med läsaren [tack, förresten]). Bristerna som inte är annat än jävla lögn. Den som säger att det finns för lite pengar är den absolut i särklass fånigaste.
Det finns precis hur mycket pengar som helst. Det finansiella system vi lever under må vara skapat för att förslava allmänheten och suga musten ur gemene man (vad är det för erbarmligt uttryck, förresten – gemene man – bah) men i sak är det inget annat än en fantasifabrik där allt som finns i världen kan erhållas för absolut ingenting. En sanning några få självutnämnda levt högt på i årtusenden.
Nu förefaller det emellertid vara bråttom att återställa den karmiska ordningen. Kapitalet har fått bråttom att vända riktning för att inte försvinna ner över universums slurpande kant. Kapitalet och dess stackars ägare sitter där och gör ingen nytta. De får inte vara med och leka när mänskligheten i övrigt börjar klä upp sig för tidsåldrarnas mest bombastiska party.
Det är därför strömmarna nu har vänt. Och det var verkligen på tiden. Jag tycker det är fantastiskt. Vackert, rentav. Nu återstår att förmedla den här bilden. Att bevisa för alla de som har drömmar och önskningar som de lärt sig att undertrycka på finansiella grunder att den universella ekonomin, lagen om attraktion, karma och allt som utgör grunderna för vår upplevelse här i livet tagit hand om allt det där och att det bara är att kliva ut och förverkliga.
I klartext: jag har förstått att det finns hur många som helst som vill investera i meningsfulla saker. Det var inte mer än ett par månader sedan jag själv klev ut ur garderoben och sa att "jag har ett par spänn över - någon som vill göra något med dem" och de summor som presenteras såsom varandes disponibla till meningsfulla investeringar är nästan löjliga. Tänk på det, alla idéinnehavare. Det är inget annan än våra tankar som sätter gränserna...
Det var nog bara det för nu. Sov gott.
tisdag 5 februari 2013
Projekt: "Bay Inspired"
Som i "be inspired", men med "bay" för viken. Sandviken, alltså.
Introduktion
Det finns en blind fläck i utbildningssystemet. Framkanten inom IT bygger enbart på ett brinnande intresse. Syftet med detta projekt är att attrahera dessa eldsjälar – varav många kanske idag inte attraheras av arbetsmarkanden överhuvudtaget. Vi ger dem en samlingspunkt och möjligheten att glänsa. En samlingsplats för morgondagens utvecklingsstjärnor, helt enkelt.
Rent praktiskt – ett öppet kontorslandskap mitt i Sandviken med femtontalet "arbetsplatser", bilijardbord och föredragningshörna. Vi "raggar folk" via samhällets stödinsatser och via skolan. Rotar oss in i gamercommunities och låter ordet sprida sig.
Bakgrund
Varför?
Attraheras du av idén eller känner du någon som du tror gör det? Sprid den. Vi har långt gångna planer för projektet och målsättningen är att ha detta på plats till sommaren 2013. Den som har ett bättre namn på projektet får också gärna höra av sig...
Se projektet i sin kontext på socialavkastning.se.
Introduktion
Det finns en blind fläck i utbildningssystemet. Framkanten inom IT bygger enbart på ett brinnande intresse. Syftet med detta projekt är att attrahera dessa eldsjälar – varav många kanske idag inte attraheras av arbetsmarkanden överhuvudtaget. Vi ger dem en samlingspunkt och möjligheten att glänsa. En samlingsplats för morgondagens utvecklingsstjärnor, helt enkelt.
Rent praktiskt – ett öppet kontorslandskap mitt i Sandviken med femtontalet "arbetsplatser", bilijardbord och föredragningshörna. Vi "raggar folk" via samhällets stödinsatser och via skolan. Rotar oss in i gamercommunities och låter ordet sprida sig.
- Hit kan den som vill lära sig något komma och lära sig det själv med tillgång till mentorer.
- Hit kan den som har en IT-relaterad idé komma och se den förverkligad.
- Hit kan den som har kunskap men inte den formella meriten överbrygga gapet.
- Hit kan den som vill jobba med OpenSource-projekt komma och sätta sig och jobba hur mycket han eller hon vill med OpenSource-projekt utan att betala hyra.
- Hit kan den som vill sälja sin konsullttid komma och sätta sig och sälja sin konsulttid - gärna till någon av dem som knallar in genom dörren med en idé.
- Här samlas produktion av film, bilder, musik och "råvaror" för contentproduktion.
Bakgrund
- I de bolag jag jobbar med dagligen har vi en tydlig resursbrist – vi saknar en viss typ av utvecklare med en ganska tydlig profil. (Tekniskt: Webkit/jQuery är grunden i framgånsrika webbsajter, frontends på system och mobilapplikationer. )
- Det är inte svårt att lära sig om man är intresserad och nyfiken men kan inte läras via någon formell institution då förutsättningarna i detta teknikfält ändras helt var 12:e månad. Det enda som hjälper är att vara engagerad, intresserad och lära sig själv.
- Vi (smartass-gänget) har planer på en s.k. Content Factory, alltså ett resurscentrum med kunniga personer som kan utveckla, kundanpassa och skapa innehåll till vår produkt smartass.
- Vi vill attrahera "gamers" och "webgeeks". Ge dem en plats, ett syfte och mål. Meritera dem. Göra Sandviken till en plats på open-sourcekartan samtidigt som vi löser vårt eget resursproblem på ett lite mer långsiktigt vis.
Varför?
- Skapa en fokalpunkt för inspirerad IT-kompetens i Sandviken. Sådan IT-kompetens som verkligen behövs nu och framöver. Kompetens med hjärta och brinnande intresse.
- Språngbräda för nya företag som kan bildas.
- Resurs för etablerade företag. Projekt som exponerar dem mot världen genom internet och därigenom säkerställa att Sandviken förblir en stark exportstad.
Attraheras du av idén eller känner du någon som du tror gör det? Sprid den. Vi har långt gångna planer för projektet och målsättningen är att ha detta på plats till sommaren 2013. Den som har ett bättre namn på projektet får också gärna höra av sig...
Se projektet i sin kontext på socialavkastning.se.
måndag 4 februari 2013
Learning by doing
Tittar man alldeles i början av kundregistret i det företag som är stommen i min försörjning så ser man följande: Kundnummer 0001: Learning by Doing ApS. Letar man efter en numera nerlagd blogg vars upphovskvinna fullkomligt förändrat mitt liv till det utopiskt underbara så bär den samma namn. Även företaget är nerlagt. Men ändå.
Tittar man vid en godtycklig tidpunkt i min karriär så hittar man samma och åter samma gamla gnat; informellt lärande, upplevelsebaserat lärande, användarstöd, EPSS, just-in-time training – you name it. Det är vad jag pysslat med så gott som sedan jag lämnade det formella lärandet bakom mig – skolan alltså.
Kan det vara så att jag har lite av en fetisch? Eller att jag kanske inte älskade skolan av hela mitt hjärta? Universitetet vet inte hur jag ser ut. De tio poäng matte och statistik jag faktiskt lyckades ta mig igenom får utgöra det glänsande undantaget. Just den gången blev det nästan lite fånigt.
Jag fick jobb direkt efter gymnasiet. Min farsa fixade in mig vid institutionen för Virkeslära vid SLU (Lantbruksuniversitetet) knappa 50 minuters cykeltur från norra Uppsala där jag bodde. Jag fick jobbet eftersom farsan kände en inte direkt vanligt professor där och eftersom jag kunde programmera. Institutionen behövde en del hjälp med vad som då kallades ”datan”- alltså vad som idag är IT.
Till en början handlade det om att ta hand om alla frågor (vad som idag kallas support) som de anställda hade kring sina datorer och hur man fick det man ville att hända i dem. Parallellt med detta gled jag även in i ett projekt för statistisk analys av utfall kontra attribut på inkommande råvara i sågverk. Det är fortfarande det mest spännande jag någonsin jobbat med. Oslagbart, faktiskt.
Idén var att mäta inkommande stockars bulighet, avsmalning, barktyp och så vidare och mappa det mot vad som kom ur sågverket – d.v.s. kvaliteten på plankorna. Med en modell för detta på plats skulle man kunna välja timmer som lämpade sig för den sorts utbyte man ville ha och tvärtom. Idén var djärv 1994. Idag är den verklighet – inte tack vare mig, men ändå.
För att göra beräkningarna användes den inte helt okomplicerade metoden multivariant analys – ett statistiskt tillvägagångssätt ombesörjt av den redan då väldigt komplicerade analysprogramvaran SAS. Jag minns det lilla röda häfte jag lite skämtsamt fick låna av en doktorand jag glömt namnet på med orden ”här står hur multivariant analys fungerar”. Det var då jag anmälde mig till tiopoängskursen. Boken var i det närmaste oläslig.
Men skam den som ger sig – jag plöjde boken och även om jag inte förstod allt så fick jag ett mönster klart för mig. Ett mönster som jag kunde para med en annan tanke som härjat sedan det tidigare gymnasieåret – den om neurala nätverk. För den som inte vet vad neurala nätverk är så ska jag i korthet introducera ämnet. Det är inte helt säkert att läsaren kommer att vara ointresserad så var varnad.
Neurala nätverk är en statistisk modell som försöker efterlikna hjärnans arbetssätt för att fatta beslut utifrån en stor mängd data. Lät det konstigt, det där? Något som verkar underligt eller ringer en varningsklocka?
Va?
Var det någon som påpekade att vetenskapen faktiskt inte riktigt vet hur hjärnan fungerar ännu? Var det någon som kommenterade att detta med synapser och signalsubstanser kanske inte ens är en fraktion av sanningen? Så är det säkert men det gör ju knappast neurala närverk mindre spännande. Jag menar – om man lyckas simulera hur man tror hjärnan fungerar så vet man ju hur nära sanningen det är…
Hursomhelst. Man tar input, lägger den över ett antal noder och kopplar man den via ett nätverk av noder till en output. De mellanliggande noderna har var sin koefficient – alltså ett värde med vilket det ingående värdet multipliceras för att ge det utgående. Det resulterande värdet jämförs med önskad output och en skillnad mellan vad det neurala nätverket räknade fram och vad som var det rätta svaret räknas ut.
Skillnaden mellan rätt svar och det givna svaret räknas fram för nätverket som helhet och koefficienterna uppdateras var och en i förhållande till den ”träff-procent” som hela nätet hade. Låter det komplicerat? Lite osmidigt? Jo, det må vara hänt. Och i fallet med stockanalysen gav det inte heller några direkt häpnadsväckande resultat.
En enda gång har jag lyckats få ett neuralt nätverk att prestera. Känslan var magnifik. Jag byggde en enkel modell med hjälp av en kamera till min gamla Atari ST. Monokromerade bilden (gjorde den svartvit) och delade upp den i 32 stora fläskiga punkter som jag matade in i ett neuralt nät. Tanken var att systemet skulle kunna mappa en grafisk bokstav mot dess position i ASCII-tabellen – nära nog ett skolboksexempel. (Detta var mitt specialarbete på gymnasiets sista år. Det var inte särskilt tråkigt.) Nätverket skilde inte på alla bokstäver utan lyckades bara skilja grupper av tecken –det kunde se att ett tecken var T, Y eller P visavi B, D och R, men jag lyckades aldrig få det att lära sig hela alfabetet.
Jag menar – vad kan vara mer lärandeorinenterat än att försöka skapa syntetiskt lärande i en statistisk modell? Jag hade varken tålamodet eller tiden att slipa på nätverken till den grad som behövdes. Som det såg ut 1994 käbblade de lärde om huruvida man fick ingripa och peta på de individuella noderna/synapserna i nätverket för att få inlärningen att ”dra åt rätt håll”. Det fanns funktioner i verktygslådan att ”slumpa om” koefficienterna så att man kunde börja om ifall inlärningen låst sig i ett felaktigt läge.
Och det hände ofta. För om det är något jag lärt mig av pysslet med de neurala näten så är det hur lätt det är att lära sig fel. Jag tror att det har att göra med återkopplingen till koefficienterna (kallat ”back-propagation”, förresten – coolt ord, inte sant?). Att man hela tiden baklängesmatade nätverket med rätt svar. Detta är ju exakt vad man gör när man belönar elever som lär sig och inte belönar de som inte lär sig i ett klassrum.
Överhuvudtaget är likheterna mellan neurala nätverk och den klassiska klassrumsbaserade utbildningen inte direkt små. Och nu till det verkligt spännande för den som orkat hänga kvar så här länge. Finns du ens? Ge dig gärna tillkänna i kommentarsfältet så kommer biobiljetter med posten (maila din snigelpostadress till nej@olsbo-invest.com också, tack).
Jo. Vad är det som styr denna klassiska utbildningssituation, vare sig det handlar om att lära påhittade statistiska noder rätt koefficient eller om det handlar om multiplikationstabellen? Precis – det finns ett rätt och ett fel svar (eller flera). Och inlärningen förhåller sig till att mata tillbaka in i det lärande subjektet belöningen ”plingeling” för rätt och ”bööö” för fel. Med tiden reflexmässigt betingat och alltmer kultiverat för snabbare och snabbare inlärning hela vägen upp på Universitetet där så kallat fritt tänkande inom de av plingeling och böö markerade ramarna belönas med diverse titlar och ärbarhet så att hela detta system med back-propagation av små betydelselösa synapser kan fortsätta i generation efter generation.
Märks det att jag inte är imponerad?
Det är precis som med maten, faktiskt. Ingen andragångsbesökare på denna blogg har nog missat att jag glidit in i den kosttrend som kallas LCHF, ett naturligare sätt att äta om ni frågar mig. Jag har aldrig mått bättre och i likhet med många andra som äter på samma sätt är krämpor, sjukdomar och trötthet huvudsakligen ett minne från en svunnen tid fylld av kolhydrater och socker. (Mer om det i normaltillståndet.)
Jag är inte imponerad av ”den vanliga maten” eller livsmedelsverkets rekommendationer. Exakt lika lite imponerad som jag är av det system för utbildning vi har i vår del av världen faktiskt.
En god lärare – en god pedagog – vad utmärker denna? Att hon eller han förmår facilitera personlig utveckling trots det ramverk han eller hon befinner sig i – inte genom. Jag har mött kadrar av lärare som lämnat skolan bakom sig eftersom de inte mäktar med att slåss mot den väderkvarn som är byggd för att mala alla korn till exakt likadana små anonyma granulat av vitt kontraproduktivt mjöl så att vi kan fortsätta förneka oss vår potential genom inmundigandet av det dagliga brödet.
Modellen med synapser i de neurala nätverken är knapphändig och lämnar mycket oförklarat. Men det är en modell. Och jag tycker att den visar att människan har något som inte låter sig inarbetas i den statistiska konstruktionen. Detta något stavas inspiration.
Hur i helvete inspirerar man ett nätverk koefficienter? (Här finns utrymme för en djupare diskussion om livsåskådning och andlighet men eftersom jag inte har någon att diskutera detta med rekommenderar jag den som blir nyfiken att hitta mig och en dunk vin för att ta det vidare). Det gör man inte.
Människor är mycket, mycket mera än koefficienter i en statistisk modell. Människor är så oändligt mycket mer än vad som attribueras rollen ”elev”. Människor lär sig på helt andra sätt än de som stipuleras genom utbildningsväsendets försorg.
När jag förstod att det inte fanns någon framtid inom skogsforskningen för den som inte hade den akademiska titeln jägmästare funderade jag en stund på att söka utbildningen. Jag hade inte betyg nog, men högskoleprovet gav mig möjligheten. Utbildningen var fem år och endast en mycket liten del av innehållet tilltalade mig. Jag hittade en platsannons i DN istället.
”M2S – Multimedia Software Scandinavia AB söker programmerare”. Det lät intressant och jag skickade iväg en ansökan och blev kallad på intervju. Köpte mig en slips och drog till Stockholm. Det visade sig att jag råkade kunna precis rätt programmeringsspråk och jag hamnade ganska snart i en hetluft som på fem år tog företaget från 17 till flera hundra anställda via börsen och företagsförvärv i Tyskland.
Vad företaget sysslade med? Vad tror du? Inlärning, förstås. M2S hade en revolutionerande produkt kallad Wit (Windows Interactive Tutor) där en animerad pingvin (jo, det är sant) och ett bibliotek av pilar och ringar på ett mycket pedagogiskt sätt förklarade för användaren hur man gör när man till exempel skapar tabeller i Word.
Det där var ju jätteintressant eftersom det var precis den sortens frågor jag fick när jag var ”datahjälp” på SLU och för övrigt den typen av frågor jag fått alltsedan min omgivning begripit att jag begripit ”det här med data”. Efter några månader satt jag med kodfingrarna i syltburken och fick av bolagets grundare ta över rollen som utvecklare av den komponent i systemet som serverade kunskapen till slutanvändarna. Då från CD, med proffsljud pålagt i studio och med åtskilliga producenter som skrev manus, synkade ljud och skärmdumpar och lade in pingviner.
Dessa Wit-kurser var uppemot åtta timmar långa och sålde som smör. Utbildningsavdelningar köpte in kurserna på CD och gav till sina anställda istället för att skicka dem på kurser. Begreppet e-learning var fött och det frodades. Företaget växte och siktade på börsen, hamnade där, växte ännu mer, förlorade fokus på att leverera och bytte från ekonomiskt till finansiellt belöningssystem för att snart därpå hamna i ett så pass förvirrat tillstånd att en relativt spektakulär börskonkurs inte stod att undvika.
Hoppsan. Där blev det visst lite ”back-propagation”.
Yrkesmässigt var åren på M2S nästan obegripligt utvecklande. Det gav mig möjlighet att prova nästan vad jag ville och blanda mig i vad än för slags projekt och eller aktiviteter man kan tänka sig i ett tillväxtföretag som har tillgång till oändliga mängder riskkapital. Att det slutade som det gjorde var egentligen det kanske mest lärorika. (Här bor roten till mina tankar om ekonomi visavi finans. Ta det med en dunk vin också, tack.)
Under åren med M2S växte ett koncept fram – ett koncept som gick ut på att istället för att låta ett gäng konsulter skapa utbildningspaket på åtta timmar om populära standardprogram eller system som användes av tusentals människor (annars lönade det sig inte) så kunde man låta den som vet hur man gör spela in en kort film och skicka den direkt till de som behöver veta.
Sagt och gjort – ur konkursens aska uppstod SmartAss – produkten vars kundregister inleds med 0001: Learning by Doing ApS. Det är ju nästan symfoniskt vackert eftersom det också är exakt vad produkten gör – den ger någon möjlighet att visa någon annan hur man gör. Och den som får det visat för sig kan lära sig direkt genom att följa guiden. Att lära sig genom att göra.
Det där har jag pysslat med i elva år i fredags. Och eftersom allt i mitt liv varit en symfoni av 11, 22 och 33 så är det kanske inte så konstigt att det rister till lite i mitt universum vid passagen av elvaårsdagen – vem vet.
Det är aktuellare än någonsin, nämligen.
Jag och mina kollegor har beslutat att utveckla SmartAss ordentligt. Att göra det till ett verktyg inte bara för de större organisationerna utan att också ge möjligheten för en hel värld att visa andra hur man gör. Denna ambition kräver ett visst mått av utveckling och den utveckling som krävs är av en mycket speciell art, nämligen klientsidebaserad webbutveckling. Det handlar om att göra responsiva, snygga och användbara gränssnitt med hjälp av de bibliotek som finns för ändamålet.
Allt vi behöver är att hitta någon eller några utvecklare som kan göra det. Prototyper och specar är klara. Bara att tuta och köra. Trodde jag i min enfald.
Utvecklare av nämnda slag växer inte på träd, direkt. Den typ av kunnande (ursäkta ordvalet, förklarar sedan) som behövs är ganska precis samma som krävs för att skapa mobilappar till populära plattformar. Det är dessutom saker man inte får lära sig på t.ex. högskolan eller universitetet utan saker som enbart kan finnas, utvecklas och bibehållas i ett sinne som präglas av brinnande nyfikenhet.
Man finner sällan den sortens nyfikenhet hos utvecklare som gått den formella vägen och lärt sig allt om hur man skapar komplexa system och arkitekturer. Man finner den sällan hos konsultföretag som har mesta möjliga debitering som mål och gör man det sitter vederbörande instängd i en glasbur eftersom denne eller denna någon är för duktig för företagets bästa eftersom denna eller denne kan skapa gränssnitt som ramponerar en stor del av det underhållsbehov som gängse och mer traditionell webbteknik medför.
Detta är ju ett problem. Jag vill ta SmartAss till nästa nivå och det är något som egentligen kan gå ganska fort, men jag finner inte de där nyfikna sinnena, de där brinnande intressena. Inte ännu, men jag tror att vi är något på spåren. Visst - vi är ett glatt och kunnigt gäng som utvecklar systemet idag. Ingen av oss är direkt rädd för att lära sig nytt och jag får nog skryta med att vi lyckas hålla oss bra fast i framkanten men vi har ändå denna produkt att bära på och vi måste visa historiska hänsyn i vår utveckling vilket gör att vi helt enkelt behöver bli fler.
Det finns folk som är intresserade. De sysslar med open source-projekt eller skriver moddar till sina spel. Det är precis den sortens inställning vi behöver. När jag så hör Hennes moster prata om att det är svårt att få ut slika personer i arbete eftersom de saknar formella meriter tar det eld i bakhuvudet på undertecknad.
Att inte ha några formella meriter är – för det vi söker – den absolut bästa tänkbara meriten. Med risk för att trampa en och annan välutbildad tå samt att bi lite väl radikal i mina uttryck har vi närmat oss den fluffiga pudelns varma kärna med detta inlägg:
Det är lättare att lära sig om man inte vet en massa redan.
Det är jobbigare att ändra vad man lärt sig än att lära sig helt nytt.
Detta blir ju väldigt tydligt när man pratar mat. Vi har fått lära oss att vi måste motionera och käka en sunt varierad kost för att må bra. Så kommer det någon jävel och påstår att vi skulle må fan så mycket bättre av att inte alls äta särskilt varierat och att det här med motionen egentligen inte är något annat än valfritt tidsfördriv.
Vad fan säger människan? Dumjävel.
Jag menar – här har jag ansträngt mig. Jag har verkligen slitit med min mat för att inte tala om motionen. Jag är faktiskt duktig, jag. Har gott samvete gentemot mig själv för jag äger minsann ett gymkort jag och dessutom äter jag massor av potatis och det är nyttigt. Sådetså. Kom inte här och kom din lata fläsksmaskare.
För oavsett vad vi lärt oss är det svårt att släppa taget om det vi jobbat hårt med att omfamna som vårt eget vetande. I de neurala nätverken fanns verktyg för att slumpa om grundinställningarna när man kört fast i lärandet men vi människor – vi har ingen sådan funktion (annat än att förvirra varandra då förstås och där är vi inte tillräckligt förslagna tycker jag det verkar som).
Men vi har en annan sak som är mycket mer användbar. Vi kan inspireras - jajamensan, det kan vi. Och vi kan inspirera varandra. Och inspirationen fortplantar sig och sprider sig med varje sinne som dras med i vågen. Inspirationens kraft är vad som för oss ur de skålar av kontraproduktivt inlärda saker vi fastnar i ibland. Inspirationen är nyckeln till hur människor kan lära sig saker på ett naturligt och otvunget sätt.
Jag brukar inte sällan använda följande metod när man ställs i en situation där man måste prioritera: ”Vi gör det roligaste först”. Varför? Eftersom det går fortast. Varför? Eftersom vi är inspirerade. Saker går väldigt mycket fortare då, det tror jag inte att någon direkt har några invändningar emot.
Formellt lärande – det brukar kallas så. När man drar ihop människor att relativt passivt konsumera rätt svar för att i en stelbent och inte sällan socialt ganska baklänges situation försöka göra detta rätta svar till sin egen insikt och kunskap. Man lär sig att det är rätt så att man förhoppningsvis också tror på det och i sin tur kan sprida den rätta kunskapen. (Nu sken det igenom igen, inte sant?)
Informellt lärande – det kallas faktiskt så. Det är när man låter den som vill lära sig något följa sin inspiration. (Jag har från initierad källa fått höra att det var så Montessoripedagogiken startade men att det numera är lite svårt på grund av läroplanerna.)
Att göra det som är roligast först och att i ett slag lära sig det man behöver kunna för att göra det. Då går inlärningen som absolut snabbast och resultatet låter knappast vänta på sig. Att följa inspirationen, att ta fasta på vad som skiljer människan från en tvärdum statistisk modell.
Learning by doing. It’s the shit om man frågar mig. Allt jag verkligen kan och haft nytta av har jag lärt mig på det sättet. Och jag är långtifrån ensam.
Det där behovet av utvecklingskapacitet jag surrade om – jag vill lösa det på det sättet. Jag vill hitta de som är intresserade - inte kvalificerade. Jag vill inte ha de som redan kan det utan de som är villiga att lära sig. För om de inte redan kan har de en mycket bättre utgångspunkt. Jag vill samla dem och se till att de får lära sig samtidigt som de skördar frukten av sitt kunnande. Det enda de behöver lära sig är att inget är omöjligt och att alla svar finns där för den som är tålmodig att söka dem. Det är allt. Belöningen kommer inte från en extern lärare, coach eller motivator utan för den som är tillräckligt intresserad kommer det inifrån i den fantastiska känsla det är att se hur det man skapar växer fram.
Det är vad jag vill göra och det storskaliga experimentet verkar ha rätt förutsättningar precis här i Viken. Här finns precis lagom med människor för att få det rätt. Det verkar finnas initiativ som lagt en fantastisk grund och det finns nu en perfekt tidspunkt att starta upp ett fullskaligt experiment med informellt lärande som utgångspunkt och produktivitet bortom det förmodade som egentligen enda tänkbar konsekvens.
Trådarna kommer samman och jag ser det framför mig. Ett luftigt kontorslandskap. Det står ett biljardbord i ett hörn. Här finns inga skrivbord utan fyra stora konferensbord. Runt några av dem sitter några och pysslar med sitt. En del med lurar. De med lurar ”pluggar”. De följer en av de miljoner och åter miljoner guider som finns på YouTube och som visar dem hur man gör. De testar och labbar tills de får det rätt. De skickar in någon guide de själva skapat för kvalitetsgranskning och uppbär den vägen viss lön. Eller så plockar de ett projekt för fullbordan från ärendehanteringssystemets lista på uppgifter.
Några år senare är de förberedda för en arbetsmarknad som inte längre ens påminner om den arbetsmarknad de fick lära sig om innan de klev in i Projektets lokaler. Då – innan – pratade man om formella kompetenskrav. De som pratade om detta var rädda för att göra fel. De var rädda att anställa fel person med fel kompetens och blev inte mindre rädda då de ju visste att de inte visste vad det var de letade efter. På den tiden hade man ännu inte begripit varför det var så svårt att rekrytera säljare och chefer. Meningsfullhet hade ännu inte kommit upp på HR-avdelningarnas agendor – än mindre inspiration. I slutet av den hierarkiska epoken slog förvirringen till och inte ens lönen verkade ha någon effekt som belöning.
"Nu" – senare – är det lättare att se vad som hände. Ett generationsskifte inträffade och de som kom att bli de mest skickliga och ryktbara utvecklarna var de som lyckades sprida sin inspiration vidare till andra. Eftersom Sandviken begrep detta tidigt och startade konceptet BayInspired är man med i matchen i allra högsta grad. Inte nog med att Sandviken är en hubb för Open Source-utveckling – företag i och kring orten har tillgång till världsledande kunnande inom klientsideapplikationer.
Detta har fört med sig att flera företag nu nått avsevärda exportframgångar tack vara kund- och användarnära integration av själva inköpsförfarandet. För precis som med användarstöd ut till dåtidens stackars hunsade systemanvändare i storföretagen så är det ju så att ju enklare en sak är att beställa desto mer troligt är det att den blir beställd. Därför blomstrar Sandvikens exporterande företag i denna framtid.
Så. Det får vara bra där sålänge. Jag har mina betänkligheter om det verkligen är jag som ska dra i detta. Där finns mycket kul i livet. Mycket, mycket – och jag kan inte ens lura i mig själv att detta inte kommer att ta tid. Den saken får jag ta att fundera igenom, tror jag. För jag vet att det kommer att bli succé om det blir av. Alla gånger.
Det slår mig så här på sluttampen att det där med att prata inför folk kanske är kul av en anledning. Det handlar om att inspirera. Kanske är jag i grund och botten en lärare. Ja, jävlar.
För det är så jag vet att man lär sig.
Tittar man vid en godtycklig tidpunkt i min karriär så hittar man samma och åter samma gamla gnat; informellt lärande, upplevelsebaserat lärande, användarstöd, EPSS, just-in-time training – you name it. Det är vad jag pysslat med så gott som sedan jag lämnade det formella lärandet bakom mig – skolan alltså.
Kan det vara så att jag har lite av en fetisch? Eller att jag kanske inte älskade skolan av hela mitt hjärta? Universitetet vet inte hur jag ser ut. De tio poäng matte och statistik jag faktiskt lyckades ta mig igenom får utgöra det glänsande undantaget. Just den gången blev det nästan lite fånigt.
Jag fick jobb direkt efter gymnasiet. Min farsa fixade in mig vid institutionen för Virkeslära vid SLU (Lantbruksuniversitetet) knappa 50 minuters cykeltur från norra Uppsala där jag bodde. Jag fick jobbet eftersom farsan kände en inte direkt vanligt professor där och eftersom jag kunde programmera. Institutionen behövde en del hjälp med vad som då kallades ”datan”- alltså vad som idag är IT.
Till en början handlade det om att ta hand om alla frågor (vad som idag kallas support) som de anställda hade kring sina datorer och hur man fick det man ville att hända i dem. Parallellt med detta gled jag även in i ett projekt för statistisk analys av utfall kontra attribut på inkommande råvara i sågverk. Det är fortfarande det mest spännande jag någonsin jobbat med. Oslagbart, faktiskt.
Idén var att mäta inkommande stockars bulighet, avsmalning, barktyp och så vidare och mappa det mot vad som kom ur sågverket – d.v.s. kvaliteten på plankorna. Med en modell för detta på plats skulle man kunna välja timmer som lämpade sig för den sorts utbyte man ville ha och tvärtom. Idén var djärv 1994. Idag är den verklighet – inte tack vare mig, men ändå.
För att göra beräkningarna användes den inte helt okomplicerade metoden multivariant analys – ett statistiskt tillvägagångssätt ombesörjt av den redan då väldigt komplicerade analysprogramvaran SAS. Jag minns det lilla röda häfte jag lite skämtsamt fick låna av en doktorand jag glömt namnet på med orden ”här står hur multivariant analys fungerar”. Det var då jag anmälde mig till tiopoängskursen. Boken var i det närmaste oläslig.
Men skam den som ger sig – jag plöjde boken och även om jag inte förstod allt så fick jag ett mönster klart för mig. Ett mönster som jag kunde para med en annan tanke som härjat sedan det tidigare gymnasieåret – den om neurala nätverk. För den som inte vet vad neurala nätverk är så ska jag i korthet introducera ämnet. Det är inte helt säkert att läsaren kommer att vara ointresserad så var varnad.
Neurala nätverk är en statistisk modell som försöker efterlikna hjärnans arbetssätt för att fatta beslut utifrån en stor mängd data. Lät det konstigt, det där? Något som verkar underligt eller ringer en varningsklocka?
Va?
Var det någon som påpekade att vetenskapen faktiskt inte riktigt vet hur hjärnan fungerar ännu? Var det någon som kommenterade att detta med synapser och signalsubstanser kanske inte ens är en fraktion av sanningen? Så är det säkert men det gör ju knappast neurala närverk mindre spännande. Jag menar – om man lyckas simulera hur man tror hjärnan fungerar så vet man ju hur nära sanningen det är…
Hursomhelst. Man tar input, lägger den över ett antal noder och kopplar man den via ett nätverk av noder till en output. De mellanliggande noderna har var sin koefficient – alltså ett värde med vilket det ingående värdet multipliceras för att ge det utgående. Det resulterande värdet jämförs med önskad output och en skillnad mellan vad det neurala nätverket räknade fram och vad som var det rätta svaret räknas ut.
Skillnaden mellan rätt svar och det givna svaret räknas fram för nätverket som helhet och koefficienterna uppdateras var och en i förhållande till den ”träff-procent” som hela nätet hade. Låter det komplicerat? Lite osmidigt? Jo, det må vara hänt. Och i fallet med stockanalysen gav det inte heller några direkt häpnadsväckande resultat.
En enda gång har jag lyckats få ett neuralt nätverk att prestera. Känslan var magnifik. Jag byggde en enkel modell med hjälp av en kamera till min gamla Atari ST. Monokromerade bilden (gjorde den svartvit) och delade upp den i 32 stora fläskiga punkter som jag matade in i ett neuralt nät. Tanken var att systemet skulle kunna mappa en grafisk bokstav mot dess position i ASCII-tabellen – nära nog ett skolboksexempel. (Detta var mitt specialarbete på gymnasiets sista år. Det var inte särskilt tråkigt.) Nätverket skilde inte på alla bokstäver utan lyckades bara skilja grupper av tecken –det kunde se att ett tecken var T, Y eller P visavi B, D och R, men jag lyckades aldrig få det att lära sig hela alfabetet.
Jag menar – vad kan vara mer lärandeorinenterat än att försöka skapa syntetiskt lärande i en statistisk modell? Jag hade varken tålamodet eller tiden att slipa på nätverken till den grad som behövdes. Som det såg ut 1994 käbblade de lärde om huruvida man fick ingripa och peta på de individuella noderna/synapserna i nätverket för att få inlärningen att ”dra åt rätt håll”. Det fanns funktioner i verktygslådan att ”slumpa om” koefficienterna så att man kunde börja om ifall inlärningen låst sig i ett felaktigt läge.
Och det hände ofta. För om det är något jag lärt mig av pysslet med de neurala näten så är det hur lätt det är att lära sig fel. Jag tror att det har att göra med återkopplingen till koefficienterna (kallat ”back-propagation”, förresten – coolt ord, inte sant?). Att man hela tiden baklängesmatade nätverket med rätt svar. Detta är ju exakt vad man gör när man belönar elever som lär sig och inte belönar de som inte lär sig i ett klassrum.
Överhuvudtaget är likheterna mellan neurala nätverk och den klassiska klassrumsbaserade utbildningen inte direkt små. Och nu till det verkligt spännande för den som orkat hänga kvar så här länge. Finns du ens? Ge dig gärna tillkänna i kommentarsfältet så kommer biobiljetter med posten (maila din snigelpostadress till nej@olsbo-invest.com också, tack).
Jo. Vad är det som styr denna klassiska utbildningssituation, vare sig det handlar om att lära påhittade statistiska noder rätt koefficient eller om det handlar om multiplikationstabellen? Precis – det finns ett rätt och ett fel svar (eller flera). Och inlärningen förhåller sig till att mata tillbaka in i det lärande subjektet belöningen ”plingeling” för rätt och ”bööö” för fel. Med tiden reflexmässigt betingat och alltmer kultiverat för snabbare och snabbare inlärning hela vägen upp på Universitetet där så kallat fritt tänkande inom de av plingeling och böö markerade ramarna belönas med diverse titlar och ärbarhet så att hela detta system med back-propagation av små betydelselösa synapser kan fortsätta i generation efter generation.
Märks det att jag inte är imponerad?
Det är precis som med maten, faktiskt. Ingen andragångsbesökare på denna blogg har nog missat att jag glidit in i den kosttrend som kallas LCHF, ett naturligare sätt att äta om ni frågar mig. Jag har aldrig mått bättre och i likhet med många andra som äter på samma sätt är krämpor, sjukdomar och trötthet huvudsakligen ett minne från en svunnen tid fylld av kolhydrater och socker. (Mer om det i normaltillståndet.)
Jag är inte imponerad av ”den vanliga maten” eller livsmedelsverkets rekommendationer. Exakt lika lite imponerad som jag är av det system för utbildning vi har i vår del av världen faktiskt.
En god lärare – en god pedagog – vad utmärker denna? Att hon eller han förmår facilitera personlig utveckling trots det ramverk han eller hon befinner sig i – inte genom. Jag har mött kadrar av lärare som lämnat skolan bakom sig eftersom de inte mäktar med att slåss mot den väderkvarn som är byggd för att mala alla korn till exakt likadana små anonyma granulat av vitt kontraproduktivt mjöl så att vi kan fortsätta förneka oss vår potential genom inmundigandet av det dagliga brödet.
Modellen med synapser i de neurala nätverken är knapphändig och lämnar mycket oförklarat. Men det är en modell. Och jag tycker att den visar att människan har något som inte låter sig inarbetas i den statistiska konstruktionen. Detta något stavas inspiration.
Hur i helvete inspirerar man ett nätverk koefficienter? (Här finns utrymme för en djupare diskussion om livsåskådning och andlighet men eftersom jag inte har någon att diskutera detta med rekommenderar jag den som blir nyfiken att hitta mig och en dunk vin för att ta det vidare). Det gör man inte.
Människor är mycket, mycket mera än koefficienter i en statistisk modell. Människor är så oändligt mycket mer än vad som attribueras rollen ”elev”. Människor lär sig på helt andra sätt än de som stipuleras genom utbildningsväsendets försorg.
När jag förstod att det inte fanns någon framtid inom skogsforskningen för den som inte hade den akademiska titeln jägmästare funderade jag en stund på att söka utbildningen. Jag hade inte betyg nog, men högskoleprovet gav mig möjligheten. Utbildningen var fem år och endast en mycket liten del av innehållet tilltalade mig. Jag hittade en platsannons i DN istället.
”M2S – Multimedia Software Scandinavia AB söker programmerare”. Det lät intressant och jag skickade iväg en ansökan och blev kallad på intervju. Köpte mig en slips och drog till Stockholm. Det visade sig att jag råkade kunna precis rätt programmeringsspråk och jag hamnade ganska snart i en hetluft som på fem år tog företaget från 17 till flera hundra anställda via börsen och företagsförvärv i Tyskland.
Vad företaget sysslade med? Vad tror du? Inlärning, förstås. M2S hade en revolutionerande produkt kallad Wit (Windows Interactive Tutor) där en animerad pingvin (jo, det är sant) och ett bibliotek av pilar och ringar på ett mycket pedagogiskt sätt förklarade för användaren hur man gör när man till exempel skapar tabeller i Word.
Det där var ju jätteintressant eftersom det var precis den sortens frågor jag fick när jag var ”datahjälp” på SLU och för övrigt den typen av frågor jag fått alltsedan min omgivning begripit att jag begripit ”det här med data”. Efter några månader satt jag med kodfingrarna i syltburken och fick av bolagets grundare ta över rollen som utvecklare av den komponent i systemet som serverade kunskapen till slutanvändarna. Då från CD, med proffsljud pålagt i studio och med åtskilliga producenter som skrev manus, synkade ljud och skärmdumpar och lade in pingviner.
Dessa Wit-kurser var uppemot åtta timmar långa och sålde som smör. Utbildningsavdelningar köpte in kurserna på CD och gav till sina anställda istället för att skicka dem på kurser. Begreppet e-learning var fött och det frodades. Företaget växte och siktade på börsen, hamnade där, växte ännu mer, förlorade fokus på att leverera och bytte från ekonomiskt till finansiellt belöningssystem för att snart därpå hamna i ett så pass förvirrat tillstånd att en relativt spektakulär börskonkurs inte stod att undvika.
Hoppsan. Där blev det visst lite ”back-propagation”.
Yrkesmässigt var åren på M2S nästan obegripligt utvecklande. Det gav mig möjlighet att prova nästan vad jag ville och blanda mig i vad än för slags projekt och eller aktiviteter man kan tänka sig i ett tillväxtföretag som har tillgång till oändliga mängder riskkapital. Att det slutade som det gjorde var egentligen det kanske mest lärorika. (Här bor roten till mina tankar om ekonomi visavi finans. Ta det med en dunk vin också, tack.)
Under åren med M2S växte ett koncept fram – ett koncept som gick ut på att istället för att låta ett gäng konsulter skapa utbildningspaket på åtta timmar om populära standardprogram eller system som användes av tusentals människor (annars lönade det sig inte) så kunde man låta den som vet hur man gör spela in en kort film och skicka den direkt till de som behöver veta.
Sagt och gjort – ur konkursens aska uppstod SmartAss – produkten vars kundregister inleds med 0001: Learning by Doing ApS. Det är ju nästan symfoniskt vackert eftersom det också är exakt vad produkten gör – den ger någon möjlighet att visa någon annan hur man gör. Och den som får det visat för sig kan lära sig direkt genom att följa guiden. Att lära sig genom att göra.
Det där har jag pysslat med i elva år i fredags. Och eftersom allt i mitt liv varit en symfoni av 11, 22 och 33 så är det kanske inte så konstigt att det rister till lite i mitt universum vid passagen av elvaårsdagen – vem vet.
Det är aktuellare än någonsin, nämligen.
Jag och mina kollegor har beslutat att utveckla SmartAss ordentligt. Att göra det till ett verktyg inte bara för de större organisationerna utan att också ge möjligheten för en hel värld att visa andra hur man gör. Denna ambition kräver ett visst mått av utveckling och den utveckling som krävs är av en mycket speciell art, nämligen klientsidebaserad webbutveckling. Det handlar om att göra responsiva, snygga och användbara gränssnitt med hjälp av de bibliotek som finns för ändamålet.
Allt vi behöver är att hitta någon eller några utvecklare som kan göra det. Prototyper och specar är klara. Bara att tuta och köra. Trodde jag i min enfald.
Utvecklare av nämnda slag växer inte på träd, direkt. Den typ av kunnande (ursäkta ordvalet, förklarar sedan) som behövs är ganska precis samma som krävs för att skapa mobilappar till populära plattformar. Det är dessutom saker man inte får lära sig på t.ex. högskolan eller universitetet utan saker som enbart kan finnas, utvecklas och bibehållas i ett sinne som präglas av brinnande nyfikenhet.
Man finner sällan den sortens nyfikenhet hos utvecklare som gått den formella vägen och lärt sig allt om hur man skapar komplexa system och arkitekturer. Man finner den sällan hos konsultföretag som har mesta möjliga debitering som mål och gör man det sitter vederbörande instängd i en glasbur eftersom denne eller denna någon är för duktig för företagets bästa eftersom denna eller denne kan skapa gränssnitt som ramponerar en stor del av det underhållsbehov som gängse och mer traditionell webbteknik medför.
Detta är ju ett problem. Jag vill ta SmartAss till nästa nivå och det är något som egentligen kan gå ganska fort, men jag finner inte de där nyfikna sinnena, de där brinnande intressena. Inte ännu, men jag tror att vi är något på spåren. Visst - vi är ett glatt och kunnigt gäng som utvecklar systemet idag. Ingen av oss är direkt rädd för att lära sig nytt och jag får nog skryta med att vi lyckas hålla oss bra fast i framkanten men vi har ändå denna produkt att bära på och vi måste visa historiska hänsyn i vår utveckling vilket gör att vi helt enkelt behöver bli fler.
Det finns folk som är intresserade. De sysslar med open source-projekt eller skriver moddar till sina spel. Det är precis den sortens inställning vi behöver. När jag så hör Hennes moster prata om att det är svårt att få ut slika personer i arbete eftersom de saknar formella meriter tar det eld i bakhuvudet på undertecknad.
Att inte ha några formella meriter är – för det vi söker – den absolut bästa tänkbara meriten. Med risk för att trampa en och annan välutbildad tå samt att bi lite väl radikal i mina uttryck har vi närmat oss den fluffiga pudelns varma kärna med detta inlägg:
Det är lättare att lära sig om man inte vet en massa redan.
Det är jobbigare att ändra vad man lärt sig än att lära sig helt nytt.
Detta blir ju väldigt tydligt när man pratar mat. Vi har fått lära oss att vi måste motionera och käka en sunt varierad kost för att må bra. Så kommer det någon jävel och påstår att vi skulle må fan så mycket bättre av att inte alls äta särskilt varierat och att det här med motionen egentligen inte är något annat än valfritt tidsfördriv.
Vad fan säger människan? Dumjävel.
Jag menar – här har jag ansträngt mig. Jag har verkligen slitit med min mat för att inte tala om motionen. Jag är faktiskt duktig, jag. Har gott samvete gentemot mig själv för jag äger minsann ett gymkort jag och dessutom äter jag massor av potatis och det är nyttigt. Sådetså. Kom inte här och kom din lata fläsksmaskare.
För oavsett vad vi lärt oss är det svårt att släppa taget om det vi jobbat hårt med att omfamna som vårt eget vetande. I de neurala nätverken fanns verktyg för att slumpa om grundinställningarna när man kört fast i lärandet men vi människor – vi har ingen sådan funktion (annat än att förvirra varandra då förstås och där är vi inte tillräckligt förslagna tycker jag det verkar som).
Men vi har en annan sak som är mycket mer användbar. Vi kan inspireras - jajamensan, det kan vi. Och vi kan inspirera varandra. Och inspirationen fortplantar sig och sprider sig med varje sinne som dras med i vågen. Inspirationens kraft är vad som för oss ur de skålar av kontraproduktivt inlärda saker vi fastnar i ibland. Inspirationen är nyckeln till hur människor kan lära sig saker på ett naturligt och otvunget sätt.
Jag brukar inte sällan använda följande metod när man ställs i en situation där man måste prioritera: ”Vi gör det roligaste först”. Varför? Eftersom det går fortast. Varför? Eftersom vi är inspirerade. Saker går väldigt mycket fortare då, det tror jag inte att någon direkt har några invändningar emot.
Formellt lärande – det brukar kallas så. När man drar ihop människor att relativt passivt konsumera rätt svar för att i en stelbent och inte sällan socialt ganska baklänges situation försöka göra detta rätta svar till sin egen insikt och kunskap. Man lär sig att det är rätt så att man förhoppningsvis också tror på det och i sin tur kan sprida den rätta kunskapen. (Nu sken det igenom igen, inte sant?)
Informellt lärande – det kallas faktiskt så. Det är när man låter den som vill lära sig något följa sin inspiration. (Jag har från initierad källa fått höra att det var så Montessoripedagogiken startade men att det numera är lite svårt på grund av läroplanerna.)
Att göra det som är roligast först och att i ett slag lära sig det man behöver kunna för att göra det. Då går inlärningen som absolut snabbast och resultatet låter knappast vänta på sig. Att följa inspirationen, att ta fasta på vad som skiljer människan från en tvärdum statistisk modell.
Learning by doing. It’s the shit om man frågar mig. Allt jag verkligen kan och haft nytta av har jag lärt mig på det sättet. Och jag är långtifrån ensam.
Det där behovet av utvecklingskapacitet jag surrade om – jag vill lösa det på det sättet. Jag vill hitta de som är intresserade - inte kvalificerade. Jag vill inte ha de som redan kan det utan de som är villiga att lära sig. För om de inte redan kan har de en mycket bättre utgångspunkt. Jag vill samla dem och se till att de får lära sig samtidigt som de skördar frukten av sitt kunnande. Det enda de behöver lära sig är att inget är omöjligt och att alla svar finns där för den som är tålmodig att söka dem. Det är allt. Belöningen kommer inte från en extern lärare, coach eller motivator utan för den som är tillräckligt intresserad kommer det inifrån i den fantastiska känsla det är att se hur det man skapar växer fram.
Det är vad jag vill göra och det storskaliga experimentet verkar ha rätt förutsättningar precis här i Viken. Här finns precis lagom med människor för att få det rätt. Det verkar finnas initiativ som lagt en fantastisk grund och det finns nu en perfekt tidspunkt att starta upp ett fullskaligt experiment med informellt lärande som utgångspunkt och produktivitet bortom det förmodade som egentligen enda tänkbar konsekvens.
Trådarna kommer samman och jag ser det framför mig. Ett luftigt kontorslandskap. Det står ett biljardbord i ett hörn. Här finns inga skrivbord utan fyra stora konferensbord. Runt några av dem sitter några och pysslar med sitt. En del med lurar. De med lurar ”pluggar”. De följer en av de miljoner och åter miljoner guider som finns på YouTube och som visar dem hur man gör. De testar och labbar tills de får det rätt. De skickar in någon guide de själva skapat för kvalitetsgranskning och uppbär den vägen viss lön. Eller så plockar de ett projekt för fullbordan från ärendehanteringssystemets lista på uppgifter.
Några år senare är de förberedda för en arbetsmarknad som inte längre ens påminner om den arbetsmarknad de fick lära sig om innan de klev in i Projektets lokaler. Då – innan – pratade man om formella kompetenskrav. De som pratade om detta var rädda för att göra fel. De var rädda att anställa fel person med fel kompetens och blev inte mindre rädda då de ju visste att de inte visste vad det var de letade efter. På den tiden hade man ännu inte begripit varför det var så svårt att rekrytera säljare och chefer. Meningsfullhet hade ännu inte kommit upp på HR-avdelningarnas agendor – än mindre inspiration. I slutet av den hierarkiska epoken slog förvirringen till och inte ens lönen verkade ha någon effekt som belöning.
"Nu" – senare – är det lättare att se vad som hände. Ett generationsskifte inträffade och de som kom att bli de mest skickliga och ryktbara utvecklarna var de som lyckades sprida sin inspiration vidare till andra. Eftersom Sandviken begrep detta tidigt och startade konceptet BayInspired är man med i matchen i allra högsta grad. Inte nog med att Sandviken är en hubb för Open Source-utveckling – företag i och kring orten har tillgång till världsledande kunnande inom klientsideapplikationer.
Detta har fört med sig att flera företag nu nått avsevärda exportframgångar tack vara kund- och användarnära integration av själva inköpsförfarandet. För precis som med användarstöd ut till dåtidens stackars hunsade systemanvändare i storföretagen så är det ju så att ju enklare en sak är att beställa desto mer troligt är det att den blir beställd. Därför blomstrar Sandvikens exporterande företag i denna framtid.
Så. Det får vara bra där sålänge. Jag har mina betänkligheter om det verkligen är jag som ska dra i detta. Där finns mycket kul i livet. Mycket, mycket – och jag kan inte ens lura i mig själv att detta inte kommer att ta tid. Den saken får jag ta att fundera igenom, tror jag. För jag vet att det kommer att bli succé om det blir av. Alla gånger.
Det slår mig så här på sluttampen att det där med att prata inför folk kanske är kul av en anledning. Det handlar om att inspirera. Kanske är jag i grund och botten en lärare. Ja, jävlar.
För det är så jag vet att man lär sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
