Vardagssekten

Påbörjade påtittandet av en dokumentär härom kvällen. Att påbörjandet utvecklades dock till något annat så dokumentären förblev till största delen osedd noteras med stor tillfredsställelse. Nämnda ingress hann likväl sätta några tankar i huvudet på undertecknad.

Det handlade om sekter och så gott som all research verkade vara den Nya Zeeland-baserade organisationen Cultwatch’s förtjänst. Cultwatch har ett osedvanligt tekniskt och kristallklart budskap kring vad sekter är och gör. De likställer dessutom till exempel en ”driven” säljorganisation med sekters metoder och arbetssätt, något som jag många gånger under yrkeslivet upplevt stämma ytterst väl. Organisationen definierar begreppet sekt (”cult”) som följer:

”The modern definition of "Cult" refers to any group that uses manipulative psychological “Mind Control” techniques to recruit and control their members”.// “Secondly, the historical definition of a cult is any group, which claims to be a Christian group yet teaches something that is not primarily a Christian belief. “

Definitionen är alltså tudelad: 1) Man kontrollerar sina medlemmars sinnen för att bibehålla den 2) lögn kulten vilar på. Ungefär så. Vad som slog mig var redogörelsen för de sektistiska sinneskontrollmetoderna eller ”mind control”. Cultwatch hade sammanställt det så tydligt att jag nästan tappade andan (se Mind Control Toolbox). Här följer en mycket fri sammanställning/översättning:

1. Bedrägeri
Man lockar den troende skaran ner i grytan utan att på förhand röja vad inträdet i paradigmet innebär. Väl i grytan höjer man värmen och steg för steg ökas trycket på deltagaren. Hela sanningen är endast känd av ”prästerskapet”. Man får alltid två belöningar för varje smärtsamhet.

2. Exklusivitet
Man spelar på motpoler och framhäver den egna sektens utvalda överlägsenhet visavi andra grupperingar och sin omvärld. Man skapar härmed objekt för rädsla likväl som man säkerställer att medlemmen lever under vördsam tacksamhet för uppbärandet av det egna medlemskapet.

3. Rädsla
Makthavarna inom sekten ska fruktas. De besitter sina krafter och sin auktoritet för att hålla sekten samman och för att ta fajten med den jättejättefarliga omgivningen. Den som inte lever efter sektens pekpinnar skall frukta följderna av sitt agerande. För att inte tala om rädslan för andra medlemmars repressalier mot en svikare.

4. Samhörighet
Som medlem i sekten får du ett socialt sammanhang och en påtaglig, taktfast gemenskap. Eftersom denna samhörighet är hårt socialt villkorad blir den efter den initiala rosaskimrande förälskelsen till ett allt tyngre socialt ok av förpliktelser och påtvingad konformitet.

5. Kontrollerad information
Sekten ser till att medlemmarna inte kontamineras med den ondskefulla omvärldens giftiga information. Man skärmar av sig och hörsammar enbart av ledarna utsedda informationskanaler som inte riskerar att förgifta medlemmarnas sinnen.

6. Inpiskning och spioneri
För att var och en ska leva i fruktan av god kvalitet krävs att alla i sekten är poliser gentemot varandra och snabbt rapporterar eller ingriper vid brott mot konventionerna. Bäst av allt är om den kultur som råder har inbyggda bestraffningsmekanismer mot de som inte är karaktärsfasta eller energiska nog att leva upp till sektens krav. Social utfrysning är mycket användbart som påföljd och kan dömas ut av vem som helst när som helst.

7. Laddat språk
Ett språk laddad med dömande och utpekande termer – specifikt för sekten – förstärker skärpan i det man fruktar och ökar också klyftan mot sektens omvärld. Laddade ord, tydliga avståndstaganden och välslipade sarkasmer som får den verbalt offrade att falla i en flod av omvärldens hånskratt kan vara goda exempel.

8. Makten över tiden
Sekten ser till att medlemmarna hålls upptagna och tidsmässigt inrutade så att de inte får tillfälle att stanna upp och reflektera. De hålls när utmattningsgränsen i ett läge där de är värnlösa inför de övriga metoder de utsätts för och kapitulerar inför det schema de vet att de inte rår på.

9. Makten över relationerna
Djupa relationer skapar förtrogenhet och i förtrogenhet kan de celler av insikt och sammansvurna kritiker till sektens inriktning som verkligen riskerar att utmana ledarskapet växa sig starka. Sekten vill därför kunna styra vem som umgås med vem under diverse olika förevändningar i rent förebyggande syfte.

10. Personlighetsförändring
Medlemmen bryts sakta men säkert ner genom fruktan och social kontroll. När man väl är nedbruten startar indoktrineringen. Man fyller det uttömda sinnet med det egna budskapet och når såsmåningom det fullt indoktrinerade skedet då medlemmen fått sitt mentala innanmäte utbytt mot det av sekten önskade.


Så. Det där var ju egentligen inte något annat än logik och man kan väl inte annat än föreställa sig alla de vanvettiga sekter som korvstoppar sina stackars vilsna själar till medlemmar med allt från att man kommer att bli hämtad av de intergalaktiska hjältarnas UFO-eskadrar till att man begår rening och bättring genom att ha mycket och riktigt smaskigt sex med sektens ledare.

Men vad som slog mig när jag såg dessa faktorer spaltas upp var att de in i minsta detalj beskriver de grundläggande mekanismer som styr vårt västerländska samhälle. Tillåt mig exemplifiera:


1. Bedrägeri
Vi, de fria västerlänningarna, äger vår fullkomliga demokratiska frihet att välja vilket av de likadana partierna som helst att styra vår av de internationella skuggorganisationerna bakbundna parlament i den riktning som Bilderberggruppen årligen fastlägger. Vi får använda våra pengar som skapas ur ingenting av bankerna för att köpa saker som konstruerats för att gå sönder samt välja bland snarlika försäkringsbolag, teleoperatörer och pensionsfonder.

2. Exklusivitet
Vi, de fria och priviligierade västerlänningarna, har kommit till den materiella välståndsnivån där ingen religion längre behövs. Vi har rest oss ur det armod tredje världen genomlider och har lagt arabvärldens barbari bakom oss. Vi har allt som är värt att ha och ska vara tacksamma just för den saken. Vi måste emellertid ta oss i akt för barbarerna vill inget hellre än att vrida dessa privilegier ur våra händer.

3. Rädsla
Vi, de priviligierade västerlänningarna, har fiender bakom varje buske såväl inom som utanför vår egen, priviligierade värld. Terrorister försöker med sina desperata och dödsföraktande medel bomba hål i vår fredliga folkvalda demokrati. Opinionsbildare och sanningsaktivister hotar det globala samförståndet med sina subversiva tankar om separatism och småskalighet för att nämna några exempel. Vi behöver ett starkt försvar och en stark kontrollapparat för att värna vår frihet såväl internt som externt.

4. Samhörighet
Vi, de strävsamma västerlänningarna, sköter vårt jobb, betalar vår skatt och bidrar genom konsumtion till att hålla samhället i progression och utveckling. Vi gör som medvetna konsumenter våra val och i den beräkningen är ju ekologiska aspekter en viktig faktor. Att inte jobba, att inte delta i samhällets aktiviteter – är en styggelse. Den som är arbetslös är också rättslös och den som väljer att inte göra rätt för sig har inget att vänta sig från samhället annat än fördömande.

5. Kontrollerad information
Vi, de upplysta och välinformerade västerlänningarna, kan skatta oss lyckliga åt de objektiva och kvalitetssäkrade nyhetsmedia som finns till vårt förfogande. I ett väl etablerat och mycket koncentrerat ägt nätverk av nyhetsbyråer, tidningar och TV får vi de rätta nyheterna berättade för oss. Våra nyheters skapare vet precis hur de ska lägga upp flödet för att vi ska erhålla de rätta värderingarna och piska in de rätta budskapen i våra barn och vår omgivning. Vår välsignade mediaapparat förser oss också med tabun och tydliga linjer utanför vilka man inte resonemangsmässigt kan röra sig utan de mest svidande sarkastiska piskrapp.

6. Inpiskning och spioneri
Vi, de trygga och säkra västerlänningarna, måste fullgöra vår plikt gentemot varandra och oss själva genom att bevaka våra intressen. Vi har en skyldighet att skydda oss och varandra och måste rapportera misstänkt aktivitet till myndigheterna. Den som inte har något att dölja har inte heller något att frukta. Vi måste också i vardagen skydda vår kultur genom att snabbt och resolut förlöjliga den som tänker utanför de fastlagda ramarna med tillmälen som till exempel foliehatt eller förvillare.

7. Laddat språk
Vi, de upplysta och välsignade västerlänningarna, måste vara tydliga i budskapet gentemot vår omvärld. Vår livsstil måste värnas. Alla som bär en blöja på huvudet ska jagas och rökas ut ur sina bergshålor. Gud är med oss. Att göra rätt för sig är allas plikt. Fråga inte vad västvärlden kan göra för dig – ställ dig istället frågan vad du kan göra för västvärlden. Stora ord är vad vår välsignade civilisation vilar på. Dyrka dem!

8. Makten över tiden
Vi, de duktiga och punktliga västerlänningarna, lever efter ett gemensamt mönster i respekt för tiden. Våra tåg ankommer på sekunden (annars bryter vi ihop) och vid sen ankomst till arbetet ska den dåliga människan straffas kännbart. Vi måste lära våra barn att respektera tiden och att sätta samhällets tidsmässiga rutnät på den piedestal av respekt den förtjänar gentemot den biologiska klockans syndiga lust att sova om morgonen, gassa i solen en varm dag eller njuta av livet utan klockan på armen.

9. Makten över relationerna
Vi, de självständiga och självförverkligade västerlänningarna, är alla vår egen lyckas smed. Ingen är fullvärdigt framgångsrik i skuggan av sina föräldrar eller sin uppväxts bygd – nej, för att bevisa för oss själva att vi verkligen duger något till måste vi först lämna alla de som gjorde oss. Bryta med våra föräldrar och barndomsvänner och göra vår lycka i de stora städernas anonyma maskinerier för att sedan återvända som ärade, kapitalstarka hjältar. Vidare får vi inte låta den egna familjen grusa våra karriärsmöjligheter utan vara noga med att inte känna dåligt samvete vid inlämning av barn på förvaring.

10. Personlighetsförändring
Vi, de trogna och etablerade västerlänningarna, har som lagstadgad skyldighet att se till att våra barn kommer iväg till skolan i tidig ålder. Visst, det blir lite jobbigt för dem när de tvingas upp tidigt och måste sitta tysta i bänken istället för att leka och lära sig genom nyfiken erfarenhet. Och visst, de kan bli såväl trötta som sjuka av den omställning skolgången implicerar. Men det är först då – när de mött disciplinens ansikte - som deras sinnen öppnar sig för det västerländska evangeliet och de kan förstå att framgång går via bildning och arbete för att tjäna penningen till vad som gör en god människa. Impulser, känslor och planlösa lekar har ingen plats och måste rensas ut.

Så, det var dagens fundering. TGIF, btw.

Synkront

Det känns som att vandra på en igenvuxen stig. Inte en chans att ögat ser vad som döljer sig under vegetationen. Inte heller tanken kan bedöma terrängen och utifrån de synliga parametrarna lämna en lämplig instruktion till fötternas motoriska enheter. Det kunde lika gärna vara totalt mörker, även om skönheten i sceneriet då skulle förspillas.

Så länge det stämmer visar sig tecknen med tilltagande täthet. Från symmetrier i ord, nummer och formspråk till uppdykande människor och kontakter som sker utan någon som helst relevans för den gängse, holistiska världen. Jag vet inte om det är den massliga resningen av vibrationen som pågår eller om det helt enkelt är inbyggda, förutbestämda symmetrier utifrån min egen belägenhet. Jag vet bara att det absolut inte kan vara vad man lite slarvigt brukar kalla för slumpen. Den finns nog snarare inte.

När känslan får styra stegen hamnar fötterna varje gång på något stadigt. Det känns som en varm, krattad sandgång, omsorgsfullt övervuxen och begravd under snårskogen för mig att finna under min vandring här. Stigen korsar andras och vi får vandra tillsammans, utbytande tankar och funderingar i sensationen kring de uttalade ordens kraftfulla mening.

Jag har kämpat för att inhämta kunskap och färdigheter. Jag har samlat på mig erfarenheter och begått dyrköpta misstag. Jag har betett mig illa mot människor och djur, förolämpat och tagit min egen framgång och njutning på andras bekostnad. Jag har fått tillbaka med samma mynt. Stigen har funnits där under fötterna hela tiden men jag har varit upptagen att slåss med vegetationens taggiga snårskog.

Jag – precis som alla andra – har alltid fått höra vilka fel jag gör. Att jag är skenhelig och försöker spela god. Jag har så ofta fått höra att det inte är jag utan något slags tanke som talar. Kanske är jag då snarare den tanken? Rent konkret har det varit propåer om att jag inte ska låna ut mina saker och att jag ska sluta vara så förbannat öppenhjärtlig. Att jag inte ska bjuda hem gäster, att jag ska behålla det jag fått för mig själv och att jag ska stå på mig mera; gärna på andras bekostnad. Men det är när jag lytt min dåtida omgivnings råd att spela en annan roll som synkroniciteten försvunnit och den törniga snårskogen vuxit upp längst mina vader med sikte på mitt hjärta.

Jag har hunnit göra en hel del djävulskap i detta liv, men mer sannolikt är väl att jag varit en riktig skitstövel i något tidigare. Nu får jag smaka på en annan variant och jag vill inget hellre. De förorättade provokatörer som gapande står längst min stig och försöker förse sig av min energi i sin skränande jakt på anledningar att försvara den egna oförrättens fortlevnad har varit många. De försöker säga mig något. Och jag börjar förstå vad det är.

Deras ord säger mig att jag måste bli som dem. Att även jag måste börja döma, hata och dra till mig det förtryck som skulle kunna ge mig alibit att vara bitter. De skriker åt mig att jag måste ta ställning och de talar med all önskvärd tydlighet om – från djupet av sina oförrätters gropar – att det är just deras obalansers anledningar som är mina att hata.

Jag önskar att jag kunde. Eller att jag åtminstone kunde förstå varför. Men jag kan bara följa stigen. Vart den leder har jag ingen aning om. Det är därför här och nu äger den relevans det gör. Det är också därför jag inte kan bekänna mig till tvärsäkerheter. Jag tycker om livet som det är och i detta nu. Om jag har en vilja att förändra det så är det genom att lösa upp andras knutar precis som jag fått hjälp att lösa upp mina egna.

Det blir bättre

Vissa dagar får man tydligare tecken än andra på att allt blir bättre. De kommer oftast från barnen- logiskt nog. Som när den Lille valde att ta med sig en flicka som är ett år yngre hem att leka med på eftermiddagen igår. Under min skoltid hade det varit ett socialt självmord och ett mobbens bränsle, men denna septembereftermiddag stod de sjuåriga grabbarna och gapade inför den Lilles mod att inte låta just den saken hindra honom.

Världen håller på att bli bättre och det är naturligtvis barnens förtjänst ytterst. Barnen och lärarna i just denna skola har fått mig att omvärdera allt jag själv upplevt från skoltiden. De har fått mig att se hur det elände jag förknippat med utbildnings- och fostringsmaskinen kan vändas och hur verkligt öppna och goda människor kan få en långt tidigare start i livet genom vuxna som inte helt och hållet låter sig riktlinjekidnappas utan låter sin personliga önskan bli en del av gärningen.

Om golf och livskunskap

Det faktiskt oväntade ämnet golf kom upp över lunch. Det var ytterst länge sedan och jag vet att jag måste ta med mig en skottkärra bollar vid nästa niohålsrunda. Om den inträffar. Dock ledde diskussionen in på golfens mer – ska man säga subtila – områden. Hur golfen som sport faktiskt skiljer sig från andra sporter.

För när man spelar golf spelar man mot sig själv. Systemet med poängbogey är kanske det mest uppenbara i sin konstruktion, men även längre ner i sportens konstruktion återfinns mönstret. För vad det handlar om vid sidan om den perfekta swingen, den millimeterfina avståndsbedömningen och förtrogenheten med banan och utrustningen så handlar det om att spela med känslan.

Det handlar om att inte se bollen åka i bunkern utan att se den gå upp på green, tätt intill flagg. Det handlar om att inte tänka på vad som gått dåligt utan visualisera den strålande vändningen. Det handlar om att inte av rädsla för att se dum ut tveka att ta ett steg tillbaka och börja om när man vet att det kommer att gå fel.

Golf tränar spelaren att träna tankens kraft och kanske framförallt att tysta det egna huvudet. Vi kallar det koncentration, men handlar det inte om att få tyst på alla de tjattrande små röster som bor i vårt evinnerliga förnuftsmässiga malande. Tänk inte om och hur. Bara se det hända. Låt känslan av den perfekta bollträffen och den båge bollen beskriver komma lite, lite före slaget. Lev med bollen och styr den i tanken även efter slaget.

Jag var aldrig vass i Golf. Jag var alltför nervös och nederlagsorienterad då jag spelade. Men jag anar att där finns något riktigt läckert att återupptäcka om det någon gång återkommer i intressets fokus. Och jag njuter att höra de som utövar sporten inifrån som en utveckling i konsten att leva berätta. Hur man vid applicering av just de tankebanor och mentala tekniker som gynnar golfspelet får livets kraft med sig.

Det får även en sporthatare som jag att lyfta ett beundrande ögonbryn.

Skrammel från tystnaden

Det har blivit lite tyst härifrån. Orden sover och dess mening ligger på tillväxt. De yttre – mer världsliga riket – skruvar upp sin absurditet. Jag finner inte längre någon mening i att kommentera det. Det – som allt annat – är vad det är och blir vad det blir. De nära samtalen är viktigare. De som sker i den verkliga verkligheten. Den småskaliga. Och till följd av den ur omständigheterna så bländande belysta intensiva insiktsfullhet i det allra, allra närmaste med en sublimt efterlängtat ventil för utökandet av detsamma.

Rytmen. Den sanslösa, dundrande rytmen som återspeglar livets puls - även de försvunnas. De kan göra så mycket mer nu när de inte är fysiskt fjättrade i rumstiden. Bara att glädjas vid åsynen av deras vilja och även i utövandet förbehållslösa kärlek. Rytmen strömmar ur de källor som var på väg att sättas igen. Och ur den baslåda jag äntligen kommit mig för att montera i bilen. Mitt musiktempel.

Avslutningsvis - detta med tiden. Finns den så länge som vi fortsätter att planera in saker i den, kanske? Den dag vi alla lever i nuet försvinner den alltså. Logiskt, eller? Det fortsätter sannolikt att vara ganska tyst här. Njut av tystnaden - den kan vara över vilket ögonblick somhelst.

Ärlighet vs. öppenhet

I videoaffären såg det ut som ett lysande uppslag. "The Invention of Lying". En film som tog sitt avstamp i en parallell värld där lögnen inte fanns och där mediakonsumenten skulle få följa det sannolikt absurda i att lögnen gör sitt inträde i en lögnfri värld.

Nu behövdes det inte så många bildrutor för att begripa att just denna rulle inte ens skulle kunna snudda vid den enastående möjlighet till skratt som faktiskt gavs i upplägget. Avbruten mediakonsumtion, således. Men med en i och för sig ganska självklar men icke desto mindre distinktion noterad.

Att inte ljuga och att inte säga vad man tycker är två väldigt olika saker. Exakt lika olika som att vara ärlig eller låta varje tanke formas som ord. Det var just där filmmakaren i detta fall gått bet, beklagligtvis.


Drömmen var lite speciell i natt. Jag stod i kassan på en okänd ICA-butik. Jag skulle köpa en skinkstek (fråga mig inte varför). När det blev min tur kände den mycket androgyna kassören igen personen bakom mig och plockade dennes skinkstek ur vagnen med orden "den här ska du inte betala för", packade den i en VIP-påse och lade den åt sidan utan att ens titta på mig.

När det så blev min tur betalade jag min skinkstek och påpekade: "Du - det där var inte särskilt snyggt. Det är precis sådana saker som får mig att sluta handla på ett ställe". "Vaddå?". "Att du inte ens tittade på mig utan tog killen bakoms skinkstek först". "Men vaffan". "Ok, ok. Om jag hade varit du så hade jag velat veta. Nu är jag ju inte du, så du får göra vad du vill med min anmärkning".

Därefter fick jag vidare ut från ICA, genom Högbo Brukshotell som denna dag mer eller mindre tillfälligtvis inrymts i cityterminalen. Ut genom dess mediacenter ("sponsored by Sony") vidare till den enorma hangar där kändisars hundar kunde få gratis tvättning och där någon terrierartad kändishund som faktiskt så exakt ut som en liten drake med spetsig svans och allt som bäst ruskade av sig under en handduk.

Vidare ut genom uppgången mot Klarabergsviadukten. Där träffade jag en gammal klasskompis. Han var helt insvept i grått tyg och förklarade att helkroppsstickningstältet till höger runt hörnet var det senaste. Jag beslutade att sticka (obs, ordvits) dit. Och vaknade med en mycket förvirrad tanke i huvudet. Drömmen som gick i något slags Michael Mann-stämning fastnade lite på tvären. Så varför jag beskriver denna nonsensdröm? Eftersom jag dagen till ära inte hade något vettigt att skriva.


Jo, en sak av relevans blir det faktiskt. Noterat inombords men också bara där. Den lilles ord om den eviga kärleken. Jag skulle ha kunna skriva en hel avhandling utan att få till det. Han sammanfattade det i en enda mening och en handgriplighet. När han blir vuxen får han beskriva det själv, men jag kan glatt notera att vad jag så utförligen fått beskrivit för mig just via drömmar också sammanfattas av föremålets för nämnda kärleks avkomma. Läckert!

Fredagsblandning

Det enda man verkligen vet är att man inte vet. Med den vetskapen så vet man i alla fall en sak.

Jag var förbryllad över dagarna som föregick. De var kanske den parallella nedbrytelseprocessen. Det är ju inte längre så märkligt hur sömn och sinnesfrid rubbas inför något som kommer att inträffa. Det är inget annat än logiskt att man känner sig trött före det att ett utmattande skeende tar sin början. Man får bara försöka bortse kring en och annan invand teori om vad tiden är.

Återblickar och reflektioner är oundvikliga. Tydligast i detta skede är detta med sorgens manifestationer och energitransaktionerna. Den redan berörda om sammanbrottets alibi visavi den avvaktande obestämdhetens misstolkade styrka och regelrätta stöld av energi ur obestämdhetens skål. Ett säkerligen omedvetet men inte desto mindre energipredatoriskt beteende inför skeenden med tillräcklig potentialskillnad. (”De olyckliga flugorna flockas kring sorgens sockerbit”)

Leder mig att tänka på den gamla goda föro-rätten. Rätten att känna sig förorättad. Är den inte egentligen samma sak? Yes! De har behandlat mig som skit - underbart! Nu får jag äntligen anledning att kanalisera allt skit inom mig gentemot dessa jävla kukskallar som betett sig så illa. ALLT är deras fel. Fyyy faaan för dem! På dem bara - de har gjort mig illa! Och nu ska de få lida för allt som någonsin varit fel. Det är fantamig min rättighet att hata. Ett förorättat, helgjutet, lite hemtrevligt och totalt blint hat. Fy fan vad det är synd om mig…

Rätten att känna sig förorättad och rätten att bryta samman inför en trasig maska i offerkoftan är bästa kompisar. De kommer ur ängslan och vilsenhet men ges sådan exponering och absurd uppmärksamhet att de växer sig större än de enklare mer glädjebaserade levnadsmönstren. De hindrar barnet att uppleva varje form av smärta, står i hörnet av skolgården och viskar, går på krogen och spanar på lämpliga förorättningsobjekt och frossar i sjukdomar och diagnoser. De startar till och med skeenden som föranleder de förorätter och sorgebrunnar de själva hämtar sin energi ur.

Föro-rätten ger också motivation för den förorättade att se den icke förorättade som respektlös. Det är nog i och för sig ganska sant, ty den som beslutat sig för att leva utifrån det andra perspektivet är en nonchalant jävel. Det måste man vara. Om man konsekvent och taktfast håller sig undan från den negativa energin och lever på den glada sidan av livet. Är man en smitare eller har man begripligt något stort?

När man läser texter av de som frälst sig själva från ondska och negativitet infinner sig ibland den där känslan av spysjuka på florsocker. Jag skulle nog kunnat citera mig själv men tar Mikael Cromsjö (vaken.se) som under rubriken ”Att vakna upp till lycka” skriver: ” Jag förstod nyligen att lycka inte är en känsla utan en handling. En handling som vi brukar kalla "att uppskatta" eller att älska. När vi kan uppskatta någonting så mår vi bra. Just nu när jag skriver det här så tänker jag på att jag uppskattar dig”. Mycket bra skrivet, förresten.

Det är klart att från det förorättade perspektivet likväl som offrets perspektiv så blir uttalanden som dessa nästan äckliga. De bidrar till än mer aversion mot de på utsidan och kastar litervis med diesel på de flammande förorättslågorna. Precis som det faktiskt går åt det andra hållet också. För den som söker hålla fast vid sin egen lyckliga harmoni söker älska och förstå allt och alla. Det blir en personlig plåga att se de förorättade hata. Allt hat blir en personlig sak. Eftersom alla är samma, egentligen.

Där har vi kanske ställningskriget. Mellan som finner tillfredsställelsen i att vara olyckliga och de som finner den i att vara lyckliga. Var och en sin egen extrem till alienering av sin motpart och därmed också sig själv. Var och en med uttolkandet av den yttersta tidens förestående rättfärdigande av det egna synsättet. Från ”Världen går under och alla kommer att slitas i små, slamsiga skrikande stycken” till ”Vi kommer att upplösas i ett rosa moln av förbehållslös kärlek”.

Men handlar det om att ha rätt, egentligen? Inte riktigt säker på den saken längre. Om allt som har varit, finns och framförallt är bär vittnesbörd om kontrasternas verkan i högst materiell form så blir det mer påtagligt. Varken den förbehållslösa kärleken eller det förorättade hatet är lösningen för en hel mänsklighet tillsammans. Det är kanske snarare ytterlighetsmarkeringarna för den verktygslåda vi har att jobba med i denna livets lärobok. ”På varje komplext problem finns en lösning som är snabb, enkel och fel.”

För vem har inte varit offer? Vem har inte varit förorättad? Och vem har inte känt lycka, tidlöshet och hänförelse? Det ändrar sig över tid i stort och i smått som krusningar, vågor och olika men sammankopplade oceaner. Upplevelserna som formar oss kanske i sin tur formas av vad vi behöver för att komma vidare. Ett antagande som känns nästan mer rimligt än något annat.

Det är klart att där jag står nu har jag en viss utsikt. Det jag ser är min verklighet, mina värderingar, mina önskningar och min potentiella tillfredsställelse. Det som tillfredsställer mig allra mest just nu är att se människor byta kapitel. Att se dem som lämnar något jobbigt bakom sig och skrattande tar sig an en ny epok, precis som jag själv nyss gjorde. Kanske eftersom jag tror mig veta hur kul de kommer få när de slutar be om ursäkt för sina känslor och önskningar.

Från mitt (nuvarande) perspektiv blir det väldigt fel när man måste kriga. När man måste döma andra som helhet istället för att plocka det som är bra och låta det som är dåligt ha sin gång. Jag tycker att det är så oändligt vackert när man kan tycka om människor för vad de är – eventuella brister och obalanser inkluderat, men inte för den skull drunkna och slukas av de bristernas och obalansernas inferno utan istället stå där vid sidan. Trygg och kärleksfull inför såväl den man betraktar som inför sig själv.

Att kunna vara uppriktig och ärlig, men ändå tyst. Att låta de som är av en annan åsikt eller inriktning få köra sitt race till dess de själva kommer till den insikter racet har förutsatt sig istället för att springa framför på vägen och skrika åt dem att stanna.

Från mitt (nuvarande) perspektiv är nästan alla konflikter missförstånd. Även de djupaste energikonflikter kan jag få för mig att tillskriva missförstånd. Den som aldrig upplevt den där kittlande känslan av kärlek och hänförelse kan nog tänkas bli rädda för den och kanske istället bekämpa det man inte tror sig själv ha möjlighet till enligt principen ”genom att förminska andra blir jag själv större”.

Krig, övergrepp och grymhet har kanske också sitt ursprung ur missförståndet att man måste vara en bra människa och bekämpa den ondska man kanske lika gärna bara kunna tiga ihjäl. Inte tiga ihjäl som i att låssas att det regnar utan som i att helt enkelt inte ge det man vill bekämpa någon energi. Kväva det. Grymt, måhända men ganska mycket lättare än att rada upp en beväpnad armé av köpta själar.

Och förtrycket, då? Förtrycket av andra människor, trosinriktningar, kön eller vad det nu än må vara. Vad är det för något – egentligen? Kanske först och främst en rädsla för kraften i det man förtrycker. Människans inneboende kraft. Den som finns att hämta i att inte fokusera på sina brister, tillkortakommanden eller fel utan bara vara, känna och låta vad som sker ske utan krav. Den kraften finner jag personligen mest intressant och ser dess systematiska förtryck mycket väl. Från mitt (nuvarande) perspektiv.

(Kommentera på, bara. Jag svarar om jag har lust ;-)

Luckor i fält

Livets slut börjar bli en frekvent besökare. Dess medfödda och inneboende motpol I olika former, väntat oväntad och stickande påträngande stillsam. Obevekligt verksam utifrån vad som från en början ser ut att vara en kal, blek yta av ingenting. Det görs plats för tomheten på alla de fält som tidigare beströtts med kärlek och oro. De ytor som tidigare handlat om hur och när. Och kanske varför. Alla de små tankarna blir taggar att reta den framväxande saknaden.

Luckorna. Med tiden öppnar de sig i fälten. Av tiden. I tiden. För strömmarna att börja verka. Så att vad som varit kärlek, oro, samtal, rutiner och tystnad kan börja röra sig igen. Men till dess byggs proppen upp. Växer till sig. Attraherar mer och mer av livet i sin stillsamt och därför knappt märkbart växande gravitation. Och så en dag är den så stor att den inte går att bortse från längre. Den har samlat på sig allt som tidigare strötts över fälten. Allt ackumulerat i en liten, oändligt tung klump. Luckorna sprängs en sådan gång. Klumpens materia kan finna möjligheten att strömma.

Alla har sitt sätt att ta det. Det som strötts över fälten är även i sig ett kraftfält. Hos vissa väller kraften i kraftfältet fram. Och den fallucka man stått på får äntligen möjlighet att öppna sig. Alla livets ackumulerade ledsamheter får en möjlighet att leta sig ut med ett fullgott socialt alibi. Själva händelsen, tomheten, frånfället – är kanske ett gravitationscentrum för dessa processer. Serverat som möjlighet för var och en som behöver att släcka sin törst på tårar.Den tysta sorten låter inte låter luckan under fötterna ge vika – kanske för att den inte finns. Det är den där som kanske finns mitt i skeendet men som ändå står en bit bort när de svartklädda gråterskorna samlas. Att avkrävas manifestation av en tomhet man ännu inte begriper knyter bara knuten än hårdare.
Från då.

Oron bereder plats för tomheten. Kärleken ger plats för saknaden. Det tar tid innan luckorna öppnas och när de väl börjar göra det skuttar man runt och hoppar på dem för att stänga dem till dess de blivit så många att man inte längre hinner med. Till dess man inte längre har något val utan står där på det öde fältet och känner vindarna stiga runtomkring. Känner värmen i strömmen. Och ser riktningen. Rätt upp, till de som lämnat oss men som aldrig, aldrig någonsin försvinner.

(Jo, jag har stängt av kommentarer till detta inlägg. Se vidare denna plats för kommentarer.)

Plats för kommentarer

Eftersom jag inte har någon annan plats att posta lite personligare tankar så tänkte jag fortsätta att göra det här på prov. Vi får se hur det går. Men för att det ska kännas meningsfullt så måste de kommentarer som kommer faktiskt ha något litet med saken att göra. Vilket föranleder mig att tillfälligtvis stänga av kommentarerna för de mer personliga inläggen.

Jag vill inte stänga av kommentarer helt och hållet eftersom jag tycker att de är givande som helhet och även om tongångarna ibland blir hårda så kan de ge upphov till mycket viktiga tankar inte minst hos mig själv. Men vad gäller de mer personliga sakerna så får det lova att bli åtminstone lite mer direktrelaterat.

Så för det mer gängse framväxande diskussionsmaterialet - kommentera här istället. Jag lägger upp den ute till höger också så att kommentarsfloden kan fortsätta även om inläggen inte ger något att relatera till. Det finns ju något slags ständigt rullande diskussion/kommentarsflod och den kan vi hålla levande här...

Bekvämligheter

Under ett besök bland hyrfilmerna såg jag en liten tokighet med några år på nacken:


Obekvämt? Mja...


Såja. Rätt ska ju vara rätt.

11-09-11

Symmetriskt datum idag igen. Och som alltid när det handlar om repetitioner av 11, 22, 33 så bor där ett slags tyst signifikans – åtminstone för mig. Insignifikanserna försöker mer än någonsin belägra just den här dagen vilket ju inte annat än understryker dess signifikans.

Om man funderar lite över vad som ändå hände för tio år sedan. Psykosen. Bilderna. Lidandets vittnesbörd. Frihetsberövandets eskalation. Om man tar den dagens känslor och ventiler för den västerländska populationen – var det inte så att vi fick stanna upp och vrida ur oss själva lite? Ge uttryck för hur vi mådde och låta alla döda och tornens kollaps manifestera våra inre känslomässiga krumbukter?

Precis som när Liv dör. En för de flesta helt okänd sportsman men allas hjälte. En händelse så anonym och fjärran att man utan risk kan projicera sin sorgliga energi in dess givetvis något mildare psykotiska pool tillsammans med alla andra i samma situation. Vi hör ihop – allesammans. En utpräglad individualist och i det närmaste rigid fritänkare som jag kräks nästan inför denna massprojicering av de egna obalanserna in i tryggt avlägset negativa händelser.

Men inte desto mindre indikerar ju dessa mekanismer att vi är en och samma och att vi på något sätt kan hjälpa varandra att utjämna de mest smärtsamma potentialskillnader vi bär på. Att istället för att idissla bilder och känslor från en tveksamt orkestrerad rivning av tre byggnader omfamna den egna frustrationen och börja vandra ut ur det egna slaveriet. Och istället för att sörja en tryggt avlägsen hockeylegend skåda sorgen i de band man själv brutit och de nära som försvunnit. För att ta några exempel.

Knips, knaps - bara

Oväsendet från lögnerna, vapnen och de fräcka sinnenas logiska inmutning hörs allt mer avlägset. Mönstret omger oss förvisso men det håller enbart de som erkänner det i sitt grepp och i takt med att man släpper taget om erkännandet och vänder motvinden ryggen skenar dess manifestation likt en snabbgenomgång av bedrägeriets highlights.

Minns! Minns hur du för snart tio år sedan såg de tre tornen falla! Minns hur rädd och bestört du var! Eller – vänta ett spadtag. Känn efter istället. Visst kände du i djupet sanningen redan där och då? Vad som såg ofattbart och obegripligt ut till tonerna av lögnen var givetvis också osant. Fräckheten – det är skillnaden. Den förklarar teaterns framgångar.

Att samvetslöst kliva upp i ljuset och ta emot den förledda massans jubel för att man räddar dem från den smärta, den rädsla och den lögn man utsatt dem för fast man i själva verket fångar dem i sin lilla logiska inmutning och förslavar dem under sin egen bländande överlägsenhet. Dessa människor är inte som de goda, välmenande kärleksfulla varelserna de förleder.

De är desperata, givetvis. Men i det lite längre loppet kan de inget göra. Vi håller – allihopa – till tonerna av vårt eget uppvaknande på att förinta deras blotta existens. Det smärtar dem att se att vi slutar erkänna deras verklighet. Ty allt de drömmer om skapas med kraften ur våra tankar. Knips, knaps – bara. Borta!

Kontrast

Om kontrasten ger upphovet till verkligheten men samtidigt har sin upprinnelse ur densamma? Sannolikt.

Tanke

Några dagars arbete. Människor, spel och logik. Omväxling. Men den röda tråden är sällan långt borta. Den tråd som symmetrins finger drar rätt igenom en annars kaotisk upplevelse av livet. Osedd symmetri kan inte verka. För vad är den annat än den vektor som utan att spela tidsillusionens spel ändock så tydligt vägleder vad som sker genom densamma?

Sanningen är ute, människorna drar sig inte längre för att se sambanden – titta på varandra och brista ut i skratt över livets säregna humor och åt det skådespel vi en gång trott på. Det händer och det händer precis just nu och i de mest oväntade sammanhang. Ingen av oss vet vad det är vi ser, men det känns bra. Och det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om hela detta skifte på tröskeln till den nya tidsåldern eller hur man nu väljer att se på saken egentligen enbart handlar om den saken.

Om att följa känslan och instinkten. Att finna övertygelsen i tystnaden och att inte låta den pladdrande tanken förstöra festen. Hur många brinnande, underbara impulser har inte tankens skumsläckare förfäktat med de mest kyliga av kommentarer? ”Du kommer att se dum ut”, ”Vem tror du att du är?”, ”Har du tänkt igenom det där?”, ”Har du några bevis?”, ”Nej, så är det inte. Det vet alla.”, ”Forskare hävar” och vad tok det nu kan vara.

I så fall är ju det största hotet mot denna förändring att vi tänker på den. Att vi analyserar vad som sker, varför det sker och söker finna rationella och tankemässiga modeller som beskriver dethela. Att vi pluggar meditationstekniker och inte tänker på annat än att träna vårt tredje öga. Men med den relativt enorma hastighet den interpersonella upptiningen pågår har vi nog snart bara skrattat av oss hela tankespöket.

Nollpunktsenergi

Ingen kommer att säga dig sanningen. Aldrig, aldrig någonsin. Du måste finna den själv. Den bor mitt i din egen tystnad. Du måste sluta slåss för att fina tystnaden. Den som enbart kan uppstå när du får stopp på dina tankar, stopp på din kamp och har slutit fred med dig själv. Noll. Inget. Renaste antimateria. Fullständigt närvarande existens helt beroende och vägande på punkten där densamma definieras. Varför pekar just precis ingenting på det allra mest meningsfulla? Orden tar slut där det obeskrivliga börjar. Genom nålsögat. Nollpunkten.

Om nuet och skapande

Att leva i nuet är tvivelsutan det bästa sättet att ge livet mening och innehåll eftersom det utgår ifrån det som faktiskt är och händer istället för vad som hänt eller eventuellt kommer att hända. Att leva i nuet är vid första anblicken att njuta, att ”suga i sig” av vad som är och inte planera inför framtiden eller älta vad som varit. Eller mer handfast – att inte oroa sig för vad som händer imorgon och inte gräma sig för vad som hände igår. Så längt så bra.

"Eckhart Tolle skriver i sin bok “The Power of Now” hur vi lever med en sinnessjukdom. Vilket vi gör, många är inte medvetna om att de är, och genom att bara vara kan de leva ett riktigt bra liv som många går miste om. Istället för att vara medvetna nu i ögonblicket är de flesta omedvetna om ögonblicket. De tänker på dåtiden eller framtiden eller så oroar de sig för något. Tankar springer iväg. Men vi är inte våra tankar – vi är. Sen kan vi ju bolla idéer med tanken, eller fundera över något att göra, men vi är inte tanken och många styrs av tanken. Många går på autopilot större delen av sitt liv."
Från Seilon - synkronicitet

Den uppenbara konsekvensen av att leva i nuet är emellertid att långsiktigheten får stryka på foten. Man lägger inte längre ett schema. Lever man här och nu så lever man också med insikten att allt kan ändras fundamentalt precis här och nu. Och med den insikten kommer skuggan av en meningslöshet. Meningslösheten att göra något för en bättre morgondag när allt som finns är nu.

Och skapandet - att göra saker som tar längre tid än ett nu – som inte kan färdigställas inom loppet av samma impuls som idén uppkom – vad händer med det? Och varför reser sig tankarna på ett lite större skapande ur det behagliga nuet. Fel – inte tankarna. Idéerna. Det är idéerna det handlar om. Skapandets idéer. Infall. Födda ur det halvsovande intuitiva på gränsen mellan känsla och tanke. Kanske burna över bryggan från det högre till vår nuvarande illusion av en anledning.

Det bor ju något hisnande underbart i skapandet, såväl det rent imaginära fantiserandet som konstruerandet och det fysiska byggandet. Att fantisera, att tänka sig hur man vill ha det – må det vara hela världens framtid eller en vacker balkonglåda – spelar ingen roll. Här finns något mycket njutningsfullt som med avstamp i nuets oändlighet ändå gör anspråk på framtiden. Ett skapande i stort och smått.

Att fullfölja sin fastlagda plan genom att för en tid införliva sig under sin tankes struktur för att nå ett visst mål är ett intressant experiment. Ett experiment inte olikt det som hela den så kallade civiliserade mänskligheten varje vardag väljer att delta i under parollen samhället. Det är ett sätt att fullfölja sina drömmar – att uppfylla sina önskningar. Men metoden skuggar inte sälla ut just nuets betydelse. Det är lätt att under planens spö offra nuet.

Det är också lätt att under själva fullföljandet bli alltför standardiserad i sitt angreppssätt. Att möjligheter efter vägen inte grips och att infall systematiskt åsidosätts. Mer om detta i "Att ha en plan".

För några år sedan tog mitt liv en rejäl vändning. Jag förstod det inte med en gång, men när jag nu kikar bakåt så ser jag ett långt, utdraget nu med början från vändningen. Innan dess bar livet en annan i det närmaste polskiftad skala där planerna härskade och där att leva i nuet var något som paradoxalt nog fanns som en inplanerad del i planens struktur. Det var också i en sådan inplanerad ruta som öppningen till detta förbehållslösa liv i nuet fanns.

Alltsedan vändpunkten har jag slagits med mitt påhittande. Jag har alltid sökt och experimenterat med mina idéer, mentalt ouppfostrad som jag är och vederbörligen respektlös inför inlärda sanningar om vad som är möjligt och inte. Oskolad, kanske man kan säga. Det är lätt hänt att man med en sådan bråkskalle får en massa idéer. Konflikten kommer när man överväger att faktiskt realisera idéerna.

Inte sällan blir det ju jag själv som står för åtminstone den inledande realisationen. För att få andra med på galoppen krävs om inte annat att man förklarar vad man menar och för att komma dit måste man inte sällan bygga halva kungariket. Ett byggande som när jag från mitt avslappnande nu extrapolerar insatsen inte sällan konkluderar varandes alldeles för krävande. Jag vill inte längre inrangera mig under mina egna utföranden. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer. Just så säger barnet inuti mig.

Men det finns ett alternativt tillvägagångssätt, börjar jag förstå. De lösa trådarnas princip. Varje önskan, projekt eller vad det nu är äger sitt eget skeende. Finns där att plocka med om lusten faller på. För när allt kommer omkring är ju varje process en genom tiden länkad serie av nulägen. Nulägen som vart och ett för sig i sin oändlighet har sin mening och relevans. Sin inspiration, rentav.

Genom att följa impulserna, genom att låta nuet själv välja om det vill sväva över det öppna insupandet av ögonblicket eller om det vill fånga någon av trådarna eller rentav skapa en ny så låter man det oändliga nuläget spinna processerna till en stark, meningsfull vajer av inspirerande ögonblick. Det betyder inte att minsta motgång är skäl nog att byta tråd – tvärtom, trådarna äger alla sina utmaningar vilket genmäles av envisheten.

Det går inte att planera. Aldrig, aldrig någonsin – egentligen. Det som sker det sker och det blir som det blir. När trådarna får löpa fritt genom nuet ges kanske möjlighet för det undermedvetna att skapa de samband de bär i sig. Som det är avsett, möjligen. Och ju mer jag lär mig att bejaka den tankemässigt frigående impulsen desto mindre blir motståndet längst hela den skapande vägen. Det är som om man genom att låta trådarna vävas av impulsen istället för tanken skapar sig en tunnel. En tunnel genom vilket skapandet får löpa fritt.


Skapandet accelererar i tunneln. Processernas trådar svetsas till varandra tillsynes stokastiskt men sett över lite längre perspektiv i klanderfri symmetri (här genom min skakiga hands försorg något osymmetriskt, beklagligtvis).

Det hävdas att vi är här av en anledning, allihopa. Att var och en bär på sina egna anledningar men att det också finns en gemensam. Att detta är en skola. Och att syftet med skolan är att göra oss alla till skapare av ljus. I vår värld kan man skapa saker med tanken. Men för att kunna göra det måste man lära sig tålamod, tanketystnad och en massa andra saker. Helt orimlig är kanske inte tanken på livets skola dess ljusskaparexamen. Bättre plats än denna för att leka med skaparkraft finns egentligen inte. Allt går att ta på. Allt går att påverka. Allt känns verkligt. Ljuvligt.

“Hon har haft en uppenbarelse. Den kom till henne för några dagar sedan, på lekplatsen på Bleecker Street, när hon tittade på två små flickor som lekte på en gångbro av trä nära rutschkanan. Plötsligt fylldes hon av insikten att hon kunde se deras genialitet, deras obegränsade inneboende småflicksgenialitet. Samtidigt insåg hon att vi alla är genier och att själva innebörden i ordet blivit förvanskad. Genialitet är ingenting vi fått av en lycklig slump, så där som de vill att vi ska tro. Nej, den är lika grundläggande för vårt sanna jag som upplevelsen av kärlek och av Gud. Genialitet är barndom. Skaparen skänker den till oss tillsammans med livet, och samhället piskar den ur oss innan vi fått chansen att följa impulserna från våra naturligt kreativa själar. Einstein, Newton, Mozart, Shakespeare – ingen av dem är onormal . De fann helt enkelt ett sätt att hålla fast vid den gåva som vi alla fått vid födseln.

Hon upptäckte sedan att hennes liv var förändrat. Blommorna som stod i gröna plastsvaser utanför den koreanska delikatessaffären, tidningsomslagen i tobaksaffärens skyltfönster, byggnaderna, bilarna – allt hade en skärpa som hon aldrig kunnat föreställa sig. Hon sade att det var skärpan “hos nuet”. Hennes inre jag bubblade av energi. Hon såg alla föremåls dolda liv, deras begåvning in i minsta detalj, den koncentrerade genialiteten som gjorde dem till vad de är. Skarpast av allt framträdde förtvivlan i ansiktena hos alla människor hon passerade. Hon försökte förklara sin uppenbarelse för dem, men de rusade bara förbi. Det var då det slog henne: De visste redan om sin genialitet, det är ingen hemlighet, det är värre än så: Den har förtryckts hos dem precis som den hade förtryckts hos henne. Det krävs en oerhört kraftansträngning för att hålla tillbaka genialiteten så att den inte tränger upp till ytan igen och återfår sitt förunderliga inflytande över våra liv, och denna strävan ligger bakom allt mänskligt lidande.”
Ur boken: “Den dagen min dotter blev galen”, av Michael Greenberg, via Melody Pictures

Inbromsning

Något lade sig som en filt över rytmen. Varv efter varv – långsammare och långsammare. I ett oändligt kort ögonblick står det still. I ett oändligt kort men likväl oändligt. Inbromsningen gick från negativ hastighet och accelerationen på andra sidan nollpunkten äger precis samma enorma energi som inbromsningen. Stämmorna. Jämrandet. Våra inre monster viker ner sig. Dess plåga genomsyrar oss alla och brottar oss ner mot marken med våldsam kraft. Vi vaknar strax.

När det åter vaknar efter det nödvändiga stilleståndet. Systemet återfylls, denna gång utan gifter, fientlighet och obalans. Ändligheten har kommit till den ände som alltid definierat dem. Begränsningarna upphävdes av sina egna paradoxer. Polerna dansar lekande över verklighetens yta istället för att stå i varsin ringhörna och uppvigla de som är en och samma att ge sig på varandra. Vi kommer att undra hur det gick till en stund. Så inser vi att detta är vad vi hela tiden burit på och helt sonika låta det vara vad det är istället.

Lite lokala nyheter

Det här var verkligen tråkigt. Eller trökigt på Sandvikska. Jag tror inte att man kan riktigt kan överskatta hur viktigt det är att ha huvudkontoret där ursprunget, hjärtat och känslan är. Det är till exempel mer eller mindre omöjligt att genomföra stora utlokaliseringar av produktion till låglöneländer när man som anställd på huvudkontoret senare träffar sina kollegor nere på båtklubben, golfbanan, ICA Maxi eller vem vet – på Mulligans Pub.

Jag har alltid beundrat Sandvik för att de haft kuraget att låta huvudkontret stanna i Sandviken - långt innan jag flyttade hit. Och jag har sett förklaringen till varför staden trots sin relativa litenheten ändå lyckats få en så god stämning och en så intressant blandning av människor. I och med att huvudkontoret stannat här har också personer som gjort kometkarriär i företaget blivit kvar vilket för en outsider som mig ser ut att vara en omistlig förklaring till ortens särprägel. Det sista riktigt gemytliga brukssamhället.

Men som Sandviks informationsdirektör Anders Wallin säger i SvD. ”Det är en del i det här som vi kallar globalisering. För att kunna ha ett mer internationellt management och specialistfunktioner så måste vi attrahera folk från olika delar av världen”. Jag tror knappast att det var särskilt smart - på kort sikt för Sandviken och på lång sikt för Sandvik.

Och - givetvis. Globaliseringen. Den tjänar egentligen ingen, men allt det där vet ni ju redan, kära läsare. Det verkar till sist som om även Sandvik infekterades av soten.

En liten idé

Kommentarsfältet. Ta den, fyll den, planka den. Gör något bättre. Jag tror att det kan behövas något slikt, emellertid till skillnad från min fubbiga prototyp fungerande.

Eller - vänta nu; behövs det verkligen något sådant? Svår fråga - verkligen. För ju absurdare saker blir desto snabbare går uppvaknandet. Det förefaller emellertid som om många blir vilsna i själva uppvaknandet vilket föranleder frustration. Frustration av gammal god kvalitet. Frustration som mörkret vinner på. Eller är just den tanken bara en inkapslad kortsiktighet?

Därför kanske det skulle vara skönt för samtliga att kunna vända sig någonstans och inse att faktiskt fler delar de tankar man själv har. Så kanske vi blir lite snällare allihopa. Och inte går på de blinda raseriets annars oändliga spel.

Vad vet jag? Det får utvisa sig.