Detta med det fördömande föraktet gentemot religionen har blivit lite av en tematanke de senaste dagarna. Dels beroende på tidens tecken och faktiska avklaranden av att många av religionernas axiom äger en korrekthet som de välplisserade avledande tankemönster vi kallar vetenskaplig korrekthet eller västerländskt överlägsen civilisation inte längre mäktar diskreditera utan vars obscena ansträngningar nu förvandlats till sin egen ovedersägliga antites.
Det slår mig – mycket på grund av ett amoklöpande sinnes härjningar hos en närstående – att föraktet mot religionen har åtminstone tre verkligt synbara sidor utan något som helst inbördes relation. Det har att göra med religionens innebörd, dess sociala aspekter samt det förtjänstfulla användandet av religion som källa till mänskligt avståndstagande.
Den som levt i närheten av en stark religion eller av starkt religiöst utövande människor har sannolikt inte kunnat missa den – sektismen. Den slutna, för den lilla exklusivt definierade skaran förbehållna tron, dess utövande, ritualer och kravställningar. Detta är enligt min mening inte religion, detta är härskarteknik och hantering av grupper av människor som subjekt. Det må finnas en religiös bas i de flesta av dessa trossamfund men det skulle lika gärna kunna handla om något helt annat.
Man talar om hjärntvättning och kanske är det generellt sett goda exempel. Religion bör väl kunna definieras om förlängningen av tro, men när man med kraft söker kontrollera människors fria vilja för att följa ett visst utövandemönster inbegripande syftet att inte låta subjektet själv reflektera över åskådningen har man något helt annat. Den som varit där och vänt har säkert upplevt riktigt jobbiga saker. Socialt våld är aldrig angenämt – jag vet precis. Men jag skulle inte kalla det för religion. Det är mobbing och härskarteknik i religiös förklädnad.
Då har man ett socialt mobb-mönster som man ju finner nästan varsomhelst i vårt samhälle. Ett mönster som på den stora skalan ju faktiskt är vårt samhälle med dyrkan av arbete och pengar, med hyllandet av materiell framgång, förnedringen av de som ”inte gör rätt för sig” samt förminskningen av varje form av själsligt bevarande genom åsidosättandet av inre behov och mer osynliga aspekter av livet. Det taktfasta föraktet gentemot själva tron och dess ovetenskapliga flummeri.
Här har de i vårt land så självgott fradgatuggande religionshatarna byggt sig en resonemangsmässig buffert med bas i de sociala faktorer och de härskartekniska lösningar som kallar sig för religion och använder detta för att diskreditera de verkligt budskapsmässiga delarna av religionsfenomenet med det svepande argumentet att vi kommit ifrån de naiva önsketänkandenas mentala lyckopiller och slagit fast att allt som finns är materia, punkt slut. Men i grund och botten kanske det senare religionsföraktet är mer ett uttryck för mental lathet eller kanske rentav själslig rädsla.
Att man inte orkar bemöda sig att tänka längre än sinnena kan observera, eller att man kanske fruktar de implikationer insikter kring till exempel själavandring och synen på jordelivet som en iterativ utbildningsprocess skulle föra med sig visavi det egna livets ackumulerade bagage. Med nästan panisk frenesi försöker man då istället förhindra själva budskapsspridandet från de som anser sig se djupare klangbottnar i verkligheten genom att i god förväg diskreditera alltihop som ”fanatism”, vilket ironiskt nog tar sig ett verkligt fanatiskt uttryck.
Avslutningsvis har vi den gamla religionskrigiska osten. Den som handlar om att hålla stora mängder människor ifrån varandra. Att spjälka isär världens själar i olika läger och bibehålla den paniska rädsla för varandra som gör att man inte överbryggar de gränsdragningar där en liten fyndig elit satt sig tillrätta att leva på tullar och kapprustning. De urbota gamla polariseringarna, de sedan årtusenden fastlagda fiendskapen bland de redan då ledande klickarna som var i behov av fiender för att upprätthålla sin egen makt lever idag i en pastischartad parodi på sig själv. Inget annat än en maktrovariant av den sektistiska strukturen.
Det tycks emellertid som att var och en – kanske med drivkraft i universella faktorer – nu städar ut bland vanföreställningar och lögner. Bland de som har riktigt smärtsamma låsningar blir det inledningsvis en riktigt tung period då de frustrationer och skuldbeläggande resonemang man byggt upp sin själsligt låsta arkitektur gentemot hotas i sina grundvalar. Då hotas den identitet man själv skapat gentemot dessa och paniska reaktioner är att vänta. Lika spasmiska som de nu så tydliga sista rycken från de tulltagande elitisternas sida. Men det ordnar sig. Ganska raskt, faktiskt.
lördag 30 april 2011
fredag 29 april 2011
Pengar, intentioner och avsikter
Jag inser att jag nu fundamentalt börjar drabbas av insikter kring livet och pengarna. Insikten om att man formar sitt eget liv genom sina tankar och intentioner parat med pengarnas rätt igenom fiktiva värde får högst påtagliga konsekvenser i de mer vardagliga övervägandena. För allt det där man gör för pengar blir ju ur just pengagenereringssynpunkt ointressant när man ser livets och penningens mer uppriktiga mekanismer och syften.
Däremot finns områden där meningsfullhet bor med ekonomisk avkastning som bieffekt. Dessa har kommit att accentueras. Tanken har funnits på att kapa penningens inflytande något radikalt – givetvis till materialistiskt ackompanjemang. I nuläget får det bero huvudsakligen på sociala grunder. Vår gemenskap bor i rum som kollektivt sägs kräva pengar. Därav den kvarvarande, men ytterst känsliga, tåspetsen. Eftersom dessa insikter inte på något sätt är unika för mig utan lever i en raskt växande del människosläktet börjar frågorna kring hur en värld med akterseglad penning kommer att kunna ta sig ut.
Nu är ju själva frågan egentligen fel formulerad eftersom vi istället bör fråga oss hur vi vill att den ska se ut. Många tycker sig se en ny värld med återgång till naturen i alla bemärkelser efter att de tekniska framgångar vi tycker oss skörda frukterna av visat sig vara besvikelser. Andra ser ekologiskt särpräglade stadsbildningar i futuristisk design med höggradigt granulär ekonomi. Man ser ju givetvis det man vill se, vare sig viljan har sitt ursprung i fruktan eller inneboende önskan. Och detta är sannolikt vad man får också. Det finns ju utrymme för allehanda parallella konfigurationer och de sociala omgrupperingar som pågår gör det sannolikt just för att bereda väg för var och en att kunna finnas på rätt plats.
Jag har alltid fascinerats av teknik. Med åren har insikten om att tekniken på olika grunder dekapiterats sin verkliga potential växt fram och vid inträdet i det höggradigt finansiellt styrda kommersiella spelet kring teknikens frambärande till sina brukare insåg jag att verkligt användbar teknik inte har något som helst existensberättigande i vår kommersiella värld. Precis lika lite som alla företeelser som syftar till att verkligen hjälpa människor. Marknader som bygger på ekonomi är till för att hålla människor sysselsatta, begränsade, sjuka, rädda och på ett eller annat sätt hungriga.
Det är detta vi måste lämna bakom oss. För när var och en inser att man kan ge utan att i förväg börja ställa anspråk på ersättningen utan att själva givandet är belöning nog i sig själv, då kan de som bär på idéer verkligen omsätta dem. Teknik som är skadlig (det finns ju mången sådan - vapen, WLAN, UMTS, med mera) och som värnar de centraliserade makternas bibehållenhet kan då ersättas med var och ens hjälpredor att harmonisera med den framväxande mänskliga potentialen istället för att begränsa den.
_____
Vid undersökning av diverse minnesfragment av mytologisk karaktär finner man det mytologiskt ersättande användandet av benämningar som slående. Knappt ett enda mytologiskt begrepp ger under tusentalet träffar vid sökning som gäller kommersiella produkter bärandes mytologins namn och benämningar. Det blir på detta sätt oerhört svårt att sökordsvägen förkovra sig i namn och inneboende begrepps bakgrund och historia på ett kvantitativt sätt. Ett faktum som ser ut som ett genomarbetat tankemönster vilket brukar betyda att det också är det.
_____
Avslutningsvis i denna synnerligen spretiga fredagspostning skulle jag vilja uppmana var och en att prova något verkligt banbrytande. Prova att lita på någon. Prova att lita på alla. Lås inte bilen. Ge en tiggare pengar utan att förutsätta att människotrasan ska köpa droger för dem. Hälsa på ett barn utan att förutsätta att dess föräldrar kommer att polisanmäla dig för försök till pedofili. Lämna dörren olåst och åk till affären utan att frukta att bostaden är länsad när du kommer hem. Gör det till den som möjligtvis bryter ditt förtroendes problem istället för ditt eget.
Sluta oroa dig för det som kan gå fel utan förutsätt att det kommer att gå bra istället. Spela lite högt. Våga våga, så att säga. För tillvaron blir ju vad man önskar sig att den ska bli. Och genom att spela lite högt med den bibehållna intentionen att det ska gå bra så kommer mycket riktigt det att ske. De negativa entiteter du tidigare fruktat ska plundra ditt hem eller missbruka ditt förtroende står inte ut i närheten av den positiva intentionen. De vågar sig inte i närheten. Ganska logiskt, när man tänker på saken.
Samma sak med tiden. Var och en upplever ju mer eller mindre på daglig basis att man inte har tillräckligt med tid för det man önskar göra. Men slutar man titta på klockan och istället bestämmer sig för att den tid man behöver finns så nog fan formar sig tiden efter tanken. Det är komplicerat att göra sig kvitt de omöjlighetens dogmer man fötts in i men när de väl lättar, när man väl vågar trotsa dem utan minsta spår av tvivel – då händer grejer. Gradvis, naturligtvis. Men synnerligen otvetydigt.
Däremot finns områden där meningsfullhet bor med ekonomisk avkastning som bieffekt. Dessa har kommit att accentueras. Tanken har funnits på att kapa penningens inflytande något radikalt – givetvis till materialistiskt ackompanjemang. I nuläget får det bero huvudsakligen på sociala grunder. Vår gemenskap bor i rum som kollektivt sägs kräva pengar. Därav den kvarvarande, men ytterst känsliga, tåspetsen. Eftersom dessa insikter inte på något sätt är unika för mig utan lever i en raskt växande del människosläktet börjar frågorna kring hur en värld med akterseglad penning kommer att kunna ta sig ut.
Nu är ju själva frågan egentligen fel formulerad eftersom vi istället bör fråga oss hur vi vill att den ska se ut. Många tycker sig se en ny värld med återgång till naturen i alla bemärkelser efter att de tekniska framgångar vi tycker oss skörda frukterna av visat sig vara besvikelser. Andra ser ekologiskt särpräglade stadsbildningar i futuristisk design med höggradigt granulär ekonomi. Man ser ju givetvis det man vill se, vare sig viljan har sitt ursprung i fruktan eller inneboende önskan. Och detta är sannolikt vad man får också. Det finns ju utrymme för allehanda parallella konfigurationer och de sociala omgrupperingar som pågår gör det sannolikt just för att bereda väg för var och en att kunna finnas på rätt plats.
Jag har alltid fascinerats av teknik. Med åren har insikten om att tekniken på olika grunder dekapiterats sin verkliga potential växt fram och vid inträdet i det höggradigt finansiellt styrda kommersiella spelet kring teknikens frambärande till sina brukare insåg jag att verkligt användbar teknik inte har något som helst existensberättigande i vår kommersiella värld. Precis lika lite som alla företeelser som syftar till att verkligen hjälpa människor. Marknader som bygger på ekonomi är till för att hålla människor sysselsatta, begränsade, sjuka, rädda och på ett eller annat sätt hungriga.
Det är detta vi måste lämna bakom oss. För när var och en inser att man kan ge utan att i förväg börja ställa anspråk på ersättningen utan att själva givandet är belöning nog i sig själv, då kan de som bär på idéer verkligen omsätta dem. Teknik som är skadlig (det finns ju mången sådan - vapen, WLAN, UMTS, med mera) och som värnar de centraliserade makternas bibehållenhet kan då ersättas med var och ens hjälpredor att harmonisera med den framväxande mänskliga potentialen istället för att begränsa den.
Vid undersökning av diverse minnesfragment av mytologisk karaktär finner man det mytologiskt ersättande användandet av benämningar som slående. Knappt ett enda mytologiskt begrepp ger under tusentalet träffar vid sökning som gäller kommersiella produkter bärandes mytologins namn och benämningar. Det blir på detta sätt oerhört svårt att sökordsvägen förkovra sig i namn och inneboende begrepps bakgrund och historia på ett kvantitativt sätt. Ett faktum som ser ut som ett genomarbetat tankemönster vilket brukar betyda att det också är det.
Avslutningsvis i denna synnerligen spretiga fredagspostning skulle jag vilja uppmana var och en att prova något verkligt banbrytande. Prova att lita på någon. Prova att lita på alla. Lås inte bilen. Ge en tiggare pengar utan att förutsätta att människotrasan ska köpa droger för dem. Hälsa på ett barn utan att förutsätta att dess föräldrar kommer att polisanmäla dig för försök till pedofili. Lämna dörren olåst och åk till affären utan att frukta att bostaden är länsad när du kommer hem. Gör det till den som möjligtvis bryter ditt förtroendes problem istället för ditt eget.
Sluta oroa dig för det som kan gå fel utan förutsätt att det kommer att gå bra istället. Spela lite högt. Våga våga, så att säga. För tillvaron blir ju vad man önskar sig att den ska bli. Och genom att spela lite högt med den bibehållna intentionen att det ska gå bra så kommer mycket riktigt det att ske. De negativa entiteter du tidigare fruktat ska plundra ditt hem eller missbruka ditt förtroende står inte ut i närheten av den positiva intentionen. De vågar sig inte i närheten. Ganska logiskt, när man tänker på saken.
Samma sak med tiden. Var och en upplever ju mer eller mindre på daglig basis att man inte har tillräckligt med tid för det man önskar göra. Men slutar man titta på klockan och istället bestämmer sig för att den tid man behöver finns så nog fan formar sig tiden efter tanken. Det är komplicerat att göra sig kvitt de omöjlighetens dogmer man fötts in i men när de väl lättar, när man väl vågar trotsa dem utan minsta spår av tvivel – då händer grejer. Gradvis, naturligtvis. Men synnerligen otvetydigt.
torsdag 28 april 2011
Det kan omöjligt vara möjligt
Om man betänker att ingenting faktiskt är omöjligt. Verkligen vänder och vrider på insikten. Låter den sjunka in. Då kommer man så småningom möjligtvis till den logiska slutsatsen att allt mycket riktigt är möjligt. Kan det verkligen vara möjligt att allting är möjligt? Hur kan det vara möjligt? Och hur kan något sådant vara omöjligt? Men om det omöjliga nu faktiskt inte är omöjligt utan möjligt kan det ju möjligtvis vara så att det omöjliga omöjligen kan vara omöjligt. Så vad är egentligen omöjligt? Det man önskar, naturligtvis. Precis som med möjligheterna. Det krävs precis lika fast och orubblig övertygelse för att göra något omöjligt som att göra det möjligt. Möjligtvis.
SvD har kört en rad artiklar om medvetandets natur med avstamp i en konferens som går av stapeln i Stockholm nästa vecka - mindevent.se. Jag vet inte just speciellt mycket om denna konferens, dess syften eller bakgrund men jag får det krypande intrycket av att det rör sig om något som nog kan skaka ärtorna i den i Sverige så genomsnustorra akademiska ärtburken där man på fullaste allvar utgår från att människans psyke är ett resultat av biologi och där årtusenden av religioner och andra flummerier bara är ett plågsamt bevis på den oupplysta människans naivitet.
För religion, det är det vi är mest rädda för i vårt sekulärt förtjusande land. Syrran hade läst det någonstans, men jag lyckas inte hitta hennes källa. Nu är ju nämnda syster journalist till yrket så jag kan ju knappast fråga henne var hon hört det – källskydd finns av en anledning (och naturligtvis inte av den anledningen att man inte ska behöva tvingas redovisa underbyggnaden av sina stories; då skulle ju journalistiken bli ett nytt stillastående vetenskapsträsk). Religion, alltså.
Som den gamla persiska dualismen, till exempel. Där livet sägs ha uppstått mellan de två polerna. Mellan ljus och mörker. Där allt som finns och händer är ett resultat av de potentialskillnader som lever mellan de två ytterligheterna [sideriska siktet, WP]. (Här kan man faktiskt förundras över religionsbeskrivningarna i Svenska Wikipedia.) De handlar mest om realpolitiska och geografiska faktorer och drar bara med en ytterst lurvig hartass några absolut rudimentära basics om religionernas verkliga innehåll. Men det är klart - vem vill uppfattas som fnoskig religionskramare?
För något större sammanhang kan väl omöjligt tillåtas vara möjligt? Vad skulle det kunna ge oss oss moderna och upplysta svenskar som när vi är som mest lyckade med andan i halsen inte ger oss själva möjlighet att ens hinna med oss själva. "Ta på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra" talas det ofta om i luften. För att kunna vara bra för andra måste vi vara i gott skick själva. Inombords. Och i snabbsmörssverige är det just det vi så systematiskt omöjliggjort. Men vi har de bästa av förutsättningar att ta oss ur det. Vi har världens vackraste natur. Och vi har den i överflöd. Med växlingar som hjälper oss att vakna upp och ta vara på det som är av verkligt värde.
Den som snurrar för fort för sig själv har givetvis inte tid att hjälpa andra. Och då inga andra hjälper mig har jag ju knappast tid att hjälpa andra, jag heller. Så har spiralen formats. Så har vi i varv efter varv blivit hårdare inlindade i den bitterljuvt stramande själviskhetens kokong där man i varje ögonblick för sitt eget bästa måste söka komma undan med minsta möjliga insats för största möjliga personliga vinning. I denna årsredovisningarnas förlovade tidiga sommartid slås man över hur allt i slutändan strukturellt syftar att hålla oss bakbundna från att krama varandra.
Men allt har sin tid och vi kanske far fram och tillbaka mellan polerna. Ty den rastlöshet som så förtjänstfullt gör oss till våra egna fiender spelar också den andra sidan i händerna. Nu har vi varit mörka en stund. Ifrån varandra. Till en början frivilligt, kanske. Vi hade möjligtvis tröttnat på varandra och behövde vara lite isär. Men nu börjar det bli kul att vara tillsammans igen. Och då kan de strukturer som så omsorgsfullt byggts för att spjälka oss bara åse sin egen överflödighet och den snabbhet med vilken myllret av glädje komposterar varje spår av dess existens.
SvD har kört en rad artiklar om medvetandets natur med avstamp i en konferens som går av stapeln i Stockholm nästa vecka - mindevent.se. Jag vet inte just speciellt mycket om denna konferens, dess syften eller bakgrund men jag får det krypande intrycket av att det rör sig om något som nog kan skaka ärtorna i den i Sverige så genomsnustorra akademiska ärtburken där man på fullaste allvar utgår från att människans psyke är ett resultat av biologi och där årtusenden av religioner och andra flummerier bara är ett plågsamt bevis på den oupplysta människans naivitet.
För religion, det är det vi är mest rädda för i vårt sekulärt förtjusande land. Syrran hade läst det någonstans, men jag lyckas inte hitta hennes källa. Nu är ju nämnda syster journalist till yrket så jag kan ju knappast fråga henne var hon hört det – källskydd finns av en anledning (och naturligtvis inte av den anledningen att man inte ska behöva tvingas redovisa underbyggnaden av sina stories; då skulle ju journalistiken bli ett nytt stillastående vetenskapsträsk). Religion, alltså.
Som den gamla persiska dualismen, till exempel. Där livet sägs ha uppstått mellan de två polerna. Mellan ljus och mörker. Där allt som finns och händer är ett resultat av de potentialskillnader som lever mellan de två ytterligheterna [sideriska siktet, WP]. (Här kan man faktiskt förundras över religionsbeskrivningarna i Svenska Wikipedia.) De handlar mest om realpolitiska och geografiska faktorer och drar bara med en ytterst lurvig hartass några absolut rudimentära basics om religionernas verkliga innehåll. Men det är klart - vem vill uppfattas som fnoskig religionskramare?
För något större sammanhang kan väl omöjligt tillåtas vara möjligt? Vad skulle det kunna ge oss oss moderna och upplysta svenskar som när vi är som mest lyckade med andan i halsen inte ger oss själva möjlighet att ens hinna med oss själva. "Ta på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra" talas det ofta om i luften. För att kunna vara bra för andra måste vi vara i gott skick själva. Inombords. Och i snabbsmörssverige är det just det vi så systematiskt omöjliggjort. Men vi har de bästa av förutsättningar att ta oss ur det. Vi har världens vackraste natur. Och vi har den i överflöd. Med växlingar som hjälper oss att vakna upp och ta vara på det som är av verkligt värde.
Den som snurrar för fort för sig själv har givetvis inte tid att hjälpa andra. Och då inga andra hjälper mig har jag ju knappast tid att hjälpa andra, jag heller. Så har spiralen formats. Så har vi i varv efter varv blivit hårdare inlindade i den bitterljuvt stramande själviskhetens kokong där man i varje ögonblick för sitt eget bästa måste söka komma undan med minsta möjliga insats för största möjliga personliga vinning. I denna årsredovisningarnas förlovade tidiga sommartid slås man över hur allt i slutändan strukturellt syftar att hålla oss bakbundna från att krama varandra.
Men allt har sin tid och vi kanske far fram och tillbaka mellan polerna. Ty den rastlöshet som så förtjänstfullt gör oss till våra egna fiender spelar också den andra sidan i händerna. Nu har vi varit mörka en stund. Ifrån varandra. Till en början frivilligt, kanske. Vi hade möjligtvis tröttnat på varandra och behövde vara lite isär. Men nu börjar det bli kul att vara tillsammans igen. Och då kan de strukturer som så omsorgsfullt byggts för att spjälka oss bara åse sin egen överflödighet och den snabbhet med vilken myllret av glädje komposterar varje spår av dess existens.
tisdag 26 april 2011
Jobbiga tankar
Det må kännas som måndag, men det är faktiskt tisdag idag. Den här arbetsveckan kommer att kännas kort och lätt. Klockan ringer. Ungefär mitt i den där skönaste sömnen. Den tunga, drömrika sömnen. Den då där drömmarna får sina mest utbroderande former och är vad man skulle kunna kalla som mest fantasirik. Då ringer klockan. Varför?
Jo, barn ska till skolor eller dagis. Vuxna ska till jobb. En solig morgon i april efter en påskhelg vars väder inte liknar någonting. En påskhelg då sommaren kom. Då solen lyste ner på våra nu lite lätt svidande ansikten. Då vi kanske påtade i våra trädgårdar, söp oss fulla vid grillen, degade framför TV:n, vallfärdade till kyrkan eller shoppingcentra. De flesta av oss jobbade inte. Även om det är en rejäl och inte alls betydelselös generalisering.
Jag skulle nog vilja säga att bland de som jobbade den gångna påskhelgen har vi dem som egentligen sysslar med omistliga saker. Sådant vi bevisligen inte kan vara utan fyra och en halv dag. Alltifrån brandbekämpare till säljare i butik. I det senare fallet kan man naturligtvis sätta ett litet frågetecken inför omistligheten eftersom butiker för sådant med en mer obeveklig beroendebild ju faktiskt hållit stängt.
De som inte jobbat i helgen är sannolikt mer umbärliga för livets fortsatta gång. Deras insats är inte lika akut trängande eller relevant för samhället. De kan i grodan ro vila ut några dagar från sitt betydelselösa, kanske till och med ansvarskrävande arbete. Låt oss säga att man likt mig driver ett litet företag där kunderna inte jobbar över påskhelgen. Att man skickar fakturor, betalar ut löner och pratar i telefon. Man kanske räknar pengar. Skriver rapporter. Gör utredningar.
För när det kommer till kritan – hur vettigt känns det egentligen när arbetsdagen kommer igen? Att lämna hemmet till förmån för arbetet. Att gå till jobbet för att ”göra rätt för sig”. För att jag, som född in i denna värld, inte äger rätten till min egen existens om jag inte ägnar minst 40 timmar i veckan till att jobba åt någon annan. Att överlåta större delen av min vakna tid till en juridisk person. Min arbetsgivare. Min huvudman.
Nu är det ju så i mitt fall att huvudmannen till stor del är jag själv. Jag jobbar för att tjäna mina och mina kompanjoners egna pengar. Jag kan i varje ögonblick se hur vi ligger till och kan till följd av detta tydligt se vilka insatser som krävs för att möta de mål som är lagda i nivå med en ekonomisk fortlevnad med viss utveckling av produkt och kundkrets. Om jag ska vara helt ärlig skulle jag helst skippa den monetära biten av det hela.
Jag tänker ofta bort den. Ser det som den sociala sak det egentligen är. Jag får träffa människor, höra deras tankar och idéer. Deras skämt och inslag från deras liv. Jag får tänka tillsammans med dem, förda fram gemensamma tankefoster och leka det fascinerande spel som kallas politisk acceptans och skapandet av produkter som är ekonomiskt bärkraftiga. Men det är inte pengarna det handlar om – det är bara anledningen till leken. Istället är själva meningen just leken.
Jag har tur, det erkänner jag beredvilligt. Många år 100-timmarsveckor gjorde detta möjligt. År som inte berodde på tvång till arbete utan som kom sig ur viljan att fly ett i övrigt inte fungerande liv. Arbetsnarkomanin blev räddningen. Uttryckssättet. Förutsättningen. Att den givit den hävstång och frihet som behövdes för att vara herre i sitt eget huvud visade sig bli en ytterst välkommen bonus i det ögonblick livet vändes till en behagfull kärleksyttring.
Jo, jag har jobbat som anställd också. Och så gott som alla mina bekanta gör det. För egen del var det snart tio år sedan. Jag kan inte låta bli att slås av det vansinniga i att arbetsgivaren äger din tid. Att du går till jobbet för att tjäna pengarna. Pengar ju per definition är helt värdelösa eftersom de som skapar pengarna har möjlighet att helt styra deras värde i varje enskilt ögonblick. Att du söker ett jobb som du sedan ansöker om ledighet ifrån.
Grundläget är att du tillhör en arbetsgivare. Arbetsgivaren äger dig och din tid. Om du mot förmodan vill göra något annat än att ge din tid åt arbetsgivaren måste du ansöka om semester eller tjänstledighet. Ansökningar som det står arbetsgivaren fritt att bevilja. Det är fan ta mig helt sjukt! Men där finns ett kryphål, apropå det. Man kan bli sjuk; eller drabbas av ett sjukt barn. Då får man vara hemma. Jo, minsann – då går det bra.
Och när man går därhemma och skrotar i sitt hem om dagen. Då kan den där rastlösheten komma över en. Den som bygger på att (jo - jag har faktiskt upplevt det själv, även om det var längesedan) jag går här i mitt hem men jag känner mig dålig. Jag känner mig för långt bort från min verkliga hemmiljö. Jag är inte på jobbet utan jag går här och trampar. En skolkare. En svikare. En oduglig person som har den dåliga smaken att bli sjuk. En vekling.
Det finns ju de som tar vara på sin sjuktid också. De som faktiskt trivs i sina hem, eller rättare sagt kanske inte placeras själens hem på jobbet. Många av dessa vill väldigt gärna vara hemma. De är absolut arbetsmoraliskt förfallna. Rutten frukt. Det händer att dessa människor går omkring och önskar sig sjuka. För att få vara hemma. Hur sjukt är inte det? Man inser lätt att om man går runt och önskar sig sjuk så blir man det mycket riktigt.
Sjukt. Rätt igenom helt sjukt! Och lätt insett för den som befinner sig utanför hamsterhjulet men i den arbetande masshypnotiska skaran sannolikt väldigt svårt att se eftersom man då blir tvungen till en massa uppvaknande aktiviteter. Ju viktigare jobb desto lägre lön. Desto fler jobb krävs för att klara den ekonomiska livhanken. De som redan är tillräckligt indoktrinerade för att inneha ett fejkat ämbete belönas rikligen. Allt för att hålla farsen levande. Inga glipor till att inte längre erkänna den påhittade lönens värde. Och alla de härskartekniska moraliska ramverk vi matas med från de tidiga skolåren.
Varför jobbar man? För att göra rätt för sig? Nej, knappast. För att hållas upptagen med en massa på hittad dynga som förhindrar att man faktiskt inser vad som är viktigt i livet. De flesta av oss jobbar till ingen eller blygsam nytta för människor i stort. För om vi inte hölls i detta moraliska grepp utan gavs några månader att fundera över livet; skulle vi då vara rädda för varandra? Skulle vi fortsatt jaga pengar, prylar och prestige? Skulle vi känna behovet av en övermakt att säkerställa vår undergivenhet? Skulle vi må dåligt och behöva vård i samma utstäckning som i vår sjukönskande arbetsvardag?
Jo. Arbete är viktigt. Man måste ju äta något. Och man vill ju inte frysa ihjäl. Det kan vara trevligt att resa. Men om man tar bort alla konstruerade arbeten behöver var och en inte arbeta mer än en bråkdel av vad man idag gör för att livet ska kunna bibehålla sitt rika innehåll. Däremot kan man ju få tid att njuta av livet vilket är en sanslöst banbrytande nyhet i sig.
Hinnan är tunn. Ytterst, ytterst tunn. Mänskligheten står inför att bryta igenom den yta av hypnos som i västvärlden tillsjungs det förhärligade arbetandet. Hur kan vi lyda väckarklockans bestialiska uppmaning att gå ur sängen, mata monstret med våra barns oförstörda sinnen och själva frivilligt och glatt infinna oss till på utsatt tid i koncentrationslägret? Idag hade varit den perfekta dagen att sluta upp med detta. Men det kommer en morgondag också.
Själv sitter jag på tåget på väg till jobbet idag. Det händer inte så ofta längre. Jag ser fram emot att träffa mina kompanjoner. Jag trivs med dem och det vi skapat tillsammans. Med våra kunder och de småskaligheter som blivit vårt företag. Vi har inget riskkapital, inga externa hökar som piskar oss med finansiell furiositet. Vi har våra idéer även om vi under stundom anfäktas av den synliga ambitionens spöke.
Det blev ingen helomvändning idag, men den kommer. Den kommer gradvis i takt med var och ens övertygelse. Det går undan. Bakom den tunna hinnan arrangerar sig våra insikter utna att störa oss i våra dagliga sömngångarrutiner. När den kollektiva insikten sedan kommer har vi det redan i oss och kan ändra tillvaron så snabbt att ingen motreaktion äger verkan.
Andra världskriget var i mångt och mycket en generalrepetition inför vad vi ser i världen idag. Ovan en entré i Theresienstadt. Ett koncentrationsläger med en lite mjukare framtoning. Modellen för det arbetsmyremyllrande konsumtionssamhället, kan tyckas. [bildinfo].
Jo, barn ska till skolor eller dagis. Vuxna ska till jobb. En solig morgon i april efter en påskhelg vars väder inte liknar någonting. En påskhelg då sommaren kom. Då solen lyste ner på våra nu lite lätt svidande ansikten. Då vi kanske påtade i våra trädgårdar, söp oss fulla vid grillen, degade framför TV:n, vallfärdade till kyrkan eller shoppingcentra. De flesta av oss jobbade inte. Även om det är en rejäl och inte alls betydelselös generalisering.
Jag skulle nog vilja säga att bland de som jobbade den gångna påskhelgen har vi dem som egentligen sysslar med omistliga saker. Sådant vi bevisligen inte kan vara utan fyra och en halv dag. Alltifrån brandbekämpare till säljare i butik. I det senare fallet kan man naturligtvis sätta ett litet frågetecken inför omistligheten eftersom butiker för sådant med en mer obeveklig beroendebild ju faktiskt hållit stängt.
De som inte jobbat i helgen är sannolikt mer umbärliga för livets fortsatta gång. Deras insats är inte lika akut trängande eller relevant för samhället. De kan i grodan ro vila ut några dagar från sitt betydelselösa, kanske till och med ansvarskrävande arbete. Låt oss säga att man likt mig driver ett litet företag där kunderna inte jobbar över påskhelgen. Att man skickar fakturor, betalar ut löner och pratar i telefon. Man kanske räknar pengar. Skriver rapporter. Gör utredningar.
För när det kommer till kritan – hur vettigt känns det egentligen när arbetsdagen kommer igen? Att lämna hemmet till förmån för arbetet. Att gå till jobbet för att ”göra rätt för sig”. För att jag, som född in i denna värld, inte äger rätten till min egen existens om jag inte ägnar minst 40 timmar i veckan till att jobba åt någon annan. Att överlåta större delen av min vakna tid till en juridisk person. Min arbetsgivare. Min huvudman.
Nu är det ju så i mitt fall att huvudmannen till stor del är jag själv. Jag jobbar för att tjäna mina och mina kompanjoners egna pengar. Jag kan i varje ögonblick se hur vi ligger till och kan till följd av detta tydligt se vilka insatser som krävs för att möta de mål som är lagda i nivå med en ekonomisk fortlevnad med viss utveckling av produkt och kundkrets. Om jag ska vara helt ärlig skulle jag helst skippa den monetära biten av det hela.
Jag tänker ofta bort den. Ser det som den sociala sak det egentligen är. Jag får träffa människor, höra deras tankar och idéer. Deras skämt och inslag från deras liv. Jag får tänka tillsammans med dem, förda fram gemensamma tankefoster och leka det fascinerande spel som kallas politisk acceptans och skapandet av produkter som är ekonomiskt bärkraftiga. Men det är inte pengarna det handlar om – det är bara anledningen till leken. Istället är själva meningen just leken.
Jag har tur, det erkänner jag beredvilligt. Många år 100-timmarsveckor gjorde detta möjligt. År som inte berodde på tvång till arbete utan som kom sig ur viljan att fly ett i övrigt inte fungerande liv. Arbetsnarkomanin blev räddningen. Uttryckssättet. Förutsättningen. Att den givit den hävstång och frihet som behövdes för att vara herre i sitt eget huvud visade sig bli en ytterst välkommen bonus i det ögonblick livet vändes till en behagfull kärleksyttring.
Jo, jag har jobbat som anställd också. Och så gott som alla mina bekanta gör det. För egen del var det snart tio år sedan. Jag kan inte låta bli att slås av det vansinniga i att arbetsgivaren äger din tid. Att du går till jobbet för att tjäna pengarna. Pengar ju per definition är helt värdelösa eftersom de som skapar pengarna har möjlighet att helt styra deras värde i varje enskilt ögonblick. Att du söker ett jobb som du sedan ansöker om ledighet ifrån.
Grundläget är att du tillhör en arbetsgivare. Arbetsgivaren äger dig och din tid. Om du mot förmodan vill göra något annat än att ge din tid åt arbetsgivaren måste du ansöka om semester eller tjänstledighet. Ansökningar som det står arbetsgivaren fritt att bevilja. Det är fan ta mig helt sjukt! Men där finns ett kryphål, apropå det. Man kan bli sjuk; eller drabbas av ett sjukt barn. Då får man vara hemma. Jo, minsann – då går det bra.
Och när man går därhemma och skrotar i sitt hem om dagen. Då kan den där rastlösheten komma över en. Den som bygger på att (jo - jag har faktiskt upplevt det själv, även om det var längesedan) jag går här i mitt hem men jag känner mig dålig. Jag känner mig för långt bort från min verkliga hemmiljö. Jag är inte på jobbet utan jag går här och trampar. En skolkare. En svikare. En oduglig person som har den dåliga smaken att bli sjuk. En vekling.
Det finns ju de som tar vara på sin sjuktid också. De som faktiskt trivs i sina hem, eller rättare sagt kanske inte placeras själens hem på jobbet. Många av dessa vill väldigt gärna vara hemma. De är absolut arbetsmoraliskt förfallna. Rutten frukt. Det händer att dessa människor går omkring och önskar sig sjuka. För att få vara hemma. Hur sjukt är inte det? Man inser lätt att om man går runt och önskar sig sjuk så blir man det mycket riktigt.
Sjukt. Rätt igenom helt sjukt! Och lätt insett för den som befinner sig utanför hamsterhjulet men i den arbetande masshypnotiska skaran sannolikt väldigt svårt att se eftersom man då blir tvungen till en massa uppvaknande aktiviteter. Ju viktigare jobb desto lägre lön. Desto fler jobb krävs för att klara den ekonomiska livhanken. De som redan är tillräckligt indoktrinerade för att inneha ett fejkat ämbete belönas rikligen. Allt för att hålla farsen levande. Inga glipor till att inte längre erkänna den påhittade lönens värde. Och alla de härskartekniska moraliska ramverk vi matas med från de tidiga skolåren.
Varför jobbar man? För att göra rätt för sig? Nej, knappast. För att hållas upptagen med en massa på hittad dynga som förhindrar att man faktiskt inser vad som är viktigt i livet. De flesta av oss jobbar till ingen eller blygsam nytta för människor i stort. För om vi inte hölls i detta moraliska grepp utan gavs några månader att fundera över livet; skulle vi då vara rädda för varandra? Skulle vi fortsatt jaga pengar, prylar och prestige? Skulle vi känna behovet av en övermakt att säkerställa vår undergivenhet? Skulle vi må dåligt och behöva vård i samma utstäckning som i vår sjukönskande arbetsvardag?
Jo. Arbete är viktigt. Man måste ju äta något. Och man vill ju inte frysa ihjäl. Det kan vara trevligt att resa. Men om man tar bort alla konstruerade arbeten behöver var och en inte arbeta mer än en bråkdel av vad man idag gör för att livet ska kunna bibehålla sitt rika innehåll. Däremot kan man ju få tid att njuta av livet vilket är en sanslöst banbrytande nyhet i sig.
Hinnan är tunn. Ytterst, ytterst tunn. Mänskligheten står inför att bryta igenom den yta av hypnos som i västvärlden tillsjungs det förhärligade arbetandet. Hur kan vi lyda väckarklockans bestialiska uppmaning att gå ur sängen, mata monstret med våra barns oförstörda sinnen och själva frivilligt och glatt infinna oss till på utsatt tid i koncentrationslägret? Idag hade varit den perfekta dagen att sluta upp med detta. Men det kommer en morgondag också.
Själv sitter jag på tåget på väg till jobbet idag. Det händer inte så ofta längre. Jag ser fram emot att träffa mina kompanjoner. Jag trivs med dem och det vi skapat tillsammans. Med våra kunder och de småskaligheter som blivit vårt företag. Vi har inget riskkapital, inga externa hökar som piskar oss med finansiell furiositet. Vi har våra idéer även om vi under stundom anfäktas av den synliga ambitionens spöke.
Det blev ingen helomvändning idag, men den kommer. Den kommer gradvis i takt med var och ens övertygelse. Det går undan. Bakom den tunna hinnan arrangerar sig våra insikter utna att störa oss i våra dagliga sömngångarrutiner. När den kollektiva insikten sedan kommer har vi det redan i oss och kan ändra tillvaron så snabbt att ingen motreaktion äger verkan.
Andra världskriget var i mångt och mycket en generalrepetition inför vad vi ser i världen idag. Ovan en entré i Theresienstadt. Ett koncentrationsläger med en lite mjukare framtoning. Modellen för det arbetsmyremyllrande konsumtionssamhället, kan tyckas. [bildinfo].
måndag 25 april 2011
Om polaritet, kapsling och jordning
Alla bär på skit. Saker som drabbat oss; saker vi upplevt som jobbiga eller som man säger här omkring – saker som varit grönjävliga. Skit händer. Och det känns hur vedervärdigt som helst just då. Oöverstigligt, sannolikt. Men skit är också utmärkt näring; näring som får allt att växa. Det tar en stund – sannolikt men inte helt säkert i korrelation till det inträffades magnitud. Sedan växer man med rötterna i näringen.
Om man inte väljer att blunda för skiten, förstås. För om man gör så - om man trycker ner själva itutagandet med det inträffade – då växer skiten istället. Och gradvis förvandlas man av det graviterande skitberget till en del av dess massa. Det sker så subtilt att den drabbade knappt alls märker förändringen. Istället för att själv ta uti med skiten så börjar skiten att äga individens uttryck.
Personer i detta tillstånd känns först och främst igen på deras snabba fördömanden. Reflektionsutrymmet är bortkapat till förmån för den dräpande tvärsäkerhetens giljotin. En giljotin som finns där enbart för att hugga huvudet av varje början till insikt om det egna förskjutandet av sakers tillstånd. Tvärsäkerhet är nästan alltid bevis på osäkerhet. Man har alltså valt att göra sina problem till alla andras genom att bädda in det i alla sina göranden istället för att ta itu med dem, låda dess energi jordas och gå vidare med livet efter vederbörligt sammanbrott.
Man kan tro att saker och ting handlar om ont gentemot gott. Jag tror inte att det egentligen finns ont och gott utan att dessa saker är något vi lär oss projicera våra önskningar relativt tillkortakommanden på. I själva verket handlar det om positivt respektive negativt tänkande. Om vi önskar eller fruktar spelar ingen roll - det är tänkandet som räknas. Om vi önskar oss en underbar tillvaro får vi det. Om vi önskar oss en hemsk utveckling så ger vi oss själva och våra närmaste just det.
Vi lever i en tid formad av det negativa tänkandet. Det finns negativa och positivt inställda människor. Men den stora massan är någonstans mitt i mellan. De negativa blir oroliga och vantrivs i utpräglat positiva människors sällskap medan de obestämda kan umgås med alla sorter. Den negativa sidan hämtar sin näring ur negativa händelser och den positiva ur motsatsen.
Hur enkelt som helst. Ont och gott då? Något helt annat: en person som drabbas av en (ond) allvarlig sjukdom kan komma att inse livets vikt och bli mer positiv på grund av en sjukdom. En person kan få en stor pengagåva (god) vilket fullständigt raserar livet för den som fann sig sittandes ensam skyddandes sina pengar istället för att umgås med sina före detta vänner.
Att aktivt välja att inte ta itu med de saker saker man drabbas av utan att stanna i offerkoftans mysiga lilla värme får bli ämnet för en annan dags skriverier. Ty där kan hända vilar nyckeln till mycket av det vi kallar historia.
Den negativa armen är längre eftersom den faktiskt äger större delen av befolkningen. Symbolen kan verkar bekant och typisk för den tid i är i god väg att lämna bakom oss.
Mer på samma tema:
Om man inte väljer att blunda för skiten, förstås. För om man gör så - om man trycker ner själva itutagandet med det inträffade – då växer skiten istället. Och gradvis förvandlas man av det graviterande skitberget till en del av dess massa. Det sker så subtilt att den drabbade knappt alls märker förändringen. Istället för att själv ta uti med skiten så börjar skiten att äga individens uttryck.
Personer i detta tillstånd känns först och främst igen på deras snabba fördömanden. Reflektionsutrymmet är bortkapat till förmån för den dräpande tvärsäkerhetens giljotin. En giljotin som finns där enbart för att hugga huvudet av varje början till insikt om det egna förskjutandet av sakers tillstånd. Tvärsäkerhet är nästan alltid bevis på osäkerhet. Man har alltså valt att göra sina problem till alla andras genom att bädda in det i alla sina göranden istället för att ta itu med dem, låda dess energi jordas och gå vidare med livet efter vederbörligt sammanbrott.
Man kan tro att saker och ting handlar om ont gentemot gott. Jag tror inte att det egentligen finns ont och gott utan att dessa saker är något vi lär oss projicera våra önskningar relativt tillkortakommanden på. I själva verket handlar det om positivt respektive negativt tänkande. Om vi önskar eller fruktar spelar ingen roll - det är tänkandet som räknas. Om vi önskar oss en underbar tillvaro får vi det. Om vi önskar oss en hemsk utveckling så ger vi oss själva och våra närmaste just det.
Vi lever i en tid formad av det negativa tänkandet. Det finns negativa och positivt inställda människor. Men den stora massan är någonstans mitt i mellan. De negativa blir oroliga och vantrivs i utpräglat positiva människors sällskap medan de obestämda kan umgås med alla sorter. Den negativa sidan hämtar sin näring ur negativa händelser och den positiva ur motsatsen.
Hur enkelt som helst. Ont och gott då? Något helt annat: en person som drabbas av en (ond) allvarlig sjukdom kan komma att inse livets vikt och bli mer positiv på grund av en sjukdom. En person kan få en stor pengagåva (god) vilket fullständigt raserar livet för den som fann sig sittandes ensam skyddandes sina pengar istället för att umgås med sina före detta vänner.
Att aktivt välja att inte ta itu med de saker saker man drabbas av utan att stanna i offerkoftans mysiga lilla värme får bli ämnet för en annan dags skriverier. Ty där kan hända vilar nyckeln till mycket av det vi kallar historia.
Den negativa armen är längre eftersom den faktiskt äger större delen av befolkningen. Symbolen kan verkar bekant och typisk för den tid i är i god väg att lämna bakom oss.
Mer på samma tema:
söndag 24 april 2011
Väderförväntan
Det här blev en sjudundrande påskvädershelg. Ljuvligt, minst sagt. Även om en och annan undertecknad skogsägare gärna skulle sett sig ha hunnit lägga ner några björkar innan de lövades för säsongen. De står emellertid kvar i avvaktan så det brinner knappast i knutarna.
Detta med väder fascinerar mig. Det verkar svårt att spå väder i allmänhet. Svenska SMHI har betydligt lägre träffsäkerhet i sina prognoser än norska yr. Kanske beror detta på att Norge är med i NATO och att den Norska vädertjänsten erhåller data från planeringsstadiet av den alltjämt med all sannolikhet pågående vädermanipulationen. Sverige har säkerligen kvalificerat sig för informationen men SMHI kanske består av icke pålitliga individer som lever i någon fager föreställning av att de faktiskt ska försöka spå väder utifrån de verkliga faktiska meteorologiska förutsättningarna. Man kan spekulera sig halvt fördärvad därom.
Men så har vi det här med att vi ju faktiskt styr vår värld genom våra tankar och intentioner. Vädret borde ju vara relativt lättstyrt på det lite mer kollektiva planet. Det handlar knappast om att förflytta berg utan små förändringar i lufttryck som ger de önskade konsekvenserna. Var och en som har provat att poffa moln vet hur enkelt det är givet att man inte darrar på intentionen. Vädret är trotsallt en flyktig och kanske därigenom lättpåverkad varelse.
Som med den konsumerande människans beteendemönster. Inför jul erfar vi HUI:s utnämnande av årets julklapp. Gartner Groups till andra decimalen tvärsäkra prognoser om hypekurvans produktpopulation styr i kaskader av marknadsanalytiker det faktiska utfallet. Media och marknadsföring formar på längre sikt värderingar och åsikter som senare skördas via försäljning av pryttlar eller via samhällsförändringar. Vi programmeras att förvänta oss. Att tycka. Vår intention påverkas. Och så blir det så som vi går omkring och tror att det ska bli.
Kanske är det precis likadant med vädret. Att väderprognoser via media antingen är en del i styrningen av den kollektiva önskan kring vädret som gör att det passar in i en större plan? Alternativt så sitter de stackars meteorologerna och skissar på molnbanor och räknar lufttrycksdifferenser (ska villigt erkänna att jag faktisk inte har den blekaste aning) vilket emanerar i diverse prognoser på baksidan av dagstidningen. En gul sol med regnstänk i ruta nummer sex distribueras till alla boende i ruta nummer sex. Så formas prenumeranternas väderförväntningar i enlighet med prognosen. Och vädret i sin tur.
Må vara hur det vill, men tankens och intentionens kraft är verkligt påtaglig. Det krävs bara att man testar lite och vågar bibehålla intentionen tillräckligt länge för att se resultat. Därifrån går det hur fint som helst. Ungefär som att lära sig att cykla. Man måste se det framför sig. Man måste lära sig att starta. Och man måste tro på att man kan hålla balansen.
Detta med väder fascinerar mig. Det verkar svårt att spå väder i allmänhet. Svenska SMHI har betydligt lägre träffsäkerhet i sina prognoser än norska yr. Kanske beror detta på att Norge är med i NATO och att den Norska vädertjänsten erhåller data från planeringsstadiet av den alltjämt med all sannolikhet pågående vädermanipulationen. Sverige har säkerligen kvalificerat sig för informationen men SMHI kanske består av icke pålitliga individer som lever i någon fager föreställning av att de faktiskt ska försöka spå väder utifrån de verkliga faktiska meteorologiska förutsättningarna. Man kan spekulera sig halvt fördärvad därom.
Men så har vi det här med att vi ju faktiskt styr vår värld genom våra tankar och intentioner. Vädret borde ju vara relativt lättstyrt på det lite mer kollektiva planet. Det handlar knappast om att förflytta berg utan små förändringar i lufttryck som ger de önskade konsekvenserna. Var och en som har provat att poffa moln vet hur enkelt det är givet att man inte darrar på intentionen. Vädret är trotsallt en flyktig och kanske därigenom lättpåverkad varelse.
Som med den konsumerande människans beteendemönster. Inför jul erfar vi HUI:s utnämnande av årets julklapp. Gartner Groups till andra decimalen tvärsäkra prognoser om hypekurvans produktpopulation styr i kaskader av marknadsanalytiker det faktiska utfallet. Media och marknadsföring formar på längre sikt värderingar och åsikter som senare skördas via försäljning av pryttlar eller via samhällsförändringar. Vi programmeras att förvänta oss. Att tycka. Vår intention påverkas. Och så blir det så som vi går omkring och tror att det ska bli.
Kanske är det precis likadant med vädret. Att väderprognoser via media antingen är en del i styrningen av den kollektiva önskan kring vädret som gör att det passar in i en större plan? Alternativt så sitter de stackars meteorologerna och skissar på molnbanor och räknar lufttrycksdifferenser (ska villigt erkänna att jag faktisk inte har den blekaste aning) vilket emanerar i diverse prognoser på baksidan av dagstidningen. En gul sol med regnstänk i ruta nummer sex distribueras till alla boende i ruta nummer sex. Så formas prenumeranternas väderförväntningar i enlighet med prognosen. Och vädret i sin tur.
Må vara hur det vill, men tankens och intentionens kraft är verkligt påtaglig. Det krävs bara att man testar lite och vågar bibehålla intentionen tillräckligt länge för att se resultat. Därifrån går det hur fint som helst. Ungefär som att lära sig att cykla. Man måste se det framför sig. Man måste lära sig att starta. Och man måste tro på att man kan hålla balansen.
fredag 22 april 2011
Treenigheten
Vi brukar lite inneboende stigmatiskt tala om arv eller miljö. Vilket är det som präglar människan? Ungefär så urbota dumt uttrycks frågan faktiskt inte särskilt sällan. Som om en fråga alltid bara hade ett svar. Och enligt min ringa mening dessutom utelämnandes den verkligt betydande variabeln ur ekvationen. Den om själen. Själar som sannolikt finns ingjutna i våra livliga fundament i cykel efter cykel. Själar som formar den mänskliga manifestationen mer än något annat. Vad formar människan – arv, miljö eller själen? Eller är det så att meningen är för arv och miljö att forma själen snarare än tvärtom?
torsdag 21 april 2011
Blåkulladags
Dags att dra på sig hucklet och dra till Blåkulla idag då. Där ska orgier vänta sägs det. Orgie i djävulens sällskap, måhända? Jag är inte tillräckligt insatt i påskfirandets häxkittel av sammansmälta traditioner för att dyka till dess rötter utan ämnar uppehålla mig vid häxprocesserna. De verkar enligt vad gemene man… Varför hävdar man att folk i allmänhet är gemena, förresten? Så kan vi inte ha det. Det verkar enligt den historia som var och en får i sig vara ett 1600-talsbeteende vi idag kan skratta lite åt.
Det kan ju till exempel ha rört sig om kvinnor som uppvisade lite väl stor själslig dignitet och inte riktigt erkände den där bortre gränsen för vad som var fysiskt möjligt. De kanske hävdade att jorden var rund, att man kunde skapa guld ur ingenting och att man med tankekraft kunde få sin vilja. De gick alltså på skrå mot rådande normer och kollektiva uppfattningar. Häxeriet är ur den synvinkeln ytterst aktuellt idag då det intellektuella slaget trotsallt kring just referensramen kallad ”världsuppfattning”.
Häxorna mötte enligt sägnen en ganska summarisk rättslig prövning med en jury av barn och med straff resulterade i döden vare sig den åtalade erkände sitt häxeri eller inte. Nu är säkerligen historierna förvridna eller kanske rent uppdiktade men själva mönstret känns ju igen med all önskvärd tydlighet från dagens så kallade terroristjakt. Den som är anklagad för terrorism har ungefär den rättssäkerhet som omtalad fordom häxanklagad.
Kanske var det då precis som nu så att häxeriet användes av maktens elit att genomdriva de förändringar av samhället de förutsatt sig genom att spela på rädsla för häxor samt för rädsla att förknippas med häxeriet. Mer talande är kanske likheterna mellan kopplingarna till dagens psykvård och liknande klassifikationssystem. Det förefaller vid en närmare anblick som om även falanger av denna företeelse fyller helt andra syften. Inte alls fjärran från häxeriet. Enligt GD 17/4 dekapiterades häxor i Gävle när det begav sig på Galgbacken. På platsen ligger idag psykiatricentrum.
Påsken, vårdagjämningen, Nouruz, whatever. Det är något särskilt med den här tiden på året. Det förekommer inom diverse mer eller mindre slutna sällskap diverse firanden som ju med var och ens öga kan te sig ganska obscena. I vissa av dessa finns synen av att människooffer krävs just i denna tid vilket på ett förtjänstfullt sätt kan knytas till världens skeenden. Hur dött häxeriet än må te sig så råder det knappt någon tvekan alls om att det ockulta stannat kvar. Numera dock nästan uteslutande i den styrande elitens händer, viket ju i sig är en förklaring till att häxeriet inte tilläts vara något var och en fick ägna sig åt.
Helena Palena skriver lite annat påpassligt om påsken - "Månen går ett varv runt jorden på 28 dagar. Månvarvet är med andra ord lika långt som menstruationscykeln!" och så vidare. Symmetrier, symmetrier. Omistligt tydliga.
Det kan ju till exempel ha rört sig om kvinnor som uppvisade lite väl stor själslig dignitet och inte riktigt erkände den där bortre gränsen för vad som var fysiskt möjligt. De kanske hävdade att jorden var rund, att man kunde skapa guld ur ingenting och att man med tankekraft kunde få sin vilja. De gick alltså på skrå mot rådande normer och kollektiva uppfattningar. Häxeriet är ur den synvinkeln ytterst aktuellt idag då det intellektuella slaget trotsallt kring just referensramen kallad ”världsuppfattning”.
Häxorna mötte enligt sägnen en ganska summarisk rättslig prövning med en jury av barn och med straff resulterade i döden vare sig den åtalade erkände sitt häxeri eller inte. Nu är säkerligen historierna förvridna eller kanske rent uppdiktade men själva mönstret känns ju igen med all önskvärd tydlighet från dagens så kallade terroristjakt. Den som är anklagad för terrorism har ungefär den rättssäkerhet som omtalad fordom häxanklagad.
Kanske var det då precis som nu så att häxeriet användes av maktens elit att genomdriva de förändringar av samhället de förutsatt sig genom att spela på rädsla för häxor samt för rädsla att förknippas med häxeriet. Mer talande är kanske likheterna mellan kopplingarna till dagens psykvård och liknande klassifikationssystem. Det förefaller vid en närmare anblick som om även falanger av denna företeelse fyller helt andra syften. Inte alls fjärran från häxeriet. Enligt GD 17/4 dekapiterades häxor i Gävle när det begav sig på Galgbacken. På platsen ligger idag psykiatricentrum.
Påsken, vårdagjämningen, Nouruz, whatever. Det är något särskilt med den här tiden på året. Det förekommer inom diverse mer eller mindre slutna sällskap diverse firanden som ju med var och ens öga kan te sig ganska obscena. I vissa av dessa finns synen av att människooffer krävs just i denna tid vilket på ett förtjänstfullt sätt kan knytas till världens skeenden. Hur dött häxeriet än må te sig så råder det knappt någon tvekan alls om att det ockulta stannat kvar. Numera dock nästan uteslutande i den styrande elitens händer, viket ju i sig är en förklaring till att häxeriet inte tilläts vara något var och en fick ägna sig åt.
Helena Palena skriver lite annat påpassligt om påsken - "Månen går ett varv runt jorden på 28 dagar. Månvarvet är med andra ord lika långt som menstruationscykeln!" och så vidare. Symmetrier, symmetrier. Omistligt tydliga.
onsdag 20 april 2011
The Mountain
Nej. Tryck inte bara på play. Koppla in datorn i Stereon. Och i TV:n. Se till att skymningen hunnit komma. Skapa en lugn stilla yta i tiden och tryck på play. Och när du är klar, kika på Terjes övriga fyra filmer. Vad kan överhuvud taget tangera den skönhet han fångar?
Hittad på Nyhetsspeilet.no.
Hittad på Nyhetsspeilet.no.
Varför halsa lögner?
Nu när vi som mänsklig population faktiskt förefaller skaka på oss i lite högre grad och på individuell basis kommer oss för med att ifrågasätta sådant som vi fått lära oss är korrekt men som inte ser korrekt ut med en mer ingående, intuitiv, bedömning infinner sig några randobservationer kring hur vi kunnat låta oss bli förledda. Jag finner denna aspekt nästan lika intressant som själva uppvaknandet.
Jag är helt övertygad om att alla i sig bär ett ytterst precist mätinstrument med vilket så gott som alla företeelser kan mätas av. När någon kommer upp till mig och talar om vad sanningen är så kan jag ju välja att på det intellektuella planet suga åt mig den förtalda sanningen, alternativt kan jag inom mig göra en bedömning om huruvida yttrandet känns rätt. Nu är det ju ofta så att de förtalda sanningarna ofta är incitamentsfulla lögner.
Detta förhållande föranleder en annan problematik. Om jag i mig själv känner att det jag matas med är en lögn, hur hanterar jag lögnaren? Hur besvarar jag det påstående som med hela handen pekats ner i min hals (pekoral - pekning mot munnen ;-)? Ska jag vända mig mot budskapet och konfrontera vad som vanligtvis är en auktoritet med min magkänsla? För att styrka mitt påstående måste jag plöja tunnland efter tunnland av lögnaktig träda för att få sanning att åter växa.
Det enda jag, i mitt eget inlärda sociala fängelse, kan vänta mig i slutändan är social utstötning och den tvivelaktigt åtråvärda utmärkelsen årets foliehatt. Ska jag tiga still och svälja påståendet? Om jag gör det så uppstår en konflikt i mig, för om jag tar in den påstådda sanningen som yttre erkänd sanning så har jag ju på något sätt ackrediterat att jag står för den jag också. Men samtidigt känns den fel. Gapet utgör ett värkande sår i sinnet. En gnagande härd. En obalans.
Nej, enklast är nog att blunda med hela insidan istället. Att låta lögnen råda såväl inför alla andra som inom mig själv. Jag stänger intuitionens sinnen och hoppar ombord på lögnen eftersom det är det minst ansträngande alternativet. Jag köper en helhetslösning och blir samtidigt en integrerad del av den. Om jag är duktig får jag spela en viktig roll, vinner andra förledda människors uppskattning och den för lögnskutan speciella form av kravfyllda värmen.
Den lögnernas tillsynes förhärskande spindelväv vi tidigt i livet sätts att göra karriär inom bygger i grunden på ett systematiskt åsidosättande av vikten hos de egna reflektionerna. Att det vi själva upplever som viktigt, sant eller relevant inte är just det utan är värdelösa flummerier från dåliga människor som inte låter sig kontrolleras. Det själsliga upproret som består i att låta den egna känslan styra över de inlärda beteendena är det ultimata hotet mot spindeln i nätet. Därav det så omfattande och försorgsfulla förledandet.
En lögnhals kan alltså antingen vara den som aktivt själv far med osanning, eller den som passivt låter lögnen pressas ner i halsen. Som regel är man ju bägge delarna sett över tid. För osanningarnas omfattning genomsyrar precis allt och bland de som knallar runt på klotet just nu och inte uppfattas som socialt missanpassade krävs att man först och främst är en god lögnare. Inför sig själv. Med den tribut det i sin tur tar.
Man får passa på att iaktta, det håller på att släppa.
Jag är helt övertygad om att alla i sig bär ett ytterst precist mätinstrument med vilket så gott som alla företeelser kan mätas av. När någon kommer upp till mig och talar om vad sanningen är så kan jag ju välja att på det intellektuella planet suga åt mig den förtalda sanningen, alternativt kan jag inom mig göra en bedömning om huruvida yttrandet känns rätt. Nu är det ju ofta så att de förtalda sanningarna ofta är incitamentsfulla lögner.
Detta förhållande föranleder en annan problematik. Om jag i mig själv känner att det jag matas med är en lögn, hur hanterar jag lögnaren? Hur besvarar jag det påstående som med hela handen pekats ner i min hals (pekoral - pekning mot munnen ;-)? Ska jag vända mig mot budskapet och konfrontera vad som vanligtvis är en auktoritet med min magkänsla? För att styrka mitt påstående måste jag plöja tunnland efter tunnland av lögnaktig träda för att få sanning att åter växa.
Det enda jag, i mitt eget inlärda sociala fängelse, kan vänta mig i slutändan är social utstötning och den tvivelaktigt åtråvärda utmärkelsen årets foliehatt. Ska jag tiga still och svälja påståendet? Om jag gör det så uppstår en konflikt i mig, för om jag tar in den påstådda sanningen som yttre erkänd sanning så har jag ju på något sätt ackrediterat att jag står för den jag också. Men samtidigt känns den fel. Gapet utgör ett värkande sår i sinnet. En gnagande härd. En obalans.
Nej, enklast är nog att blunda med hela insidan istället. Att låta lögnen råda såväl inför alla andra som inom mig själv. Jag stänger intuitionens sinnen och hoppar ombord på lögnen eftersom det är det minst ansträngande alternativet. Jag köper en helhetslösning och blir samtidigt en integrerad del av den. Om jag är duktig får jag spela en viktig roll, vinner andra förledda människors uppskattning och den för lögnskutan speciella form av kravfyllda värmen.
Den lögnernas tillsynes förhärskande spindelväv vi tidigt i livet sätts att göra karriär inom bygger i grunden på ett systematiskt åsidosättande av vikten hos de egna reflektionerna. Att det vi själva upplever som viktigt, sant eller relevant inte är just det utan är värdelösa flummerier från dåliga människor som inte låter sig kontrolleras. Det själsliga upproret som består i att låta den egna känslan styra över de inlärda beteendena är det ultimata hotet mot spindeln i nätet. Därav det så omfattande och försorgsfulla förledandet.
En lögnhals kan alltså antingen vara den som aktivt själv far med osanning, eller den som passivt låter lögnen pressas ner i halsen. Som regel är man ju bägge delarna sett över tid. För osanningarnas omfattning genomsyrar precis allt och bland de som knallar runt på klotet just nu och inte uppfattas som socialt missanpassade krävs att man först och främst är en god lögnare. Inför sig själv. Med den tribut det i sin tur tar.
Man får passa på att iaktta, det håller på att släppa.
tisdag 19 april 2011
Förmånsfundering
Så här om våren är det lätt att trilla dit på en ny bil. Alltför lätt, faktiskt. Bilen är sannolikt den ultimata produkten. Den heliga graalen för oss väl fostrade konsumenter. Den har mätbar prestanda, en uppsjö finesser och koncept lång bortom ”dragkrok” eller ”stor baklucka”. Den finns i olika paket och editioner. Den går att få i olika färger med läckra namn långt bortom ”röd” och ”svart”.
Och framförallt – bilen är bärare av viss prestige. Vilket märke man väljer avspeglar sig inte enbart i bilens komfort, prestanda och utseende. Märket är också en social bärare av ett budskap. Hur mycket pengar man betalat. Alltså underligt nog omvänt hur mycket pengar man förväntas ha. Men nu är det egentligen tvärtom. Nära nog alla som köper (eller leasar sig) en bil i dagsläget gör det på kredit. Om det finansiella har jag för mig att jag skrivit förut så jag släpper det för nu.
Vad jag däremot började fundera över (eftersom det ju faktiskt är vår) var detta med förmånsvärden på bilar. Om man som svensk skaffar sig en tjänstebil (något som jag faktiskt aldrig haft) så får man betala skatt på värdet av den förmån man anser att bilen utgör. Man anser det vara en sorts lön. Logiskt. Men om bilens pris är trillar över den magiska nivån på lite drygt 200 000 kr så betraktas förmånen med ens som mycket större.
Det så kallade förmånsvärdet rusar iväg. Varför? Vad är det för mekanism som byggts in i systemet som straffar de som skaffar sig lite roligare, snyggare och mer väl utrustade tjänstebilar? Och när man tänker på saken – är det inte precis detsamma vad gäller lön? Den progressiva beskattningen slår till vid lite drygt ”lagom” och gör det under ett ganska långt spann rätt ointressant att tjäna mera pengar då en stor del av löneökningen försvinner i skatt.
Det är ju inte speciellt svårt att inse att det rör sig om ett ”lagomlock”. Att man vill vara säker på att ingen förser sig för mycket utan att alla hålls i det så kallat rättvisa intervallet. Men varför – egentligen? Sverige har en historia av att vara en stor bilproducent. I till exempel Tyskland är en tjänstebil en tjänstebil utan denna normaliserande effekt, något som tillsammans med fri hastighet på autobahn sannolikt gjort den tyska bilindustrin till världsledande. Att inte straffa ut läckrare bilar borde väl gagna Volvo och Saab. Eller?
Nej, det måste vara något annat. Hela experimentet Sverige. Hela det koncensussökande och lagomeftertraktande. Allt det där med jantelagen, det försiktigt föraktande avundsjuka och det näsrynkade föraktet men samtidiga dyrkandet av pengen. Svensken hålls i en liten i det närmaste lufttät låda. Svensken ska jobba, vara miljövänlig, sopsortera och tänka på saker som är farliga.
Om svensken inte tjänar pengar är svensken värdelös, eller – förlåt. Hrm... Arbetslös. Sysslolöshet är det skadligaste av ting, såsom tidigare beskrivet. Men vänta ett spadtag. Det finns ju två former av sysslolöshet. De som inte har något jobb och inte får jobba, samt de som klarar sig utan att behöva jobba. Det senare sannolikt mycket farligare än det förra. Om folk i allmänhet skulle tjäna tillräckligt med pengar för att inse dess värdelöshet? Nej, hujeda oss. Sådant måste förhindras.
För om folk skulle kunna skaffa sig sin drömbil och få behålla tillräckligt mycket av sin lön för att köpa allt de ville så skulle de på något år inse hur jävla sjukt systemet med pengar och konsumtion är. Man skulle sluta dyrka penningen, arbetet och hela den sociala köttkvarn vi kallar vårt samhälle. Man skulle bli en själslig frifräsare utan respekt för det som kräver respekt utan att ge ett endaste pillinuck tillbaka.
Avslutningsvis. En obskyr dröm i natt:
Någon höll i gammalt engelskt mynt. Det var värt lika mycket som en 2p, men hette något annat. Myntet var i koppar. ”This rather old coin may seem worthless – however the real value of this coin has been inflated over and over throughout the banking system to currently constitute a value higher than this building”. Mannen höll I myntet och pekade på en nybyggd kontorsbyggnad som inhyste den lilla stadens administration. Och han fortsatte: ”This building was built using money borrowed by the municipality. Banks can provide money to municipalities by just creating them. This this building was actually created by means less worth than this old coin. Now what does this tell you about money?”
Och framförallt – bilen är bärare av viss prestige. Vilket märke man väljer avspeglar sig inte enbart i bilens komfort, prestanda och utseende. Märket är också en social bärare av ett budskap. Hur mycket pengar man betalat. Alltså underligt nog omvänt hur mycket pengar man förväntas ha. Men nu är det egentligen tvärtom. Nära nog alla som köper (eller leasar sig) en bil i dagsläget gör det på kredit. Om det finansiella har jag för mig att jag skrivit förut så jag släpper det för nu.
Vad jag däremot började fundera över (eftersom det ju faktiskt är vår) var detta med förmånsvärden på bilar. Om man som svensk skaffar sig en tjänstebil (något som jag faktiskt aldrig haft) så får man betala skatt på värdet av den förmån man anser att bilen utgör. Man anser det vara en sorts lön. Logiskt. Men om bilens pris är trillar över den magiska nivån på lite drygt 200 000 kr så betraktas förmånen med ens som mycket större.
Det så kallade förmånsvärdet rusar iväg. Varför? Vad är det för mekanism som byggts in i systemet som straffar de som skaffar sig lite roligare, snyggare och mer väl utrustade tjänstebilar? Och när man tänker på saken – är det inte precis detsamma vad gäller lön? Den progressiva beskattningen slår till vid lite drygt ”lagom” och gör det under ett ganska långt spann rätt ointressant att tjäna mera pengar då en stor del av löneökningen försvinner i skatt.
Det är ju inte speciellt svårt att inse att det rör sig om ett ”lagomlock”. Att man vill vara säker på att ingen förser sig för mycket utan att alla hålls i det så kallat rättvisa intervallet. Men varför – egentligen? Sverige har en historia av att vara en stor bilproducent. I till exempel Tyskland är en tjänstebil en tjänstebil utan denna normaliserande effekt, något som tillsammans med fri hastighet på autobahn sannolikt gjort den tyska bilindustrin till världsledande. Att inte straffa ut läckrare bilar borde väl gagna Volvo och Saab. Eller?
Nej, det måste vara något annat. Hela experimentet Sverige. Hela det koncensussökande och lagomeftertraktande. Allt det där med jantelagen, det försiktigt föraktande avundsjuka och det näsrynkade föraktet men samtidiga dyrkandet av pengen. Svensken hålls i en liten i det närmaste lufttät låda. Svensken ska jobba, vara miljövänlig, sopsortera och tänka på saker som är farliga.
Om svensken inte tjänar pengar är svensken värdelös, eller – förlåt. Hrm... Arbetslös. Sysslolöshet är det skadligaste av ting, såsom tidigare beskrivet. Men vänta ett spadtag. Det finns ju två former av sysslolöshet. De som inte har något jobb och inte får jobba, samt de som klarar sig utan att behöva jobba. Det senare sannolikt mycket farligare än det förra. Om folk i allmänhet skulle tjäna tillräckligt med pengar för att inse dess värdelöshet? Nej, hujeda oss. Sådant måste förhindras.
För om folk skulle kunna skaffa sig sin drömbil och få behålla tillräckligt mycket av sin lön för att köpa allt de ville så skulle de på något år inse hur jävla sjukt systemet med pengar och konsumtion är. Man skulle sluta dyrka penningen, arbetet och hela den sociala köttkvarn vi kallar vårt samhälle. Man skulle bli en själslig frifräsare utan respekt för det som kräver respekt utan att ge ett endaste pillinuck tillbaka.
Avslutningsvis. En obskyr dröm i natt:
Någon höll i gammalt engelskt mynt. Det var värt lika mycket som en 2p, men hette något annat. Myntet var i koppar. ”This rather old coin may seem worthless – however the real value of this coin has been inflated over and over throughout the banking system to currently constitute a value higher than this building”. Mannen höll I myntet och pekade på en nybyggd kontorsbyggnad som inhyste den lilla stadens administration. Och han fortsatte: ”This building was built using money borrowed by the municipality. Banks can provide money to municipalities by just creating them. This this building was actually created by means less worth than this old coin. Now what does this tell you about money?”
söndag 17 april 2011
Ett par anomalier
Det sprejas som aldrig förr. Här och vad jag förstår också annorstädes. Jag ser ett nytt fenomen i vårsolen. Jag ser småstadsbor på vårpromenad. Det i sig är inget nytt om man ser det över en tolvmånadersperiod eller längre. Men denna dag såg jag inte mindre än fem småstadsbor som tittade mot himlen och pekade på de rutnät som just sprejats över deras huvuden. Rutnät som var i det välkända upplösningstillståndet.
Rutnät som några minuter senare skulle kunna vara borta, kanske på grund av en jordavtappning. Var och en som känner denna bygd och reguljärflygets förutsättningar vet att den reguljära trafiken är högst begränsad. Kanske diskuterade några av dessa små pekande församlingar detta faktum. Kanske funderade de över varför himlen vid varje given tidpunkt innehåller minst två fullstora jetplan utan att de enligt trafikflygets informationsdatabaser tillhör just detsamma. Vem vet.
Ett besök i videoaffären för inhyrning av underhållning till sjuk sexåring väckte de klockor som klämtar för katastroffilmer. De senaste åren har varit allt annat än katastrofala för den som hänger sig åt nämnda genre. Man kan filosofera lite över varför. Det tycks som om människans passivt inmundigande perceptions manusförfattare söker använda den naturliga uppfattning om något slags slut eller paradigmskifte som lever i de flesta. De kanske använder det för att forma bilden av ett skräckblandat inferno och inte ett kärleksfullt uppvaknande.
För det är ju så den ser ut – Hollywoodframtidsvisionen. Spinnandes på eller av det garn av teorier, observationer, desinformationsorgan, vetenskaper, fakta, sanningar och lögner där bland annat den om Niburu/ Planet X, mayakalendern, Terrance McKennas novely-analyser, diverse kanaliserade budskap och mycket, mycket mer utgör fiktionsjuicens baklängesvända fruktkött av trovärdighet. Fruktans kött. Jag påstår ingenting i fråga om nämnda eller onämnda teorier, observationer eller liknande. Jag är inte rätt person att bedöma sanningshalt. Sådant är ju dessutom alltid en diskussionsfråga.
Däremot tror jag mig vara ganska säker på att något händer i fibrerna av den verklighet vi vandrar omkring i. Att något sker med själva villkoren för materian och de osynliga storheter vi sekulariserade människor sliter skägget av oss för att slippa erkänna men som ändå obevekligen kontrollerar sakers tillstånd inuti vår välpolerade materiallåda. Det händer med materian, med oss människor, med djuren och med hur alltihopa hänger samman. Fan vet om det inte är så att vi ändrar frekvens. Det vore ju ganska logiskt.
Kanske är sprejandet vid sidan av otaliga andra komponenter och förevändningar till syvende och sist ett storskaligt försök att bromsa denna sannolikt genetiskt manifesterade förändring av allt som lever. Kanske är katastroffilmerna ett sätt att storskaligt påverka människans uppfattning av skeendena för att få livet att manifestera uppbromsandet av det pågående uppvaknandet. Att via det storskaliga med bas i gammal hederlig fruktan förhindra det enorma som bor i allt småskaligt.
Rutnät som några minuter senare skulle kunna vara borta, kanske på grund av en jordavtappning. Var och en som känner denna bygd och reguljärflygets förutsättningar vet att den reguljära trafiken är högst begränsad. Kanske diskuterade några av dessa små pekande församlingar detta faktum. Kanske funderade de över varför himlen vid varje given tidpunkt innehåller minst två fullstora jetplan utan att de enligt trafikflygets informationsdatabaser tillhör just detsamma. Vem vet.
Ett besök i videoaffären för inhyrning av underhållning till sjuk sexåring väckte de klockor som klämtar för katastroffilmer. De senaste åren har varit allt annat än katastrofala för den som hänger sig åt nämnda genre. Man kan filosofera lite över varför. Det tycks som om människans passivt inmundigande perceptions manusförfattare söker använda den naturliga uppfattning om något slags slut eller paradigmskifte som lever i de flesta. De kanske använder det för att forma bilden av ett skräckblandat inferno och inte ett kärleksfullt uppvaknande.
För det är ju så den ser ut – Hollywoodframtidsvisionen. Spinnandes på eller av det garn av teorier, observationer, desinformationsorgan, vetenskaper, fakta, sanningar och lögner där bland annat den om Niburu/ Planet X, mayakalendern, Terrance McKennas novely-analyser, diverse kanaliserade budskap och mycket, mycket mer utgör fiktionsjuicens baklängesvända fruktkött av trovärdighet. Fruktans kött. Jag påstår ingenting i fråga om nämnda eller onämnda teorier, observationer eller liknande. Jag är inte rätt person att bedöma sanningshalt. Sådant är ju dessutom alltid en diskussionsfråga.
Däremot tror jag mig vara ganska säker på att något händer i fibrerna av den verklighet vi vandrar omkring i. Att något sker med själva villkoren för materian och de osynliga storheter vi sekulariserade människor sliter skägget av oss för att slippa erkänna men som ändå obevekligen kontrollerar sakers tillstånd inuti vår välpolerade materiallåda. Det händer med materian, med oss människor, med djuren och med hur alltihopa hänger samman. Fan vet om det inte är så att vi ändrar frekvens. Det vore ju ganska logiskt.
Kanske är sprejandet vid sidan av otaliga andra komponenter och förevändningar till syvende och sist ett storskaligt försök att bromsa denna sannolikt genetiskt manifesterade förändring av allt som lever. Kanske är katastroffilmerna ett sätt att storskaligt påverka människans uppfattning av skeendena för att få livet att manifestera uppbromsandet av det pågående uppvaknandet. Att via det storskaliga med bas i gammal hederlig fruktan förhindra det enorma som bor i allt småskaligt.
lördag 16 april 2011
Om arbetslöshet
Den arbetslösa människan förefaller vara den kanske farligaste av alla vårt samhälles fiender. Den arbetslösa människan förskjuts, försätts i slaveri, kölhalas äreligen och den goda medborgaren uppmuntras på det karaktäristiskt lite stillsamt subtila sättet att förskjuta de som inte gör rätt för sig. De som inte låter sig förslavas under penningens imaginära makt. De som inte ges tillfälle att arbeta. The outcast.
De krumbukter samhället tar till för att få människor i sysselsättning utan något som helst egentligt krav på produktivitet tar sig de mest absurda uttryck. Vid den officiella anblicken handlar det om att människan ska förtjäna sitt uppehälle. Man har tagit småbrukarens paradigm av att odla marken och kreaturen för att genom sitt värv få detta på tallriken och till det existentiellt tvingande bränslet. Maten. Värmen. Vattnet. Livets förutsättningar.
Men relativt få av de som arbetar idag gör det med något slags synlig koppling till den egna överlevnaden. Faktum är att de flesta egentligen sysslar med rent nonsens. Det kanske mest vansinniga är alla de människor som går till jobbet minst 40 timmar i veckan för att räkna pengar. Pengar, något fullkomligt uppdiktat och helt utan eget värde men som mänskligheten bestämt sig för varandes det mest värdefulla av allt. Något som i vår cybervärld per definition inte tillnärmelsevis existerar.
Den fysiskt betingande arbetsinsatsen för den egna överlevnaden har bytts mot en insats för psykisk överlevnad i en konturerad snårskog av karriärvägar och jagets i självförverkligande förledda utblommande. Där man tidigare hjälpts åt i småskaliga samarbeten för lite mer redundant överlevnad handlar det nu om att i rakbladsprydda stuprör själv nå maximal framgång på andras bekostnad. Att vara någon och att vara det genom att vara framgångsrik.
Att hjälpa andra utan att för egen del nå framgång eller personlig vinning på kuppen har till följd av detta blivit lika urbota ologiskt som att reflektera över varför man egentligen lägger all den tid man gör på det som kallas arbete. Och det är därför dessa arbetslösa satar måste bekämpas med näbbar och klor. Alla ska ha klart för sig att de som inte arbetar inte gör rätt för sig utan är parasiter som lever på andras surt arbetade arbetstimmar.
I går såg jag ett gäng från Samhall. De gick och plockade skräp. En bilägare stannade vid trottoaren och skulle byta däck på sin bil. Samhallskillarna hjälpte bilägaren tillrätta. En gest av vänlig mänsklig värme. En gest som kunde fullbordas eftersom de samhallsanställda ju inte tvingas till produktivitet som övriga arbetare i samhället gör. De anses redan vara förpassade till den arbetsmoraliska soptippen.
Mänsklig hjälpsamhet och värme av detta slag måste motarbetas. Gud förbjude att människor dessutom får tid att reflektera över livet, dess innebörd och samhällets konstruktion. Alla ska hållas sysselsatta. Fullt sysselsatta. Tid för barn, kärlek, själsliga uttryck och reflektion är evil som fan. Och som yttersta hot måste fattigdomen finnas där. Den fattiga avgrund i vilken de utförsäkrade dväljes.
IMF och världsbanken uttalar sig om hur sunda ekonomier ser ut. Sunda ekonomier har ett inte försvinnande mått av fattigdom. Utan denna fattigdom är inte den arbetsföra befolkningen tillräckligt rädda för motsatsen. Sverige har sannolikt haft lite för låg fattigdom, något som nu åtgärdas med all önskvärd resolution. IMF och världsbanken konstituerar mänsklighetens fiender.
Emfasen på jaget och dess utveckling är numera helt pengasystemes förtjänst. Jagets jagande är ett slags mentalt fängelse där var och en sitter i sin egen isoleringscell stångandes pannan mot gallret i sina ansträngningar att nå längre, högre, bättre. Fångvaktarna delar ut belöning genom luckan den 25:e varje månad i vad som ser ut att vara efter förtjänst men istället bevisar vilken grad av förleddhet fången uppnått. Cellens vägg är helt självpåtagen. Vi kan när som helst lösa oss ur knuten och byta jagets fruktlösa jakt mot den gemensamma småskaligheten at large.
De krumbukter samhället tar till för att få människor i sysselsättning utan något som helst egentligt krav på produktivitet tar sig de mest absurda uttryck. Vid den officiella anblicken handlar det om att människan ska förtjäna sitt uppehälle. Man har tagit småbrukarens paradigm av att odla marken och kreaturen för att genom sitt värv få detta på tallriken och till det existentiellt tvingande bränslet. Maten. Värmen. Vattnet. Livets förutsättningar.
Men relativt få av de som arbetar idag gör det med något slags synlig koppling till den egna överlevnaden. Faktum är att de flesta egentligen sysslar med rent nonsens. Det kanske mest vansinniga är alla de människor som går till jobbet minst 40 timmar i veckan för att räkna pengar. Pengar, något fullkomligt uppdiktat och helt utan eget värde men som mänskligheten bestämt sig för varandes det mest värdefulla av allt. Något som i vår cybervärld per definition inte tillnärmelsevis existerar.
Den fysiskt betingande arbetsinsatsen för den egna överlevnaden har bytts mot en insats för psykisk överlevnad i en konturerad snårskog av karriärvägar och jagets i självförverkligande förledda utblommande. Där man tidigare hjälpts åt i småskaliga samarbeten för lite mer redundant överlevnad handlar det nu om att i rakbladsprydda stuprör själv nå maximal framgång på andras bekostnad. Att vara någon och att vara det genom att vara framgångsrik.
Att hjälpa andra utan att för egen del nå framgång eller personlig vinning på kuppen har till följd av detta blivit lika urbota ologiskt som att reflektera över varför man egentligen lägger all den tid man gör på det som kallas arbete. Och det är därför dessa arbetslösa satar måste bekämpas med näbbar och klor. Alla ska ha klart för sig att de som inte arbetar inte gör rätt för sig utan är parasiter som lever på andras surt arbetade arbetstimmar.
I går såg jag ett gäng från Samhall. De gick och plockade skräp. En bilägare stannade vid trottoaren och skulle byta däck på sin bil. Samhallskillarna hjälpte bilägaren tillrätta. En gest av vänlig mänsklig värme. En gest som kunde fullbordas eftersom de samhallsanställda ju inte tvingas till produktivitet som övriga arbetare i samhället gör. De anses redan vara förpassade till den arbetsmoraliska soptippen.
Mänsklig hjälpsamhet och värme av detta slag måste motarbetas. Gud förbjude att människor dessutom får tid att reflektera över livet, dess innebörd och samhällets konstruktion. Alla ska hållas sysselsatta. Fullt sysselsatta. Tid för barn, kärlek, själsliga uttryck och reflektion är evil som fan. Och som yttersta hot måste fattigdomen finnas där. Den fattiga avgrund i vilken de utförsäkrade dväljes.
IMF och världsbanken uttalar sig om hur sunda ekonomier ser ut. Sunda ekonomier har ett inte försvinnande mått av fattigdom. Utan denna fattigdom är inte den arbetsföra befolkningen tillräckligt rädda för motsatsen. Sverige har sannolikt haft lite för låg fattigdom, något som nu åtgärdas med all önskvärd resolution. IMF och världsbanken konstituerar mänsklighetens fiender.
Emfasen på jaget och dess utveckling är numera helt pengasystemes förtjänst. Jagets jagande är ett slags mentalt fängelse där var och en sitter i sin egen isoleringscell stångandes pannan mot gallret i sina ansträngningar att nå längre, högre, bättre. Fångvaktarna delar ut belöning genom luckan den 25:e varje månad i vad som ser ut att vara efter förtjänst men istället bevisar vilken grad av förleddhet fången uppnått. Cellens vägg är helt självpåtagen. Vi kan när som helst lösa oss ur knuten och byta jagets fruktlösa jakt mot den gemensamma småskaligheten at large.
fredag 15 april 2011
Man har väl njure...
Dagens tema var organhandel (jo, jag vet - jag borde sluta ta in skiten, men jag gillar att försöka se vart skutan styrs och rapporteringen utgör ju nästan en klartext). Om du får trehundratusen i näven mot en njure. Dethela skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt på ett år. Jo, om man är så vanvettigt förledd att man ger pengar det erkännandet. Ohyggligt. Stötande. Men sannolikt menat att kultivera den ekonomiskt motiverade självdestruktionen.
torsdag 14 april 2011
Galna djurs gårdag
Gårdagen gick i de galna djurens tecken hemma och omkring. Får och hästar uppvisade de mest underliga beteenden. Dålig sömn, pulserande huvudvärk, nysdagar för icke-allergiker, diverse snabbpsymptom. Kraftstolpar som viker sig. Nej, riktigt som vi är vana att ha det har vi det inte. Och ett sprejande utanpå vad som tidigare skådats. Ohyggligt spännande. Det förefaller som om något slags kamp är i full gång. Man kan argumentera om huruvida kampen ger sig tillkänna eller sker i det fördolda. Själv skulle jag säga att den syns ohyggligt tydligt.
Det talas om kometer, strålning, en ny tid, bankkriser, världskrig, vattumän och våren. Det talas som aldrig förr. Var och en bär det med sig men inte förrän nu har tabubeläggningen av det undertryckta börjat släppa. Förefaller rimligt att det är bokslutstransaktionerna som pågår. Därav det lynniga sinnet. Det oscillerande som jämnar ut och harmoniserar.
Det talas om kometer, strålning, en ny tid, bankkriser, världskrig, vattumän och våren. Det talas som aldrig förr. Var och en bär det med sig men inte förrän nu har tabubeläggningen av det undertryckta börjat släppa. Förefaller rimligt att det är bokslutstransaktionerna som pågår. Därav det lynniga sinnet. Det oscillerande som jämnar ut och harmoniserar.
onsdag 13 april 2011
Rytmer
Varierande kompression av luft, emanerande ur varierade svängningar, levererade i grupper till rytmer. Inkorporerade i var och ens liv. I perceptionen, minnet och känslolivet. Musiken. Att sprida musikens utbredning till det globala perspektivet och därigenom kunna förse denna allmänmänskliga ventil med ett lås av patentmodell har varit en stor framgång för Gänget.
Att sedan, via det numera gängse monopolistiska ägandet på de få välgjutna stuprörens marknad dessutom använda det från grunden invävda redaktörskapet för lite mer detaljerad styrning av subjekten må ha varit en bonus eller huvudmålet; saksamma effektivt. Gänget bakom gardinen förtjänar en eloge för sin pragmatiska inställning.
Det kan måhända förklara den paniska attacken gentemot fildelarnas framfart. Att återta makten över de egna rytmerna och föra dem till sig bortom det väl spunna nätet hotar det tempel som utgörs av de välgjutna stuprören. Hotar en bransch vars motivation till ägarskap över musiken är lika legitim som att införa avgifter på dofter eller synintryck.
Det handlar i slutändan om rytmer. Emanerande ur vibrationer. Vibrationer som uppstår ur inspiration. Inspiration som uppstår hos individer i ögonblick av öppenhet och fritt flytande sinnen. Sådant tillhör aldrig Gänget bakom gardinen. Sådant hotar dem. Därför vårdar de sitt redaktörskap noga. Men de insiktsfulla texterna tar sig nu raskt förbi de granskande öronen.
Och med mönstret i hand – musiken är kanske mänsklighetens sätt att tala till sig själv som helhet. Det omsorgsfullt utformade monopolet har faciliterat möjligheten. Ett tydligt exempel på hur ansträngningarna från att hålla mänskligheten från sitt eget bästa ändå obevekligen resulterar i att man hjälper densamma till insikt. För den som inte väger orden – fascinerande. Prova!
Att sedan, via det numera gängse monopolistiska ägandet på de få välgjutna stuprörens marknad dessutom använda det från grunden invävda redaktörskapet för lite mer detaljerad styrning av subjekten må ha varit en bonus eller huvudmålet; saksamma effektivt. Gänget bakom gardinen förtjänar en eloge för sin pragmatiska inställning.
Det kan måhända förklara den paniska attacken gentemot fildelarnas framfart. Att återta makten över de egna rytmerna och föra dem till sig bortom det väl spunna nätet hotar det tempel som utgörs av de välgjutna stuprören. Hotar en bransch vars motivation till ägarskap över musiken är lika legitim som att införa avgifter på dofter eller synintryck.
Det handlar i slutändan om rytmer. Emanerande ur vibrationer. Vibrationer som uppstår ur inspiration. Inspiration som uppstår hos individer i ögonblick av öppenhet och fritt flytande sinnen. Sådant tillhör aldrig Gänget bakom gardinen. Sådant hotar dem. Därför vårdar de sitt redaktörskap noga. Men de insiktsfulla texterna tar sig nu raskt förbi de granskande öronen.
Och med mönstret i hand – musiken är kanske mänsklighetens sätt att tala till sig själv som helhet. Det omsorgsfullt utformade monopolet har faciliterat möjligheten. Ett tydligt exempel på hur ansträngningarna från att hålla mänskligheten från sitt eget bästa ändå obevekligen resulterar i att man hjälper densamma till insikt. För den som inte väger orden – fascinerande. Prova!
tisdag 12 april 2011
P1
Morgonens bilfärd ackompanjeras av P1 inledningsvis. Det trygga,upprepande och djupa förnuftets stämma. Det intellektuella armerandet av intuitionens blockad. Värdemanipulation på halvtimmesbasis intervenerat av distinkt vimklad rapportering kring huvudsakligen påhittade skeenden.
Fashinerande.
Fashinerande.
måndag 11 april 2011
Despicable Me
Det är något alldeles ohyggligt. Hur kan någon tappa nycklar som jag? Det fullständigt dräller nycklar om mig. Jag som aldrig tappat en nyckel tills för två år sedan är nu den mest gedigne nyckeltappare. Det är jävligt irriterande. Och det finns absolut ingen annan att skylla än mig själv. Den ende person i hela världen jag verkligen kan bli riktigt arg på.
Det har varit några stormiga dagar på loftet. Börjar närma sig årsdagen. Naturens mönster krusar sig i sin hågkomst. Och det fridfulla frånfälle som nyligen förseglades av dess föregående generations efterföljande. Helgens havsnära rensning bar sin parallella insiktsförflyttning. Bananlåda efter bananlåda. Sedan jag kom hit har jag grubblat över det tidiga uppbrottets bakgrund. Att frågor och förebråelser inte missade sitt uttryck i utrymmet mellan den desperata gråten eller den gränslösa optimismen. Att tystnaden och den inre oron blev tillflykten, vilket sannolikt är precis vad de flesta gör.
Jag flydde eftersom jag inte hade tillräckligt energi att dela med mig av den gången. Först var det rädslan för att lämna hemmet. Sedan var det rädslan varje timme i skolan. När sedan energin återkom tappades den på daglig basis. Jag behövde därifrån. Det smärtade mig att lämna de nu avlidna, men med jordfelsbrytarens ofelbarhet var flykten en nödvändighet. Jag har grubblat mycket. Jag har fått höra att jag gjort så fel, så fel. Och att jag lämnat dem utan att kunna förstå. Men jag tvivlar.
Där bor inget klander. Inte mot någon annan. Och nu inte heller gentemot mig själv. Konsekvensen blir emellertid att jag nog relativt omgående kommer att upphöra med hänsyn gentemot de som gång på gång stjäl energi utan att ens fundera över handlingen. De som lägger sitt liv i andras händer utan ömsesidigt samförstånd och fullt förtroende vet att de antingen lurar sig själva eller försöker lura den de i ett anfall av bekväm övergivenhet överlåter sig på. Kanske bägge.
Ilskan gentemot mig själv inskränker sig nu till förtret att ännu en gång ha förlorat en nyckel. Något som – med lite perspektiv på saken, kanske ändå kom att visa sig ha en mening. För utan förtretens lätta tryck mot sinnet hade dessa saker aldrig någonsin blivit formulerade. Skrivandet är min nerv. Min puls. Energin i ytterligare ett varv förlöst tanke.
Eftersom alla har sina saker och av den enkla anledning att jag är min egen målgrupp.
Det har varit några stormiga dagar på loftet. Börjar närma sig årsdagen. Naturens mönster krusar sig i sin hågkomst. Och det fridfulla frånfälle som nyligen förseglades av dess föregående generations efterföljande. Helgens havsnära rensning bar sin parallella insiktsförflyttning. Bananlåda efter bananlåda. Sedan jag kom hit har jag grubblat över det tidiga uppbrottets bakgrund. Att frågor och förebråelser inte missade sitt uttryck i utrymmet mellan den desperata gråten eller den gränslösa optimismen. Att tystnaden och den inre oron blev tillflykten, vilket sannolikt är precis vad de flesta gör.
Jag flydde eftersom jag inte hade tillräckligt energi att dela med mig av den gången. Först var det rädslan för att lämna hemmet. Sedan var det rädslan varje timme i skolan. När sedan energin återkom tappades den på daglig basis. Jag behövde därifrån. Det smärtade mig att lämna de nu avlidna, men med jordfelsbrytarens ofelbarhet var flykten en nödvändighet. Jag har grubblat mycket. Jag har fått höra att jag gjort så fel, så fel. Och att jag lämnat dem utan att kunna förstå. Men jag tvivlar.
Där bor inget klander. Inte mot någon annan. Och nu inte heller gentemot mig själv. Konsekvensen blir emellertid att jag nog relativt omgående kommer att upphöra med hänsyn gentemot de som gång på gång stjäl energi utan att ens fundera över handlingen. De som lägger sitt liv i andras händer utan ömsesidigt samförstånd och fullt förtroende vet att de antingen lurar sig själva eller försöker lura den de i ett anfall av bekväm övergivenhet överlåter sig på. Kanske bägge.
Ilskan gentemot mig själv inskränker sig nu till förtret att ännu en gång ha förlorat en nyckel. Något som – med lite perspektiv på saken, kanske ändå kom att visa sig ha en mening. För utan förtretens lätta tryck mot sinnet hade dessa saker aldrig någonsin blivit formulerade. Skrivandet är min nerv. Min puls. Energin i ytterligare ett varv förlöst tanke.
Eftersom alla har sina saker och av den enkla anledning att jag är min egen målgrupp.
torsdag 7 april 2011
Pyramidtankar
Idag blev dagen för det där ganska ambitiösa försöket att sammanfatta mina tankar fram tills nu i den här bloggen. Det blev som en vandring genom min egen tankeprocess de senaste åren. Håll i dig, för nu åker foliehatten på så drar vi igång. Läs på egen risk. Riskerna varandes att sabotera de egna tankeprocesserna samt att finna undertecknad varandes i läsarens ögon icke helt vid sina sunda vätskor. Lite mer klartext än vanligt. Å andra sidan nästan helt utan exempel. Den som känner behovet har själv alla möjligheter i världen att finna dem. Och att bli fast i dem.
Själva pyramiden. Nerifrån och upp. Saker når soptunnan på varje nivå (vänster).
Alla har sina tankar och mönster, men det tycks som att de flesta ändå passerar ungefär samma slussar. Just nu har vi många som befinner sig trevandes på nivå fem. Det är en lurig nivå, man tappar lätt modet och börjar banka huvudet i väggen. Att kliva upp ytterligare och aktivt med tanken börja ta initiativ till förändring är egentligen ingen stor sak, men det kräver ett åsidosättande av inlärda verkligheter av ganska stora mått.
Nu är detta ju knappast någon komplett bild utan en beskrivning som bara stämmer för just mig. Det faktum att pyramidens topp finns där den finns betyder inte på något sätt att saker tar slut där. Det betyder bara att jag från min begränsade vy inte förmår blicka längre.
På instegsnivån kommer reflektionerna kring vardagen. Kanske har man varit i närheten av en händelse kring vilken det rapporteras och kunnat iaktta skillnaden i medias bild gentemot vad som verkligen hände. Vidare kanske man börjar reagera på de vansinnigheter som sker under samhällets gemensamma paroll. Till exempel sopsorteringsvansinne, klimathysteri, bästföredatumfaschism, hjälmtvång, certifieringsutbildningar, kvalitetshysteri å ena sidan och ett sönderfallande samhälleligt skyddsnät å andra sidan.
Känslan av otillräcklighet kan också vara vad som utlöser reflektioner på denna nivå. Att man faktiskt, hur mycket man än följer alla de rekommendationer och propåer som regnar över sig faktiskt inte hinner med, lyckas eller når sina mål. Man kanske börjar fundera på huruvida det är möjligt att med bländvitt leende ha en harmonisk relation till sina barn, vara framgångsrik i sitt jobb, ha de senaste pryttlarna, åka på semester fyra gånger om året och må strålande utan att stressa.
Man kanske till och med ifrågasätter känslan i att lämna ifrån sig sina barn så stor del av tiden. Man undrar om det verkligen är helt sund att jobba 40 timmar eller mer per vecka. Kanske ställer man sig frågor kring den egentliga nyttan med sitt arbete. Frågar sig om maten man äter verkligen är nyttig för den egna hälsan samt börjar grubbla på vad det egentligen är i pillren man knaprar för att må lite mindre dåligt.
Man börjar förstå att man nog blir ganska lurad i vardagen. Man begriper att det inte är en själv det är fel på utan att man faktiskt har en inre känsla som är mer korrekt än de olika budskap man utsätts för. Man börjar resa sig. Tappar respekten för den egna inlärda otillräckligheten. Och låter nyfikenheten fortsätta utforska tillvaron.
När man nystar vidare i vardagligheterna finner man att man nog är lite lurad av marknadskrafterna. Att den egna upplevda otillräckligheten kanske kommer ur att man tagit åt sig lite väl av de budskap som syftar till att få mig som konsument att köpa olika saker. Och att själva strukturen i arbetslivet är att få mig att jobba så mycket som möjligt för minsta möjliga peng.
Upphaussade produkter (Apple leder ligan) i kombination neddragningar, omorganisationer och sparprogram föder en bipolär stress. Habegäret å ena sidan och hotet om uppsägning med destination oavlönat utanförskap å andra sidan. Alla vill tjäna pengar. Alla måste tjäna pengar. Att ha ett jobb är var och ens förbannade skyldighet. Hur onaturligt och skadligt det än må kännas en kulen måndagsmorgon lämnades det skrikande barnet på dagis.
Media talar till oss med tydlig stämma. Man börjar reflektera över att de också ytterst vill tjäna pengar. Och vem tjänar pengar på att förvrida nyhetsrapportering, montera ner samhället och driva absurda företeelser till sin spets? Mönster: Nya regelverk för våtrum tas fram av de som tjänar pengar på att utföra arbetet, görs till krav av försäkringsbolag, utfärdas som normer av myndigheter och rapporteras om i media. Så ser det ut överallt. Det tycks vara en enig vägg av budskap.
Kanske börjar man se över de egna utgifterna för att fundera på vad de arbetade timmarna egentligen tjänar till. Man jämför den medialt spridda bilden om att ingen prisökning förekommer med det egna utfallet och inser att det inte stämmer alls. Man inser att en stor del av utgifterna består i räntor och amortering på krediter.
Man frågar runt bland vänner och inser att det ser lika ut överallt och att det inte alls är bara jag själv som varit dum nog att ta på mig en massa skulder. Samtidigt läser man om krisande banker som måste hjälpas av staten – med skattepengar – för att undvika konkurs. Hur kan det gå ihop? Man forskar vidare och finner att bankerna faktiskt skapar pengar för utlåning och själva inte har några kostnader för pengaproduktionen.
Vid det här laget faller respekten för pengar fullkomligt. Pengar är en fantasiprodukt. Men min arbetstid och mina utgifter är likväl verkliga på något sätt. ”Follow the money”-principen visar sig leda in en återvändsgränd av särintressen. Ungefär här tappar den blinda konsumtionen fästet om individen och följs av en bristande respekt för pengar och arbete.
Bakom de ekonomiska drivkrafterna verkar det bo särintressen. Alla talar för sina saker. Miljöexperterna som tjänar sina pengar på att missionera om människans påverkan på klimatet tjänar ju en god slant på sitt arbete. De kan ju knappast tänkas erkänna att koldioxidfaran är en bluff – då skulle de ju inte kunna fortsätta att förtjäna sitt uppehälle.
Samma sak med ekonomer. Om de erkänner att pengar skapas av luft i varje givet ögonblick så kommer de knappast att vara välkomna till bankjobbet nästa dag. Särintressen finns överallt och är kopplade till sin fortlevnad via sig själva och korsvisa beroenden. Bilindustrin är en stor arbetsgivare och viktigt för samhället då de förser många med arbete och därigenom lön. Biltillverkarna och klimatrörelsen gör gemensam sak och politikerna vill gärna synas i deras närhet.
Särintressena verkar spänna över nationsgränser, yrkesfack, politiska läger och industrier. Och bakom särintressena syns alltid det ultimata särintresset – det ekonomiska. Alla vill tjäna pengar på sina särintressen. Pengar som i egentlig mening inte finns. Vid det här laget tappar man sannolikt helt tilltron till det ekonomiska systemet. Man ser snarare ett gigantiskt bedrägeri med syfte att göra ett fåtal rika på flertalets bekostnad.
Man börjar se sammanhang mellan särintressen. De ligger på linje. Vapenindustrins vilja att tjäna pengar korskopplat med svenskt deltagande i internationella konflikter. Oljeindustrins ansträngningar att kontrollera priser via karteller korskopplat med patentväsendets inbyggda försvårande av kommersiellt gångbara alternativa energikällor.
Det verkar som om det finns ett antal agendor som styr de olika särintressena. Som om en liten klick styrande faktiskt sitter och dirigerar de större händelser som blir till verklighet via storföretag, regeringar och finansinstitut. Länder har statsskulder gentemot varandra och internationella banker. Bankerna äger också i stort sett alla företag.
Starka särintressen samlar ägande inom alla områden under kapitalstarka, inflytelserika finansiella paraplyn. Konsolidering. Det kallas skalfördelar, men är det inte så att alltihop syftar till att koncentrera makt, ägande och resurser på ett fåtal händer? Och vilka är dessa fåtal händer – egentligen?
Ett antal agendor utkristalliserar sig. Man inser att många av de saker man är eller varit rädd för är hotbilder konstruerade för att skapa eller bibehålla särintressen. Olika former av IT-hot accentueras av IT-säkerhetsföretagen. Kroppsliga komplex skapas av skönhetsbranchen. Terrorhotet finns där för att motivera en ny, privat säkerhetsbransch. Regeringar skrämmer sina medborgare för att kunna genomföra de förändringar de vill. Rädslan – som man känt den – förlorar sin innebörd. Man har blivit lurad.
Nu börjar det lukta riktigt illa. Man skrapar på ytan och finner att bakom de som äger och styr nästan allt med någon reell makt i världen finns en ytterst liten elit. Ju mer man förkovrar sig desto mer brinnande blir rysningarna längst ryggraden. Via storföretagens och bankernas ägande, via de mäktigaste regeringarnas kandidatursponsring, via klubbar och årliga konferenser för de mäktiga finner man sambanden.
Det svartnar nästan för ögonen av ilska. Man finner vad som egentligen gör att krig över huvud taget finns. Omvärderingen av andra världskriget kommer som en kalldusch och de onämnbara insikter de för med sig framkallar sannolikt en tid av rent fysiskt illamående. Man börjar se sambanden mellan de olika särintressen som i realtid leder fram till de konflikter som beskrivs i media. Man ser agendorna samverkande i konspirationer.
Krig och klimathot framträder som två stora konspirationer, drivna av ekonomiska skäl kan tyckas. Men ju mer man skrapar på ytan så räcker inte pengatörst till som drivkraft längre. Pengar skapas ju mer eller mindre godtyckligen av bankerna. Det måste vara det pengaskapandet ger som är drivfjädern. Att pengar skapas via skuld innebär att den som äger fordran också har viss makt över låntagaren.
Det förefaller som om konspirationerna sammanstrålar i ett tydligt och genom historien uttalat maktbegär från ägarkoncentrationens sida. Man upptäcker agendor som de om klimathotets andra sida. Den som talar för en drastisk minskning av världens befolkning. Om hur de som styr världen på olika sätt bekänner sig till den människohatande kulten.
Samtidigt har man kommit till insikt om att mycket av den tid vi lägger på jobb är helt i onödan (vem behöver räkna pengar när de egentligen inte finns). Man vet också att västvärlden slänger bort hur mycket mat som helst. Och att konsumtionssamhället är vad som förvandlar jorden till en soptipp. De starka instruktionerna bakom befolkningsminskningsivrandet tycks även de ha dolda agendor. Liknande agendor.
Detta är nog den kämpigaste fasen i upptäckandet av verklighetens kuliss. Insikterna om konspirationernas omfattning. Om deras utbredning bakåt i tiden. Om deras hänsynslösa grymhet och dess totala brist på mänsklig värme. Vid det här laget tappar man tilltron till det världsliga ledarskapet. Man inser att lokala makthavare är ganska genomlurade och att ju högre upp i maktens värld man kommer, desto värre människor har man att göra med. Man tappar tron till ledarskapet. Och kanske för en stund mänskligheten.
När man hittat ett antal konspirationer börjar man se mönstret. Det är ungefär samma principer som gäller oavsett område. Den omsorgsfulla planteringen av terroristceller för att skrämma befolkningar till att inte protestera mot att de blir fråntagna sina rättigheter är ungefär samma process som genomförandet av en fördold grundlagsändring eller ett förment krig för att komma över ett lands naturtillgångar under parollen folklig befrielse.
De världssamfund som säger sig värna fred, friheter och mänskliga rättigheter finns där för att konsekvent verka för motsatsen. Faktum är att när man lyssnar till sorlet i det offentliga rummet och sätter negation framför allt som yttras så får man en kristallklar bild av vad som försiggår och vad som är planerat.
Alltihop hänger samman i en enda agenda. Den är dikterad av ett folk med tydliga ambitioner. Att förvandla världen till ett fängelse med lagom många interner och att låta dessa interner passa upp på den självutnämnda eliten i generation efter generation. Man finner saker som tyder på att denna elit med jämna mellanrum i historien skurit av vägar som bär till individuell mänsklig frihet. Konsekvent och under hisnande lång tid.
Denna odyssé leder hela vägen tillbaka via olika religioner, riken och kulturer till funderingar kring människans ursprung. Man kan i ljuset av de konspirationer man funnit lätt se att de olika skapelseberättelser – vare sig de kommer ur religioner eller villfarelsen som kallas vetenskap – sannolikt är lika förvridna genom årtusendena som alla andra budskap blir på bara några dagar i vårt samhälle.
I historien finner man tillfällen som påminner om nutiden. Man ser att agendan av konspirationerna är ett återkommande mönster, något som drabbar mänskligheten gång på gång. Kanske korsrefererar man detta med religioner och gamla kulturers syn på saker. Det illamående som uppkom vid insikten av konspirationernas omfattning börjar få en annan smak. Man börjar känna doften av utmaning. En utmaning så intrikat att den lockar och upptar allt större del av tankeverksamheten.
Kanske var det just på grund av dessa funderingar som det var så viktigt att hålla människor i schack med arbete och jakt på pengar? Kanske finns särintressena, konspirationerna och agendorna där för att fånga dem som brutit sig ur de mer grundläggande bedrägerierna i andra mönster. Hålla dem borta från tänkandet och reflekterandet. Tankar som upphäver fruktan. Livet kanske är en lek. Ett spel. Det lockar fantasin. Fruktan försvinner.
Man börjar grubbla lite över meningen med alltsammans. Hjärnan kokar nästan torrt och man börjar även fundera över meningen med de egna funderingarna. De tidigare insikterna har gjort att man närmar sig andra människor med ett större mod nu. Man har kanske slutat förställa sig och spela olika sociala spel. Istället börjar man få mod att beskriva sina insikter för de man verkligen litar på.
Många blir förfärade inför det sociala brott det innebär att bryta de olika nivåerna av inlärda beteenden, men tankar tänds hos omgivningen och processer tar sin början. Med tiden tilltar värmen och de negativa agendornas makt förlorar kraft på de uppvaknande själarna. Det kan inte stämplas som religion, aktivism, new age eller något slags förening. Det finns inga sammanslutningar som facilitera det som sker. Det är människor som återtar sin mänskliga suveränitet. Inifrån. Och som märker att andra också gör det.
Man börjar fundera på om det ändå inte är så att vi hänger ihop, allihopa. Man upplever sig vilja hjälpa andra, men frustrerande nog är de flesta fortfarande inlåsta i olika mönster. Att skriva dem på näsan och tala om ”så här ligger det till” är svårt eftersom det är just den sortens kommunikation de olika särintressena använder i sin strävan efter Agendans uppfyllande. Man får gå försiktigt fram. Tänka positiva tankar. Önska goda saker för andra när de själva fortfarande befinner sig i mental fångenskap.
Det har kommit att bli ganska gott om utrymme att tänka positiva tankar i och med borttagandet av fruktan. Man börjar fundera på hur man skulle vilja att saker och ting ser ut. Tålamodet kanske kommer åter. Och efter en tid inser man att man får precis som man önskar. Sannolikt blir det så eftersom man nu slutat att frukta att det inte ska bli som man vill utan genuint ägnar sig åt att önska sig positiva saker.
För om detta med önskningars verkan faktiskt stämmer då är ju finns den där djupare klangbottnen hos det som vetenskap, samhälle och förståsigpåare försöker klassa ner som rent fysiskt dum materia och av tiden dikterade skeenden. En hisnande känsla kommer i insikten av att var och en skapar sin egen verklighet ur tankar och avsikter. Att det man hittills upptäckt genom vandringen genom pyramidens lager faktiskt är andras försök att kontrollera mina tankar för att få sin vilja igenom på bekostnad av den egna intentionen. Vid det här laget försvinner många av de begränsningar man lärt sig leva utifrån. Man inser att man som levande suverän människa inte har speciellt många begränsningar i traditionell mening.
Med alla dessa skrynklade hjärnceller och ännu så länge svajiga insikter – vart har man egentligen hamnat? Om jag kan få det som jag vill och om det mesta i världen är ett bedrägeri för att kidnappa min vilja till andras tjänst - då måste ju min vilja rimligen vara ganska väsentlig. Olika metafysiska teorier blandas i tankens bägare. Är jag här för att jag själv har konstruerat utmaningen? Är jag här på kurs? Vad är mitt syfte? Säkerligen finns det lika många svar som det finns individer, men för de allra flesta verkar man landa i detta med kärlek.
För om man får önska sig något – vad som helst – är det då saker, pengar, framgång, ärbarhet eller berömmelse man verkligen i slutändan vill ha? Är det inte så att alla dessa saker leder fram till önskan om att själv få bli älskad och att den mänskliga värmen är det man vill ha mest av allt? Den som inte upplevt den förbehållslösa kärleken kan önska sig den. Men den som inte vågar tro på att den finns kan aldrig få den till sig.
När man väl känner den inser man att det är något långt större än bara ett korsvis behov från två köttklumpar att bli bekräftade. Alla de relationsråd och komplexingjutelsens institutioner som försöker få oss människor att inte tro på den förbehållslösa kärleken tillhör den utstuderade viljekidnappningen av de som är rädda för att inte själva kunna uppleva kärlek utan stå vid sidan om och känna sig misslyckade.
Det är kanske här vår nuvarande utmaning har sin springande punkt. Att bryta igenom alla dessa bedrägligheter och ta itu med den yttersta utmaningen. Att släppa in andra människor och att våga be om hjälp. Att sluta vara rädda för varandra. Och att inse att vi faktiskt hänger ihop – allihopa. Om inte annat eftersom nyfikenheten vid det här laget är gigantisk kring vad som gömmer sig i fortsättningen från den punkten. Pyramiden slutar knappast här.
Själva pyramiden. Nerifrån och upp. Saker når soptunnan på varje nivå (vänster).
Alla har sina tankar och mönster, men det tycks som att de flesta ändå passerar ungefär samma slussar. Just nu har vi många som befinner sig trevandes på nivå fem. Det är en lurig nivå, man tappar lätt modet och börjar banka huvudet i väggen. Att kliva upp ytterligare och aktivt med tanken börja ta initiativ till förändring är egentligen ingen stor sak, men det kräver ett åsidosättande av inlärda verkligheter av ganska stora mått.
Nu är detta ju knappast någon komplett bild utan en beskrivning som bara stämmer för just mig. Det faktum att pyramidens topp finns där den finns betyder inte på något sätt att saker tar slut där. Det betyder bara att jag från min begränsade vy inte förmår blicka längre.
På instegsnivån kommer reflektionerna kring vardagen. Kanske har man varit i närheten av en händelse kring vilken det rapporteras och kunnat iaktta skillnaden i medias bild gentemot vad som verkligen hände. Vidare kanske man börjar reagera på de vansinnigheter som sker under samhällets gemensamma paroll. Till exempel sopsorteringsvansinne, klimathysteri, bästföredatumfaschism, hjälmtvång, certifieringsutbildningar, kvalitetshysteri å ena sidan och ett sönderfallande samhälleligt skyddsnät å andra sidan.
Känslan av otillräcklighet kan också vara vad som utlöser reflektioner på denna nivå. Att man faktiskt, hur mycket man än följer alla de rekommendationer och propåer som regnar över sig faktiskt inte hinner med, lyckas eller når sina mål. Man kanske börjar fundera på huruvida det är möjligt att med bländvitt leende ha en harmonisk relation till sina barn, vara framgångsrik i sitt jobb, ha de senaste pryttlarna, åka på semester fyra gånger om året och må strålande utan att stressa.
Man kanske till och med ifrågasätter känslan i att lämna ifrån sig sina barn så stor del av tiden. Man undrar om det verkligen är helt sund att jobba 40 timmar eller mer per vecka. Kanske ställer man sig frågor kring den egentliga nyttan med sitt arbete. Frågar sig om maten man äter verkligen är nyttig för den egna hälsan samt börjar grubbla på vad det egentligen är i pillren man knaprar för att må lite mindre dåligt.
Man börjar förstå att man nog blir ganska lurad i vardagen. Man begriper att det inte är en själv det är fel på utan att man faktiskt har en inre känsla som är mer korrekt än de olika budskap man utsätts för. Man börjar resa sig. Tappar respekten för den egna inlärda otillräckligheten. Och låter nyfikenheten fortsätta utforska tillvaron.
När man nystar vidare i vardagligheterna finner man att man nog är lite lurad av marknadskrafterna. Att den egna upplevda otillräckligheten kanske kommer ur att man tagit åt sig lite väl av de budskap som syftar till att få mig som konsument att köpa olika saker. Och att själva strukturen i arbetslivet är att få mig att jobba så mycket som möjligt för minsta möjliga peng.
Upphaussade produkter (Apple leder ligan) i kombination neddragningar, omorganisationer och sparprogram föder en bipolär stress. Habegäret å ena sidan och hotet om uppsägning med destination oavlönat utanförskap å andra sidan. Alla vill tjäna pengar. Alla måste tjäna pengar. Att ha ett jobb är var och ens förbannade skyldighet. Hur onaturligt och skadligt det än må kännas en kulen måndagsmorgon lämnades det skrikande barnet på dagis.
Media talar till oss med tydlig stämma. Man börjar reflektera över att de också ytterst vill tjäna pengar. Och vem tjänar pengar på att förvrida nyhetsrapportering, montera ner samhället och driva absurda företeelser till sin spets? Mönster: Nya regelverk för våtrum tas fram av de som tjänar pengar på att utföra arbetet, görs till krav av försäkringsbolag, utfärdas som normer av myndigheter och rapporteras om i media. Så ser det ut överallt. Det tycks vara en enig vägg av budskap.
Kanske börjar man se över de egna utgifterna för att fundera på vad de arbetade timmarna egentligen tjänar till. Man jämför den medialt spridda bilden om att ingen prisökning förekommer med det egna utfallet och inser att det inte stämmer alls. Man inser att en stor del av utgifterna består i räntor och amortering på krediter.
Man frågar runt bland vänner och inser att det ser lika ut överallt och att det inte alls är bara jag själv som varit dum nog att ta på mig en massa skulder. Samtidigt läser man om krisande banker som måste hjälpas av staten – med skattepengar – för att undvika konkurs. Hur kan det gå ihop? Man forskar vidare och finner att bankerna faktiskt skapar pengar för utlåning och själva inte har några kostnader för pengaproduktionen.
Vid det här laget faller respekten för pengar fullkomligt. Pengar är en fantasiprodukt. Men min arbetstid och mina utgifter är likväl verkliga på något sätt. ”Follow the money”-principen visar sig leda in en återvändsgränd av särintressen. Ungefär här tappar den blinda konsumtionen fästet om individen och följs av en bristande respekt för pengar och arbete.
Bakom de ekonomiska drivkrafterna verkar det bo särintressen. Alla talar för sina saker. Miljöexperterna som tjänar sina pengar på att missionera om människans påverkan på klimatet tjänar ju en god slant på sitt arbete. De kan ju knappast tänkas erkänna att koldioxidfaran är en bluff – då skulle de ju inte kunna fortsätta att förtjäna sitt uppehälle.
Samma sak med ekonomer. Om de erkänner att pengar skapas av luft i varje givet ögonblick så kommer de knappast att vara välkomna till bankjobbet nästa dag. Särintressen finns överallt och är kopplade till sin fortlevnad via sig själva och korsvisa beroenden. Bilindustrin är en stor arbetsgivare och viktigt för samhället då de förser många med arbete och därigenom lön. Biltillverkarna och klimatrörelsen gör gemensam sak och politikerna vill gärna synas i deras närhet.
Särintressena verkar spänna över nationsgränser, yrkesfack, politiska läger och industrier. Och bakom särintressena syns alltid det ultimata särintresset – det ekonomiska. Alla vill tjäna pengar på sina särintressen. Pengar som i egentlig mening inte finns. Vid det här laget tappar man sannolikt helt tilltron till det ekonomiska systemet. Man ser snarare ett gigantiskt bedrägeri med syfte att göra ett fåtal rika på flertalets bekostnad.
Man börjar se sammanhang mellan särintressen. De ligger på linje. Vapenindustrins vilja att tjäna pengar korskopplat med svenskt deltagande i internationella konflikter. Oljeindustrins ansträngningar att kontrollera priser via karteller korskopplat med patentväsendets inbyggda försvårande av kommersiellt gångbara alternativa energikällor.
Det verkar som om det finns ett antal agendor som styr de olika särintressena. Som om en liten klick styrande faktiskt sitter och dirigerar de större händelser som blir till verklighet via storföretag, regeringar och finansinstitut. Länder har statsskulder gentemot varandra och internationella banker. Bankerna äger också i stort sett alla företag.
Starka särintressen samlar ägande inom alla områden under kapitalstarka, inflytelserika finansiella paraplyn. Konsolidering. Det kallas skalfördelar, men är det inte så att alltihop syftar till att koncentrera makt, ägande och resurser på ett fåtal händer? Och vilka är dessa fåtal händer – egentligen?
Ett antal agendor utkristalliserar sig. Man inser att många av de saker man är eller varit rädd för är hotbilder konstruerade för att skapa eller bibehålla särintressen. Olika former av IT-hot accentueras av IT-säkerhetsföretagen. Kroppsliga komplex skapas av skönhetsbranchen. Terrorhotet finns där för att motivera en ny, privat säkerhetsbransch. Regeringar skrämmer sina medborgare för att kunna genomföra de förändringar de vill. Rädslan – som man känt den – förlorar sin innebörd. Man har blivit lurad.
Nu börjar det lukta riktigt illa. Man skrapar på ytan och finner att bakom de som äger och styr nästan allt med någon reell makt i världen finns en ytterst liten elit. Ju mer man förkovrar sig desto mer brinnande blir rysningarna längst ryggraden. Via storföretagens och bankernas ägande, via de mäktigaste regeringarnas kandidatursponsring, via klubbar och årliga konferenser för de mäktiga finner man sambanden.
Det svartnar nästan för ögonen av ilska. Man finner vad som egentligen gör att krig över huvud taget finns. Omvärderingen av andra världskriget kommer som en kalldusch och de onämnbara insikter de för med sig framkallar sannolikt en tid av rent fysiskt illamående. Man börjar se sambanden mellan de olika särintressen som i realtid leder fram till de konflikter som beskrivs i media. Man ser agendorna samverkande i konspirationer.
Krig och klimathot framträder som två stora konspirationer, drivna av ekonomiska skäl kan tyckas. Men ju mer man skrapar på ytan så räcker inte pengatörst till som drivkraft längre. Pengar skapas ju mer eller mindre godtyckligen av bankerna. Det måste vara det pengaskapandet ger som är drivfjädern. Att pengar skapas via skuld innebär att den som äger fordran också har viss makt över låntagaren.
Det förefaller som om konspirationerna sammanstrålar i ett tydligt och genom historien uttalat maktbegär från ägarkoncentrationens sida. Man upptäcker agendor som de om klimathotets andra sida. Den som talar för en drastisk minskning av världens befolkning. Om hur de som styr världen på olika sätt bekänner sig till den människohatande kulten.
Samtidigt har man kommit till insikt om att mycket av den tid vi lägger på jobb är helt i onödan (vem behöver räkna pengar när de egentligen inte finns). Man vet också att västvärlden slänger bort hur mycket mat som helst. Och att konsumtionssamhället är vad som förvandlar jorden till en soptipp. De starka instruktionerna bakom befolkningsminskningsivrandet tycks även de ha dolda agendor. Liknande agendor.
Detta är nog den kämpigaste fasen i upptäckandet av verklighetens kuliss. Insikterna om konspirationernas omfattning. Om deras utbredning bakåt i tiden. Om deras hänsynslösa grymhet och dess totala brist på mänsklig värme. Vid det här laget tappar man tilltron till det världsliga ledarskapet. Man inser att lokala makthavare är ganska genomlurade och att ju högre upp i maktens värld man kommer, desto värre människor har man att göra med. Man tappar tron till ledarskapet. Och kanske för en stund mänskligheten.
När man hittat ett antal konspirationer börjar man se mönstret. Det är ungefär samma principer som gäller oavsett område. Den omsorgsfulla planteringen av terroristceller för att skrämma befolkningar till att inte protestera mot att de blir fråntagna sina rättigheter är ungefär samma process som genomförandet av en fördold grundlagsändring eller ett förment krig för att komma över ett lands naturtillgångar under parollen folklig befrielse.
De världssamfund som säger sig värna fred, friheter och mänskliga rättigheter finns där för att konsekvent verka för motsatsen. Faktum är att när man lyssnar till sorlet i det offentliga rummet och sätter negation framför allt som yttras så får man en kristallklar bild av vad som försiggår och vad som är planerat.
Alltihop hänger samman i en enda agenda. Den är dikterad av ett folk med tydliga ambitioner. Att förvandla världen till ett fängelse med lagom många interner och att låta dessa interner passa upp på den självutnämnda eliten i generation efter generation. Man finner saker som tyder på att denna elit med jämna mellanrum i historien skurit av vägar som bär till individuell mänsklig frihet. Konsekvent och under hisnande lång tid.
Denna odyssé leder hela vägen tillbaka via olika religioner, riken och kulturer till funderingar kring människans ursprung. Man kan i ljuset av de konspirationer man funnit lätt se att de olika skapelseberättelser – vare sig de kommer ur religioner eller villfarelsen som kallas vetenskap – sannolikt är lika förvridna genom årtusendena som alla andra budskap blir på bara några dagar i vårt samhälle.
I historien finner man tillfällen som påminner om nutiden. Man ser att agendan av konspirationerna är ett återkommande mönster, något som drabbar mänskligheten gång på gång. Kanske korsrefererar man detta med religioner och gamla kulturers syn på saker. Det illamående som uppkom vid insikten av konspirationernas omfattning börjar få en annan smak. Man börjar känna doften av utmaning. En utmaning så intrikat att den lockar och upptar allt större del av tankeverksamheten.
Kanske var det just på grund av dessa funderingar som det var så viktigt att hålla människor i schack med arbete och jakt på pengar? Kanske finns särintressena, konspirationerna och agendorna där för att fånga dem som brutit sig ur de mer grundläggande bedrägerierna i andra mönster. Hålla dem borta från tänkandet och reflekterandet. Tankar som upphäver fruktan. Livet kanske är en lek. Ett spel. Det lockar fantasin. Fruktan försvinner.
Man börjar grubbla lite över meningen med alltsammans. Hjärnan kokar nästan torrt och man börjar även fundera över meningen med de egna funderingarna. De tidigare insikterna har gjort att man närmar sig andra människor med ett större mod nu. Man har kanske slutat förställa sig och spela olika sociala spel. Istället börjar man få mod att beskriva sina insikter för de man verkligen litar på.
Många blir förfärade inför det sociala brott det innebär att bryta de olika nivåerna av inlärda beteenden, men tankar tänds hos omgivningen och processer tar sin början. Med tiden tilltar värmen och de negativa agendornas makt förlorar kraft på de uppvaknande själarna. Det kan inte stämplas som religion, aktivism, new age eller något slags förening. Det finns inga sammanslutningar som facilitera det som sker. Det är människor som återtar sin mänskliga suveränitet. Inifrån. Och som märker att andra också gör det.
Man börjar fundera på om det ändå inte är så att vi hänger ihop, allihopa. Man upplever sig vilja hjälpa andra, men frustrerande nog är de flesta fortfarande inlåsta i olika mönster. Att skriva dem på näsan och tala om ”så här ligger det till” är svårt eftersom det är just den sortens kommunikation de olika särintressena använder i sin strävan efter Agendans uppfyllande. Man får gå försiktigt fram. Tänka positiva tankar. Önska goda saker för andra när de själva fortfarande befinner sig i mental fångenskap.
Det har kommit att bli ganska gott om utrymme att tänka positiva tankar i och med borttagandet av fruktan. Man börjar fundera på hur man skulle vilja att saker och ting ser ut. Tålamodet kanske kommer åter. Och efter en tid inser man att man får precis som man önskar. Sannolikt blir det så eftersom man nu slutat att frukta att det inte ska bli som man vill utan genuint ägnar sig åt att önska sig positiva saker.
För om detta med önskningars verkan faktiskt stämmer då är ju finns den där djupare klangbottnen hos det som vetenskap, samhälle och förståsigpåare försöker klassa ner som rent fysiskt dum materia och av tiden dikterade skeenden. En hisnande känsla kommer i insikten av att var och en skapar sin egen verklighet ur tankar och avsikter. Att det man hittills upptäckt genom vandringen genom pyramidens lager faktiskt är andras försök att kontrollera mina tankar för att få sin vilja igenom på bekostnad av den egna intentionen. Vid det här laget försvinner många av de begränsningar man lärt sig leva utifrån. Man inser att man som levande suverän människa inte har speciellt många begränsningar i traditionell mening.
Med alla dessa skrynklade hjärnceller och ännu så länge svajiga insikter – vart har man egentligen hamnat? Om jag kan få det som jag vill och om det mesta i världen är ett bedrägeri för att kidnappa min vilja till andras tjänst - då måste ju min vilja rimligen vara ganska väsentlig. Olika metafysiska teorier blandas i tankens bägare. Är jag här för att jag själv har konstruerat utmaningen? Är jag här på kurs? Vad är mitt syfte? Säkerligen finns det lika många svar som det finns individer, men för de allra flesta verkar man landa i detta med kärlek.
För om man får önska sig något – vad som helst – är det då saker, pengar, framgång, ärbarhet eller berömmelse man verkligen i slutändan vill ha? Är det inte så att alla dessa saker leder fram till önskan om att själv få bli älskad och att den mänskliga värmen är det man vill ha mest av allt? Den som inte upplevt den förbehållslösa kärleken kan önska sig den. Men den som inte vågar tro på att den finns kan aldrig få den till sig.
När man väl känner den inser man att det är något långt större än bara ett korsvis behov från två köttklumpar att bli bekräftade. Alla de relationsråd och komplexingjutelsens institutioner som försöker få oss människor att inte tro på den förbehållslösa kärleken tillhör den utstuderade viljekidnappningen av de som är rädda för att inte själva kunna uppleva kärlek utan stå vid sidan om och känna sig misslyckade.
Det är kanske här vår nuvarande utmaning har sin springande punkt. Att bryta igenom alla dessa bedrägligheter och ta itu med den yttersta utmaningen. Att släppa in andra människor och att våga be om hjälp. Att sluta vara rädda för varandra. Och att inse att vi faktiskt hänger ihop – allihopa. Om inte annat eftersom nyfikenheten vid det här laget är gigantisk kring vad som gömmer sig i fortsättningen från den punkten. Pyramiden slutar knappast här.
onsdag 6 april 2011
Potentiellt okontanta kontantkramare
För den som kommit till insikt om finansvärldens kärnverksamhet såsom varandes:
Att skapa pengar ur ingenting i utbyte mot skuld (=makt),
att hyra ut de ur ingenting skapade pengarna mot ränta,
att ta emot kunders amortering på skulder som skapats ur ingenting, samt
att i olika nivåer handla med den makt som skulderna innebär.
Hela systemet med pengar ökar sin absurditet exponentiellt. Kan inte vara lång väg kvar innan vi lägger ner villfarelsen. Bekämpandet av kontanter sker med syftet att täppa till kryphålen i bankernas makt, men det blir troligen ironiskt nog sista dolkstöden för det monetära förtroendet. Vi bestämmer ju själva hur vi vill ha det. Som en funktion av insiktsnivå och valutaförtroende.
Alternativet? Ganska självklart. Byteshandel - åtminstone inledningsvis. Men med utgångspunkt i tillfredsställelsen som bor i att hjälpa andra visavi att sko sig på andras bekostnad blir saken ohyggtligt mycket mer lätthanterlig. Tillgång blir efterfrågan och tvärtom. Vi har det i oss, ska bara till rätt nivå av absurditet för att det ska bli uppenbart.
Hela systemet med pengar ökar sin absurditet exponentiellt. Kan inte vara lång väg kvar innan vi lägger ner villfarelsen. Bekämpandet av kontanter sker med syftet att täppa till kryphålen i bankernas makt, men det blir troligen ironiskt nog sista dolkstöden för det monetära förtroendet. Vi bestämmer ju själva hur vi vill ha det. Som en funktion av insiktsnivå och valutaförtroende.
Alternativet? Ganska självklart. Byteshandel - åtminstone inledningsvis. Men med utgångspunkt i tillfredsställelsen som bor i att hjälpa andra visavi att sko sig på andras bekostnad blir saken ohyggtligt mycket mer lätthanterlig. Tillgång blir efterfrågan och tvärtom. Vi har det i oss, ska bara till rätt nivå av absurditet för att det ska bli uppenbart.
Krigsförklaring
Det finns väl knappast någon som tror att Sverige är alliansfritt, eller ens har varit i närheten av alliansfritt de senaste femtio åren. I och med att grundlagen ändrades i höstas anser sig rikets ledning ha mandat att fritt med Svenskens goda minne delta i strider med minst sagt grumliga syften. Fel där. Konflikten i Libyen är inte grumlig. Det är ett kristallklart fall av centralbanksinpiskad oljekonfiskering. Svensken ska emellertid sova gott och inte vakna förrän. Mja. Typ strax. Och inse att Sverige är en essensiell kugge i det internationella brottssyndikatet.
Varför? Troligen är de som styr det här landet precis lika kidnappade som alla oss andra. Många har säkert förstått vad de pysslat med. Många har säkert mått redigt illa. Någon har sannolikt tagit sitt liv. Men det hela har ändå fortsatt och Sverige är väsentligt ur det globala perspektivet på grund av sitt läge, sin medgörlighet och sitt ytterst väl indoktrinerade folk. Varför vi deltar i kriget? Eftersom vi tvingats till det, förståss. Vi kan ju inte tillåtas stå utanför som fritt tänkande nation utan den psykos som deltagandet i stridigheter innebär med till exempel dödsfall, militär patriotism och allsköns sagoföreteelser. "Chans för svenskt stridsflyg att visa vad det går för" - jag känner mig medialt och intellektuellt rövknullad.
Men Svensken, då? Svensken har lite att kämpa med. Svensken är fostrad till en konflikträdd ynkrygg. En consensussökande liten plutt som inte vill göra en fluga förnär. Svensken är precis lika jävla kidnappad in i skiten som Amerikanen, Fransosen, Britten, Tysken, Kanadicken, Norrmannen och Dansken. Sannolikt lite mer kidnappad, faktiskt. Just consensusbiten. Det konflikträdda. Det måste fantamig ha sprutats lugnande medel över oss i årtionden. Svensken har alltid fått kämpa med en jävligt motig natur för att kunna bo här. Snudd på upphäva naturlagarna för att plocka sten från en liten permafrusen jordplätt och tjata upp potäterna med viljekraft. Vi lever närmare naturen än något annat folk. Vi tänker och förstår. Men vi visar av någon anledning inte att vi genomskådat skiten. Kanske väntar vi bara på rätt tillfälle. Eller så fungerar besprutningen över förväntan.
"Sverige. Mja, jag läste i aftonbladet att svensken ska avskaffas som begrepp. Att vi lägger ner svenska språket, att vi avskaffar kronan till förmån för Euron och att parlamentet upplöses till förmån för EU. Det stod också att NATO kommer att placera en fredsbevarande trupp i varje samhälle med mer än 100 innevånare, att mobilnätet tillfälligtvis kommer att stängas av, att Internet av säkerhetsskäl kommer att hållas stängt samt att Sverige borde ha tänkt på att grundlagsfästa äganderätten tidigare. Gentemot nationalistiska (=underförstått rasistiska) yttranden som midsommarfirande, Norrlands Guld, fester, burnouts, sill, svampplockning, småskaligt skogs- och jordbruk samt jordgubbstårta kommer de fredsbevarande styrkorna att tillämpa nolltolerans. Av säkerhetsskäl kommer även alla folksamlingar större än en person att skingras. En nutritionslösning från Nestle/Glaxo kommer att distribueras per post på veckobasis. Den som vid kontrollmätning visat sig inte inmundigat preparatet (kallat mat) kommer att tvångsomhändertas."
Vad fan hände? Besprutning. Förefaller helt logiskt.
Lite rysk rapportering, hittad hos StAn.
Varför? Troligen är de som styr det här landet precis lika kidnappade som alla oss andra. Många har säkert förstått vad de pysslat med. Många har säkert mått redigt illa. Någon har sannolikt tagit sitt liv. Men det hela har ändå fortsatt och Sverige är väsentligt ur det globala perspektivet på grund av sitt läge, sin medgörlighet och sitt ytterst väl indoktrinerade folk. Varför vi deltar i kriget? Eftersom vi tvingats till det, förståss. Vi kan ju inte tillåtas stå utanför som fritt tänkande nation utan den psykos som deltagandet i stridigheter innebär med till exempel dödsfall, militär patriotism och allsköns sagoföreteelser. "Chans för svenskt stridsflyg att visa vad det går för" - jag känner mig medialt och intellektuellt rövknullad.
Men Svensken, då? Svensken har lite att kämpa med. Svensken är fostrad till en konflikträdd ynkrygg. En consensussökande liten plutt som inte vill göra en fluga förnär. Svensken är precis lika jävla kidnappad in i skiten som Amerikanen, Fransosen, Britten, Tysken, Kanadicken, Norrmannen och Dansken. Sannolikt lite mer kidnappad, faktiskt. Just consensusbiten. Det konflikträdda. Det måste fantamig ha sprutats lugnande medel över oss i årtionden. Svensken har alltid fått kämpa med en jävligt motig natur för att kunna bo här. Snudd på upphäva naturlagarna för att plocka sten från en liten permafrusen jordplätt och tjata upp potäterna med viljekraft. Vi lever närmare naturen än något annat folk. Vi tänker och förstår. Men vi visar av någon anledning inte att vi genomskådat skiten. Kanske väntar vi bara på rätt tillfälle. Eller så fungerar besprutningen över förväntan.
"Sverige. Mja, jag läste i aftonbladet att svensken ska avskaffas som begrepp. Att vi lägger ner svenska språket, att vi avskaffar kronan till förmån för Euron och att parlamentet upplöses till förmån för EU. Det stod också att NATO kommer att placera en fredsbevarande trupp i varje samhälle med mer än 100 innevånare, att mobilnätet tillfälligtvis kommer att stängas av, att Internet av säkerhetsskäl kommer att hållas stängt samt att Sverige borde ha tänkt på att grundlagsfästa äganderätten tidigare. Gentemot nationalistiska (=underförstått rasistiska) yttranden som midsommarfirande, Norrlands Guld, fester, burnouts, sill, svampplockning, småskaligt skogs- och jordbruk samt jordgubbstårta kommer de fredsbevarande styrkorna att tillämpa nolltolerans. Av säkerhetsskäl kommer även alla folksamlingar större än en person att skingras. En nutritionslösning från Nestle/Glaxo kommer att distribueras per post på veckobasis. Den som vid kontrollmätning visat sig inte inmundigat preparatet (kallat mat) kommer att tvångsomhändertas."
Vad fan hände? Besprutning. Förefaller helt logiskt.
Lite rysk rapportering, hittad hos StAn.
tisdag 5 april 2011
Mediadygnet
Morgontidningen och dess eko. Sätter agendan och formar perceptionen för en ny dag i konformitetens tecken. Styr tankarna och samtalsämnena över frukost. Placerar samtalsämnena i arbetsplatsernas fikarum i god tid till morgonfikat. Etermedia bättrar på bilden som via internet sprids över lunchen och till eftermiddagsfikat. Kvällstidningarnas braskande löp framåt eftermiddagen sätter ämnena för middagen. Lägger fram de fobier familjen ska samlas runt. Kvällsnyheterna på TV samt någon lämplig film blir bränsle för drömmens fåfänga försök att försöka hinna ta sig ur den mentala våldtäkten.
Mind Control översätts ofta till hjärntvätt på svenska. Det saknar klangen. Det handlar om att kontrollera tanken. Tankekontroll. Och vad är mediadygnet om inte precis just det?
Mind Control översätts ofta till hjärntvätt på svenska. Det saknar klangen. Det handlar om att kontrollera tanken. Tankekontroll. Och vad är mediadygnet om inte precis just det?
Kärnfråga
Jag har lärt mig att tycka om kärnkraften. Sommarstället vid upplandskusten föranledde tidiga frågor kring vad jodtabletter var. Och vad evakueringskartan på väggen egentligen innebar. När Tjernobylolyckan slog till fick elvaåringen skrämselhicka. Rent instinktivt har den hela tiden känts obehaglig, men trots det har jag lärt mig att tycka om kärnkraften. En inlärd trygghet baserad på riskkalkyl och nödvändighet. Och därmed ett inlärt förakt gentemot kärnkraftsmotståndarna. Bakåtsträvarna. Kottsamlarna.
Men i ljuset av de stora svepande sambanden kommer nya frågor kring denna kärnfulla företeelse. Precis som på de flesta andra områden i vår ”hypermoderna” värld förefaller den tekniska utvecklingen vara styrd av de mest vrickade särintressen (och inom energisektorn vederbörligen tvärnitad på trettiotalet). Den etablerade kärnkraften verkar knappast basera sig på de mest riskfria tekniska lösningarna utan i sedvanlig ordning på de plattformar som den lilla i tystnad skräniga högen allsmäktiga anser lämplig för bibehållandet av makt.
Frågan kring varför infinner sig. Kärntekniken har ju av allsköns skäl förborgats sina egna hemliga Sällskap. Medlemmar ”får” bygga kärnkraftverk och ”får” använda vissa tekniska lösningar. Kan det inte vara så att kärnkraftverken samtidigt är taktiska vapen? Under den logiska leveransförevändningen att befinna sig relativt nära sin energiska avsättningsmarknads täta befolkning kan lämpliga funktionsstörningar eller mer påtagliga angrepp på anläggningarna raskt förvandla dem till vapen vida överlägsna de konventionella.
De länder som välsignats med Sällskapens godkännande och inte anses utgöra någon säkerhetsmässig belastning för den sköra och omsorgsfullt kultiverade världsfreden (host) får under ledning genom Sällskapets kontext indoktrinerade experter uppföra kärnkraftverk. Det förefaller som om de länder där dessa kraftverk finns på plats (med ett fåtal teatraliska möjligtvis bekräftande undantag) följer den lilla i tystnad skränande skaran långt lydigare än det världsliga genomsnittet. Undra på det med det rent fysiska hotet permanent installerat.
När det ändå var på tapeten, så att säga. En tanke bland många. Men i det större perspektivet är det naturligtvis helt i sin ordning. Börjar bli dags att elevera utblickspunkten. Att inse att vad som är föreligger på goda grunder. Att lektionen är riggad på det sätt den är eftersom insikterna som är tänkta att komma ur den kräver det. Vi har sannolikt bett om att få uppleva just detta. Och då är det ju vår motreaktion som blir själva meningen.
Vilket möjligen ger ett annat perspektiv på detta av mer eller mindre självutnämnd stjärnkraft styrande folkslag som genomsyrar förledandet av hela världen. De finns här av en anledning - precis som de själva alltid uttryckt saken. De skränar likt väckarklockan i tystnaden. Och gradvis vaknar eleverna. Gott och ont är två sidor på samma mynt. Blint hat är lika tokigt som blind kärlek eller blind tillit. Förutsättningslös kärlek är ett naturligt tillstånd. Förutsättningslöst hat däremot en undertryckt själs stackars tankevurpa.
Men i ljuset av de stora svepande sambanden kommer nya frågor kring denna kärnfulla företeelse. Precis som på de flesta andra områden i vår ”hypermoderna” värld förefaller den tekniska utvecklingen vara styrd av de mest vrickade särintressen (och inom energisektorn vederbörligen tvärnitad på trettiotalet). Den etablerade kärnkraften verkar knappast basera sig på de mest riskfria tekniska lösningarna utan i sedvanlig ordning på de plattformar som den lilla i tystnad skräniga högen allsmäktiga anser lämplig för bibehållandet av makt.
Frågan kring varför infinner sig. Kärntekniken har ju av allsköns skäl förborgats sina egna hemliga Sällskap. Medlemmar ”får” bygga kärnkraftverk och ”får” använda vissa tekniska lösningar. Kan det inte vara så att kärnkraftverken samtidigt är taktiska vapen? Under den logiska leveransförevändningen att befinna sig relativt nära sin energiska avsättningsmarknads täta befolkning kan lämpliga funktionsstörningar eller mer påtagliga angrepp på anläggningarna raskt förvandla dem till vapen vida överlägsna de konventionella.
De länder som välsignats med Sällskapens godkännande och inte anses utgöra någon säkerhetsmässig belastning för den sköra och omsorgsfullt kultiverade världsfreden (host) får under ledning genom Sällskapets kontext indoktrinerade experter uppföra kärnkraftverk. Det förefaller som om de länder där dessa kraftverk finns på plats (med ett fåtal teatraliska möjligtvis bekräftande undantag) följer den lilla i tystnad skränande skaran långt lydigare än det världsliga genomsnittet. Undra på det med det rent fysiska hotet permanent installerat.
När det ändå var på tapeten, så att säga. En tanke bland många. Men i det större perspektivet är det naturligtvis helt i sin ordning. Börjar bli dags att elevera utblickspunkten. Att inse att vad som är föreligger på goda grunder. Att lektionen är riggad på det sätt den är eftersom insikterna som är tänkta att komma ur den kräver det. Vi har sannolikt bett om att få uppleva just detta. Och då är det ju vår motreaktion som blir själva meningen.
Vilket möjligen ger ett annat perspektiv på detta av mer eller mindre självutnämnd stjärnkraft styrande folkslag som genomsyrar förledandet av hela världen. De finns här av en anledning - precis som de själva alltid uttryckt saken. De skränar likt väckarklockan i tystnaden. Och gradvis vaknar eleverna. Gott och ont är två sidor på samma mynt. Blint hat är lika tokigt som blind kärlek eller blind tillit. Förutsättningslös kärlek är ett naturligt tillstånd. Förutsättningslöst hat däremot en undertryckt själs stackars tankevurpa.
söndag 3 april 2011
Trippelvaccin
Det samtida vaccinet mot mänsklig resning
1) Intuitionslöshet. Viktigt att tidigt förhindra utveckling av intuitionen så att individen inte får smak för den. Jfr: sterilisering av djur. (Flour, sociala aspekter, läkemedel, bestraffning av kreativitet)
2) Rädsla. Människan ska hållas rädd, framförallt för andra människor. Blind rädsla leder till blind tillit. Rädsla leder också rekursivt självuppbyggande rädslebaserat våld och därmed till lätthanterlighet. (Magnetism, mikrovågor, säkerhetsfokus, militär och polis)
3) Mental inlåsning. Begränsa människans förmåga att tänka fritt och ifrågasättande. Belöna inlärda sanningar och bevarandet av dem samt andra tvångsmässiga manier. (Massproducerad mat, socialt konvergenstryck, utbildnings- och yrkesvägar, pengar)
Varför ges vi trippelvaccinet? Eftersom en liten klase stackare som aldrig upplevt riktig kärlek fått för sig att de ska ”ta över världen”, naturligtvis. De har egentligen redan lyckats, men mycket vill ha mer. Men det spelar ingen roll.
Alltfler börjar förstå att man själv bestämmer hur livet ska ta sin fortsättning. Med sina tankar, helt enkelt. Det tar från cirka tre dagar innan intentionerna manifesterar sig. Vaccinet enligt ovan kan med fast övertygelse hävas även det.
Jag börjar själv känna hur vissa budskap verkligen är skadliga. Hur mekanismen att mentalt skyla sig mot ett angrepp börjar bli allt starkare. Att jag till exempel kan ha Nyhetsmorgon (TV4) på en hel söndagförmiddag utan att minnas ett ord av vad som sagts.
Att bara stänga av är ett otillräckligt skydd. Att skärma ute det skadliga sorlet fastän det ändå finns där känns som en stor framgång. Jag kan inte tvinga andra att sluta ta in skiten. Det måste ske på individuell och frivillig basis. Var och en sin egen verklighets kreatör. Viljan är allt som blir.
1) Intuitionslöshet. Viktigt att tidigt förhindra utveckling av intuitionen så att individen inte får smak för den. Jfr: sterilisering av djur. (Flour, sociala aspekter, läkemedel, bestraffning av kreativitet)
2) Rädsla. Människan ska hållas rädd, framförallt för andra människor. Blind rädsla leder till blind tillit. Rädsla leder också rekursivt självuppbyggande rädslebaserat våld och därmed till lätthanterlighet. (Magnetism, mikrovågor, säkerhetsfokus, militär och polis)
3) Mental inlåsning. Begränsa människans förmåga att tänka fritt och ifrågasättande. Belöna inlärda sanningar och bevarandet av dem samt andra tvångsmässiga manier. (Massproducerad mat, socialt konvergenstryck, utbildnings- och yrkesvägar, pengar)
Varför ges vi trippelvaccinet? Eftersom en liten klase stackare som aldrig upplevt riktig kärlek fått för sig att de ska ”ta över världen”, naturligtvis. De har egentligen redan lyckats, men mycket vill ha mer. Men det spelar ingen roll.
Alltfler börjar förstå att man själv bestämmer hur livet ska ta sin fortsättning. Med sina tankar, helt enkelt. Det tar från cirka tre dagar innan intentionerna manifesterar sig. Vaccinet enligt ovan kan med fast övertygelse hävas även det.
Jag börjar själv känna hur vissa budskap verkligen är skadliga. Hur mekanismen att mentalt skyla sig mot ett angrepp börjar bli allt starkare. Att jag till exempel kan ha Nyhetsmorgon (TV4) på en hel söndagförmiddag utan att minnas ett ord av vad som sagts.
Att bara stänga av är ett otillräckligt skydd. Att skärma ute det skadliga sorlet fastän det ändå finns där känns som en stor framgång. Jag kan inte tvinga andra att sluta ta in skiten. Det måste ske på individuell och frivillig basis. Var och en sin egen verklighets kreatör. Viljan är allt som blir.
lördag 2 april 2011
Att driva igenom saker
Jag har praktiserat modellen ganska mycket, dessvärre. Tidigare. Vid näringslivlig navigation genom trånga utrymmen och låg bränslenivå. Den om att driva igenom saker. Att med orubblig övertygelse och utan att ge sken av möjligheten till något som helst avvikelse från den utlagda kursen kidnappa medbeslutsfattarna ombord på skutan. Det är enkelt. Man pekar på ett mål. Ett tydligt mål. Tilltagande formulerat som ett måste. Med tydliga exempel på det uteblivna beslutets absurda konsekvenser.
Allt som inte har med målet att göra suddar man till. Vrider och vänder. Flyttar runt. Och så ger man intrycket av att ha tålamod. Man konstruerar ett slags mental fångenskap med det fria valet att stanna i fångenskap eller ta sig ut genom den enda möjliga vägen. Den som säger emot eller ifrågasätter hotar alla. Den som vill förkovra sig ytterligare kommer att sinka oss alla. Inget utrymme för tveksamhet. Alle man ombord. Nu kör vi. Det finns bara en väg. Så kan vi släppa det här och gå vidare...
Allt som inte har med målet att göra suddar man till. Vrider och vänder. Flyttar runt. Och så ger man intrycket av att ha tålamod. Man konstruerar ett slags mental fångenskap med det fria valet att stanna i fångenskap eller ta sig ut genom den enda möjliga vägen. Den som säger emot eller ifrågasätter hotar alla. Den som vill förkovra sig ytterligare kommer att sinka oss alla. Inget utrymme för tveksamhet. Alle man ombord. Nu kör vi. Det finns bara en väg. Så kan vi släppa det här och gå vidare...
fredag 1 april 2011
Tjat om tid
Jag tänker tjata, faktiskt. Du har hört den förut, definitivt. Man måste passa på när man har impulsen. "Nästa år" tänkte jag om detta aprilbrev destinerat till farsan, tydligen påtänkt redan 2004. Tiden går och går. Nu har det gått och blivit för sent.
Den som väntar för länge, väntar för länge.
Den som väntar för länge, väntar för länge.
Internationella mediadagen
Jag tycker att första april skulle kunna bli dagen då media firas. Dagen då lögnen inte bara är tillåten utan faktiskt är lite av en sport. Vi firar idag aprilskämtet media med lögnen om dess tillförlitlighet och dess objektivitet. Gärna högtidligt med en de omogna stjälarnas strålkastar-suktande självbildsretuscheringsgala i praktklass. Spännande att se vem som plockar hem dyngbaggen för mediaåret 2010/2011 års bästa lögn...
Själv hade jag parkerat en snöskoter på sjöbotten under den tidiga morgonens jakt på en förrymd gris på tunn is. Något som förhöll sig häpnadsväckande rimligt för en icke försumbar handfull bekanta. Det fick mig på något sätt att känna mig unik. Kanske är det just den hisnande känslan i att andra faktiskt äter lögnerna som driver medievärldens lydigt människoföraktande mellanlager.
Det var egentligen bara det. För den som vill läsa mer idag har Carl Norberg i vanlig ordning skrivit ett riktigt bra inlägg. Likaså Gunillasolara.
Tog mig friheten att sno Carls bild också.
Så. Då knallar vi in i Q2 2011. Det är ju ganska ofta utpekat som en verklig vändpunkt i människans historia. Tiden då Människan 2.0 släpps, till och med. En ny och förbättrad humanoid med till fullo restaurerade emotionella och sociala förmågor toppat med features som fritt tänkande, tolerans och skördandes frukten av sina egna positiva känslor och tankar. Vilket releaseparty det kommer att bli. Var och en bär möjligheten till en "anytime upgrade". Mata bara in licensnyckeln nedan:
"PEN-GAR-ÄRE-TTB-EDR-ÄGE-RI!-DET-SOM-KÄN-NSR-ÄTT-ÄRR-ÄTT"
Aktiveringsprocessen kan ta några månader men när den väl startat kommer du gradvis att kunna använda de nya insikter och features releasen innehåller. Sannolikt kommer även vissa metafysiska servicepacks att automatiskt installeras under utrullningsprojektet. Även de stackars kärlekslösa ynkryggar (jo, jag uttryckte mig faktiskt så) som vidmakthåller lögnerna kan mata in koden. Alla kan. Det är det som är det fiffiluriga.
Själv hade jag parkerat en snöskoter på sjöbotten under den tidiga morgonens jakt på en förrymd gris på tunn is. Något som förhöll sig häpnadsväckande rimligt för en icke försumbar handfull bekanta. Det fick mig på något sätt att känna mig unik. Kanske är det just den hisnande känslan i att andra faktiskt äter lögnerna som driver medievärldens lydigt människoföraktande mellanlager.
Det var egentligen bara det. För den som vill läsa mer idag har Carl Norberg i vanlig ordning skrivit ett riktigt bra inlägg. Likaså Gunillasolara.
Tog mig friheten att sno Carls bild också.
Så. Då knallar vi in i Q2 2011. Det är ju ganska ofta utpekat som en verklig vändpunkt i människans historia. Tiden då Människan 2.0 släpps, till och med. En ny och förbättrad humanoid med till fullo restaurerade emotionella och sociala förmågor toppat med features som fritt tänkande, tolerans och skördandes frukten av sina egna positiva känslor och tankar. Vilket releaseparty det kommer att bli. Var och en bär möjligheten till en "anytime upgrade". Mata bara in licensnyckeln nedan:
"PEN-GAR-ÄRE-TTB-EDR-ÄGE-RI!-DET-SOM-KÄN-NSR-ÄTT-ÄRR-ÄTT"
Aktiveringsprocessen kan ta några månader men när den väl startat kommer du gradvis att kunna använda de nya insikter och features releasen innehåller. Sannolikt kommer även vissa metafysiska servicepacks att automatiskt installeras under utrullningsprojektet. Även de stackars kärlekslösa ynkryggar (jo, jag uttryckte mig faktiskt så) som vidmakthåller lögnerna kan mata in koden. Alla kan. Det är det som är det fiffiluriga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
![[bildinfo]](http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Arbeitmachtfrei_01.jpg?uselang=sv){kind=link}