Om åskmoln

Det finns inte så värst många TV-spel som jag känner att jag i någon blygsam mån behärskar, men Mario Kart för Wii är ett av det fåtal som är två. I detta spel kan man drabbas av ”blixtarna” som den lille säger. Man får ett åskmoln svävandes över sig. Om man har kvar molnet en tid så kommer blixten att slå ner i den egna racingfiguren och tid att förloras. Vitsen i spelet är att man ska göra sig av med blixten genom att krocka med en motspelare.


Mario-molnet

Det där åskmolnet är ju en ganska exakt analogi till vad som händer när människor råkar på ett retsamt störningsmoment, vaknar på fel sida eller möter en motgång. Man drabbas av en negativ känsla. Ett åskmoln. Negativ energi. Det är en ganska distinkt känsla. Tyngd. En smygande trögrörlighet. Kanske till snabbt uppblossande ilska. Men i alla händelser en tydlig belastning och en tydlig känsla för bäraren.

När man drabbas av det negativa har man några val. Antingen kan man försöka jorda det på en gång. Slå ner det i backen och låta dess laddning försvinna i planetens enorma massa. Det måste i så fall ske fort, nästan reflexmässigt vilket olyckligtvis inte alltid är möjligt. När energin väl tagit sig in idet egna får man, precis som i Mario Kart, försöka göra sig kvitt energin på något annat sätt. Antingen tar man tag i den – tänker, vrider, reflekterar och låter en insikt växa ur negativiteten. Lägger ner lite möda på att vända dess negativa tecken till en positiv erfarenhet.

Men allt som oftast gör vi inte så. Vi är istället snabba med att ploppa över våra negativa moln på andra. Det är nästan alltid så man drabbas av något negativt ur det interpersonella. Man får klä skott för någon annans behov att lossa lite på sin last av negativ energi. Fullt begripligt, förvisso – men inte särskilt vänligt. Surluddar, gnällkärringar och andra antiglädjespridare gör det naturligtvis inte av uppsåt utan för att är den enda väg de har att bli av med skiten då mer djuplodande insiktsfullhet sannolikt är en oframkomlig väg.

Hinder på insiktsvägen kan vara till exempel att man inte har tid, att det man vet i sig att man måste inse är så tungt och att insikten kommer att föra med sig kaskader av konsekvenser – saker man kommer att tvingas ta itu med, något man enligt låsta prioriteringar vet med sig att varken tid eller energi finns för. Men det finns sätt att hantera de negativa bombardemangen, inte ett dugg svårare än att hantera potentialskillnader någon annan stans. Att vara jordad eller isolerad. Många väljer det senare som en smidig och bra lösning.

Man isolerar sig från de som bär på problem för att slippa ta skiten. Det funkar, men med tanke på att alla ju har sina issues kan det tänkas bli lite ensamt med tiden. Att jorda sig är kanske svårare. Inte i teorin, men rent praktiskt då de flesta människor är så ur balans att de inte har det lugn och den stillsamhet som behövs. Omsorgsfullt förhindrade av alltings omständigheter, tacklade ur sin lugna omloppsbana ut på snåriga grusvägar av olika uppspringande kravställningar. Som en repa i Mario Kart, ungefär.

Igår fick jag ett åskmoln på mig. En skitsak, men jag var så oförberedd och upptagen med annat att jag inte lyckades jorda skiten. Jag gjorde ett möjligtvis felaktigt val. Jag skickade vidare laddningen på den blixtrandes kollega för jag ville själv inte behålla den. Det var inte snyggt – jag borde givetvis ha reglerat den med sitt ursprung, den gormande mannen. Men han var utom räckhåll när jag hunnit reagerat och jag ville för allt i världen inte bära med sig hans energi från den plats där vi var.

Man brukar kunna isolera sig i ögonblicket också, om man hunnit få upp doften av den negativa laddningen och är något förvarnad. Då kan man lyssna på laddningens muller men låta solen fortsätta skina. Kanske hjälpa den drabbade med att se något muntert i det negativa. Påbörja en process som leder till vändandet av laddningens polaritet. För om jag bär på ett stort plus kan jag få det futtiga negativa hos någon annan att försvinna, som en förlängning av min egen intention.

Det är tråkigt att se människor som går runt och nöter på varandra eftersom de inte vill ta itu med sina egna bekymmer. Väljer att slita på andras livskraft i respons till egna motgångar. Som sitter fast i ett konsumerandet av energi. Vi fostras kanske från den mörka sidan i detta; att se energi som en konsumtionsvara vilket får sin förlängning till synen på mänsklig energi. Om det nu finns någon skillnad alls, egentligen.

Hur kan man tycka sig ha rätt till någon annans tid, tankar, tålamod eller värme? Hur kan man gå omkring och dra ner andra för att klara sin egen energimässiga livhanke? Det är inte vackert. Men vänder man på kultingen så blir det ändå nästan samma sak – när vi tittar på det frivilliga givandet, hjälpandet eller vad man väljer att kalla det. Trots den inpräntade oginheten vi har i strukturerna så har vi någonstans allihopa en genuin vilja att hjälpa andra inom oss. Vi mår bra av att hjälpa andra. Det finns ju en mening med allt. Åskmolnen inkluderade.

Det är därför husdjur och barn vänder människor från negativa till positiva. Man får fokusera på något som behöver. Ösa in energi i tillsynes hjälplösa noder. Det känns bra. Genuint bra. Och i fallet med barnen och husdjuren också förbehållslöst eftersom man inte behöver skanna sin energiavsättning för dolda agendor, försök att erhålla förmåner eller andra reflexmässiga illdåd vi av någon anledning lagt oss till med att misstänka vår omgivning för.

Om jag får tillfälle att hjälpa någon; den känsla det ger mig och all den positiva energi som kommer ur det – vem är det egentligen som hjälper vem? Den som ger mig tillfälle att hjälpa till hjälper ju mig att samla positiv energi. Alltså hjälps vi åt – helt oavsett vem som var i behov av hjälp från början, just den specifika gången. Vi är ju satta på det här klotet tillsammans. Klotet som förefaller vara en skola av något slag. Klart som fan vi måste hjälpa varandra. Inte av externt tvång utan för att må bra, helt enkelt.

Härskarreligionerna har definierat saken lite annorlunda, givet sina agendor. De anser att man ska tjäna den store guden och endast indirekt andra och sig själva. Att man ska göra en massa goda saker (vilka huvudsakligen består i att lyda religionens diktat) för att komma till en bättre plats när livet är slut. Det är egentligen oerhört inskränkt, men det spelar på den inneboende känslan av att positiva insatser är meningsfulla. I själva verket behöver man ju inte vänta tills livet är slut för att få uppleva den där förbättringen. Den börjar med en enkel tanke och en varm syn på det man har här och växer med varje tanke och intention från den punkten. Åtminstone i min värld.

Så möter man människor som sitter lite hårdare fast; de där det inte hjälper med att bara hjälpa för stunden utan som fastnat i mönster. De (eller kanske snarare vi) är oerhört många. Hela vårt bedrägliga samhällsformat är ett sådant mönster. Vi pockar på att bli omhändertagna av den anonyma handen som i själva verket stryper tillförseln av luft. Tar vår energi och använder den till sina egna perversa syften. Vad gör man för människor som sitter fast i mönster? Samma sak, egentligen. Bara det att hjälpande måste utformas på samma komplexitetsnivå som mönstret.

Och är det inte därför alla de anomalier vi ser, allt det bedrägeri, alla de svinaktigheter, uppdiktade krig, de fysiska, psykiska och monetära lidanden som vi själva omger oss med faktiskt finns? För att hjälpa oss till insikter. Att se igenom slöjor av energi och bedrägligheter. Se verkligheten för vad den är bortom de saker som auktoritärt dikterats för oss såsom varandes allt? Hur skulle världen egentligen enbart kunna vara fysisk? Varifrån kommer då den där känslan när man drabbas av negativ energi?

Hur kan kärleken, ilskan och lyckan överhuvudtaget existera i det fysiska planet? Visst, många försöker förklara det via biologiska modeller. Alla smider sin bild av verkligheten. Vill man att det ska vara strikt materiellt kan det väl få vara det. Själv upplever jag det som gravt otillräckligt - det materiella som en snäv återvändsgränd skapad för att få oss som är här att se bortom. Vidare ner i alltings energiska sammanhang och sannolikt vidare därifrån också. Men det är givetvis bara min högst ödmjuka åsikt. Därav åskmolnen.

Resklar

Detta är sannolikt inte något ovanligt sinnestillstånd. Jag har känslan av att den innehas av en oerhört snabbt växande skara människor. Den att man är redo. Avvaktande. Ödesmättad, kan tyckas. Och säkert oerhört bedräglig på många vis, men ändå en distinkt och tydlig närvaro i allt som sker. En närvaro som inte kväver utan som gör det möjligt att se och höra precis allt surret. Avkoda och se det uppochnervända utan att beröras. Inse att allt är vad det är och blir vad det blir. Tillförsikt. Förtröstan. Harmoni.

Den skränande ofärdiga människan kallar det för apati. ”Du får inte ge upp”, skriker den. Och så kanske det är för några. Alla har kanske sina syften och utmaningar. Själv känner jag hur det tystnar. Hur livets flod och det hav dess mynning som bär oss till är en fantastisk upplevelse. Svagt anar jag fiskmåsarna vid stranden, den salta doften och ljudet av de brusande bränningarna. Att bäras ut ur floddeltats bruna vatten via de steniga och strömma passagerna ut på det gungande havet kommer sannolikt att vara en vidmakthållandets skärseld. Inte på något sätt anar jag vad som möter ögat ute på den oändliga vattenytan.

Men man kan ju alltid gissa. Att när horisonten är allt man ser åt alla håll. När minnet ligger spegelblankt efter turbulensen och när pulsen återhämtat sig och är densamma då sker kanske den verkliga resan. Då byter vi blad och fortsätter in i oss själva. Kanske är inte symboliken så svår i alla fall. Kanske bar vi upp vattnet till floden själva under vattumannens tidsålder. När vi sedan surfat på resultatet av vårt arbete ut på havet tillåts vi dyka ner i djupet i fiskarnas då inträdande tidsålder. Vad vet man?

Det bor många mekanismer i oss människor och alla hanterar ju saker och ting som de själva önskar. Så även önskan om att få inordna sig under någon annans paraply. Att tillåta sig släppa kontrollen och vara slav utan ansvar, krav eller rättigheter. Slaven drivs runt och lyder sin herre. Slaven vet att han inte kan påverka. Slaven är ju på det sättet fri på sitt eget lilla sätt. Inuti. För slaven måste inte tänka, reflektera eller ta ansvar. Slaven behöver bara göra vad han blir tillsagd. Punkt slut. Det begränsande tvånget i den förslavade tillvaron föder sannolikt kreativitet och drömmar. Och kanske är det så att vi i vår förslavade historia drömt alla de drömmar som nu står i begrepp att forma vår framtid?

Så kanske är det därför världen ser ut som den gör idag? Av någon anledning behövde vi vara utan friheten. Kanske hade vi tidigare en frihet som krävde så stor möda av var och en att det traumatiserade hela bunten. För i verkliga livet kan ju ansvar i stor mängd för den som inte känner sig mogen åstadkomma just det - trauma. Ett trauma som skapar behovet av att stänga av suveräniteten för en stund och bara flyta med, driven av slavdrivarens piska. Bara vara. Tillfredsställa. Återfå drömmarna och lusten för att omsorgsfullt skapa frihetstörsten. Jag tror vi har det i oss allihopa – precis just den mekanismen. Vara duktig. Göra rätt för sig. Känna sig låst. Drömma. Och fullborda drömmarna. Finna djupare meningar i livet. Meningsfullheten definierad.

Fritänkare har därför ofta straffats. De bryter ju mot mönstret och kanske handlar det om folk som inte har disciplinen att sova ut ordentligt utan som vaknar upp för tidigt. Som springer runt och dryftar minnena från sina drömmar i all sin yrvakenhet och då väcker de som ännu inte är klara med sin återhämtning. Det riskerar definitivt att förstöra processen hos andra. Men nu går å andra sidan uppvaknandet i en rasande takt. Och eftersom det gör det kan vi också i allt högre grad hjälpa varandra. Samtalen vaknar. Samförståndet. Den obevekligt stillsamma kraften.

Om föraningar

Det är kanske inte sådär oerhört ovanligt att ha föraningar kring lite mer jordnära händelser av magnitud. Huvudvärk, ohörbara ljudbangar, ringande i öronen, pseudoflygplan – sådana saker. Det visar sig ju inte helt ovanligt när man väl börjar ventilera saken. Liknande föraningar är ju på inget sätt ovanligt bland djur. Man skulle ju nästan kunna utgå ifrån att dessa uppfattade förberedande signaler är jordens egna. De spänningar som rör sig, de sättningar och pressande magmaströmmar som bygger upp sitt tryck inför regleringen. Men det kan ju också vara så att det är signalerna som skapar skeendena vi känner av. Att det är de eventuella elektromagnetiska skurar som orsakar skeendena i sin tur vi känner av. Det förefaller ju nästan ännu mer rimligt.

Chembusterluftning

I höstas byggde jag mig en CB – Chembuster. I korthet kan man säga att det är en tjofräs som gör absolut ingenting eller som hjälper vädret att vara sig själv, lite beroende på hur man väljer att se på saken. Om den fungerar som det är tänkt gör den också en massa andra saker – huvudsakligen genererar den positiv energi till förmån för människorna i dess omgivning. Om man är disponerad att tro på det givetvis. För den som vill ha koll på de underliggande teorierna kring vad detta är föreslås vidare förkovran utefter söktermerna ”Wilhelm Reich”, ”organite”, ”Don Croft” och ”Orgone Energy”.

Anledningen till att jag byggde en CB var huvudsakligen för att bota den intills dess växande vanmakt jag kommit att känna inför chemtrails-fenomenet. Sprayningarna blir så mycket tydligare när man bor bortom flygkorridorerna och umgås med den blå himlen den större delen av tiden. Att då se hur ett par flygplan i timmen placerar ut slöjor som framåt kvällskvisten helt skymmer solen tar sin tribut rent humörsmässigt. Då jag själv efter en lunginflammation och ett avlidet får inte helt kunde slå det ur hågen att dessa sprayningar verkligen påverkade allas vår hälsa började jag söka lösningar.

Det var inte så mycket sakernas fysiska verkan utan snarare den där ilsknande vanmakten som gjorde det nödvändigt att prova lösningar. Att vara fysiskt dämpad gör väl inte så där vansinnigt mycket men att gå omkring och vara arg är skadligt. Sökandet ledde mig i riktning mot Reichs teorier vilka testades av mot diverse reagenser. Byggandet av en Croft-chembuster var en impulshandling. Jag vet fortfarande inte hur den fungerar och alla har sina teorier. Vad jag däremot vet är:

• Min chembuster har föranlett åtskilliga ”avmätningar” per flyg och helikopter
  Området häromkring har som regel mer snö, mer sol och intensivare regn är omgivningarna
• Chemtrails löser som regel upp sig ytterst snabbt – ytterst sällan blir slöjorna kvar
• Människorna i närheten är mycket gladare än genomsnittet och grannsämjan har ökat exponentiellt sedan i höstas
• Blåmesen är numera överrepresenterad i den lokala fågelfaunan – innan CB-bygget fanns de knappt här
• Dagarna efter ibruktagandet släppte enorma mängder järn ur vattensystemet. Andra som tagit med organitklumpar hem verkar uppleva samma fenomen
• Dricksvattnet har blivit mycket bättre överlag

Jag blev milt uttryckt förvånad när jag bara någon timme efter färdigställandet av min CB blev överflugen av signalspaningsplan och helikopter. Det kändes nästan surrealistiskt och jag skulle ljuga om jag inte medgav att pulsen vid det tillfället var hög. Om jag till exempel flyttar CB:n eller någon organitklump låter ommätningen som regel inte dröja mer än några timmar. Någonstans finns alltså entiteter som håller koll på den sorts energifält som dessa föremål ger sig i kast med. Entiteter som förfogar över fysiska och verkliga ting.

Hur förklarar man det faktum att dessa föremål faktiskt ger något slags verkan över huvud taget i ett paradigm som inte rymmer mer än den självfullkomliga materialistiska världsbilden? I min värld är det vi kallar vetenskap en välbyggd skuggridå med syfte att förhindra den breda massan insikt i världens, materians och sinnets verkliga syfte och struktur. De verkligt kraftfulla strömmarna – obundna av materian – används av de som sedan urminnes tider beslutat att själva bibehålla kontrollen över världen genom detta kunskapsmässiga övertag.

Min teori är att dessa föremål fungerar som en förlängning av den egna intentionen. Om jag vill att mina organitpjäser ska rena luften, vattnet och sprida positiv energi – då gör de också det. Men jag måste vilja det. Reser jag bort så verkar deras verkan avta. Blir jag på dåligt humör och fastnar i negativa tankar likaså. Om man tar i beaktande kvantfysikens överväganden och teorierna kring mörk materia så är det kanske inte så konstigt. Om våra intentioner och tankar är vad som formar allt vi upplever som fysiskt borde kanske en ”fasförskjutning” mellan verklighetens lameller ge möjlighet att påverka skeenden lite bortom vad det rent holistiskt fysiska medger.

Men - som allt - en fråga om tro. Allting kan ju tolkas såsom varande precis vad som helst. Man väljer själv.

Stormigt

Det blåser. Ganska ordentligt får man förmoda. För om det är något intryck av klimatet vid pyramidens övre regioner som inte går att ta miste på så är det att där blåser. Alltid. Och att solidariteten för individen minskar precis i samma takt som basytan på den våning man befinner sig i. På toppen finns således enbart ett fåtal platser och kring dessa får man anta att någon speciellt ödmjuk kandidaturbaserad tillsättning knappast åvilar.

När det så blåser ute i verkligheten, så att till och med de stackars fårskallarna på pyramidens absoluta botten kan känna det, då är det naturligtvis eftersom det är ytterst turbulent uppe i toppen. Vågrörelserna från toppens gnabbande muller fortplantar sig effektivt genom lagren och når i svepande ordalag skocken som ett dovt muller från en stark vind. Man kan kanske ställa sig frågan om vad saken egentligen gäller?

Vad går det ut på – pyramidspelet? Handlar det helt enkelt om att vara högst upp? Borde det inte rent resonemangsmässigt vara just så. Att andra förklaringar snarare är anledningar till pyramidspelets existens och inte en del av det. De flesta har nog funderat på hur det vore att vara kung, ha obegränsat med till exempel pengar eller att opretentiöst äga världen. Hur man då skulle ordna sakers tillstånd för att för egen del åtnjuta maximala förmåner.

Nu är det ju oerhört kortsiktigt att förslava andra i denna strävan då det ju knappast dröjer särskilt länge innan de inser vad som hänt och revolterar mot sin ogine härskare. Man kan naturligtvis försöka förhindra dem från att revoltera. Dämpa deras möjligheter till insikt och låsa in dem i diverse tankenötter en tid. Men även dessa metoder måste nog betraktas som ganska kortsiktiga.

Vad som skulle kunna vara något effektivare är om ett antal despoter turades om att sitta på pyramidens topp. Då skulle subjekten inte riktigt kunna läsa mönstren lika bra och alltid sväva i något slags subliminal förvirring kring gravitationen som håller dem fast vid basen. Kanske har det gått till så tidigare. Och kanske är det mellan dessa stafettdespoter som det nu uppstått missämja. Ty stilleståndet är ju knappast ett alternativ i pyramidkroppen.

Man har inte kommit dit man har kommit utan att göra anspråk på att eskalera, det kan ju var och en som försökt med lätthet begripa. Stackars små obetydliga själar som faktiskt på fullaste allvar slåss om att ta över världen. Det är ju så befängt att det inte är klokt. Man kan tro att det är den stora massan som är lurad av den lilla toppklickens inbördes illojala bedrägeri av massorna, men i själva verket är det ointresse vi visar kanske ett exempel på den verkningslöshet de oförmögna människornas teater faktiskt manifesterar.

Vi bryr oss inte. För de är inte värda det, helt enkelt. De flesta av oss begriper med all sannolikhet att vi är bedragna både på bredden och tvären. Det finns faktiskt tillfällen då media bara skriker efter att vi ska slå tillbaka i uppvaknande inför deras vanvett. Men ack. Icke. Mänskligheten bevärdigar inte teatern med en blick och fortsätter sin ofta helt förslavade lunk med den själsliga förevändningen att det inte är den bedragne som tar skada utan ytterst den bedragande.

I dagens binära tankevärld ställs vi inför att vara överlägsna eller underlägsna. Många upplever det sannolikt som instinktivt fel att ikläda sig överlägsenhet gentemot sådant som faktiskt är fel och blir därför per definition underlägsna i resonemanget och låter sina lögnare fortsätta likt ett barn med de mest svårartade mindervärdeskomplex. Men det oresonliga i ambitionen hos de som regisserar teatern medför att dessa per automatik underlägsna massor tvingas att en gång för alla ta itu med dårskaperna.

Stackarna. Sitter där och tror att varenda kotte gått på det. Tror att vi verkligen köpt tanken på en materialistisk, sekulär och helt meningslös tillvaro där allt tar slut vid döden och där inga lektioner finns att lära andra än att man ska sköta sitt eget, snika med sina medmänniskor och att flest prylar vid livets slut vinner. Jag tror de vet. Och de kissar på sig om nätterna när de tänker på det. Kanske drömmer de mardrömmar om den dag den breda massan helt enkelt särade på de små retstickorna på skolgården och skickade iväg dem till varsin ny klass av upplysta, varma människor för vilka de fick bevisa sin mänsklighet istället.

Tulle lille. Såja, såja. Det gör kanske lite ont en stund, men det kommer att kännas mycket bättre efteråt. Såja, såja. Ska vi ta och sluta nu, kanske?

Glasgo(w) for it

Många klurerier kring historien om det farliga askmolnet från Island. Ryanair skickade upp ett testplan med destination Glasgow och har enligt sin skrivelse "inte sett röken av något askmoln".


Där rök den förevändningen?

Vad man fruktar är att askpartiklarna i flygmotorernas hetta ska bilda glas (kisel under tryck och värme). För Ryanair att välja testdestination måste det därför ha varit den enklaste sak i världen. Glas-go(w). Bildas det inte glas på den rutten borde alla andra vara säkra...

Ryanairär ju påfallande "oetablerade" i en bransch som annars består av nästan uteslutande verkligt etablissemangskompatibla aktörer. Är det så att den lilla uppstickaren (observera dubbelmeningen) försöker sticka hål på en och annan förevändning som de stora aktörerna lämnat sitt alibi till?

Konspiratoptimist

Förklarade att jag i grund och botten nog var disponerad att uppleva vad man i vardagligt tal ofta slarvigt kallar konspirationsteorier som mer tillförlitliga än gängse monopolistiskt framhamrade verklighetsbild. Ett undslippande orsakat av systematiska säkerhetsfunderingar och dess egen monumentalitet. Jag sa det inte på det sättet. Jag sa att jag inte är säker på att de som utvecklar datavirus är oavlönade. Med nödvändigt resonemangsanhang.

Diskussionspartnern genmälde muntert att det sannolikt var på grund av en systematiskt god tro på mänskligheten. Ett resultat av föreställningen ”det kan ju inte vara så att människor är så här jävliga med varandra – måste vara regeringens eller någon annan mörk makts illdåd”. Rackarns när den föreställningen faller - ”you’re in for a bad surprise”.

Då kunde jag i min tur och till min egen upphöjda förvåning svara att jag kommit från andra hållet; att jag nästan hela mitt liv sett och låtit mig nedslås av det förmodade faktum att människan är ond och att allt elände vi ser är den naturligaste sak i världen. Men att jag tröttnat på det och beslutat se på saken från ett annat håll.

Om inte annat eftersom det är oerhört mycket roligare och mer givande på alla plan. Samtalspartnern förstod vad det verkade. Lyfte på ett glatt ögonbryn. Jag är inte övertygad om att han helt saknar insikter bortom vad man ventilerar över en random grön kaffekopp. Må vara hur det vill med den saken. Hade inte reflekterat över att detta sökande faktiskt är resultatet av den mest svårartade optimism. Vilket ju om man vill kan ses som ytterligare en inteckning för att positivt tänkande är ondskans värsta fiende.

Så när jag på hemväg en stund åhör P1:s försök att i hård motvind blåsa liv i vulkanskräcken finner jag försöken lätt skrattretande. Nu ska man ju inte tro att denna mediala kanal ombeder någon att reflektera över själva utbrottet, jordens heta inre eller hur det går för islänningarna. Nej, det är den eventualitet att flygtrafiken kan drabbas som ventileras. Hur mycket än SR:s reportrar pressade sina intervjuoffer lyckades de inte få någon att gnälla på om eländet.

Touché!

Slut på pengar...

Gårdagskvällens diskussion fick fäste i hjärnbarken så till den milda grad att den pockar på visst nedtecknade i söndagens blåsiga dagsljus. Den handlade bland annat om pengar. Eller kring mitt uttalande om att pengar ju verkligen inte finns. Men hur kan man hävda att pengar inte finns? De bor ju i varje fiber av den vardagliga verklighet vi kallar just vardagen.

Men ändå är de ju rent hittepå. Vi behöver inte pengar för att få mat i oss. Vi kunde lika gärna klippt bondens gräsmatta i utbyte mot lite kött. Och så vidare. (Vad vi däremot inte kan byta oss till är de med monopolbelagda monetära säkerhetsmekanismer belagda systemen för energiförsörjning, men det är en annan historia.)

Man kan ju fundera på vad som är värst - att ha mycket lite pengar eller att ha pengar i stora mängder. Själv är jag nog av den uppfattningen att de som har stora mängder pengar ofta har ett betydligt fattigare liv än de som har mycket lite pengar. Det finns inbyggt i själva den monetära mekanismen. Den om att jag som människa enligt pengasystemet ska skaffa mig mer pengar än jag gör av med. Jag drar in pengar från andra med så liten motprestation som möjligt.

Om jag då har mycket pengar - på detta sätt förvärvade - måste jag dessutom skydda dem från likasinnade för genom sig själv känner man andra och om jag skaffat mig pengar genom att vara ogenerös förutsätter jag naturligtvis att alla andra kommer att vilja lägga rabarber på mina pengar på precis samma grunder. Man blir inte glad av att tjäna pengar på det sättet. Genom att noggrant överväga om varje handling man gör går med monetär vinst. Man förvandlas till motsatsen till generös. Hade vi befunnit oss i ett system av byteshandel hade man med detta typ av beteende sannolikt inte fått så goda relationer med sina bytespartners.

Alltid en potatis för lite i stället för en för mycket. Alltid lite halvtaskigt utfört jobb - bara för att man ska tjäna på det. Alltid skruva lite på parametrarna för att få upp den så åtråvärda lönsamheten ett snäpp till. Mycket bekant, inte sant? (Här kan man ju inflika att det finns en icke föraktlig skara människor som givit sig själva rätten att skapa pengar ur tomma intet och som med sin "magiska kraft" kan förslava allt utan någon som helst motprestation, men även det är en annan historia. En lång en.)

Det skaver i själen av att spela pengarnas spel på pengarnas villkor. Det känns rätt igenom fel. Hela jävla tiden, skulle jag säga. För jag har verkligen försökt. Oj oj vad jag försökt. Genom alla de framgångssuktande åren med det snålaste av sällskap i livet. Men omistligt för att se de tidiga observationerna kring att detta med pengar var något annat var när jag bröt mot reglerna. När jag hjälpte någon som i kassan inte kunde betala sin nödtorftiga kost. När jag fejkade hårda löneförhandlingar med de jag hade personalansvar för och gav dem vad de ville ha rakt ur arbetsgivarens ficka.

Sådana gånger lät inte motprestationen vänta på sig. Oväntade uppgångar på börsen för just den egna portföljkombinationen. Oväntade aktieutdelningar, fonduppgångar. Felaktiga utbetalningar som fick behållas. På tok för låga debiteringar och felinslagningar vid inköp. Det verkar faktiskt som pengar är ett verkligt effektivt medium för karma. Dessutom förefaller det som om pengar är väldigt känsligt för önskan och förväntan. Om man bestämt behöver dem och inte fruktar dess uteblivenhet - då manifesteras de. Vilket kanske bevisar dess flyktiga natur.

Det kan ju verkligen vara ett tecken i tiden. Ett tecken som tyder på att den osynliga delen av vår värld. Den vi aldrig talar om, den vi inte får låtsas känna till eller räkna med men som de flesta av oss ändå tydligt känner av emellanåt. Kraftfälten som vi är komna ur och som vår lilla elit så gärna vill hindra oss från att använda. Men vilken nämnda elit helt bygger sin hypnotiska föreställning ifrån. Pengarna verkar väl förankrade i det osynliga. Bedrägeriet som sådant utspelas där och mest sannolikt finns där också dess egentliga syfte långt bortom förslavande och en liten skaras upphöjdhet. Där kanske den lilla skarans själsliga skräck för kärleken ytterst kan förklaras.

Vi kan själva helt höra upp med att använda pengar i varje enskilt ögonblick. Avsluta bedrägeriet. Det finns även de som anser att vi ska halshugga de som iscensatt bedrägeriet och att deras blod på våra händer faktiskt innebär någon slags frigörelse. Själv är jag skeptisk just i fråga om det sistnämnda. Men där kanske finns ytterligare ett alternativ. Kanske är det så att vi kan ta kontrollen över pengarna genom att helt enkelt bestämma oss för det. Att sätta de osynliga krafterna som den lilla skaran hittills haft ensam tillgång till i rörelse för den breda massans väl istället för dess bibehållna förslavande.

Pengar - nyttjade som en osinlig källa till generositet, kapade ur den monetära ondskans maniska händer av välmenande uppvaknande människor för att i sitt eget sista skälvande skede rätta de skevheter själva pyramidspelet ställt till med och avsluta kapitlet pengar med flaggan i topp. En ytterst lockande tanke och en känsla av att detta kanske är utmaningens verkliga utformning. OK, ni är alla förslavade under ett hittepåsystem - "lös problemet"!

Så hur löser mänskligeten denna gåta? a) Vi slutar använda pengar och återgår till småskalig naturahushållning. b) Vi halshugger förrädarna och äter deras kött för att sedan övergå till att äta varandra. Eller så c) tar vi kommandot över bedrägeriet och tvingar det att rätta sina övergrepp och låter var och ens önskan styra med full öppenhet om vad det egentligen består i. Jag måste säga att jag tilltalas av det sista alternativet då det ger oss möjlighet att behålla det vi tycker om men samtidigt ge utlopp för vår medfödda generositet.

Undergång som går över?

Det är med något upphöjt intresse jag har kunnat bevittna hur jordens undergång, schemalagt till innevarande dag, faktiskt fått viss luft hos medierna. Sådant sker inte av en anledning. Eller flera. Den mest uppenbara anledningen skulle kunna vara att man vill belysa de religiösas å loftet inneboende tomtepupulation. Att man tar tillfället i akt att genom galionsfiguren Campers försorg tydligt påvisa galenskapen i att äga en tro på något bortom materien.

Men det finns ju andra möjligheter också. Tiden är inne för den totala paniken. Känns egentligen ganska logiskt givet den accelererande takten i bedrägeriet. Att låta paniken och kaoset få härska några månader skulle tjäna bedrägerimästarna avsevärt. Så om något mot förmodan skulle inträffa får man nog vara förberedd att ta det med både en och nypa särintressesalt i vanlig ordning.

Man kan också slås över hur tydligt många förväntar sig någon form av apokalyps. Det förefaller nästan som om denna "ändtidens" eller vad man nu väljer att kalla det profetior vinner ett nästan genetiskt betingat gehör hos populationen. För även om det raljeras och storeligen beskrattas - är det inte så att det också finns en lockande tanke med att alltihop skulle falla?

Precis som den som drabbas av sjukdom faktiskt "belönas" med några dagar borta från jobbet. Något ont som också har något gott med sig. Tyckte mig ana en viss förväntansfullhet smygande fram bakom föraktfullhetens tongång hos mer än en medial uttlokare av kamparens kampanjbudskap.

Vi har det kanske i oss på själslig grund. Känslan av att det är dags att göra sig kvit bedrägeriets osynliga fängsel.Vad som ur den breda massans perspektiv ser ut som frigörelse är ju ur den lilla styrande skarans perspektiv just en apokalyps.

Skakigt?

Eventuellt skakig historia, vad som nu än rör sig i grunden. Om där finns en nämnbart gemensam nämnare, vill säga.

Fysikaliskt intressant

Jag hörde av en slump ett mycket väl beskrivande program på radio igår. Det var Vetenskapens Värld i P1 där tre personer klassificerade som filosofer talade om sina iakttagelser kring den vändpunkt fysiken står inför. Osedvanligt väl belyst blev det faktum att vi står inför att omvärdera det mesta som kallas materia, vilket ju på ett förtjänstfullt sätt sätter mycket av det materiella fokus vi har i det mesta i ett mycket behövligt frågasättande.

Man slås av att de senaste 100 åren varit lite av period av enligt den vetenskapliga metoden bevisande av sådant intuitivt öppna individer insett långt tidigare. För ganska exakt 100 år sedan för att vara specifik. Jag kan inte låta bli att uppleva den vetenskapliga intuitionsdämpande effekten såsom varandes rådande världsordnings ansträngning att hålla mänskligheten från att inse hur saker och ting verkligen fungerar.


Jag fick visst, kunde bara inte läsa...

"En av Illuminatis stora utmaningar att i dag hålla kvar människor i masshypnosens slaveri är att även västerländsk vetenskap i dag beskriver Universum som något radikalt annorlunda än vad media och skola envisas med att låta människor förstå. Den del, det spektra (eller dimension) av Universum människor erfar med sina fem yttre sinnen utgör enligt uppgift blott en bråkdel av vad Universum egentligen består av."

Kristoffer Hell väver in dessa aspekter - verklighetens underliggande fibrer - i vad jag anser vara sitt rätta perspektiv i grundbulten.

Dynamisk direktdemokrati?

Det är väl bra att inse att vi i nationell bemärkelse sitter i lite av det grönjävligaste av bedrägliga rävsaxar. Resultatet av ett drygt halvsekels pilotprojekt i befolkningskonformitet inför den i offentlighet fördolda men likväl bergfast stadfästa nya världsordningen är relativt total makt över befolkningens sinnen. Vi lyder lagar, myndigheter och förordningar. Litar blint på vad experter säger till oss vet att det inte är god ton att ifrågasätta. Vi äter bajs om livsmedelsverket säger åt oss att göra det. Vi anmäler vår granne till försäkringskassan utan att blinka. Och vi går och röstar för att det känns meningsfullt…

Vänta här nu. I måndags var jag i självaste epicentrum för helgens omval. Över kaffet diskuterades demokrati och det faktum att röstningen inte sker digitalt när man ändå gör bankärenden (vad kan vara viktigare än pengar?) via nätet. Det blev en underbart urspårad diskussion hela vägen till vad vi kom att kalla dynamisk direktdemokrati där man i realtid SMS-röstade på sina kandidater som varje morgon loggade in på sin parlamentsdator och såg huruvida vederbörande av folket var önskad till sin förtroendepost denna dag.

(Här spårades det ur ordentligt med ledammotsomröstningar via TV-show där var och en som kandiderade fick framföra sitt nummer i rutan och man medelst sedvanlig 099-insamling till radiohjälpen gavs möjlighet att lämna sin röst.)

En intressant aspekt fördes fram. Det faktum att man i ett sådant system skulle rösta på de kandidater som just denna dag ämnade fatta beslut som gagnade den röstberättigade som individ. Vissa av den inofficiella debattens deltagare ansåg att det ju var klart som dagen att var och en röstade i enlighet med vad som kunde gynna dem mest personligen. Andra förespråkade lite mer lågmält att det var en värderingsfråga. Och när det kommer till kritan, detta med demokrati och val - vad handlar det egentligen om - vid sidan om att det faktiskt rör sig om ett spel för gallerierna? Är det en värderingsfråga eller är det en fråga om personlig vinning?

Vi står i en brytpunkt där vi sannolikt ganska snart som befolkning måste omvärdera hela vår styrelseskick då det oturligen blivit höggradigt kapat av främmande makt. Frågan kring vad demokrati är och hur det egentligen skulle behöva fungera är minst sagt central. Liksom den om de röstberättigades incitament.


Demokrati, var det ja. Från SvD.se idag.

Om att fuska i livets lärobok

Är inte livet egentligen kapitelindelat? Befinner vi levande oss i livets bok, där varje kapitel behandlar vissa områden och förbereder eleven för nästa? Är det inte därför grävandet i det förgångna för att motivera de egna tillkortakommandena som regel är fullkomligt bortkastat stampande i ett slags låsning där man vägrar ta sig an det nya kapitlet.

Se på den där killen! Han fuskar! Han håller inte på och gräver ner sig i all skit som har hänt! Han jagar inte de demoner som gjorde honom till den han var. Han skuttar runt och är tacksam för att de gjorde honom till den han är! Han tar ju inte reda på vems fel det är! Hur ska han veta vem han ska klandra egentligen? Va? Han fuskar! Fuuuuskis! Buuuu!

Man får inte bara gå vidare! NEJ! Eller, jo förresten. Är det som Rickfors uttryckte saken – att man vinner ingen frihet utan att offra den man var. Alla gör kanske på sitt sätt. Men de som inte dväljer sig har ofta gjort ett tydligt val. Vilket sällan belyses men som nog skulle kunna vara av intresse för de som känner att de håller på att drunkna.

Gå vidare. Låta sådant som gjort ont styrka istället för att motivera svagheterna. Bryta ihop och gå vidare som frugan säger. Sluta göra det så förbannat svårt. Förlåta, om inte av generositet så för sin egen skull. Nog fan är det bland det allra viktigaste man kan göra. Åtminstone om man vill leva ett lyckligt liv. Och så kan man ju fundera vidare på om inte livets bok är ett band i en större läroserie. Mest sannolikt om någon frågar mig.

Logikens fackverk

Är vi inte fångna i logikens fackverk? I det endimensionella. Utmaningen kanske är att tränga igenom den grova förenklingen och börja jobba med vibrationer istället. Eftersom det är enklare i sin komplexitet.

Allt det som kommer ur den naturliga ambitionen men fjättrats till endimensionalitet blir ju så ohyggligt komplicerat. Strukturer i lager. Låsta fackverk utan egentlig existens utan av fruktans manifestationsmakts vidmakthållande kraft ännu bestående.

Försöker begripa spetsens agerande. Hur och varför. Ondska, kärlekslöshet och själslig revanchlust i all ära. Strävan efter fullbordan. Överlägsenhet. Det kan inte räcka - inte med den omfattning vi ser. Nej, här är det någon som kommit med en utfästelse.

Någon med ett lika skruvat som klockrent mål. Någon som likt spetsen spelar på vallarna för att komma dit man vill. Någon som lär spetsen en omistlig läxa genom att låta dem göra detsamma med precis alla andra. Logiskt, egentligen.

Förolämpad

Jo, jag känner mig lite mentalt förolämpad, faktiskt. Tomtefar i cirkus terror är inte bara stygg och hemsk och stygg och har fult skägg och stygg och har arabiskt namn och är stygg och tränar terrornisster till sin terrortomteskara fastän han kanske var död, nej vänta han levde, nej död förrresten, nej levande och så jo - nu faktiskt. Död. Befrielse! Nej, vänta - uppföljaren kommer att bli ännu värre (Naughty Laden - by the producers of the Bin Laden Show)

Hurosmhelst. Det är rent chockande att erfara att denna demon, denna den fria världens yttersta fiende faktiskt ägnat sig åt något långt värre. Något som nästan ingen i den hotade västvärlden gör och som inte på något sätt är en del av den "way of life" lillponken Bush uttryckte sig såsom försvarandes när kriget mot terrorismen inleddes för knappa tio år sedan.


DN.se

Seriöst - av alla dåliga små gruskorn i floden av desinformation. Detta var bara patetiskt. Jag tar det personligt. Jag uppskattar en god lögn mellan varven och i det här fallet är ju själva omfattningen av lögnen det som ursäktar det ohyggliga slarvet i detaljerna. Men detta var långt utanför ramarna. Kanske är det någon som försöker visa på absurditeten. Kanske är det någon inom lögnen som jobbar för uppvaknandet. Det förefaller ju långt mer rimligt än att detta lilla skämt är ett seriöst försök till lögn, eller jo jag menar nyhetsrapportering.

Stor liten förändring

Bloggertjänsten har haft några skakiga dygn. Sådant brukar som regel göra tjänsterna robustare och mer pålitliga. Men den svajiga och fåordigt omnämnda nertid i gränslandet mellan "nere" och "read only" tystade på ett effektivt sätt många bloggare som skriver om obekvämheter under en längre tid. Ser ut som en tanke men måste naturligtvis inte vara det.Ny länk till den här bloggen är:

interiktigtklok.se

Domänen har varit inköpt sedan länge men inte förrän nu fick jag tummen ur och pekade om den. Oavsett varför Blogger gjorde den vurpa man gjorde så är det en väldigt bra tjänst. Att den sedan sitter i "övervakarnas" garn gör inte att den är mindre användbar än andra tjänster. Internetvärlden är totalövervakad oavsett. Och i grunden påpassligt sårbar.

Foliehatt II

Så, när man ändå är inne och trampar omkring i vad som lite lätt trendigt brukar kalla ullstrumporna är det väl lika bra att ta även ett lite mer allmän om än ytterst blygsamt omtalat område som möjligtvis kan vara lite av vår svenska specialitet. Den om på svenska så kallad hjärntvätt, även om andekontroll nog är en mer passande översättning. Man slås ju ibland av all ondska som tycks finnas i världen. Och så kikar man lite på den riktigt gamla mänskliga historien – den som inte riktigt hunnit förvanskas (vilket i sig är en ytterst skön paradox).

Då inser man att riktigt ond ondska – sådan som vi för argumentets skull kan kalla omänsklig ondska – gärna visar sig vara omsorgsfullt framtvingad. Generation efter generation av hjärntvätt, uppbyggande av kulturer där människor lever i fruktan för gudarna, offrar varandra på altare och begår de mest bestialiska ondskefullheter gentemot varandra efter instruktion från ett litet på subjektens bekostnad välmående prästerskaps instruktioner. Civilisationer vars grundläggande kulturella omänsklighet givetvis inte uppdagats förrän de fallit.

Dessa gamla civilisationer vars alla underligheter vi lärt oss fnysa föraktfullt åt när vi från upplysningens piedestal på historielektionerna formas att tro att vi nu befinner oss på den mänskliga höjdpunkten var kanske inte lika avancerade som vi är idag. För vad gäller tekniker och metoder för att manipulera människors vilja kan vårt samhälle nog vara helt outstanding. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt är precis det samhället är till för. Det syns och hörs i varje vrå. Om man tittar efter.

Varför? Jo, den där lilla klicken som bestämmer sig för att styra över mänskligheten. Den där lilla fraktionen som satt så tydliga spår genom historien. De har ett sätt att skapa utrymme för sin egen existens vars mönster går igen gång på gång. De skapar behovet av sig själva. Av en samhällelig kropp. Av gudomligheter, skydd mot fruktade makter, försvar, polis och myndigheter. De måste alltid och till varje pris se till att människor inte litar på varandra utan kräver att bli försvarade. Då skapar man försvarsmekanismer som man säger systematiskt ska skydda människor från varandra men som egentligen är till för att skydda systemen från människor.

Någon som funderat över den tekniskt utvecklingsmässiga punktbromsning som inträffade i början av 1900-talet? Då de verkligt stora upptäckterna stod för dörren och den metafysiska förlåten började fladdra. Kanske även grubblat på transistorfokuseringen, RF-teknik och digitalisering. Det kanske hänger ihop – alltihop. Någonstans där i tiden kanske man i klicken beslutade sig för att låta människorna jobba för systemet istället. Synen av den breda massan, fårskocken eller subjekten som samhällssystemets resurs istället för det motsatta är ju idag väl etablerad. Även bland subjekten (som skäller på andra som "inte gör rätt för sig").

Det faktum att barnen ”checkas in” i skolan vid sex/sju års ålder säger oss ju att vi har rätt till frihet i fem år, inte längre. Mer än så behövs tydligen inte för att hålla illusionen vid liv. Hur hamnade vi där? Genom omsorgsfullt framtvingad kontroll över människors andlighet. Via en lika lång som tålmodigt trampad stig av religionsförvanskning, sociala förändringar, utbildning, litteratur, underhållning, terapeutisk sysselsättning (kallad arbete) och krönt av ett pyramidspel kallat pengar. Det har pågått längre än vi kanske kan föreställa oss och vi kan av naturliga skäl inte läsa om det i historieböckerna Inte i klartext, men mellan raderna.

För mellan raderna finns precis alltihopa omsorgsfullt nedtecknad. Hela den offentliga apparaten är ju en förlängning av detta ambitiösa projekt. En apparat som innefattar hundratusentals och åter hundratusentals människor bara i Sverige. De flesta av dessa har givetvis ingen aning om det stora hela utan rör sig inom den lilla avdelade cell i konstruktionen som tilldelats subjektet och vari denne hålls fången mot en väl avvägd konstruerad belöning – som regel inom pengapyramidspelets ramar.

Det står skrivet, svart på vitt. De som styr spelet, den översta gräddan av vårt samhälle – de är inte de vi tror att de är. Vi ser ett antal ikoner. Kändisar, politiker, företagsledare – sådana som är satta att i offentlighetens ljus ikläda sig elitens kostym och framstå som eftertraktade ledare. Men de är – vilket jag till min egen förvåning givits möjlighet att verifiera några gånger – sällan några ledare. De är istället duktiga marionetter. Mutbara. Köpta. Välavlönade. Och om något skulle gå snett kan man just därför utan problem göra sig av med dem.

De som verkligen driver detta projekt talar öppet om sina avsikter och ändamål med varandra. De gör till och med offentliga uttalanden där de lanserar sina tankar. Möten som Bilderberggruppen eller ekonomimötet i Davos är knappast ledarnas arena. Det är gränssnittet från de tankepåverkare som projektledarna utsett att periodiskt hålla marionetterna försedda med sina personliga agendor och belöningar. De som inte kan köpas för pengar kan köpas för ära. Människan vill bli älskad, känna andra människors beundran och respekt. Marionettskapet spelar till stor del på denna vilja.

Men åter till detta med andekontroll. Sverige och svenskarna är ju en foglig historia. Inom EU är vi den nation som mest slaviskt driver igenom de olika förordningar som läggs på den politiska tallriken. Vi har en syn på säkerhet och trygghet som trumfar varje annat land och vår offentliga förvaltning är generöst tilltagen. Likaså är sjukvård, skola och omvårdnad starkt centraliserad. Vårt näringsliv och våra statliga instanser har goda samarbeten och vi har en stark försvarsindustri. Det utländska ägandet är stort och vi har en betydande exponering gentemot exportmarknader.

Svensken är designad att leva för att bibehålla sin höga levnadsstandard. Vi har en god arbetsmoral och är lågmält goda lagspelare där ingen sätter sig upp mot reglerna. Vi anser att alla ska göra rätt för sig och att den diplomatiska ådran som vi alla bär i oss har varit en bidragande orsak till att vi haft fred i 300 år. Vi putsar på våra trädgårdar och besöker våra köplador. Efter några flummiga år på 70-talet har vi nu lärt oss att fokusera på oss själva och våra närmaste och enbart stundtals förfäras över aftonbladets sensationer för att sedan återgå till kreditfinansierade thailandsresor (kanske blev lite väl stereotypt där på slutet).

Om du som läser detta (ohyggligt, det fanns någon som orkat) rest mycket kanske du känner igen dig i iakttagelsen av att svenskar blir annorlunda när de kommer utomlands. Att de släpper upp slipsen en smula och ganska snart tar sig an den rådande kulturen. Mer så än många andra nationaliteter i samma situation. Något är annorlunda. Kanske den i utlandet så frigjorda svensken kan förklaras genom avståndet till den basstationen för nationell identitet. Jag hade inte tänkt tanken förrän idag då jag lyssnade på filmen nedan.

Jag har däremot ofta slagits över den tröghet och mentala apati så gott som alla (inte minst jag själv) känner inför olika annars förmodat viktiga aspekter av livet. Vi vet att vi är grundlurade. Vi känner det varje gång vi tar fram plånboken eller sätter oss i bilen för att åka till jobbet. Detta spel syns som starkast här i Sverige och länder som Storbritannien, Australien och Singapore. Däremot känns det som om det har ett något svagare fäste i Tyskland och övriga Centraleuropa.

Vi vet ju i oss att vi spelar med och att mycket av det vi gör egentligen är distraktion från saker som själsligen och på djupet är ordentligt fel. När vi köper de där billiga pryttlarna som ger oss distraktionen så vet vi att någon suttit och tillverkat dem under urusla förhållanden. Men vi fortsätter denna omänsklighet. Varför? Människan kan ju så ohyggligt mycket bättre än så här. Ondska är inte mänskligt, allra minst omänsklig ondska – det säger sig ju själv. Så varifrån kommer då den tydligen eskalerande brutaliteten i (väst-) världen?

Vad ligger bakom alla de dåd och miserabeliteter som så förtjänstfullt formar den motpol våra självutnämnda härskare likt alla sina föregångare behöver mer än något annat? Mot vilken alla de inskränkningar och frihetsberövanden samhället nu faktiskt tagit sig formen av modelleras. Givetvis finns där en ordentlig dos av överdrift. De ondskefulla skeendena vi får presenterat via media är ofta rena lögner. Men där finns också en liten kärna. Där sker ändå några mord, några anlagda bränder och detonerade bomber, annars skulle lögnen inte vara möjlig.

Robert Näslund pratar i filmen nedan om företeelsen andekontroll utifrån sina egna efterforskningar bland det som faktiskt är förvånansvärt illa dolt. Det bristfälliga döljandet ser ut som en tanke. Ett inbyggt självtest så att säga. De som kommer för nära hamnar i psykiatrins häxprocesser. Från mitt perspektiv ser hans iakttagelser betydligt mer sannolika än osannolika ut. De känns instinktivt korrekta och väl underbyggda.

Kan inte låta bli att imponeras av hans genomgång, även om det kräver sitt tålamod att hålla kvar fokus under inledningen. Det behöver ju inte vara tekniskt perfekt för att vara intressant. Och det faktum att vi enbart orkar lyssna en lägre tid till de välpolerade mediatränade röster som äger vår uppmärksamhet är kanske även det ett bevis för hur långt gången kontrollen av vår perception egentligen är. Men intressant är det. Som fan. Om du otåligt behöver motivation, hoppa en stund till 50 minuter. Sedan kanske du vill börja från början igen. Hittad på whitetv.se.

Nu sitter emellertid gårdagens pekfinger fortfararande kraftfullt erigerat upp i luften. Inte gå och gräva ner sig. Inte sitta och leta symptom på att du själv är andekontrollerad. Tvärtom. Nyp ihop insuget istället. Sluta ta in skiten. Ta med observationerna ut på den dagliga själsliga aktivismen. Den där du inte längre erkänner skuggmakternas alla krav på dig som subjekt utan inser att det är du själv som styr precis allt i din verklighet genom dina tankar och intentioner. Precis allt. På det lilla viset är denna eventuellt ganska djupa återvändsgränd i mänsklighetens historia inget annat än en väl smyckad portal av insikt att föra oss in i något hur läckert som helst. Den fria, mänskliga mänskligheten.

Robert Naeslund Mind Control Victim Intro sw from Henning Witte on Vimeo.

Foliehatt på

Det är ju helt och hållet upp till var och en att välja vad man väljer att tro på. Vad man låter forma sin verklighet genom inramandet av de egna tankarna och önskningarna. När man ser sig omkring kanske man finner en del saker som verkar helt galna och omänskliga. Senare inser man att denna omänsklighet egentligen är helt logisk, på sitt eget lilla vis. Och att den egentligen utgör en nödvändighet för att sätta slut för sin egen orimlighet.

Det finns ett litet gäng människor som hatar människor mer än något annat. De har ungefär samma syn som de haft i åtminstone några tusen år. Det är de som inbillat oss att det är syndigt att fortplanta sig en gång i historien och som de senaste årtiondena iscensatt föreställningen att vår utandningsluft - koldioxiden - skulle hota hela vår existens. Enligt denna lilla form av människa ska människan alltid vara i skuld, i behov av att göra rätt för sig och att motivera sin existens på olika sätt.

När det i själva verket är tvärtom. Åtminstone i min föreställningsvärld. Men det väljer man ju naturligtvis själv. Hursomhelst. Jag har valt att inte lägga ut så mycket referensmaterial till olika trådar av information om den lilla gruppen människors ondskefullheter. Till en början var det eftersom jag inte ville bli betraktad som en foliehatt. Senare kom det att bli eftersom jag tyckte att förkovran måste göras på frivillig basis.

Den sista tiden har det varit eftersom jag ser en uppenbar risk i att man fastnar i bedrägeriernas negativa spiral och fokuserar all sin energi på att nysta i dess spindelväv istället för att ägna sig åt positivt tänkande. För i slutändan är det - i min värld - så att man med positivt tänkande kommer precis vart som helst. Om man bestämmer sig för att den lilla stackars kärlekslösa gruppen människor som iscensatt bedrägerierna faktiskt ska misslyckas till förmån för en fri och kärleksomfamnande mänsklighet - då blir det så. Och det är ju så oerhört mycket verksammare att längta till något än från något. Men kanske saker ändå kan vara värt att belysa lite, för att föda tanken kring vad som är värt att ta fasta på så att säga.

Så med varningens finger höjt för att inte gräva ner sig i bedrägeriernas träskmark utan istället se vad som händer för att finna motkraft i det positivt tänkande motståndet kommer här vad jag anser vara en ganska rimlig sammanfattning av många av de påverkansmekanismer mänskligheten utsätts för. Men som vi - som sagt - kan förhindra relativt omgående bara vi bestämmer oss för det. Och det är naturligtvis därför dessa diaboliska agendor finns i slutändan. För att få oss att forma vår värld till dess motsats.


Leuren Moret

Frekvens

Svart eller vitt. Höger eller vänster. Rätt eller fel. God eller ond. Gammal eller ung. Med eller mot. Frisk eller sjuk. Obrottslig eller kriminell. Ett eller noll. Kanske har den generation som skulle kunnat skapa vibrationer utan omvägar låsts fast i den logiska dualismen av en anledning. Kanske är det för att prövas aningen hårdare. Att pressas till att flå logiken in på sin nakna uttryckslöshet efter åratal av tänkande format i fykantsvåg.

Ett eller noll. Amplituden är given. Mönster av de i spelet enbart tillåtna ytterligheter. Repetition. Frekvens. Vibration. Och ur vad som försetts med ett logiskt lås reser sig smäktande synfonier. Fasförskjutna att ackompanjera varandra. Resonans. Ren och fast energi. Kommen ur intentionen bärandes skeenden med kraft.

För när ingen passar in i extrempunkternas tyrraniska klassifikation finner mänskligheten alltid sätt att skapa de tvinnade strängar av vibrerande livskraft man inom sig bär och är resultatet av. Ett repetitivt sönderfall av vad som ses som ont men även det med sin pulserande polaritet är en förutsättning för väven som rymmer helheten.

Tur bulens

Ur diskussionen kring den skapade oredans alla verkningar och syften kommer en lika självklar som invävd reflektion. Den om den turbulenta kreativiteten. Den om det välstädade skrivbordets tyranni. Den om ordning gentemot kaos, stillhet gentemot bullermatta, officiella brevpapper visavi blyerts på servett.

När jag för många år sedan jobbade åt ett tyskt företag som genomgick en revidering av sitt ISO 9000-certifierade arbetssätt kom den mest absurda frågan jag mött under hela mitt yrkesliv. ”Who is allowed to have a new idea?” Frågan ställdes med den schwungande tyskengelska självklarhet från botten av den målmedvetenhet som drivit denne certifieringsprojektledare dit han var. Jag började skratta. Men jag var ensam om mitt skratt. Kanske var det eftersom jag ännu inte kände företagets kultur, mer sannolikt eftersom jag då inte riktigt förstått att man enligt tyskt protokoll först började med sakligheter, därefter gav sig på humorn. Inte som vi skandinaver ofta gör, tvärtom.

För det här med idéer och infall är ju synnerligen intressanta saker. Jag har alltid anfäktats av en ganska förbehållslöst bråkig kreativitet. Den sorten där idéerna biter sig fast utan att låta sig bekämpas av tankar kring att man kanske kan se lite dum ut om man testar saker och ting, eller att man kanske bryter mot sådant som betraktas som smart. Mest vanligt, ehuru, att man bryter mot någon självutnämnd liten grupps egenhändigt fastlagda tankemonopol. Jag tror att det är därför som jag aldrig känt mig riktigt komfortabel i de så kallat ”högre” utbildningssituationerna där det handlar om vetenskaplig och pedagogisk metod. Jag kan inte med de fastlagda mönstren. De bryter ner kreativitet. De begränsar hur, vad och framförallt vem som har möjlighet att ta fasta på sina idéer och infall. Men det var inte detta som var ämnet för dagen.

Det var ju detta med kaos och kreativitet. Tänk dig att du har ett tyst, perfekt inrett arbetsrum med utsikt över havet, alternativt stadens kärna. Belysningen är oklanderlig. I hörnet står ett flipperspel för att hjälpa dig rensa tankarna. På bordet ligger ett antal A2-papper invid en perfekt ordnad pennburk med pennor av absolut toppkvalitet. En perfekt designad dator uppkopplad mot fyra skärmar på väggen står en bit bort. Ur de perfekt avvägda högtalarna strömmar subtil musik. En av väggarna täcks av en digital whiteboard men alla övriga ytor går att bemåla med whiteboardpennor utan konsekvenser. Du sätter dig ner i den exklusiva skrivbordsstolen och överväger om du istället ska höja bordet till ståhöjd en stund. Så. Allt är perfekt. Men var är idéerna?

Alternativt. Det råder kaos på flygplatsen. Avgångstavlorna består av fler röda än gröna poster, men viss rörlighet finns ändå. Högtalarutropen är mer eller mindre kontinuerliga och filtrerandet efter det egna flightnumret sker mer eller mindre undermedvetet. Du lyckas finna en bullrig sittplats nära ett ledigt eluttag. Du är utmattad efter en tidig morgon, en intensiv arbetsdag och en överbokad första flight som förde dig till denna mellanlandningsplats. Där du nu blir sittande på obestämd tid. Detta vakuum kan när som helst upphöra. I varje givet ögonblick kan din flight få klartecken, men varje minut till dess är en kravlöst formulerad bonustid för dig att fylla med de uttryck du önskar frambära. Kanske detta scenario passar den beryktade kreativiteten bättre?

Nöden är uppfinningarnas moder heter det ju och infall blir ju inte till verklighet om man inte av en eller annan anledning omsätter dem i praktiken. I ett samhälle som strävar efter att monopolisera ägandet av alla människors samtliga tid så uppstår kreativiteten kanske inte på anvisad plats utan snarare i de undantag som har sitt ursprung ur dysfunktion, oavsett om dysfunktionen uppsåtligen tillfogas samhällskroppen eller om den uppstår av vad som i vårdslöst vardagsspråk brukar kallas för slumpen.

Kreativitet frågar inte om lov. Nya idéer och infall bara finns där, framburna till den de behagar störa i det från idéns eller infallets perspektivs mest gynnsamma läget. Jag tänker inte sammanfatta slutsatsen här, bara konstatera att även denna aspekt är mycket hjälpt av de desinformativa konvulsioner vi alla inte nödvändigtvis dränks av men alternativlöst guppar runt i. Du vet vad jag försöker säga. Och är det inte så, så säg?

Källkritik

Om man tänker lite bortom den strikta materialismen och funderar över varifrån tankar och känslor kommer. Kanske funderar på att man är uppkopplad i ett intuitivt nät av möjliga insikter och bedömningar. Att man faktiskt i sig kan söka den gemensamma faktabanken och rent intuitivt bedöma saker genom att helt enkelt känna efter.

Jo, jag vet – det är ju knappast vad vi får lära oss. Vi får lära oss att allt är materia och att vi blir bra människor om vi helt släpper de mindre synliga tentaklerna av tillvaron och ger oss hän åt rent logisk fyrkantighet likriktat stuprörstänkande. Om vi går upp tidigt, inte för att se soluppgången, inte för att känna morgonens dofter eller hinna reflektera innan dagen startar utan för att hinna få iväg barn till skolor och infinna oss på våra jobb. Då är vi duktiga. Bra människor.

Men vi har det i oss. Den intuitiva bedömningen. Vi vet rent instinktivt när något är bra för oss, när det är positivt eller negativt. När det är sanning eller lögn. Om du inte provat att pendla (inte arbetspendla utan att testa positivt visavi negativt med en pendel) så kan jag rekommendera ett försök. Det är ganska intressant. Det är du själv som håller i pendeln. Det är dina muskler som styr dess rörelse. Men det som i sin tur styr dina muskler är saker du inte i den begränsade värld du fostrats in i kan veta. Men som du ändå har något slags koppling till. Om man väljer att tro på det, naturligtvis. (Här har lämnats plats för vederbörlig fnysning för den som känner för det).

När man till exempel läser en tidning eller lyssnar på nyheter så vet man instinktivt att det är lögn – i princip alltihop. Att det är en omfattande och nästan absurt omfattande flirt med den logiskt ätande delen av hjärnan. En lögn av sådan omfattning att den definierar hela bilden av vår värld. Märkligt hur det kan ta så lång tid att vakna upp från den, men utmaningen är kanske formulerad på det sättet. Och vi är ju som sagt verkliga dygdemönster om vi själva arbetar för att sprida lögnen genom att göra den till vår egen.

För lögnens megafoner skriker värre än någonsin i vad som börjar bli en desperat ton. Sannolikt eftersom ingen riktigt lyssnar längre. Vi vet ju. Det är lögn. Och den lilla tankemässiga cell som utformats för de logiskt lydiga förnuft som är holistiskt framgångsrika nog att kapa kontakten med sina själar gapar i allt väsentligt tom. Visst, det finns de som fortfarande köper skiten, men inte särskilt många som bryr sig på riktigt. De flesta ser det som en ständigt pågående svada. De som ägnar det några tankar inser att det är bluff.

Och de som inte ens tänker på det har sannolikt i sig att inte ens ta i skiten med tång. Att inte ens bevärdiga lögnen med sin reflektion. Människor som brukar kallas lågutbildade och ointresserade av nyheter. Som knappt läser en tidning. När jag gick i skolan talades det om ”socialgrupp tre”. Dessa hopplösa människor för vilka hopp egentligen inte fanns. Människor som inte lät sig indoktrineras i världens bedrägerier. Som sannolikt till följd av själslig suveränitet inte var disponerade att leva sitt liv som en del av lögnen.

De flesta låter svadan göra sitt och petar själv med det som ger något. Med de människor som lever i närheten. Med de saker som känns meningsfulla. Lögnen har ingen plats i den småskaliga värld som är vår egen verklighet. Den verklighet som hålls samman av relationer och beroendet av andra människor, av kärlek och glädje. Det är ju det som egentligen är verkligheten, inte den världsomspännande lögn vi som sagt matas med sedan födseln. Och det är sannolikt just denna insikt – att vi i varje enskilt ögonblick vet vad som är sanning och inte – som är så förödande för lögnens elit.

Det är kanske därför lögnen nu är så desperat. Att lögnens huvudmän i likhet med sin tilltänkta publik slutat lyssna till svadan respektive tystnaden. Kanske är det därför man inte ens anstränger sig för att få det att se ut som något annat än en lögn. Tanken är säkert att de som börjar vakna upp ska fastna i lögnens alla tejpfällor. Börja dra i alla de trådar och kopplingar som utgör lögnens fulla utbredning. Men det är ju en fälla det också. Ett spindelnät, rakt upp och ner.

Lögnens huvudmän tror sannolikt att de inte möter något motstånd längre eftersom inga direkta motreaktioner förekommer. I själva verket möter de en mur av ignorans. En lögnens oöverstiglighet. För vad kan en lögn åstadkomma om ingen lyssar till den. Om den uttalas i ett lufttomt rum. Passa på att skåda lögnens omsorgsfulla uppbyggnad. Den är magnifik. Hänförande. En sista nostalgisk blick. Den är när som helst försvunnen.

Medvetenhet kring målmedvetenhet

Visst är det väl en fantastisk målmedvetenhet vi har förmånen att se? Den resoluta beslutsamhet med vilken vår stackars kärlekslösa och sedan barnspen oälskade elit tar sig an uppgiften att förstöra världen. Stackars satar. Den hypnotiskt avsedda teater man kallar kriget mot terrorismen gick i går in i ett nytt skede av absurditet när tomtenissarnas hejarklacksledare nummer ett skulle ha avlivats av de amerikanska precitionstorpederna, direktstyrda av ett helt fotbollslag befattningshavare i vita huset som tydligen samtliga gjorde så operationen kunde slutföras.

”USA:s present Obama räddar världen från Usama”. Det förefaller faktiskt riktigt rimligt att den senare varit död i nästan tio år. Smidigt nog är han redan begraven. Till havs. Nu är tydligen posten som ledare för Al Quaida vakant. Detta beryktade terrornätverk, lika existerande som de rosa elefanter som frekventerar olsboskogarna helgfria söndagar. Det fanns en tid då jag irriterade mig på att lögnen faktiskt kunde fortleva. Men nu är det en obotlig källa till munterhet.

Rolle gick en klass över mig från och med mellanstadiet. Rolle var en stor, stark och kärleksfull människa. Men han hade lite problem med sanningen. Han hade vid tolv års ålder haft sex med diverse popstjärnor, var innehavare av svart bälte, hade turnerat världen runt i olika kampsportuppvisningar och var avkomma till en fader som var kung på Hawaii. Rolle jobbade senare på återvinningen i Uppsala och varje gång jag slängde sopor där fick jag och andra besökare verkligt färggranna historier oss till livs.

Det finns många ”Rollar”. Många som på olika grunder lever i sina egna fantasier och med beundransvärt utbroderade fantasier presenterar sin verklighet för omvärlden. Vem vet, kanske beskriver de sin verklighet i en parallell värld. Sådant kan man faktiskt inte helt utesluta. När jag lämnade den lille vid skolan i går hade hans kompis till exempel fått en miljon i veckopeng. Men att frisera eller korskoppla sanning på detta sätt är ju som regel ett uttryck för något annat. Man kanske vill framstå som lite bättre, vinna uppskattning och i slutändan kärlek.

Det är ju fan så mycket mer behjärtansvärt än att ljuga ihop komplotter för krig och frihetsberövande, för förslavande av all världens folk och för att kemiskt förgifta allt på planeten. Denna lilla klick människor gör inte vad de gör eftersom de vill bli älskade eller vinna uppskattning. De gör det eftersom de är paniskt rädda för allt som har med kärlek att göra. De är värmens och förtrogenhetens antites. De är uppvuxna med hat istället för kärlek. Vanvett istället för reson. Lidande istället för njutning.

Åter till dualismens dogmer. Att världen skulle vara en effekt av gråskalorna mellan de två ytterligheterna, må de vara vilka de vill. Livets fortsatta uppkomst som resultat av ytterligheterna (man/kvinna) är ju en ganska god illustration av detta. Likaså dess förlopp (födelse/död). När de flesta på vår planet nu vaknar upp inför vad som verkligen pågår – att det mesta av det vi i vår slummer uppfattat som en turbulent men verklig omvärld rapporterad till oss via media ju är en liten skevt vanfostrad elits tankefoster – så hjälper det oss att ta itu med inte bara det utan hela synen på livet, dess mening och syfte.

Den starka koncentrationen negativ energi på de relativt få elitistiska händer gör att en desto större massa människor kan få uppleva mycket mer positiv energi som motvikt. När vi gemensamt vaknar upp får vi ett riktigt angenämt förlopp. Vi kan börja kasta av oss tvångsmässiga tankemönster kring oss själva och våra måsten. Sluta gå till jobbet. Lägga ner det där med pengar och höra upp med oskicket att vara rädd. Vi kan träffas, skratta, supa till lite och dansa runt elden. Dela på maten och otvunget på spontan basis ta uti med anskaffandet av morgondagens mat.

En bit bort står en klunga som inte vågar sig fram till brasan. De huttrar. De står och spottar och svär över förfallet och sakers omoraliska utveckling. ”De där gör inte rätt för sig”, väser de mellan de huttrande tänderna. Några lämnar kylan för brasans gemenskap. Andra blir kvar. Deras syfte är att hålla positivismen stången. För den dag ingen står en bit bort och håller emot upphävs kanske hela det experiment vi är. Den dagen kan faktiskt vara ganska nära, när man tänker på saken. Den lilla klungans frenesi och självpåtagna spurtstrid tyder på saken.

Ragnarrök

Nu tänker jag skryta lite. Jag har två traktorer. Den ena är en röd fergusson. Den andra är Ragnar. Ragnar är en gammal hårt körd baklastare från tidigt 50-tal. Han är trasig nästan överallt. Motoroljan består till mer än 50 procent av vatten. Han drar knappt 20 liter diesel om året. Men han går som ett urverk. Om man kan tänka sig ett urverk som med jämna mellanrum måste lagas med pinnsvets. Ragnar är min Actiontraktor. Hans hedersuppdrag är att agera eldgaffel vid majbrasan. Detta år bröt han dessvärre en styrled och blev brädad av grannens flashiga Huddik-grävare, men han han festa loss ganska ordentligt innan dess.


Actiontraktor in action...

Återsken

Nu tickar klockan in på andra året. Majbrasans rök och glöd minner om förra årets eldhärjningar. Det var min sista dag med honom. Och vilken heldag det var. Jag visste att han var sjuk. Jag visste att han visste att det inte bara var allvarligt. Vi pratade aldrig om det explicit men vid sidan av olika byggmässiga angreppssätt handlade våra diskussioner de sista månaderna nästan uteslutande om att livets innehåll i alla sammanhang trumfar livets längd samt hur givandet är det som ger livet mening.

För ett år och tolv timmar satt han i fåtöljen och pustade ut en stund. Han tittade på mig och sa ”det syns att du trivs”. Jag svarade att jag trivdes bortom vad jag trott var möjligt och att det i mångt och mycket beror på att jag hittat sätt att ge som inte var destruktiva. Tvärtom, jag hade hamnat bland de som – likt han – var av samma varma sort. Han tittade på mig länge – på ett helt annat sätt än han tidigare någonsin gjort. Och om jag inte tagit in det förr så begrep jag det då. Hur snar hans bortgång var. Så gick vi ut i solen igen. Röjde träd. Byggde brasa.


Denna dagen ett liv, som Melker uttryckte saken.

En dag som egentligen var för bra för att vara sann, men som just därför bar en sanningshalt som andra dagar inte alltid uppnår. Han skulle naturligtvis ha tagit det lugnt. Han skulle ha suttit på en stol i skuggan med sina mediciner framför sig och tittat på när alla andra gjorde de saker han älskade. Han skulle varit fjärran från de hälsovådliga avgaserna från motorsågen, molen av sågspån och den helt orenade dieselstanken från den gamla baklastaren tillika eldgaffeln.

Han borde ju egentligen legat på sjukhus. Uppkopplad och incheckad. Nerdrogad. Kämpandes en ojämn kamp mot de tumörer som sannolikt bodde i varje vrå av hans kropp. Men han valde att leva istället. Han valde att fortsätta vara sig själv så länge det var möjligt. Han fortsatte att vara den generösaste, mest positiva och gladlynta människa jag någonsin träffat. Jag visste att han visste och han visste att jag visste att han visste. Han hade mitt stilla samtycke. Den där tysta kommunikationen som alltid varit vår kanal.

Av alla dagar med farsan var valborgsmässoafton 2010 den allra finaste. Det känns som en ynnest – en helt fantastisk förmån – att det också fick bli den sista. För om så inte blivit fallet så hade han inte fått sluta sina dagar som sig själv. Nu fick han istället vara den han var hela vägen in i det stillsamma målet. Han var tokig i att elda, farsan. Staket har brunnit ner, gräsbränder har hotat att ställa till stora bekymmer och ett eller annat ögonbryn har svetts av. Men optimisten i honom har tämjt elden. Det var kanske hans egen nervkittlande lek med sin egen förmåga.

Det år som gått har varit stillsamt omvälvande. Det har varit fullt av stora händelser som jag naturligtvis gärna vridit och vänt på i hans sällskap. Det har, i ljuset av den tomhet han och hans mamma lämnat, kommit att bli lättare att se deras gärning. Att se kraften av den värme de stålade av. En värme som nu inte finns i samma mening, men som likväl finns där i varje fiber av verkligheten. De är på något sätt närvarande ändå, de där två. Fast de inte finns här att titta på, prata med eller vrida på orden tillsammans med.

För även om saknaden är tung och stundtals punkterar en tankegång eller ett andetag så känns det inte tillnärmelsevis så tungt som jag föreställt mig. Det är som om deras envisa optimism blivit kvar i form av en ständigt närvarande naturresurs. Som om det var själva budskapet i deras existens och att den – sedd på det sätt jag fick förmånen att till slut göra – vunnit sin egen flygfärdighet. Det är inte som tidigare längre, men när är det någonsin det? Allt har en mening, så även döden och när den kommer som alternativ till att inte längre vara den man älskar att vara är den välkommen.

Det är stunder som när glöden från brasan stillsamt falnar, eller vid tanken på att en 35-tons betongbil ska komma hit utan att han iförd sina röda bygghängslen får slänga käft med betongkillen och vaka över betongens stelnande yta. Det är då det bränner till. En disparat känsla av saknad men samtidigt av den djupaste och tydligaste tacksamhet inför att allt fick bli som det blev. Som det ville.


Jag tror den var hans andningshål. Tyngden i det han bar på bor i varje ton. Att ta farväl av livet som han gjorde är den starkaste handling jag sett.