Tankar som bärande formation, som den bärande formationen. Tankar som alltets uppkomst, vidmakthållande och potentiella avslut. I ett oändligt antal skikt utan gräns. I varje händelse oändligt många händelser, budskap och alternativ, men samtidigt sprunget ur oändlig enkelhet. Sprunget ur universums geniala konstruktion vars källa och helhet finns i varje puls av dess manifestation.
Bortom materia, bortom temperatur, hunger, byggnader, stordåd, stridigheter, ekonomier, brister, tillgångar, natur, fysisk njutning och smärta – bortom allt detta manifesterade rör sig känslan. Den är verkligare än universum och mer äkta än simulationen vi befinner oss i. Jo, det är nog så det är. Vi lever denna simulation för att vi valt det. För att vi ville lära oss innan vi trädde in i simulatorn.
Jag börjar bli klar med den saken, men det förändrar inte någonting i sak. Jag älskar fortfarande livet. Jag älskar de möjligheter jag får här, de upplevelser och sensationer jag får vara med om. Jag älskar trögheten i skeendena. Att få se hur saker växer fram ur tankeformen genom den illusoriska tiden. Älskar utmaningen, närheten och handgripligheten. Och framförallt kontrasten.
Civilisationer har kapsejsat inför insikten om världens beskaffenhet. Om och om igen. Vår civilisation är sannolikt inget undantag. Vetenskapen lyckas inte längre undertrycka sina upptäckter och kopplingen till de stora frågorna är ovedersäglig. Var och en kan med några enkla experiment komma till insikt om att tid och materia är något helt annat än vad man lärt sig att de är.
Det händer kanske inte så ofta, men det händer nu. Vi som är här precis nu kommer kanske att få vara med om det. Hur vi avslutar ett civilisationskapitel. Det tar tid innan det händer, men när det väl händer då går det ganska fort. Vi kommer att vara de som vandrar runt och leker med vad vi en gång trott varit orubbligheter. Leker med illusionen och väljer vad vi vill skapa av våra iakttagelser. Ett minne för livet. Det oändliga.
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Visningstest
4313. Kolla in den om ni kan. Teckningar eller beskrivningar mottages tacksamt. Man måste test RV som allt annat - inte sant?
söndag 29 januari 2012
Om att slåss
Det här med att slåss är kanske det sista jag kan uttala mig om. Jag har aldrig slagits. Blivit slagen – jovisst. Men aldrig slagits. Jag förstår inte konceptet. Men en sak vet jag. I mig själv och utan minsta tillstymmelse till tvekan. Det är inte den som blir slagen som får betala. Aldrig, aldrig någonsin.
Jag har nog ändå tagit emot tillräckligt med stryk för att veta vad jag talar om. På låg- och mellanstadiet låg jag underst i högen. Högen behövde något att göra på rasterna. De behövde något att hålla den sociala strukturen i schack. De behövde något som förenade dem.
Så de jagade mig, brottade ner mig och – ja. Jag blev vansinnig. Det kokade i mig och jag försökte slå tillbaka. Ganska vanvettigt då jag var alldeles för arg och i betydande numerärt underläge. Jag bara fann mig istället.
Och så snart jag gjorde det vände på något sätt hela förloppet. För genom att inte slå tillbaka; genom att behärska det vanvettigas upprinnelse och genom att sno åt mig av deras sprattlande osäkerhet istället för att exponera min egen blev det något annat.
Angriparna fick konfronteras sin egen småttighet. Med tiden blev det inte lika roligt längre. De bytte måltavla. Även han kom såsmåningom att begripa den metod jag funnit framgångsrik. Vi blev vänner. Någon av angriparna blev hans vän.
De tidigare angriparna började tacka av. De sökte sig till fotbollsplanen istället att söka utagera sina frustrationer. Jag gillade aldrig skolan. Varken den sociala biten, ämnesbiten eller själva fyrkantighetspräglandet. Skolan är hård. Dömande. Konform.
Den är så som institution. Den är sådan för att göra alla människor likadana. Bryta ner deras personliga suveränitet. Få dem att känna sig betydelselösa och utsatta. Vanmäktiga och i behov av samhällets beskydd. Bedrägeriet samhället börjar just precis där.
Den Lille går i skolan. Hans skola är en i det närmaste exakt kopia av min egen. Han har sitt huvud för sig själv, Den Lille, precis som jag hade. Hans Mamma har fått honom att begripa att han är underbar som han är. Hans kompisar ser att han har integritet.
De vuxna på Den Lilles skola bevakar inte skolans omänskliga motiv. Istället försöker de under dess synbara koncept hjälpa barnen att växa. Jag tycker att det ser ut som om de lyckas mycket bra. Jag blir glad varje gång jag ser hur de får barnen att se det orimliga i de konflikter de hamnar i.
Får mig att reflektera över tiden vi lever i. Kanske är inte längre skolans mission att forma härskbara objekt möjlig. Det verkar som om barnen har tillräcklig själslig suveränitet för att inte låta sig mosas längre. Ganska otvetydigt, faktiskt.
Och det här med att slåss. Jag vet ju att all smärta tjänar ett syfte. Att den som slår gör det eftersom den slåss och bråkar med sig själv men inte begripit bättre än att ta ut det på sin omgivning. Det är naturligtvis syftesriktigt.
Tar vi det till hela mänsklighetens perspektiv är det egentligen ingen skillnad. Visst, den ”lilla” människan har blivit påpucklad i årtusenden av några fjantiga bullies som inte begriper bättre än att försöka dominera. Slår vi tillbaka? Nej. Låter vi de som tror sig härska smaka sin egen medicin? Ja. I allra högsta grad.
Visst, de självutnämnda härskarna över världen lyckas gång på gång inskränka våra synliga rätt- och friheter. De orsakar någorlunda massiv förödelse, hungersnöd, våld och elände. De gör sitt bästa och de ser hur protokollet fylls av framgångar.
Samtidigt ser de hur vi envisas med att vara glada. Hur vi skrattar och dansar. Hur vi drar dåliga ordvitsar och envisas med att ha trevligt nästan oavsett vad det är under för paroll. Till och med i skolan skrattas och kramas det.
De bli naturligtvis helt vansinniga. Helt från vettet. Här jävlas de på varje upptänkligt sätt och vi bara vänder andra kinden till och fortsätter leva i vår trevliga förbannade lilla småskalighet. De kokar och fräser inombords. Och de slåss – då inget annat motstånd bjuds – mot varandra.
De kommer att fortsätta att bråka och slåss för de vill inget annat än att vi ska slå tillbaka. De vill locka oss – mänskligeten – till deras fjuttiga lilla nivå för att de själva ska slippa se så fjantigt patetiska ut vid jämförelse.
Jag glömmer aldrig blicken hos de som trodde sig snart skulle få bevittna mitt vansinne den där första gången jag lät bli. De var sju stycken. De stod böjda över mig efter att ha brottat ner mig på gräsmattan och slitit av mig brallorna. ”Nu blir han galen”. Sa en av dem. De andra skrattade. Jag slöt ögonen och rörde inte en fena. Jag var UFO:t den dagen men jag fick ledaren att framstå som en åsna. Det hela var parodiskt.
Sedan den dagen var anstiftaren till angreppen rädd för mig. Inte för att han någonsin skulle kunna erkänna det för sig själv, men han undvek mig den fege stackaren. När jag i början av 2000-talet slogs mot en salongsfiende av ytterst uppbackad sort testade jag metoden igen. Han har inte hört sig av sedan dess. Så.
Jo, jag har varit på andra sidan också. Cykelgänget i Skyttorp jagade någon. En som var lite annorlunda. Det var hemskt. Det var ren jävla mobbing. Vi smög och jävlades. Killen levde i lite av sin egen fantasivärld, och undra på det. Han fortsatte med sitt och bara suckade åt oss. Det kändes fördjävligt. Han vände det mot oss. Mot mig. Jo, det fungerar.
Jag har nog ändå tagit emot tillräckligt med stryk för att veta vad jag talar om. På låg- och mellanstadiet låg jag underst i högen. Högen behövde något att göra på rasterna. De behövde något att hålla den sociala strukturen i schack. De behövde något som förenade dem.
Så de jagade mig, brottade ner mig och – ja. Jag blev vansinnig. Det kokade i mig och jag försökte slå tillbaka. Ganska vanvettigt då jag var alldeles för arg och i betydande numerärt underläge. Jag bara fann mig istället.
Och så snart jag gjorde det vände på något sätt hela förloppet. För genom att inte slå tillbaka; genom att behärska det vanvettigas upprinnelse och genom att sno åt mig av deras sprattlande osäkerhet istället för att exponera min egen blev det något annat.
Angriparna fick konfronteras sin egen småttighet. Med tiden blev det inte lika roligt längre. De bytte måltavla. Även han kom såsmåningom att begripa den metod jag funnit framgångsrik. Vi blev vänner. Någon av angriparna blev hans vän.
De tidigare angriparna började tacka av. De sökte sig till fotbollsplanen istället att söka utagera sina frustrationer. Jag gillade aldrig skolan. Varken den sociala biten, ämnesbiten eller själva fyrkantighetspräglandet. Skolan är hård. Dömande. Konform.
Den är så som institution. Den är sådan för att göra alla människor likadana. Bryta ner deras personliga suveränitet. Få dem att känna sig betydelselösa och utsatta. Vanmäktiga och i behov av samhällets beskydd. Bedrägeriet samhället börjar just precis där.
Den Lille går i skolan. Hans skola är en i det närmaste exakt kopia av min egen. Han har sitt huvud för sig själv, Den Lille, precis som jag hade. Hans Mamma har fått honom att begripa att han är underbar som han är. Hans kompisar ser att han har integritet.
De vuxna på Den Lilles skola bevakar inte skolans omänskliga motiv. Istället försöker de under dess synbara koncept hjälpa barnen att växa. Jag tycker att det ser ut som om de lyckas mycket bra. Jag blir glad varje gång jag ser hur de får barnen att se det orimliga i de konflikter de hamnar i.
Får mig att reflektera över tiden vi lever i. Kanske är inte längre skolans mission att forma härskbara objekt möjlig. Det verkar som om barnen har tillräcklig själslig suveränitet för att inte låta sig mosas längre. Ganska otvetydigt, faktiskt.
Och det här med att slåss. Jag vet ju att all smärta tjänar ett syfte. Att den som slår gör det eftersom den slåss och bråkar med sig själv men inte begripit bättre än att ta ut det på sin omgivning. Det är naturligtvis syftesriktigt.
Tar vi det till hela mänsklighetens perspektiv är det egentligen ingen skillnad. Visst, den ”lilla” människan har blivit påpucklad i årtusenden av några fjantiga bullies som inte begriper bättre än att försöka dominera. Slår vi tillbaka? Nej. Låter vi de som tror sig härska smaka sin egen medicin? Ja. I allra högsta grad.
Visst, de självutnämnda härskarna över världen lyckas gång på gång inskränka våra synliga rätt- och friheter. De orsakar någorlunda massiv förödelse, hungersnöd, våld och elände. De gör sitt bästa och de ser hur protokollet fylls av framgångar.
Samtidigt ser de hur vi envisas med att vara glada. Hur vi skrattar och dansar. Hur vi drar dåliga ordvitsar och envisas med att ha trevligt nästan oavsett vad det är under för paroll. Till och med i skolan skrattas och kramas det.
De bli naturligtvis helt vansinniga. Helt från vettet. Här jävlas de på varje upptänkligt sätt och vi bara vänder andra kinden till och fortsätter leva i vår trevliga förbannade lilla småskalighet. De kokar och fräser inombords. Och de slåss – då inget annat motstånd bjuds – mot varandra.
De kommer att fortsätta att bråka och slåss för de vill inget annat än att vi ska slå tillbaka. De vill locka oss – mänskligeten – till deras fjuttiga lilla nivå för att de själva ska slippa se så fjantigt patetiska ut vid jämförelse.
Jag glömmer aldrig blicken hos de som trodde sig snart skulle få bevittna mitt vansinne den där första gången jag lät bli. De var sju stycken. De stod böjda över mig efter att ha brottat ner mig på gräsmattan och slitit av mig brallorna. ”Nu blir han galen”. Sa en av dem. De andra skrattade. Jag slöt ögonen och rörde inte en fena. Jag var UFO:t den dagen men jag fick ledaren att framstå som en åsna. Det hela var parodiskt.
Sedan den dagen var anstiftaren till angreppen rädd för mig. Inte för att han någonsin skulle kunna erkänna det för sig själv, men han undvek mig den fege stackaren. När jag i början av 2000-talet slogs mot en salongsfiende av ytterst uppbackad sort testade jag metoden igen. Han har inte hört sig av sedan dess. Så.
Jo, jag har varit på andra sidan också. Cykelgänget i Skyttorp jagade någon. En som var lite annorlunda. Det var hemskt. Det var ren jävla mobbing. Vi smög och jävlades. Killen levde i lite av sin egen fantasivärld, och undra på det. Han fortsatte med sitt och bara suckade åt oss. Det kändes fördjävligt. Han vände det mot oss. Mot mig. Jo, det fungerar.
fredag 27 januari 2012
Internet och andlighet
Internet har varit och är fortsatt mycket viktigt i människans sökande. Internet har hjälpt många att söka svar och reagens på sina funderingar och hypoteser. Internet har hjälpt människor att hitta varandra. Att hitta mönster att fästa de egna funderingarna kring. Internet kommer fortsatt att finnas kvar och vi kommer att ha frihet att söka, men som det ser ut försvinner friheten att finna inom en mycket snar framtid.
Kanske är jag för pessimistisk härvidlag. Kanske står människans samlade kraft så stark att fullföljandet av det nedtystade, politiskt korrekta, Internet inte är genomförbart. Kanske har vi – alla de tänkande och i viss betydelse små människorna – hjälp av andra, större makter i vår kamp att få uttrycka oss. Kanske är det inte i den kosmiska planen att ventilen Internet ska stängas. Men man får nog förhålla sig ödmjuk till det faktum att det kan vara slut med friheten snart och då av en verklig anledning.
Det kan vara så att Internet bara har varit en fluga. Om man definierar fluga som något som människan behövt för att växa lite till för att sedan växa ifrån, alltså. (Den som fortfarande läser nu förtjänar en rejäl belöning. Låt oss säga en foliehatt. Varsågod.)
I skrivande stund ser "det nya Internet" ut att bli två saker: 1) ytterligare ett enkelriktat massmedia, samt 2) en bevisgruva. Med bevisgruva avses en insamlingspunkt för all världens egentligen helt godtyckliga avvikelser, överträdelser och indicier - alltså bevis på att individer begår vad man kallar brott mot godtyckliga regler. Syftet med insamlingen av dessa "bevis" är att i varje enskilt ögonblick kunna stänga av, låsa in eller på annat sätt göra sig kvitt en person med idéer och tankar som inte passar sig i det politiskt korrekta samhället.
Om Internet blir dessa två saker - då är det ju något annat än det en gång varit och en sådan förändring sker inte utan att det äger betydelse. Stor betydelse. De överträdelser var och en numera kan sägas göra på Internet är inget annat än förlängningen av den så vanvettigt barnsliga föreställningen om arvsynden. En kulturellt/samhälleligt pålagt synd för att få människan att stå med mössan i hand och tigga om nåd istället för att leva livet som suveränt själsligt upplysta individer med all universums visdom i sitt hjärta.
Och om Internet blir sådär enkelriktat, politiskt korrekt - vart tar då alla uttryck vägen? Ska vi bygga oss ett nytt Internet? Ett världsomspännande adhocnät. Säkerligen görligt och helt klart i mänsklighetens bästa intresse, men kommer det inte att bara bli en ny godtycklighet för Makten att tugga i sig av. De gillar närkamper. Ska vi – alla de små – ge dem det?
Eller är det dags att kliva upp för det mystiska trappsteget. Ta det ett snäpp till. Är det så att vi ska ta och öppna luckan till oändligheten. Låta den universella visdomen skölja över oss och finna sätt att kommunicera, visualisera och utbyta allt det vi kan tänkas vilja utbyta bortom den strikt fysiska värld vi alla fostrats in i illusionen av? Är det fria internets död kanske början på en andlig revolution av aldrig skådat motstycke?
Jag tror det. Jag är faktiskt ganska säker. Och jag tror att Internet funnits med oss en tid för att vi ska få det tydligt illustrerat för oss att vi behöver kommunicera med varandra. Allihop. Hela tiden. Eftersom vi i själva verket är en och samma. Det har hjälpt oss att finna varandra, svaren på våra mest grundläggande frågor och det har skapat behovet av universellt umgänge med andra själar. Återetablerat känslan av den där enorma gemenskapen vi alla är en del av. Så när det försvinner - då står vi där med ett tomrum som vi obevekligen kommer att vilja fylla. Ingen gradvis nedstängning i världen kommer att låta mänskligheten luras på den punkten.
Vad händer då – rent konkret – när tjattret tystnar? Vad händer då vi inte längre utan risk för reprissalier kan uttrycka våra tankar denna väg? Det går på djupet istället. Såväl uttryck som frågor kommer att äta sig djupare ner i oss och så småningom perspirera i sällskap med andra. Nära sällskap. Fysiskt. Vi kommer att finna vägen tillsammans, vid sittande bord så att säga. Upptäcka kraften, sensationen och obevekligheten i oss själva och varandra. Och då har den lilla puttefnaskmakten som tror att man genom att kväva uttrycken kväver deras källa kanske uppnått sitt mål. Att framstå som så patetiskt små och betydelselösa de faktiskt är.
Kanske är jag för pessimistisk härvidlag. Kanske står människans samlade kraft så stark att fullföljandet av det nedtystade, politiskt korrekta, Internet inte är genomförbart. Kanske har vi – alla de tänkande och i viss betydelse små människorna – hjälp av andra, större makter i vår kamp att få uttrycka oss. Kanske är det inte i den kosmiska planen att ventilen Internet ska stängas. Men man får nog förhålla sig ödmjuk till det faktum att det kan vara slut med friheten snart och då av en verklig anledning.
Det kan vara så att Internet bara har varit en fluga. Om man definierar fluga som något som människan behövt för att växa lite till för att sedan växa ifrån, alltså. (Den som fortfarande läser nu förtjänar en rejäl belöning. Låt oss säga en foliehatt. Varsågod.)
I skrivande stund ser "det nya Internet" ut att bli två saker: 1) ytterligare ett enkelriktat massmedia, samt 2) en bevisgruva. Med bevisgruva avses en insamlingspunkt för all världens egentligen helt godtyckliga avvikelser, överträdelser och indicier - alltså bevis på att individer begår vad man kallar brott mot godtyckliga regler. Syftet med insamlingen av dessa "bevis" är att i varje enskilt ögonblick kunna stänga av, låsa in eller på annat sätt göra sig kvitt en person med idéer och tankar som inte passar sig i det politiskt korrekta samhället.
Om Internet blir dessa två saker - då är det ju något annat än det en gång varit och en sådan förändring sker inte utan att det äger betydelse. Stor betydelse. De överträdelser var och en numera kan sägas göra på Internet är inget annat än förlängningen av den så vanvettigt barnsliga föreställningen om arvsynden. En kulturellt/samhälleligt pålagt synd för att få människan att stå med mössan i hand och tigga om nåd istället för att leva livet som suveränt själsligt upplysta individer med all universums visdom i sitt hjärta.
Och om Internet blir sådär enkelriktat, politiskt korrekt - vart tar då alla uttryck vägen? Ska vi bygga oss ett nytt Internet? Ett världsomspännande adhocnät. Säkerligen görligt och helt klart i mänsklighetens bästa intresse, men kommer det inte att bara bli en ny godtycklighet för Makten att tugga i sig av. De gillar närkamper. Ska vi – alla de små – ge dem det?
Eller är det dags att kliva upp för det mystiska trappsteget. Ta det ett snäpp till. Är det så att vi ska ta och öppna luckan till oändligheten. Låta den universella visdomen skölja över oss och finna sätt att kommunicera, visualisera och utbyta allt det vi kan tänkas vilja utbyta bortom den strikt fysiska värld vi alla fostrats in i illusionen av? Är det fria internets död kanske början på en andlig revolution av aldrig skådat motstycke?
Jag tror det. Jag är faktiskt ganska säker. Och jag tror att Internet funnits med oss en tid för att vi ska få det tydligt illustrerat för oss att vi behöver kommunicera med varandra. Allihop. Hela tiden. Eftersom vi i själva verket är en och samma. Det har hjälpt oss att finna varandra, svaren på våra mest grundläggande frågor och det har skapat behovet av universellt umgänge med andra själar. Återetablerat känslan av den där enorma gemenskapen vi alla är en del av. Så när det försvinner - då står vi där med ett tomrum som vi obevekligen kommer att vilja fylla. Ingen gradvis nedstängning i världen kommer att låta mänskligheten luras på den punkten.
Vad händer då – rent konkret – när tjattret tystnar? Vad händer då vi inte längre utan risk för reprissalier kan uttrycka våra tankar denna väg? Det går på djupet istället. Såväl uttryck som frågor kommer att äta sig djupare ner i oss och så småningom perspirera i sällskap med andra. Nära sällskap. Fysiskt. Vi kommer att finna vägen tillsammans, vid sittande bord så att säga. Upptäcka kraften, sensationen och obevekligheten i oss själva och varandra. Och då har den lilla puttefnaskmakten som tror att man genom att kväva uttrycken kväver deras källa kanske uppnått sitt mål. Att framstå som så patetiskt små och betydelselösa de faktiskt är.
torsdag 26 januari 2012
Om byggande, fixa idéer, TV, livet och coola människor
Alla människor har saker de fastnar för. En del blir uppslukade av sin frimärkssamling, andra av TV-spel, musik, porrsurfande, motorfordon eller broderi. Olika. Rent fysikaliskt har vi nog alla en benägenhet att fastna. En neurolog vars namn jag inte glömt förklarade det ytterst pedagogiskt. Han sa att det handlade om dopaminer.
Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen.
Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se vad shoppingkulten gör med den aldrig tillfredsställde handlaren.
TV-spel eller låt oss säga ordspel i en eller annan surfplatta kan fånga mig en stund, men så klingar det av. Jag har aldrig intresserat mig tillräckligt för att vinna, tror jag. All form av sport faller av mig mer eller mindre omgående och kanske är det orsaken – väl ackompanjerat av en ostyrig kropp och i perioder obefintlig motorik. Jag är i fullkomlig avsaknad av vad man brukar kalla för vinnarskalle. På gott och ont.
Man kan nog säga att jag är lite av en sexmissbrukare. En läggning jag lyckligtvis delar med min hustru och som jag i hennes sällskap har lyckats göra till något annat. Tagit det bortom missbruk, så att säga. Utan att gå in på detaljer står det emellertid klart att detta område är av starkt personlighetsdanande karaktär. Men om detta skrivs det annorstädes.
Vad jag nästan alltid fastnar i är byggande. Jag är byggberoende. Jag har starka byggmaterialsfetischer och går lätt igång på en trave golvspånskivor (helst 60x180, byggbranschens gåva till mänskligheten). Isolering, gärna kliande och ohälsosam sådan, samt reglar. Jo, jag är byggmaterialnarkoman. Och jag vill bygga på mitt eget sätt. Finna lösningarna allteftersom och inte följa normer eller standarder.
Samma sak – fast i perioder värre – är det med programmering. Jag har programmerat sedan jag var i tolvårsåldern och kan fortfarande till min förvåning låta kodvågorna spola genom huvudet. Det är inte bara koden utan vad de kan användas till. Kanske mest det. Jag ser när jag vrider på den lilla snutten hur dess sammanhang exploderar i användarens darrande händer.
Innan det blev programmering respektive byggande så var det LEGO för hela slanten. Jag knarkade lego som liten. Jag vaknade, tänkte, åt och sov lego. Byggnader, fordon – allt fyrkantigt och konstruerat. Gubbarna glömde jag helt. Det var fullt fokus på tekniken och det ingenjörsmässiga.
Det var inte förrän långt senare – en god bit ut i yrkeslivet – som människorna kom in i bilden. Den konstruerande bilden, alltså. När jag efter en dans på långa rader av bananskal hamnat i den nya och nästan oskrivna elektroniska utbildningsbranschen stod det klart att programmen jag skrev hade användare. Användare som använde programmen eftersom de ville (eller snarare kanske av sin arbetsgivare anmodats att) lära sig något.
Det blev plötsligt intressant att skapa saker som hade effekt inuti användaren. Skrivandet som ju alltid hade funnits där fick samtidigt en ny dimension. Tidigare hade jag skrivit nästan uteslutande för egen del. Nu insåg jag att om jag rullade orden till bollar och lockade läsarna att äta dem så kunde de – väl inmundigade – påverka från insidan. Som att stoppa en sockerbit i nystekta köttbullar, ungefär. Inte särskilt smarrigt nödvändigtvis men helt klart något som får användaren att haja till.
Den här tankebanan lider mot sitt slut. Jag har inte nödvändigtvis någon lämplig slutkläm på lager. Ingen mer allmänmänsklig observation utan får nog konkludera att detta inlägg arkiveras under ”självkännedom”. Om en sådan märkning nu verkligen äger något som helst existensberättigande. Det förefaller ju annars som att man i takt med att man begriper saker också kommer till insikt om vilken enorm massa saker det är man inte begriper. Men samtidigt finns den där känslan där. Den av att något enhetligt stämmer långt borta i extrapolationerna. Att det finns en enkel, greppbar sanning vid alla de för vinden strödda indikationerna och observationerna.
Jag lyssnar på relativt mycket musik. Jag upptäcker texterna om och om igen. De säger mig helt andra saker nu än när jag först hörde låtarna. De innehåller budskap jag aldrig väntat mig. Mening och djup jag inte förut anat kunde uttryckas. Varför talar de till mig på det sättet? Är det för att jag öppnat en lucka till en annan nivå någonstans? För visst bor det flera nivåer av kommunikation i varje mänskligt uttryck och intryck.
Nu senast är det TV-serien Lost som gör intryck. Jag har aldrig varit någon stor TV-tittare. Tvärtom, snarare. Men eftersom min fru har vanan att somna bäst i TV:ns stilla invaggande så brukar vi se någon form av gåochläggasigserie. Gärna långkörare med säsong efter säsong av sömnvänliga evighetshandligar. Lost var en direkt besvikelse på den punkten. Serien är – i alla fall i dess upptakt – en perfekt analogi över livet.
47 människor överlever en spektakulär flygkrasch. De landar på en öde ö (tror de) och konfronteras med varandra men främst med sig själva. De ställs inför alla de vägskäl människan ställs för inför genom livet. Det står klart att syftet med att de hamnat på ön är att de ska växa som människor. Att de måste lära sig att gå vidare från de issues som har dem i sitt grepp och att de inte kan fungera förrän de själva – var och en – är hela människor.
Serien visar på en fantastisk insiktsfullhet kring vad livet är. Inkodat i ett format som passerat mediajättarnas kommersiellt konforma människodaningsprincip. Antingen så har de som släppt denna serie genom filtren inte begripit vad den säger – eller så lever de på hoppet att ingen ska begripa det.
Insiksfullt om livet är bara förnamnet.
Så ser det ut lite var stans. I hela vår tillsynes så produktifierade kultur där rättigheter ägs och inpiskas via mammons förlängda armar och via IPRED och andra huvudvärksframkallande legala entiteter. Man tror inte att det är sant, men ändå finns det där i botten på det mesta. Djupet. Mänsklighetens inneboende symfoni av insikt. För alla att snappa upp, finna sin resonans till och låta hjälpa den egna själen att perspirera i en värld skapad med de bästa av föresatser att utmana det obevekliga hos de hårdaste av de hårdaste. Vi. Människorna. Här. Coolare finns inte.
Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen.
Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se vad shoppingkulten gör med den aldrig tillfredsställde handlaren.
TV-spel eller låt oss säga ordspel i en eller annan surfplatta kan fånga mig en stund, men så klingar det av. Jag har aldrig intresserat mig tillräckligt för att vinna, tror jag. All form av sport faller av mig mer eller mindre omgående och kanske är det orsaken – väl ackompanjerat av en ostyrig kropp och i perioder obefintlig motorik. Jag är i fullkomlig avsaknad av vad man brukar kalla för vinnarskalle. På gott och ont.
Man kan nog säga att jag är lite av en sexmissbrukare. En läggning jag lyckligtvis delar med min hustru och som jag i hennes sällskap har lyckats göra till något annat. Tagit det bortom missbruk, så att säga. Utan att gå in på detaljer står det emellertid klart att detta område är av starkt personlighetsdanande karaktär. Men om detta skrivs det annorstädes.
Vad jag nästan alltid fastnar i är byggande. Jag är byggberoende. Jag har starka byggmaterialsfetischer och går lätt igång på en trave golvspånskivor (helst 60x180, byggbranschens gåva till mänskligheten). Isolering, gärna kliande och ohälsosam sådan, samt reglar. Jo, jag är byggmaterialnarkoman. Och jag vill bygga på mitt eget sätt. Finna lösningarna allteftersom och inte följa normer eller standarder.
Samma sak – fast i perioder värre – är det med programmering. Jag har programmerat sedan jag var i tolvårsåldern och kan fortfarande till min förvåning låta kodvågorna spola genom huvudet. Det är inte bara koden utan vad de kan användas till. Kanske mest det. Jag ser när jag vrider på den lilla snutten hur dess sammanhang exploderar i användarens darrande händer.
Innan det blev programmering respektive byggande så var det LEGO för hela slanten. Jag knarkade lego som liten. Jag vaknade, tänkte, åt och sov lego. Byggnader, fordon – allt fyrkantigt och konstruerat. Gubbarna glömde jag helt. Det var fullt fokus på tekniken och det ingenjörsmässiga.
Det var inte förrän långt senare – en god bit ut i yrkeslivet – som människorna kom in i bilden. Den konstruerande bilden, alltså. När jag efter en dans på långa rader av bananskal hamnat i den nya och nästan oskrivna elektroniska utbildningsbranschen stod det klart att programmen jag skrev hade användare. Användare som använde programmen eftersom de ville (eller snarare kanske av sin arbetsgivare anmodats att) lära sig något.
Det blev plötsligt intressant att skapa saker som hade effekt inuti användaren. Skrivandet som ju alltid hade funnits där fick samtidigt en ny dimension. Tidigare hade jag skrivit nästan uteslutande för egen del. Nu insåg jag att om jag rullade orden till bollar och lockade läsarna att äta dem så kunde de – väl inmundigade – påverka från insidan. Som att stoppa en sockerbit i nystekta köttbullar, ungefär. Inte särskilt smarrigt nödvändigtvis men helt klart något som får användaren att haja till.
Den här tankebanan lider mot sitt slut. Jag har inte nödvändigtvis någon lämplig slutkläm på lager. Ingen mer allmänmänsklig observation utan får nog konkludera att detta inlägg arkiveras under ”självkännedom”. Om en sådan märkning nu verkligen äger något som helst existensberättigande. Det förefaller ju annars som att man i takt med att man begriper saker också kommer till insikt om vilken enorm massa saker det är man inte begriper. Men samtidigt finns den där känslan där. Den av att något enhetligt stämmer långt borta i extrapolationerna. Att det finns en enkel, greppbar sanning vid alla de för vinden strödda indikationerna och observationerna.
Jag lyssnar på relativt mycket musik. Jag upptäcker texterna om och om igen. De säger mig helt andra saker nu än när jag först hörde låtarna. De innehåller budskap jag aldrig väntat mig. Mening och djup jag inte förut anat kunde uttryckas. Varför talar de till mig på det sättet? Är det för att jag öppnat en lucka till en annan nivå någonstans? För visst bor det flera nivåer av kommunikation i varje mänskligt uttryck och intryck.
Nu senast är det TV-serien Lost som gör intryck. Jag har aldrig varit någon stor TV-tittare. Tvärtom, snarare. Men eftersom min fru har vanan att somna bäst i TV:ns stilla invaggande så brukar vi se någon form av gåochläggasigserie. Gärna långkörare med säsong efter säsong av sömnvänliga evighetshandligar. Lost var en direkt besvikelse på den punkten. Serien är – i alla fall i dess upptakt – en perfekt analogi över livet.
47 människor överlever en spektakulär flygkrasch. De landar på en öde ö (tror de) och konfronteras med varandra men främst med sig själva. De ställs inför alla de vägskäl människan ställs för inför genom livet. Det står klart att syftet med att de hamnat på ön är att de ska växa som människor. Att de måste lära sig att gå vidare från de issues som har dem i sitt grepp och att de inte kan fungera förrän de själva – var och en – är hela människor.
Serien visar på en fantastisk insiktsfullhet kring vad livet är. Inkodat i ett format som passerat mediajättarnas kommersiellt konforma människodaningsprincip. Antingen så har de som släppt denna serie genom filtren inte begripit vad den säger – eller så lever de på hoppet att ingen ska begripa det.
Insiksfullt om livet är bara förnamnet.
Så ser det ut lite var stans. I hela vår tillsynes så produktifierade kultur där rättigheter ägs och inpiskas via mammons förlängda armar och via IPRED och andra huvudvärksframkallande legala entiteter. Man tror inte att det är sant, men ändå finns det där i botten på det mesta. Djupet. Mänsklighetens inneboende symfoni av insikt. För alla att snappa upp, finna sin resonans till och låta hjälpa den egna själen att perspirera i en värld skapad med de bästa av föresatser att utmana det obevekliga hos de hårdaste av de hårdaste. Vi. Människorna. Här. Coolare finns inte.
onsdag 25 januari 2012
Prognos
Dag ut och dag in pumpade järnvägsnätet materiel till de planlagda destinationerna. Baser byggdes, styrkor samlades och den sista, avgörande och traditionellt militära fasen riggades på sitt tröga och jordnära fysiska sätt. Ingen kunde egentligen undgå det. Allt var i rörelse och hela infrastrukturen förändrades utan att någon egentligen explicit sa något annat än hur det hela låg till.
Ovan huvuden fortsatte sprejandet. Dag ut och dag in överflögs människan av flygplan med lika diffusa syften som de skyar de efterlämnade. Ingen ljög egentligen om deras ärende eller existens. De bara fanns inte. Berördes inte. Existerade inte i det offentliga rummet – bara det ofantliga rummet varifrån det hämtade sitt syre.
I regering och riksdag undertecknades de sista handlingarna för att slutligen helt frånträda vad som en gång varit en självbestämmande nation. Mot slutet blev omröstningarna i kammaren anonyma för att försvåra för en eventuell ansvarskrävande eftervärld att utkräva personligt ansvar för de som lämnat sitt bifall på sista raden. Det stod egentligen var och en fritt att åse vad det var som försiggick. Men media och kommentatorer var skickligt fasttejpade vid sakfrågor och tilläts inte under några omständigheter kommentera helheten, helt i enlighet med deras syfte och ägarstruktur – något som inte heller var särskilt dolt.
Försörjning av vatten, mat, energi,, medicin och transporter hade länge centraliserats. Nu lades funktionerna helt i händer på privata operatörer – samtliga i sin hand knutna till storkapitalets kreditbaserade järnnäve. Ingen kunde egentligen missa vad det var som skedde – påverkan var tydlig precis överallt i samhället, men ingenstans hördes någon protest värd namnet. Istället fortsatte privatiseringens entoniga lovsång sin förinspelade slinga utan uttydbar variation. Det enda man kunde se var faktiskt tröttheten hos sångarna. De förväntade sig motstånd, men när de inte fick det somnade de nästan. Inte heller det väckte något uppseende.
Pengarna styrde världen. Framgång, välmåga och livskvalitet mättes i pengar. För ett stort antal människor utgjorde pengarna själva målsättningen med existensen. Människor lämnade sina barn på morgonen för att tjäna pengarna och hämtade inte upp dem förrän sent på kvällen, då trötta och indoktrinerade av samhällets pengakyrka dikterade pedagogiska barnförvaring. Pengarna skapades ur ingenting, men de hyrdes ändå ut mot ränta och personlig skuldsättning.
I princip allt i samhället kostade pengar. Mer och mer pengar. Hela tiden. Och för att kunna leva behövde alltfler låna pengar. Man kallade det låna, men i själva verket var det ju inget lån utan ett utbyte av pengar gentemot ett inträdande i vad man kallade för skuld. Man sålde helt enkelt sin frihet i utbyte mot pengar. Inte heller detta faktum var egentligen dolt utan fanns för var och en att ta reda på om de inte varit så hypnotiserade av sin världs komplexitet.
Människorna blev allt tröttare. Färglösare. Allt mer håglösa. De hade för längesedan slutat bry sig om andra och de senaste tio åren hade de mer eller mindre hört upp med att bry sig om sig själva. De sprang. Från punkt till punk i de signalstarka mönster de leddes i, utan att se sig som havandes tiden att reflektera över vad det var som försiggick. I dem. Hos dem. Kring dem. Människan var jagad. Konstant jagad in mot sitt eget medvetandes opaka inlärda vägg.
Anledningen var egentligen fullt synlig, precis överallt. Hur fartblindheten framtvingades genom de intryck man matats med. Hur den centraliserade matindustrin, de fluorerade kommunala vattnen och den hypnotiska underhållningsindustrin fast förankrat en ridå av bly i var och ens sinne som förhindrade människan att se, tänka på eller ens ana vad som försiggick. Fastän allting så att säga skedde precis framför deras ögon.
Det fåtal som slarvade med TV-tittandet eller bibehållit sitt barnsliga oskolade fria tänkande alienerades raskt via det offentliga mönstrets politiskt korrekta fördömande. Det såg chanslöst ut. De militära inrättningarna började samlas till den grad att den sista striden för en ofri planet kunde ta sin början. Efter ett stort antal ganska intensiva tester av människans påverkansgrad bedömdes tidpunkten mot hösten 2012 vara passande. Det var då det hela planerats.
Under den föregående vintern och sommaren började människan vrida på sig. De interpersonella frustrationerna blev allt mer intensiva då människornas själar av naturens egen själ(v)bevarelsedrift ingöts med universell visdom och ärlig välmening. Individen erfor ett nästan paniskt tryck att å ena sidan leva upp till den skeva världens alla vanvettigheter och å den andra sidan leva i enlighet med själens inneboende enkelhet.
Sommaren 2012 blev den verkliga vändpunkten för de allra flesta. Helt plötsligt kändes andra människor nära. Där förut prestige, rädsla och skuld härskat började man nu kunna skratta åt vansinnet och finna varandra i stunden. Man fann det vansinnigt underhållande att man faktiskt köpt ett stort, världsomspännande bedrägeri men den absurda bilden gjorde att man inte reagerade med ilska utan inte kunde annat än skratta åt eländet.
Makten - vi kallar dem så. Makten hade sitt mål klart för sig. Det var slutet på en mångtusenårig plan, så djärv och så tålmodigt utförd att den i sig knappt var greppbar. Det var däremot dess mål – ett fullkomligt världsherravälde där människor, natur och andlighet var noggrant inlåsta och hållna i schack av de som själva kallat sig universums härskare i generation efter generation.
Makten visste att mänskligheten vaknade. Det var alls inget nytt, utan en utveckling de känt till sedan spelets begynnelse. De kände till det cykliska i mänsklighetens andlighet och visdom. De kände tidens förutsättningar och hade kännedom och visst handlag med fysiska dimensioner bortom vår gängse världs. De hade noggrant kultiverat vad vi kallar vetenskap för att stödja den kraftigt beskurna världsbild som möjliggjorde förnekandet av de krafter som med obeveklig kraft kastade sig över var och en på planeten i syfte att få dem att anträda vägen till en värld bortom bedrägeriets grepp.
Makten gick en balansgång. Alltför intensiva manövrer för att beskära människan riskerade att väcka den samlade massans uttalade misstänksamhet. För små framryckningar riskerade göra avancemangen resultatlösa. Det var inget lätt spel och dess svårighetsgrad ökade exponentiellt allteftersom tiden gick. Man hade mätmekanismer på plats. Internet och övervakningen av densamma var den kanske mest utvecklade. Även spridningen av information som riskerade att få människor att vakna upp var ur den aspekten användbara. Man såg tydligt vart människorna stod. Vad de stod för, vad de trodde och inte trodde på – egentligen. Och kunde styra sin mediala propagandapparat för att forma perceptionen till önskad världsbild.
Vintern 2011/2012 ökade glappet på ett tidigare aldrig skådat sätt. Mänskligheten höll på att vakna upp – det rådde inte längre något tvivel. Till och med i Sverige – detta annars så föredömliga land inom den mjukare linjens så kallade fullskaleskendemokratiska välfärdssamhälle – stod det klart att var och en mer eller mindre hade i sig vad det var som var rätt och vad de matades med. Det var tydligt att de bägge bilderna skilde avsevärt. De förstod, men visste inte riktigt vad de skulle göra med känslan. Den fick bida sin tid i djupet och vann sina uttryck på de mest skruvade sätt.
Eftersom generation efter generation av Svenskar fostrats i det tysta fördömandet av inte bara andras utan i allra högsta grad även den egna tanken stämde inte webbtrenderna riktigt. Vi ville inte veta, därför letade vi inte. Vi avhöll oss aktivt att bekräfta våra värsta farhågor eftersom vi inom oss visste precis hur det låg till. Vi avvaktade. Bidade vår tid. Fortsatte att blunda och kände hur värmen växte inom oss istället. Paradoxalt nog var det offermentaliteten som gjorde oss så framgångsrika i slutskedet.
Den moderne Svensken var ett socialt experiment med rötter i efterkrigstiden. En produkt av den psykologiska krigföring mot framtiden andra världskriget egentligen varit buret på ett selektivt psykoekonomiskt spel i fyra faser hade Svensken formats utifrån offerrollen. Man brukade säga att Svensken var världens mest avundsjuka och gnälliga folk, trots att man på pappret hade världens högsta levnadsstandard i årtionden. Det var ett gott betyg åt de som skapat Svensken.
Detta var exakt den design man önskad när man under trettiotalet drog upp riktlinjerna för efterkrigets Europa. Centralt för just Sverige var att man skulle hålla nere möjligheterna till andlig tillväxt genom större upplevelser eller sinnesrörelser. Död, fattigdom, utsatthet, våld och andra liknande företeelser bekämpades därför här på ett annat sätt än på andra håll. Den som ändå råkade ut för något lyftes fram, värmdes och gjordes effektivt liten. Offerrollen var Svenskens trygghet. Och med den kom rädslan för allt. Till en början med rötter i folktro, senare uppblåst till en samhällelig panisk rädsla för allt och alla.
Svensken blev lättregerad. Sverige likaså. Offermentaliteten gjorde oss emellertid ytterst effektiva i fråga om att uthärda bedrägeriet. Vi lät smärtan bli till värme, allt med hjälp av offermentalitetens bakvända reaktion. Hur? Jo, genom att använda sig av det alibi offret alltid hade. Den som hade ont, mådde illa eller upplevde stress slapp delta en stund. Kunde stanna hemma från jobbet och få lite andrum. Samma sak, men i annan tappning. Vad som kanske kan se ut som en hoper oengagerade zombies är i själva verket människor med högt utvecklad känsla för ansvar. Svensken visste att de inte var ansvariga för bedrägeriet. De spelade med eftersom det var vad som behövdes. Men nekade – på goda grunder – ansvar för helheten. Vi visste att det var fel, men vi tillät oss njuta av smärtan istället för att slå tillbaka. Något som i det långa loppet skulle visa sig ytterst avgörande.
När värmen började flytta sig mellan människor gick det fort för Svensken att släppa offerrollen och snabbt växa till naturlig storlek. Med ett litet, väl etablerat språk, naturliga småskaligheter och en förtjänstfull inblandning av religion och kultur från andra länder erövrade värmen snabbt den så kalla andliga scenen här i norr. Den totala frånvaron av livsåskådning hos det stora flertalet gjorde att känslan av närvaro drog fram som en löpeld och tände sinne efter sinne på bara några månader. Den andliga utsvultenhet som rått i världens mest rationella land gjorde att vi sög åt oss av våra nya förmågor och insikter som kraftigt uttorkade svampar i en öken som just välsignats med regn.
Tunga sjok av bedrägeri föll av människor som reste sig tillsammans och helt sonika vände bedrägeriet ryggen. I och med att man levt så nära naturen rent fysiskt och eftersom landet ännu var relativt glest befolkat fann man sätt att möta de konstlade bristattackerna. Nästan alla var mer eller mindre belånade till tänderna vilket gjorde skulder i bank till den absurda företeelse de faktiskt var. Pengasystemet avskaffades i praktiken långt innan det gått upp för de som trodde säg äga tillgångar av monetärt värde.
När det verkliga mullret började mot hösten stämde inte insatsstyrkornas kartor med verkligheten. Och vad värre var – militären infann sig inte längre. Hela detta gigantiska streck i räkningen för makten berodde på en enda liten detalj. En liten, men viktig missräkning. Den om Svenskens beskaffenhet. Svensken verkade inte förstå vad som hände. Svensken gav inget uttryck för att ha avslöjat bedrägeriet.
Men i sig själva visste de flesta mer eller mindre medvetet vad som försiggick och var också mentalt rustade för att möta såväl känslan av bedrägeriets faktum som det samhälleliga sönderfall man planerat. Det kom som en befrielse, faktiskt. För den grad man pressat offerkoftan, den press var och en kände på sina axlar att gå till sitt jobb och åsidosätta sin inre röst, den var så hög att vad som helst som bröt rutinen var välkommet.
Så kom det sig att när snön åter föll hösten 2012 var Sverige inte längre ett land. Det var i och för säg exakt vad makten planerat. Men i maktens plan stod att Sverige som helhet med natur, människor och rubbet skulle vara helt överlåtit i Maktens våld och ingenting kunde visa sig stämma sämre då så gott som varje ort vid det laget mer eller mindre i praktiken själva kunde fungera oavhängligt. Inte som tidigare – inte alls, och det var just det som var själva meningen. Med precis alltihop.
Vi kommer att vilja tacka de som förrådde oss för de kommer att ha visat oss hur viktiga vi är för oss själva och för varandra.
Ovan huvuden fortsatte sprejandet. Dag ut och dag in överflögs människan av flygplan med lika diffusa syften som de skyar de efterlämnade. Ingen ljög egentligen om deras ärende eller existens. De bara fanns inte. Berördes inte. Existerade inte i det offentliga rummet – bara det ofantliga rummet varifrån det hämtade sitt syre.
I regering och riksdag undertecknades de sista handlingarna för att slutligen helt frånträda vad som en gång varit en självbestämmande nation. Mot slutet blev omröstningarna i kammaren anonyma för att försvåra för en eventuell ansvarskrävande eftervärld att utkräva personligt ansvar för de som lämnat sitt bifall på sista raden. Det stod egentligen var och en fritt att åse vad det var som försiggick. Men media och kommentatorer var skickligt fasttejpade vid sakfrågor och tilläts inte under några omständigheter kommentera helheten, helt i enlighet med deras syfte och ägarstruktur – något som inte heller var särskilt dolt.
Försörjning av vatten, mat, energi,, medicin och transporter hade länge centraliserats. Nu lades funktionerna helt i händer på privata operatörer – samtliga i sin hand knutna till storkapitalets kreditbaserade järnnäve. Ingen kunde egentligen missa vad det var som skedde – påverkan var tydlig precis överallt i samhället, men ingenstans hördes någon protest värd namnet. Istället fortsatte privatiseringens entoniga lovsång sin förinspelade slinga utan uttydbar variation. Det enda man kunde se var faktiskt tröttheten hos sångarna. De förväntade sig motstånd, men när de inte fick det somnade de nästan. Inte heller det väckte något uppseende.
Pengarna styrde världen. Framgång, välmåga och livskvalitet mättes i pengar. För ett stort antal människor utgjorde pengarna själva målsättningen med existensen. Människor lämnade sina barn på morgonen för att tjäna pengarna och hämtade inte upp dem förrän sent på kvällen, då trötta och indoktrinerade av samhällets pengakyrka dikterade pedagogiska barnförvaring. Pengarna skapades ur ingenting, men de hyrdes ändå ut mot ränta och personlig skuldsättning.
I princip allt i samhället kostade pengar. Mer och mer pengar. Hela tiden. Och för att kunna leva behövde alltfler låna pengar. Man kallade det låna, men i själva verket var det ju inget lån utan ett utbyte av pengar gentemot ett inträdande i vad man kallade för skuld. Man sålde helt enkelt sin frihet i utbyte mot pengar. Inte heller detta faktum var egentligen dolt utan fanns för var och en att ta reda på om de inte varit så hypnotiserade av sin världs komplexitet.
Människorna blev allt tröttare. Färglösare. Allt mer håglösa. De hade för längesedan slutat bry sig om andra och de senaste tio åren hade de mer eller mindre hört upp med att bry sig om sig själva. De sprang. Från punkt till punk i de signalstarka mönster de leddes i, utan att se sig som havandes tiden att reflektera över vad det var som försiggick. I dem. Hos dem. Kring dem. Människan var jagad. Konstant jagad in mot sitt eget medvetandes opaka inlärda vägg.
Anledningen var egentligen fullt synlig, precis överallt. Hur fartblindheten framtvingades genom de intryck man matats med. Hur den centraliserade matindustrin, de fluorerade kommunala vattnen och den hypnotiska underhållningsindustrin fast förankrat en ridå av bly i var och ens sinne som förhindrade människan att se, tänka på eller ens ana vad som försiggick. Fastän allting så att säga skedde precis framför deras ögon.
Det fåtal som slarvade med TV-tittandet eller bibehållit sitt barnsliga oskolade fria tänkande alienerades raskt via det offentliga mönstrets politiskt korrekta fördömande. Det såg chanslöst ut. De militära inrättningarna började samlas till den grad att den sista striden för en ofri planet kunde ta sin början. Efter ett stort antal ganska intensiva tester av människans påverkansgrad bedömdes tidpunkten mot hösten 2012 vara passande. Det var då det hela planerats.
Under den föregående vintern och sommaren började människan vrida på sig. De interpersonella frustrationerna blev allt mer intensiva då människornas själar av naturens egen själ(v)bevarelsedrift ingöts med universell visdom och ärlig välmening. Individen erfor ett nästan paniskt tryck att å ena sidan leva upp till den skeva världens alla vanvettigheter och å den andra sidan leva i enlighet med själens inneboende enkelhet.
Sommaren 2012 blev den verkliga vändpunkten för de allra flesta. Helt plötsligt kändes andra människor nära. Där förut prestige, rädsla och skuld härskat började man nu kunna skratta åt vansinnet och finna varandra i stunden. Man fann det vansinnigt underhållande att man faktiskt köpt ett stort, världsomspännande bedrägeri men den absurda bilden gjorde att man inte reagerade med ilska utan inte kunde annat än skratta åt eländet.
Makten - vi kallar dem så. Makten hade sitt mål klart för sig. Det var slutet på en mångtusenårig plan, så djärv och så tålmodigt utförd att den i sig knappt var greppbar. Det var däremot dess mål – ett fullkomligt världsherravälde där människor, natur och andlighet var noggrant inlåsta och hållna i schack av de som själva kallat sig universums härskare i generation efter generation.
Makten visste att mänskligheten vaknade. Det var alls inget nytt, utan en utveckling de känt till sedan spelets begynnelse. De kände till det cykliska i mänsklighetens andlighet och visdom. De kände tidens förutsättningar och hade kännedom och visst handlag med fysiska dimensioner bortom vår gängse världs. De hade noggrant kultiverat vad vi kallar vetenskap för att stödja den kraftigt beskurna världsbild som möjliggjorde förnekandet av de krafter som med obeveklig kraft kastade sig över var och en på planeten i syfte att få dem att anträda vägen till en värld bortom bedrägeriets grepp.
Makten gick en balansgång. Alltför intensiva manövrer för att beskära människan riskerade att väcka den samlade massans uttalade misstänksamhet. För små framryckningar riskerade göra avancemangen resultatlösa. Det var inget lätt spel och dess svårighetsgrad ökade exponentiellt allteftersom tiden gick. Man hade mätmekanismer på plats. Internet och övervakningen av densamma var den kanske mest utvecklade. Även spridningen av information som riskerade att få människor att vakna upp var ur den aspekten användbara. Man såg tydligt vart människorna stod. Vad de stod för, vad de trodde och inte trodde på – egentligen. Och kunde styra sin mediala propagandapparat för att forma perceptionen till önskad världsbild.
Vintern 2011/2012 ökade glappet på ett tidigare aldrig skådat sätt. Mänskligheten höll på att vakna upp – det rådde inte längre något tvivel. Till och med i Sverige – detta annars så föredömliga land inom den mjukare linjens så kallade fullskaleskendemokratiska välfärdssamhälle – stod det klart att var och en mer eller mindre hade i sig vad det var som var rätt och vad de matades med. Det var tydligt att de bägge bilderna skilde avsevärt. De förstod, men visste inte riktigt vad de skulle göra med känslan. Den fick bida sin tid i djupet och vann sina uttryck på de mest skruvade sätt.
Eftersom generation efter generation av Svenskar fostrats i det tysta fördömandet av inte bara andras utan i allra högsta grad även den egna tanken stämde inte webbtrenderna riktigt. Vi ville inte veta, därför letade vi inte. Vi avhöll oss aktivt att bekräfta våra värsta farhågor eftersom vi inom oss visste precis hur det låg till. Vi avvaktade. Bidade vår tid. Fortsatte att blunda och kände hur värmen växte inom oss istället. Paradoxalt nog var det offermentaliteten som gjorde oss så framgångsrika i slutskedet.
Den moderne Svensken var ett socialt experiment med rötter i efterkrigstiden. En produkt av den psykologiska krigföring mot framtiden andra världskriget egentligen varit buret på ett selektivt psykoekonomiskt spel i fyra faser hade Svensken formats utifrån offerrollen. Man brukade säga att Svensken var världens mest avundsjuka och gnälliga folk, trots att man på pappret hade världens högsta levnadsstandard i årtionden. Det var ett gott betyg åt de som skapat Svensken.
Detta var exakt den design man önskad när man under trettiotalet drog upp riktlinjerna för efterkrigets Europa. Centralt för just Sverige var att man skulle hålla nere möjligheterna till andlig tillväxt genom större upplevelser eller sinnesrörelser. Död, fattigdom, utsatthet, våld och andra liknande företeelser bekämpades därför här på ett annat sätt än på andra håll. Den som ändå råkade ut för något lyftes fram, värmdes och gjordes effektivt liten. Offerrollen var Svenskens trygghet. Och med den kom rädslan för allt. Till en början med rötter i folktro, senare uppblåst till en samhällelig panisk rädsla för allt och alla.
Svensken blev lättregerad. Sverige likaså. Offermentaliteten gjorde oss emellertid ytterst effektiva i fråga om att uthärda bedrägeriet. Vi lät smärtan bli till värme, allt med hjälp av offermentalitetens bakvända reaktion. Hur? Jo, genom att använda sig av det alibi offret alltid hade. Den som hade ont, mådde illa eller upplevde stress slapp delta en stund. Kunde stanna hemma från jobbet och få lite andrum. Samma sak, men i annan tappning. Vad som kanske kan se ut som en hoper oengagerade zombies är i själva verket människor med högt utvecklad känsla för ansvar. Svensken visste att de inte var ansvariga för bedrägeriet. De spelade med eftersom det var vad som behövdes. Men nekade – på goda grunder – ansvar för helheten. Vi visste att det var fel, men vi tillät oss njuta av smärtan istället för att slå tillbaka. Något som i det långa loppet skulle visa sig ytterst avgörande.
När värmen började flytta sig mellan människor gick det fort för Svensken att släppa offerrollen och snabbt växa till naturlig storlek. Med ett litet, väl etablerat språk, naturliga småskaligheter och en förtjänstfull inblandning av religion och kultur från andra länder erövrade värmen snabbt den så kalla andliga scenen här i norr. Den totala frånvaron av livsåskådning hos det stora flertalet gjorde att känslan av närvaro drog fram som en löpeld och tände sinne efter sinne på bara några månader. Den andliga utsvultenhet som rått i världens mest rationella land gjorde att vi sög åt oss av våra nya förmågor och insikter som kraftigt uttorkade svampar i en öken som just välsignats med regn.
Tunga sjok av bedrägeri föll av människor som reste sig tillsammans och helt sonika vände bedrägeriet ryggen. I och med att man levt så nära naturen rent fysiskt och eftersom landet ännu var relativt glest befolkat fann man sätt att möta de konstlade bristattackerna. Nästan alla var mer eller mindre belånade till tänderna vilket gjorde skulder i bank till den absurda företeelse de faktiskt var. Pengasystemet avskaffades i praktiken långt innan det gått upp för de som trodde säg äga tillgångar av monetärt värde.
När det verkliga mullret började mot hösten stämde inte insatsstyrkornas kartor med verkligheten. Och vad värre var – militären infann sig inte längre. Hela detta gigantiska streck i räkningen för makten berodde på en enda liten detalj. En liten, men viktig missräkning. Den om Svenskens beskaffenhet. Svensken verkade inte förstå vad som hände. Svensken gav inget uttryck för att ha avslöjat bedrägeriet.
Men i sig själva visste de flesta mer eller mindre medvetet vad som försiggick och var också mentalt rustade för att möta såväl känslan av bedrägeriets faktum som det samhälleliga sönderfall man planerat. Det kom som en befrielse, faktiskt. För den grad man pressat offerkoftan, den press var och en kände på sina axlar att gå till sitt jobb och åsidosätta sin inre röst, den var så hög att vad som helst som bröt rutinen var välkommet.
Så kom det sig att när snön åter föll hösten 2012 var Sverige inte längre ett land. Det var i och för säg exakt vad makten planerat. Men i maktens plan stod att Sverige som helhet med natur, människor och rubbet skulle vara helt överlåtit i Maktens våld och ingenting kunde visa sig stämma sämre då så gott som varje ort vid det laget mer eller mindre i praktiken själva kunde fungera oavhängligt. Inte som tidigare – inte alls, och det var just det som var själva meningen. Med precis alltihop.
Vi kommer att vilja tacka de som förrådde oss för de kommer att ha visat oss hur viktiga vi är för oss själva och för varandra.
lördag 21 januari 2012
Tvärtomtanke
Jag har aldrig kunnat köpa rövarhistorien om att koldioxid är skadlig. Inte från första början och ju längre den sampolitiskt korrekta klimatcirkusen drar absurditeten desto tydligare framstår hur konstruerad hela klimatfrågan egentligen är. Klippet nedan gav upphov till en intressant motpolstanke; den om att koldioxid är en förutsättning för ökad tillväxt.
Hittad på vaken.se
Filmen bevisar ju ingenting i sig men kan kanske väcka en tanke. Om vi ponerar att allt levande mår bra av att hjälpa till. Vi säger så. Att människor som får hjälpa andra växer. Var och en som provat vet nog att det stämmer - om intentionen med hjälpen är äkta och uppriktig alltså, annars blir det bara en betydelselös energidränering, men det är en annan historia. Hursomhelst - varför skulle det inte vara samma sak med växterna?
Vi människor behöver få koldioxiden omvandlad till syre för att kunna andas. Växterna kan hjälpa oss med den saken. De som får chansen att rena mycket koldioxid växer alltså mera. Kanske gäller även det motsatta - de av oss människor som får chansen att på ett uppbyggligt sätt vattna växter - vi växer kanske själva.
Nu är det ju dessvärre så att vi ofta vill manifestera och hjältegöra oss själva i vårt hjälpande. Analogt med växtexemplet slänger vi därför ut garderobsblommor i stekande solsken så att de precis bara nästan dör. Sedan springer vi dit i bästa välgörarkostuym med vattenkannor och skuggparasoller och får våra namn inristat på välgörarnas plakettstativ.
Den bland annat katolska synen på synd och goda gärningar har förvridit en hel civilisation in i ett falskt välgörarbeteende som vid dagens slut inte gör annat än fastlägger den ordning som skapats för att det ska finnas tydliga behov att visa sig välgörande gentemot. Skänka pengar hit och dit. Pengar är det sista någon människa behöver - egentligen. Insikten om dess betydelselöshet är emellertid en gåva av total frihet.
Problemet är väl bara det att man enklast upplever nämnda betydelselöshet om man under en period får uppleva att pengar inte är begränsade och därigenom mister sin maniska kraft. För penningen är ju just det - maniskt greppande av sinnet - en väl utarbetad kidnappning av önskan hos varje subjekt. Språken talar tydligt till oss - Money, Mani, Manisk.
Hittad på vaken.se
Filmen bevisar ju ingenting i sig men kan kanske väcka en tanke. Om vi ponerar att allt levande mår bra av att hjälpa till. Vi säger så. Att människor som får hjälpa andra växer. Var och en som provat vet nog att det stämmer - om intentionen med hjälpen är äkta och uppriktig alltså, annars blir det bara en betydelselös energidränering, men det är en annan historia. Hursomhelst - varför skulle det inte vara samma sak med växterna?
Vi människor behöver få koldioxiden omvandlad till syre för att kunna andas. Växterna kan hjälpa oss med den saken. De som får chansen att rena mycket koldioxid växer alltså mera. Kanske gäller även det motsatta - de av oss människor som får chansen att på ett uppbyggligt sätt vattna växter - vi växer kanske själva.
Nu är det ju dessvärre så att vi ofta vill manifestera och hjältegöra oss själva i vårt hjälpande. Analogt med växtexemplet slänger vi därför ut garderobsblommor i stekande solsken så att de precis bara nästan dör. Sedan springer vi dit i bästa välgörarkostuym med vattenkannor och skuggparasoller och får våra namn inristat på välgörarnas plakettstativ.
Den bland annat katolska synen på synd och goda gärningar har förvridit en hel civilisation in i ett falskt välgörarbeteende som vid dagens slut inte gör annat än fastlägger den ordning som skapats för att det ska finnas tydliga behov att visa sig välgörande gentemot. Skänka pengar hit och dit. Pengar är det sista någon människa behöver - egentligen. Insikten om dess betydelselöshet är emellertid en gåva av total frihet.
Problemet är väl bara det att man enklast upplever nämnda betydelselöshet om man under en period får uppleva att pengar inte är begränsade och därigenom mister sin maniska kraft. För penningen är ju just det - maniskt greppande av sinnet - en väl utarbetad kidnappning av önskan hos varje subjekt. Språken talar tydligt till oss - Money, Mani, Manisk.
fredag 20 januari 2012
Obegripligheter
Den lysande punkten försvann under trädtopparna på ett halvt ögonblick. Dess hastighet var obegriplig, men det råder ingen tvekan. Ljuset försvann lika plötsligt som det kommit farande bakom den mörka gardinen av granar som knappt avtecknade sig gentemot den sena nattens djupa himmel.
Kraftledningen sjunger en sång för mig. En entonig, knastrande sång. Temperaturens skillnader i den långa tråden spänner. Energier och dess strålning likaså. Det måste vara smärtsamt att transportera energi i sin egen inneslutenhet då allt runtomkring egentligen är detsamma.
Ansträngningen av att hålla något inneslutet ökar naturligt. Och ytterst är allt av detta energi. Det dykande ljuset var lika slumpvist iakttaget som inte. Hastigheten var som de skeva toner den kosmiskt illusoriskt stokastiska, men universellt harmoniska melodin smäktande sekvenserar.
Hennes rullande uttryck. Hennes ord, hennes fullkomliga närvaro och hennes totala ärlighet inför vad som faktiskt är i en verklighet skapad ur den okomplicerade närvaron själv rullar glödande bollar av ord som brinner av kärlek och färdas med obegriplig hastighet.
Laddningen sjunger i alltets sammanhållande strängar. Vibrerar och ökar i intensitet till eldfängd resonans. Hettan i vår förening äger sin egen värld mitt i denna men också i andra, som ett tvärsnitt skuret en kniv av kärlek, vässad på lustens slipsten, blänkande skarp i mörkrets ljus.
Obegripligt, men utan ansträngning förstått. Inte med tanken, kunskapskravet eller ägandet av en färdighet utan genom sinnets svepande blick, genom själens öga in i vad som är och alltid varit allt. Vad som egentligen lever och skapar de skuggor vi iakttar från andra sidan verklighetens duk.
Det finns många flikar, många områden att väcka mänskligheten inom. Samtalet, det är var alltihopa äger sin startpunkt. Mänskligheten växer till den punkt anomalier kan bemötas med sinnets klarhet istället för offrets destruktiva reflexer. Samtalet ger mig all den insikt jag behöver.
Jag älskar henne. Det är allt jag vet. Allt jag egentligen begriper. Det har alltid varit så. Alltid. Kommer alltid att vara, ty för oss finns inte tiden. Har aldrig funnits.
Kraftledningen sjunger en sång för mig. En entonig, knastrande sång. Temperaturens skillnader i den långa tråden spänner. Energier och dess strålning likaså. Det måste vara smärtsamt att transportera energi i sin egen inneslutenhet då allt runtomkring egentligen är detsamma.
Ansträngningen av att hålla något inneslutet ökar naturligt. Och ytterst är allt av detta energi. Det dykande ljuset var lika slumpvist iakttaget som inte. Hastigheten var som de skeva toner den kosmiskt illusoriskt stokastiska, men universellt harmoniska melodin smäktande sekvenserar.
Hennes rullande uttryck. Hennes ord, hennes fullkomliga närvaro och hennes totala ärlighet inför vad som faktiskt är i en verklighet skapad ur den okomplicerade närvaron själv rullar glödande bollar av ord som brinner av kärlek och färdas med obegriplig hastighet.
Laddningen sjunger i alltets sammanhållande strängar. Vibrerar och ökar i intensitet till eldfängd resonans. Hettan i vår förening äger sin egen värld mitt i denna men också i andra, som ett tvärsnitt skuret en kniv av kärlek, vässad på lustens slipsten, blänkande skarp i mörkrets ljus.
Obegripligt, men utan ansträngning förstått. Inte med tanken, kunskapskravet eller ägandet av en färdighet utan genom sinnets svepande blick, genom själens öga in i vad som är och alltid varit allt. Vad som egentligen lever och skapar de skuggor vi iakttar från andra sidan verklighetens duk.
Det finns många flikar, många områden att väcka mänskligheten inom. Samtalet, det är var alltihopa äger sin startpunkt. Mänskligheten växer till den punkt anomalier kan bemötas med sinnets klarhet istället för offrets destruktiva reflexer. Samtalet ger mig all den insikt jag behöver.
Jag älskar henne. Det är allt jag vet. Allt jag egentligen begriper. Det har alltid varit så. Alltid. Kommer alltid att vara, ty för oss finns inte tiden. Har aldrig funnits.
söndag 15 januari 2012
Bubbel med avstamp i vatten
Vattnet är sannolikt snart en bristvara. Drickbart vatten, alltså. Sådant man köper på kran in i hemmet via vad som en gång var kommunala vattentäkter och som i rask takt fallit i privat ägo. Eller – privat och privat – så är det ju inte riktigt.
För vem äger egentligen ett företag som jobbar i bank lånat likvida medel att få tillgång till den nödvändiga infrastrukturen? Vem har den totala makten över dessa bolag? Vem kan med en ränteökning mer eller mindre direkt kontrollera priset på det absolut viktigaste livsmedlet? Du gissade rätt – banken.
Grundvatten – något som vi här i vårt hörn av världen har ymnig tillgång till blir ändå via denna lösnings försorg en potentiellt reglerat bristvara. Fascinerande, inte sant? Det är ganska lätt att se mönstren. Hur kommuner tvingas till besparingar från sina långivare och därför säljer ut sin infrastruktur – till exempel vattnet – till operatörer som är lite mer lättkontrollerade.
Man kan givetvis ställa sig frågan varför. Eller, kanske snarare ”hördu din förbannade foliehatt, jag är trött på ditt och alla dina forumtrollgelikars predikande om den globala konspirationen och allt annat skitsnack. Skaffa dig ett liv istället för att dikta ihop en massa mönster som ingen jävel kan se”. Så skulle man kunna säga.
Varför, var det. Det förefaller som om kontroll är det viktigaste av ting, det värdefullaste och mest utsökta av lyxvaror. Ty där pengarna i sin oändliga ymnighet givit en fadd och meningslös smak och där guldet slutat glimma där lyser makten och kontrollen som nästa ljuvlighet att frossa i. Att härska över världen – en gammal klassisk, nästan uttjatad ambition.
Det är nära nu. Verkligt, verkligt nära. Snart träder vi in i det paradigm när allt på planeten i sanning är underkastat en liten styrande elit. I teorin ser det ut att gå som ett tåg. Allt faller på plats och de mänskliga subjekten fogar sig så gott man rimligen kan förvänta sig. Vi erkänner påhittade skulder, kulturellt förvanskade synder och imaginära skeenden utan att väsnas alltför mycket.
Vi går runt och säger ”gör rätt för dig” till folk. Så inihelvete dumt och urbota vansinnigt. Att döma en annan människa för att den inte går till ett konstruerat tankemässigt fängelse och vänder papper eller deltar i tredje gradens fasa för att erhålla de pengar som krävs för att kunna köpa förgiftad mat från centraliserat ägda producenter av pengar som skapas ur ingenting av världens självutnämnda härskare.
Vi sänder en föraktets tanke till Greker och andra grisländer för att de inte har ordning på sina ekonomier och värmer självgott vårt ekonomiego inför tanken på den svenska budgetdisciplinen som i stort går ut på att vi istället frivilligt avsäger oss alla våra anspråk på vårt land, våra naturtillgångar och vårt lättledda, kolhydratnedstämda folk.
Vi ställer väckarklockan på måndag för att hinna upp, skicka iväg barn till sina institutioner där de spolas med fluor för att död på intuitionen och indoktrineras med precis samma skit som vi alla ältar – inlärda själsliga massförstörelsevapen. Läran om auktoriteter, våldsamhet och den bokliga bildningens lov. Skickar iväg barnen dit och studsar själva iväg till arbetet där vi strävar för att trampa ner andra i en fejkad konkurrens där vi ska förverkliga oss själva via något slags rövslickande framgång.
Så kommer vi hem. Trötta och utmattade. Faller efter att ha fluorerat våra tänder i halvslummer framför TV:n. Kanske ser vi lite nyheter. Tar in de konstruerade historierna som formar våra åsikter och tankegångar. Följer våra TV-serier och ser hur de som lever i serierna beter sig. Vi lär oss av deras mönster och vi lär känna de imaginära karaktärerna. De är närmare oss än våra verkliga vänner. De är vår familj.
Om vi är för trötta för att hänga med i serierna får vi via pålagt skratt chansen att hänga med i alla fall. Att skratta på rätt ställe, så att säga. Vi tränas i vad som är roligt och inte. Vad som är en allt mer giftig, satirisk och stinkande åtlöjeshumor. Inte för ett enda jävla ögonblick ska vi försöka lura i oss själva att detta inte formar hur vi beter oss gentemot varandra.
Klart som fan det gör. Allt formar oss. Till den dag vi tar kontroll över våra egna tankar, drömmar och önskningar. Men nu kanske jag är ute och cyklar. Det kanske är så att långt fler än jag tror faktiskt återtagit sin suveränitet – eller rentav aldrig blivit av med den. När jag gormar och vrålar om sakers bedrägliga tillstånd så är det givetvis en reflektion av mina egna tankar, erfarenheter och farhågor.
Jag tror att nästan alla brott vi ser är mer eller mindre skapade. Att i princip allt som vi får berättat via media är konstruerat för att fånga de sista stråna av eget tänkande in i den kontrollerande väven av hypnotiska lögner. Att forma människans perception, styra hennes tankar och göra henne hanterlig. Regerbar.
Återigen – varför? Eftersom vi står i slutet av ett långt, långt bedrägeri. I slutet av en tidsepok där människan systematiskt förminskats och hållits i ett nerdövat och hjälplöst tillstånd. Där uppfinningar, spontanitet och glädje undertryckts och där mänsklighetens energi, förmågor och driftighet utvunnits av en liten elit för deras eget välbefinnande.
Välbefinnande förresten, det kan man ju fråga sig om det egentligen är. Men drivkraften hos de sammansvurna människoföraktarna har ändå varit sådan att leva av andra. Att hålla dem sovande. De har intalat sig att det är vår vårt bästa. Att vi mår bättre av att vara underställda dem och att de är satta av en högre makt att vaka över oss.
Och kanske har det också tjänat vårt syfte, alltihop. Vi – människorna – är kanske här för att lära oss. Om jorden är den själens skola som jag tror – då är vi ju här för att lära oss hur saker och ting förhåller sig. Vi har i årtusenden fått lära oss hur det är att vara underställt härskare. Hur det är att inte äga kontakt med vår inre, oändliga, suveränitet.
Vi har fått sett vad det innebär och i reflektionen av det vet vi också sublimt vad vi är kapabla till. Men jag har en distinkt känsla av att denna epok nu raskt är på väg att ta slut. Det är dags att rensa upp i skolan. Kanske är det dags att ta examen, rentav. Att ställa bedrägeriet mot det oslagbara mänskliga. Låta det försvinna inför de bultande hjärtanas armé.
Jag tolkar omgivningens som om att det bubblar i varje liten vrå. Det händer precis just nu. Överallt. Yrvaket finner vi våra instinkter växa till sig från den outsinliga flod av styrka som bor i var och en av oss och som förenar oss på djupet. Vi är alla människor, även bedrägeriets mest framstående företrädare. Och vad vi sagt och gjort medan vi sovit kan inte komma att belasta oss.
Så, efter denna osorterade ordflod – några konkreta pekpinnar för den som orkar:
Sedan är det bara tålamod som gäller. Tids nog formar våra tankar världen. Tids nog får vi nog visa vad vi går för, men med tanken och känslan som återtagen finns det väl ingen anledning att inte spela lite TV-spel och skratta gott åt den teater de bedrägliga försöker få oss att göra till vår världsbild…
För vem äger egentligen ett företag som jobbar i bank lånat likvida medel att få tillgång till den nödvändiga infrastrukturen? Vem har den totala makten över dessa bolag? Vem kan med en ränteökning mer eller mindre direkt kontrollera priset på det absolut viktigaste livsmedlet? Du gissade rätt – banken.
Grundvatten – något som vi här i vårt hörn av världen har ymnig tillgång till blir ändå via denna lösnings försorg en potentiellt reglerat bristvara. Fascinerande, inte sant? Det är ganska lätt att se mönstren. Hur kommuner tvingas till besparingar från sina långivare och därför säljer ut sin infrastruktur – till exempel vattnet – till operatörer som är lite mer lättkontrollerade.
Man kan givetvis ställa sig frågan varför. Eller, kanske snarare ”hördu din förbannade foliehatt, jag är trött på ditt och alla dina forumtrollgelikars predikande om den globala konspirationen och allt annat skitsnack. Skaffa dig ett liv istället för att dikta ihop en massa mönster som ingen jävel kan se”. Så skulle man kunna säga.
Varför, var det. Det förefaller som om kontroll är det viktigaste av ting, det värdefullaste och mest utsökta av lyxvaror. Ty där pengarna i sin oändliga ymnighet givit en fadd och meningslös smak och där guldet slutat glimma där lyser makten och kontrollen som nästa ljuvlighet att frossa i. Att härska över världen – en gammal klassisk, nästan uttjatad ambition.
Det är nära nu. Verkligt, verkligt nära. Snart träder vi in i det paradigm när allt på planeten i sanning är underkastat en liten styrande elit. I teorin ser det ut att gå som ett tåg. Allt faller på plats och de mänskliga subjekten fogar sig så gott man rimligen kan förvänta sig. Vi erkänner påhittade skulder, kulturellt förvanskade synder och imaginära skeenden utan att väsnas alltför mycket.
Vi går runt och säger ”gör rätt för dig” till folk. Så inihelvete dumt och urbota vansinnigt. Att döma en annan människa för att den inte går till ett konstruerat tankemässigt fängelse och vänder papper eller deltar i tredje gradens fasa för att erhålla de pengar som krävs för att kunna köpa förgiftad mat från centraliserat ägda producenter av pengar som skapas ur ingenting av världens självutnämnda härskare.
Vi sänder en föraktets tanke till Greker och andra grisländer för att de inte har ordning på sina ekonomier och värmer självgott vårt ekonomiego inför tanken på den svenska budgetdisciplinen som i stort går ut på att vi istället frivilligt avsäger oss alla våra anspråk på vårt land, våra naturtillgångar och vårt lättledda, kolhydratnedstämda folk.
Vi ställer väckarklockan på måndag för att hinna upp, skicka iväg barn till sina institutioner där de spolas med fluor för att död på intuitionen och indoktrineras med precis samma skit som vi alla ältar – inlärda själsliga massförstörelsevapen. Läran om auktoriteter, våldsamhet och den bokliga bildningens lov. Skickar iväg barnen dit och studsar själva iväg till arbetet där vi strävar för att trampa ner andra i en fejkad konkurrens där vi ska förverkliga oss själva via något slags rövslickande framgång.
Så kommer vi hem. Trötta och utmattade. Faller efter att ha fluorerat våra tänder i halvslummer framför TV:n. Kanske ser vi lite nyheter. Tar in de konstruerade historierna som formar våra åsikter och tankegångar. Följer våra TV-serier och ser hur de som lever i serierna beter sig. Vi lär oss av deras mönster och vi lär känna de imaginära karaktärerna. De är närmare oss än våra verkliga vänner. De är vår familj.
Om vi är för trötta för att hänga med i serierna får vi via pålagt skratt chansen att hänga med i alla fall. Att skratta på rätt ställe, så att säga. Vi tränas i vad som är roligt och inte. Vad som är en allt mer giftig, satirisk och stinkande åtlöjeshumor. Inte för ett enda jävla ögonblick ska vi försöka lura i oss själva att detta inte formar hur vi beter oss gentemot varandra.
Klart som fan det gör. Allt formar oss. Till den dag vi tar kontroll över våra egna tankar, drömmar och önskningar. Men nu kanske jag är ute och cyklar. Det kanske är så att långt fler än jag tror faktiskt återtagit sin suveränitet – eller rentav aldrig blivit av med den. När jag gormar och vrålar om sakers bedrägliga tillstånd så är det givetvis en reflektion av mina egna tankar, erfarenheter och farhågor.
Jag tror att nästan alla brott vi ser är mer eller mindre skapade. Att i princip allt som vi får berättat via media är konstruerat för att fånga de sista stråna av eget tänkande in i den kontrollerande väven av hypnotiska lögner. Att forma människans perception, styra hennes tankar och göra henne hanterlig. Regerbar.
Återigen – varför? Eftersom vi står i slutet av ett långt, långt bedrägeri. I slutet av en tidsepok där människan systematiskt förminskats och hållits i ett nerdövat och hjälplöst tillstånd. Där uppfinningar, spontanitet och glädje undertryckts och där mänsklighetens energi, förmågor och driftighet utvunnits av en liten elit för deras eget välbefinnande.
Välbefinnande förresten, det kan man ju fråga sig om det egentligen är. Men drivkraften hos de sammansvurna människoföraktarna har ändå varit sådan att leva av andra. Att hålla dem sovande. De har intalat sig att det är vår vårt bästa. Att vi mår bättre av att vara underställda dem och att de är satta av en högre makt att vaka över oss.
Och kanske har det också tjänat vårt syfte, alltihop. Vi – människorna – är kanske här för att lära oss. Om jorden är den själens skola som jag tror – då är vi ju här för att lära oss hur saker och ting förhåller sig. Vi har i årtusenden fått lära oss hur det är att vara underställt härskare. Hur det är att inte äga kontakt med vår inre, oändliga, suveränitet.
Vi har fått sett vad det innebär och i reflektionen av det vet vi också sublimt vad vi är kapabla till. Men jag har en distinkt känsla av att denna epok nu raskt är på väg att ta slut. Det är dags att rensa upp i skolan. Kanske är det dags att ta examen, rentav. Att ställa bedrägeriet mot det oslagbara mänskliga. Låta det försvinna inför de bultande hjärtanas armé.
Jag tolkar omgivningens som om att det bubblar i varje liten vrå. Det händer precis just nu. Överallt. Yrvaket finner vi våra instinkter växa till sig från den outsinliga flod av styrka som bor i var och en av oss och som förenar oss på djupet. Vi är alla människor, även bedrägeriets mest framstående företrädare. Och vad vi sagt och gjort medan vi sovit kan inte komma att belasta oss.
Så, efter denna osorterade ordflod – några konkreta pekpinnar för den som orkar:
- Pengar finns inte. De skapas av banken hela dagarna i utbyte mot personlig skuldsättning. Om vi inte erkänner skulden så försvinner pengarnas makt.
- ”Nyheter” är teater. Noggrant utvalda epistlar för att få oss att frukta varandra och annat lämpligt. Om vi slutar upp med att lyssna till nyheterna blir världen bättre på ett ögonblick.
- Alla vet allt. Att lyssna på experter är att lyssna på de som satts av bedrägeriet för att hålla oss i schack. Lyssna till dig själv istället så börjar saker kännas rätt med detsamma.
Sedan är det bara tålamod som gäller. Tids nog formar våra tankar världen. Tids nog får vi nog visa vad vi går för, men med tanken och känslan som återtagen finns det väl ingen anledning att inte spela lite TV-spel och skratta gott åt den teater de bedrägliga försöker få oss att göra till vår världsbild…
fredag 13 januari 2012
På museum
”Vi går nu vidare ut i hangaren”. Sorlet stiger i gruppen bestående av ungefär femton personer. Alltifrån rena turister till folk som angjort museet för att konkretisera den uppgörelse de har i sig själva. ”Detta plan var ett av de bägge tvillingplanen. Det fördes hit till det som då var en armébas och tömdes på passagerare under förevändning att planet hade allvarliga tekniska svårigheter. Resenärerna leddes att vänta i ett väntrum. De serverades mat och dryck och dörrarna låstes. Några timmar senare när förgiftningen tagit livet av de flesta närvarande gick soldater in och avlivade de få som ännu visade livstecken.”
After att vi gjort oss kvitt lögnens påverkan kommer vi att ges möjligheter att studera den i detalj. Lögnen är på något sätt hänförande och vacker i sin komplexitet. Och vad beskriver sanningens kvaliteter bättre än dess motsats? Välkommen till framtidens alla muséer - alldeles strax i vad som då varit en myndlighetslokal, försvarsanläggning, sjukhus, fångvårdsanstalt eller integritetsdatainsamlande datorhall.
After att vi gjort oss kvitt lögnens påverkan kommer vi att ges möjligheter att studera den i detalj. Lögnen är på något sätt hänförande och vacker i sin komplexitet. Och vad beskriver sanningens kvaliteter bättre än dess motsats? Välkommen till framtidens alla muséer - alldeles strax i vad som då varit en myndlighetslokal, försvarsanläggning, sjukhus, fångvårdsanstalt eller integritetsdatainsamlande datorhall.
Effektivitet och innanförskap
I två årtionden har jag jobbat under effektivitetens flagg. Det är ju där IT ska betyda som allra mest, inte sant? Tekniskt stöd för att höja produktiviteten från det personliga planet hela vägen till det multinationella företagets alla affärskritiska processer. Och inte sällan har jag sett verkligt effektivitetshöjande programvaror med potentialen att revolutionera branscher och arbetssätt.
Når dessa marknaden? Nej, givetvis inte. Ty effektivitet är inte vad marknaden söker. Låt oss begrunda vad effektivitet egentligen skulle innebära. Om samma mängd människor skulle kunna producera vad de producerar på en bråkdel av tiden – vad händer då? Jo – alla som lever av ersättning för nerlagd tid drabbas. Får minskade intäkter. Samhället stagnerar. Människor hamnar i utanförskap.
Och så kan vi inte ha det. Effektivitet är enbart önskvärt som en målsättning, och som ett slagträ. Man kan säga att hotet om effektivisering är vad som räknas. Själva den inneboende potentialen. Ty inför hotet att bli bortrationaliserade kan människor fortsätta vandra över varandras döda kroppar för att bibehålla det egna innanförskapet.
Innanförskap? Jo, vi får väl kalla det så. Föreställ dig ett lägenhetshus. Tre våningar, fyra uppgångar. Tre lägenheter per våningsplan. 36 lägenheter inalles. I snitt 1.5 person per lägenhet. 54 människor. Hur många av dessa människor känner varandra? Hur ofta gör de något tillsammans? Hur många av dem har ett jobb? Hur många lever under pengarnas makt? Och hur många är tillfreds med livet och sig själva?
Vad jag försöker säga är att innanförskapet – utanförskapets motsats – innebär att man är en miserabel slav under penningen, främjad från mänsklig kontakt, fast i rädslor och injicerade aggressioner i en miljö skapad för att främja människor från varandra i små celler, staplade på varandra med maximal ljudisolering och strategiskt placerade konflikthärdar.
Ett mycket effektivt sätt att bygga bostäder, förresten.
Nej, gott folk. Vi kan bättre än så här. Det vet vi – allihop. Det är därför innanförskapet är så smärtsamt. Smärtan har ett syfte - att bulta människan gul och blå med självinsikt. Inte förrän man accepterar sig själv kan man lämna spelet. Och då är inte utanförskap längre ett begrepp. Då kallas det suveränitet. Personlig suveränitet. Återerövrad och obeveklig.
Hur? Berör andra så berör de dig tillbaka. Dra en vits i ICA-kassan. Den som blänger på dig och inte vågar svara på din lekinvit dömer inte dig, han dömer sig själv. Åt den som lyser upp och svarar har du givit en gåva. En gåva av mänsklig närvaro och lekfullhet som sprider sig som en löpeld. Vår utmaning. Vår uppgift. Och - vårt förbannade ansvar.
Når dessa marknaden? Nej, givetvis inte. Ty effektivitet är inte vad marknaden söker. Låt oss begrunda vad effektivitet egentligen skulle innebära. Om samma mängd människor skulle kunna producera vad de producerar på en bråkdel av tiden – vad händer då? Jo – alla som lever av ersättning för nerlagd tid drabbas. Får minskade intäkter. Samhället stagnerar. Människor hamnar i utanförskap.
Och så kan vi inte ha det. Effektivitet är enbart önskvärt som en målsättning, och som ett slagträ. Man kan säga att hotet om effektivisering är vad som räknas. Själva den inneboende potentialen. Ty inför hotet att bli bortrationaliserade kan människor fortsätta vandra över varandras döda kroppar för att bibehålla det egna innanförskapet.
Innanförskap? Jo, vi får väl kalla det så. Föreställ dig ett lägenhetshus. Tre våningar, fyra uppgångar. Tre lägenheter per våningsplan. 36 lägenheter inalles. I snitt 1.5 person per lägenhet. 54 människor. Hur många av dessa människor känner varandra? Hur ofta gör de något tillsammans? Hur många av dem har ett jobb? Hur många lever under pengarnas makt? Och hur många är tillfreds med livet och sig själva?
Vad jag försöker säga är att innanförskapet – utanförskapets motsats – innebär att man är en miserabel slav under penningen, främjad från mänsklig kontakt, fast i rädslor och injicerade aggressioner i en miljö skapad för att främja människor från varandra i små celler, staplade på varandra med maximal ljudisolering och strategiskt placerade konflikthärdar.
Ett mycket effektivt sätt att bygga bostäder, förresten.
Nej, gott folk. Vi kan bättre än så här. Det vet vi – allihop. Det är därför innanförskapet är så smärtsamt. Smärtan har ett syfte - att bulta människan gul och blå med självinsikt. Inte förrän man accepterar sig själv kan man lämna spelet. Och då är inte utanförskap längre ett begrepp. Då kallas det suveränitet. Personlig suveränitet. Återerövrad och obeveklig.
Hur? Berör andra så berör de dig tillbaka. Dra en vits i ICA-kassan. Den som blänger på dig och inte vågar svara på din lekinvit dömer inte dig, han dömer sig själv. Åt den som lyser upp och svarar har du givit en gåva. En gåva av mänsklig närvaro och lekfullhet som sprider sig som en löpeld. Vår utmaning. Vår uppgift. Och - vårt förbannade ansvar.
tisdag 10 januari 2012
Om att växa
Gårdagens tanke levde vidare i sinnet. Vad är att växa? Som människa. Som själ. Eller som träd, grönsak eller tanke för den delen. Det finns en mekanism inom oss, ett slags attraktion eller rentav romantik.
Dragningskraften till det nya. Från det gamla, komplicerade, felaktiga – till det nya, riktiga, obesudlade. Att gå vidare in i ett nytt, rent rum för tankar utan ifrågasättanden och inneboende motsägelser.
Är vi det vi är just nu eller är vi allt vi någonsin varit till och med nu? Är trädet den yttersta årsringen och det nyaste skottet eller är det en sagolik fraktal skapelse med solid stam?
Ungefär samma hänförande känsla som att kliva in i ett helt nybyggt hus och slå sig ner på toaletten med vetskap av att ingen lagt en kabel där förut. För att inte tala om att sätta sig bakom ratten på en helt ny bil. Andas in lackångorna och glida fram mot den första repan i glänsande, obesudlad lackskrud.
Nya saker är alltid enklare. Lätta att hantera. Den nya bilen har inga fel. Huset likaså – och de kommer med garantier utifallatt. Den nya tanken är som ett nyfött barn – oskyldigt, ovetande och helt utan dömande kring sin egen genomförbarhet. För att inte tala om nya människor – då kan jag själv också förnyas.
Kanske är det därför vi så gärna vill ha nytt. För att vi upplever att det vi har är för krångligt. Bromsarna gnisslar. Vännerna vet att man inte är så skarp som man vill att de ska tro. Ungen har växt upp och lärt sig att svära. Fasaden behöver målas om. Inget enkelt alls. Inget orört tillstånd av möjlig jungfrulig förälskelse.
Den där romantiken är nog ganska viktig. Hur många förälskelser är just bara förälskelser och när den väl faller står parterna öga mot öga med sådana de i sin spirande romantik målat om till någon helt annan? Det kan kanske inte alltid bli rätt från början, givetvis. Men det hindrar oss inte från att hoppas, tro och kanske till och med intala oss det.
Och där någonstans finns vi ju själva hela tiden. Jaget. Jag är sådan och sådan. Ser mig själv men kanske främst mina spegelbilder. I andras omdömen, hantering och upplevda attraktion. Jag ser mig själv genom andra, precis som alla andra. Jag behöver andra för att inse vem jag är – åtminstone till en viss nästan magisk gräns, men det är en annan historia.
För när jag växer, erövrar en ny färdighet, tänker en ny tanke, utvecklas eller vinner framgångar – är jag då den jag var strax innan också eller är jag en helt ny person. Jag har upplevt det många gånger – det att jag vill gå vidare från vad jag var och bli någon helt ny. Jag har försökt, men efter en stund kommer ändå gamla delar tillbaka.
Jag är ju den jag är. Och den jag har varit. På en och samma gång. Hela tiden densamma och hela tiden i utveckling. Försöker jag stå still och hävda att ”jag ändras inte”, då förändras jag ögonblickligen. Mitt vaktande på förändringarna och mitt bekämpande av utvecklingen blir så småningom allt jag är – total förändring istället, således.
Och så är det ju många gånger – vi bestämmer oss för att inte ändra på saker. Nu jävlar är det så här. Och vips bygger vi något utanpåverk för att bevara vad som är. Förhållanden som inte fungerar är ett bra exempel – jag har lång varig erfarenhet av den saken (avsiktlig felskrivning).
Det är långtifrån ovanligt att företag som kommer ur fritt, kreativt tänkande och i det närmaste obegränsad tillväxtpotential tar död på alla sina möjligheter i ett nafs genom att söka bringa ordning i det fruktbärande kaoset. Man organiserar bort den direkt livsuppehållande dynamiken av rädsla för att saker ska förändras.
Inte minst samhällen lider av samma fenomen. Tydligast är kanske det relativt unga nybyggarlandet USA där idealister för inte mer än ett par historiska ögonblick sedan skapade en fri stat bortom storfinansens och de europeiska stormakternas räckvidd. Trodde man, i alla fall. Eller trodde i alla fall några…
Nu, ett par hundra år senare är nämnda nation världsmästare i att avskaffa fri- och rättigheter för att slå vakt om den demokrati, de fri- och rättigheter på vars grundval nationen bildades. Ett praktexempel på vad som händer när man bestämmer sig för att beskydda något istället för att utveckla det.
Ju mer vi kämpar för att konservera sakers tillstånd desto värre blir det. Ganska naturligt egentligen. Livet är så underbart konstruerat att det hjälper oss tillrätta i varje ögonblick. Om vi slåss för att bibehålla och konservera sådant som är menat för ett större öde då slår livet tillbaka. Tills vi förstår.
Och med oss själva, då. När vi växer. När vi utvecklas från ett stadium till ett annat – i stort och smått. När man till exempel åkte upp ett pinnhål på jobbet. Var det inte väldigt frestande att dagen efter haka på sig en snygg sidenslirre och kostym för att visa att man inte längre var samma människa?
Jag har gjort misstaget om och om igen. Jag har trott att jag kan gå vidare ifrån mig själv utan att ta i beaktande vem jag var och vart jag kom ifrån. Den mest smärtsamma episoden var när jag lämnade min familj som 15-åring. Jag skyllde dem för allt som var fel och försvann.
Kvar lämnade jag föräldrar och syster. De tyckte ju om mig precis som jag var. Det var bara det att jag inte gjorde det. Varför? Eftersom jag tolkade mig genom andras reaktioner på mig och eftersom de tidiga skolårens mobbing inte riktigt kunde släppa taget om mig i den lilla orten. Så jag drog.
Och hur många gånger drar vi inte? Det är nog sunt – just då. Men vi kommer alltid tillbaka på något sätt. Och i mitt fall tog det i runda slängar 20 år den där gången. En lång gång, men en mycket lärorik sådan. Det kallas floskelmässigt att hitta sig själv men det är faktiskt ett ganska träffande uttryck. Ibland får man leta ordentligt.
Jag försökte verkligen den där gången att lämna mig själv och träda in i ett nytt liv. Att tänka rätt. Att leva logiskt och kallt. Mitt liv förvandlades till ett känslokallt fängelse fyllt at ytterst få människor. Kalla, omogna och mycket små människor – det ser jag nu. Men då lockade de med sitt annorlunda och i min mening nyktra sätt att se på saker.
Allteftersom tiden gick började jag emellertid känna att det inte riktigt var så där hundraprocentigt. Jag kom med en massa galna idéer och fick känna på hur det var att vara oliktänkande bland de djupast indoktrinerade – de som lever i panisk rädsla för fritt tänkande och förbehållslös kärlek. De som är utbildade ända in i själen. Sovande.
Jag fann snart sätt att kompensera dessa tillkortakommanden. Sakta men säkert byggde jag upp små, hanterliga dubbelliv. Affär efter affär. Lögn efter lögn. Jag blev expert på att ljuga och skakade på något sätt fram tid som inte fanns att ha som mina egna små oaser i en känslomässig öken. Tankemässigt jobbade jag. Gav den fria tanken utlopp i karriärens form. Brände mig för att sälja röken och dess hallucinogena egenskaper under benämningen kreativitet.
När så kapitlet så småningom närmade sig sitt slut var jag precis som minestronesoppa kokad på tretumsspik. Rörig, kokande, men också väldigt hård. Jag hade bestämt mig för att inte ändra på något. Det skulle vara att se alltihop vara förgäves. Jag ville inte ompröva det ställningstagande jag gjort i att bli någon annan för då mycket länge sedan.
Så jag kämpade. Och såg ju vad jag höll på med. Jag gjorde så mycket dumt att jag började förakta mig själv. Men det fick mig samtidigt att känna mig levande och äkta. Närvarande. För i mina små bubblor kunde jag ju vara mig själv. Och utvecklas. De små bubblorna fylldes av min luft och började trycka på.
Det är först i efterhand som jag kan se att jag inuti det liv jag skapade för att ta avstånd från mig själv baserat på vad jag trodde att andra trodde om mig skapade små isolerade celler där jag kunde vara mig själv och inget annat. Man kan nog säga att jag hittade mig själv just där – i en bubbla inuti en bubbla. Knappt hade jag hunnit begripa det så stod hon där, den jag alltid drömt om.
Och i och med henne förändrades allt raskt. Bubblor sprack och ramar förlorade all relevans. Lögnen nedmonterades och källsorterades. Nu, med lite perspektiv på vad som hände och på vad de nästan 20 årens läroperiod innebar måste jag säga att alltihop verkligen var oerhört nödvändigt. Men jag kan inte förneka att det har hänt. Och att det var jag inuti såväl den stora som de små bubblorna.
Jag ser ju hur jag försökt vara någon annan än jag är med sådan obotlig målmedvetenhet. Jag ser hur det skadat mig och mina närmaste. Men jag ser med knivskarp tydlighet att det varit absolut nödvändigt för att jag ska förstå vem jag själv är.
För jag är ju den jag är inklusive allt jag gjort oavsett om jag gjort det för att definiera min motpol eller som uttryck för mina drömmar, tankar eller önskningar. Jag formas hela tiden och kanske är det så att jag – precis som alla andra – formar mig själv.
För när vi hävdar att andra formar oss – är det inte så att vi i själva verket låter dem forma oss? Att vi upplåter oss själva som del i någon annans spel för att vi vill vara med och spela. För att vi behöver det, helt enkelt. Och för att vi inte på egen hand kan arrangera den skala spelet kräver.
Om vi lär nytt på bekostnad av det vi redan visste – om vi av nyhetsromantiska skäl kastar ut vad vi hade med oss till förmån för det nya, förbättrade – vad blir vi då? Rotlösa löv för vinden att så småningom förmultna och bli en del av jordens näring, kanske.
Om vi vore träd och bara låter det som är nytt vara en del av oss, då blir trädet aldrig större än ett litet skott. Men om vi lär oss att se relevansen i det som redan fanns. I stammen, grenverket, löven och de döende grenarna. Då blir vi hela, mäktiga, imponerande organismer.
För nyckeln till att leva ett meningsfullt liv är att kunna hjälpa andra, den saken tvivlar jag inte ett ögonblick på, även om jag hela tiden ser att utgångspunkten får nya dimensioner. Och precis som att hjälpa andra också är att hjälpa sig själv så är det omistligt viktigt att man behöver känna sig själv för att kunna hjälpa andra.
Varför? Eftersom annars blir hjälpandet av andra inget annat än en flykt – ett projicerande. Det kan vara en väg till självkännedom givetvis. Men det kan också vara ett rättfärdigande till att slippa växa själv. Faktiskt. Hur politiskt korrekt slagordet för flykten än må vara.
Och nyckeln för att hitta sig själv är att acceptera sig själv. Nyckeln till att acceptera den man är att acceptera den man varit i en enda obruten cykel. Förnekar man att nuläget är summan av konsekvenserna och deras uppkomst kommer man aldrig någon stans utan får smaka på livets ibland ganska hårdhänta korrigeringsmetoder. (Vilket ju också kan vara en del av dess mening.)
Och det gäller inte bara individen - det gäller familjer, grupper, företag, samhällen, länder, kontinenter, unioner och världar. Den inneboende drivkraften är att finna sig själv, hjälpa andra och finna frid med allt som är. Och hur långt därifrån man än kan tycka att världen är så är den ju det av en anledning.
Vi – världen – vet vad vi strävar efter. Men vi kan inte se magnituden av det underbara i vad det är vi strävar efter utan att ha sett dess motsats. Så bildas denna motbild, denna värld vi lever i, enbart med syftet att vi ska förstå. Att vi ska få klarhet och motivation genom att skåda vad vi är i motsatsens skepnad. Och precis närsomhelst nu bestämmer vi oss – tillsammans – för att vi tittat färdigt på den bilden. Ohyggligt läckert.
OK. Det blev ett lite väl långt inlägg detta. Och kanske inte så där vansinnigt begripligt eller givande för ögonblicket. Men det har varit dagens tanke och jag skulle tro att den både som läst och skriven kan mogna över tiden. För förändringen är det enda vi kan vara helt säkra på. Jag hade förutsatt mig att inte skriva komplicerat eller långt i år. Men jag är lång och ibland lite invecklad och jag antar att det inte går att göra så mycket åt ;-)
Dragningskraften till det nya. Från det gamla, komplicerade, felaktiga – till det nya, riktiga, obesudlade. Att gå vidare in i ett nytt, rent rum för tankar utan ifrågasättanden och inneboende motsägelser.
Är vi det vi är just nu eller är vi allt vi någonsin varit till och med nu? Är trädet den yttersta årsringen och det nyaste skottet eller är det en sagolik fraktal skapelse med solid stam?
Ungefär samma hänförande känsla som att kliva in i ett helt nybyggt hus och slå sig ner på toaletten med vetskap av att ingen lagt en kabel där förut. För att inte tala om att sätta sig bakom ratten på en helt ny bil. Andas in lackångorna och glida fram mot den första repan i glänsande, obesudlad lackskrud.
Nya saker är alltid enklare. Lätta att hantera. Den nya bilen har inga fel. Huset likaså – och de kommer med garantier utifallatt. Den nya tanken är som ett nyfött barn – oskyldigt, ovetande och helt utan dömande kring sin egen genomförbarhet. För att inte tala om nya människor – då kan jag själv också förnyas.
Kanske är det därför vi så gärna vill ha nytt. För att vi upplever att det vi har är för krångligt. Bromsarna gnisslar. Vännerna vet att man inte är så skarp som man vill att de ska tro. Ungen har växt upp och lärt sig att svära. Fasaden behöver målas om. Inget enkelt alls. Inget orört tillstånd av möjlig jungfrulig förälskelse.
Den där romantiken är nog ganska viktig. Hur många förälskelser är just bara förälskelser och när den väl faller står parterna öga mot öga med sådana de i sin spirande romantik målat om till någon helt annan? Det kan kanske inte alltid bli rätt från början, givetvis. Men det hindrar oss inte från att hoppas, tro och kanske till och med intala oss det.
Och där någonstans finns vi ju själva hela tiden. Jaget. Jag är sådan och sådan. Ser mig själv men kanske främst mina spegelbilder. I andras omdömen, hantering och upplevda attraktion. Jag ser mig själv genom andra, precis som alla andra. Jag behöver andra för att inse vem jag är – åtminstone till en viss nästan magisk gräns, men det är en annan historia.
För när jag växer, erövrar en ny färdighet, tänker en ny tanke, utvecklas eller vinner framgångar – är jag då den jag var strax innan också eller är jag en helt ny person. Jag har upplevt det många gånger – det att jag vill gå vidare från vad jag var och bli någon helt ny. Jag har försökt, men efter en stund kommer ändå gamla delar tillbaka.
Jag är ju den jag är. Och den jag har varit. På en och samma gång. Hela tiden densamma och hela tiden i utveckling. Försöker jag stå still och hävda att ”jag ändras inte”, då förändras jag ögonblickligen. Mitt vaktande på förändringarna och mitt bekämpande av utvecklingen blir så småningom allt jag är – total förändring istället, således.
Och så är det ju många gånger – vi bestämmer oss för att inte ändra på saker. Nu jävlar är det så här. Och vips bygger vi något utanpåverk för att bevara vad som är. Förhållanden som inte fungerar är ett bra exempel – jag har lång varig erfarenhet av den saken (avsiktlig felskrivning).
Det är långtifrån ovanligt att företag som kommer ur fritt, kreativt tänkande och i det närmaste obegränsad tillväxtpotential tar död på alla sina möjligheter i ett nafs genom att söka bringa ordning i det fruktbärande kaoset. Man organiserar bort den direkt livsuppehållande dynamiken av rädsla för att saker ska förändras.
Inte minst samhällen lider av samma fenomen. Tydligast är kanske det relativt unga nybyggarlandet USA där idealister för inte mer än ett par historiska ögonblick sedan skapade en fri stat bortom storfinansens och de europeiska stormakternas räckvidd. Trodde man, i alla fall. Eller trodde i alla fall några…
Nu, ett par hundra år senare är nämnda nation världsmästare i att avskaffa fri- och rättigheter för att slå vakt om den demokrati, de fri- och rättigheter på vars grundval nationen bildades. Ett praktexempel på vad som händer när man bestämmer sig för att beskydda något istället för att utveckla det.
Ju mer vi kämpar för att konservera sakers tillstånd desto värre blir det. Ganska naturligt egentligen. Livet är så underbart konstruerat att det hjälper oss tillrätta i varje ögonblick. Om vi slåss för att bibehålla och konservera sådant som är menat för ett större öde då slår livet tillbaka. Tills vi förstår.
Och med oss själva, då. När vi växer. När vi utvecklas från ett stadium till ett annat – i stort och smått. När man till exempel åkte upp ett pinnhål på jobbet. Var det inte väldigt frestande att dagen efter haka på sig en snygg sidenslirre och kostym för att visa att man inte längre var samma människa?
Jag har gjort misstaget om och om igen. Jag har trott att jag kan gå vidare ifrån mig själv utan att ta i beaktande vem jag var och vart jag kom ifrån. Den mest smärtsamma episoden var när jag lämnade min familj som 15-åring. Jag skyllde dem för allt som var fel och försvann.
Kvar lämnade jag föräldrar och syster. De tyckte ju om mig precis som jag var. Det var bara det att jag inte gjorde det. Varför? Eftersom jag tolkade mig genom andras reaktioner på mig och eftersom de tidiga skolårens mobbing inte riktigt kunde släppa taget om mig i den lilla orten. Så jag drog.
Och hur många gånger drar vi inte? Det är nog sunt – just då. Men vi kommer alltid tillbaka på något sätt. Och i mitt fall tog det i runda slängar 20 år den där gången. En lång gång, men en mycket lärorik sådan. Det kallas floskelmässigt att hitta sig själv men det är faktiskt ett ganska träffande uttryck. Ibland får man leta ordentligt.
Jag försökte verkligen den där gången att lämna mig själv och träda in i ett nytt liv. Att tänka rätt. Att leva logiskt och kallt. Mitt liv förvandlades till ett känslokallt fängelse fyllt at ytterst få människor. Kalla, omogna och mycket små människor – det ser jag nu. Men då lockade de med sitt annorlunda och i min mening nyktra sätt att se på saker.
Allteftersom tiden gick började jag emellertid känna att det inte riktigt var så där hundraprocentigt. Jag kom med en massa galna idéer och fick känna på hur det var att vara oliktänkande bland de djupast indoktrinerade – de som lever i panisk rädsla för fritt tänkande och förbehållslös kärlek. De som är utbildade ända in i själen. Sovande.
Jag fann snart sätt att kompensera dessa tillkortakommanden. Sakta men säkert byggde jag upp små, hanterliga dubbelliv. Affär efter affär. Lögn efter lögn. Jag blev expert på att ljuga och skakade på något sätt fram tid som inte fanns att ha som mina egna små oaser i en känslomässig öken. Tankemässigt jobbade jag. Gav den fria tanken utlopp i karriärens form. Brände mig för att sälja röken och dess hallucinogena egenskaper under benämningen kreativitet.
När så kapitlet så småningom närmade sig sitt slut var jag precis som minestronesoppa kokad på tretumsspik. Rörig, kokande, men också väldigt hård. Jag hade bestämt mig för att inte ändra på något. Det skulle vara att se alltihop vara förgäves. Jag ville inte ompröva det ställningstagande jag gjort i att bli någon annan för då mycket länge sedan.
Så jag kämpade. Och såg ju vad jag höll på med. Jag gjorde så mycket dumt att jag började förakta mig själv. Men det fick mig samtidigt att känna mig levande och äkta. Närvarande. För i mina små bubblor kunde jag ju vara mig själv. Och utvecklas. De små bubblorna fylldes av min luft och började trycka på.
Det är först i efterhand som jag kan se att jag inuti det liv jag skapade för att ta avstånd från mig själv baserat på vad jag trodde att andra trodde om mig skapade små isolerade celler där jag kunde vara mig själv och inget annat. Man kan nog säga att jag hittade mig själv just där – i en bubbla inuti en bubbla. Knappt hade jag hunnit begripa det så stod hon där, den jag alltid drömt om.
Och i och med henne förändrades allt raskt. Bubblor sprack och ramar förlorade all relevans. Lögnen nedmonterades och källsorterades. Nu, med lite perspektiv på vad som hände och på vad de nästan 20 årens läroperiod innebar måste jag säga att alltihop verkligen var oerhört nödvändigt. Men jag kan inte förneka att det har hänt. Och att det var jag inuti såväl den stora som de små bubblorna.
Jag ser ju hur jag försökt vara någon annan än jag är med sådan obotlig målmedvetenhet. Jag ser hur det skadat mig och mina närmaste. Men jag ser med knivskarp tydlighet att det varit absolut nödvändigt för att jag ska förstå vem jag själv är.
För jag är ju den jag är inklusive allt jag gjort oavsett om jag gjort det för att definiera min motpol eller som uttryck för mina drömmar, tankar eller önskningar. Jag formas hela tiden och kanske är det så att jag – precis som alla andra – formar mig själv.
För när vi hävdar att andra formar oss – är det inte så att vi i själva verket låter dem forma oss? Att vi upplåter oss själva som del i någon annans spel för att vi vill vara med och spela. För att vi behöver det, helt enkelt. Och för att vi inte på egen hand kan arrangera den skala spelet kräver.
Om vi lär nytt på bekostnad av det vi redan visste – om vi av nyhetsromantiska skäl kastar ut vad vi hade med oss till förmån för det nya, förbättrade – vad blir vi då? Rotlösa löv för vinden att så småningom förmultna och bli en del av jordens näring, kanske.
Om vi vore träd och bara låter det som är nytt vara en del av oss, då blir trädet aldrig större än ett litet skott. Men om vi lär oss att se relevansen i det som redan fanns. I stammen, grenverket, löven och de döende grenarna. Då blir vi hela, mäktiga, imponerande organismer.
För nyckeln till att leva ett meningsfullt liv är att kunna hjälpa andra, den saken tvivlar jag inte ett ögonblick på, även om jag hela tiden ser att utgångspunkten får nya dimensioner. Och precis som att hjälpa andra också är att hjälpa sig själv så är det omistligt viktigt att man behöver känna sig själv för att kunna hjälpa andra.
Varför? Eftersom annars blir hjälpandet av andra inget annat än en flykt – ett projicerande. Det kan vara en väg till självkännedom givetvis. Men det kan också vara ett rättfärdigande till att slippa växa själv. Faktiskt. Hur politiskt korrekt slagordet för flykten än må vara.
Och nyckeln för att hitta sig själv är att acceptera sig själv. Nyckeln till att acceptera den man är att acceptera den man varit i en enda obruten cykel. Förnekar man att nuläget är summan av konsekvenserna och deras uppkomst kommer man aldrig någon stans utan får smaka på livets ibland ganska hårdhänta korrigeringsmetoder. (Vilket ju också kan vara en del av dess mening.)
Och det gäller inte bara individen - det gäller familjer, grupper, företag, samhällen, länder, kontinenter, unioner och världar. Den inneboende drivkraften är att finna sig själv, hjälpa andra och finna frid med allt som är. Och hur långt därifrån man än kan tycka att världen är så är den ju det av en anledning.
Vi – världen – vet vad vi strävar efter. Men vi kan inte se magnituden av det underbara i vad det är vi strävar efter utan att ha sett dess motsats. Så bildas denna motbild, denna värld vi lever i, enbart med syftet att vi ska förstå. Att vi ska få klarhet och motivation genom att skåda vad vi är i motsatsens skepnad. Och precis närsomhelst nu bestämmer vi oss – tillsammans – för att vi tittat färdigt på den bilden. Ohyggligt läckert.
OK. Det blev ett lite väl långt inlägg detta. Och kanske inte så där vansinnigt begripligt eller givande för ögonblicket. Men det har varit dagens tanke och jag skulle tro att den både som läst och skriven kan mogna över tiden. För förändringen är det enda vi kan vara helt säkra på. Jag hade förutsatt mig att inte skriva komplicerat eller långt i år. Men jag är lång och ibland lite invecklad och jag antar att det inte går att göra så mycket åt ;-)
måndag 9 januari 2012
Att bli vuxen...
Det blir extra tydligt dagar som denna då skolan ska till att börja igen, precis i slutet av ett långt lov. Det blir tydligt vad som händer med barn som inte väcks ur sin nattsömn utan i veckor fått följa sin naturliga rytm. Som inte tvingas räcka upp händerna innan man tar till orda utan kan släppa fram spontaniteten utan förbehåll.
Det går så fort för sinnet att återfå balansen. Ett helt läsår av malande av intuitionens kraft genom skolan för auktoriteternas bevarande går ut kroppen på några veckor. Det är lovande mätetal tvivelsutan. För när vi allihop väl väljer att kliva av cirkusen så återhämtar vi oss nästan omedelbart.
Återhämta, förresten – det kanske är fel uttryckt. I och med att generation efter generation dövats ner på det här sättet så handlar det om att återerövra för oss nu levande helt okänd mänsklig potential. Vi som fått lära oss att folk bara är osams, att främlingar är farliga och att livet syftar till att tjäna penningen. Fan vad kul det ska bli.
Jullovskillen bär också vittnesbörd om en liten men väsentlig skillnad. I lovets lugn är det inte lika viktigt att distansiera sig mot sådant som mindre barn håller på med. Det är inte lika viktigt att visa sig alltmer vuxen utan jaget tillåter sig att vara barn hela vägen hela tiden istället för att slåss med att förakta vad man var i går.
Där bor något viktigt, tror jag. I att kunna se tillbaka på sig själv och inse att allt jag ser faktiskt är jag, inte bara det jag just nu är utan också vad jag varit samt, för all del, vad jag kommer att bli. Om vi tvingar oss själva att lämna barnet bakom oss när vi blir vuxna tappar vi hela nyckeln till livets glädje.
I stället fastnar vi i vuxenfällan. Vi får var sin ask med livspussel. Omslaget föreställer ett ouppnåeligt ideal att sträva mot. Vi får emellertid själva upptäcka att endast ett fåtal av de tvåtusen bitarna faktiskt passar ihop och när man väl bytt bitar med andra i årtionden för att försöka lägga något så är motivet något helt annat.
Det är nämligen bara de spegelblanka bitarna som passar, de andra är istoppade bara för att jävlas och hålla våra sinnen sysselsatta. Så när vi väl ser oss själva i spegelpusslet kan det ha gått en god stund. Men det gör inget, för vi återhämtar oss som sagt väldigt fort.
Det går så fort för sinnet att återfå balansen. Ett helt läsår av malande av intuitionens kraft genom skolan för auktoriteternas bevarande går ut kroppen på några veckor. Det är lovande mätetal tvivelsutan. För när vi allihop väl väljer att kliva av cirkusen så återhämtar vi oss nästan omedelbart.
Återhämta, förresten – det kanske är fel uttryckt. I och med att generation efter generation dövats ner på det här sättet så handlar det om att återerövra för oss nu levande helt okänd mänsklig potential. Vi som fått lära oss att folk bara är osams, att främlingar är farliga och att livet syftar till att tjäna penningen. Fan vad kul det ska bli.
Jullovskillen bär också vittnesbörd om en liten men väsentlig skillnad. I lovets lugn är det inte lika viktigt att distansiera sig mot sådant som mindre barn håller på med. Det är inte lika viktigt att visa sig alltmer vuxen utan jaget tillåter sig att vara barn hela vägen hela tiden istället för att slåss med att förakta vad man var i går.
Där bor något viktigt, tror jag. I att kunna se tillbaka på sig själv och inse att allt jag ser faktiskt är jag, inte bara det jag just nu är utan också vad jag varit samt, för all del, vad jag kommer att bli. Om vi tvingar oss själva att lämna barnet bakom oss när vi blir vuxna tappar vi hela nyckeln till livets glädje.
I stället fastnar vi i vuxenfällan. Vi får var sin ask med livspussel. Omslaget föreställer ett ouppnåeligt ideal att sträva mot. Vi får emellertid själva upptäcka att endast ett fåtal av de tvåtusen bitarna faktiskt passar ihop och när man väl bytt bitar med andra i årtionden för att försöka lägga något så är motivet något helt annat.
Det är nämligen bara de spegelblanka bitarna som passar, de andra är istoppade bara för att jävlas och hålla våra sinnen sysselsatta. Så när vi väl ser oss själva i spegelpusslet kan det ha gått en god stund. Men det gör inget, för vi återhämtar oss som sagt väldigt fort.
söndag 8 januari 2012
Om att känna människor
Jag har haft förmånen att få lite större emotionell spännvidd i mitt liv de senaste åren. Från att ha levt i en liten låda av självbegränsning i åtskilliga år kunde jag efter att ha bråkat mig fram till den lysande kärleken och funnit svaret på alla mina tystnader i hennes släppa ut mig själv ur lådan för lite drygt tre år sedan.
Plötsligt blev det möjligt att börja plocka med alla de saker jag hållit för mig själv. Tankar, funderingar, iakttagelser och inte minst känslan kring hur saker egentligen förhåller sig. Succesivt kunde jag lägga ner hela teatern. Jag slutade bit för bit att vara någon annan än mig själv och fann gensvaret i min omgivning förbluffande positivt.
Så dök dödskavalkaden upp på livets arena och jag antar att det första riktigt berörande dödsfallet som vuxen blev som det blev av en anledning. Farsan dog snabbt och utan att ha behövt begränsa sitt liv i någon större omfattning. Han hade varit rejält sjuk en tid. Jag vet att han visste och att han valde sättet för sin sorti helt själv.
Jag saknar honom, givetvis. Men hans sätt att lämna livet var lika positivt och livsbejakande som hans sätt att leva det och hur det än var lyckades jag inte bli så där vanvettigt bestört ledsen över detta fall av döden. Jag var (och är) ju i grunden fullkomligt lycklig över allt som hänt i livet och hade kanske inte det erforderliga ”sorgekapitalet” för att iscensätta en verklig sorgemanifestation.
När döden började komma på regelbundna besök formades ett slags mönstersyn. Jag insåg att jag kunde fortsätta att vara lycklig men samtidigt se människor runtomkring fullkomligt bryta ihop av sorg inför mer eller mindre avlägsna bortgångar. Och inte bara dödsfall, jag såg människor som faktiskt hittade anledningar till ledsamhet i vardagligheter.
Folk som vadade runt i ett töcken av ledsamhet, bärandes en osynlig börda, brottandes med sina monster. Många beklagade sig. Satte sig här och puffade ur lite ur sin negativa tryckkokare. Jag tyckte det var märkligt. Allrahelst efter att min fru också kommit upp på dödsfallsbanan. Vi satt här, relativt glada i hågen trots döda fäder och annat och ser människor nästan gå under av småsaker de ur en viss betraktelsevinkel faktiskt kan anses ha varit upphov till själva.
Jag började skärma av mig från dem. Fnös lite åt alla småsaker som grusade omvärldens alla själar. Det blev tyst och lugnt. Föraktet växte. Fnysandet fick ta sin tid. Och så småningom blev det lite enahanda. OK. Folk har bekymmer. Bekymren formar dem. Jag är inget undantag utan ett direkt resultat av vad jag utsatt mig för genom livet.
Jag har haft förmånen att få vara mig själv fullt ut – hur många får det egentligen? Eller får och får, jag har ju haft den friheten hela tiden men inte förrän jag träffade henne som faktiskt ser mig exakt för den jag är kunde jag verkligen släppa ut mig själv ur buren. Och då kan man ju fundera… Är det kanske så för flera?
Kan det vara så att man måste bli igenkänd bakom sina krusiduller för att mäkta leva i full uppriktighet? Jomenvisst kan det väl det! Och efter en stunds iakttagande blir det ju lättare och lättare att se vart knutarna sitter hos folk. Och istället för att gå och gömma sig inför deras brottningsmatch med sig själva och den tillsynes negativa energi det alstrar – kan man kanske hjälpa till?
Jag tror det. I allra högsta grad. Inte genom att sticka pekfingrar i ögonen på dem och skriva på deras näsor vad de ska göra utan genom att bestämma sig för att se det där som behöver ses för att man ska våga släppa sig själv fri. Människor blir inte trevligare än man låter dem bli. Kanske är det just det där ögonblicket av insikt av att någon annan ser mig utan krav som är var och ens personliga vändpunkt.
I så fall är det ju inte så mycket snack om vad som behöver göras här i världen. Ut och kika. Så tar vi och vänder skutan människa för människa. Värld för värld.
Plötsligt blev det möjligt att börja plocka med alla de saker jag hållit för mig själv. Tankar, funderingar, iakttagelser och inte minst känslan kring hur saker egentligen förhåller sig. Succesivt kunde jag lägga ner hela teatern. Jag slutade bit för bit att vara någon annan än mig själv och fann gensvaret i min omgivning förbluffande positivt.
Så dök dödskavalkaden upp på livets arena och jag antar att det första riktigt berörande dödsfallet som vuxen blev som det blev av en anledning. Farsan dog snabbt och utan att ha behövt begränsa sitt liv i någon större omfattning. Han hade varit rejält sjuk en tid. Jag vet att han visste och att han valde sättet för sin sorti helt själv.
Jag saknar honom, givetvis. Men hans sätt att lämna livet var lika positivt och livsbejakande som hans sätt att leva det och hur det än var lyckades jag inte bli så där vanvettigt bestört ledsen över detta fall av döden. Jag var (och är) ju i grunden fullkomligt lycklig över allt som hänt i livet och hade kanske inte det erforderliga ”sorgekapitalet” för att iscensätta en verklig sorgemanifestation.
När döden började komma på regelbundna besök formades ett slags mönstersyn. Jag insåg att jag kunde fortsätta att vara lycklig men samtidigt se människor runtomkring fullkomligt bryta ihop av sorg inför mer eller mindre avlägsna bortgångar. Och inte bara dödsfall, jag såg människor som faktiskt hittade anledningar till ledsamhet i vardagligheter.
Folk som vadade runt i ett töcken av ledsamhet, bärandes en osynlig börda, brottandes med sina monster. Många beklagade sig. Satte sig här och puffade ur lite ur sin negativa tryckkokare. Jag tyckte det var märkligt. Allrahelst efter att min fru också kommit upp på dödsfallsbanan. Vi satt här, relativt glada i hågen trots döda fäder och annat och ser människor nästan gå under av småsaker de ur en viss betraktelsevinkel faktiskt kan anses ha varit upphov till själva.
Jag började skärma av mig från dem. Fnös lite åt alla småsaker som grusade omvärldens alla själar. Det blev tyst och lugnt. Föraktet växte. Fnysandet fick ta sin tid. Och så småningom blev det lite enahanda. OK. Folk har bekymmer. Bekymren formar dem. Jag är inget undantag utan ett direkt resultat av vad jag utsatt mig för genom livet.
Jag har haft förmånen att få vara mig själv fullt ut – hur många får det egentligen? Eller får och får, jag har ju haft den friheten hela tiden men inte förrän jag träffade henne som faktiskt ser mig exakt för den jag är kunde jag verkligen släppa ut mig själv ur buren. Och då kan man ju fundera… Är det kanske så för flera?
Kan det vara så att man måste bli igenkänd bakom sina krusiduller för att mäkta leva i full uppriktighet? Jomenvisst kan det väl det! Och efter en stunds iakttagande blir det ju lättare och lättare att se vart knutarna sitter hos folk. Och istället för att gå och gömma sig inför deras brottningsmatch med sig själva och den tillsynes negativa energi det alstrar – kan man kanske hjälpa till?
Jag tror det. I allra högsta grad. Inte genom att sticka pekfingrar i ögonen på dem och skriva på deras näsor vad de ska göra utan genom att bestämma sig för att se det där som behöver ses för att man ska våga släppa sig själv fri. Människor blir inte trevligare än man låter dem bli. Kanske är det just det där ögonblicket av insikt av att någon annan ser mig utan krav som är var och ens personliga vändpunkt.
I så fall är det ju inte så mycket snack om vad som behöver göras här i världen. Ut och kika. Så tar vi och vänder skutan människa för människa. Värld för värld.
torsdag 5 januari 2012
Hur man iscensätter en apokalyps
Det är nog inte så svårt att skapa en fejkad apokalyps, egentligen. Människan har ett antal mycket användbara egenskaper. Rätt spelad blir mänskligheten en verklig del i ett tillverkat skeende. Eller kanske ännu effektivare – rätt spelad blir mänskligheten sitt eget lidandes ursprung. Och tvärtom.
Mönstersynen
Den där färdigheten vi har att se mönster. Att skapa oss en bild av en helhet vi inte kan se baserat på ett antal små iakttagelser. Om vi belyser några punkter av ett rum så bildar sig sinnet självt en bild av rummet, likt sjöfart om natten med fyrars och sjökortets hjälp. En egenskap som gör det möjligt att tänka stort, fritt och utifrån erfarenhet, övertygelse och drömmar skapa världar i tanken och provflyga dem utan ansträngning.
Mönstersynen är emellertid också ganska lättlurad. Om vi presenteras med ett övertygande antal observationer som pekar åt ett visst håll så bildar vi oss såsmåningom en helhetsbild baserat på detta. Det blir tydligt varje dag då man ser människor leva i rädsla för varandra.
Det ondskefulla accentueras för att hålla oss isär – varför är annars tidningarna fulla av rapporter från olyckor, överfall och våldsyttringar och inte proppade med reportage från fester, vackra trädgårdar eller intervjuer med människor som brinner för något?
Genom att orkestrera händelser att belysa dem med taktfast samordning och genom att metodiskt behålla de verkliga händelserna i dunkel skapas, bibehålls och utvecklas den förledda världsbilden. Det är enkelt. Mycket, mycket enkelt. Och bilden av världen formas just genom massmedias punktbelysning till en fullkomligt felaktig helhetsbild inuti våra sinnen.
Förväntan och rädsla
För att öka effekten på mönstersynens syntes kan man använda förväntan. Om vi bygger upp förväntan hos någon för något kommer denne någon att febrilt söka efter signaler som tyder på att förväntan är på väg att införlivas. Det kan handla om julklappar för barnen om jul, om stundande snöfall för en nybliven skoterägare eller om jordens undergång för den som googlat planet x (eller sett Melancholia för den delen).
Inför elfteseptemberhändelsen sprang tydligen de amerikanska underrättelsetjänsterna på helspänn inför en hotbild som utgjordes av att flygplan skulle kapas och kraschas in i byggnader. Denna förväntan var sannolikt utformad för att få själva förloppet att sitta som en smäck när det väl inträffade. För när man förväntar sig något – på gott eller ont spelar mindre roll – så vinner sinnet något slags frid när det väl inträffar.
Förväntan kommer i många former. Om vi förväntar oss något bra, till exempel solsken på midsommar kallar vi det förhoppning. Om vi istället förväntar oss något mindre bra, till exempel att bli angripna av sjörövare eller terrorister, så kallar vi det för fruktan eller rädsla. Men dessa företeelser är olika sidor på samma mynt, för i fallet med midsommarsolen – är det inte ganska lätt att istället frukta att solen uteblir? Och i fallet med fruktan kan man ju istället hoppas att inte bli angripen.
Sedan kan man ju dra tanken vidare till det där med att vi kanske skapar oss vår verklighet genom våra tankar. Jag för min del finner det i det närmaste såsom varandes en sanning, huvudsakligen baserat på egna iakttagelser och visst experimenterande. Då kan man ju säga att man genom att skapa fruktan och falska mönsterbilder faktiskt styr de tankar som skapar verkligheten. Då snackar vi om att styra världen, inte sant?
Rimligheter och orimligheter
Om stenåldersmänniskan fått en termometer i näven med informationen ”på den här kan du se hur kallt det är” hade han nog skrattat åt oss och uttryckt sig ungefär såhär ”Uggabuggaballahoooologolongongaaaaa!” vilket på ett ungefär betyder ”jag känner ju om det är kallt, vad ska jag dra runt på den här för?”. Stenåldersmannens fråga är ju ganska relevant.
Det finns åtskilliga bekvämligheter med att ha en yttertemperaturmätare som talar om hur kallt det är utan att själv behöva uppleva kylan utan istället kunna klä på sig innan man erfar dess kraft. Men i och med att mätetal smugit sig in blir det också lättare att kontrollera mönsterbygget.
Om litar till andras iakttagelser av kylan via en överenskommen skala så kan vi ju förstå hur det måste kännas och temperaturer annorstädes blir en del av vår egen världsuppfattning, trots att vi aldrig någonsin kommer att besöka platsen i fråga. Förmedlar man sedan dessa temperaturvärden med viss gallring så skapas lätt en bild av att planeten håller på att bli allt varmare.
För att undanröja varje tvivel kan man till exempel iscensätta en kampanj över ett visst område då man skapar extremt väder. Stormar och en osedvanligt varm inledning på vintern. Inget av det där är raketvetenskap – militära instanser har sysslat med klimatpåverkanstekniker i åtskilliga årtionden.
Med en väl stadfäst oro för att klimatet ska gå över styr i botten, en via konsumismen, finansen och religionen fastlagd bild av den lilla människans skuld till allt och därigenom offermässiga otillräcklighet blir vi lättpåverkade och lättledda. Vi går på det. Vi tar in alla de punktbelysta små skapade händelserna och noggrant utvalda verkliga händelser som ”passar in i förloppet”.
Eftersom vi noggrant hålls stressade och upptagna med att tjäna pengar som skapas ur ingenting på godtycklig basis och eftersom vi så omsorgsfullt satts på att skydda varandra från den intuitiva sanningen via det drypande självförsvarsföraktet och olika sociala konstruktioner för att hålla insiktsfullheten i schack.
Det krävs kraft och mod för att våga ta in vad som egentligen händer. Att utmana sin egen inlärda bild av världen. För att inte tala om vad som krävs för att uttala den bland andra. Att sticka ut ur den sovande skocken. Men väl genomfört måste jag säga att det känns ohyggligt mycket lättare att andas.
Apokalypsdesign
Så, nu har jag inte tid att skriva mer. Jag ska skapa en apokalyps här hemma i Olsbo i natt. Jag ska ut och snacka med grannarna, tala om att det är extrema saker på gång och att en komet är på väg mot oss med svindlande hastighet. Jag kommer att sälja platser i vår jordkällare för dyra pengar.
Med alla samlade kommer jag sedan att åka runt och förse mig av alla deras dyrbarheter och spöka med traktorn runt jordkällaren så att de hör hur marken mullrar. Jag kommer att fälla träd över deras hus och skapa en sådan förödelse att de inte för ett ögonblick kommer att betvivla det inträffade.
I GD kommer vi imorgon att kunna läsa om den lokala förödelse kometen orsakat. Att jag huggit ur en ”anloppsbana” mot en sten som legat i skogen sedan istiden men som jag under natten målat i falu rödfärg och eldat varm med veden från dess fejkade landningsbana är det ingen som kommer att tänka på, för om kometen kan landa här utan varning – vem går då säker? Och så är paniken igång…
(Edit: Min hustru påpekar att en av våra grannar läser denna blogg och således inte kommer att kunna luras. Inga problem, vi låter helt enkelt henne vara med på konspirationen mot löfte om ymnig belöning, givetvis. Inget svårt alls...)
Mer för den som vill:
Mönstersynen
Den där färdigheten vi har att se mönster. Att skapa oss en bild av en helhet vi inte kan se baserat på ett antal små iakttagelser. Om vi belyser några punkter av ett rum så bildar sig sinnet självt en bild av rummet, likt sjöfart om natten med fyrars och sjökortets hjälp. En egenskap som gör det möjligt att tänka stort, fritt och utifrån erfarenhet, övertygelse och drömmar skapa världar i tanken och provflyga dem utan ansträngning.
Mönstersynen är emellertid också ganska lättlurad. Om vi presenteras med ett övertygande antal observationer som pekar åt ett visst håll så bildar vi oss såsmåningom en helhetsbild baserat på detta. Det blir tydligt varje dag då man ser människor leva i rädsla för varandra.
Det ondskefulla accentueras för att hålla oss isär – varför är annars tidningarna fulla av rapporter från olyckor, överfall och våldsyttringar och inte proppade med reportage från fester, vackra trädgårdar eller intervjuer med människor som brinner för något?
Genom att orkestrera händelser att belysa dem med taktfast samordning och genom att metodiskt behålla de verkliga händelserna i dunkel skapas, bibehålls och utvecklas den förledda världsbilden. Det är enkelt. Mycket, mycket enkelt. Och bilden av världen formas just genom massmedias punktbelysning till en fullkomligt felaktig helhetsbild inuti våra sinnen.
Förväntan och rädsla
För att öka effekten på mönstersynens syntes kan man använda förväntan. Om vi bygger upp förväntan hos någon för något kommer denne någon att febrilt söka efter signaler som tyder på att förväntan är på väg att införlivas. Det kan handla om julklappar för barnen om jul, om stundande snöfall för en nybliven skoterägare eller om jordens undergång för den som googlat planet x (eller sett Melancholia för den delen).
Inför elfteseptemberhändelsen sprang tydligen de amerikanska underrättelsetjänsterna på helspänn inför en hotbild som utgjordes av att flygplan skulle kapas och kraschas in i byggnader. Denna förväntan var sannolikt utformad för att få själva förloppet att sitta som en smäck när det väl inträffade. För när man förväntar sig något – på gott eller ont spelar mindre roll – så vinner sinnet något slags frid när det väl inträffar.
Förväntan kommer i många former. Om vi förväntar oss något bra, till exempel solsken på midsommar kallar vi det förhoppning. Om vi istället förväntar oss något mindre bra, till exempel att bli angripna av sjörövare eller terrorister, så kallar vi det för fruktan eller rädsla. Men dessa företeelser är olika sidor på samma mynt, för i fallet med midsommarsolen – är det inte ganska lätt att istället frukta att solen uteblir? Och i fallet med fruktan kan man ju istället hoppas att inte bli angripen.
Sedan kan man ju dra tanken vidare till det där med att vi kanske skapar oss vår verklighet genom våra tankar. Jag för min del finner det i det närmaste såsom varandes en sanning, huvudsakligen baserat på egna iakttagelser och visst experimenterande. Då kan man ju säga att man genom att skapa fruktan och falska mönsterbilder faktiskt styr de tankar som skapar verkligheten. Då snackar vi om att styra världen, inte sant?
Rimligheter och orimligheter
Om stenåldersmänniskan fått en termometer i näven med informationen ”på den här kan du se hur kallt det är” hade han nog skrattat åt oss och uttryckt sig ungefär såhär ”Uggabuggaballahoooologolongongaaaaa!” vilket på ett ungefär betyder ”jag känner ju om det är kallt, vad ska jag dra runt på den här för?”. Stenåldersmannens fråga är ju ganska relevant.
Det finns åtskilliga bekvämligheter med att ha en yttertemperaturmätare som talar om hur kallt det är utan att själv behöva uppleva kylan utan istället kunna klä på sig innan man erfar dess kraft. Men i och med att mätetal smugit sig in blir det också lättare att kontrollera mönsterbygget.
Om litar till andras iakttagelser av kylan via en överenskommen skala så kan vi ju förstå hur det måste kännas och temperaturer annorstädes blir en del av vår egen världsuppfattning, trots att vi aldrig någonsin kommer att besöka platsen i fråga. Förmedlar man sedan dessa temperaturvärden med viss gallring så skapas lätt en bild av att planeten håller på att bli allt varmare.
För att undanröja varje tvivel kan man till exempel iscensätta en kampanj över ett visst område då man skapar extremt väder. Stormar och en osedvanligt varm inledning på vintern. Inget av det där är raketvetenskap – militära instanser har sysslat med klimatpåverkanstekniker i åtskilliga årtionden.
Med en väl stadfäst oro för att klimatet ska gå över styr i botten, en via konsumismen, finansen och religionen fastlagd bild av den lilla människans skuld till allt och därigenom offermässiga otillräcklighet blir vi lättpåverkade och lättledda. Vi går på det. Vi tar in alla de punktbelysta små skapade händelserna och noggrant utvalda verkliga händelser som ”passar in i förloppet”.
Eftersom vi noggrant hålls stressade och upptagna med att tjäna pengar som skapas ur ingenting på godtycklig basis och eftersom vi så omsorgsfullt satts på att skydda varandra från den intuitiva sanningen via det drypande självförsvarsföraktet och olika sociala konstruktioner för att hålla insiktsfullheten i schack.
Det krävs kraft och mod för att våga ta in vad som egentligen händer. Att utmana sin egen inlärda bild av världen. För att inte tala om vad som krävs för att uttala den bland andra. Att sticka ut ur den sovande skocken. Men väl genomfört måste jag säga att det känns ohyggligt mycket lättare att andas.
Apokalypsdesign
Så, nu har jag inte tid att skriva mer. Jag ska skapa en apokalyps här hemma i Olsbo i natt. Jag ska ut och snacka med grannarna, tala om att det är extrema saker på gång och att en komet är på väg mot oss med svindlande hastighet. Jag kommer att sälja platser i vår jordkällare för dyra pengar.
Med alla samlade kommer jag sedan att åka runt och förse mig av alla deras dyrbarheter och spöka med traktorn runt jordkällaren så att de hör hur marken mullrar. Jag kommer att fälla träd över deras hus och skapa en sådan förödelse att de inte för ett ögonblick kommer att betvivla det inträffade.
I GD kommer vi imorgon att kunna läsa om den lokala förödelse kometen orsakat. Att jag huggit ur en ”anloppsbana” mot en sten som legat i skogen sedan istiden men som jag under natten målat i falu rödfärg och eldat varm med veden från dess fejkade landningsbana är det ingen som kommer att tänka på, för om kometen kan landa här utan varning – vem går då säker? Och så är paniken igång…
(Edit: Min hustru påpekar att en av våra grannar läser denna blogg och således inte kommer att kunna luras. Inga problem, vi låter helt enkelt henne vara med på konspirationen mot löfte om ymnig belöning, givetvis. Inget svårt alls...)
Mer för den som vill:
tisdag 3 januari 2012
Prova något nytt!
Historien om mannen med utpräglad stockholmsdialekt som klev in på kafeet i Överhogdal och undrade om han kunde få ta med sig en kopp kaffe och fick till svar att ”ta koppen med dig – du ska väl tillbaka åt den här vägen en gång” satte sig. Det är inte den sortens förtroende man kanske väntar sig av sina medmänniskor. Att bli anförtrodd någons egendom.
Det är kanske den enklaste barriären av alla att bryta, den att låna ut saker. Att lätta lite på skräcken för att någon ska ta, förstöra eller ge bort sådant vi anser tillhöra oss själva. Väl inpiskat för att förhindra en generös gemenskap. Och framförallt som motiv för ett mycket sjukt alla-köper-samma-saker-och-använder-dem-max-en-gång-om-året-samhälle. Jag tänker givetvis på alla dammiga slagborrar, fyrhjulingar, släpvagnar, traktorer och potatispressar.
Denna eldgaffel finns att låna på Olsbovägen. Pinnsvets ingår i lånet.
Ja, ni begriper säkert vad det är jag vill ha sagt. Men nu är det nytt år och nya tag - klartext var det. Här kommer således några konkreta förslag på hur man kan utforska generositetens jungfruliga mark med ytterst enkla medel. Övningarna ger inte sällan mycket starka och tydliga återkopplingar. Laborationsanvisning:
Det är kanske den enklaste barriären av alla att bryta, den att låna ut saker. Att lätta lite på skräcken för att någon ska ta, förstöra eller ge bort sådant vi anser tillhöra oss själva. Väl inpiskat för att förhindra en generös gemenskap. Och framförallt som motiv för ett mycket sjukt alla-köper-samma-saker-och-använder-dem-max-en-gång-om-året-samhälle. Jag tänker givetvis på alla dammiga slagborrar, fyrhjulingar, släpvagnar, traktorer och potatispressar.
Denna eldgaffel finns att låna på Olsbovägen. Pinnsvets ingår i lånet.
Ja, ni begriper säkert vad det är jag vill ha sagt. Men nu är det nytt år och nya tag - klartext var det. Här kommer således några konkreta förslag på hur man kan utforska generositetens jungfruliga mark med ytterst enkla medel. Övningarna ger inte sällan mycket starka och tydliga återkopplingar. Laborationsanvisning:
- Släpp före någon i kassakön
- Bjud någon på den parkeringsruta du just spanat ut
- Bjud någon på lunch eller fika utan krav på motprestation
- Betala någon annans bortglömda ICA-kasse
- Erbjud dig aktivt att låna ut dina ägodelar. Om du känner dig orolig, börja med mindre saker t.ex. fogsvansar, husgeråd och hygienprodukter.
- Öka succesivt via bilar, släpkärror och snöskyfflar.
- Uppgradera slutligen till de verkligt avancerade områdena som sommarstugor, tid och medkänsla.
måndag 2 januari 2012
Tecken i skyn
Jag har de senaste åren iakttagit flygtrafiken ovanför mitt huvud med tilltagande fascination. Tidigare, när jag bodde i Uppsala och nästan aldrig var hemma, var det inte så märkligt. Uppsala ligger granne med Arlanda och är således en del av korridorsystemet. Men så flyttade jag till Viken. Och ut på landet. Jag kunde följa utvecklingen på himlen under dagen och det var inget snack om vad det var jag såg.
Inget uppseendeväckande. Det är just det som är uppseendeväckande.
Flygplan. Uppemot fyra fem i timmen. Vita. Helt omärkta (dock ej obemärkta). Flyger förbi och efterlämnar kondensstrimmor. En halvtimme till timme senare har kondensstrimmorna fällt ut till moln. Ytterligare en timme senare är himlen helt molnig. Det blev omöjligt att inte försöka nysta reda på vad det var som försiggick. Via de offentliga databaser som finns framgick att hundratalet reguljärflygsrörelser över området var uteslutet.
Klara dagar med stillastående luft ser jag att det är många som vänt blicken uppåt. Som ser de symmetriska linjerna forma mönster av blivande molnighet. Som i väntan på bussen spanar in formationerna och funderar över vad det är som försiggår. Det mest fascinerande med denna företeelse är emellertid inte själva sprejandet. Det är faktiskt på hur många nivåer fullgoda förklaringar till dess existens faktiskt återfinns.
Ett fenomen – många förklaringar.
Fenomenet kallas chemtrails eftersom en av de gängse förklaringarna är att de sprejade spåren innehåller kemikalier med olika verkan och syfte. Allt det där finns att läsa sig fördärvad kring så jag tänker inte gå in på det. Jag är inte heller helt säker på att jag kan rekommendera någon annan att gå in på det. Lätt att fastna och därmed lätt att förlora riktning och överblick.
Tecknen i skyn kan tolkas som normalt bildande av iskristaller efter reguljärflyg. Men när man ser att planen är omärkta och på andra ställen än där reguljärflyg huserar (reguljärflyg får bara flyga i förutbestämda så kallade flygkorridorer) kan man ju drista sig att det är militära flygningar det handlar om. Sedan ser man att de håller sig till symmetriska mönster och faktiskt skapar mönster på himlen, då finner man snart indikationer på att det är klimatåtgärder som försiggår.
Ingen ovanlig syn. Endast i undantagsfall spårlösa.
Just där lämpar det sig tämligen bra att exemplifiera denna företeelse, för kring klimatfrågan råder många vitt skilda meningar. Man kan ju tänka sig att det sprutas substanser ut i atmosfären för att bromsa den förfärliga globala uppvärmningen. Partiklar som reflekterar ut solljus och dämpar temperaturökningen. Men man kan precis lika gärna tänka sig att partiklarna reflekterar den värme och strålning som har sitt ursprung på planeten och på så sätt förvandlar atmosfären till något av en mikrovågsugn.
Vidare längst de möjliga förklaringarna finner man rapporter om att människor och djur blivit sjuka av besprutningen. Korskopplar man så den iakttagelsen med de officiellt uttalade men inte så där vansinnigt ofta återgivna ambitionerna hos en stor del av världens elit att minska jordens befolkning snurrar det kanske ett varv eller två i magen. Men det är helt OK. Det är ju bättre att faktiskt tillåta sig leka med tanken på vad det är som händer än att fortsätta blunda.
Hur kul är livet om man inte tillåter sig själv att leka med tanken på hur saker förhåller sig? Vad lär man sig genom att fortsätta blunda och bita hårt i bitringen samtidigt som man med drypande sarkasmer försvarar en världsbild som kanske är utformad för att ta kål på sig själv och en närmaste? Exemplet med Chemtrails är signifikant för det visar på hur många nivåer en del i den omänskliga planen kan ha. Samtidigt.
Och det är sällan på ett enda sätt. Istället brukar det förhålla sig på alla sätten samtidigt. Detta med att söka en förklaring på de oförklarligheter vi ser är inte möjligt förrän vi funnit något som på individuell basis konstituerar en sanning. Jag börjar närma mig min. Det är en hisnande känsla och det ger en sådan frid åt sinnet att världen börjar förändras precis som man önskar.
Jag tror (på fullaste allvar, så bit hårt i ringen ni som kämpar under parollen "jävla foliehattar") att fenomenet chemtrails syftar till samtliga saker beskrivna i pyramiden. I fråga om global uppvärmning tror jag att chemtrails-fenomenet är en viktig beståndstel i att åstadkomma just densamma och att global uppvärmning inte är något fenomen vi med vårt koldioxidutsläpp orsakar utan att det är ett vapen för att minska befolkningen på planeten.
Hur smidigt som helst! Man skrämmer skiten ur människor och makthavare och pekar med hela handen och får dem att frivilligt producera till exempel detaljerade rapporter kring vad som händer om polarisarna smälter och havsnivåerna stiger. Sedan startar man den globala mikrovågsugnen i läge defrost för att åstadkomma den befolkningsminskning man ju fått verifierat att det kommer att ge. Samtidigt som allt detta sker håller man mänskligheten i schack genom att begränsa deras livsföring under förevändning att de själva orsakar den globala uppvärmningen genom att andas, åka bil, äta nötkött och andra syndfullheter. Det är vad jag tror.
Vad ska vi göra åt det, då? Jo, på den punkten så är jag ännu mer säker. Om du sitter mittemot en människa som blåljuger dig rätt upp i ansiktet. Om du bara fast och orubbligt stirrar denne i ögonen utan att säga ett ord, utan att röra en min. Vad händer? Personen i fråga kommer förr eller senare att anförtro sig åt dig eller någon annan. Trollet spricker. Du kan bli den som ger denna människa en ny start bortom lögnen. Vi ska över tröskeln en och en. Såsmåningom finns ingen kvar att vidmakthålla dessa mycket avancerade planer för mänskligeten. Istället sitter vi och drar dåliga ordvitsar och grillar korv en bit bort...
Inget uppseendeväckande. Det är just det som är uppseendeväckande.Flygplan. Uppemot fyra fem i timmen. Vita. Helt omärkta (dock ej obemärkta). Flyger förbi och efterlämnar kondensstrimmor. En halvtimme till timme senare har kondensstrimmorna fällt ut till moln. Ytterligare en timme senare är himlen helt molnig. Det blev omöjligt att inte försöka nysta reda på vad det var som försiggick. Via de offentliga databaser som finns framgick att hundratalet reguljärflygsrörelser över området var uteslutet.
Klara dagar med stillastående luft ser jag att det är många som vänt blicken uppåt. Som ser de symmetriska linjerna forma mönster av blivande molnighet. Som i väntan på bussen spanar in formationerna och funderar över vad det är som försiggår. Det mest fascinerande med denna företeelse är emellertid inte själva sprejandet. Det är faktiskt på hur många nivåer fullgoda förklaringar till dess existens faktiskt återfinns.
Ett fenomen – många förklaringar.Fenomenet kallas chemtrails eftersom en av de gängse förklaringarna är att de sprejade spåren innehåller kemikalier med olika verkan och syfte. Allt det där finns att läsa sig fördärvad kring så jag tänker inte gå in på det. Jag är inte heller helt säker på att jag kan rekommendera någon annan att gå in på det. Lätt att fastna och därmed lätt att förlora riktning och överblick.
Tecknen i skyn kan tolkas som normalt bildande av iskristaller efter reguljärflyg. Men när man ser att planen är omärkta och på andra ställen än där reguljärflyg huserar (reguljärflyg får bara flyga i förutbestämda så kallade flygkorridorer) kan man ju drista sig att det är militära flygningar det handlar om. Sedan ser man att de håller sig till symmetriska mönster och faktiskt skapar mönster på himlen, då finner man snart indikationer på att det är klimatåtgärder som försiggår.
Ingen ovanlig syn. Endast i undantagsfall spårlösa.
Just där lämpar det sig tämligen bra att exemplifiera denna företeelse, för kring klimatfrågan råder många vitt skilda meningar. Man kan ju tänka sig att det sprutas substanser ut i atmosfären för att bromsa den förfärliga globala uppvärmningen. Partiklar som reflekterar ut solljus och dämpar temperaturökningen. Men man kan precis lika gärna tänka sig att partiklarna reflekterar den värme och strålning som har sitt ursprung på planeten och på så sätt förvandlar atmosfären till något av en mikrovågsugn.
Vidare längst de möjliga förklaringarna finner man rapporter om att människor och djur blivit sjuka av besprutningen. Korskopplar man så den iakttagelsen med de officiellt uttalade men inte så där vansinnigt ofta återgivna ambitionerna hos en stor del av världens elit att minska jordens befolkning snurrar det kanske ett varv eller två i magen. Men det är helt OK. Det är ju bättre att faktiskt tillåta sig leka med tanken på vad det är som händer än att fortsätta blunda.
Hur kul är livet om man inte tillåter sig själv att leka med tanken på hur saker förhåller sig? Vad lär man sig genom att fortsätta blunda och bita hårt i bitringen samtidigt som man med drypande sarkasmer försvarar en världsbild som kanske är utformad för att ta kål på sig själv och en närmaste? Exemplet med Chemtrails är signifikant för det visar på hur många nivåer en del i den omänskliga planen kan ha. Samtidigt.
Och det är sällan på ett enda sätt. Istället brukar det förhålla sig på alla sätten samtidigt. Detta med att söka en förklaring på de oförklarligheter vi ser är inte möjligt förrän vi funnit något som på individuell basis konstituerar en sanning. Jag börjar närma mig min. Det är en hisnande känsla och det ger en sådan frid åt sinnet att världen börjar förändras precis som man önskar.
Jag tror (på fullaste allvar, så bit hårt i ringen ni som kämpar under parollen "jävla foliehattar") att fenomenet chemtrails syftar till samtliga saker beskrivna i pyramiden. I fråga om global uppvärmning tror jag att chemtrails-fenomenet är en viktig beståndstel i att åstadkomma just densamma och att global uppvärmning inte är något fenomen vi med vårt koldioxidutsläpp orsakar utan att det är ett vapen för att minska befolkningen på planeten.
Hur smidigt som helst! Man skrämmer skiten ur människor och makthavare och pekar med hela handen och får dem att frivilligt producera till exempel detaljerade rapporter kring vad som händer om polarisarna smälter och havsnivåerna stiger. Sedan startar man den globala mikrovågsugnen i läge defrost för att åstadkomma den befolkningsminskning man ju fått verifierat att det kommer att ge. Samtidigt som allt detta sker håller man mänskligheten i schack genom att begränsa deras livsföring under förevändning att de själva orsakar den globala uppvärmningen genom att andas, åka bil, äta nötkött och andra syndfullheter. Det är vad jag tror.
Vad ska vi göra åt det, då? Jo, på den punkten så är jag ännu mer säker. Om du sitter mittemot en människa som blåljuger dig rätt upp i ansiktet. Om du bara fast och orubbligt stirrar denne i ögonen utan att säga ett ord, utan att röra en min. Vad händer? Personen i fråga kommer förr eller senare att anförtro sig åt dig eller någon annan. Trollet spricker. Du kan bli den som ger denna människa en ny start bortom lögnen. Vi ska över tröskeln en och en. Såsmåningom finns ingen kvar att vidmakthålla dessa mycket avancerade planer för mänskligeten. Istället sitter vi och drar dåliga ordvitsar och grillar korv en bit bort...
söndag 1 januari 2012
Nu kör vi!
Det här året är inte som andra år – det är jag helt övertygad om. När vi summerar 2012 kommer vi nog att göra det i en ganska annorlunda värld. Jag har fått för mig att penningen släpper greppet om människan det här året. Att vi kommer att börja se hur störtlöjligt vårt tjafsande och vår rädsla för varandra faktiskt varit. Jag tror att vi kommer att få upp ögonen för oss själva och därmed varandra.
Ungefär när vi vederbörligen börjar ringakta penningen kommer trådarna desperat att dras in. Vi kommer att få uppleva varför allt centraliserats de senaste årtiondena. Vi kommer kanske att få begripa varför det varit så viktigt att dra kommunalt vatten till varenda håla, förse den med en central vattenkran och sedan sälja den till en privat och rejält belånad operatör.
Vi kommer att få känna på en mer fullödig betydelse av offline-begreppet och sist men inte minst finna ljuset i mörkret efter elnätets gradvisa nedsläckande i ett sista men alldeles för sent försök att föra mänskligheten djupare i mörkret. Mörkret har ju till mening att få oss att se ljuset. I oss själva och i varandra. Ju djupare mörker desto svagare ljus kan vi upptäcka.
Det absolut viktigaste är att inte börja slåss. Hör ni det gott folk? Inte slåss! Inte låta offermentaliteten få en uppgraderad skepnad och släppa ut hela den förorättade känslan i en blodtörstig jakt på syndabockar. Inte ta tillfället i akt att försöka projicera vidare det jobbiga i insikter på andra utan dags att ta itu med skiten som en hel och fullkomlig människa.
Fronta monstret. Stirra det i ögonen och visa vad du är gjord av. Vad du tänker, önskar och känner är vad världen blir. Det håller inte längre att skylla ifrån sig och huka i rädsla. Gör det med den pulserande och taktfasta övertygelse som bor där djupt inuti var och en. Om du upplever ett kaos, en skenande kakafoni av galenskap i ditt liv så är det för att du ska finna just din inre övertygelse. När allt annat förlorar sin trovärdighet är det just den du kommer att belönas med.
Det här är ingen jävla strid eller inget krig. Visst, vi är angripna – så ända inihelvete. Men vad är det för angrepp? Det är ju bara en stor jävla provokation, inte sant? Så länge vi slåss är vi fast. Mörkret vill att vi ska slå tillbaka. Mörkret vill dra ner oss till dess bottennivå för att där spöa skiten ur oss. Allt vi behöver göra är att tänka den där tanken. Lösa upp knuten och i våra sinnen återkalla vårt deltagande i spelet. Gör vi bara det så faller bitarna på plats.
Det här ska bli hur kul som helst!
Ungefär när vi vederbörligen börjar ringakta penningen kommer trådarna desperat att dras in. Vi kommer att få uppleva varför allt centraliserats de senaste årtiondena. Vi kommer kanske att få begripa varför det varit så viktigt att dra kommunalt vatten till varenda håla, förse den med en central vattenkran och sedan sälja den till en privat och rejält belånad operatör.
Vi kommer att få känna på en mer fullödig betydelse av offline-begreppet och sist men inte minst finna ljuset i mörkret efter elnätets gradvisa nedsläckande i ett sista men alldeles för sent försök att föra mänskligheten djupare i mörkret. Mörkret har ju till mening att få oss att se ljuset. I oss själva och i varandra. Ju djupare mörker desto svagare ljus kan vi upptäcka.
Det absolut viktigaste är att inte börja slåss. Hör ni det gott folk? Inte slåss! Inte låta offermentaliteten få en uppgraderad skepnad och släppa ut hela den förorättade känslan i en blodtörstig jakt på syndabockar. Inte ta tillfället i akt att försöka projicera vidare det jobbiga i insikter på andra utan dags att ta itu med skiten som en hel och fullkomlig människa.
Fronta monstret. Stirra det i ögonen och visa vad du är gjord av. Vad du tänker, önskar och känner är vad världen blir. Det håller inte längre att skylla ifrån sig och huka i rädsla. Gör det med den pulserande och taktfasta övertygelse som bor där djupt inuti var och en. Om du upplever ett kaos, en skenande kakafoni av galenskap i ditt liv så är det för att du ska finna just din inre övertygelse. När allt annat förlorar sin trovärdighet är det just den du kommer att belönas med.
Det här är ingen jävla strid eller inget krig. Visst, vi är angripna – så ända inihelvete. Men vad är det för angrepp? Det är ju bara en stor jävla provokation, inte sant? Så länge vi slåss är vi fast. Mörkret vill att vi ska slå tillbaka. Mörkret vill dra ner oss till dess bottennivå för att där spöa skiten ur oss. Allt vi behöver göra är att tänka den där tanken. Lösa upp knuten och i våra sinnen återkalla vårt deltagande i spelet. Gör vi bara det så faller bitarna på plats.
Det här ska bli hur kul som helst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
