Läsvärt

"En av innebörderna av den nya epoken är att den ockuperande reptilrasens kontrollsystem och maktstrukturer inte längre fungerar. Det handlar om en “höjning” av solsystemets och jordens frekvens som bl a gör att den genetiska degraderingen av det mänskliga DNA:et kommer att börja självläka (frekvenshöjningen kan eventuellt gälla hela galaxen)."

Kristoffer Hell - Gudaskymning eller rymdopera?"

Ingen kommentar

Jag hade bestämt mig för att inte lyssna på ekot i går, trots att dagen till största delen skulle tillbringas i bilen. När jag så efter ett så här i efterhand synnerligen misslyckat vägval kom att sitta och vänta på en färja i 30 minuter (jag ville verkligen åka båt, men en timmes omväg hem från Stockholm var kanske att ta i…) blev det emellertid dags. Likväl.

Det talades om att några dag- och kvällstidningar införde nya principer för alternativt stängde av kommentarsfunktionen på sina webbplatser. De nya principerna var i huvudsak att kommentarerna modereras innan de blir synliga – istället för som praxis varit hitintills – att de blir synliga direkt och städas bort i efterhand.

Bakgrunden är väl i huvudsak efterdyningarna från norgehistorien och en generell syn diskussion publicisternas ansvar för å deras mediala utlämningsställe lämnade kommentarer. Mer om detta finns på den mycket väl namngivna bloggen Ingen kommentar som i övrigt just predikar den linjen.

Jag blir nästan salig i åminnelse om de sena nittiotalstilltagen på Internet. Jag var ju mitt inne i bubblan och som ungt IT-företag med någotsånär sikte på börsen skulle även vi utforska internet och dess möjligheter. ”Man kan låta användare chatta och kommentera!” lydde de innovationsstinna lockropen. Men företagsjuristens pekfinger lät inte vänta på sig. ”Vi måste i så fall hålla koll på varje liten bokstav någon annan skriver – det är vi som är ansvariga utgivare”.

Det var alltså ungefär tretton år sedan. De teknikglada entutiasterna på landets nyhetsföretag fick tydligen gehör eftersom kommentarer har varit mer eller mindre möjliga sedan webbupplagornas födsel. Det har stormat i kommentarsfälten och det har i takt med att människor vaknar upp till insikten om vad media egentligen är kommit att bli lite av en nagel i ögat på redaktionerna.

Massmedia är trotsallt massmedia. Massmedia talar med en noggrant avvägd, utstuderad och i hela samhällsmanipulationen ytterst väl invävd röst. Kommentarer som kan påpeka uppenbara brister eller det kanske bara lite klartext om vad media egentligen är kan faktiskt inte ha något existensberättigande. Massmedia är alltså massmedia.

Jag tror nog att det skulle kunna vara ganska förtjänstfullt om kommentarsfunktionerna helt försvann från de stora mediasajterna. Alltför många av oss som ser saker för vad de är tillbringar mycket tid på att skriva kommentarer som sedan raderas. Om vi inte hade denna ventil kanske vi istället skulle göra större nytta på andra sätt, vem vet?

Och för den som även framledes vill ge sin syn på saken i ”de storas” kommentarsfält är det ju bara att plocka fram och vässa på ironin. Det kan bli vansinnigt roligt, faktiskt!

Avslutningsvis, när vi ändå vadar i nyhetsträsket:


Hittad av Marie H. Maj, moj!

Om ilska, reflektioner, tårar och frustration

Känslan känns signifikant. Den bör således beskrivas när den går att fånga, vilket eventuellt kan vara precis just nu.

Det börjar med ett flackande, sökande, rastlöst beteende. Inte sällan styrs perceptionen till något slags större förändring. Det har tidigare varit arbete, resor och upptåg. Då världen blivit gladare och tryggare runtomkring och ekonomin kommit att tillåta det har det de senaste åren kommit att handla om något slags inköp. Beroende på säsong, givetvis. Just nu föll sig båt lämpligt, tydligen.

Timmar tillbringas i meningslöst slösökande efter ett meningslöst objekt som inte finns. Men själva sökandet utgör ett slags motpol till vad som växer inombords så det fortgår likväl. Det ackompanjeras med tydligare och tydligare bilder av resor. Inte som tidigare äventyrsresor under jobbflagg utan numera rena turisttilldragelser. Oändlig sommar, strand och fuktig luft.

Så håller det på, sinnet. Gradvis ökande för att inte störa min slummer. I grunden bygger trycket upp sig. Den inre cyklonen som suger energi men som på ytan reflekteras i tillsynes meningslösa sökbeteenden. Så kommer något slags utlösande faktor. I detta fall sommarens odiskutable flykt. De mörka nätterna kommer med varm och underbar fuktig luft men också med ett subtilt vemod inför att värmen snart ger upp.

I natt kom själva ilskan. Retligheten. Irritationen över TV:ns ljud och ljusstörningar. Snarstuckenhet inför den lilles uttryck för den från skolveckan så naturliga tröttheten. Alltihop blandat i cyklonens tratt med fruktlöst slösökande och flyktfunderingar i form av reseparadigm. Sömnen var svårfunnen men gick att finna en allt molnigare bar himmel.

Så när dagen gryr är klumpen ett faktum. Den mörka, tunga morgonhimlen bryter ut i åska och horisontellt regn. Den tunga klumpen mitt i halsen som gör det svårt att andas. De skrivna orden vill ut men finner ingen rytm, inga inbördes samband. Jag är arg. Subjektivt, oprovocerat men likväl innerligt förbannad. Och sökandet efter glipor i min omgivning att projicera ilskan på tar sin oprovocerade början.

De missade ljusen, jag vet inte för vilket år i ordningen. Det handlar inte om här och nu; det handlar om gamla besvikelser och oförrätter. Det handlar om den eviga längtan till och ut på havet och den limboartade väntan på stranden som tog dess ställe. Men egentligen handlar det inte om ljusen heller. Jag hade när som helst kunnat bege mig till dem. Nej, jag vet ju.

Och så den utlånade bilen. Hur i helvete svårt kan det vara att tala om att man tänker ha den hela nästa dag också? Missförstod jag saken, kanske. Och någonstans inom mig säger en sjukt barnslig röst åt mig att det är bra om jag inte får igen den så snart för då har jag något att vara ilsken på. Det är ju så sjukt småaktigt och vanvettigt, men jag gör det – jag projicerar för fullt. Jag tycker om att låna ut saker. Jag älskar att låta andra också få ha kul med de saker jag uppskattar. Och jag har absolut ingen användning för just den bilen idag. Men den subjektiva ilskan drar sig inte för att ta tillvara sina flyktventiler hur absurda de än är.

Den lille får inte tag i någon kompis. Han börjar bli rastlös, han också. Han snäser åt mig i enlighet med sin trötthet och sin ålder. Jag snäser tillbaka. Så vanvettigt omoget och tålamodslöst. Så oförlåtligt dumt och så oförsvarligt trångsint i en relation som ju med jämna mellanrum visar sig ha just det djup jag aldrig trodde skulle kunna vara möjligt. Jag vet ju.

Hade jag mött en motgång idag. Ett mothugg. Vilken liten skitsak som helst. Det hade i alla fall varit min reflex att föra över så mycket som möjligt av min egen ilska på motparten. Det är lika fånigt och småaktigt som det är sant, dessvärre. Ett klassiskt fall av åskmoln.

Av någon outgrundlig anledning blir jag aldrig arg på Henne. Jag kan faktiskt inte förklara det. Hon är liksom undantagen på något sätt. Det fäster inte vid hennes gestalt. Hon gör aldrig något som förargar mig. Hon är istället min djupaste längtan och alla mina önskningar. Hon är en förutsättning för de drömmar – eller flykter om man vill – som det ilskna sinnets cyklon spinner sig. Och så är hon regleringens gudinna. Det ska inte förnekas. Och så bär hon den där gudinnelika friden. Jag kan inte beskriva den. Den måste upplevas.

För jag vet ju också att ilskan försvinner när vi förenas. Jag vet att just den kroppsliga eldens lössläppande för en tid löser upp alla knutar och får ilskan att försvinna. Det var så även innan Hon kom in på arenan. Men med henne blir det på ett helt annat sätt. En fullkomlig reparation. En total centrering av mitt universums balans. Vårt. För någonstans är vi samma, hon och jag. Samma vibration. Energi.

Men jag vet ju hur det förhåller sig egentligen. Jag ser ju mitt eget sökande genom ett par årtionden. Sökandet efter jobbprojekt, fyrkantig kreativitet, resor, människor och den köttsliga regleringen i äventyrens form. Det som nu tar sig betydligt mildare uttryck i form av något man kan hitta på blocket och ställa i ladan. Likväl - rastlösheten.

Tidigare fanns det så tydliga orsaker till frustrationen. Nu är dessa i huvudsak borta. Likväl är jag arg. Jag söker vidare in i cyklonens öga och behöver inte söka särskilt länge. Det börjar med de två förlorade nära. Farmor och farsan. Och så står de där på rad igen. Besvikelserna, mobbingen, flykterna, skammen, tillkortakommandena, misslyckandena och alla de uppskjutna drömmarna. Jag ser hur jag har hanterat det. Jag har stoppat i mig alltihopa. Tugga för tugga. Till en början med viss vämjelse men efterhand alltmer rutinmässigt.

Kanske har jag aldrig riktigt tömt. Jag har nog aldrig varit någon gråtare. Har tyckt att jag var tillräckligt ledsen och rädd när jag var liten och så kanske det också var. Regleringen har varit köttslig, yrkesmässig och till sannolikt största delen kreativ. När klumpen varit som störst har skapandet varit som störst. Det gäller de gamla, anonyma orden, uppdrivandet av produkter och företag. Simmande ut i bränningen för att kunna surfa åter mot land på framgångens disparata våg.

Det är oerhört annorlunda nu. Kärleken är villkorslös och närvarande. Jag är stationär och älskar den här fläcken mark som ingen annan plats. Min fru, hennes son, djuren och alla de som mer eller mindre dagligen har vägarna förbi vår kaffebryggare är kärlek, trygghet och puls. Livet har den där floden jag aldrig tidigare trodde fanns men ändå gick och hoppades på. En flod där man kan ligga på rygg och njuta av att flyta med. Kravlöst. Äkta. Och allt annat än rastlöst.

Likväl understundom: inmålad i ett hörn. Pressad av gammalt bagage. Av färskare tomhet. Av alstrad energi från frigörande arbete i ramlistfabriken. Av insikten av hur jag betett mig mot andra och kanske värst av allt – hur jag agerat gentemot mig själv. Och någonstans ett slags fånig skam över att dra ut allt detta i ljuset. Vem är jag att fläka ut mig och mitt? Alla har väl nog med sitt skit. Jag har det väl inte värre än någon annan. Knappast haft heller. Tvärtom, troligtvis.

Och så vänder det. Orden vänder det. Mina vänner orden.

Jag ser istället allt underbart jag fått. Alla de möjligheter, insikter och upplevelser som mina skevheter, flykter och min ilska bjudit mig på. Det har ju varit meningsfullt! Var fann jag mitt livs älskade om inte just i flyktens mest förbjudna uppenbarelse? Fanns inte portalen in i det vindstilla, varma och kärleksfulla livet mitt i den undantryckande cyklonens stilla, lugna, allseende öga?

Helt vidunderligt. Att jag saknar de som dött beror på att jag älskade vad de gav mig som levande. Att de format de sidor av mig själv jag tycker allra bäst om och med vilka jag också kan hjälpa andra (som till exempel behöver låna en bil, eller varför inte en famn)? Kanske är det inte så konstigt att jag längtar efter att åka båt – jag har alltid älskat havet och jag har alltid känt att det älskar mig tillbaka!

Och allt som var. Fåglarna vid skolan, de inkapslade åren, det eviga väntandet vid stranden på att livets kraft skulle få fatt i mig. Var det inte en nödvändig, uppbygglig väntan? Var det inte så att jag laddade och skapade de förutsättningar som gör att jag idag kan gå omkring här och njuta fullt ut av livet utan att tycka att jag måste en massa saker?

Ilskan har en mening. En outtalad men distinkt mening. Jag måste se mig själv i backspegeln. Jag måste se vad det är jag är och har varit. Jag måste skärskåda de känslor jag haft lagrade i mig vid åsynen av mig själv.

Alla de dagar jag mått illa av att vara på väg hem till något som sög energin ur mig. På väg hem till det jag samvetslöst tog mig rätten att bedra. Åsynen av bedrägeriets fåror i mitt ansikte. Samvetet. Det blytunga samvetet som med tiden försvann i sin egen oändliga massa. Alla de skamligheter jag gjorde för att överleva.

Familjen. Den jag växte upp i och som jag lämnade i flykt alltför tidigt och som jag reste ett vattentätt skott i något slags klander gentemot. Ett klander som såsmåningom förlorade sin skala, sin mening. Kvar blev det dåliga samvetet, även där.

Jag börjar kunna se mig själv över axeln, se sambanden och händelserna rada upp sig utan att återuppleva de känslor som vid tiden åt mitt hjärta. Sambanden, metoderna och synkroniciteten. Det går varv på varv. Jag har gjort samma sak, om och om igen. Jag kunde inte se mönstret när jag var mitt i det. Jag kom hit – till den plats från vilken jag utan att ätas kan blicka tillbaka – genom att följa mönstret. Genom att fly.

Men där tog det så stopp. Ett passionerat tvärstopp i cyklonens öga. Lugn. Återhämtning. Njutning. Och nu skönjer jag andra mönster, bortom de destruktiva. Tidigare i tiden. Jag ser en familj som gav mig frihet och nyfikenhet att gå min egen väg och prova mina egna idéer. Jag ser hur den jag är formats även av så oändligt mycket positiva saker. Och jag ser att det fortsätter. Här, bland de som jag inte alls känt speciellt länge, men som ändå känns som om de varit nära i hela mitt liv.

Jag ser också det som format mina negativa sidor. De som levt av min energi och utan ett tecken på tacksamhet dränerat min glädje, livslust och kreativitet. Hur mitt ohämmade tänkande och mina vilda idéer givit mobbarna luft under vingarna. Hur innovationer stulits och hur min godtrogenhet inför människan satts på prov. Jag är inte den enda människan på jorden. Jag är lika stor del av andras processer som andra är av min. Jag har säkerligen stulit och bedragit lika mycket som jag blivit bestulen och bedragen.

Men varför just ilska?

Jag blir arg för att jag slåss med reflektionen av vad jag känt istället för att återbesöka själva förloppet. Jag blir frustrerat ilsken istället för att ta det som en man, gråta en skvätt och känna tacksamhet inför den upplevelse den utgråtna känslan har givit mig – hur den format mig och gjort mig en mer insiktsfull människa.

Jag tror egentligen inte att det är svårare än så. Detta beteende – att bli arg och söka avsättning för ilskan på sin omgivning istället för att sätta sig ner och låta det få sin reglering – är centralt bland oss människor. Det har hamrats in i oss via vår kultur och genomsyrar hela vår uppfattning om oss själva som otillräckliga veklingar istället för suveräna varmhjärtade människor.

Detta tar sig givetvis olika former för alla - jag är lite lätt förvånad över att jag faktiskt skrivit ner detta och än mer förvånad över att jag står i begrepp att klicka på Publish. Det bryter mot ganska många av mina inlärda spärrar men jag ser också att det löser en av de centrala knutarna. Den om vad det egentligen är man ser när man möter en frustrerad människa.

Men egentligen behöver vi bara kunna se oss själva utan att döma. Det är kanske inte så enkelt som det låter men det är något vi både kan göra själva och hjälpa varandra med. Utan att bita ihop. Utan att fortsätta fly. Knepigt för vissa - som mig. För andra kanske en självklarhet. Och för ytterligare några en utopi. Vem vet, kanske hjälps vi åt en dag.

Fiendens inre fiende

Jag är helt övertygad om att nästan alla människor är goda. Att vi inte vill annat än att skratta, dansa och leka. Att vi är något mycket mer än vad som syns och hörs samt att vi har drivkraft inifrån som får oss att komma på idéer, sträva efter vår egen och andras utveckling och att ingen egentligen vill någon annat ont.

Men den våldsamma världen - vansinnesdöd, krig, dagisförgiftningar, knivhuggningar och fortkörning då? För även om man bortser från den uppförstoring av det onda som är medias egentliga syfte så kan man inte bortse från de hemskheter som ändå sker bland människor. Varför händer de om vi nu är så goda som jag påstår?

Obalanser. Människor som mår illa kan antingen drabba sig själva eller sprida det onda över andra. Egentligen bär vi kanske alla summan av all smärta som hel mänsklighet. Hemska handlingar kanske i själva verket jämnar ut det onda mellan de olika människorna. Och de som utför dem – de vi gärna sätter oss till doms över som monster – man kan inte hur gärna man än vill – bortse från hur de blivit vad de blivit.

Trängda, misshandlade och tragiskt formade till den skevhet som tar sitt uttryck genom att ge sig på andra människor. För hur mycket vi än sjunger det moderna samhällets välutbildade lovsång så vet vi ju. Vi vet att det sätt vi lever bygger på konkurrens.Om jag ska kunna ha det bra måste någon annan lida. Det gamla hederliga härskar- och slavparadigmet satt i mentalt system. I detta system krävs att människor mår dåligt, om inte annat för att bibehålla symboliken.

Människor mår illa på olika sätt. Men vårt mönster - vårt konkurrensutsatta sätt att leva mot varandra istället för tillsammans är vad som gör att de som mår dåligt gör det. Det blir ganska tydligt så här på höstkanten. Vårt samhällssystem stipulerar att alla kliver ur sängen i god tid för att infinna sig till jobb, dagis och skola klockan nollåtta nollnoll (pip).

Hur många far inte illa av den lilla detaljen? Barnen som för någon vecka sedan utan tillstymmelse till konflikt lekte och bubblade av skratt – har inte de redan börjat anamma det konkurrensutsatta konfliktfyllda sättet att leva tillsammans? Ryckta ur sin naturliga rytm, incheckade i formen att ytterligare ett par terminer formas till det konkurrensutsatta samhällets arvtagare.

Samhället fostrar omsorgsfullt monster eftersom det behöver monster. Monster av god kvalitet. Av samma anledning som brandkåren behöver eldsvådor behöver samhällskroppen en motivation till sin egen existens. De överstatliga militärkomplexen kräver att det finns skurkstater – alltså skapar man dem. Fiender har alltid skapats av mycket konkreta anledningar. Bilden av den mänskliga, världsomspännande ondskan är inget annat än en mycket utbredd illusion! Så utbredd att alla under sitt liv går på den.

Men om vi inte längre köpte vanföreställningen av att vi måste gå till jobbet och släppte greppet om vardagens mentala rutnät – vad skulle hända då? Skulle världen stanna och samhället kollapsa? Skulle elaka människor plundra och våldta, sätta städerna i brand och av brist på mat börja äta upp varandra? Skulle det verkligen bli den djungelns lag vi från första skoldagen lär oss alternativet till vårt inrutade samhällsparadigm är?

Nej! Nej, nej nej! Det skulle ju inte bli så. Det skulle bli tvärtom. När vi väl fått göra oss kvitt frustrationen från vad vi utsatts för under årtusenden så blir det ju på ett helt annat sätt. Om orsakerna till de obalanser som skapar olika grader av monster får försvinna så kan var och en göra vad de vill. Vi vill ju hjälpa varandra – egentligen. Vi kan samarbeta om vi inte hela tiden tvingas älta de issues vi proppas fulla med genom rutnätets försorg. Vi är designade för att samverka, inte motverka varandra.

Men vad gör vi för att bli kvitt den här illusionen? Precis som i fallet med pengarna så krävs det att vi allihop och tillsammans häver illusionens giltighet. Någorlunda samtidigt. Och för att göra det kanske vi behöver lite hjälp. Lite hjälp inifrån själva illusionsmakeriet – från bakom de fasader som kallas demokrati, fredsbevarande och liknande. Tvärtomspråket, ni vet.

I vårt land har vi så kallad demokrati. Vi har en maskin – ett samhälle. Denna maskin är förprogrammerad enligt en fjärrstyrd instruktion. Den följer sitt program till punkt och pricka och håller oss människor i schack som den ska. Den säger att det är vi – subjekten – som styr maskinen. Vi kan välja vilken fil vi vill åka i på motorvägen, men det finns likväl endast en motorväg och därmed endast en destination.

Samhällssystemens olika fasader kapslar in en stor mängd väl menande människor. De allra flesta har säkerligen ingen aning om vilka ärenden de springer. Men i takt med att människor vaknar upp generellt så sker ju detta uppvaknande givetvis också innanför maskinens murar. Människor drivna av sin inre övertygelse kommer att hjälpa till att avsluta det bedrägliga i en sådan omfattning att maskinens ägare inte längre kommer att kunna hinna med att eliminera sanningssägarna.

Maskinens yttre beståndsdelar eller kamouflage i form av mänskliga sköldar, fästa mot maskinens yta genom allt från direkt hot till enklare attraktionsmekansimer som egoklister, framgångsmagnetism eller finansiell bundenhet, upphäver även de kopplingen, respekten och det mentala investerandet i maskinens vanvettsproduktion.

Att jobba inom media måste vara ett rent helvete just nu. Att vara en del av den cirkulära upptrappningen av vad som är så långt ifrån sanning man kan komma måste fräta. Något alldeles oerhört. Att arbeta med pengar håller på att kännas igen som den absoluta obefintlighet det är. Hela invallningen håller på att brista. Människors fruktan blir till tankar vilket i sin tur resulterar i en enda, stark och bärkraftig känsla. Den bär oss ut ur rutnätet. Bort från maskinen.

När vi lämnat maskinens yta fri. När de mänskliga sköldarna av respekt för sig själva avlägsnat sig och vi skådar dess bara metall. Vi ser in genom rutorna på de varelser som sitter där inne. Tolv tretton stycken sisådär. Kommer vi att känna igen dem? Kommer vi att se dem som mänskliga eller kommer vi att se deras maskin försvinna till sin eller sina uppdragsgivares hemvist?

De har nog blivit lovade att få slippa undan när skölden är borta. Säkert. Men i det spel och med hela den kyla som spelet spelas så är det nog så att vi får dras med dem och deras maskin likväl. Den kommer inte att fungera, givetvis - den drivs ju av vår lydnads och fruktans energi. Men den kommer att stå här och skräpa. Som ett monument, kanske. Eller som råvara till vårt nästa skutt. Det in i bristlösheten. Ty lösningar finns ombord på maskinen. Använda åt andra hållet, förvisso. Bara att växla polaritet och köra.

Och här i vårt avlånga land, med vårt avlånga språk och våra avlånga ansikten är maskinens kraft starkare än på något annat stället på planeten. Svensken är så kollektivt förledd som inget annat folk. Och trots det vågar vi – i tilltagande grad – ventilera livets realiteter med varandra. Det öppnar sig. Vi öppnar oss. Denna fläck på jorden är långt mer signifikant än jag hade anat. Läckert!

Lite lättsmält konspiratoriskt

Dags att tömma det stora äpplet av säkerhetsskäl (Pling! "Om du inte kan skylla på något annat - skyll på säkerhet"). Eller för att man vill jobba i lugn och ro i den folktomma staden under en sannolikt klädsamt avklingande orkanen? Eller är inte folktomheten utan folket man är ute efter? Apropå väder: SMHI spår väder. Andra vädertjänster förlitar sig på militärens metoder för väderprognosticering. Eftersom militära samarbetsorganisationer också är ansvariga för den vädermanipulation vi lever under är det ju ganska givet vilken av dessa källor som är mest korrekt. Väder har alltid varit en maktfråga.

Facebook och liknande sociala medier är ett problem för makthavarna i Storbritannien. Samt, givetvis i alla länder med liknande social struktur (där människor redan hålls i schack av så kallad västerländsk civilisation). I så kallat icke-civiliserade länder är samma sociala medier emellertid enligt samma makthavare istället revolutionens rättmätiga katalysator. Konsekvent inkonsekvent.

Lite mer på djupet kan man fråga sig om det inte är så att människor hålls vid liv mot sin vilja för att inte få för många förändringsagenter på andra sidan döden. Och generellt – detta med dödsångest. Vi vet ju att vi kommer att dö förr eller senare. Om vi dessutom har ångest för saken går livet till spillo redan under dess brinntid. Odödlighet kan då mer troligt komma dödsångestens raka motsats vilket borde vara livslust.

Det talas om att det kan bli dags för somliga av oss att sticka snart - vidare in i det direktmanifesterande. Kvar blir de som på något slags grunder inte är redo eller öppna. De som väljer att fortsätta under fruktans galge. Och det är ju egentligen hur logiskt som helst. Man kan inte ha folk som går omkring och är rädda i en direktmanifesterande värld. Eller är det den världen vi ser? Därav kampen kring vad du tänker på. Det är viktigt att tänka på vad man tänker på, således.

Om självförtroende

Om jag är nöjd med mig själv. Tycker om mig själv, vad jag tänker, känner och hur jag blivit att ta fysisk form. Om jag är tillfreds med de saker jag har omkring mig och de relationer jag är en del av. Om jag har förtroende för mig själv – då innebär det ju just bra att jag har förtroende för mig själv. Inte att jag tycker mig vara bättre, snyggare, eller mer framgångsrik än någon annan. Ingen annan har med saken att göra. Mitt förtroende för mig själv har bara med mig själv att göra. Det är därför det är absolut omöjligt att skaffa sig ett bra självförtroende genom att jämföra sig med andra.

Genug ist genug

Vissa dagar är lite mörkare. Lite mindre medgörliga. Lite svårare att bibehålla det själsliga jämnmodet inför den gigantiska lögnens giftiga ångor. Detta är en sådan dag. Jag känner mig personligt angripen och genuint ilsken. Horoskopet pekade ett finger långt upp i näsan på mig och underströk att vad jag än tänker ta mig för så kommer det att gå åt fanders denna dag.

Dagstidningens horoskop. Så fan heller!

Ytterligare en så kallad revolution fejkas fram. Att folktomma gator fylls med överförfriskade, lata jävlar som lockas av snabba – troligen kontanta – belöningar för att låna ut sina lättviktiga själar i jakten på plastig symbolik och sjyssta bilder att kasta i den förmodat västliga bedövande floden av så kallade nyheter. Det stör mig – precis som det är meningen att det ska störa mig. Vare sig man är så begåvningshandikappad eller ointresserad att man inte bemödar sig att se att vad som rapporteras är lögn eller inte så är det precis det som är meningen. Att ta din uppmärksamhet.

Gratulerar, o mörkrets furstar och baroner! Idag fick ni mig! Ni fick mig irriterad. Grattis!

Så. Nu känns det bättre. Jag hade tänkt skriva om hur det vänder. Vad som egentligen händer. Men så hittade jag denna. Beskriver saken så oändligt mycket bättre:


Tack fredsprojektet. Hade jag inte hittat denna så hade jag skrivit hela dagen.

Vi tvångsmatas för att vi inte ska tillåtas dra vidare och avancera till vad vi sedan länge varit mogna för. Nu ska vi bara dra undan den tunna, tunna slöjan som håller oss tillbaka. Åhej!


Typ, såhär. Typ.

Stora ord

Jag vet!!!!

Jag tänker...

Jag känner..

Jag flyter.

Räkna dagar?

Är det någon som håller räkningen på de dagar K:s dagar varit räknade? Propagandakriget som var tänkt att vinnas med gammal god media-lögn och lite lättlurade bråkstakar. Eller - nej, så var det nog inte. Det var nog så att det skulle gå som det brukar för den som inte spelar med. Då drabbas man av dollargrinet, så att säga.

Var ute och åkte igår. Inrikes. Man får överhöra många samtal sådana dagar. Folk brukar prata om aktuella händelser som berör dem. Ingen pratade om Libyen. Det berör ingen. Det är ett gammalt vanligt skenskeende. Alla vet att det är lögn från början till slut. Ingen lyssnar längre. Jag kan inte annat än se det som framgång. Lomhördhet mot lögn. Bra saker.

Så får vi se vad nästa steg i utvecklingen blir. Så småningom kommer sannolikt något slags motreaktion på alla lögner som gått in. Jag tror inte det blir den reaktion man försöker provocera fram. Jag tror inte att folk kommer att bli sådär överdrivet revolutionärt förbannade. Jag tror snarare att det bara kommer att ordna upp sig. Bara sådär, faktiskt.


Bekant på något vis? Bilden kommer från HD-bloggaren Kultur-Sörens inlägg Irakkriget åtta år....

Om frivillighet, pisk och pengar

Jag har lagt mig till med (o)vanan att ibland påpeka att pengar inte finns. För egen del har det faktiskt gjort livet betydligt enklare. Jag slipper ta hänsyn till diverse subversiva affärsmodeller när jag handlar och slipper gå till botten med diverse överväganden vad gäller ekonomiska aspekter av impulsers verkställande. Det flyter, helt enkelt av sig själv.

Eftersom pengarna är så oändligt mycket mindre relevanta än de saker man om man inte passar sig låter dem styra. Avstampet för min del var lyckosamt, det måste jag medge. Men det handlar inte om något direkt överflöd utan en ström som tycks följa tanken oavsett om den uppehåller sig vid rädslan för brist på pengar eller den avslappnade insikten om att det finns tillräckligt.

Men pengar är ju en så påtaglig verklighet allas liv. Hur kan man säga att de inte finns? Så sa hon, min kloka hustru. Hon begriper ju bägge sidor av myntet (vitsigt, inte sant?) men detta är den springande punkten ändå. Och vem är han den där dryga fårmataren som inte tycker sig behöver jobba exakt 60 timmar per vecka längre utan tar sig den fräcka rätten att gå runt och tröka på om att pengar inte finns? Bara för att den jäveln inte tycker att han behöver bekymra sig. Hm. Jo, kanske har jag fått någon att tänka just så. Hm, igen.

Så – jo. Visst finns det pengar. Eller – rättare sagt; visst finns det en bunt sedlar och lite mynt. Men vad kan man ha dem till, egentligen? Sedlarna kanske kan fungera som tändpapper eller bokmärken och mynten är ypperliga att stabilisera möbler på gamla skeva golv med. Ungefär där någonstans ligger toppnoteringarna för den fysiska penningens användbarhet. De går inte att äta, de där pengarna. De älskar en inte tillbaka och de går inte att föra ett vettigt samtal med. Ändå låter vi som kollektiv mänsklighet pengar styra matvanor, hur mycket tid vi lägger på de vi älskar och kanske i värsta fall även vilka vi umgås med. För att inte tala om pengar som inte ens äger fysisk representation, "pengar på banken". De är ju så skrattretande obefintliga att man nästan får ont i magmusklerna.

Nu kan man ju förstås invända att pengar inte värderas utifrån sin eventuella fysiska form utan utifrån det värde det assigneras. Om jag får 100 kr per timme så är min arbetstimme värd 100 kr. Lika logiskt som fel eftersom den där hundringen på annat håll – exempelvis hos banken – kan skapas på en nanosekund ur absolut ingenting i utbyte mot skuld. Arbete finns. Mycket av det vi köper för pengar finns. Men själva pengarna finns icke. Så barnsligt enkelt. Jag menar: är det själva jobbet som är viktigt eller är det att vi tjänar pengar när vi jobbar som gör att vi går dit? Det saknas ju knappast meningsfulla sysselsättningar men är det inte så att just det där med att tjäna pengar får oss att ägna oss åt en massa oväsentligheter istället. Som att räkna icke-begreppet pengar på en ekonomiavdelning fyrtio timmar i veckan istället för att hjälpa våra gamla släktingar att klippa sitt gräs, koka sin saft eller få sina hundar rastade. Till exempel.

Hur kan vi låta pengarna vara så viktiga för oss? Om vi jämför med ett annat hittepåfenomen: Jultomten. Många barn tror på jultomten och han har vissa egenskaper som påminner om just penningen. Han sägs komma med goda saker till de som är snälla och jobbar hårt. Han är det man längtar efter den 24:e (eller 25:e – marginell skillnad) men är också den man också ständigt fruktar inte ska komma med sin belöning. Den man får höra att – sköter du dig inte får du ingen lön alt. kommer inte jultomten.

Men äktenskapet, då – frågar den knivskarpa frugan. Är inte också det något man bara hittat på? Jomenvisst! Men människor skiljer sig stup i kvarten i vårt framstegliga samhälle. Plötsligt en dag kanske man upptäcker att man går runt i ett äktenskap av gammal vana och undrar varför det blev som det blev och kanske inser (eller inte) att man valt sin partner för pengar, för att man hade bråttom att få barn eller för att man helt enkelt kände sig ensam. Kanske var man inte rätt för varandra. Eller så var man det men det gick över. Och då – håll i er nu – då gör man något åt saken. Samtliga inblandade i äktenskapets trossystem beslutar sig för att upplösa detsamma och gå vidare.

Samma sak med jultomten. Förr eller senare inser man att det är en bluff. Om inte så brukar välvilligt inställda medmänniskor till sist upplysa den unga vuxna om att tomten faktiskt bara var en bluff, precis som det där med att man föll som en livlös sten till botten om man badade innan föräldrarna hunnit dricka upp vinet efter semestermiddagen (var det där exemplet verkligen valt med omsorg…?). De som är inblandade i vanföreställningen tar sitt ansvar och monterar ner den när den tjänat sitt syfte.

Utom i dessa mer utbredda fall och där står fallet med penningen helt i en klass för sig. Av alla människor på jordklotet får penningen nästan var och en att må rejält mycket sämre än om pengar skulle ses för vad de är – ingenting. Ändå hjälps vi mer styvnackat än någonsin åt att bibehålla våra vanföreställningar om att denna ickeexisterande entitet omfamnar allt av värde i livet.

Nu är det ju så att det kanske är lite svårt att genomskåda penningens innehållslöshet. Eftersom så gott som var och en föds in i penningdyrkan så måste man likt individer uppvuxna i sektistiska miljöer av egen kraft resa sig ur vanföreställningarnas slingrande dimridåer. Det kanske enklaste och vanligaste sättet att se igenom penningbluffen är att för en tid befinna sig i vad som brukar kallas något slags ekonomiskt oberoende, det vill säga ett tillstånd där man faktiskt har pengar nog att inte behöva tjäna pengarna utan har så man klarar sig ändå. Sådana tillfällen brukar ge ganska snar insikt i hur lite pengar egentligen betyder och hur stora andra värden faktiskt är.

Det är också därför vårt samhälle ser ut som det gör. Var och en i samhället ska tjäna pengarna. Inte som i att med eget arbete skaffa sig medel till frihet eller rikedom, utan tjäna pengarna som i att vara penningens livegne slav. Inrutade i dagliga rutiner, dragna ur sängen alldeles för tidigt, sköljda med flour och insiktsdämpande fördummande budskap om vad man kan göra för pengar – hållna i ett tankemässigt litet fängelse utan någon direkt möjlighet att vakna upp. För om fler skulle tillåtas bli mätta på pengar skulle detta med just pengar relativt omgående kunna förpassas till de sälla jaktmarkerna.

Det är ju inte det att folk överlag inte vill jobba. Tvärtom, folk vill som regel göra saker som känns vettiga. Det är ju i grund och botten därför man kan slå i dem att de ska tjäna pengar och gå till jobbet. Men det är klart att de allra flesta nog inser hur jävla hopplöst urbota dumt det är att sitta och pyssla i en liten avgränsad låda i kontorslandskapet med ett hopplöst ingenting samtidigt som de som kånkar runt på deras gamla släktingar får en lön så nära existensminimum som möjligt.

Nu är det ju som bekant svårt att hamna i den där pengamättade situationen. Istället har ett litet gäng – för vilka pengar faktiskt är något bra – kuckilurat ihop en lika urlöjlig som nästan fullt genomförd plan att förslava hela mänskligheten under deras vanvettiga penninghysteri. I ett stickspår till detta resonemang kan man naturligtvis fundera på varför i all världens namn de valt att göra så? Beroende på hur man väljer att se på saken blir svaren väldigt olika. Antingen ser man dem som små lata makthungriga människor som inte vet bättre än att försöka leva gott på andra människors slit.

Alternativt ser man denna lilla elit som en bunt mentorer, eller kanske snarare skickliga Masters, med uppdraget att piska skiten ur mänskligheten så att densamma under smärtans djupaste faktiskt vänder sig in i sig själv, tar itu med sina inre själsliga smärtor och sedan vandrar ut ur det sadistiska badhuset som helt nya – renade – själar. Och som alltid med dualismer finner man kanske sanningen i en kombination av de båda.

Kanske är det så att vi som mänsklighet vet att vi behöver gå lite djupare och tillfogas ännu lite mer smärta innan vi kan växa upp och gå vidare. För precis som var och en kan inse att pengar inte finns så kan vi höra upp med dumheten att låta dem diktera vårt liv i varje givet ögonblick. Med ett enda litet aber. De flesta måste vara med på det. Men det faktum att de flesta ännu inte är det gör ju inte fantasiprodukten pengar mindre overklig. Inte ett endaste litet dugg.

På teatern i höst...

...om saker och ting skulle behöva gå rejält överstyr för att bibehålla det paralyserade sinnestillståndet hos de breda massorna. Utomjordingar!


Utomjordisk reportuar? Från SvD.se idag.

Inget att bli rädd för. Det är naturligtvis helt på låtsas, precis som allt annat teatern hittills spelat. Verkliga offer och verkliga målsättningar, givetvis. Men själva föreställningen är den gamla vana. Van föreställning. Vanföreställning. Det hör man ju.

Sedan måste man ju ge regissören en eloge för en ovanligt baklängeslogisk story denna gång. Och skratta en smula åt den ironiska självdistans vår planets lilla kärlekslösa härskarskara faktiskt ändå visar sig ha. Mer eller mindre frivilligt i pragmatikens tecken. Gå inte på det. Det var väl egentligen allt.

Lättläst och budord

Vår statsminister gav 1993 ut en bok om det sovande folket. Det har surrats en del om detta alster och då den finns i "piratutgåva" som PDF lite var stans så blev det morgonens alternativ till de sedvanliga bloggarna. Jag kan inte säga att jag direkt blev bergtagen av de litterära kvalifikationerna hos vårt högsta höns. Inte heller krullar sig håren i någon isande sensation över hans djävulska planer. Men visst är alstret något slags ironi eller rentav motpol mot den skolade framgångens förtjänstfullt tystlåtne lejda nyttighetsagent.

Fredrik skrev boken som 28-åring inför ett rejält avstamp i karriären. Vi är många som just i det skedet satt ord på våra tankar för att i ett ögonblick av skenande inspiration söka öka våra chanser till framgång. Väl formulerat kan det bära ett par år, men sedan vill man sannolikt inte riktigt kännas vid det. Varje tryckt formulering är ett stadfästande av en mental ögonblicksbild, inte alltid så där vansinnigt smickrande att bära. Jag får intrycket av att F kämpat med orden och verkligen mejslat vad han behövde ur de kontraster som fanns att ta av i det tidiga nittiotalets politiska arena - och det fanns ju en del.

Hursomhelst. Mot slutet av verket fanns en variant på de tio guds budorden. F uppmanar var och en att själv sätta samman sina tio budord och vem är jag att inte hörsamma min stadsminister. Här nedan syns bibelns (via 1986 års psalmbok; samma som F använde för sina jämförelser), F:s samt i all ödmjukhet mina egna:


Tabell som bär bud om budord. Prova, vettja. Det är riktigt kul!

Stilla avvaktan

Det blev med ens så lugnt. Avvaktande. Jag har väntat på att komma ikapp mig själv. Nu verkar det som om jag faktiskt gjort det. Det tjattrande surret. De pladdrande tankarna. Den invävda logiken, det intellektuella sökandet och de bråkiga innovationsförsöken har äntligen börjat lyssna till något djupare. En vibration. En basgång i verkligheten.

Det är inte ett otäckt muller som inför en förestående apokalyps. Tvärtom, det är den tilltagande energin hos en hel värld av hjärtan som faktiskt börjar begripa vad det är för slags energi de är gjorda av och vad de därmed är såväl kapabla till och i varje mening berättigade till. Därav basgången. Därav den avvaktande hållningen.

Ljuset – så som jag såg det. Det nästan dömande och påtvingande politiskt korrekta snälljuset som höll på att ta död på mig. Som födde och byggde mitt mörker. Komprimisshjärtat. Den klädsamma godheten och det pappersvita ljuset. Det var något annat. Det ljus som silar fram ur det oändlig lilla hålet i den svarta, sidenmatta ytan är något helt annat. Som att upptäcka en molekyl av verklig sanning i en förljugen ocean av inlärda sanningar. Som att finna värmen i kylan. Kärleken i den förbjudna lusten. Hettan i smärtan.

Jag väntade på mig själv. Nu väntar kanske jag på världen. En mycket behaglig väntan. En väntan där polariteten fortfarande finns att leka med. Att låta spela över de spegelblanka ytorna. Jag vet inte mycket. Jag vet egentligen – om man försöker se nyktert på saken – ingenting. Absolut ingenting. Övertygelser har blivit till ett slags mjuk, närvarande föränderlig punkt av insikt. Det är vad det är – alltihop. Och blir vad det blir. Läckert!

De bara drog

Det hade varit en omtumlande tid för många av dem. Allt de fostrats att tro på hade fallit i små bitar inför deras ögon för att sedan helt försvinna. De tempel som byggts för dyrkan och gemenskap stod tomma. Övergivna. Inget var som det hade brukat vara. Och ändå var ingen hungrig. Ingen slogs eller skränade. Den sång som steg mot himlen var unison men också resultatet av var och ens individuella ton. De var färdiga. Några dagar senare var de borta. Helt, spårlöst försvunna men också helt intakta. Där. De hade sjungit in sig i en högre frekvens. Lika självklart som det förefallit orimligt.

Några tusen år senare vandrade någon bland ruinerna av deras dyrkan och funderade hur deras så högt stående civilisation kunde ha tagit ett så tillsynes abrupt slut. Måhända for tanken kring den egna civilisationens belägenhet genom åskådarens huvud. Måhända drog denne paralleller. Jämförde vad som måste ha varit viktigt för dem – innan. Och vad som sågs som viktigt i åskådarens civilisation. Det kanske bara finns en konsekvens av att ha kommit tillräckligt långt i sin så kallade utveckling. Vad som följer av att via utveckling ha invecklat till den grad att någon egentlig återvändo inte finns utan enbart en ytterligt kontrasterande väg vidare. En väg som många med säkerhet trampat tidigare. Och så vidare. Och så vidare.

Lite om väggen

Den första ambitionen är inte problemet, en sak kan de flesta hantera samtidigt även om tidsspannet kan vara satt i kortaste laget. Om man därtill lägger flera, i tiden parallella, ambitioner så sätts den ambitiösa simultanförmågan på plats. Ibland hopar sig emellertid ambitionerna. Det kan ha sina grunder i en rad olika saker.

Man kan till exempel ha fått känslan av att allt man någonsin kommer att hinna med ska hinnas med just nu. Eller så har man inför till exempel en jämn födelsedag förutsatt sig att hinna till en viss punkt. Vanligast så här års är kanske att man samlat ihop en rad göromål för avklarande ”under semestern”. En semester av – som det dessvärre visar sig – det snabbt övergående slaget.


Alla har olika stress- och ambitionsnivåer, men sambandet är med all sannolikhet ungefär detsamma.

Om jag vill göra ett par saker samtidigt, då vet jag av väl utförda empiriska tester att två parallella processer är det maximala antalet. Det är bra att ha två saker att göra, växla mellan och korsbefrukta. När man jobbar med det ena kan man tänka på det andra och vice versa. Uppbyggligt. Men om jag sätter spaden i fler än två saker, då inträder emellertid ett märkligt fenomen.


Fler än två parallella processer får dem att försvinna i ett moln.

Om jag släpper in fler än två processer så har de en förmåga att blanda sig i varandra. Försvinna in i ett slags mentalt moln. Jag kan sedan för mitt liv inte urskilja de olika processerna utan allt jag ser är det allt mörkare molnet. Molnet sporrar mig inte på det sätt som processerna gjorde. Molnet är som ett enda lindat garnnystan av ohälsosamt korskopplade inbördes beroenden. Blotta tanken på molnet föder med tiden en stark känsla av obehag.



Molnet kan förvandlas till en tromb.

Molnet leder till stress. Den där skadliga sortens stress där själva organismen (köttet som kallas jag) vill fly molnets skugga mer än något annat. Detta leder inte sällan till att ännu flera processer startas för att undkomma de man tror har belägrat sig i molnet. Men dessa nya processer sugs naturligtvis upp i vad som nu utvecklat sig till en ambitionsmässig tromb i jakt på nya processer att sluka i stressens skenande svarta hål.

Ungefär så håller det på tills man möter ett naturligt stopp. Det är även det olika för alla, men inte sällan utgörs stoppet av att självaste kroppen säger ifrån. Faller ihop, slutar lyda anrop eller vad det nu kan vara. En sådan signal är på något sätt ovedersäglig för organismen som ställs inför det enda alternativet att släppa tanken på molnet och nollställa sin ambitionskarta. Något som inte sällan föranleder nya insikter och ett mer avslappnat förhållningssätt till livet och dess innehåll.

Om så lär man sig ju. Man får smällen tills det sitter, så att säga. En del har det redan i sig och behöver inte ens besöka väggen en endaste gång. En del springer in i den tills livet tar slut. Olika, det där.

Tankar i tiden

OK, i dag blir det lite abstrakt. Det handlar nämligen om tiden. Det handlar inte om hur man tecknar eller så. Tvärtom, jag har idag bestämt mig enhälligt för att det inte har någon som helt betydelse vilken grad av motorisk tecknarförmåga man besitter. Men det är bara min åsikt…

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare, men det slog mig igår igen när jag tittade på TV att tiden accelererar och att antalet punkter som innehåller referenser till andra punkter i tiden accelererar med den. Den största anledningen till att detta slog mig vid just TV-tittande var sannolikt att den var avstängd.

Tidens innehåll upprepar sig hela tiden (där kom en ofrivillig upprepning för att understryka). Formerna är – till det yttre – olika, men innehållet detsamma. Mönstret. Som en spiral av nästan cirkulära rörelser vilka vi upplever som linjer.

Är tiden en cirkulär företeelse i vår simulering upplevd som en linje?


Och om det är så, befinner vi oss i en linjärt (grön) upplevd spiral (blå), kring en cirkulär kärna (röd) i repetition tills det sitter? För att sedan skala upp och fortsätta i en spiral av tvärställda (röda) cirkelrörelser?


Är det kanske därför tiden går fortare hela tiden? Utgörs kompensationen för skillnaden mellan den cirkulära tiden och den linjära av en ökande hastighet?


Kanske är det projektionen av vad som pågår i den cirkulära tiden på vårt upplevda linjära plan som så grovt förvränger sakers proportioner. Ju längre från den ursprungliga tidstangentens (vår födelse?) position på cirkelbågen, desto större förvrängning? De projicerade föremålen på bilden är myror, inget annat. Men det ser väl vem som helst...


Och som ett resultat av detta; när nu tiden accelererar allt fortare. Punkter i tiden kopplas till varandra – till tidigare varv. Eftersom skillnaden mellan det linjära och cirkulära ökar blir kopplingspunkterna exponentiellt flera. Därav informationsteknologi, mängden bilder och referenser.

Om det skulle vara så är kanske vårt städjobb, vårt rensningsarbete – det som ”civilisation” ägnar oss åt - ett slags sätt att undgå den kvävande gravitationskraften från den ansamlade tidens tryck. Reningsprocessen håller oss kvar på linjen men kommer sannolikt att leda till att vi rensar ut allt i stället och istället för att som vi fruktat slungas ur tiden av centrifugalkraften faller vi till tidens nollpunkt och träder in i något icke-tidsbaserat.

Spekulationer, spekulationer. Och en del tvivelaktigt kladdande.

Pulsen

Tanke, känsla, intuition och impuls. Att inte se skogen för alla träden. I underjorden - ett lags insikt. Ett slags intuitivt igenkännande av vad som är sant – inte en tanke kring vad som är rimligt. Ett slags känsla för vad som egentligen händer och varför – inte en påläst och bevisad övertygelse. Och så föds impulser kring vad som är riktigt att göra – inte inbundna betänkanden efter noggrant övervägande.

Kanske är det källan. Den som sammanbinder allt och alla. Den undermedvetna floden det alltid talats om och vars porlande alltid känts men som tanken är förhindrad att nå. Den vi avgränsats från med ett draperi vi själva med tanken måste avlägsna. Den paradoxala tanken kring tankens begränsning. Tanken som får tanken att vila, tystna, assistera istället för att domdera.

Detaljerna. Varje litet korn är en värld av bedömning och kittlande upptäckter. I instans efter instans. Mönstren bär samma signatur. Kanske är varje företeelse en instans av varandra. Kanske är det därför mängden detaljer skymmer den helhet de utgör. Likt kroppens alla celler. Men för den skull inte ett dugg likt själva kroppen.

Det stark kraft i tanken. Den där fasta, pusslande, utmattande sortens tanke som aldrig tystnar, aldrig ger sig och aldrig tar rast. Som bara ångar på, dag ut och dag in, i sitt eget dikterade tempo och som efter en period av härjningar lämnar huvudet som en utbränd kolbotten. Men ur den svarta ytan reser sig sedan växtlighet. Strå för strå finner det utbrända som en utmärkt grogrund och det gröna breder ut sig.

Ett mönster av nya tankar men också en ny känsla. En ny insikt. En intuitiv sensation baserat på det framväxande mönstret. Och i botten den där alltmer stadigt vilande känslan. Pulsen. Vingslagen. Tonen. Den är trygg. Den är målmedveten. Tålmodig. Tidlös. Den talar om att vad som än händer så händer det av en och samma anledning. Hur det än blir så blir det som det är menat att bli precis så. Eller som min gamla farmor skulle ha sagt: ”ordnar det sig inte, så ordnar det sig i alla fall”. Precis så säger den.

Det betyder inte att vi inte styr skeendet, oavsett om det är något vi utrustats med från fabrik eller om den fria viljan är i verklig mening är lösgjord. Vårt behov av att döma, slåss och få ur oss vår försmåddhet bestämmer sträckans längd. Vi behöver det i olika grad, men tillsammans ändå till en konstant summa. En summa motkraften nu gör sitt yttersta för att matcha och leva upp till.

Jag tycker inte om att bråka. Har aldrig förstått varför man måste vinna i spel och har en avklingande lust att vinna även i resonemangsmässiga sammanhang. Alla har ju rätt – var och en på sitt sätt. Och kanske mina sanningar och ståndpunkter svarar mot just de obalanser jag själv satts att ta itu med. Ju fler av dem som upphävs, desto färre fasta övertygelser kvarstår. Istället styrks känslan. Pulsen. Insikten om att allt är precis som det ska och av den enda obeskrivliga anledningen.

Bråket förlänger processen. Bråket önskas intensivt av den andra sidan i spelet, den som ju utgör vår egen reflektion. Den dag vi själva beslutar oss för att spelet inte behövs - att vi inte längre har issues som kräver att vi förtrycker, revolterar, hatar, dömer och laddar ur – då försvinner hela spelet. Inifrån och ut. Det är rekylen på övergreppen som styr hur långt det måste gå.


Om man vänder sig med vinden i ryggen och låter impulsen styra stegen. Blir det inte bättre för varje lite steg? Den hjälp man behöver materialiseras på allt mindre diskreta sätt. De människor och själar man behöver ansluter till det egna livets stig. De man kan dra lärdom av och som kan hjälpa mig i det jag inte själv klarar. Symmetrierna visar sig när man väl öppnar ögat för dem. Klockslag som likt en kompass lägst stigen talar om hur väl det stämmer. Passbitar som handen plockar utan att ens tänka tanken på att mäta. Saker som nästan löser sig själva.

”Läget är allvarligt”

”Jo, anledningen till att jag dragit ihop denna telefonkonferens är – som jag skrev i inbjudan – att läget börjar bli lite allvarligt. Vi har fått rätt besvärande propåer från amerikanarna de senaste veckorna om att surret tilltar på ett oroväckande vis.”

”Men surret – är det inte ganska godtyckligt. Jag menar, det kan ju betyda vad som helst.”

”Inte enligt amrisarna. De verkar uppriktigt oroade, men i vanlig ordning blir oron till, ja du vet – sådan där bredarslad aggression och hotande ton. Tonen är i och för sig inget att oroa sig för, de har ju kört den där stilen i tjugo år snart och alla här på kansliet har väl vant sig vid det här laget”.

”Ja, men surret. Vad menar de med surret? Jag har bara förstått att surret är de kommunikationstrådar man inte automatiskt kan väva ihop. Har inte det att göra med att deras jävla algoritmer inte är byggda för svenska språket?”

”Mja, de säger att de slipat bort språkberoendet helt och att surret är allt där kontakten delvis varit icke-digital. Det är därför de är så jävla oroade. De säger att svenskarna är så jävla nära varandra geografiskt så att de inte kan mäta skiten. Det är därför de haft så svårt att mäta för över där flyttar de ju runt och så vidare. Här stannar surbönderna på samma fläck de fötts på och då blir det vad de kallar disruptioner”.

”Disruptioner?”

”Ja, avbrott i de spårbara konversationerna. De kan inte följa samtalet helt och hållet. Folk träffas på fester, sitter på någon jävla sylta och dricker kaffe eller fan vet jag. Hela jävla sverige är väl ett förbannat kafferep från början till slut och det tog amrisarna flera år att klura ut det. Nu skäller de på oss för det. Jävligt komiskt, faktiskt.”

”Å fan. Nu hajjar jag. Och vad fan ska vi göra åt saken?”

”Det är därför jag kallat till det här mötet. Jag tror i sak inte att vi kan göra så mycket om jag ska vara helt ärlig, men vi måste leverera. Något måste vi leverera. De säger att det är kritiskt just nu. Och – ja – det har de ju också sagt hela tiden. De låter nästan desperata och vårt jobb är att hålla de lugna så att de inte kommer hit och tar över skiten direkt. Några uppslag?”

”Menvaffan, har de helt tappat greppet? Eller, skit i det. Som vanligt, alltså. Vi får nog fundera på saken. Samtalslistor och vägkameror, då?”

”De gillar verkligen vägkamerorna. De nya, digitala. Ansiktsigenkänningen hjälper dem avsevärt. Men det är när folk inte rör sig utefter de stora pulsådrorna som det blir bekymmer. När de inte pratar i telefon. När de inte åker på motorvägen. När de inte kletar runt på facebook eller vart fan de håller hus. När de dricker kaffe och har sig. Super till. Svennebananar sig.”

”Men vad är det som är så jävla farligt med det? Nu får de fan ta och ge sig snart. Räcker väl att de ser vad skit de köper via ICA-kortet. Skicka en spaningspatrull när det köps kräfthattar eller papperstallrikar. Vad fan vet jag. Tycker den här skiten börjar gå överstyr.”

”Jo. Grejen är den – men det här får jag egentligen inte prata om – OK?”

”OK.”

”Grejen är den att de kör analyser på trådarna. Kvantitativa analyser där de försöker para ihop trådarna med varandra för att få sammanhang i vad det sladdras om över lång tid. Trending, kallar de det för. Och när de kör trending för svennarna så tar det bara slut rätt som det är. Så dyker det upp någon helt annan stans. De kan inte automatiskt koppla ihop det utan måste manuellt sitta och klistra ihop skiten. Gör dem vansinniga för hur många svenskar tror du de har där borta egentligen?”

”Manuellt? Låter ju helt jävla rubbat. Men vad kan vi göra åt det? Att folk snackar? Ska vi åka runt och silvertejpa truten på dem eller vad fan tror de vi ska göra?”

”Lugn nu. Jag säger ju att vi inte behöver lösa problemet. Jag säger bara att vi måste leverera något så att de håller sig lugna en stund. Något, vadfansomhelst. Annars brakar helvetet lös här. De snackar om att öka konformiteten. Fan vet vad de menar men jag tror de har någon slags besprutningsprogram. Glömde de där pillren du vet när jag åkte ut till stugan i midsomrars. Fan, jag kände mig bra jävla mesig efter en vecka. Men det hörde du inte från mig.”

”OK. Vi får ta en attack till. Någonstans lite ut i landet – så att vi kommer åt de där jävla kaffedrickande hembrända hilbillysarna för det är väl dem de är rädda för. Dra av en salva ute i bushen någonstans och sätta fart på den gamla vanliga folkrörelsen.”

”Nu börjar du snacka. Ha ett förslag klart till på måndag så kör vi.”

”För att folk börjar snacka med varandra? Med kakhålet? Sjukt. Men OK. Vi hörs på måndag.”

"Trevlig helg."

"Jo, tack du. Detsamma. Hej"

Gratifikation

"Unga män, ett stort tack ska ni ha för ett förtjänstfullt och trovärdigt genomfört arbete i konungarikets tjänst! Jag är medveten om att er insats orsakat utmattning och vissa fysiska skador samt att polisens iscensättande av brottsbekämpningsillusionen ibland varit något oöm. Jag beklagar detta, men dessa uppoffringar har varit nödvändiga för att erhålla den trovärdighet operationen eftersträvat.

Vi kan nu efter en dryg veckas idogt arbete klappa oss själva på axeln och konstatera att upploppen går av egen kraft. Ni – den primära anstiftarstyrkan – har därmed slutfört er uppgift och kommer inom några dagar att erhålla den överenskomna ersättningen. Men ikväll ska vi fira framgångarna, mina herrar. I kväll bjuder vi Er till fest. I rummet här invid finns en fri bar, försvarliga mängder mat och innan dygnet är över kommer även för ändamålet lämpligt kvinnligt sällskap att göras tillgängligt."

Härvidlag vet jublet inga gränser. Den gråhårige mannen lämnar podiet och dörrarna till balsalen öppnas. Ingen av anstiftarna kommer emellertid att lämna lokalen vid livet. De sista bultarna i det brittiska maktövertagandet dras åt denna natt och när morgonljuset åter möter Londons gator kommer ordningsmakten att stoppa vad den nyss startade. Denna gång som obestridlig förvaltare över nationen och dess grannar.

På aftonbladets mittuppslag kommer vi att kunna läsa om de illvilliga upprorsmännens smaklösa orgie och hur säkerhetsstyrkorna stormat tillställningen. Vi kommer att kunna läsa intervjuer med Londonbor som ger tacksam luft åt det faktum att det är över och att den nya och sedan länge planerade mer granulära säkerhetsstrukturen i storstaden trotsallt är till för allas säkerhet och att den som inte har något att dölja inte heller har något att invända.

Visst, många kommer att gå på det. Mycket tyder emellertid på att det inte behövs så många med det genomskådande ögat för att hindra processens absolution. Det jämna, taktfasta, själsliga motståndet inför de skeenden som återspeglar andra sidans skevheter påverkas sannolikt storeligen av tankarna. De från tvivel befriade tankar vars vibrationer interfererar med de för processen omistliga. Som med minimal synlighet vänder alltihopa till den sin syftesriktiga motsats.

Skakande om homeopati

Jag fick det tvivelaktiga nöjet att erhålla en anledning att provköra homeopatins läkekonst denna sommar - mycket påpassligt då på senare tid voffats en hel del kring nämnda företeelse. Till följd av min egen tilltagande senilitet kan jag nu presentera en mycket trolig anledning till den stora skeptikerströmmen:

Man måste skaka flaskan.

Jo, det stod på pappret. Klart och tydligt. "Skakas kraftigt före användandet". Ändå missade jag det. Endast två av fem doser har varit skakade. De har fått lederna att bli varma, nattsömnen att bli tydligt påverkad och tillståndet inom en dag eller två att vända dramatiskt till det bättre. De oskakade doserna har bara kittlat lite på ytan, inneburit en lättare lindring men inget mer än det.

Jag var till följd av de oskakade mjukostreaktionerna benägen att diskontera homeopati som varandes den huvudsakligen positiva effekten av amnesens samtal. Samtalet där homeopaten går igenom symptom, livssituation och händelser hos patienten. Hjälper patienten att börja städa på loftet. En start så god som någon på vilken läkningsprocess som helst. Men nu verkar det faktiskt som om det också fanns drag i den lilla flaskan också.

Jag har inte riktigt kunnat förstå varför det är så viktigt att skräna om homeopatins beräglighet i den grad skeptikerkåren denna sommar gjort. Det bär tydliga tecken av de personliga oförätternas energi. Kan det vara så att skeptikerkåren helt enkelt missat att skaka flaskan, de också men som i likhet med så många andra ämbeten som bygger på prestige, namnkunnighet och inbördes beundran kan naturligtvis ett sådant misstag aldrig erkännas?

Naturligtvis inte. Vetenskapen är en objektiv inrättning för allas bästa. Läkemedelsindustrin och sjukvården likaså. Det viktigaste för de stora farmakologiska företagen är människors välbefinnande och hälsa, inget annat. Den skränande kampanjen mot örter, läkekonster och liknande rent löjeväckande bohemiska sysselsättningar är givetvis av ren omsorg för att ingen stackars patient ska behöva bli lurad. "Konsumentupplysning". Det har naturligtvis inget alls att göra med att de gamla (irr-)lärorna botar människor, inte producerar en marknad i form av till beskedlighet nerdrogade patienter.

Trollerilådan

När de stolliga ledamöterna till slut enades i icke-frågan om att höja det tak vars höjd sedan länge lämnat stratosfären fick man ta fram sin lilla reservplan. Kreditbetygsänkning, om än aldrig så litet. Vi skakar ärtburken nu. Skakar den så att alla i den blir yra och illamående. Ekonomisk skärseld – mer eller mindre dold, allt beroende ögonens slutenhet – ackompanjeras på ett förtjänstfullt sätt av till exempel en liten dödsskjutning i London för att inte nämna ett eller annat erövringskrig.

Men de underliggande krafterna, då. De universella. De som man kan välja att tro att de finns om man vill. De som föder vibrationerna och stämmer oss i en högre tonart är emellertid obevekliga. De bor ju i oss, allihopa. Och ju mer man kämpar mot dem desto smärtsammare blir det. För var och en. För alla tillsammans. När det måste bli absurt. När det måste köras hela vägen rakt in i väggen. När kaoset så beslutsamt och logiskt omsorgsfullt måste fram. Tvungenheten har en anledning. Och den anledningen är att ingen konstruktiv väg finns kvar.

Snart är kanske bedrägeriet och ondskan bara ett bortglömt minne. Bedrägeriet och ondskan är kanske ingenting annat än den energi och de bilder människor projicerar in i det. Och i takt med att allt fler slutar tro på lögnerna, lyda penningens piska och köpa de färdigkokt tillrättalagda tankegångarna pyser luften ur hela föreställningen. Den faller sakta till marken och det kaos vi ser den söka frammana är inget annat än dess grand finale, dess dödsskrik. Dess sista desperata kamp för lite uppmärksamhet.

Uppvaknandet kan vara tungt. Kanske är det så att ju mer ouppklarat man har i bagaget desto mer tungt är det att bära. Den kollektiva retligheten, ilskan och utagerande småaktigheten håller på att ge vika. Ett skeende som definieras av den enorma tröttheten. Mentala andetag som tar flera dygn att genomföra. Och mitt i denna process blir det framväxande kaoset och återgången till de fyrkantiga rutinerna tydligt. Mönstren syns för det då långsammare arbetande ögat. Distansen blir längre och energin som går in i det åskådade minskar rimligtvis.

Vi går från att projicera in i vad vi ser till att alltmer bli åskådare. Där vi tidigare lät oss sugas in i händelser, debatter och hopdiktade kontroverser gör kanske de långa tanke- och känslomässiga andetagen att vi nu istället utvinner lugn ur mönstren som framträder. Ingen har sagt det åt oss, ändå framstår det med tålamod i ögat som att allt är OK någonstans. Allt ordnar sig. Allt följer ett slags puls. En rytm vi alla har i oss och som vi kan lita till. Som säkerställer att allt blir som det borde och att allt är som det är av just den anledningen.

Men alla måste inte hinna fram. Alla behöver inte inse allt. Man kan få tro att man gör världen bättre om man smetar en norgeflagga på sin profilbild, när man i själva verket blåser upp en negativ händelses energi än mer på klassiskt mediavis. Man kan få tro att man hjälper världens barn om man står utanför ICA med ”barnrättskämpe” tryckt på magen och skaffar sig meriter i att övertala människor om hur världen kan bli bättre genom att stoppa pengar (som inte finns) i fickorna på de institutioner som finns för att stadfästa världens klyftor.

Det räcker med att vända i tanken, skulle jag tro. Att bara erfara den där lilla kittlande känslan av hur man vill ha det. Att önska sig till något och inte ifrån något. Och i slutet av en sommar då tiden gått fortare än någonsin har just den synen lyckat etablera sig. Tillräckligt för att spelet ska kunna slutföras. Hemskt ledsen, men det är över nu. Jag kommer att sakna pusslandet. Ledtrådsjagandet. Logiken och interpretationen. Men allt har sin tid. Tjattret tystnar närsomhelst.

Did I Instigate This?

I wonder - did I instigate this?
A riddle full of things I would never want to miss?

Did I get to lay out my own lively course?
Was I given a list of things to endorse?

Are they real all the things I hear and see?
Or are they just projections of what goes on inside me?

And if so - why do You do what You do?
Are you You or what I have projected into?

Am I part of anothers desig as this world?
As a vivid performance, all empty yet twirled?

Is it preprogrammed, all regardless time?
All part of the Circle, yet only a line?

Do I see what You did create within yours?
Maybe our two worlds have mutual doors?

Or am I just kept inside what I have defined?
Then all these thoughts are solely a learning mind.

”Stängt”

”Marknaden är otålig och kräver tydliga besked å det snaraste för att undvika ytterligare oro på marknaden med en ny, eskalerad ekonomisk kris som resultat.” – så lydde det automatgenererade budskapet. Enligt ekonomisajtens mätverktyg var antalet läsare denna måndag det lägsta någonsin. Endast sex personer hade läst artikeln. En hade kommenterat: ”Marknaden finns inte”. Då kommentatorn länkat till sin blogg där ordet ”uppvaknande” användes raderades den raskt av sajtens automatiska modereringsfilter. Men denna måndag fanns ingen att läsa av statistiken. Ingen svarade i telefon och ingen skapade längre något redaktionellt material. Redaktionen låg öde. Dörrarna var olåsta och vem som helst hade kunnat ta sig in och plundra förlaget, men likväl var redaktionen öde.

Längst gatan i det tidigare så strikt livliga affärskvarteret var tystnaden i det närmaste total. Någon fiskmås vände på ett kvarglömt papper med den handskrivna texten ”stängt”. Ett par nyfallna höstlöv rörde sig i vinden. Skärmarna med företagspresentationen och förrförra veckans lunchmenyer lyste genom isolerglasfasaderna ut mot den stillsamt vandrande massan av luft som fyllde gapet mellan gatans byggnader. Från gatans slut hördes några röster. En bit in i parken stod ett par tält. Ytterligare en bit bort steg röken från en utbrunnen brasa av kontorsmöbler.

Det hade börjat bara några månader tidigare. Börsen hade envists med att visa negativ utveckling. Kreditinstituten hade efter några dagar av klädsamt käbblande inför öppen kuliss beslutat nedgradera det amerikanska kreditbetyget till AA. Knappt hade den nyheten landat förrän en våg av terrorattentat skakade västvärlden i vad som i media beskrevs som samordnade attacker. Italien ställde dagen efter det nedgraderade amerikanska betyget in sina betalningar, tätt följda av Spanien. Börserna världen över sjönk som en skopa grus lossad från en lastkaj. Inom ett par dagar var den rörliga räntan på bolån uppe i 28 %.

Just inför brytpunkten till den första höstmånaden hade räntan på blancolån stigit till 45 % och via spekulation hade även de flesta råvaror och energi skenat i pris. Europas finansministrar var vid det laget så hesa att de inte längre gav några intervjuer utan följde trenden att avgå, eller som i något mer dramatiskt fall ta sitt liv. Det offentligas företrädare hade under den sista sommarmånaden blivit allt tystare och såväl onlinemedia som tidningar hade minskat rejält i omfång. Etermedia upplevde ett kraftigt frånfall av annonsörer och körde för kontinuitetens skull förra månadens reklam som om inget hade hänt, mest för att – som sista bastion – hålla myten om marknadens fortlevnad vid liv.

När så räkningarna för den första höstmånaden nådde kunderna började började landmassorna röra på sig. Vilda strejker och spontana demonstrationståg drog under arga och ibland rejält våldsamma former fram genom städernas gator. Till en början rapporterades mycket blygsamt om detta i media men efter några dagar började TV att visa bilder från de större sammandrabbningarna och beskrev förloppet som demonstrationer för stöd till de lyckade fredsbevarande insatserna i andra länder. En lögn så uppenbar som retandes gallfeber på ytterligare vågor av demonstranter att lägga till den härd av aggression som blossade upp i samhällskroppen.

Polis och militär var emellertid beredda. Just i Sverige mer än i något annat land. Domstolarna stängdes tills vidare och hela rätts- och säkerhetsväsendet fick strikta order om att isolera upprorsmakarna i "säkerhetszoner" från det snabbt minskande antal i som faktiskt fortfarande följde sina dagliga rutiner. Media visade tydliga bilder av den våldsamma förödelse som följde i deras spår. Det lilla antal makthavare som fortfarande gjorde uttalanden talade om att stävja våldet och få till stånd en dialog. Paralleller drogs till andra länder där utvecklingen varit långt mer omstörtande.

Den filantropiska grupperingen ”samtalarna” med ett axplock numera slipslösa företrädare för samhällets institutioner, näringsliv och finansvärld vann enligt media snabbt gillande hos den icke aktivt demonstrerande delen av befolkningen. Samtalarna satte hela sin professionella heder på spel för att få till stånd ett samtalsklimat i samhället och namnkunniga som man var hade man även förankrat sina idéer hos Sveriges huvudsakliga affärspartners. Utländska företag stod via Samtalarnas försorg i begrepp att investera i att få Sverige på fötter igen.

En ny – privat – intressesfär hade i all hast bildats som ett resultat av de tilltagande oroligheterna och ringen av Samtalare fanns representerad i varje västligt land. Man tillkännagav att man – efter att man fått på plats ett mer pragmatisk och marknadsmässigt civilrättsligt paradigm – hade för avsikt att reformera hela det kapsejsade ekonomiska systemet till förmån för ett resursdelningssystem baserat på jordens ändliga tillgångar av luft, vatten, energi och mat. Ett skifte där den skuldsatte fick sina skulder avskrivna men där den som var i besittning av pengar kunde lösa in dessa mot så kallade Ecodollars. Ecodollars skulle enligt läckta uppgifter även kunna köpas för ädelmetaller och andra substantiella värden.

Samtalarna talade om en förenad värld där alla människor levde tillsammans under en enda gemensam stadsbildning och där olika privata aktörer ur det nya ekologiskt anpassade systemet ombesörjde vitala samhällsfunktioner i utbyte mot skattesystemets ersättning - så kallade Contributions. Contributions skulle kunna lämnas via arbete, överlåtelse av tillgångar eller Ecodollars. IMF:s nyligen avhoppade chefsekonom identifierades som läckan bakom dessa uppgifter och han kom att framträda som den nya världens ekonomiska reformator med en växande skara efterföljare inom alla läger.

Enligt Samtalarnas samstämmiga uttalanden handlade det nu framförallt om att få två saker på plats: 1) att få stopp på de oroligheter som spridit sig över världen och 2) att få med även de länder som tidigare inte varit del av det nu kollapsade världsekonomiska systemet i det naturresursbaserade systemet. Tongångarna mellan de ekonomiskt kapsejsade marknadernas ledare och de ledare som förestod länder med ännu relativt intakta ekonomier var hårda. Samtalarna talade om att militära insatser kanske kunde bli nödvändiga för att trygga människans fortsatta överlevnad vilket givetvis var bekymmersamt då militären i de flesta länder även var engagerad i att hålla de egna upproren i schack.

Sådan var bilden som förmedlades av media. I själva verket hade demonstranterna sedan länge tröttnat på att slå sönder saker och skrikande springa längst gatorna. Människor hade slutat jobba och därmed också insett att räkningar kunde användas för att till exempel elda med. På de mediabilder från protestens anarkistiska Sverige var bladen fortfarande gröna. Ute hade de blivit gula eller rentav fallit av. Vid sidan av Samtalarna var det allt färre människor som syntes i media, såväl från mediabolagens sida som från etablissemangets sida.

De som in i det längsta hållit ut och lockats av att få byta sina skulder mot Contributions upplevde hur grannar, släktingar och vänner inte längre gick till jobbet utan spenderade dagarna hemma tillsammans. Infrastrukturen blev lidande. Kommunikationerna fungerade enbart sporadiskt och under långa perioder var samhällen utan el och kommunalt vatten. I mindre städer och på mindre orter kunde befolkningen relativt enkelt lösa problemen genom frivilliga insatser, även om el blev något man huvudsakligen fick lära sig att leva utan. I de stora städerna blev störningarna alltmer påtagliga och svårigheten att fortsätta leva i städerna drev många att flytta till bekanta i mindre befolkade delar av landet.

Upproren började nu snarare handla om vad som inför de enbart sporadiskt påtittade TV-nyheterna kallades ”grov trolöshet mot huvudman”, det vill säga att anställda på de flesta nivåer bröt mot sina huvudmän och lät livsmedel och andra förnödenheter flöda fritt ur centrallager och produktionsanläggningar. I den gemenskap som uppstått till följd av utflyttningen från storstäderna kom fler och fler hushåll att bli riktigt stora sådana. Den på detta sätt distribuerade maten såg därför ut att kunna räcka genom hela den skandinaviska vintern och kanske till och med så länge att återväxt på det nya året skulle kunna ske.

Sommaren ville emellertid inte ge med sig. Löven föll, men värmen blev kvar. Jordbävningar kom att allt tätare skaka världens alla hörn och de få människor som bibehållit sin världsbild såsom den presenterats via media isolerades alltmer för att såsmåningom även de ta sin tillflykt till småskaliga sammanslutningar i periferin. Från media hördes intet mer och när de underliga formationerna på den mörka men varma himlen uppstod fanns inte längre några kanaler att följa den världsomfattande utbredning de hade. Formationerna av oidentifierade objekt – som var en del av etablissemangets divergeringsmanöver – en illusion att om allt annat gott om intet skrämma mänskligheten in i fållan, kom för sent.

Istället kom himlens tecken att föda en våg av reflektion kring livet och insikter kring vad som varit. Samtal kring frågor som alla burit på men som sällan ventilerats kom att prägla de små men välbesökta middagsborden i de grupperingar av människor som sökt sig till varandra och klarat sig undan jordskorpans svängningar. Insikter som vände synen på vad livet är på ända och kom världar att börja synas för var och en på ett sätt det aldrig tidigare gjort. Många valde att byta spår, att byta värld. Och så, denna varma höstmåndag fanns endast ett fåtal människor kvar i den här instansen. Resterande hade tagit klivet från bristernas illusion in i nästa lektion. Med livet, vännerna och kärleken i behåll.

Unioner

Jag märker att jag i tilltagande grad får svårt att acceptera ”de negativa”. Inte så att jag vill flyga på dem och brotta ner dem till marken eller skälla på dem i någon större omfattning (undantag förekommer när jag vaknat på fel sida), men jag blir allt snabbare att kapsla eller jorda tanken. Att såväl känslomässigt som intellektuellt ignorera den negativa aspekten av hela spektaklet. De som istället för att utgå från det positiva sökandet och utforskandet spelar på skeptikerns surmulna harpa.

Nu är jag ju själv minst sagt skeptisk när jag till exempel läser om de stackars Svenska JAS-piloter i Libyen som från 7000 meters höjd blir vittne till hur Khadaffi plågar skiten ur de stackars regimkritikerna men de på mjukostmandat flygande stackarna till stridspiloter får inte ingripa trots att de ju faktiskt bär vapen i självförsvarssyfte. Jo, då är jag kanske skeptisk. Även när SIBA-säljaren vill sälja på mig en försäkring. Eller när någon säger att jag själv inte bestämmer vilket väder jag vill ha. Och så vidare.

Så när jag tänker på ”de negativa”, är det inte också jag själv? Naturligtvis, det är bara så att jag förhåller mig negativ till andra saker än de jag kallar ”de negativa” men i slutändan är vi kanske en delmängd av varandra. För vad vore positivt utan negativt och vice versa. Fågeln på 400-kilovoltsledningen upplever ingen spänning bara för att tråden en bit bort råkar vara motpolen.

Då testar vi: Allt är en del av allt. Det positiva en del av det negativa, det negativa en del av det positiva. Men helheten då. Helheten en del av det positiva och tvärtom. Helheten en del av det negativa och tvärtom. Och för konsekvensens skull: helheten en del av helheten. Så, skönt att få reda ut lite.

Om beslut

Beslutsfattande är en fascinerande process. En klok man vid namn Torkel skrev om det stundtals olämpliga att uttrycka sig i termer som ”Här fattas kloka beslut”. Intill dess beslutet fattas så fattas det. Och den vägen kan för beslutsfattaren vara ofattbart plågsam. Givetvis även för berörda intressenter. Att fatta beslut involverar överväganden och sådana kan ju se ut lite hur som helst, men jag beslutar mig för att förenkla det hela följande tre faktorer:

Tanken bistår beslutsfattaren med alla de argument, faktoider, cost-befefit-analyser, TCO-överväganden, plus-och-minuslistor och så vidare som behövs för att komma till ett rationellt beslut. Rationella beslut krävs ofta av den som ska hållas ansvarig inför andra. Rationella beslut lyder sällan ”den var röd” utan snarare ”beslutet överensstämmer med den från samtliga intressenter sammanvägda kravspecifikationen”.

Känslan är den omedelbara känsla beslutsfattaren får i maggropen vid beaktandet av de olika alternativen. Det kan ibland vara svårt att uttyda känslan genom de fjärilar som på grund av själva anspänningen för själva beslutsprocessen som inte sällan belägrar just magområdet. Fjärilarna kan vara relaterade till såväl habegär som rädsla att fatta fel beslut. Det finns också fjärilar av ekonomisk art samt fjärilar som bekymrar sig för hur intressenter kommer att ta beslutet. Känslomässiga beslut lyder ofta ”den var skapad för mig”, ”kemin stämde”, eller ”den är ju röd”.

Impulsen är den kanske starkaste kraften i varje beslut. Det alltid impulsen som avgör. Impulsen är en lurig rackare och man måste ge nogsam akt på varifrån den hämtar sin energi. När tankemässiga och emotionella överväganden börjar nå en jämvikt, då själva den yrande beslutsmässiga karusellen håller på att avstanna, då hämtar impulsen sin kraft. Kraften kommer ur känslan, men ur vilken känsla styrs av den inte vid det laget ganska yra tanken.

Tankar kring ”jag har lagt en förmögenhet på en förstudie, hur ska jag kunna erkänna att det inte blir något” eller känslor som ”säljaren kommer att bli jätteledsen” kan mycket väl bli så starka att de om man inte ser upp riskerar att kidnappa impulsen. Man måste säkerställa att impulsen verkligen kommer inifrån magområdets absoluta centrum. Att beslutet är ens eget och rensat från det stim av tankar och fjärilar som kan skymma sikten.

När rätt beslut fattas slutar något att fattas och då inte enbart själva beslutet. När rätt beslut fattas försvinner en tomhet. Något hamnar på sin rätta plats. Verklighetens kontext blir starkare och jaget färdas starkare mot den egna signalen, det egna syftet. När fel beslut fattas blir vägen längre, omständigheterna mer svårhanterligare och lektionerna flera.

Så egentligen kanske det inte finns något rätt eller fel när det gäller beslut. Det är bara en fråga av vägval. Att fatta ett felaktigt beslut kan leda till precis de upplevelser man behöver för att växa. Vilket ju per definition gör fel beslut till rätt beslut. Att fatta fel beslut innebär en automatiskt utbildning till att lära sig fatta rätt beslut. Livet är bra finurligt, inte sant?

Skitbilligt?

Detta är det första året sedan födseln utan tillgång till båt för min del. Det är ju knappast så att jag ens åkt båt under de föregående åren men precis som den beryktade kossan vars tomma bås föranledde saknad har båtbristen föranlett viss patrullering av blocket. Så hittade jag den här.


En fanfar väntar den som är snabb och smidig.