Kommentatorn Stefan har påpekat att allt är energi och information, men att dessa bägge saker är separata. Nu har jag smakat på det lite. Och kanske är det så att information är vad som förhindrar flöde av energi i många fall.
Information. In-formation. Motsats till formation. Är in-formationen alltså något som inte är energi och inte strukturellt finns representerat men ändå beskrivet? Kanske är in-formationens syfte är att förebygga formation av något, då mest sannolikt energi. Om jag informerar någon så gör jag det alltså för att förebygga att den informerade formar energi till något. Jag informerar för att blockera och förhindra sådant som ren, ostörd energi skulle ha formats till alldeles av sig själv.
Någonstans känns allt det där ju väldigt, väldigt bekant.
måndag 31 oktober 2011
En klar dag
Vissa dagar klarnar vissa saker. Det måste kanske få krusa sig lite på yta för att det spegelblanka ska få chansen att återge det som ska återges. I den tysta tiden mellan ljudet och dess eko bor den möjlighet till förskjutning som gör allting möjligt. I dag fick jag äntligen sätta ord på något jag vetat länge. Det är något magiskt i att få finna just sådana ord. Och att få leva i det tillstånd där ställningstagandet inte är ett istället utan något radiellt förutsättningslöst. En klar dag att se orden. Forma dem. Låta dem sväva till dem de berör och njuta dess innebörd.
Just så. Det förklarar ett och annat. Skulle tro att jag är ganska ensam om min belägenhet. Men det är bara min tro.
Just så. Det förklarar ett och annat. Skulle tro att jag är ganska ensam om min belägenhet. Men det är bara min tro.
söndag 30 oktober 2011
Vettermacht
Alltså. Hm. Ja. Vet faktiskt inte. Har tänkt denna tanke sedan ocuppyrörelsen började röra sig. Om ja sedan helt tappat konepten eller är lite kuslig ibland får nog vara min ensak tror jag.
Återspeglingar
Om var och en av oss står i den egna reflektorns fokalpunkt och om våra reflektorer är riktade så att vi tillsammans lyser upp allt mellan oss och varandra. Vi riktar våra strålar med blicken. Om vi står med ryggen mot reflektorn syns vi inte utan iakttar istället de som vänts sig om och skickar sina strålar. Vi ser alla andra och i den utmaning vi alla har – att finna den totala identifikationen – söker vi igenkänning i andra människor. Vi spelar upp våra inre dramor och önskningar genom de vi tittar på. Vi dömer och beundrar dem när vi egentligen borde döma och beundra oss själva.
Om vi istället vänder oss mot reflektorn ser vi först och främst oss själva. I full belysning och från ett otal vinklar. Vi måste förlika oss med vår egen spegelbild och allt den innebär. Vi måste acceptera och älska oss själva så att ljuset tänds och sprids utifrån vår reflektor. Ljuset från en tänd reflektor med en hel människa som ljuskälla syns som stjärnor på himlen för den som tittar ut i mörkret utan att ha sett sig själv. Men för den som strålar av sin egen förbehållslösa kärlek är det istället en oändlig ocean av ljus och pulserande lekfullhet.
Det står ännu många och vrider sig obekvämt i mörka lamphus. Att upptäcka rörelserna i ett mörkt utrymme och rikta blicken så att den som vill men inte vågar får möta sin spegelbild i den takt och omfattning som medges är kanske det mest meningsfulla. Det är bråda dagar och med undantag för en liten skara som inte hör hemma här är vi historiskt sett snart klara med upplysningen. Tröskeln att kliva över just nu är den kring samarbetet. Att hjälpa varandra. Finna varandra. Upplysa varandra.
Om vi istället vänder oss mot reflektorn ser vi först och främst oss själva. I full belysning och från ett otal vinklar. Vi måste förlika oss med vår egen spegelbild och allt den innebär. Vi måste acceptera och älska oss själva så att ljuset tänds och sprids utifrån vår reflektor. Ljuset från en tänd reflektor med en hel människa som ljuskälla syns som stjärnor på himlen för den som tittar ut i mörkret utan att ha sett sig själv. Men för den som strålar av sin egen förbehållslösa kärlek är det istället en oändlig ocean av ljus och pulserande lekfullhet.
Det står ännu många och vrider sig obekvämt i mörka lamphus. Att upptäcka rörelserna i ett mörkt utrymme och rikta blicken så att den som vill men inte vågar får möta sin spegelbild i den takt och omfattning som medges är kanske det mest meningsfulla. Det är bråda dagar och med undantag för en liten skara som inte hör hemma här är vi historiskt sett snart klara med upplysningen. Tröskeln att kliva över just nu är den kring samarbetet. Att hjälpa varandra. Finna varandra. Upplysa varandra.
lördag 29 oktober 2011
Avvägning
Det handlar förstås om avvägning någonstans. Jag vet inte exakt vad som pågår. Det gör ingen. Jag ser bara att de strängar av sammanhang jag följt sedan jag började följa min omvärld nu löper samman och ger upphov till resonansmönster. Inte där framme längre, utan här och nu. Eller - inte här. Inte just nu. Ännu. Hur det blir precis just här är svårt att säga. Men det är kanske det som kallas hemmablindhet?
Hittad hos asperbergman.com.
Hittad hos asperbergman.com.
fredag 28 oktober 2011
Ut på ytan igen
En av rytmens mest taktfasta språkrör som om några stunder konstituerar preludiet till den inte mer än måttligt av kronologiskt i anspråk tagna yta som ligger föröver rör sig hitåt. En yta så innerligt efterlängtad att den till och med komprometterat tålamodet mot annalkandets slut.
Det gravitationslösa tillståndet har jag kallat det många gånger - denna situation som innebär tystnad och ickestruktur. Det utgör en motpol och urladdningsmöjlighet som inte riktigt ryms i det gängse som det gängse som denna gång givit upphov till ymniga kraftfältsförändringar över utdragen tid. Med något måhända extraordinära undantag denna period alls inget att beklaga utan snarare en följd av att njuta förmånen av bonusens närvaro varje dag. Något jag sätter oerhört stort värde på.
Något har hänt där. Något relativt avgörande. Jag vet inte vad det är, men jag känner hur det glidit på plats och nu är struket från listan av extraordinariteter och istället inlemmat i det innersta rummets reflexmässiga egenskaper. Jag tror att jag insåg det under förra veckans mest infernaliska final med 1919 möjliga utfall i varje ögonblick. Jag hörde och såg mig själv träda över något slags gräns utan att jag tänkte på det.
Jag har alltid slagits med den där snällhetsutmaningen. Alltid. Och under stundom lite ängsligt grubblat över hur jag ska hantera den. Med 1919 utfallsmöjligheter var det inte längre någon möjlighet att fundera och till följd av den mer direkta bonusrelationen gled något på plats även i snällfältet. Något reflexmässigt tog plats. Något som förbryllat mig och som även förklarar mörkare insikter på annat håll.
Det bara är så. Jag finns här, varje dag. Jag älskar bonusen, precis som om det hade varit mitt eget kött och blod. Varje dag. Och den där reflexen som nu givit sig tillkänna kanske inte är något annat än kvittot på att det ändå är något slags pappa jag gått och blivit. En som råkar vara där. Varje dag. Eftersom jag inte i min vildaste fantasi vill något annat. Något som nu står inför en med all sannolikhet ytterst nödvändig och givande kontrast.
Ty även annorstädes bor viss upparbetad potentialskillnad. Små, små skvalpande vågor som genom tiden ackumulerats till intressant och pockande retning att låta sinnet leka med. Inget som alls måste. Annat än att få sina möjligheter. De måste det. Och det är just på den tröskeln vi nu står. Jag, precis som alla andra.
Det gravitationslösa tillståndet har jag kallat det många gånger - denna situation som innebär tystnad och ickestruktur. Det utgör en motpol och urladdningsmöjlighet som inte riktigt ryms i det gängse som det gängse som denna gång givit upphov till ymniga kraftfältsförändringar över utdragen tid. Med något måhända extraordinära undantag denna period alls inget att beklaga utan snarare en följd av att njuta förmånen av bonusens närvaro varje dag. Något jag sätter oerhört stort värde på.
Något har hänt där. Något relativt avgörande. Jag vet inte vad det är, men jag känner hur det glidit på plats och nu är struket från listan av extraordinariteter och istället inlemmat i det innersta rummets reflexmässiga egenskaper. Jag tror att jag insåg det under förra veckans mest infernaliska final med 1919 möjliga utfall i varje ögonblick. Jag hörde och såg mig själv träda över något slags gräns utan att jag tänkte på det.
Jag har alltid slagits med den där snällhetsutmaningen. Alltid. Och under stundom lite ängsligt grubblat över hur jag ska hantera den. Med 1919 utfallsmöjligheter var det inte längre någon möjlighet att fundera och till följd av den mer direkta bonusrelationen gled något på plats även i snällfältet. Något reflexmässigt tog plats. Något som förbryllat mig och som även förklarar mörkare insikter på annat håll.
Det bara är så. Jag finns här, varje dag. Jag älskar bonusen, precis som om det hade varit mitt eget kött och blod. Varje dag. Och den där reflexen som nu givit sig tillkänna kanske inte är något annat än kvittot på att det ändå är något slags pappa jag gått och blivit. En som råkar vara där. Varje dag. Eftersom jag inte i min vildaste fantasi vill något annat. Något som nu står inför en med all sannolikhet ytterst nödvändig och givande kontrast.
Ty även annorstädes bor viss upparbetad potentialskillnad. Små, små skvalpande vågor som genom tiden ackumulerats till intressant och pockande retning att låta sinnet leka med. Inget som alls måste. Annat än att få sina möjligheter. De måste det. Och det är just på den tröskeln vi nu står. Jag, precis som alla andra.
torsdag 27 oktober 2011
Antiretardation
Accelerationens verbalt handikappade motpol retardationen. Gjuten på skalet av den accelererande accelerations yttre skorpa frodas den och har bråda dagar. Retardationen förflyttar sig ut ur våra sinnen och in i den materia som är dess upphov. Den gör det eftersom den måste. Annars skulle den aldrig hinna med att vara just motkraft mot det som sker. Den tvingas ut genom vad vi skapar i vårt löpande projicerande med centrifugelkraftens obeveklighet. Ut ur våra tankar och känslor och istället ner i den materia vi ämnar lämna. Gravitationslöst och omärkbart kan vi sedan avträda projektionens scen genom de betydelselösa ridåer vi vistats bakom. Nu strax. Alldeles. Och strängarna löper ljudande samman i vibrerande punkter av exponentiellt ökande antal där limens går mot oändligheten i varje enskild punkt.
onsdag 26 oktober 2011
Samlarbild
Skulle detta vara någorlunda underbyggt så är ett under byggt.
Från SvD.se
Vår tidsepok har ännu inte fått något slags justering i fråga om skuld. Kanske försöker man det i alla fall, vilket paradoxalt nog inte annat än förlänger det hela... Till varje precis, kanske?
Från SvD.se
Vår tidsepok har ännu inte fått något slags justering i fråga om skuld. Kanske försöker man det i alla fall, vilket paradoxalt nog inte annat än förlänger det hela... Till varje precis, kanske?
Inflygning
Terrängen närmar sig underifrån. De brokiga mönstren, den oförutsägbara topografin och de spridda klungorna med hus pulserar i det närmaste till följd av den höga hastigheten. Vi närmar oss. Vi vet inte hur platsen där vi kommer att möta marken ser ut, vi vet bara att det är ordnat för oss där. Vi vet att vi inte kan påverka hastigheten eller avståndet. Bara njuta av sensationen i detta inflygningens slutskede. Många blir sjuka på grund av de starka intrycken och tryckförändringarna. Andra väljer aktivt att helt enkelt lämna in. Vi är många som funderat och sett återspeglingar från destinationen, men ju närmare vi kommer desto klarare blir det att vad vi sett reflekterats mot de ridåer vi omgivit oss med och därför inte på något sätt kunnat återspegla vad det egentligen föreställt. Det tystnar i kabinen. En laddad, avvaktande tystnad.
Tankarna går till avgångshallens utformning. Den tunna draperier som såg ut att vara av ogenomtränglig plåt. De kulisser som formade resenärerna att lämna ifrån sig sina drömmar i säkerhetskontrollen. Tanken var nog att vi skulle vara nakna och vilsna när vi nådde destinationen, men drömmarna har vuxit åter under resan. Osynliga, outtalade drömmar vävda av trådar från det man aldrig kunnat se men alltid vetat funnits. Orkestrerade av den inneboende kraften i allt som kommit ur enheten och där den fördolda känslan trotsat tanken och strött sina ljusa stjärnor utan att ge sig tillkänna. Vi kommer att känna igen oss.
Tankarna går till avgångshallens utformning. Den tunna draperier som såg ut att vara av ogenomtränglig plåt. De kulisser som formade resenärerna att lämna ifrån sig sina drömmar i säkerhetskontrollen. Tanken var nog att vi skulle vara nakna och vilsna när vi nådde destinationen, men drömmarna har vuxit åter under resan. Osynliga, outtalade drömmar vävda av trådar från det man aldrig kunnat se men alltid vetat funnits. Orkestrerade av den inneboende kraften i allt som kommit ur enheten och där den fördolda känslan trotsat tanken och strött sina ljusa stjärnor utan att ge sig tillkänna. Vi kommer att känna igen oss.
tisdag 25 oktober 2011
Lava
Värmens kraft och ena sidan. Gravitationens å den andra. De formationer som bildas. De mjuka, fantasieggande rörelserna. Det känns djupt meningsfullt. Talande. Som om man skådar rakt in i livets innersta processer. Och vidare genom det mikrobiologiska, kemiska, partikelfysiska, subatomära ut i existensen och dess tankeformer.
Hur vårt kollektiva tänkande och kännande är den färgade massan – rörlig mellan två var för sig urstarka krafter. Värmen lyfter oss, får oss att stiga, drömma, älska och leka. Men när vi kyls av faller vi igen. Vi släpper tanken på värmen och faller av rädsla till botten för att där någonstans åter värmas och avvakta nästa stigning när vi nått erforderlig massa.
Hur vårt kollektiva tänkande och kännande är den färgade massan – rörlig mellan två var för sig urstarka krafter. Värmen lyfter oss, får oss att stiga, drömma, älska och leka. Men när vi kyls av faller vi igen. Vi släpper tanken på värmen och faller av rädsla till botten för att där någonstans åter värmas och avvakta nästa stigning när vi nått erforderlig massa.
Fastnat
En felsägning från dagens eko kvart i fem i söndags har fastnat i huvudet.
”Många står här på torget och säljer souvenirer från det nya libyens färger och det är en mycket glad och uppsluppen stämning nu här i Tunis… eeeeh. Triploi, förlåt.”
Johan-Mattias Sommarström [Lyssna här]
Jag säger inte att det har något som helst relevans. Det har som regel ekots uttalanden inte. Eller - jo, om man ser det från andra hållet så har de ju det. Oavsett fastnade det.
”Många står här på torget och säljer souvenirer från det nya libyens färger och det är en mycket glad och uppsluppen stämning nu här i Tunis… eeeeh. Triploi, förlåt.”
Johan-Mattias Sommarström [Lyssna här]
Jag säger inte att det har något som helst relevans. Det har som regel ekots uttalanden inte. Eller - jo, om man ser det från andra hållet så har de ju det. Oavsett fastnade det.
måndag 24 oktober 2011
Yesterday's News
Gårdagsdygnet var ett olycksdrabbat sådant ur medial synvinkel. Jag fastnade särskilt för historien om de sex förgasade männen i en husbil.
Gårdagens rubriker.
Artikeln om den så kallade gasattacken.
Jag borde kanske ha skrivit något vettigt. Det får bli en annan dag. Jag tycker att ordet attack kanske används lite väl ymnigt. Men det är ju bara min åsikt - jag menar inte att attackera någon med mitt tyckande.
Gårdagens rubriker.
Artikeln om den så kallade gasattacken.
Jag borde kanske ha skrivit något vettigt. Det får bli en annan dag. Jag tycker att ordet attack kanske används lite väl ymnigt. Men det är ju bara min åsikt - jag menar inte att attackera någon med mitt tyckande.
torsdag 20 oktober 2011
Latmanstankar
Jag har alltid varit teknikivrare. Teknik har fascinerat och jag kan spåra fascinationen generation efter generation bakåt. Numera fascinerar även fenomenet teknik i ett slags metafundering. Varifrån kom den digitala tekniken och varför har den accelererat som den gjort? Något i världens/livets underliggande kod måste kräva denna acceleration och korskoppling av tid.
Digitaltekniken är signalstark. Den använder ljusstarka displayer med klara färger. Den återger varje ljud i god detalj. Den förmedlar bilder med en upplösning bortom det mänskliga ögats urskiljningsförmåga. Och den trådlösa revolutionens produkter strålar genom så gott som all materia, höggradigt elektriska varelser inkluderat.
Bortom dessa fysiskt påtagliga faktorer gör tekniken en rad andra saker med oss i egenskap av dess brukare. Den påverkar vårt sätt att tänka. I djupet. Det handlar framförallt om hur teknik som gör saker enklare kanske också gör oss enklare. Jag är med blandade känslor innehavare av ett ganska talande exempel.
Jag köpte min bil eftersom den är snygg, röd och fyrhjulsdriven. So far so good. Nu var det bara det att den som haft den innan beslutat peta i all säkerhetsutrustning som fanns att tillgå. I detta inkluderas till exempel en sensor som varnar föraren för bristande koncentration (”kaffekoppen”) samt en radarfunktion som automatiskt håller samma fart som bilen framför och bromsar om det skulle behövas.
Kaffekoppen
Vad händer med mig som förare då jag på motorvägen kopplar in den radarbaserade farthållaren? Jo, jag slappnar av. Mitt huvud behöver inte längre hålla koll på bilen framför i samma omfattning och jag tappar uppmärksamhet och vakenhet. Petar lite på telefonen istället, byter låt. Men innan jag hunnit bli alltför trafikfarlig så plingar kaffekoppen till och uppmärksammar mig på min ouppmärksamhet.
Då förstår mitt lata huvud att det inte ens behöver vara uppmärksam på om jag blir ouppmärksam – det gör ju bilen själv. Jag kan slappna av ytterligare lite och vare sig jag vill det eller inte så gör mitt bekväma sinne just det… Allt annat än trafiksäkert – det är jag helt säker på. Jag märkte inte hur illa det blivit förrän jag hade hyrbil för någon månad sedan – utan dessa funktioner. Fick mig att tänka lite och den säkraste lösning jag funnit är faktiskt att stänga av säkerhetssystemen för att bibehålla min egen vakenhetsnivå.
(Diskuterade teknikens förlängning häromdagen och såg framför mig hur bilen automatiskt postade mina automatiska trafikupplevelser på facebook. ”Nils Erik Jansson har precis undvikit att köra över en fotgängare nära Storgatan 41 i Sandviken” (automatisk bild som tagits ligger naturligtvis med). Om facebook lyckats identifiera ansiktet på personen i fråga lyder istället inlägget ”Nils Erik Jansson har precis undvikit att köra på Bonkerht Plahtmann nära Storgatan 41, Sandviken”). Det där sista var lite av en parantes. En slutparantes.
Det ännu relativt nya dokumentärformatet realityskitsaksdokumentär bär på en liknande potentiell beteendeförändring. I början av introduceras brukaren: ”I det här avsnittet: Henrik och Stina rycker ut på ett larm där en björn festat loss på en nattklubb i centrala Visby. Larsa och Krollen får ett mystiskt larm om en överhettad kaffebryggare samt Stibert och Schubert tar hand om stökiga fjortisar vid en ungdomsgård.” Dessa händelser var för sig utgör ungefär fem minuters programtid. Men styckar man upp dem i femton enminutersekvenser, stoppar in totalt femton minuter reklam och re-introducerar tittaren till respektive fall totalt femton gånger en minut så har man vips 45 minuters programtid.
Koka soppa på en spik rent mediaproduktionsmässigt – jo det må vara hänt, men vad händer med uppmärksamheten hos den som tittar. Man vet ju att man egentligen inte behöver uppmärksamma något alls. Man får se samma sak i snabbresumé minst femton gånger under programmet. Man sänker uppmärksamhetsgraden inför vad man ser.
Till saken hör emellertid att reklam och så kallade nyheter vävs in i mönstret. De håller en helt annan, tydligare profil och går rakt in i det avslappnade sinnet. Rotar sig. Fortplantar sig. Vare sig man vill eller inte. Liksom hela den kognitiva biten. Tröskeln för att själv anstränga sig att förstå saker. Bedöma dem. Smaka på dess trovärdighet - ja, den som inte drabbats alltför hårt anar säkert vad det är jag försöker säga.
Ganska logiskt egentligen – alltihopa. Men tekniken som förser oss med information är inte en enkelriktad förstörare av våra medfödda färdigheter. Inte alls. Det är ju faktiskt så att Internet och alla de signalstarka enheter som är uppkopplade mot det faktiskt kopplar samman hela mänskligheten. Den ger oss möjlighet att finna varandra, ge oss svaret på varandras frågor och kultivera ett slags förståelse för att vi är en och samma mentala kropp. Och kanske den ”fördummande” egenskapen behövs för att vi ska vakna upp inför vår egen brist på vakenhet en dag. Tillsammans. Med den accelererade digitalteknikens hjälp vidare in i nästa paradigm.
Det är ju ganska uppenbart att vi håller på att bli mättade på teknikstöd. Samtidigt har vi nog blivit för beroende för att sluta använda det. Vi inser snart allihopa att den teknik vi håller i våra händer är tillräckligt bra för att fånga oss men tillräckligt dålig för att driva konsumtionssamhällets utbytestänkande. Saker måste växas ifrån, utdateras och gå sönder. Just den saken kommer vi nog att behöva ändra på. Men minst lika troligt är nog att vi gör upp med transistorepoken en gång för alla. Spännande grejor.
Digitaltekniken är signalstark. Den använder ljusstarka displayer med klara färger. Den återger varje ljud i god detalj. Den förmedlar bilder med en upplösning bortom det mänskliga ögats urskiljningsförmåga. Och den trådlösa revolutionens produkter strålar genom så gott som all materia, höggradigt elektriska varelser inkluderat.
Bortom dessa fysiskt påtagliga faktorer gör tekniken en rad andra saker med oss i egenskap av dess brukare. Den påverkar vårt sätt att tänka. I djupet. Det handlar framförallt om hur teknik som gör saker enklare kanske också gör oss enklare. Jag är med blandade känslor innehavare av ett ganska talande exempel.
Jag köpte min bil eftersom den är snygg, röd och fyrhjulsdriven. So far so good. Nu var det bara det att den som haft den innan beslutat peta i all säkerhetsutrustning som fanns att tillgå. I detta inkluderas till exempel en sensor som varnar föraren för bristande koncentration (”kaffekoppen”) samt en radarfunktion som automatiskt håller samma fart som bilen framför och bromsar om det skulle behövas.
Kaffekoppen
Vad händer med mig som förare då jag på motorvägen kopplar in den radarbaserade farthållaren? Jo, jag slappnar av. Mitt huvud behöver inte längre hålla koll på bilen framför i samma omfattning och jag tappar uppmärksamhet och vakenhet. Petar lite på telefonen istället, byter låt. Men innan jag hunnit bli alltför trafikfarlig så plingar kaffekoppen till och uppmärksammar mig på min ouppmärksamhet.
Då förstår mitt lata huvud att det inte ens behöver vara uppmärksam på om jag blir ouppmärksam – det gör ju bilen själv. Jag kan slappna av ytterligare lite och vare sig jag vill det eller inte så gör mitt bekväma sinne just det… Allt annat än trafiksäkert – det är jag helt säker på. Jag märkte inte hur illa det blivit förrän jag hade hyrbil för någon månad sedan – utan dessa funktioner. Fick mig att tänka lite och den säkraste lösning jag funnit är faktiskt att stänga av säkerhetssystemen för att bibehålla min egen vakenhetsnivå.
(Diskuterade teknikens förlängning häromdagen och såg framför mig hur bilen automatiskt postade mina automatiska trafikupplevelser på facebook. ”Nils Erik Jansson har precis undvikit att köra över en fotgängare nära Storgatan 41 i Sandviken” (automatisk bild som tagits ligger naturligtvis med). Om facebook lyckats identifiera ansiktet på personen i fråga lyder istället inlägget ”Nils Erik Jansson har precis undvikit att köra på Bonkerht Plahtmann nära Storgatan 41, Sandviken”). Det där sista var lite av en parantes. En slutparantes.
Det ännu relativt nya dokumentärformatet realityskitsaksdokumentär bär på en liknande potentiell beteendeförändring. I början av introduceras brukaren: ”I det här avsnittet: Henrik och Stina rycker ut på ett larm där en björn festat loss på en nattklubb i centrala Visby. Larsa och Krollen får ett mystiskt larm om en överhettad kaffebryggare samt Stibert och Schubert tar hand om stökiga fjortisar vid en ungdomsgård.” Dessa händelser var för sig utgör ungefär fem minuters programtid. Men styckar man upp dem i femton enminutersekvenser, stoppar in totalt femton minuter reklam och re-introducerar tittaren till respektive fall totalt femton gånger en minut så har man vips 45 minuters programtid.
Koka soppa på en spik rent mediaproduktionsmässigt – jo det må vara hänt, men vad händer med uppmärksamheten hos den som tittar. Man vet ju att man egentligen inte behöver uppmärksamma något alls. Man får se samma sak i snabbresumé minst femton gånger under programmet. Man sänker uppmärksamhetsgraden inför vad man ser.
Till saken hör emellertid att reklam och så kallade nyheter vävs in i mönstret. De håller en helt annan, tydligare profil och går rakt in i det avslappnade sinnet. Rotar sig. Fortplantar sig. Vare sig man vill eller inte. Liksom hela den kognitiva biten. Tröskeln för att själv anstränga sig att förstå saker. Bedöma dem. Smaka på dess trovärdighet - ja, den som inte drabbats alltför hårt anar säkert vad det är jag försöker säga.
Ganska logiskt egentligen – alltihopa. Men tekniken som förser oss med information är inte en enkelriktad förstörare av våra medfödda färdigheter. Inte alls. Det är ju faktiskt så att Internet och alla de signalstarka enheter som är uppkopplade mot det faktiskt kopplar samman hela mänskligheten. Den ger oss möjlighet att finna varandra, ge oss svaret på varandras frågor och kultivera ett slags förståelse för att vi är en och samma mentala kropp. Och kanske den ”fördummande” egenskapen behövs för att vi ska vakna upp inför vår egen brist på vakenhet en dag. Tillsammans. Med den accelererade digitalteknikens hjälp vidare in i nästa paradigm.
Det är ju ganska uppenbart att vi håller på att bli mättade på teknikstöd. Samtidigt har vi nog blivit för beroende för att sluta använda det. Vi inser snart allihopa att den teknik vi håller i våra händer är tillräckligt bra för att fånga oss men tillräckligt dålig för att driva konsumtionssamhällets utbytestänkande. Saker måste växas ifrån, utdateras och gå sönder. Just den saken kommer vi nog att behöva ändra på. Men minst lika troligt är nog att vi gör upp med transistorepoken en gång för alla. Spännande grejor.
Sorgeprestige
Ordet förtjänar ett omnämnande. Sorgeprestige. Den finns i allra högsta grad. Och i vår bakvända värld trumfar den levnadsglädjen, de glada minnenas princip och sorglösheten i de sociala kodernas bok. Sorgeprestigen tar plats, luft och energi. Den förhindrar oss att lyssna till vårt sinnes avtryck från de betydelsefulla inom oss själva.
Det är så bakvänt att det måste ha ett syfte. Liksom att den som drabbas av en sjukdom belönas med ”ledighet” och den som mår psykiskt in-i-väggen-dåligt blir yrkeslivets uppskattade martyr. Smärtan, sorgen och tårarna blir undantaget från den mer eller mindre självpåtagna offerrollen. Att få ett ögonblicks rast från det man känner vanmakt inför. Det egna livet. De egna tankarna och känslorna. Projicera lite. Håva in lite sympatier och få näsan snuten. Bli ompysslad.
Jag säger inte att man inte får vara liten. Att man inte får vara ledsen. Att man inte får krascha. Tvärtom, det är säkert nyttigt och mänskligt och har många gånger provat själv. Det är nog bara så att jag själv inte begriper det riktigt just nu. Och att jag i min taktfasta levnadsglädje inte riktigt kan känna tårarna komma strömmande på det där sättet. Allt bra är ju ändå oändligt.
Det är så bakvänt att det måste ha ett syfte. Liksom att den som drabbas av en sjukdom belönas med ”ledighet” och den som mår psykiskt in-i-väggen-dåligt blir yrkeslivets uppskattade martyr. Smärtan, sorgen och tårarna blir undantaget från den mer eller mindre självpåtagna offerrollen. Att få ett ögonblicks rast från det man känner vanmakt inför. Det egna livet. De egna tankarna och känslorna. Projicera lite. Håva in lite sympatier och få näsan snuten. Bli ompysslad.
Jag säger inte att man inte får vara liten. Att man inte får vara ledsen. Att man inte får krascha. Tvärtom, det är säkert nyttigt och mänskligt och har många gånger provat själv. Det är nog bara så att jag själv inte begriper det riktigt just nu. Och att jag i min taktfasta levnadsglädje inte riktigt kan känna tårarna komma strömmande på det där sättet. Allt bra är ju ändå oändligt.
onsdag 19 oktober 2011
Peak gnäll
Alla människor bär ju på ouppklarade saker. Vissa mer än andra, precis som alla andra. Dessa issues kan antingen nå in i individens mentala processer och leda till insikt, avklaranden och något slags ”tillfrisknande”. Alternativt kan de – om det tillåts härja fritt och ohämmat – sprida sin frätande kraft över omgivningen.
För det är ju så att det vi har i oss och inte tar itu med blir omgivningens bekymmer. Och om det nu är som det rent instinktivt träffande så ofta beskrivs – att vi genomgår ett slags kollektivt mentalt reningspass – så är det kanske så att vi måste nå ”peak gnäll” innan vi kan ta oss vidare som gemensam enhet.
Svenska gnällinstitutet skriver i sin rapport att världens gnällreservoarer nu är mindre än någonsin samtidigt som gnällkonsumtionen slår nya rekord. ”Gnäll har blivit en integrerad del av vår livsstil” säger Arne Tjurig, utredare på gnällinstitutet. Han pekar på särskilt rapportens slutsats och uppmaning till samhället som helhet. ”Vi måste bredda basen för en sund och stark gnälltillväxt i samhället. Här måste regering och riksdag ta sitt ansvar och visa politiskt mod för att reformera vår infrastrutur och skapa hållbara, förnyelsebara källor till gnäll och gnällrelaterad gemenskap”.
Finns det något bättre än att få gnälla loss på SJ, försenade flygplan, gropiga vägar, hotfulla rovdjursstammar, fjolliga fjärran makthavare, chefers eländiga ledarstil, TV:s urusla utbud, skatt, moms, arbetsgivaravgift, hastighetsbegränsningar, överkokt pasta, byråkrati, förra veckans Idol, araber, religiösa - you name it! Va? Fanns det något bättre? I DON'T HEAR YOU! Allt jag hör är ett instämmande sorl. En massa myshatande små sammansvurna gnällkärringar av alla kön som älskar att hata i grupp.
Vet ni va, gnällkärringar? Jag hatar er inte tillbaka. Ha! Där fick ni! Era dagar är räknade och det på goda grunder. Men ni behöver inte oroa er. Ert jobb är faktiskt viktigt. Mycket viktigare än ni tror. För ju mer ni gnäller desto längre bort från källan för gnället kommer ni. Faktiskt.
För i allt skarpare kontrast till det djupt negativt förankrade gnällandet står den växande skara stabila och resklara individer som kommit till något slags balans och inte längre behöver projicera eller sprida sina utmaningar på sin omgivning. Gnällandet är ett sundhetstecken. Mycket ska rensas ut och när det gnälls som värst är vi som snabbast på väg bort från plågsamheterna.
Men visst är det tråkigt att behöva isolera från gnället. Det blir lite tyst och lite tråkigt en stund, kanske. För de som gnällt klart orkar inte höra andras gnäll - det ligger i sakens natur. Och tills dess lejonparten kilat över gnällkrönet blir det lite tyst på de lite mer avklarades sida. Senare börjar festen. Den kommer inte att påminna om något vi ens fantiserat om.
För det är ju så att det vi har i oss och inte tar itu med blir omgivningens bekymmer. Och om det nu är som det rent instinktivt träffande så ofta beskrivs – att vi genomgår ett slags kollektivt mentalt reningspass – så är det kanske så att vi måste nå ”peak gnäll” innan vi kan ta oss vidare som gemensam enhet.
Finns det något bättre än att få gnälla loss på SJ, försenade flygplan, gropiga vägar, hotfulla rovdjursstammar, fjolliga fjärran makthavare, chefers eländiga ledarstil, TV:s urusla utbud, skatt, moms, arbetsgivaravgift, hastighetsbegränsningar, överkokt pasta, byråkrati, förra veckans Idol, araber, religiösa - you name it! Va? Fanns det något bättre? I DON'T HEAR YOU! Allt jag hör är ett instämmande sorl. En massa myshatande små sammansvurna gnällkärringar av alla kön som älskar att hata i grupp.
Vet ni va, gnällkärringar? Jag hatar er inte tillbaka. Ha! Där fick ni! Era dagar är räknade och det på goda grunder. Men ni behöver inte oroa er. Ert jobb är faktiskt viktigt. Mycket viktigare än ni tror. För ju mer ni gnäller desto längre bort från källan för gnället kommer ni. Faktiskt.
För i allt skarpare kontrast till det djupt negativt förankrade gnällandet står den växande skara stabila och resklara individer som kommit till något slags balans och inte längre behöver projicera eller sprida sina utmaningar på sin omgivning. Gnällandet är ett sundhetstecken. Mycket ska rensas ut och när det gnälls som värst är vi som snabbast på väg bort från plågsamheterna.
Men visst är det tråkigt att behöva isolera från gnället. Det blir lite tyst och lite tråkigt en stund, kanske. För de som gnällt klart orkar inte höra andras gnäll - det ligger i sakens natur. Och tills dess lejonparten kilat över gnällkrönet blir det lite tyst på de lite mer avklarades sida. Senare börjar festen. Den kommer inte att påminna om något vi ens fantiserat om.
tisdag 18 oktober 2011
Partiella reflektioner
Det var ett sammanträffande av det lite märkligare slaget eftersom det egentligen inte hänt tidigare. Inte på det lilla viset. För när det gäller jobb och allt vad det innebär kan mitt ålderstigna huvud ibland få för sig att jag sett det mesta och gjort det mesta. Så är det ju sällan utan det handlar snarare om att jag själv valt att stå still på terraspunkten en stund. Eftersom det finns så mycket annat roligt, helt enkelt.
Så satt det så där lagom oväntat en partiell spegelbild av mig själv i passagerarsätet på väg söderöver. Likheten var slående och lite mäktig. Här hade vi att göra med en annan person med precis samma mentala belägenhet att nysta sig ini i saker och låta dem äta av det egna. En person som liksom jag tidigare kunnat ägde förbehållslösheten att låta en tanke, idé eller ett projekt sluka hela det personliga universumet på obestämd tid.
En person som inte riktigt såg några omöjligheter utan som på bekant manér kastade fram den yttre gränsen för det möjliga ett par kilometer åt gången och allt som oftast i total utmattning jagade igen gapet med egen prestation. Jag såg mig själv, faktiskt. I ett ljus jag inte tidigare sett. Jag såg mig själv rita på whiteboarden, brinna för detaljerna i koncept. För möjligheter, begrepp och paketering.
Jag såg utmattningen komma krypande längst tankegången. Hur bränslet till den tankemässiga elden byte skepnad och hur det kom den latenta utmattningen att skruva på sig i djupet för att i sin anfådda syrebrist ge kreativiteten ny – mer fokuserad – kraft. Jag såg mig själv, åtta år yngre i vad som sannolikt var en ganska väl utförd yrkesmässig avbildning. Det gav upphov till ganska många frågor.
Framförallt sparkade det återigen på den springande punkten kring smärtans nödvändighet för kreativ leverans av det slag som varit mitt kännetecken i det yrkesmässiga. Det nästan tvångsmässigt egensinniga ikappspringandet av omöjlighetens yttersta gräns. Jag såg en tydlig lösning. Jag har sökt just den som har egenskaperna att sparka på den gräns jag själv flyttar. Nu vet jag att det finns en sådan. Men frågan är om det är en resa någon egentligen är betjänt av.
Det är kanske inte särskilt vänligt att dela med sig av det kreativa yrkesmonstret. Har aldrig provat det tidigare. Måste tänka på saken lite. Möjligheten är emellertid lika komfortabel som oväntad. Och den partiella reflektionen ytterst tankeväckande. Tål att reflektera över.
Så satt det så där lagom oväntat en partiell spegelbild av mig själv i passagerarsätet på väg söderöver. Likheten var slående och lite mäktig. Här hade vi att göra med en annan person med precis samma mentala belägenhet att nysta sig ini i saker och låta dem äta av det egna. En person som liksom jag tidigare kunnat ägde förbehållslösheten att låta en tanke, idé eller ett projekt sluka hela det personliga universumet på obestämd tid.
En person som inte riktigt såg några omöjligheter utan som på bekant manér kastade fram den yttre gränsen för det möjliga ett par kilometer åt gången och allt som oftast i total utmattning jagade igen gapet med egen prestation. Jag såg mig själv, faktiskt. I ett ljus jag inte tidigare sett. Jag såg mig själv rita på whiteboarden, brinna för detaljerna i koncept. För möjligheter, begrepp och paketering.
Jag såg utmattningen komma krypande längst tankegången. Hur bränslet till den tankemässiga elden byte skepnad och hur det kom den latenta utmattningen att skruva på sig i djupet för att i sin anfådda syrebrist ge kreativiteten ny – mer fokuserad – kraft. Jag såg mig själv, åtta år yngre i vad som sannolikt var en ganska väl utförd yrkesmässig avbildning. Det gav upphov till ganska många frågor.
Framförallt sparkade det återigen på den springande punkten kring smärtans nödvändighet för kreativ leverans av det slag som varit mitt kännetecken i det yrkesmässiga. Det nästan tvångsmässigt egensinniga ikappspringandet av omöjlighetens yttersta gräns. Jag såg en tydlig lösning. Jag har sökt just den som har egenskaperna att sparka på den gräns jag själv flyttar. Nu vet jag att det finns en sådan. Men frågan är om det är en resa någon egentligen är betjänt av.
Det är kanske inte särskilt vänligt att dela med sig av det kreativa yrkesmonstret. Har aldrig provat det tidigare. Måste tänka på saken lite. Möjligheten är emellertid lika komfortabel som oväntad. Och den partiella reflektionen ytterst tankeväckande. Tål att reflektera över.
Revolutions
Den har suttit i frontloben sedan 1988. Men det var inte förrän i går kväll jag begrep dess genialitet. Det mönster han måste sett som nu är fullt konkret.
Jarre var alltså så...
Jarre var alltså så...
söndag 16 oktober 2011
Pyramidprogression
I april skrev jag om ett slags schematiskt synsätt för hur det kan gå till när man genomskådar lie av världens skuggridåer i "pyramidtankar". Nu förefaller det som om de allra flesta tagit sig ett kliv på stegen sedan dess.
Från två till tre, vilket under relativt öronbedövande mediatystnad faktiskt påtagligt demonstreras. Eller - inte tystnad, naturligtvis. Media har ju holt på med annat, så att säga.
När någon dör. När man hamnar i läget att reda upp det samhälleliga efter en avliden person, vill säga. Sannolikt tillhör detta vårt samhälles minst optimerade processer. Försäkringsbolag, banker, hyresvärdar och en rad institutioner är som sammansvurna att hålla de förmodat djupt sörjande sysselsatta på obestämd tid innan något slags avslut eller utbetalning kan förekomma.
Det är kanske en god tanke. Ett slags omsorg om de sörjande att ge dem något att göra i deras mörkaste stunder. Men det ser ju också ut att kunna vara sedvanligt god business. Att ha jurister som för dryga tusenlappen per timme lyfter det tunga oket från de efterlevandes axlar och kastar sig ut på pappersoceanen i jakt på avslut.
För i döden bor särintressenas och den vältajmade problemställningens avlösningsmekanism tydligare än någon annan stans. Att byta adress, starta företag eller redovisa sin moms är så oändligt mycket enklare än att göra klart efter den som dött. Är det av hänsyn till alla de som lever av döden som till exempel dödsportalen.se inte finns att kapsla in arbetsflödet för de efterlevande?
Från mitt perspektiv som ju kan upplevas som lite skevt ser det ut som det så ofta gör. Vi håller oss själva och varandra sysselsatta med nonsenssysslor för att inte risker att braka igenom den tunna, tunna gardin av insikt som krävs för att livet ska upplevas som äkta och helt. Vi vaktar på oss själva och varandra för att inte hamna i utanförskap utan springer hellre i ekorrhjulets meningsfulla kovärme. Vi gnäller, medicinerar oss och klagar. Men vi vågar inte.
Inte nu. Inte imorgon. Men sannolikt i övermorgon. Och den kontrast som kommer ur brottet är så väl avvägd att dethela får sin förklaring. Då.
Avslutningsvis. Occupy*-rörelserna. Hm. Jag har aldrig varit någon kollektivitetsperson. Jag tycker det är trevligt att grilla korv och uppskattar de som gör det tillsammans för att finna styrkan i gemenskapen för att våga ta i det personliga uppvaknandet inför det oändliga individuella ansvaret. Men det sitter i tanken, känslan och individen. Den vägen till förening. Inte via gemensam projektion i grupp. Sorry.
Från två till tre, vilket under relativt öronbedövande mediatystnad faktiskt påtagligt demonstreras. Eller - inte tystnad, naturligtvis. Media har ju holt på med annat, så att säga.
När någon dör. När man hamnar i läget att reda upp det samhälleliga efter en avliden person, vill säga. Sannolikt tillhör detta vårt samhälles minst optimerade processer. Försäkringsbolag, banker, hyresvärdar och en rad institutioner är som sammansvurna att hålla de förmodat djupt sörjande sysselsatta på obestämd tid innan något slags avslut eller utbetalning kan förekomma.
Det är kanske en god tanke. Ett slags omsorg om de sörjande att ge dem något att göra i deras mörkaste stunder. Men det ser ju också ut att kunna vara sedvanligt god business. Att ha jurister som för dryga tusenlappen per timme lyfter det tunga oket från de efterlevandes axlar och kastar sig ut på pappersoceanen i jakt på avslut.
För i döden bor särintressenas och den vältajmade problemställningens avlösningsmekanism tydligare än någon annan stans. Att byta adress, starta företag eller redovisa sin moms är så oändligt mycket enklare än att göra klart efter den som dött. Är det av hänsyn till alla de som lever av döden som till exempel dödsportalen.se inte finns att kapsla in arbetsflödet för de efterlevande?
Från mitt perspektiv som ju kan upplevas som lite skevt ser det ut som det så ofta gör. Vi håller oss själva och varandra sysselsatta med nonsenssysslor för att inte risker att braka igenom den tunna, tunna gardin av insikt som krävs för att livet ska upplevas som äkta och helt. Vi vaktar på oss själva och varandra för att inte hamna i utanförskap utan springer hellre i ekorrhjulets meningsfulla kovärme. Vi gnäller, medicinerar oss och klagar. Men vi vågar inte.
Inte nu. Inte imorgon. Men sannolikt i övermorgon. Och den kontrast som kommer ur brottet är så väl avvägd att dethela får sin förklaring. Då.
Avslutningsvis. Occupy*-rörelserna. Hm. Jag har aldrig varit någon kollektivitetsperson. Jag tycker det är trevligt att grilla korv och uppskattar de som gör det tillsammans för att finna styrkan i gemenskapen för att våga ta i det personliga uppvaknandet inför det oändliga individuella ansvaret. Men det sitter i tanken, känslan och individen. Den vägen till förening. Inte via gemensam projektion i grupp. Sorry.
lördag 15 oktober 2011
Siffror
Symmetrin har tagit sig nästan absurda proportioner denna vecka. Måndagens tågtider och fildatum blandades med de nu ständiga klockslagen och dess påtittande impulser.
1974 -> 1 + 9 + 7 +4 = 21
10 -> 1 + 0 = 1
29 -> 2 + 9 = 11
21 + 1 + 11 = 33
Ja. Hur det än förhåller sig så är det ju tämligen fascinerande. Och såväl symmetrin som den varma känsla den ger upphov till bor i det liv som startades för tre år sedan denna höst. När jag träffade Henne. När jag kom hit till Viken och det nya, symmetriska tog sin början. Då jag - av en händelse - var 33 år gammal.
1974 -> 1 + 9 + 7 +4 = 21
10 -> 1 + 0 = 1
29 -> 2 + 9 = 11
21 + 1 + 11 = 33
Ja. Hur det än förhåller sig så är det ju tämligen fascinerande. Och såväl symmetrin som den varma känsla den ger upphov till bor i det liv som startades för tre år sedan denna höst. När jag träffade Henne. När jag kom hit till Viken och det nya, symmetriska tog sin början. Då jag - av en händelse - var 33 år gammal.
Occupy the Skies
Svårt att avbilda, visade det sig. Mönstret bör på lite håll rimligen ha bildat repetitioner av femuddigheter. Kanske är det intensivare längst kusten. Kanske kuststaden har en knutpunkt över sig, vem vet. Men omfattningen var i går anmärkningsvärd. 
Här hemma ser jag människor som beskådar linjerna när de dyker upp. Det är nog så att allt fler inser det orimliga i att det skulle kunna röra sig om någon slags ordinarie flygtrafik vi. Magkänslan säger mig att det huvudsakligen handlar om att hålla de uppvaknande frekvenserna utestängda. Till den där förtjänstfulla ackumulationens gagn.
Tillägg: Just fredagen den 14:e verkade vara rent allmänt sprayaktiv - se Chemtrails-Sverige.
Här hemma ser jag människor som beskådar linjerna när de dyker upp. Det är nog så att allt fler inser det orimliga i att det skulle kunna röra sig om någon slags ordinarie flygtrafik vi. Magkänslan säger mig att det huvudsakligen handlar om att hålla de uppvaknande frekvenserna utestängda. Till den där förtjänstfulla ackumulationens gagn.
Tillägg: Just fredagen den 14:e verkade vara rent allmänt sprayaktiv - se Chemtrails-Sverige.
söndag 9 oktober 2011
NIHilism
Nihilism – filosofisk meningslöshet. Tesen om alltings egentliga meningslöshet.
NIH - Not Invented Here – det syndrom som infinner sig när man enbart kan intressera sig för/erkänna sådana saker som man själv skapat.
När jag i går ingående och relativt faschinerat studerade manualen för ett inombordsdrev daterat sent åttiotal slogs jag över den komplexitet med vilken våra av människonhand tekniskt skapade objekt beskrivs. Av den enkla anledning att de är just komplicerade till sin natur, sin relativa enkelhet till trots. För att få ut kraften från en mycket basal explosion av lättantändligt ämne krävs dusentalet delar, smörjnipplar, kylningssystem, elsystem – you name it! Kanske komplexiteten i vår tekniska utveckling markerar själva bottennivån rent innovationstekniskt?
Mitt i funderingen satte sig en katt mitt i instruktionsboken. Spann och kisade mot mig. Fick mig att fundera över vad som får katter att välja sina vägar - vilket åtminstone från min betraktelsepunkt mest sannolikt är en fråga om energier och intuition. Till skillnad från sina logiskt sönderbråkade människofränder.
Men denna katt med sin päls, sina inre organ, sin motorik, och sina känslor är ju så oändligt mycket mer avancerad än vad som beskrevs i den manual hon belägrat. (Stickspår: många – i min mening mycket begränsade tänkare – hävdar att djur inte har känslor och definitivt inte tankar. Nu kan det ju vara så att de har aningen rätt i det senare. Kanske de flesta djur inte styrs av tankar som vi gör utan går direkt på känsla. Kanske de har en mindre påtaglig spärr mot de vi inte ser. Slut på stickspår.)
Vad som slog mig var att jag så ofta fascinerats av mänskligt skapade teknikaliteter. Hur jag som liten taktfast gick loss med skruvmejsel och i förekommande fall hammare på skrotad apparatur av elektronisk art. Hur jag med LEGO byggde saker med inspiration från fordonsteknik och husbyggeri. Hur elteknik och elektronik blev den ultimata fascinationen och ledde vidare ini digitalteknik och ner i den digitala informationsoceanen.
I den digitala och därmed logiska överdosen växte emellertid fascinationen inför vad som redan fanns här allt starkare. Stjärnorna har alltid lockat. Molnen. Havet. Från den punkten har det dragit sig ner mot jorden, kan man säga. En fascination som tog verklig fart när vi anlände hit, till den vackraste jordplätt jag någonsin erfarit, och fick möjlighet att följa minsta skiftning varje dag.
Så dök fascinationen inför fascinationen inför det människoskapade upp. Vad är det som får oss så vansinnigt intresserade för våra egenhändig skapade lösningar framför naturens egna? Är det så att vi smickras över våra egna tecken till framgång? Vill vi bevisa vårt oberoende gentemot moder natur och vår hemvist i något slags rebelleri?
Eller är det helt enkelt så att vi är många som lider av NIH-syndromet? Att vi inte riktigt kan fascineras av sådant vi inte som mänsklighet själva har konstruerat med våra händer och våra logiska sinnen. De flesta av oss uppehåller oss ju i den logiska lilla avbalkning som världens format tillhandahåller åt oss. Så länge vi är där så är det kanske också logiskt att vi beundrar vad som skapats där.
Men om vi vi är här för att lära oss att bli skapare – då är det kanske inte så konstigt om vi mest av allt fascineras av det vi tror att vi själva har skapat. Om när man så kliver ur det logiska ramverket inser man att det mer sannolikt är alltihopa. Tron på vad det är vi skapar kanske sätter gränsen för vad vi kan fascineras av.
Ett citat på det utökade temat, avslutningsvis:
NIH - Not Invented Here – det syndrom som infinner sig när man enbart kan intressera sig för/erkänna sådana saker som man själv skapat.
När jag i går ingående och relativt faschinerat studerade manualen för ett inombordsdrev daterat sent åttiotal slogs jag över den komplexitet med vilken våra av människonhand tekniskt skapade objekt beskrivs. Av den enkla anledning att de är just komplicerade till sin natur, sin relativa enkelhet till trots. För att få ut kraften från en mycket basal explosion av lättantändligt ämne krävs dusentalet delar, smörjnipplar, kylningssystem, elsystem – you name it! Kanske komplexiteten i vår tekniska utveckling markerar själva bottennivån rent innovationstekniskt?
Mitt i funderingen satte sig en katt mitt i instruktionsboken. Spann och kisade mot mig. Fick mig att fundera över vad som får katter att välja sina vägar - vilket åtminstone från min betraktelsepunkt mest sannolikt är en fråga om energier och intuition. Till skillnad från sina logiskt sönderbråkade människofränder.
Men denna katt med sin päls, sina inre organ, sin motorik, och sina känslor är ju så oändligt mycket mer avancerad än vad som beskrevs i den manual hon belägrat. (Stickspår: många – i min mening mycket begränsade tänkare – hävdar att djur inte har känslor och definitivt inte tankar. Nu kan det ju vara så att de har aningen rätt i det senare. Kanske de flesta djur inte styrs av tankar som vi gör utan går direkt på känsla. Kanske de har en mindre påtaglig spärr mot de vi inte ser. Slut på stickspår.)
Vad som slog mig var att jag så ofta fascinerats av mänskligt skapade teknikaliteter. Hur jag som liten taktfast gick loss med skruvmejsel och i förekommande fall hammare på skrotad apparatur av elektronisk art. Hur jag med LEGO byggde saker med inspiration från fordonsteknik och husbyggeri. Hur elteknik och elektronik blev den ultimata fascinationen och ledde vidare ini digitalteknik och ner i den digitala informationsoceanen.
I den digitala och därmed logiska överdosen växte emellertid fascinationen inför vad som redan fanns här allt starkare. Stjärnorna har alltid lockat. Molnen. Havet. Från den punkten har det dragit sig ner mot jorden, kan man säga. En fascination som tog verklig fart när vi anlände hit, till den vackraste jordplätt jag någonsin erfarit, och fick möjlighet att följa minsta skiftning varje dag.
Så dök fascinationen inför fascinationen inför det människoskapade upp. Vad är det som får oss så vansinnigt intresserade för våra egenhändig skapade lösningar framför naturens egna? Är det så att vi smickras över våra egna tecken till framgång? Vill vi bevisa vårt oberoende gentemot moder natur och vår hemvist i något slags rebelleri?
Eller är det helt enkelt så att vi är många som lider av NIH-syndromet? Att vi inte riktigt kan fascineras av sådant vi inte som mänsklighet själva har konstruerat med våra händer och våra logiska sinnen. De flesta av oss uppehåller oss ju i den logiska lilla avbalkning som världens format tillhandahåller åt oss. Så länge vi är där så är det kanske också logiskt att vi beundrar vad som skapats där.
Men om vi vi är här för att lära oss att bli skapare – då är det kanske inte så konstigt om vi mest av allt fascineras av det vi tror att vi själva har skapat. Om när man så kliver ur det logiska ramverket inser man att det mer sannolikt är alltihopa. Tron på vad det är vi skapar kanske sätter gränsen för vad vi kan fascineras av.
Ett citat på det utökade temat, avslutningsvis:
"Ponera att Platon hade rätt, att vi är osynliga andar och att vi tillsammans TÄNKER FRAM vår omgivande värld. Processen går från far till son, från mor till dotter och ingen kan se processen eftersom vi föds in i denna oavbrutna mentalisering."
Från Ockulta Ögat - Tänk om psyke är verkligheten...
fredag 7 oktober 2011
Projektionstanke
Jag säger ”det händer väldigt mycket där ute nu”, för så har jag alltid sett det. Som om de inre skeendena och de yttre inte vore samma sak. Men det är de nog. Precis som vi projicerar våra egna issues på vår omvärld eller våra avlägsna fiender så tillskriver vi stjärnorna och universums tillsynes opåverkbara faktorer vår ödesmättade undergivenhet.
Men eftersom vi sannolikt skapat allt detta för att lära oss – är det inte mer troligt att det förhåller sig precis tvärt om? Att stjärnorna och himlakropparna, atmosfären, jordskorpan, haven, djuren, växterna, kontinenterna, länderna, människorna, kylan, värmen, rädslan, tryggheten och själva livet är resultatet av vad som pågår inuti. Vi provar med ”det händer väldigt mycket här inne nu”, istället. Känns riktigt vettigt. Inifrån mitt perspektiv, vill säga.
Men eftersom vi sannolikt skapat allt detta för att lära oss – är det inte mer troligt att det förhåller sig precis tvärt om? Att stjärnorna och himlakropparna, atmosfären, jordskorpan, haven, djuren, växterna, kontinenterna, länderna, människorna, kylan, värmen, rädslan, tryggheten och själva livet är resultatet av vad som pågår inuti. Vi provar med ”det händer väldigt mycket här inne nu”, istället. Känns riktigt vettigt. Inifrån mitt perspektiv, vill säga.
Välskrivet om s.k. pengar
Andreas Cervenka, SvD (hör och häpna) bevisar att han inte bara är en upplyst skribent utan också en mycket pedagogisk sådan i artikeln från guld till skuld. Läsvart för var och en med eller utan förtroende för det vi kallar pengar.
torsdag 6 oktober 2011
Achtung Pansar!
Den grekiska envåldstroikan börjar visa hur agendan ser ut. Att kombinera ett fortsatt ekonomiskt åderlåtande med bank/militärkomplexet som betalningsmottagare och samtidigt skaffa de tekniskt/taktiskt nödvändiga maktfördelarna visavi den egna befolkningen är ett steg som trojkans uppdragsgivare sannolikt uppskattar. Bra jobbat, grabbar!
"Såja, såja. Greker, nu tar ni och lyssnar. Ni har slarvat bort pengarna. Så. Och den som säger något annat..."
I USA gör man ju precis samma sak. Ingen ska väl försöka lura i någon att de robothundar designade för ”krig” inte är avsedd för den allt vaknare egna befolkningen.
Förarlösa bilar, drönare och robothundar. Kravallpoliser ombedes besöka SYO-konsulenten på plan tre för en titt på alternativa karriärer.
Det är klart att man söker mekaniserat lojala enheter som inte har ett hjärta, en själ och därför kan desertera till mänskligheten från dess motpol. Man vill ha programmerbara krigare som okritiskt genomför vad man blir ålagd att göra oavsett om de består av kött och blod eller om de är fabrikstillverkade.
Men de kan aldrig vinna. Aldrig, aldrig någonsin. Deras ansträngningar må verka ondskefulla men vad de egentligen gör är att väcka oss – allihop. Man vill skapa kaos i samhället så att man får använda sina leksaker och vidare förslava mänskligheten. Om vi inte går på aggressionen utan istället lever våra liv som vi önskar och utan att acceptera ondskefullheten försvinner de helt enkelt. Den energi som driver skådespelet - som gör den nödvändig – upphävs om vi, mänskligheten, överger de tankemönster som är dess upphov. Och det är ju precis just det vi håller på med...
"Såja, såja. Greker, nu tar ni och lyssnar. Ni har slarvat bort pengarna. Så. Och den som säger något annat..."
I USA gör man ju precis samma sak. Ingen ska väl försöka lura i någon att de robothundar designade för ”krig” inte är avsedd för den allt vaknare egna befolkningen.
Förarlösa bilar, drönare och robothundar. Kravallpoliser ombedes besöka SYO-konsulenten på plan tre för en titt på alternativa karriärer.
Det är klart att man söker mekaniserat lojala enheter som inte har ett hjärta, en själ och därför kan desertera till mänskligheten från dess motpol. Man vill ha programmerbara krigare som okritiskt genomför vad man blir ålagd att göra oavsett om de består av kött och blod eller om de är fabrikstillverkade.
Men de kan aldrig vinna. Aldrig, aldrig någonsin. Deras ansträngningar må verka ondskefulla men vad de egentligen gör är att väcka oss – allihop. Man vill skapa kaos i samhället så att man får använda sina leksaker och vidare förslava mänskligheten. Om vi inte går på aggressionen utan istället lever våra liv som vi önskar och utan att acceptera ondskefullheten försvinner de helt enkelt. Den energi som driver skådespelet - som gör den nödvändig – upphävs om vi, mänskligheten, överger de tankemönster som är dess upphov. Och det är ju precis just det vi håller på med...
måndag 3 oktober 2011
Vibrationen
Båten. Åka bil om natten. Tekniskt sammanbrott. Uppvaknandet. Sällskap. De sjuka och döende. Musiken. Människorna. Synkroniciteterna. Orden. Köttslig hänförelse. Småstaden. Det nya som byggs i fårorna av det gamla. Pengarna som förlorar greppet. Vattnet. Hösten. Dofterna. Skärpan. Nyfikenheten. Pulsen. Glädjen. Frustrationen. Meningen. Handgripligheten. Vanvettet. Leendena. Livet. Glöden. Lusten. Kärleken. Innehållet. Förbehållslösheten. Ärligheten. Sammanhanget. Enheten. Tanken. Känslan. Frågan. Svaret. Tystnaden. Kittlingen. Sökandet. Finnandet. Samklangen.
Vibrationen.
Den spegelblanka vattenytan. Ljusets lek i de böljande krusningarna. En enda yta utan extremer. En enda våg, bärandes allt som är, var och kommer att finnas så vackert och smäktande som det aldrig tidigare tillåtit sig ses. Så smäktande och önskat att gråten som strömmar ur ögonen inte är något annat än de sista skvättarna av lättnad efter att hela det fasansfulla skådespelet runnit ut ur ådrorna och koagulerat för våra ögon i det som på håll visade sig vara det vackraste vi sett.
Pulserande. Eggande. Och samtidigt så vanvettigt enkelt in i minsta, kittlande, älskade lilla detalj.
Det är nu det händer, gott folk. Precis just nu. Det har det alltid gjort men den massa tid vi nu balanserar i varje enskilt ögonblick är så enormt mycket större. Allt, hela det ackumulerade skådespelet står och trycker på varje enskilt ögonblick. Det trycker många genom livets slutmembran, vidare ut på andra sidan att göra nytta. Och för de som blir kvar här blir det en hisnande resa.
Jag har ingen som helst aning om hur det kommer att gå till, kännas eller sluta. Jag vet bara att det är en fantastisk njutning i att känna det ske. Meningsfullhet och relevans i varje millisekund. Kittlande, njutningsfull friktion i varje tanke och känsla.
Nu.
Vibrationen. Den ökar. Precis just nu.
Ha det gott.
Vibrationen.
Den spegelblanka vattenytan. Ljusets lek i de böljande krusningarna. En enda yta utan extremer. En enda våg, bärandes allt som är, var och kommer att finnas så vackert och smäktande som det aldrig tidigare tillåtit sig ses. Så smäktande och önskat att gråten som strömmar ur ögonen inte är något annat än de sista skvättarna av lättnad efter att hela det fasansfulla skådespelet runnit ut ur ådrorna och koagulerat för våra ögon i det som på håll visade sig vara det vackraste vi sett.
Pulserande. Eggande. Och samtidigt så vanvettigt enkelt in i minsta, kittlande, älskade lilla detalj.
Det är nu det händer, gott folk. Precis just nu. Det har det alltid gjort men den massa tid vi nu balanserar i varje enskilt ögonblick är så enormt mycket större. Allt, hela det ackumulerade skådespelet står och trycker på varje enskilt ögonblick. Det trycker många genom livets slutmembran, vidare ut på andra sidan att göra nytta. Och för de som blir kvar här blir det en hisnande resa.
Jag har ingen som helst aning om hur det kommer att gå till, kännas eller sluta. Jag vet bara att det är en fantastisk njutning i att känna det ske. Meningsfullhet och relevans i varje millisekund. Kittlande, njutningsfull friktion i varje tanke och känsla.
Nu.
Vibrationen. Den ökar. Precis just nu.
Ha det gott.
lördag 1 oktober 2011
En Nigel på ögat
Den här mannen kan verkligen prata. Beundrar djupt hans retoriska förmåga. Kan vara värt att ta en titt på hans framträdanden, jag har en känsla av att han börjar bli lite för besvärlig för att få fortsätta på den inslagna linjen. Humor på EU-nivå, så att säga. HEUmor.
Nigel Farage, UKIP - från Vidsynt.
Nigel Farage, UKIP - från Vidsynt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
