Sådärså, då kommer 2010 till en ände. Ett år i raden, basen för tideräkning oaktat. Eller?
Faktiskt inte riktigt. Var och en med bråkspråkskalle har säkert stört sig det faktum att september, som ju borde vara den sjunde månaden, är den nionde. Samma sak rörande oktober (åtta), november (nio) och december (tio). (Latin för sju är septo, åtta är octo, nio är nove, tio är deci. Ungefär detsamma på alla latinska språk i nutid).
Kalendrar och tideräkningsparadigm kommer och går. I historiens ljus ter sig vår kalender något skuttig och osymmetrisk - något som verkar tagit fart under romartiden. En tid för härskare. Kanske är det så att kalendern även den bringar den form av obalans som gör människan mer hanterbar.
Nästa gång vi firar nyår ser världen nog ganska annorlunda ut i det stora flertalets ögon. Vad vi idag kallar sanning kommer att stå i ett annat ljus. Vi kommer att se sådana vi visat respekt som enkla skurkar med sitt eget kärlekslösa förmodat bästa för ögonen. Vi kommer skratta åt det tvärtomspråk vi aldrig skulle ha lystrat till om vi inte varit så elektromagnetiskt, biologiskt, psykologiskt och kemiskt nerdövade.
Vi kommer att stå bländande inför det fåtal som tagit klivet ut ur den sammansvurna eliten och utan rädsla för det egna livet visat sig vara en goda människor. Det absolut största brottet mot den idag rådande världsordningen. Att vara god, alltså.
Vi kommer att tänka efter. Lyssna. Och sluta frukta. Gott nytt 2011. Jag är i all ödmjukhet rätt säker på att det kommer att bli en vändpunkt i mänsklighetens historia.
fredag 31 december 2010
onsdag 29 december 2010
Förnuftsmetoden
Frågan: ”Vad är det ni håller på med? Det måste ju kännas fullkomligt fel.”
Svaret: ”Nejdå, det är inte fel. Det är en metod som kallas…”
När känslan får stå tillbaka för det inlärt korrekta riskerar man att något sönder ganska ordentligt. Sådana där svårlagade saker, på insidan. Förnuftsmetoden: känns det fel så är det ändå rätt om det är rätt. Känslometoden: Känns det inte rätt så är det inte rätt. Och tvärtom.
Svaret: ”Nejdå, det är inte fel. Det är en metod som kallas…”
När känslan får stå tillbaka för det inlärt korrekta riskerar man att något sönder ganska ordentligt. Sådana där svårlagade saker, på insidan. Förnuftsmetoden: känns det fel så är det ändå rätt om det är rätt. Känslometoden: Känns det inte rätt så är det inte rätt. Och tvärtom.
Om småskalighet
Det bor något alldeles enormt i detta med småskalighet. Jag har ju haft förmånen att byta arena – från storstadsmarmeladens kokande gryta till den rårörda något mindre sockrade men desto mer välsmakande småstadssylten.
Det tar ett tag innan man inser skillnaderna. Man kanske till och med behöver förflytta sig något litet ut ifrån den lilla staden för att begripa det, men nu börjar det märkas. Det stora i det småskaliga. I att verka och leva i ett samhälle där alla känner varandra i någon grad.
I det småskaliga är antalet kunder så pass litet att de måste bli återkommande för att man ska klara att dra runt sin verksamhet. Man måste med andra ord sköta sig. I det storskaliga kan man istället sikta in sig på att ta många nya engångskunder utan att dessa nödvändigtvis är sådär jättenöjda.
I det småskaliga går det snabbt att få saker på plats. Folk känner folk, man drar i trådar. Man får saker att hända. Lokalt. På stubben. Man kan bygga upp verksamheter och produktivitet utan att gå via marknadsundersökningsexperter, riskkapitalister, styrelseproffs och markandsföringsbudgetar i miljonklassen.
Men det finns en hotfull sak i detta med småskalighet. Att människor skulle kunna hamna i den fruktansvärda situationen att de producerar det de behöver lokalt eller kanske regionalt och inte spelar mot den globala trycktanken i den verkligt väsentliga försörjningskretsen. Då skulle små lokala enklaver kunna få ett slags mycket olyckligt frigående.
De verkligt stora globala spelarna skulle inte längre kunna peta i de substanser som håller var och en lite halvt obegåvade och insiktslösa i hygienprodukter, livsmedel och mediciner. Det kanske till och med skulle bli så illa att folk blev relativt friska och inte längre på regelbunden basis drogade sig själva för diverse på detta sätt skapade symptom. Kommunala vattentäkter kanske inte längre skulle säljas ut till privata ägare. Energiåtgången kanske skulle minska i takt med avtagande transporter och en och annan kanske skulle ställa frågor kring de det här med olje- och eltillgång.
En sådan utveckling är naturligtvis direkt livsfarlig. Tänk så många storskaliga spelare som skulle skadas. Så många människor som skulle förlora sina jobb och inte få pengar. Pengar som man naturligtvis kan bre på smörgåsen eller använda till något annat förnuftigt.
Det går att vara småskalig oavsett geografisk marknad. Jag har provat i nästan tio år. Det går alldeles utmärkt. Istället för flådiga styrelsemöten på engelska med namnkunniga proffs från världens alla hörn och skyhöga värderingar som eventuellt kan omsättas i astronomiska summor för någon procent av företagets aktier får man lära känna nya människor, möta deras yrkesmässiga vardag och kanske till och med skapar några vänner för livet. Så jävligt kan det bli.
I det småskaliga är alla beroende av varandra. I det storskaliga är alla beroende av några få. Människan är småskalig. Storskalighet är till för att upphäva människans relevans.
Det tar ett tag innan man inser skillnaderna. Man kanske till och med behöver förflytta sig något litet ut ifrån den lilla staden för att begripa det, men nu börjar det märkas. Det stora i det småskaliga. I att verka och leva i ett samhälle där alla känner varandra i någon grad.
I det småskaliga är antalet kunder så pass litet att de måste bli återkommande för att man ska klara att dra runt sin verksamhet. Man måste med andra ord sköta sig. I det storskaliga kan man istället sikta in sig på att ta många nya engångskunder utan att dessa nödvändigtvis är sådär jättenöjda.
I det småskaliga går det snabbt att få saker på plats. Folk känner folk, man drar i trådar. Man får saker att hända. Lokalt. På stubben. Man kan bygga upp verksamheter och produktivitet utan att gå via marknadsundersökningsexperter, riskkapitalister, styrelseproffs och markandsföringsbudgetar i miljonklassen.
Men det finns en hotfull sak i detta med småskalighet. Att människor skulle kunna hamna i den fruktansvärda situationen att de producerar det de behöver lokalt eller kanske regionalt och inte spelar mot den globala trycktanken i den verkligt väsentliga försörjningskretsen. Då skulle små lokala enklaver kunna få ett slags mycket olyckligt frigående.
De verkligt stora globala spelarna skulle inte längre kunna peta i de substanser som håller var och en lite halvt obegåvade och insiktslösa i hygienprodukter, livsmedel och mediciner. Det kanske till och med skulle bli så illa att folk blev relativt friska och inte längre på regelbunden basis drogade sig själva för diverse på detta sätt skapade symptom. Kommunala vattentäkter kanske inte längre skulle säljas ut till privata ägare. Energiåtgången kanske skulle minska i takt med avtagande transporter och en och annan kanske skulle ställa frågor kring de det här med olje- och eltillgång.
En sådan utveckling är naturligtvis direkt livsfarlig. Tänk så många storskaliga spelare som skulle skadas. Så många människor som skulle förlora sina jobb och inte få pengar. Pengar som man naturligtvis kan bre på smörgåsen eller använda till något annat förnuftigt.
Det går att vara småskalig oavsett geografisk marknad. Jag har provat i nästan tio år. Det går alldeles utmärkt. Istället för flådiga styrelsemöten på engelska med namnkunniga proffs från världens alla hörn och skyhöga värderingar som eventuellt kan omsättas i astronomiska summor för någon procent av företagets aktier får man lära känna nya människor, möta deras yrkesmässiga vardag och kanske till och med skapar några vänner för livet. Så jävligt kan det bli.
I det småskaliga är alla beroende av varandra. I det storskaliga är alla beroende av några få. Människan är småskalig. Storskalighet är till för att upphäva människans relevans.
tisdag 28 december 2010
"Då måste vi ändå betala till de banker som lånat ut till oss"
Den springande punkten i bankernas verksamhet. Den om att pengar digitalt skapas vid utlångingstillfället och att man inte - som man faktiskt rakt upp i ansiktet upplyser sina kunder om - lånar ihop pengar för utlåning från andra banker.
Man hävdar att man "därför" inte får amortera mer än 10% av lånebeloppet per år på ett bottenlån. Då skulle ju banken bli stående med räntan på en hos en i annan bank upplånad skuld när kunden amorterat av alltihopa. Vilket ju inte är sant för mer än maximalt fyra procent av beloppet.
Kanske är det också "därför" det kostar det egna företaget 1 250 kr per år för att få ha pengar insatt på företagskonto i banken. Utan ränta. Om jag har 100 kSEK på företagskontot och detta belopp används som reserv för ett bottenlån (vilket har ett kapitaltäckningskrav på fyra procent) så kan banken vid tre procents ränta dra in en årsränta enligt följande: 100 kSEK / 0.04 (täckningskrav) = 2.5 MSEK * 0.03 = 75 kSEK. Mina pengar - som jag alltså får betala 1 250 kr för att få ha på kontot - kan alltså används för att generera en ränteintäkt på 75 000 kr.
Där föll väl ändå varje uns av trovärdighet i påståendet att världens banker skulle vara i behov av olika former av räddningspaket. Bankverksamhet är per definition lönsam. Det är absolut omöjligt att inte tjäna pengar på att bedriva bankverksamhet av den skimrande enkla anledningen att banker skapar pengar. Punkt slut. Problematiken som leder fram till räddning av banker är baserad på konstruerade mätetal för att genomdriva förstatligande av skulder. Bankerna hävdar att de "hotas" av eventuellt uteblivna avbetalningar på pengar som de själva skapat. I själva verket handlar det om att avskaffa länders möjlighet till självbestämmande. Punkt slut igen.
Pengarna som man lånar skapas nästan helt vid lånetillfället. Det kan vara sant för en fraktion om maximalt tio procent att beloppet lånas i en annan bank. I övrigt är påståendet lögn. En lögn som varje banktjänsteman sannolikt får lära sig varandes dagens sanning via en väl beprövad stig av internutbildningar. Men likafullt en lögn. Precis som den om att begreppet räntekvot skulle ha någon som helst relevans för något över huvud taget.
Ju mer man skrapar på ytan, begriper och översätter insikterna på händelser i den egna vardagen, desto tydligare ser man att ordet ekonomi inte har ett dugg med hushållning av resurser att göra utan istället är en vrickad synonym till bedrägeri.
Vilket i sin tur föranleder en granskning av varför det förhåller sig på det sättet samt frågor kring om varför ingen har velat ändra på denna rådande bedrägliga ordning. Ett sökande som leder till osedvanligt höga platser och osedvanligt många oväntade dödsfall.
Ränta = Mortgage = Dödsgrepp på franska som en klok kommentar här tidigare så klarsynt insett. Ett dödsgrepp så väl konstruerat att ingen komplex lösning ens är möjlig. Komplexa, förljugna och bedrägliga problem kan endast lösas genom ärliga, välmenande och sanna medel.
För om det måste till en stor, gigantisk händelse för att var och en ska inse hur fel saker blivit kommer lidandet att behöva bli enormt. Om var och en som känner till hur det faktiskt förhåller sig avvaktar och väntar på "den stora händelsen" istället för att helt enkelt ta bladet från munnen och säga som det är. Och till den egna häpnaden finna att vissa runtomkring redan förstått eller faktiskt haft det på känn.
Det finns starka viljor som vill att något hemskt ska ske och att spåren av deras bedrägliga beteende ska försvinna i dammet av katastrofen. Och att så många av de potentiella motståndarna som möjligt ska mista sitt liv på kuppen. Något som inte får användas som grund till hat av dessa individer utan något som helt enkelt ska tas med i beräkningen. Vill du skada en av dessa personer - ge dem det de fruktar mest - ge dem mänsklig värme, kärlek och humor. Ge dem inte respekt. Inte förrän de förtjänar det. Något som de under rätt omständigheter kan komma att göra snabbare än väntat.
Vi behöver vakna upp, bestämma oss för att se klart, vilja gott, och att lösa våra egna förbannade problem. Själva. För de är ingen annans. Allas problem och angelägenheter är allas. Utifrån vår egna suveränitet. För staters och unioners förespegligar till trots så är det där allt utgår. Utifrån den ännu så länge legala småskalighet som bor i och närmast var och en.
Man hävdar att man "därför" inte får amortera mer än 10% av lånebeloppet per år på ett bottenlån. Då skulle ju banken bli stående med räntan på en hos en i annan bank upplånad skuld när kunden amorterat av alltihopa. Vilket ju inte är sant för mer än maximalt fyra procent av beloppet.
Kanske är det också "därför" det kostar det egna företaget 1 250 kr per år för att få ha pengar insatt på företagskonto i banken. Utan ränta. Om jag har 100 kSEK på företagskontot och detta belopp används som reserv för ett bottenlån (vilket har ett kapitaltäckningskrav på fyra procent) så kan banken vid tre procents ränta dra in en årsränta enligt följande: 100 kSEK / 0.04 (täckningskrav) = 2.5 MSEK * 0.03 = 75 kSEK. Mina pengar - som jag alltså får betala 1 250 kr för att få ha på kontot - kan alltså används för att generera en ränteintäkt på 75 000 kr.
Där föll väl ändå varje uns av trovärdighet i påståendet att världens banker skulle vara i behov av olika former av räddningspaket. Bankverksamhet är per definition lönsam. Det är absolut omöjligt att inte tjäna pengar på att bedriva bankverksamhet av den skimrande enkla anledningen att banker skapar pengar. Punkt slut. Problematiken som leder fram till räddning av banker är baserad på konstruerade mätetal för att genomdriva förstatligande av skulder. Bankerna hävdar att de "hotas" av eventuellt uteblivna avbetalningar på pengar som de själva skapat. I själva verket handlar det om att avskaffa länders möjlighet till självbestämmande. Punkt slut igen.
Pengarna som man lånar skapas nästan helt vid lånetillfället. Det kan vara sant för en fraktion om maximalt tio procent att beloppet lånas i en annan bank. I övrigt är påståendet lögn. En lögn som varje banktjänsteman sannolikt får lära sig varandes dagens sanning via en väl beprövad stig av internutbildningar. Men likafullt en lögn. Precis som den om att begreppet räntekvot skulle ha någon som helst relevans för något över huvud taget.
Ju mer man skrapar på ytan, begriper och översätter insikterna på händelser i den egna vardagen, desto tydligare ser man att ordet ekonomi inte har ett dugg med hushållning av resurser att göra utan istället är en vrickad synonym till bedrägeri.
Vilket i sin tur föranleder en granskning av varför det förhåller sig på det sättet samt frågor kring om varför ingen har velat ändra på denna rådande bedrägliga ordning. Ett sökande som leder till osedvanligt höga platser och osedvanligt många oväntade dödsfall.
Ränta = Mortgage = Dödsgrepp på franska som en klok kommentar här tidigare så klarsynt insett. Ett dödsgrepp så väl konstruerat att ingen komplex lösning ens är möjlig. Komplexa, förljugna och bedrägliga problem kan endast lösas genom ärliga, välmenande och sanna medel.
För om det måste till en stor, gigantisk händelse för att var och en ska inse hur fel saker blivit kommer lidandet att behöva bli enormt. Om var och en som känner till hur det faktiskt förhåller sig avvaktar och väntar på "den stora händelsen" istället för att helt enkelt ta bladet från munnen och säga som det är. Och till den egna häpnaden finna att vissa runtomkring redan förstått eller faktiskt haft det på känn.
Det finns starka viljor som vill att något hemskt ska ske och att spåren av deras bedrägliga beteende ska försvinna i dammet av katastrofen. Och att så många av de potentiella motståndarna som möjligt ska mista sitt liv på kuppen. Något som inte får användas som grund till hat av dessa individer utan något som helt enkelt ska tas med i beräkningen. Vill du skada en av dessa personer - ge dem det de fruktar mest - ge dem mänsklig värme, kärlek och humor. Ge dem inte respekt. Inte förrän de förtjänar det. Något som de under rätt omständigheter kan komma att göra snabbare än väntat.
Vi behöver vakna upp, bestämma oss för att se klart, vilja gott, och att lösa våra egna förbannade problem. Själva. För de är ingen annans. Allas problem och angelägenheter är allas. Utifrån vår egna suveränitet. För staters och unioners förespegligar till trots så är det där allt utgår. Utifrån den ännu så länge legala småskalighet som bor i och närmast var och en.
Köpcentrum och pengarmonster
På väg från det närbelägna södra Norrlands shoppingmecka Valbo på annandagens förmiddag kunde en absurt lång bilkö observeras in mot köpladornas nystartade mellandagsrea. Kön var ungefär en kilometer lång. Gissningsvis satt det 2.5 personer i varje bil vilken i sin tur ockuperade tio meter vägbana. 100 bilar alltså x 2.5 = 250 människor som väntade på sin tur att få lämna motorvägen in mot de frustrativt ändamålsenligt små parkeringsrutorna vid slutet av de likaledes obegripliga trafiklösningarna.
Kö -> P -> Centrum, med shopping i Centrum. Ganska logiskt. Och ändå så oerhört obegripligt. Att den grå massans främsta religiösa ritual har som ambition att fylla själsliga tomrum med detta inlärda, ehuru verkningslösa eller rentav skadliga frälsningsmedel.
En uppfyllnad som per design är omöjlig. Man får inte elden att brinna genom att hälla vatten på den. Spelet är skapat för att bryta ner och hålla nerbruten. Den nedbrutne har inte tillräckligt med själslig kraft att begripa vad som händer. Att se hur absurt det faktiskt är.
Den stora numerären kanske inte har kommit dit. Då och då möter man någon som förstått och faktiskt börjat leva efter insikten. Då och då möter man någon som är fullständigt nedbruten av skiten. För vilken en rejäl smäll i form av att träffa botten med full kraft är det bästa som kan hända.
För vilken det värsta som kan hända redan har hänt och för vilken det bästa som kan hända är att denne inser att det redan hänt, bryter ihop och vaknar upp till insikten om den förmodade katastrofens egentliga privilegium. Den person som lever på den desperata sträckan mellan inträffat sammanbrott och insett sammanbrott kan inte hjälpas utifrån de egenhändigt beskrivna botemedlen ("mer pengar").
Personen hamstrar all energi den kommer över. Konflikter och kontroverser, frammanade ur desperationen är tydlig energistöld. All den energi som emanerar ur denna desperata kamp mot omständigheterna sprider sig effektivt som ringar på vattnet längs de sociala trådarna. Den fångade, desperata själen gör vad som helst för att rikta energin mot sig oavsett laddningens polaritet. Vanligt tillvägagångssätt: "Hej, jag är dum i huvudet och det är ditt problem".
I botten till så gott som varje desperat låsning ligger ett ekonomiskt problem. Brist på pengar får människor att förvandlas till monster. Predatoriska, hämdlystna, frustrerade och svältande monster som offrar hälsa, föräldrarskap, vänskap, kärlek och alla former av verkligt livfulla företeelser i jakten på det som inte finns men som ändå ska rädda monstret. Pengar – som ju bevisligen är en rent konstruerad företeelse - plockar ändå fram det absolut sämsta i den pressade människan. Pengar är skuld i vårt moderna samhälle. Skuld kan när som helst användas att förvandla vem som helst till ett monster.
Och för de som står mer eller mindre invid och blir bestulna på energi i någons personliga inferno av ekonomisk upprinnelse står finns några alternativ: a) bestämma sig för att det är värt energin att förlänga någons redan förlorade kamp b) ge vad som behövs för att kapa tråden och avsluta energitransaktionen, samt c) med tålamod hjälpa till att bromsa det skenande tåget och få personen att inse en sak eller två. Eller åtminstone dra på ett smilband.
Kö -> P -> Centrum, med shopping i Centrum. Ganska logiskt. Och ändå så oerhört obegripligt. Att den grå massans främsta religiösa ritual har som ambition att fylla själsliga tomrum med detta inlärda, ehuru verkningslösa eller rentav skadliga frälsningsmedel.
En uppfyllnad som per design är omöjlig. Man får inte elden att brinna genom att hälla vatten på den. Spelet är skapat för att bryta ner och hålla nerbruten. Den nedbrutne har inte tillräckligt med själslig kraft att begripa vad som händer. Att se hur absurt det faktiskt är.
Den stora numerären kanske inte har kommit dit. Då och då möter man någon som förstått och faktiskt börjat leva efter insikten. Då och då möter man någon som är fullständigt nedbruten av skiten. För vilken en rejäl smäll i form av att träffa botten med full kraft är det bästa som kan hända.
För vilken det värsta som kan hända redan har hänt och för vilken det bästa som kan hända är att denne inser att det redan hänt, bryter ihop och vaknar upp till insikten om den förmodade katastrofens egentliga privilegium. Den person som lever på den desperata sträckan mellan inträffat sammanbrott och insett sammanbrott kan inte hjälpas utifrån de egenhändigt beskrivna botemedlen ("mer pengar").
Personen hamstrar all energi den kommer över. Konflikter och kontroverser, frammanade ur desperationen är tydlig energistöld. All den energi som emanerar ur denna desperata kamp mot omständigheterna sprider sig effektivt som ringar på vattnet längs de sociala trådarna. Den fångade, desperata själen gör vad som helst för att rikta energin mot sig oavsett laddningens polaritet. Vanligt tillvägagångssätt: "Hej, jag är dum i huvudet och det är ditt problem".
I botten till så gott som varje desperat låsning ligger ett ekonomiskt problem. Brist på pengar får människor att förvandlas till monster. Predatoriska, hämdlystna, frustrerade och svältande monster som offrar hälsa, föräldrarskap, vänskap, kärlek och alla former av verkligt livfulla företeelser i jakten på det som inte finns men som ändå ska rädda monstret. Pengar – som ju bevisligen är en rent konstruerad företeelse - plockar ändå fram det absolut sämsta i den pressade människan. Pengar är skuld i vårt moderna samhälle. Skuld kan när som helst användas att förvandla vem som helst till ett monster.
Och för de som står mer eller mindre invid och blir bestulna på energi i någons personliga inferno av ekonomisk upprinnelse står finns några alternativ: a) bestämma sig för att det är värt energin att förlänga någons redan förlorade kamp b) ge vad som behövs för att kapa tråden och avsluta energitransaktionen, samt c) med tålamod hjälpa till att bromsa det skenande tåget och få personen att inse en sak eller två. Eller åtminstone dra på ett smilband.
fredag 24 december 2010
God Jul
En synnerligen god jul till var och en som råkar snubbla in på den här mentala avstjälpningsplatsen. Och till alla andra. Den här julen känns signifikant. Placerad i skarven. Mycket nära den tippande nollpunkten och därmed uppbärandes den nutida och gångna verklighetens totala massa i jämvikt mot vad vi beslutar skall komma. Mer om det en annan dag. Eventuellt.
Men nu var det jul igen. Och några saker blir fullkomligt kristallklara för undertecknad på det personliga planet. Jag har haft förmånen att passera en tippande nollpunkt för inte så länge sedan. I ett utrymme som skapats av det jag själv tyckte var förbjudet fann jag passagen som kom att leda mig ut ur ett liv i frustration och flykt och över i ett lustfyllt och kärleksfullt liv som ljuder av skratt och värme.
Jag fann min Sara. Jag fann en smäktande vacker själ förkroppsligad i 1575 mm liten Sandvikska. Jag fann precis allt jag någonsin letat efter. In i minsta lilla vibrerande detalj. Och trots att vi bägge var fullkomligt inställda på motsatsen började verkligheten förändras. Jag fick möjligheten att kasta av mig den inlärt stela kostymen upptäcka mig själv som en ny, varm människa. Jag fick lära känna Saras Casper och upptäcka en ny dimension i livet tillsammans med den mest underfundige lilla rödtott man kan tänka sig. På köpet fick jag ett nytt, synnerligen varmt perspektiv på min egen uppväxt. Jag fick en familj, kan man säga. En familj att skratta taket av huset med. Att värma de mest kalla frostsprängda hjärtan.
Jag blev en mycket, mycket gladare person. Vilket ledde mig tillbaka till den familj jag växte upp i. Till den syrra, morsa och farsa som en gång gjorde mig till den jag var. De som jag tidigare lämnat och utsatte för oerhörda påfrestningar. Jag trodde det var deras fel att jag inte passade in någonstans. Så här i efterhand förstår jag att det var precis tvärtom. Predatoriska omvärld. Och varför den konstruerats som sådan. Att få tillbaka dem var enormt. Absolut enormt. Deras lycka över min lycka blev större än lyckan var för sig på varsitt håll. Och vice versa.
Jag upptäckte att Sandviken var stället för mig. För även om jag farit runt och levt ett mer eller mindre stort stadsliv så har hjärtat klappat för de mindre orterna. I efterhand förstår jag varför. Det är dels den lilla stadens alla fördelars förtjänst (som den när man kliver in i en reservdelsaffär och killen över disken baserat på mitt inköp av kontaktdon vet vems traktor jag köpt), men mest av allt är det de underbara människor jag fått förmånen att lära känna här.
Kraften ur allt detta. Kraften ur Olsbos mark. Korsvis laddad vid sommarens hänsynslöst genomljuvliga bröllopspartaj. Kraften och närvaron av alla dessa nya och gamla bekantskaper trumfar vad som helst. Det är fullkomligt. Och ingen fullkomlighet är komplett utan att där också finns en saknad. Efter farsan. Hans hädangång hade sannolikt varit det mest dräpande slag om det inte varit för allt detta. Men eftersom det nu är som det är så väger det underbart lyckliga i allt som hänt upp det bottenlösa i att han inte finns här längre. Något som jag hoppas glädjer hans själ var den än må befinna sig.
Livet är klurigt och fullt av överraskningar. Jag levde i avstängt läge i många år innan jag mötte Sara och allt ljuvligt hon kom att innebära. De dryga två åren som gått sedan dess innehåller tusenfalt mer livskraft än de 17 avstängda åren innan. Och det nuvarande hade aldrig kunnat bli om det inte varit för de många frustrerade och vanmäktiga åren.
God Jul, varenda kotte! Jag önskar att var och en fick uppleva något så underbart som jag fått förmånen att göra och vill med denna anekdot visa på att tiden och omfattningen av vad som kan verka oöverstigligt faktiskt inte bara kan ha utan definitivt har en mening. Att det som i ett oöverstigligt nu gnager och smärtar i ett senare skede kan visa sig vara själva förutsättningen för ett helt annat sorts liv i en helt annan sorts tid. För i det stora står vi sannolikt precis där just nu - på balanspunkten.
Vi står väger. Och det är vår gemensamma beslutsamhet som hela tiden avgör åt vilket håll vågen ska tippa. Men mer om det en annan dag, som sagt. Eventuellt.
God Jul och ett stort tack till alla som finns i mitt liv. Och till varenda kotte.
Men nu var det jul igen. Och några saker blir fullkomligt kristallklara för undertecknad på det personliga planet. Jag har haft förmånen att passera en tippande nollpunkt för inte så länge sedan. I ett utrymme som skapats av det jag själv tyckte var förbjudet fann jag passagen som kom att leda mig ut ur ett liv i frustration och flykt och över i ett lustfyllt och kärleksfullt liv som ljuder av skratt och värme.
Jag fann min Sara. Jag fann en smäktande vacker själ förkroppsligad i 1575 mm liten Sandvikska. Jag fann precis allt jag någonsin letat efter. In i minsta lilla vibrerande detalj. Och trots att vi bägge var fullkomligt inställda på motsatsen började verkligheten förändras. Jag fick möjligheten att kasta av mig den inlärt stela kostymen upptäcka mig själv som en ny, varm människa. Jag fick lära känna Saras Casper och upptäcka en ny dimension i livet tillsammans med den mest underfundige lilla rödtott man kan tänka sig. På köpet fick jag ett nytt, synnerligen varmt perspektiv på min egen uppväxt. Jag fick en familj, kan man säga. En familj att skratta taket av huset med. Att värma de mest kalla frostsprängda hjärtan.
Jag blev en mycket, mycket gladare person. Vilket ledde mig tillbaka till den familj jag växte upp i. Till den syrra, morsa och farsa som en gång gjorde mig till den jag var. De som jag tidigare lämnat och utsatte för oerhörda påfrestningar. Jag trodde det var deras fel att jag inte passade in någonstans. Så här i efterhand förstår jag att det var precis tvärtom. Predatoriska omvärld. Och varför den konstruerats som sådan. Att få tillbaka dem var enormt. Absolut enormt. Deras lycka över min lycka blev större än lyckan var för sig på varsitt håll. Och vice versa.
Jag upptäckte att Sandviken var stället för mig. För även om jag farit runt och levt ett mer eller mindre stort stadsliv så har hjärtat klappat för de mindre orterna. I efterhand förstår jag varför. Det är dels den lilla stadens alla fördelars förtjänst (som den när man kliver in i en reservdelsaffär och killen över disken baserat på mitt inköp av kontaktdon vet vems traktor jag köpt), men mest av allt är det de underbara människor jag fått förmånen att lära känna här.
Kraften ur allt detta. Kraften ur Olsbos mark. Korsvis laddad vid sommarens hänsynslöst genomljuvliga bröllopspartaj. Kraften och närvaron av alla dessa nya och gamla bekantskaper trumfar vad som helst. Det är fullkomligt. Och ingen fullkomlighet är komplett utan att där också finns en saknad. Efter farsan. Hans hädangång hade sannolikt varit det mest dräpande slag om det inte varit för allt detta. Men eftersom det nu är som det är så väger det underbart lyckliga i allt som hänt upp det bottenlösa i att han inte finns här längre. Något som jag hoppas glädjer hans själ var den än må befinna sig.
Livet är klurigt och fullt av överraskningar. Jag levde i avstängt läge i många år innan jag mötte Sara och allt ljuvligt hon kom att innebära. De dryga två åren som gått sedan dess innehåller tusenfalt mer livskraft än de 17 avstängda åren innan. Och det nuvarande hade aldrig kunnat bli om det inte varit för de många frustrerade och vanmäktiga åren.
God Jul, varenda kotte! Jag önskar att var och en fick uppleva något så underbart som jag fått förmånen att göra och vill med denna anekdot visa på att tiden och omfattningen av vad som kan verka oöverstigligt faktiskt inte bara kan ha utan definitivt har en mening. Att det som i ett oöverstigligt nu gnager och smärtar i ett senare skede kan visa sig vara själva förutsättningen för ett helt annat sorts liv i en helt annan sorts tid. För i det stora står vi sannolikt precis där just nu - på balanspunkten.
Vi står väger. Och det är vår gemensamma beslutsamhet som hela tiden avgör åt vilket håll vågen ska tippa. Men mer om det en annan dag, som sagt. Eventuellt.
God Jul och ett stort tack till alla som finns i mitt liv. Och till varenda kotte.
torsdag 23 december 2010
Det kan vara bra när det går dåligt
Det blev visst lite trassligt i trafiken – ungefär som det träget förutspåtts, fast när snön åtminstone så här inledningsvis uteblev runt huvudstaden så blev man tvungen att leverera störningarna på annat – mer spänningslöst sätt. Krånglande infrastruktur är en av många källor till oro, frustration och rentav rädsla. Tänk om elen lägger av. Om värmegolvet fryser. Om vi inte kan duscha, se på TV eller griljera skinkan. Tänk om det slutar fungera… Alltihop. Vad gör vi då?
Kanske är det all denna fruktan som gör att saker verkligen går sönder. Själv skulle jag inte bli förvånad om det hänger ihop så. Att vi styr vår verklighet med våra avsikter, våra tankar och förväntningar. Hoppas vi att det ska gå bra så går det bra. Fruktar vi att det ska gå dåligt så går det dåligt.
Kanske är det rentav så att det finns de som hoppas att saker inte ska fungera. Att man på grund av sviktande infrastruktur ska tillåtas stanna hemma från jobbet, slippa åka till avlägsna släktingar eller andra likaledes absolut vansinniga önskningar. Där finns nog en och annan som önskar att de slapp fira jul med familjen och blev strandade på tjänsteresans destinationsort, dessutom. Man kanske rent av drivs till sin reaktionära anti-infrastrukturfunktionella tanke eftersom man önskar en bjärt förändring i ett formstöpt och inrutat liv utan nämnbar mening.
Skulle inte heller bli särskilt förvånad om den senaste tidens infrastrukturstörningar vilka kommer efter åratal av beslutsam och väl planlagd försvagning av densamma är delmål i en planlagd förändringsprocess av någorlunda stora proportioner med samhälleliga mått mätt.
Men till gäck för denna sinistra plan ingår densamma med all sannolikhet i ett större sammanhang där just dessa tydliga ”glitchar” i vår strömlinjeformade zombietillvaro får var och en att vakna upp. Att inse att det inte är rimligt att någon annan är ansvarig för att jag på exakt tiden T ska kunna ta mig från punkt A till punkt B utan att precis allt är var och ens eget ansvar.
Det, om inte annat.
Kanske är det all denna fruktan som gör att saker verkligen går sönder. Själv skulle jag inte bli förvånad om det hänger ihop så. Att vi styr vår verklighet med våra avsikter, våra tankar och förväntningar. Hoppas vi att det ska gå bra så går det bra. Fruktar vi att det ska gå dåligt så går det dåligt.
Kanske är det rentav så att det finns de som hoppas att saker inte ska fungera. Att man på grund av sviktande infrastruktur ska tillåtas stanna hemma från jobbet, slippa åka till avlägsna släktingar eller andra likaledes absolut vansinniga önskningar. Där finns nog en och annan som önskar att de slapp fira jul med familjen och blev strandade på tjänsteresans destinationsort, dessutom. Man kanske rent av drivs till sin reaktionära anti-infrastrukturfunktionella tanke eftersom man önskar en bjärt förändring i ett formstöpt och inrutat liv utan nämnbar mening.
Skulle inte heller bli särskilt förvånad om den senaste tidens infrastrukturstörningar vilka kommer efter åratal av beslutsam och väl planlagd försvagning av densamma är delmål i en planlagd förändringsprocess av någorlunda stora proportioner med samhälleliga mått mätt.
Men till gäck för denna sinistra plan ingår densamma med all sannolikhet i ett större sammanhang där just dessa tydliga ”glitchar” i vår strömlinjeformade zombietillvaro får var och en att vakna upp. Att inse att det inte är rimligt att någon annan är ansvarig för att jag på exakt tiden T ska kunna ta mig från punkt A till punkt B utan att precis allt är var och ens eget ansvar.
Det, om inte annat.
lördag 18 december 2010
Jamenvisstförihelvete!
Så klart. Nästan vartenda krokigt streck raknade. Ett sådant fullkomligt ondskefullt bedrägeri ovanpå det mest bestialiska förräderi att inte ens jag - den borne cynikern - trodde att det kunde vara rimligt. Förklarar fascinationen, sökandet, de trägna upprepandena och varför lögnens omfattning är så gigantisk. Samt varför sann innovation tvärstannade där och redan då. Strax innan.
Jag är fullkomligt häpen. Både djupt imponerad och något chockad. Något säger mig att jag i allt väsentligt kommer att tystna från den här punkten. Ty koordinaterna å denna punkt går ej att förmedla. Ej utan att själv slaktas i förrädarnas dödsgrepp. Vilket i sig endast är en relativitet med syfte att mana uppvaknandets slumrande process.
Var och en måste söka sig dit på egen hand till att börja med. Sådan är utmaningens konstruktion.
Vi ses där. Lycka till!
Jag är fullkomligt häpen. Både djupt imponerad och något chockad. Något säger mig att jag i allt väsentligt kommer att tystna från den här punkten. Ty koordinaterna å denna punkt går ej att förmedla. Ej utan att själv slaktas i förrädarnas dödsgrepp. Vilket i sig endast är en relativitet med syfte att mana uppvaknandets slumrande process.
Var och en måste söka sig dit på egen hand till att börja med. Sådan är utmaningens konstruktion.
Vi ses där. Lycka till!
fredag 17 december 2010
Rekursivt Terror Error?
Nu när ett tjockt snötäcke lagt sig över rapporteringen om den så kallade terrorattacken i Stockholm kan det vara läge att tänka efter lite. Bara en liten, liten bit. SÄPO höll i går en presskonferens och talade om att man lyckats identifiera vilket sprängämne som använts för att avlägsna terrormagen. Eller. Nej, förresten - det var FBI som identifierade sprängämnet. FBI som var så snälla och på stubinen skickade bombexperter för att hjälpa Säpo med detta i en kartläggning av bombmannens sista tid i livet och vidare till att nysta upp "terrornätverk". Radikala islamister hela högen har jag hört.
Det ställs oerhört mycket politiskt korrekta frågor om hur man kan få någon att gå över gränsen och bli självmordsbombare. Det pratas med höjda ögonbryn, sluttande andhämtning och sakta vaggande pekfingrar en hel del om radikaliseringen inom islam. Samt om de fasansfulla konsekvenser detta kan få på den västerländska shoppingfri... sorry, jag menar julfriden. Förstås.
Just frågan om vad som driver radikaliseringen inom den islamska världen är ju en springande punkt i hela terrordiskussionen. Och från min obskyra synvinkel belyses de möjliga faktorerna för denna utveckling enbart med politiskt skuggat och för ändamålen riktat ljus. Tendenser till radikalisering förekommer ju i varje sammanslutning av människor och kan med lätthet inflekteras via mer eller mindre aktiva agenter för att få labila individer att tippa över gränsen till handlingar i stil med självmordsbomber. Jag har svårt att tro att den med geopolitiska ambitioner inte skulle använda sig av dessa mycket effektiva sätt att enkelt driva upp händelser som med tiden kommer att klara av punkt för punkt på den egna tillsynes dolda agendan.
Låt oss leka med tanken att det finns någon eller några som vill ha stabil och pålitlig instabilitet i världen. Som vill att vi västerlänningar ska ha något att frukta i vår vardag. Många hävdar att det är mycket svårt att leda ett folk som inte har en gemensam fiende. Och för det fallet måste en stor saknad ha infunnit sig när det kalla kriget slutligen kom till en ände. Dessa fiktiva några hade sannolikt med sin ansvarsfulla läggning och för allas bästa i god tid tillsett att en värdig arvtagare till titeln "Very, Very Bad Buy of the West" fanns till hands i god tid.
Då infinner sig naturligtvis frågan vem eller vilka dessa fiktiva några som kan tänkas hålla i trådarna till våra västerländska ekonomier och demokratier. Som mången periodisk läsare av svadan å denna blogg säkerligen redan begripit tycker sig undertecknad finna ganska tydliga trådar från våra samhälleligt synliga ledare via ekonomins egentliga arkitektur till de som faktiskt i uttryckets rätta bemärkelse äger världen och via skuldmedel också så gott som varje stat och medborgare i länder med vad som kallas moderna ekonomier. Ekonomier som bygger på att nämnda bankelit äger rätten att själva skapa pengar ur tomma luften mot skuld, det vill säga makt.
Jag har på fullaste allvar hört sägas att denna insikt (då kallad åsikt) - alltså den om bankernas skapande av pengar ur – skulle vara uttryck för antisemitism. Nu kan ju detta verka en smula långsökt - vad kan insikter i bankernas sätt att skapa pengar/makt ha med religion att göra? Jo, det framhärdas att några av de familjer som står bak världens bankimperium är av judisk härkomst och detta tveksamma samband tillåts då motivera avfärdandet av diskussioner kring vårt ekonomiska paradigm som antisemitism. Vad kunde vara mera fel? De ekonomiska skevheter som vårt centralbankssystem baserat på pengar-ur-ingenting tar inga religiösa hänsyn. Det är byggt för att skapa pengar mot makt för kontroll av befolkningar oavsett vad livsåskådning de än må ha.
Men det finns en rot i allt det här som gör att rysningar kryper längst ryggraden och det är när man börjar kika närmare på varför just den islamska fundamentalismen så behändigt seglat upp som västerlandets fiende nummer ett. Varför är det inte fotbollshuliganer, maoister, nazister, nykommunister, sydamerikaner, skoputsare, hundägare eller fildelare som ytterst hotar vår fragila trygghet? Kan det månne ha att göra med att islam å det bestämdaste motsätter sig användandet av ränta och att islamska stater därmed inte kan inrangeras i de västerländska centralbankssystemen. System som bygger på makt genom skuld.
Och är det inte behändigt - så säg - att om man pekar på kopplingen finanselit visavi vad som eventuellt kan spekuleras underblåsa formandet av islamsk radikalisering till ett hot för hela västerlandet så kan det raskt avfärdas såsom varandes det i sammanhanget nästan onämnbart politiskt inkorrekta uttrycket för antisemitism.
Det ställs oerhört mycket politiskt korrekta frågor om hur man kan få någon att gå över gränsen och bli självmordsbombare. Det pratas med höjda ögonbryn, sluttande andhämtning och sakta vaggande pekfingrar en hel del om radikaliseringen inom islam. Samt om de fasansfulla konsekvenser detta kan få på den västerländska shoppingfri... sorry, jag menar julfriden. Förstås.
Just frågan om vad som driver radikaliseringen inom den islamska världen är ju en springande punkt i hela terrordiskussionen. Och från min obskyra synvinkel belyses de möjliga faktorerna för denna utveckling enbart med politiskt skuggat och för ändamålen riktat ljus. Tendenser till radikalisering förekommer ju i varje sammanslutning av människor och kan med lätthet inflekteras via mer eller mindre aktiva agenter för att få labila individer att tippa över gränsen till handlingar i stil med självmordsbomber. Jag har svårt att tro att den med geopolitiska ambitioner inte skulle använda sig av dessa mycket effektiva sätt att enkelt driva upp händelser som med tiden kommer att klara av punkt för punkt på den egna tillsynes dolda agendan.
Låt oss leka med tanken att det finns någon eller några som vill ha stabil och pålitlig instabilitet i världen. Som vill att vi västerlänningar ska ha något att frukta i vår vardag. Många hävdar att det är mycket svårt att leda ett folk som inte har en gemensam fiende. Och för det fallet måste en stor saknad ha infunnit sig när det kalla kriget slutligen kom till en ände. Dessa fiktiva några hade sannolikt med sin ansvarsfulla läggning och för allas bästa i god tid tillsett att en värdig arvtagare till titeln "Very, Very Bad Buy of the West" fanns till hands i god tid.
Då infinner sig naturligtvis frågan vem eller vilka dessa fiktiva några som kan tänkas hålla i trådarna till våra västerländska ekonomier och demokratier. Som mången periodisk läsare av svadan å denna blogg säkerligen redan begripit tycker sig undertecknad finna ganska tydliga trådar från våra samhälleligt synliga ledare via ekonomins egentliga arkitektur till de som faktiskt i uttryckets rätta bemärkelse äger världen och via skuldmedel också så gott som varje stat och medborgare i länder med vad som kallas moderna ekonomier. Ekonomier som bygger på att nämnda bankelit äger rätten att själva skapa pengar ur tomma luften mot skuld, det vill säga makt.
Jag har på fullaste allvar hört sägas att denna insikt (då kallad åsikt) - alltså den om bankernas skapande av pengar ur – skulle vara uttryck för antisemitism. Nu kan ju detta verka en smula långsökt - vad kan insikter i bankernas sätt att skapa pengar/makt ha med religion att göra? Jo, det framhärdas att några av de familjer som står bak världens bankimperium är av judisk härkomst och detta tveksamma samband tillåts då motivera avfärdandet av diskussioner kring vårt ekonomiska paradigm som antisemitism. Vad kunde vara mera fel? De ekonomiska skevheter som vårt centralbankssystem baserat på pengar-ur-ingenting tar inga religiösa hänsyn. Det är byggt för att skapa pengar mot makt för kontroll av befolkningar oavsett vad livsåskådning de än må ha.
Men det finns en rot i allt det här som gör att rysningar kryper längst ryggraden och det är när man börjar kika närmare på varför just den islamska fundamentalismen så behändigt seglat upp som västerlandets fiende nummer ett. Varför är det inte fotbollshuliganer, maoister, nazister, nykommunister, sydamerikaner, skoputsare, hundägare eller fildelare som ytterst hotar vår fragila trygghet? Kan det månne ha att göra med att islam å det bestämdaste motsätter sig användandet av ränta och att islamska stater därmed inte kan inrangeras i de västerländska centralbankssystemen. System som bygger på makt genom skuld.
Och är det inte behändigt - så säg - att om man pekar på kopplingen finanselit visavi vad som eventuellt kan spekuleras underblåsa formandet av islamsk radikalisering till ett hot för hela västerlandet så kan det raskt avfärdas såsom varandes det i sammanhanget nästan onämnbart politiskt inkorrekta uttrycket för antisemitism.
Nackdel eller ej?
Kan inte förklara det. Men så kan det vara ibland. Seniljansson.
Nyavhårad yta i nacken utan referens i minnet. Ytterligare ett av dessa små mysterier livet har att bjuda på.
Nyavhårad yta i nacken utan referens i minnet. Ytterligare ett av dessa små mysterier livet har att bjuda på.
onsdag 15 december 2010
Bonusinlägg
Elleverantörerna lät förra veckan hälsa att man funderar på att peta upp avgifterna för leverans av elen, den så kallade nätavgiften med hänvisning till ökade underhållskostnader för just elnäten. Nu kan det ju ligga precis vad som helst bakom detta utspel men låt oss anta att det verkligen rör sig om ökade kostnader för underhåll av elnätet – själva infrastrukturen.
Nu tar jag detta från grunden, även om det säkerligen är alldeles för basalt för vissa läsare. Inom ekonomi finns ett mätetal som slår allt – resultatet. Resultatet är intäkter minus utgifter. Säljer man för en hundring och har kostnader för 75 spänn så har man gjort en vinst på 25 kronor. Denna vinst beskattas med en i Sverige ganska modest bolagsskatt och en del av detta delas sedan som regel ut till företagets aktieägare. Resultatet används så gott som alltid för att beräkna de så kallade bonusarnas storlek för ledare av stora företag.
Men resultatet är i grund och botten godtyckligt. Om man investerar i något, till exempel en tio mil lång matarledning till elnätet så uppskattar man hur länge denna investering kommer att leva (livslängd) och sprider ut kostnaden för denna investering över en livslängd lång framtida resultat. Detta bäddar för en hel del godtycklighet och med tanke på att bonusar och utdelning utgår ifrån resultatet finns kraftiga incitament att knuffa över lite för mycket på framtiden.
Andreas Cervenka på SvD redogjorde i söndags för en basalt psykologisk effekt av dessa bonusar i sin söndagsanalys. Han påpekar med material ur den psykologiska vetenskapen i ryggen att stora bonusar har en dokumenterat kontraproduktiv effekt. Vad vi i dagligt tal brukar kalla ”fat and happy”, alltså. Alternativt "ohungriga vargar jagar inte bäst".
Resultatet är alltså det förhärskande måttet inom ekonomi, men det utgör inte på något sätt ett relevant mått av hur mycket pengar ett företag faktiskt förfogar över. Pengar på banken – likviditet – är ett något marginaliserat mått inom den moderna företagsekonomin. Något man måste hålla koll på men inget som används för direkt styrning av verksamheten. Varför är det så? Är det inte just likviditet(=pengar) som är den verkliga motorn för all affärsverksamhet och inte ett godtyckligt mått på hur verksamheten utvecklas?
Underhåll av redan gjorda investeringar påverkar ofta resultatet direkt negativt. Det är alltså lättare att investera i nytt än att underhålla befintligt. De som fattar investeringsbeslutet drabbas sannolikt inte av sitt resultats resultatpåverkan över huvud taget då de redan hunnit byta jobb några gånger när deras beslut får effekt i resultaträkningen.
Med åren drar emellertid likviditet och resultat iväg åt varje håll till följd av detta. I ett företag som gör investeringar nu men kostnadsför det på framtiden blir kassan med åren tom de goda resultaten till trots.
Lösningen på detta lilla problem heter krediter. Många företag för sitt dagliga ekonomiska liv i en värld på kredit. Ofta mot en fast årlig avgift om kreditens maximala storlek plus ränta på utnyttjad kredit. Räntan kostnadsförs men i det korta perspektivet är denna kostnad mycket mindre än att låta investeringarna drabba resultatet som kostnader vilket gör att snöbollen rullar vidare. Skillanden mellan upplupna resultat och likviditet hanteras via växande krediter.
Olika kreditvärderingsinstitut bedömer (via s.k. rating ”rejting”) ett företags kreditbetyg vilket dikterar villkoren för krediter - huvudsakligen räntan. De som leder de verkligt stora företagen måste därför ha kreditmarknadens fulla förtroende. Det har – precis som Cervenka påpekar i sin analys – blivit religion att företagsledare ska ha höga bonusar, annars anses det att man riskerar man företaget och dess välmående.
Kreditmarknadens aktörer stämmer högljutt in i denna bild och gör gärna vad de kan för att låta denna ordning fortsätta råda. Varför? Eftersom man vill fortsätta kortsiktigt låna ut pengar på lång sikt och kräver därför via mer eller mindre officiella vägar att företag som ska få låna stora summar också har en ”namnkunnig” ledning. Alltså en ledning vilken banken gärna ser får rejäla bonusar. Så att de kan fortsätta bygga goda resultat baserad på en växande skuld. En skuld som utgör bankens intäkts- och maktbas.
Åter till elbolagen. När man nu aviserar att man tänker höja diverse avgifter så kommer dessa avgifter i form av intäkt näppeligen att spridas ut över åren som kommer utan att tillgodoräknas direkt på resultatet. Däremot kan man nog förutsätta att en eller annan investering av underhållskaraktär kommer att skrivas av på ett antal år. Positiv resultatpåverkan således.
Vad som också kan utgöra grund för avgiftsökningen är emellertid att man behöver likviditet. I mitt arbete ser jag hur stora företag i allt större omfattning vill få sina leverantörer att gå med på 60 dagars kredit istället för 30. För de fall dessa företag har privatkunder kommer de näppeligen att ge kunderna samma kredittid utan jobbar snarare åt andra hållet genom en snabbare indrivning av obetalda skulder.
Min gissning är att många av våra stora företag (och banker för den delen) har en knepig likviditetssituation mellan varven, men eftersom detta är helt skilt från resultatet är incitamentet att ta itu med dessa problem mycket litet. Denna förmodade likviditetsproblematik riskerar om den inte tas om hand på ett vettigt sätt att försätta stora drakar i konkurs.
Det gäller då för de som lett företaget att ha bytt jobb i tid, alternativt landat i den så kallade ”minneslunden” med uppbärande av exempelvis förmånliga pensionsavtal. Kanske är det också därför vi ser tekniska problem hos många av våra internetbanker lagom tills dess det stora flertalet ska betala sina räkningar mot slutet av månaden - ett smidigt sätt att förhindra pengar att lämna banken vid tiden för ansträngd likviditet.
Koncernredovisning och modern ekonomi är i min mening i mångt och mycket hokuspokus för att dölja olika former av bedrägeri. Bedrägeriet är till syvende och sist vårt skuldbaserade sytem för tillverkning av pengar som i alla sina avarter till exempel fött fram systemet med bonusar som en muta för att säkerställa systemets fortlevnad och som fått oss att helt överge likviditet som styrmedel.
Varför styra utifrån likviditet – pengar är ju i alla fall skapade ur tomma intet och därför värdelösa? Vi måste börja fila på ett ekonomiskt paradigm som tar sin utgångspunkt i saker och tings värde och inte baseras på den anonyma maktbasen i det skuldbaserade systemet. Om inte måste vi överge detta med pengar helt och hållet. Helst innan maktbasen upphör att vara anonym.
Nu tar jag detta från grunden, även om det säkerligen är alldeles för basalt för vissa läsare. Inom ekonomi finns ett mätetal som slår allt – resultatet. Resultatet är intäkter minus utgifter. Säljer man för en hundring och har kostnader för 75 spänn så har man gjort en vinst på 25 kronor. Denna vinst beskattas med en i Sverige ganska modest bolagsskatt och en del av detta delas sedan som regel ut till företagets aktieägare. Resultatet används så gott som alltid för att beräkna de så kallade bonusarnas storlek för ledare av stora företag.
Men resultatet är i grund och botten godtyckligt. Om man investerar i något, till exempel en tio mil lång matarledning till elnätet så uppskattar man hur länge denna investering kommer att leva (livslängd) och sprider ut kostnaden för denna investering över en livslängd lång framtida resultat. Detta bäddar för en hel del godtycklighet och med tanke på att bonusar och utdelning utgår ifrån resultatet finns kraftiga incitament att knuffa över lite för mycket på framtiden.
Andreas Cervenka på SvD redogjorde i söndags för en basalt psykologisk effekt av dessa bonusar i sin söndagsanalys. Han påpekar med material ur den psykologiska vetenskapen i ryggen att stora bonusar har en dokumenterat kontraproduktiv effekt. Vad vi i dagligt tal brukar kalla ”fat and happy”, alltså. Alternativt "ohungriga vargar jagar inte bäst".
Resultatet är alltså det förhärskande måttet inom ekonomi, men det utgör inte på något sätt ett relevant mått av hur mycket pengar ett företag faktiskt förfogar över. Pengar på banken – likviditet – är ett något marginaliserat mått inom den moderna företagsekonomin. Något man måste hålla koll på men inget som används för direkt styrning av verksamheten. Varför är det så? Är det inte just likviditet(=pengar) som är den verkliga motorn för all affärsverksamhet och inte ett godtyckligt mått på hur verksamheten utvecklas?
Underhåll av redan gjorda investeringar påverkar ofta resultatet direkt negativt. Det är alltså lättare att investera i nytt än att underhålla befintligt. De som fattar investeringsbeslutet drabbas sannolikt inte av sitt resultats resultatpåverkan över huvud taget då de redan hunnit byta jobb några gånger när deras beslut får effekt i resultaträkningen.
Med åren drar emellertid likviditet och resultat iväg åt varje håll till följd av detta. I ett företag som gör investeringar nu men kostnadsför det på framtiden blir kassan med åren tom de goda resultaten till trots.
Lösningen på detta lilla problem heter krediter. Många företag för sitt dagliga ekonomiska liv i en värld på kredit. Ofta mot en fast årlig avgift om kreditens maximala storlek plus ränta på utnyttjad kredit. Räntan kostnadsförs men i det korta perspektivet är denna kostnad mycket mindre än att låta investeringarna drabba resultatet som kostnader vilket gör att snöbollen rullar vidare. Skillanden mellan upplupna resultat och likviditet hanteras via växande krediter.
Olika kreditvärderingsinstitut bedömer (via s.k. rating ”rejting”) ett företags kreditbetyg vilket dikterar villkoren för krediter - huvudsakligen räntan. De som leder de verkligt stora företagen måste därför ha kreditmarknadens fulla förtroende. Det har – precis som Cervenka påpekar i sin analys – blivit religion att företagsledare ska ha höga bonusar, annars anses det att man riskerar man företaget och dess välmående.
Kreditmarknadens aktörer stämmer högljutt in i denna bild och gör gärna vad de kan för att låta denna ordning fortsätta råda. Varför? Eftersom man vill fortsätta kortsiktigt låna ut pengar på lång sikt och kräver därför via mer eller mindre officiella vägar att företag som ska få låna stora summar också har en ”namnkunnig” ledning. Alltså en ledning vilken banken gärna ser får rejäla bonusar. Så att de kan fortsätta bygga goda resultat baserad på en växande skuld. En skuld som utgör bankens intäkts- och maktbas.
Åter till elbolagen. När man nu aviserar att man tänker höja diverse avgifter så kommer dessa avgifter i form av intäkt näppeligen att spridas ut över åren som kommer utan att tillgodoräknas direkt på resultatet. Däremot kan man nog förutsätta att en eller annan investering av underhållskaraktär kommer att skrivas av på ett antal år. Positiv resultatpåverkan således.
Vad som också kan utgöra grund för avgiftsökningen är emellertid att man behöver likviditet. I mitt arbete ser jag hur stora företag i allt större omfattning vill få sina leverantörer att gå med på 60 dagars kredit istället för 30. För de fall dessa företag har privatkunder kommer de näppeligen att ge kunderna samma kredittid utan jobbar snarare åt andra hållet genom en snabbare indrivning av obetalda skulder.
Min gissning är att många av våra stora företag (och banker för den delen) har en knepig likviditetssituation mellan varven, men eftersom detta är helt skilt från resultatet är incitamentet att ta itu med dessa problem mycket litet. Denna förmodade likviditetsproblematik riskerar om den inte tas om hand på ett vettigt sätt att försätta stora drakar i konkurs.
Det gäller då för de som lett företaget att ha bytt jobb i tid, alternativt landat i den så kallade ”minneslunden” med uppbärande av exempelvis förmånliga pensionsavtal. Kanske är det också därför vi ser tekniska problem hos många av våra internetbanker lagom tills dess det stora flertalet ska betala sina räkningar mot slutet av månaden - ett smidigt sätt att förhindra pengar att lämna banken vid tiden för ansträngd likviditet.
Koncernredovisning och modern ekonomi är i min mening i mångt och mycket hokuspokus för att dölja olika former av bedrägeri. Bedrägeriet är till syvende och sist vårt skuldbaserade sytem för tillverkning av pengar som i alla sina avarter till exempel fött fram systemet med bonusar som en muta för att säkerställa systemets fortlevnad och som fått oss att helt överge likviditet som styrmedel.
Varför styra utifrån likviditet – pengar är ju i alla fall skapade ur tomma intet och därför värdelösa? Vi måste börja fila på ett ekonomiskt paradigm som tar sin utgångspunkt i saker och tings värde och inte baseras på den anonyma maktbasen i det skuldbaserade systemet. Om inte måste vi överge detta med pengar helt och hållet. Helst innan maktbasen upphör att vara anonym.
tisdag 14 december 2010
Vanmakt inför påstådd sanning
Det påstås vara som det påstås. Det koncentrerade ägandets intresseförenings drev av självupprepande propagandakvarnar maler dessa korn, skördade efter den teatraliska demokratins utsäde på terrorns åker.
Mönstret är detsamma nu som i New York, Madrid och London. Teater terror belägrar Stockholm i ett försök att vinna greppet om dess befolkning och sannolikt i en uppgörelse om ägarskapet över det Svenska folket.
Det är inte vad det kanske ser ut att vara. Gå för fan inte på det. Vi befinner oss i slutskedet av den skendemokratiska processen. Snart vaknar vi upp och inser att vi är legalt och ekonomiskt bakbundna, helt i demokratisk ordning.
Bit för bit kommer det att gå upp vad det är vi blivit matade med genom åren. Hur fullkomligt grundlurade vi blivit och hur absurt alltihopa egentligen varit. De regerande försöker göra processen så långsam som möjligt eftersom vi annars riskerar att vakna. En tröghet som blir allt svårare att bibehålla.
När vi finner att vi söker svaren kommer vi att finna att källorna som tidigare varit öppna är stängda och allt som återstår är de malande kvarnarna. När vi finner det kommer vi också att finna svaren hos varandra.
Tids nog får vi bygga en annan sorts fortsättning, betydligt enklare och mer robust än man kanske kan ana idag. Men att spekulera eller teoretisera om den är dessvärre på grund av volymnöst implementerade mentalblockeringsmekanismer ännu inte genomförbart. Allt har sin tid.
Hos SvD utgör Nationalmuseums annonskampanj ett mycket passande ironiskt inslag i den uttömmande rapporteringen från teater terror.
Mönstret är detsamma nu som i New York, Madrid och London. Teater terror belägrar Stockholm i ett försök att vinna greppet om dess befolkning och sannolikt i en uppgörelse om ägarskapet över det Svenska folket.
Det är inte vad det kanske ser ut att vara. Gå för fan inte på det. Vi befinner oss i slutskedet av den skendemokratiska processen. Snart vaknar vi upp och inser att vi är legalt och ekonomiskt bakbundna, helt i demokratisk ordning.
Bit för bit kommer det att gå upp vad det är vi blivit matade med genom åren. Hur fullkomligt grundlurade vi blivit och hur absurt alltihopa egentligen varit. De regerande försöker göra processen så långsam som möjligt eftersom vi annars riskerar att vakna. En tröghet som blir allt svårare att bibehålla.
När vi finner att vi söker svaren kommer vi att finna att källorna som tidigare varit öppna är stängda och allt som återstår är de malande kvarnarna. När vi finner det kommer vi också att finna svaren hos varandra.
Tids nog får vi bygga en annan sorts fortsättning, betydligt enklare och mer robust än man kanske kan ana idag. Men att spekulera eller teoretisera om den är dessvärre på grund av volymnöst implementerade mentalblockeringsmekanismer ännu inte genomförbart. Allt har sin tid.
Hos SvD utgör Nationalmuseums annonskampanj ett mycket passande ironiskt inslag i den uttömmande rapporteringen från teater terror.
lördag 11 december 2010
Smällkaramell
Hm, man vet ju aldrig. Men det är ju knappast raketvetenskap.
Göteborg fick nöja sig med lite verkningslös teater med lite telefonhot, massor av synliga poliser och lite häktning av slumpvis utvalda muslimer. Så verkningslös att man nu via e-mail kastat sig direkt över specialeffekterna för konungsliga huvudstaden. Nudå - är ni rädda nu? Va? Ska vi ta och lagstifta om allt det vi redan håller på med nu för att dekapitera de sista små spåren av integritet? Va? Hallå! Du kan vara nästa offer - kom i håg det. Var rädd förihelvete och ägna dig åt just det så tar vi hand om "din säkerhet" under tiden.
Därom är de makter som du och jag frivilligt varje dag upplåter makt och suveränitet åt rörande överens med de så kallade terrorister som omsorgsfullt fostrats och pressats till absolut vansinne, helt enligt planen precis. Allt för att du och jag inte ska vara så ostyrigt tänkande eller insiktsfulla.
Sverige har en nyckelroll att spela i detta patetiska försök till världsherravälde från de emotionellt störda individer som föresatt sig att inte bara äga världen utan också härska över den in i minsta detalj. Vi svenskar har doppats i de djupaste tunnor av indoktrinationsvätska och det var sannolikt inte en del av planen att en så pass stor andel av det blågula folket skulle börja begripa vad som händer så här mot slutet av den näst sista akten.
Ganska störande, Faktiskt. Rent taktiskt. Sverige har sannolikt befunnit sig i händelsernas centrum längre än vi kan föreställa sig vilket sannolikt togs som garant för att vi skulle förbli sovande. Men det kan nog visa sig att detta med att ha gott om skog och natur runt knuten, vårt avvikande språk samt illusionerna av ekonomiskt och militärt oberoende i kombination med en från bondetiden folkligt kvarboende gör-det-själv-mentalitet kommer att utgöra tungan på vågen till ett ganska raskt uppvaknande. Med lite senare start men snabbare förlopp visavi grannlandet Norge.
Sannolikt dras de ekonomiska tumskruvarna åt under det kommande året. Gradvis men märkbart. Något som i vårt avlånga och påbjudet fossilbränslehatande land med största lätthet åstadkoms genom diverse ökningar av priset på el och eldistribution. Infrastrukturen ska fungera - annars får vi ofrivillig tid offline från desinformationsmekanismerna - men den ska fungera tillräckligt dåligt för att vi ska störas och acceptera diverse nödåtgärder och värnmekanismer.
Koka groda, som det ju kallas. Att grad för grad höja temperaturen tills dess att den stackars levnadsglada grodan som inte kastats i kokande vatten utan själv tackade ja till erbjudandet om plats i den behagligt varma poolen faktiskt finner sig själv liggandes i kokande vatten.
Göteborg fick nöja sig med lite verkningslös teater med lite telefonhot, massor av synliga poliser och lite häktning av slumpvis utvalda muslimer. Så verkningslös att man nu via e-mail kastat sig direkt över specialeffekterna för konungsliga huvudstaden. Nudå - är ni rädda nu? Va? Ska vi ta och lagstifta om allt det vi redan håller på med nu för att dekapitera de sista små spåren av integritet? Va? Hallå! Du kan vara nästa offer - kom i håg det. Var rädd förihelvete och ägna dig åt just det så tar vi hand om "din säkerhet" under tiden.
Därom är de makter som du och jag frivilligt varje dag upplåter makt och suveränitet åt rörande överens med de så kallade terrorister som omsorgsfullt fostrats och pressats till absolut vansinne, helt enligt planen precis. Allt för att du och jag inte ska vara så ostyrigt tänkande eller insiktsfulla.
Sverige har en nyckelroll att spela i detta patetiska försök till världsherravälde från de emotionellt störda individer som föresatt sig att inte bara äga världen utan också härska över den in i minsta detalj. Vi svenskar har doppats i de djupaste tunnor av indoktrinationsvätska och det var sannolikt inte en del av planen att en så pass stor andel av det blågula folket skulle börja begripa vad som händer så här mot slutet av den näst sista akten.
Ganska störande, Faktiskt. Rent taktiskt. Sverige har sannolikt befunnit sig i händelsernas centrum längre än vi kan föreställa sig vilket sannolikt togs som garant för att vi skulle förbli sovande. Men det kan nog visa sig att detta med att ha gott om skog och natur runt knuten, vårt avvikande språk samt illusionerna av ekonomiskt och militärt oberoende i kombination med en från bondetiden folkligt kvarboende gör-det-själv-mentalitet kommer att utgöra tungan på vågen till ett ganska raskt uppvaknande. Med lite senare start men snabbare förlopp visavi grannlandet Norge.
Sannolikt dras de ekonomiska tumskruvarna åt under det kommande året. Gradvis men märkbart. Något som i vårt avlånga och påbjudet fossilbränslehatande land med största lätthet åstadkoms genom diverse ökningar av priset på el och eldistribution. Infrastrukturen ska fungera - annars får vi ofrivillig tid offline från desinformationsmekanismerna - men den ska fungera tillräckligt dåligt för att vi ska störas och acceptera diverse nödåtgärder och värnmekanismer.
Koka groda, som det ju kallas. Att grad för grad höja temperaturen tills dess att den stackars levnadsglada grodan som inte kastats i kokande vatten utan själv tackade ja till erbjudandet om plats i den behagligt varma poolen faktiskt finner sig själv liggandes i kokande vatten.
Om tvärsäkerhet
Att vara tvärsäker är att blotta sin osäkerhet kring det man inte själv begripit men lärt sig är rätt och inte har modet att ifrågasätta.
Det är en oerhörd skillnad på inlärd och upplevd säkerhet. En god ledare hjälper andra till insikt. En god ledare talar inte om hur det ligger till, utan antyder vägen som leder till de nödvändiga insikterna. En god lärare är en god ledare.
Den som inte har ett ödmjukt förhållningssätt gentemot vad som kallas Sanning är med största sannolikthet en lögnare. Vare sig han eller hon känner till det eller inte.
"Så här är det", eller "nu ligger det till så här" betyder egentligen "så här tycker jag att det är", eller "det skulle vara jättebra för mig om du kunde tycka så här".
Det är en oerhörd skillnad på inlärd och upplevd säkerhet. En god ledare hjälper andra till insikt. En god ledare talar inte om hur det ligger till, utan antyder vägen som leder till de nödvändiga insikterna. En god lärare är en god ledare.
Den som inte har ett ödmjukt förhållningssätt gentemot vad som kallas Sanning är med största sannolikthet en lögnare. Vare sig han eller hon känner till det eller inte.
"Så här är det", eller "nu ligger det till så här" betyder egentligen "så här tycker jag att det är", eller "det skulle vara jättebra för mig om du kunde tycka så här".
Nej, jag hörde inte fel
Ekot i P1, tisdag 7/12 kl 06.00.
"Nästa år väntas NATO genomföra en första större övning i området (baltikum) i enlighet med den nya planeringen. Natos nya inriktning kan ha betydelse också för Sverige. I enlighet med den Solidaritetsplikt som riksdagen antagit kan svensk trupp komma att användas till exempel vid en konflikt i baltikum."
Sveriges Radio, Ekot klockan 06.00 den 10/12 2010. Citatet hämtat från 01.56 i klippet.
Då var det alltså officiellt. Utan föregående debatt, precis enligt planen. Solidaritetsplikt var namnet.
"Nästa år väntas NATO genomföra en första större övning i området (baltikum) i enlighet med den nya planeringen. Natos nya inriktning kan ha betydelse också för Sverige. I enlighet med den Solidaritetsplikt som riksdagen antagit kan svensk trupp komma att användas till exempel vid en konflikt i baltikum."
Sveriges Radio, Ekot klockan 06.00 den 10/12 2010. Citatet hämtat från 01.56 i klippet.
Då var det alltså officiellt. Utan föregående debatt, precis enligt planen. Solidaritetsplikt var namnet.
Äntligen!
Så kommer då äntligen något vettigt från parlamentariskt håll. Man får kanske förmoda att de Moderater som skrivit på dagens Brännpunkt i SvD knappast kommer att beredas någon möjlighet till kometkarriär inom partiet så länge som nuvarande topplock sitter monterat. Men det är å andra sidan ett gott betyg i mänsklighet och insiktsfullhet.
Jag - precis som vem som helst - kan inte instämma dogmatiskt i vad Sigfrid säger, men det påpekas just sådana anomaliteter som är grundläggande för vår kollektiva felnavigering baserad på kartor från utgivare som vill få oss att segla över världens ände.
Jag - precis som vem som helst - kan inte instämma dogmatiskt i vad Sigfrid säger, men det påpekas just sådana anomaliteter som är grundläggande för vår kollektiva felnavigering baserad på kartor från utgivare som vill få oss att segla över världens ände.
fredag 10 december 2010
Mången botten med finansiell censur
Sajten som gjort sig känd för avslöjanden lika revolutionerande som den mildaste mjukost ser ut att vara det inofficiellt officiellas offentliggörandemotor. Dess ledare ser ut att vara både ett slags martyr och skurk. Men han skulle kunna jobba åt i princip vem som helst.
En ganska stor skock har letts in i fållan av blind övertygelse och bland dem måhända att någon eller några individer med incitament att ”försvara” sajten kan gömma sig. Kanske. När kortföretag gör det omöjligt att lämna donationer till nämnda sajt ser det emellertid ut som en tanke. En milstolpe i spelet som designats att ge en anledning att begränsa Internet och göra ”terrorstämpling” till Internetvardag.
När samma företag blir "attackerade" som på beställning av en grupp precis lika "farlig" som Al Qaida. Mja - då blir det istället en uppenbar signal. DN rapporterade tidigare i höstats att bankerna fått på plats de nödvändiga systemlösningar för den finansiella censuren - då naturligtvis riktat mot barnporr. En manöver där integritet och censur kläs i en kostym som framhäver de mest obefintligt politiskt korrekta kurvor.
I media matas vi med bilden av att saker och ting har enkla svar. Snabba svar. Och att vi som menlöst folk äger rätt att förvänta oss snabba och enkla svar på våra frågor. I dessa frågor som rör de synliga tentakler på de svepande armar som formar och kontrollerar vår verklighet är det sällan så enkelt. Man måste gräva sig ner några lager. Det är var och ens förbannade skyldighet, faktiskt.
Men det behövs inga ytterligare källor eller information. Allt finns där ute. Det handlar bara om att titta lite längre. Tränga igenom dimridåerna och finna samband bland det som inte presenteras som relaterat. Jag märker att många begriper detta.
Och när majoriteten väl gör det blir inget sig likt. På gott. En liten grupp människor är med all rätt fanatiskt skräckslagna för just detta. Och eftersom de faktiskt äger världen gör de allt för att undvika detta uppvaknande. Men - de hann försent. Sorry. Bättre lycka nästa gång.
Det fria internet lägger sig att dö. Förtjänsten hittills i form av övervakning av de med insikter och deras härjningar börjar håller på att kosta mer i samordnat insiktsmotstånd än det smakar i makt. Från den punkten kommer det att ske lokalt igen, något som säkerligen uppfattas som begränsande men som faktiskt är en absolut nödvändighet. En katalysator.
Först skapas terrrorister som bombar och dödar - Al Qaida. Sedan cyberterroristerna som i uppsättningens manus lamt döpts till Anonymous. Därnäst har vi de mentala terroristerna. De som tänker och ser vad som håller på att hända. Snart i en tidning nära dig: "Regeringen har idag med stöd av den nya grundlag som träder i kraft vid årsskiftet att terrostämpla 'Tanketerrornätverket Mänskligheten' vilka med sin mänsklighet och sin närvaro i verkligheten utgör ett allvarligt hot mot vår ekonomi och vitala funktioner i vårt samhälle."
En ganska stor skock har letts in i fållan av blind övertygelse och bland dem måhända att någon eller några individer med incitament att ”försvara” sajten kan gömma sig. Kanske. När kortföretag gör det omöjligt att lämna donationer till nämnda sajt ser det emellertid ut som en tanke. En milstolpe i spelet som designats att ge en anledning att begränsa Internet och göra ”terrorstämpling” till Internetvardag.
När samma företag blir "attackerade" som på beställning av en grupp precis lika "farlig" som Al Qaida. Mja - då blir det istället en uppenbar signal. DN rapporterade tidigare i höstats att bankerna fått på plats de nödvändiga systemlösningar för den finansiella censuren - då naturligtvis riktat mot barnporr. En manöver där integritet och censur kläs i en kostym som framhäver de mest obefintligt politiskt korrekta kurvor.
I media matas vi med bilden av att saker och ting har enkla svar. Snabba svar. Och att vi som menlöst folk äger rätt att förvänta oss snabba och enkla svar på våra frågor. I dessa frågor som rör de synliga tentakler på de svepande armar som formar och kontrollerar vår verklighet är det sällan så enkelt. Man måste gräva sig ner några lager. Det är var och ens förbannade skyldighet, faktiskt.
Men det behövs inga ytterligare källor eller information. Allt finns där ute. Det handlar bara om att titta lite längre. Tränga igenom dimridåerna och finna samband bland det som inte presenteras som relaterat. Jag märker att många begriper detta.
Och när majoriteten väl gör det blir inget sig likt. På gott. En liten grupp människor är med all rätt fanatiskt skräckslagna för just detta. Och eftersom de faktiskt äger världen gör de allt för att undvika detta uppvaknande. Men - de hann försent. Sorry. Bättre lycka nästa gång.
Det fria internet lägger sig att dö. Förtjänsten hittills i form av övervakning av de med insikter och deras härjningar börjar håller på att kosta mer i samordnat insiktsmotstånd än det smakar i makt. Från den punkten kommer det att ske lokalt igen, något som säkerligen uppfattas som begränsande men som faktiskt är en absolut nödvändighet. En katalysator.
Först skapas terrrorister som bombar och dödar - Al Qaida. Sedan cyberterroristerna som i uppsättningens manus lamt döpts till Anonymous. Därnäst har vi de mentala terroristerna. De som tänker och ser vad som håller på att hända. Snart i en tidning nära dig: "Regeringen har idag med stöd av den nya grundlag som träder i kraft vid årsskiftet att terrostämpla 'Tanketerrornätverket Mänskligheten' vilka med sin mänsklighet och sin närvaro i verkligheten utgör ett allvarligt hot mot vår ekonomi och vitala funktioner i vårt samhälle."
torsdag 9 december 2010
Rikedom, pengar, skuld och makt
Makt. Den mörka sidans utan tvekan mest åtrådda råvara. Kärlekens vrickade motpart, kryddat med förakt och uppblåsande av jaget för att tilltala de som aldrig känt kärlekens värme.
Rikedom. Rikedom har i alla tider använts för utövande av Makt genom olika former av förslavande i utbyte mot så liten del av rikedomen som möjligt. Vid tiden kallades detta förslavande "att hjälpa de fattiga".
Pengar. För att få lite mer hävstång i utövandet av Makt skapade de med Rikedom entiteten Pengar. Från början genom att bokstavligt talat slå mynt av Rikedomen (gjuta guldmynt). Men precis som med nutidens varumärken kom man på att man kunde skapa låssaspengar med samma värde som de till Rikedomen knutna mynten av vad som vid tiden kallades "praktiska skäl".
Skuld. När fler och fler Pengar skapades blev den via Pengar skapade Rikedomen under stundom alltför spridd. Eftersom mängden Pengar blev mycket större än mängden underliggande Rikedom kom det att gå inflation i Makt. Lösningen var Skuld. Att skapa nya pengar och låna ut dem till vem som helst mot Skuld. Låntagaren fick Pengar. Långivaren fick Makt. Skuld kallas i dagligt tal "låna pengar", men det är synnerligen missvisande. "Låna ut Makt" är en mer passande benämning.
Där är vi nu. Endast en försvinnande del av vad vi kallar Pengar är knutet till Rikedom. Skuld är Pengar som är Makt. Makt är den värdegrund på vilken vår civilisation vilar. Precis som varje tidigare kollapsad civilisation gjort mot slutet av sin bana.
Banker äger Skuld i en omfattning som gör att de kan få vem som helst till vad som helst när som helst. Bankerna äger all Makt i världen. Och de som äger bankerna har använt de Pengar de tjänat på sin bankverksamhet för att lägga rabarber på all världens Rikedom.
All Makt, alla Pengar, och all Rikedom finns i dag hos de som äger bankerna. De som äger världen. All Skuld finns idag hos folket och hos stater. Vi har lärt oss att inte se det, men Makten utövas varje dag i nästan absurda proportioner. Varför? Eftersom vi med en tydligt tanke och intention kan besluta att inte längre acceptera Skulden och därigenom Makten. Att vi med Kärleken gör anspråk på vår Rikedom och finner en annan lösning på problemet Pengar. Detta är Makten mycket angelägen om att få oss att inte göra. Makten vill bibehålla obalansen och olika former av sjukdomstillstånd i var och en av oss för att förhindra detta uppvaknande.
Detta låter naturligtvis hur flummigt som helst, just precis av den anledningen - vi har skolats av Makten att fnysa åt det som underminerar Makten. Men det är absolut nödvändigt och det händer precis just nu i detta ögonblick. I vart och ett av våra sinnen. Makten känner när du slutar acceptera den. Den skiter på sig av skräck. Det är vad vi ser när vi slår upp en tidning och läser om "den oroliga världen" - den teater som Makten genom medias försorg vill få dig att vara rädd för. För den, som alla andra, vill inte tappa taget. Men Makten står Maktlös inför individens återkomst.
Rikedom. Rikedom har i alla tider använts för utövande av Makt genom olika former av förslavande i utbyte mot så liten del av rikedomen som möjligt. Vid tiden kallades detta förslavande "att hjälpa de fattiga".
Pengar. För att få lite mer hävstång i utövandet av Makt skapade de med Rikedom entiteten Pengar. Från början genom att bokstavligt talat slå mynt av Rikedomen (gjuta guldmynt). Men precis som med nutidens varumärken kom man på att man kunde skapa låssaspengar med samma värde som de till Rikedomen knutna mynten av vad som vid tiden kallades "praktiska skäl".
Skuld. När fler och fler Pengar skapades blev den via Pengar skapade Rikedomen under stundom alltför spridd. Eftersom mängden Pengar blev mycket större än mängden underliggande Rikedom kom det att gå inflation i Makt. Lösningen var Skuld. Att skapa nya pengar och låna ut dem till vem som helst mot Skuld. Låntagaren fick Pengar. Långivaren fick Makt. Skuld kallas i dagligt tal "låna pengar", men det är synnerligen missvisande. "Låna ut Makt" är en mer passande benämning.
Där är vi nu. Endast en försvinnande del av vad vi kallar Pengar är knutet till Rikedom. Skuld är Pengar som är Makt. Makt är den värdegrund på vilken vår civilisation vilar. Precis som varje tidigare kollapsad civilisation gjort mot slutet av sin bana.
Banker äger Skuld i en omfattning som gör att de kan få vem som helst till vad som helst när som helst. Bankerna äger all Makt i världen. Och de som äger bankerna har använt de Pengar de tjänat på sin bankverksamhet för att lägga rabarber på all världens Rikedom.
All Makt, alla Pengar, och all Rikedom finns i dag hos de som äger bankerna. De som äger världen. All Skuld finns idag hos folket och hos stater. Vi har lärt oss att inte se det, men Makten utövas varje dag i nästan absurda proportioner. Varför? Eftersom vi med en tydligt tanke och intention kan besluta att inte längre acceptera Skulden och därigenom Makten. Att vi med Kärleken gör anspråk på vår Rikedom och finner en annan lösning på problemet Pengar. Detta är Makten mycket angelägen om att få oss att inte göra. Makten vill bibehålla obalansen och olika former av sjukdomstillstånd i var och en av oss för att förhindra detta uppvaknande.
Detta låter naturligtvis hur flummigt som helst, just precis av den anledningen - vi har skolats av Makten att fnysa åt det som underminerar Makten. Men det är absolut nödvändigt och det händer precis just nu i detta ögonblick. I vart och ett av våra sinnen. Makten känner när du slutar acceptera den. Den skiter på sig av skräck. Det är vad vi ser när vi slår upp en tidning och läser om "den oroliga världen" - den teater som Makten genom medias försorg vill få dig att vara rädd för. För den, som alla andra, vill inte tappa taget. Men Makten står Maktlös inför individens återkomst.
Om att stoppa huvudet i sanden
Alla har varit där. Känt den varma sanden sipprandes in genom öronen, hur det blir behagligt tyst och hur det varma, fuktiga mörkret omsluter oss. Som att få krypa tillbaka in i livmodern. Jag hör inte. Jag ser inte. Det är frågan om jag ens finns.
Att få stänga av omvärldens propåer och krav, var de än må komma ifrån kan vara skönt. Och ibland alldeles fullkomligt nödvändigt. För en del sker det via ett automatiskt nödstopp efter en hysterisk språngmarsch in i den så kallade väggen. För en del sker det så fort det kommer en räkning med posten. Och för en del har det med barn man lämnat att göra. Något som rimligen gör mycket, mycket ont.
Men huvudet-i-sanden-metoden har ett inbyggt problem. Där i sanden blir det ytterst svårt att andas. Man sandas istället. Tungan blir full med sandkorn och det börjar knastra mellan tänderna. Näsan proppas igen och halsen börjar kännas grusig. Man får inte luft. Och där i andnödens plåga kommer de saker man sökt sig ifrån skuttandes in i medvetandet igen.
Var och en har varit där. Var och en vet att man får välja. Antingen slutar man andas för gott och låter sig begravas i samma sand – eller så drar man upp huvudet och börjar svara på tilltal. Börjar svara upp mot livets frågeställningar och kliver ut i ljuset.
För det man gömmer sig för kan vara något riktigt bra. Man kanske har stoppat huvudet i sanden eftersom man tror att man är en dålig människa. Att man inte besitter rätt sorts kärlek, framgång eller egenskaper. Men med munnen full av sand och lungorna tomma på luft kan perspektivet ha korrigerats.
Så länge man väljer att komma tillbaka till livet bevisar man att man är en kämpe. Omvärldens eventuella fördömande av din egen belägenhet har faktiskt ingen som helst relevans för dig själv. Om ditt jag är stort nog att lyssna till själen har du allt du behöver. Om det inte är stort nog är det är det ännu viktigare att sluta lyssna på omvärlden. Du blir aldrig dig själv om du tror att andras bedömning är din belöning. Aldrig någonsin.
Det bor en kraft i sanden. Att stänga av en stund. Att låta själen komma ikapp. Den enda lösning som ger ro är att agera inifrån och inte på impuls av andra. Känns det fel så är det fel. Känns det rätt så är det rätt. Även om implikationerna kan kännas ohyggliga och utgöra motstånd gentemot det inlärda så vet var och en innerst inne hur det ligger till. Ingen annan.
Livet må te sig komplext. En komplexitet som efter att den genomskådats blir en del av en kraftfull enkelhet.
Att få stänga av omvärldens propåer och krav, var de än må komma ifrån kan vara skönt. Och ibland alldeles fullkomligt nödvändigt. För en del sker det via ett automatiskt nödstopp efter en hysterisk språngmarsch in i den så kallade väggen. För en del sker det så fort det kommer en räkning med posten. Och för en del har det med barn man lämnat att göra. Något som rimligen gör mycket, mycket ont.
Men huvudet-i-sanden-metoden har ett inbyggt problem. Där i sanden blir det ytterst svårt att andas. Man sandas istället. Tungan blir full med sandkorn och det börjar knastra mellan tänderna. Näsan proppas igen och halsen börjar kännas grusig. Man får inte luft. Och där i andnödens plåga kommer de saker man sökt sig ifrån skuttandes in i medvetandet igen.
Var och en har varit där. Var och en vet att man får välja. Antingen slutar man andas för gott och låter sig begravas i samma sand – eller så drar man upp huvudet och börjar svara på tilltal. Börjar svara upp mot livets frågeställningar och kliver ut i ljuset.
För det man gömmer sig för kan vara något riktigt bra. Man kanske har stoppat huvudet i sanden eftersom man tror att man är en dålig människa. Att man inte besitter rätt sorts kärlek, framgång eller egenskaper. Men med munnen full av sand och lungorna tomma på luft kan perspektivet ha korrigerats.
Så länge man väljer att komma tillbaka till livet bevisar man att man är en kämpe. Omvärldens eventuella fördömande av din egen belägenhet har faktiskt ingen som helst relevans för dig själv. Om ditt jag är stort nog att lyssna till själen har du allt du behöver. Om det inte är stort nog är det är det ännu viktigare att sluta lyssna på omvärlden. Du blir aldrig dig själv om du tror att andras bedömning är din belöning. Aldrig någonsin.
Det bor en kraft i sanden. Att stänga av en stund. Att låta själen komma ikapp. Den enda lösning som ger ro är att agera inifrån och inte på impuls av andra. Känns det fel så är det fel. Känns det rätt så är det rätt. Även om implikationerna kan kännas ohyggliga och utgöra motstånd gentemot det inlärda så vet var och en innerst inne hur det ligger till. Ingen annan.
Livet må te sig komplext. En komplexitet som efter att den genomskådats blir en del av en kraftfull enkelhet.
måndag 6 december 2010
Innan det blir olagligt...
...tänker jag passa på att lufta min åsikt ordentligt.
Klimathotet, fantasin om att vi med koldioxidutsläpp skulle äventyra vår planets framtid, är inget annat än en i raden av härskarreligioner med fruktan som yttersta medel. Det enda klimatreligionen främjar är en av fruktan lättledd världsbefolkning.
De verkliga miljöhoten består i den omfattande förgiftning av allt levande som pågår. Detta är vad vi borde göra något åt. Men eftersom så många av oss står och stampar och funderar på hur man ska dra ner på utsläpp av den mest naturliga gasen i världen så blir mycket lite gjort på den fronten.
Man kan komma att läsa om oss som den där vansinniga generationen som frivilligt knaprade allsköns gift under rädslan av att en vanlig brakskit skulle få världen att gå under.
Man behöver knappt tänka efter. Bara ge intuitionen lite luft, dra ner på skräcken och känna efter en stund. Så blir det lite lättare att faktiskt förstå vad som händer i världen.
Min åsikt, förstås. Ännu så länge laglig.
Klimathotet, fantasin om att vi med koldioxidutsläpp skulle äventyra vår planets framtid, är inget annat än en i raden av härskarreligioner med fruktan som yttersta medel. Det enda klimatreligionen främjar är en av fruktan lättledd världsbefolkning.
De verkliga miljöhoten består i den omfattande förgiftning av allt levande som pågår. Detta är vad vi borde göra något åt. Men eftersom så många av oss står och stampar och funderar på hur man ska dra ner på utsläpp av den mest naturliga gasen i världen så blir mycket lite gjort på den fronten.
Man kan komma att läsa om oss som den där vansinniga generationen som frivilligt knaprade allsköns gift under rädslan av att en vanlig brakskit skulle få världen att gå under.
Man behöver knappt tänka efter. Bara ge intuitionen lite luft, dra ner på skräcken och känna efter en stund. Så blir det lite lättare att faktiskt förstå vad som händer i världen.
Min åsikt, förstås. Ännu så länge laglig.
torsdag 2 december 2010
Vetenskap eller vetskap
NASA offentliggjorde på kvällskvisten att de hittat en "revolutionerande livsform" som existerar i ett annat kemiskt paradigm än vårt eget kolveteorienterade leverne.
Man säger från NASA:s håll att detta öppnar nya möjligheter för sökandet av livsformer.
Jag var alldeles tvärsäker på att man inte utgick från att allt liv måste vara baserat på kolväten med vatten som förbränningsmotor. Man måste väl vara mer än måttligt trångsynt för att till exempel stänga dörren för en livsformsvänlig miljö baserat på till exempel kisel vid i vad vi anser är mycket höga temperaturer.
Vetenskap handlar ofta om att slå vakt om vad man vill veta, inte att utforska och upptäcka. Men det hör man ju å andra sidan redan på namnet. Jag tror numera på fullt allvar att hoppet står till de forskare man kallar amatörer. Drivet folk långtifrån incheckade i den akademiska världens snår av ekonomisk/politisk styrning, ryggdunkanden och så kallade anor.
Förihelvete människor! Vi måste börja tänka, ifrågasätta, leka med möjligheterna och ta vårt förbannade ansvar att faktiskt utforska den där världen vi givits. Var och en. Inte bara sitta och nickedockande käka all skit vi matas mer av den ena eller den andra anledningen.
Vakna, snarkande nyfikenhet. Annars går det åt helvete!
Sådärså. Fick man gnälla lite också ;-)
Man säger från NASA:s håll att detta öppnar nya möjligheter för sökandet av livsformer.
Jag var alldeles tvärsäker på att man inte utgick från att allt liv måste vara baserat på kolväten med vatten som förbränningsmotor. Man måste väl vara mer än måttligt trångsynt för att till exempel stänga dörren för en livsformsvänlig miljö baserat på till exempel kisel vid i vad vi anser är mycket höga temperaturer.
Vetenskap handlar ofta om att slå vakt om vad man vill veta, inte att utforska och upptäcka. Men det hör man ju å andra sidan redan på namnet. Jag tror numera på fullt allvar att hoppet står till de forskare man kallar amatörer. Drivet folk långtifrån incheckade i den akademiska världens snår av ekonomisk/politisk styrning, ryggdunkanden och så kallade anor.
Förihelvete människor! Vi måste börja tänka, ifrågasätta, leka med möjligheterna och ta vårt förbannade ansvar att faktiskt utforska den där världen vi givits. Var och en. Inte bara sitta och nickedockande käka all skit vi matas mer av den ena eller den andra anledningen.
Vakna, snarkande nyfikenhet. Annars går det åt helvete!
Sådärså. Fick man gnälla lite också ;-)
Om gnäll
Myten om den svenska gnälligheten är allt annat än en myt. Det kan tolkas som att vi är ett otacksamt bortglömt folk som inte har något bättre för oss än att gnälla. Men det kan också tolkas som att vi har god kontakt med ett undermedvetet som inte bara rakt av accepterar rådande mental våldtäkt och faktiskt instinktivt känner att något är fel.
Från gnäll till handling får bli nästa paroll. Elementen utmanar oss och pressar oss att ta ställning. För trots vad var och en må tro är det något man bestämmer själv. I sig själv. Åt sig själv. För sig själv. Det oändliga egna ansvaret. Och vad tjänar det till att gnälla på sig själv?
Från gnäll till handling får bli nästa paroll. Elementen utmanar oss och pressar oss att ta ställning. För trots vad var och en må tro är det något man bestämmer själv. I sig själv. Åt sig själv. För sig själv. Det oändliga egna ansvaret. Och vad tjänar det till att gnälla på sig själv?
Interkontinental inkompetensinkontinens och odiplomatisk diplomati
Den stora läckan. De sanningssökandes heliga gral. Dokument som räknas i hundratusental. Då måste ju rimligtvis sanningen finnas däribland. Bara man letar, letar och åter letar. Granskande och grävande journalistik, långt bortom de booleska sökalgoritmernas kvantitativa metoder.
Att en amerikansk diplomat inte nödvändigtvis är speciellt diplomatisk stod om inte förr klart när utrikesminister Fru Albright på sin tid smiskade stjärtarna på sina manliga kollegor under de diplomatiska nattmanglingarna på franska slott och herresäten. Smiskade herresäten, så att säga.
Jag tror att Wikileaks är ett slags informationsålderns dubbelagent. Att bägge sidor tror sig vinna på dess existens. Men att dess effekt därmed kommer att bli noll. Desinformation och distraktion är två sidor på samma mynt. I fallet med Wikileaks har dessa parats med en utbredd genuin vilja att förändra för att slutligen stödja den klass som nu vill ta över efter dagens statsmän.
Att få miljoner av människor att hoppas och tro på att Wikileaks kommer att presentera sanningar och ställa saker till rätta i världen är ytterligare en instans av det gamla ofelbara diskrediteringsmönstret. Få dem att ropa "Wikileaks är sanningen", gärna genom att sätta upp en teater med en rådjursögd stackars kille som häktas i sin frånvaro, några cyberattacker och andra episoder för tvivlaren att tvivla kring sitt tvivel. Låt dem sprida budskapet om det kommande budskapets sanningshalt så sprider sig sedan budskapet självt.
De som läst, lyssnat och reflekterat de senaste femton åren vet att diplomati är ett sätt att hålla fårskocken från att se vad som händer. Och att statshemligheter i huvudsak är hemliga just för statens medborgare och inte för dess eller andra staters staber. Att vi längre fram kommer att få röna insikt om bankernas predatoriska härjningar är inte det något som annars kunnat undvikas utan som nu paradoxalt nog kan sväljas av det överhypade motreaktiva "jaså" som gäspande massor kollektivt uppger inför de sedan länge uteblivna eldfänga avslöjandena.
I kaskader rullar paradigmen för det förmodade världsherraväldet vidare. I våg efter våg. Det upphör aldrig att vara löjeväckande. Och det upphör aldrig att vara omöjligt. Det absurda i själva försöket komprimerar massan inför en ofrånkomlig rekyl.
Var sak har sin tid. Och just denna tid är så oerhört intressant att den graviterar till sig nästan all annan tid. Faschinerande och med lätthet fysiskt förnimbart.
Att en amerikansk diplomat inte nödvändigtvis är speciellt diplomatisk stod om inte förr klart när utrikesminister Fru Albright på sin tid smiskade stjärtarna på sina manliga kollegor under de diplomatiska nattmanglingarna på franska slott och herresäten. Smiskade herresäten, så att säga.
Jag tror att Wikileaks är ett slags informationsålderns dubbelagent. Att bägge sidor tror sig vinna på dess existens. Men att dess effekt därmed kommer att bli noll. Desinformation och distraktion är två sidor på samma mynt. I fallet med Wikileaks har dessa parats med en utbredd genuin vilja att förändra för att slutligen stödja den klass som nu vill ta över efter dagens statsmän.
Att få miljoner av människor att hoppas och tro på att Wikileaks kommer att presentera sanningar och ställa saker till rätta i världen är ytterligare en instans av det gamla ofelbara diskrediteringsmönstret. Få dem att ropa "Wikileaks är sanningen", gärna genom att sätta upp en teater med en rådjursögd stackars kille som häktas i sin frånvaro, några cyberattacker och andra episoder för tvivlaren att tvivla kring sitt tvivel. Låt dem sprida budskapet om det kommande budskapets sanningshalt så sprider sig sedan budskapet självt.
De som läst, lyssnat och reflekterat de senaste femton åren vet att diplomati är ett sätt att hålla fårskocken från att se vad som händer. Och att statshemligheter i huvudsak är hemliga just för statens medborgare och inte för dess eller andra staters staber. Att vi längre fram kommer att få röna insikt om bankernas predatoriska härjningar är inte det något som annars kunnat undvikas utan som nu paradoxalt nog kan sväljas av det överhypade motreaktiva "jaså" som gäspande massor kollektivt uppger inför de sedan länge uteblivna eldfänga avslöjandena.
I kaskader rullar paradigmen för det förmodade världsherraväldet vidare. I våg efter våg. Det upphör aldrig att vara löjeväckande. Och det upphör aldrig att vara omöjligt. Det absurda i själva försöket komprimerar massan inför en ofrånkomlig rekyl.
Var sak har sin tid. Och just denna tid är så oerhört intressant att den graviterar till sig nästan all annan tid. Faschinerande och med lätthet fysiskt förnimbart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
