Det har varit några intensiva veckor. Eller har och har – det är några intensiva veckor. Inte att beklaga, precis – veckorna i fråga är inklämda mellan två vistelser i solen och innehållet är inte heller det något jag kan gnälla över. Självpåtaget i alla händelser, alltihop nu markerat ”jobb” men det är ju frågan om laddningen i ordet verkligen överensstämmer.
De senaste dagarna har emellertid varit ett litet helvete. Jag har nämligen (trumvirvel, s.v.p.) programmerat. Detta värv som förde mig in i arbetslivet med buller och bång och vilket jag har att tacka för så mången upplevelse, så mången erfarenhet och i all blygsamhet även framgång.
Hur kan jag bli så irriterad av att programmera?
Delvis beror det på att jag konsekvent börjar för sent. Eftersom jag vill klara av annat först. Att följa den policyn gör att början aldrig anländer så när jag väl inser att det gått och blivit tidskritiskt är det sällan något ypperligt läge.
I själva programmeringen bor ett slags bitterljuv paradox. Om jag har lite tid på mig kan jag inte vända på alla stenar och hitta de bästa lösningarna. Men om jag har mycket tid på mig börjar jag aldrig.
I alla händelser blir kombinationen ovissa resultat, självförverkligad tidspress och logiskt tänkande till en kraftfull fackverkskonstruktion som retar mitt sinne till irritation. Jag tycker nämligen inte om mig själv när jag programmerar. Jag blir logisk, fokuserad och asocial. Jag uppfattar saker som annars är roliga som oönskade avbrott och jag trotsar sociala spärrar jag annars inte hade ens tänkt tanken att utmana.
Det tål att sägas: jag blir ett monster.
Därför beslutar jag gång på annan att inte mera utveckla. Eftersom jag helt enkelt känner att det inte passar mig i det liv jag har förmånen att leva. Ett sådant där liv där det dyker upp vänner med ungar fram på eftermiddagen och som vägrar ge sig av från gården förrän långt efter ungars läggdags, till exempel. Som dricker lite vin en tisdagkväll och förstår helheten utan att blinka. Som dessutom har förutsättningar att förstå att man har förstått. Som bara är och utan vilka det den korta tiden för insikten av närheten till trots skulle vara svårt på något sätt. Den typen av liv, ni vet.
Vilket av en händelse är ett sorts liv där det finns såpass gott om uppslag och idéer att följa de visionära spåren mot dess fullbordande att ett stillestånd i logiskt bås känns som en penibel bestraffning som separerar verkligheten från sitt eget upphov (vilket ju är tanken på den kommande dito, förstås).
Det ger sig med tiden, emellertid och jag antar att kampen mot utvecklingsmonstret som bor i mig själv är invecklat av en anledning. Ser fram emot att få möta den.
Ljuvliga liv, som sagt.
onsdag 30 januari 2013
lördag 26 januari 2013
Normaltillståndet
Veckans LCHF-föredrag väckte ett antal tankar. Jag har egentligen aldrig satt mig in i varför maten jag äter gjort mig så väl utan på något sätt relativt tanklöst accepterat att den gör det och fortsatt att njuta av effekten. Jag är inte ensam, visar det sig. Det förefaller vara många som provar, erfar och fortsätter. Kanske långt fler än de som sätter sig in i varför det fungerar. Kanske är det till och med så att de som inte ännu börjat intresserar sig mer för varför det fungerar än de som gått igång och knaprar fett.
Det är ju i och för sig inte så konstigt. Den som står i begrepp att göra en förändring tänker framåt och analyserar vad som ska bli. Tänker igenom det, så att säga. Och skapar därmed den upplevelse man vill ha för att snart därefter kliva in och bli en del av den.
Intresset för LCHF är enormt och snöbollseffekten påtaglig. Jag såg det som ett första steg (se skattkarta från förra året) till ett bredare uppvaknande. Att den som ifrågasatte det man lärt sig om mat och gick utanför den fastlagda ramen belönades på alla de sätt LCHF:are beskriver. Efter denna belöning faller det sig ofta naturligt att ta ifrågasättandet vidare till andra arenor. Att tänka själv.
Så när man talar om och med LCHF:are blir det ganska kraftfulla saker som kommer i rörelse. Jag menar – det finns ju långt mycket mer än mat att utmana med oförväget eget tänkande. Medicin och sjukvård, ekonomi och finans, utbildningssystem och arbetsliv, religion och livsåskådning, klimat och människoförakt, självbild och skuld, media och krig – listan är lika ändlös som samhällets krumbukter för att hålla oss från att tänka själva.
Kanske är det på grund av detta som stämningen bland LCHF:are är så god. Man mår bättre och man gör det eftersom man vågat kliva över staketet. Man har gjort sig själv fri från kognitiva bojor och börjar inse att man är en suverän, ostoppbar varelse med all rätt i världen att leva här – på det sätt man önskar – och att det egentligen inte finns något att vara rädd för. Allra minst sig själv och varandra.
Det blir nästan lite sektlikt ibland och för en utomstående kan det nog kännas rejält alienerande att se de där gräddslurkarna sitta och prata om hur det var på den gamla onda tiden när de käkade potatis och godis. Självgoda jävlar som ondgör sig över ens passioner i livet och dunkar en lite fånigt i ryggen och frågar ”när börjar du, då”? Får åskådaren att sluta sig ytterligare i sin åsikt eftersom 99 av 100 människor egentligen inte vill att någon ska tala om för dem vad de ska göra. Av den paradoxala anledningen att man är fullt upptagen att utföra vad andra (med hela handen) talat om för sig att man ska ägna sig åt hela vägen via traditioner, skola, arbetsliv och social kontroll.
”Frukta Gud, lilla oviktiga människa! Du har inget att bidra med – dina tankar är syndfulla och fel! Du kommer att hamna i helvetet!”
”Arbeta! Gör rätt för dig! Var en kugge i samhällets maskineri, var inte andra till last. Arbeta. Mera!”
”Träna, slappa jävla fetknopp! Klart som fan du ser ut som en säck potatis om du aldrig rör på fläsket. Kom igen!”
”Lilla skamfulla människa – andas du? Spyr du ut koldioxid över världen? Är det du, din lilla skamfläck, som gör att vi får översvämningar och kriser i kaskader? Bäst för dig att du tar dig i akt och hoppar in i ledet innan du offras på det altare de och dina syndfulla anfäder konstruerat.”
Sådär kan det låta. Klart som fan det blir annorlunda när man upptäcker att det inte är riktigt sådär utan att man själv – genom sitt sätt att se på saker och genom sitt eget tänkande – egentligen bestämmer helt själv.
Det är lätt att hamna där när man inser att en förändring av maten utanför de inlärda ramarna gav ymnig belöning och det var också därför jag valde att ”lansera” tanken med Social avkastning just för den skara som haft modet att smaka på LCHF-tanken. Bland dessa finns troligen ett öppnare sinne än hos befolkningen som helhet vilket i sin tur ökar sannolikheten för verkligt intressanta idéer.
Det tillstånd det jag äter försätter mig i nu för tiden kan egentligen inte beskrivas som sådant. Det känns som om det är det tillstånd jag är menad att befinna mig i. Normaltillståndet. Frånvaron av krämpor och symptom upplevs inte alls som något magiskt utan snarare ett vagt minne från en tid som blir alltmer diffus för varje dag som går.
Att vara sjuk, krasslig, kraftnedsatt och knapra mediciner, spreja sig i näsan och knalla till doktorn då och nu är inte ett normaltillstånd. Det är ett felaktigt tillstånd som många människor i ett kort ögonblick av historia befinner sig i men det är något som snart är förbi och vi kommer raskt att ha glömt alltihopa.
Förändringen är en återgång till vår avsedda och rätta natur. Den är – på grund av sakers tillstånd – ganska stor, men den är naturlig vilket leder till att den kan ske utan någon direkt dramatik. Det handlar om att våga släppa taget om det som inte fungerar. Att släppa den falska tryggheten och lita på den egna känslan, tanken och pulsen.
Och nu är vi där. Precis just där. Läckert!
Vad jag egentligen ville säga var att det inte är LCHF-maten eller liknande som är något fenomen eller någon ny inriktning (den nyfikne kan vilja läsa boken ”Skymningssång över kalahari” har jag förstått). Det är vad vi stoppat i oss innan och hur det fått oss att må som är avsteget från vårt naturliga leverne. Därför har jag lust att benämna de bägge företeelserna på så sätt som bättre återspeglar deras inbördes förhållande, typ – ickemat och människoföda.
Vad gäller t.ex. pengarna är det ju lättare med namnen. Vi har alltid haft ekonomi (ätit fett och proteiner). Så fick vi finanserna (bröd och likande) och sabbade med tiden vår syn på vad som är ekonomiskt (mat) genom att rubba balansen.
Klurar på saken en stund.
Det är ju i och för sig inte så konstigt. Den som står i begrepp att göra en förändring tänker framåt och analyserar vad som ska bli. Tänker igenom det, så att säga. Och skapar därmed den upplevelse man vill ha för att snart därefter kliva in och bli en del av den.
Intresset för LCHF är enormt och snöbollseffekten påtaglig. Jag såg det som ett första steg (se skattkarta från förra året) till ett bredare uppvaknande. Att den som ifrågasatte det man lärt sig om mat och gick utanför den fastlagda ramen belönades på alla de sätt LCHF:are beskriver. Efter denna belöning faller det sig ofta naturligt att ta ifrågasättandet vidare till andra arenor. Att tänka själv.
Så när man talar om och med LCHF:are blir det ganska kraftfulla saker som kommer i rörelse. Jag menar – det finns ju långt mycket mer än mat att utmana med oförväget eget tänkande. Medicin och sjukvård, ekonomi och finans, utbildningssystem och arbetsliv, religion och livsåskådning, klimat och människoförakt, självbild och skuld, media och krig – listan är lika ändlös som samhällets krumbukter för att hålla oss från att tänka själva.
Kanske är det på grund av detta som stämningen bland LCHF:are är så god. Man mår bättre och man gör det eftersom man vågat kliva över staketet. Man har gjort sig själv fri från kognitiva bojor och börjar inse att man är en suverän, ostoppbar varelse med all rätt i världen att leva här – på det sätt man önskar – och att det egentligen inte finns något att vara rädd för. Allra minst sig själv och varandra.
Det blir nästan lite sektlikt ibland och för en utomstående kan det nog kännas rejält alienerande att se de där gräddslurkarna sitta och prata om hur det var på den gamla onda tiden när de käkade potatis och godis. Självgoda jävlar som ondgör sig över ens passioner i livet och dunkar en lite fånigt i ryggen och frågar ”när börjar du, då”? Får åskådaren att sluta sig ytterligare i sin åsikt eftersom 99 av 100 människor egentligen inte vill att någon ska tala om för dem vad de ska göra. Av den paradoxala anledningen att man är fullt upptagen att utföra vad andra (med hela handen) talat om för sig att man ska ägna sig åt hela vägen via traditioner, skola, arbetsliv och social kontroll.
”Frukta Gud, lilla oviktiga människa! Du har inget att bidra med – dina tankar är syndfulla och fel! Du kommer att hamna i helvetet!”
”Arbeta! Gör rätt för dig! Var en kugge i samhällets maskineri, var inte andra till last. Arbeta. Mera!”
”Träna, slappa jävla fetknopp! Klart som fan du ser ut som en säck potatis om du aldrig rör på fläsket. Kom igen!”
”Lilla skamfulla människa – andas du? Spyr du ut koldioxid över världen? Är det du, din lilla skamfläck, som gör att vi får översvämningar och kriser i kaskader? Bäst för dig att du tar dig i akt och hoppar in i ledet innan du offras på det altare de och dina syndfulla anfäder konstruerat.”
Sådär kan det låta. Klart som fan det blir annorlunda när man upptäcker att det inte är riktigt sådär utan att man själv – genom sitt sätt att se på saker och genom sitt eget tänkande – egentligen bestämmer helt själv.
Det är lätt att hamna där när man inser att en förändring av maten utanför de inlärda ramarna gav ymnig belöning och det var också därför jag valde att ”lansera” tanken med Social avkastning just för den skara som haft modet att smaka på LCHF-tanken. Bland dessa finns troligen ett öppnare sinne än hos befolkningen som helhet vilket i sin tur ökar sannolikheten för verkligt intressanta idéer.
Det tillstånd det jag äter försätter mig i nu för tiden kan egentligen inte beskrivas som sådant. Det känns som om det är det tillstånd jag är menad att befinna mig i. Normaltillståndet. Frånvaron av krämpor och symptom upplevs inte alls som något magiskt utan snarare ett vagt minne från en tid som blir alltmer diffus för varje dag som går.
Att vara sjuk, krasslig, kraftnedsatt och knapra mediciner, spreja sig i näsan och knalla till doktorn då och nu är inte ett normaltillstånd. Det är ett felaktigt tillstånd som många människor i ett kort ögonblick av historia befinner sig i men det är något som snart är förbi och vi kommer raskt att ha glömt alltihopa.
Förändringen är en återgång till vår avsedda och rätta natur. Den är – på grund av sakers tillstånd – ganska stor, men den är naturlig vilket leder till att den kan ske utan någon direkt dramatik. Det handlar om att våga släppa taget om det som inte fungerar. Att släppa den falska tryggheten och lita på den egna känslan, tanken och pulsen.
Och nu är vi där. Precis just där. Läckert!
Vad jag egentligen ville säga var att det inte är LCHF-maten eller liknande som är något fenomen eller någon ny inriktning (den nyfikne kan vilja läsa boken ”Skymningssång över kalahari” har jag förstått). Det är vad vi stoppat i oss innan och hur det fått oss att må som är avsteget från vårt naturliga leverne. Därför har jag lust att benämna de bägge företeelserna på så sätt som bättre återspeglar deras inbördes förhållande, typ – ickemat och människoföda.
Vad gäller t.ex. pengarna är det ju lättare med namnen. Vi har alltid haft ekonomi (ätit fett och proteiner). Så fick vi finanserna (bröd och likande) och sabbade med tiden vår syn på vad som är ekonomiskt (mat) genom att rubba balansen.
Klurar på saken en stund.
fredag 25 januari 2013
Tag plats, dörrarna öppnas!
Det blev en synnerligen intensiv vecka. Vad jag trott skulle bli en lite lätt kittling av sinnet förefaller dra med sig en lavin av samband som – spritt på det ökande antalet inblandade – når obeveklig fart innan man vet ordet av.
Sambanden är ju inte mindre än löjeväckande. Kommer någon in från kylan och dricker kaffe så nog fan är vederbörande involverad på något sätt. Eller den där hitreste hemvändaren med beundransvärda ärenden och intentioner.
Det här kommer att bli stort. Skitdjävla.
Och inte nog med det, som säljaren sa. Det kommer mera. Jag menar – vi har ju allt det där andra också. Det som fanns innan. Produkter och marknader, lösningar och paketeringar. Den nästan självklara expansionsriktningen och alla de myriader små och stora möjligheter som döljer sig där.
Återigen står jag vid den där punkten. Jag stod där 2008 när jag träffade min Sara. Jag såg hur precis allt jag någonsin känt och upplevt hade en mening. Hur symmetrin blev total och hur allt föll på plats. Det har stannat där. Jag älskar varje dag, varje nyans, varje ögonblick även om pannan värker och tankarna skenar.
För det är nu det kommer samman. Det är nu de möts, alla de där sambanden – precis som med kärleken den där sensommaren och hösten läkte alla mina sår och botade alla mina rädslor så får nu den trådmodell av verkligheten som mina drömmar för utanpåverket byggt nu kött och blod för varje sekund som går.
Mullret i marken har övergått i ett trevligt sorl mellan människor som är menade att mötas precis just nu. Väven görs komplett och nerverna som växer fram i det färska köttet längst skapelsen börjar leker med känslan av att utbyta signaler med varandra. Det är så enastående ljuvligt alltihopa. Och jag befinner mig mitt i ögat. Det är så underbart att jag inte hittar orden.
Tack. Mera, tack.
Sambanden är ju inte mindre än löjeväckande. Kommer någon in från kylan och dricker kaffe så nog fan är vederbörande involverad på något sätt. Eller den där hitreste hemvändaren med beundransvärda ärenden och intentioner.
Det här kommer att bli stort. Skitdjävla.
Och inte nog med det, som säljaren sa. Det kommer mera. Jag menar – vi har ju allt det där andra också. Det som fanns innan. Produkter och marknader, lösningar och paketeringar. Den nästan självklara expansionsriktningen och alla de myriader små och stora möjligheter som döljer sig där.
Återigen står jag vid den där punkten. Jag stod där 2008 när jag träffade min Sara. Jag såg hur precis allt jag någonsin känt och upplevt hade en mening. Hur symmetrin blev total och hur allt föll på plats. Det har stannat där. Jag älskar varje dag, varje nyans, varje ögonblick även om pannan värker och tankarna skenar.
För det är nu det kommer samman. Det är nu de möts, alla de där sambanden – precis som med kärleken den där sensommaren och hösten läkte alla mina sår och botade alla mina rädslor så får nu den trådmodell av verkligheten som mina drömmar för utanpåverket byggt nu kött och blod för varje sekund som går.
Mullret i marken har övergått i ett trevligt sorl mellan människor som är menade att mötas precis just nu. Väven görs komplett och nerverna som växer fram i det färska köttet längst skapelsen börjar leker med känslan av att utbyta signaler med varandra. Det är så enastående ljuvligt alltihopa. Och jag befinner mig mitt i ögat. Det är så underbart att jag inte hittar orden.
Tack. Mera, tack.
torsdag 24 januari 2013
Idéer
I går var det dags för Social avkastnings första riktiga milstolpe – ett seminarium om LCHF med en namnkunnig pionjär på området (Lars-Erik Litsfeldt). Själva seminariet inleddes med en kort introduktion om tankarna bakom Social Avkastning. Inte direkt några stående ovationer men i all ödmjukhet begriper jag att det inte är direkt lätt att begripa.
Jag har tänkt på det i åtskilliga år. Dessa stackar fick tre och en halv minut på sig att begripa och riktigt så fort går det inte. Däremot är jag säker på att många mentala bollar satts i rörelse. En obeveklig och ganska stor rörelse, faktiskt.
Att frikänna sig själv i målet mot systemet och säga att ”mina idéer är inte så jävla dumma”, ”jag kan” och ”jag vet vad jag vill” är vad som väntar en bit ner längst vägen. Det kommer att bli alldeles ohyggligt spännande. Milt uttryckt.
Det kommer sannolikt inte att gå fort – det gör det inte med verkligt fundamentala förändringar. Att låta det ta sin tid är det snabbaste sättet och denna totala förändring från vanvett till sundhet måste få verka genom sin egen oundviklighet.
Och varför stressa? Saker och ting är ju alldeles underbara som de är.
Satt på ett flygplan från Barcelona för en herrans massa år sedan. Killen bredvid hade flyttat ner från Stockholm för några år sedan och saknade våren. ”Här nere är det vinter en dag och sommar nästa – i Sverige tar det ett par månader. Då hinner man uppleva varje litet steg framåt och glädjas åt alla de där nyanserna som här nere bara ändras över en dag i vårens första värmebölja”. Så sa han. Jag tycker att det var en väldigt klok iakttagelse, faktiskt.
Idéer som får träffas och umgås är som vilka levande väsen som helst – finner de varandra attraktiva så fortplantar de sig. Växer och väller fram i kreativa vågor.
Tjusigt.
Jag har tänkt på det i åtskilliga år. Dessa stackar fick tre och en halv minut på sig att begripa och riktigt så fort går det inte. Däremot är jag säker på att många mentala bollar satts i rörelse. En obeveklig och ganska stor rörelse, faktiskt.
Att frikänna sig själv i målet mot systemet och säga att ”mina idéer är inte så jävla dumma”, ”jag kan” och ”jag vet vad jag vill” är vad som väntar en bit ner längst vägen. Det kommer att bli alldeles ohyggligt spännande. Milt uttryckt.
Det kommer sannolikt inte att gå fort – det gör det inte med verkligt fundamentala förändringar. Att låta det ta sin tid är det snabbaste sättet och denna totala förändring från vanvett till sundhet måste få verka genom sin egen oundviklighet.
Och varför stressa? Saker och ting är ju alldeles underbara som de är.
Satt på ett flygplan från Barcelona för en herrans massa år sedan. Killen bredvid hade flyttat ner från Stockholm för några år sedan och saknade våren. ”Här nere är det vinter en dag och sommar nästa – i Sverige tar det ett par månader. Då hinner man uppleva varje litet steg framåt och glädjas åt alla de där nyanserna som här nere bara ändras över en dag i vårens första värmebölja”. Så sa han. Jag tycker att det var en väldigt klok iakttagelse, faktiskt.
Idéer som får träffas och umgås är som vilka levande väsen som helst – finner de varandra attraktiva så fortplantar de sig. Växer och väller fram i kreativa vågor.
Tjusigt.
lördag 19 januari 2013
Semester
De kanariska öarna har fått äran att härbergera undertecknad och dess tre individer starka familj i några dagar. Vi tyckte att det var ett ypperligt sätt att låta Den Lille börja skolan genom att vara ledig från densamma några dagar och chilla vid poolen istället. Han samtyckte. Vår första utomlandssemester inklusive barn.
Jag bokade från köksbordet därhemma dagen före julafton. Läste omdömen och priser på bokningssajterna och till slut gick det runt i huvudet så pass att jag i ren utmattning klickade på "boka". Hotellet vi anlände till belönade mig för min utmattning genom att vara något sånär obeboeligt och dessutom perfekt placerad mellan en flygplats, en stenig strand och en motorväg. Anläggningen doftade gammalt riskkapital lång väg. All form av service var nerskruvad till minimum och varje extra prestation var förknippad med de mest snåriga och utstuderade tilläggstariffer. Så långt ifrån generöst man kan komma, faktiskt. Jag kunde se framför mig det ursprungliga prospektet som legat på bordet i styrelserummet där beslutet att starta projektet fattats. Tomten hade strategiskt läge. Anläggningen skull byggas för att möta ögats benägenhet att köpa. Redan från starten hade det varit svårt att få ihop till ränta och amortering och än mindre ägarnas avkastningskrav. Därav den luggslitna och nergångna känslan, därav de totala frånvaron av trivsel. Alla i personalen jagade. Ingen trivdes. Minst av allt gästerna. Förtida utcheckning var knappast förvånande en rutinsak.
Med Den Lille som exkursionsledare rekvirerade familjen en taxi och satte kurs mot civilisationen. Jakten såg ut att inte ge särskilt mycket och eftersom vi inte ätit på nästan ett dygn beslöt vi slå oss ner på första bästa restaurant. Servitrisen var mycket pratglad och föll – som de allra flesta – pladask för Den Lilles språkliga utsvävelser på Svensk-Engelsk-Spanska. Efter en stund frågade han henne om hon visste något trevligt hotell där vi kunde bo.
Trettio minuter senare hade vi checkat in på ett alldeles förtjusande litet hotell som inte fanns med i en endaste webbsökning. Hotellet var av modest skala (mindre än 100 rum) och föreföll vara familjeägt eller i alla fall under småskalig regi. Rumspriserna var varken höga eller låga men frukost, spa och så vidare var inkluderat av den enkla anledningen att det blir trevligare så. Den Lille stortrivdes och semestern kunde ta sin fortsättning.
Småskalighet.
Kanske söker jag som vanligt pusselbitar som inte riktigt finns för att lägga ett pussel jag själv hittat på men jag tyckte detta var ett ganska bra exempel på det jag vill ha sagt med social avkastning – hur storskaligt finansiellt grundade beslut med syfte att berika anonyma kapitalslukare ger vantrivsel och taskig stämning under det att småskaliga företag med trivsel och familjär stämning som utgångspunkt ger upphov till värden utanför den finansiella arenan.
Därifrån var inte tankesteget så långt till att fundera över vad som i den större skalan kan driva den som vill driva ett småskaligt företag. Dessa verksamheter är inte sällan familjeföretag. Själva förekomsten av en stabil, långsiktig verksamhet i familjen är ju verkligen en tillgång för den som tänker på sina närmaste. Jag menar – överskottet behöver ju inte vara betydande, inte ens befintligt – om det är så att man kan ge jobb och därmed lön till de man lever närmast. En bevekelsegrund kanske bättre än de flesta att driva ett företag och dessutom helt ekonomisk i sin tanke. Allt annat än finansiell, i alla händelser.
Så, med den tanken avklarad och med den lilla svarta tankeboken absolut fullklottrad av idéer efter såväl den föregående intensiva jobbhelgens efterbörd i form av sekundäridéer som illustrationer av själva projektet social avkastning fick solen fatt i mig och semesterkänslan var ett faktum. Den Lilles hänförelse över luften, språket, vyerna och äventyret blev till min egen upplevelse. Att se honom sitta där i taxin på natten med palmerna svischandes förbi utanför fönstret, den nya luften vibrerandes genom näsborrarna och de främmande tongångarna ur taxins stereo forsa genom sinnet var mäktigt. Att se och uppleva honom känna hur det är att upptäcka världen.
Min första utrikesresa gick till precis samma ställe. Jag var något år yngre men jag mindes precis hur äventyret luktade när jag såg Den Lille där i taxin. Det är stort. Oändligt stort och det har ändå knappt börjat. Varje gång jag kliver av ett flygplan känner jag stråk av samma storhet. Äventyrets energi. Exilir.
För att inte tala om språket. Han är orädd, Den Lille. Oräddare än jag någonsin varit – mja, oräddare än de flesta. Han var över språkbarriären innan vi ens lämnat terminalen och på den vägen fortsatte det. Charmade varenda kotte och njöt av att känna att han kunde göra sig förstådd – huvudsakligen på den engelska han lärt sig genom att kolla Minecraftfilmer på YouTube. Samt lite spanska som kommit samma väg och via några barnfilmer. Mäktigt!
Väldigt mäktigt. Nästan övermäktigt, någonstans. Där inne finns en stor ilska också. Och när känslorna blev stora och äventyrets frigörande vibration greppade honom fanns ingen annan stans för ilskan att ta vägen än ut. En kontrovers som kommer att finnas med oss en lång tid. En djupt rotad historia av komplex natur där hans mamma och jag är de som förtjänar att vara de som drabbas av hans ilska fastän den har sitt ursprung någon helt annan stans.
Det måste kännas absolut förjävligt att känna på det sättet. Att ha en förälder som väljer att lämna sitt barn geografiskt och mentalt till den grad och med det avstånd som det handlar om i detta fall. Hur ska man ta det? Är jag inte värd hans närvaro? Inte tillräckligt viktig? Älskar jag honom inte tillräckligt mycket? Är jag inte duktig nog? Vad gör jag för fel? Jag har inte direkt lätt att begripa eftersom jag själv fått ha mina föräldrar hos mig hela min uppväxt.
Det enda sätt jag kan relatera är när min mamma var under isen när jag var liten. Hon mådde inte bra psykiskt och jag trodde – som alla barn säkert gör – att det var mitt fel att hon grät och var nere. Vi människor är sådana – vi vill ju inte att andra ska må dåligt så vi tar på oss rollen att få andra att må bättre – mer eller mindre medvetet. Vissa är kanske mer benägna än andra att göra det – jag brukar kalla dem för bärare - sådana som instinktivt vill bära andra när de behöver det. Som vill hjälpa och ordna. Jag tror att det är det naturliga tillståndet och att andra inriktningar – t.ex. att i offerrollen snylta på bärarnas energi av systematiska proportioner, eller att rentav predatoriskt hamstra andras energi på klassiskt energityjuvsmanér är något vi alla går igenom under vår själsliga utveckling och något vi måste få uppleva från bägge hållen för att inse hur generositet och kärlek löser allt till det bästa.
Utmaning.
Han är stor i själen – Den Lille – och han har fått denna utmaning eftersom han är mogen den. Jag i min tur har fått utmaningen att klä skott för den ilska som har sitt ursprung i en annan mans otillräcklighet. En otillräcklighet som säkerligen har sitt ursprung i grad efter grad av samband som leder tillbaka till mig själv. Karma och energikopplingar som gör att hela universum är i perfekt balans och som innebär att de utmaningar som får mig att nästan tappa fattningen är de utmaningar jag själv behöver och vill ha.
Skönhet kommer bevisligen ur att övervinna.
För oavsett vad han gör eller hur mycket hans undermedvetna vill ha mig till måltavla för det avvisande han fått från annat håll så finns jag där. Hela tiden. Att agera projektorduk åt de bottenlösheter som spelas upp inne i hans själ är ett lågt pris att betala för att få vara med på en sådan resa.
Imorgon bär det av hemåt igen. Från en ljuvlig plats till en annan, med de jag älskar över allt annat och som gör mitt liv levande. Just så. Ljuvliga liv.
Jag bokade från köksbordet därhemma dagen före julafton. Läste omdömen och priser på bokningssajterna och till slut gick det runt i huvudet så pass att jag i ren utmattning klickade på "boka". Hotellet vi anlände till belönade mig för min utmattning genom att vara något sånär obeboeligt och dessutom perfekt placerad mellan en flygplats, en stenig strand och en motorväg. Anläggningen doftade gammalt riskkapital lång väg. All form av service var nerskruvad till minimum och varje extra prestation var förknippad med de mest snåriga och utstuderade tilläggstariffer. Så långt ifrån generöst man kan komma, faktiskt. Jag kunde se framför mig det ursprungliga prospektet som legat på bordet i styrelserummet där beslutet att starta projektet fattats. Tomten hade strategiskt läge. Anläggningen skull byggas för att möta ögats benägenhet att köpa. Redan från starten hade det varit svårt att få ihop till ränta och amortering och än mindre ägarnas avkastningskrav. Därav den luggslitna och nergångna känslan, därav de totala frånvaron av trivsel. Alla i personalen jagade. Ingen trivdes. Minst av allt gästerna. Förtida utcheckning var knappast förvånande en rutinsak.
Med Den Lille som exkursionsledare rekvirerade familjen en taxi och satte kurs mot civilisationen. Jakten såg ut att inte ge särskilt mycket och eftersom vi inte ätit på nästan ett dygn beslöt vi slå oss ner på första bästa restaurant. Servitrisen var mycket pratglad och föll – som de allra flesta – pladask för Den Lilles språkliga utsvävelser på Svensk-Engelsk-Spanska. Efter en stund frågade han henne om hon visste något trevligt hotell där vi kunde bo.
Trettio minuter senare hade vi checkat in på ett alldeles förtjusande litet hotell som inte fanns med i en endaste webbsökning. Hotellet var av modest skala (mindre än 100 rum) och föreföll vara familjeägt eller i alla fall under småskalig regi. Rumspriserna var varken höga eller låga men frukost, spa och så vidare var inkluderat av den enkla anledningen att det blir trevligare så. Den Lille stortrivdes och semestern kunde ta sin fortsättning.
Småskalighet.
Kanske söker jag som vanligt pusselbitar som inte riktigt finns för att lägga ett pussel jag själv hittat på men jag tyckte detta var ett ganska bra exempel på det jag vill ha sagt med social avkastning – hur storskaligt finansiellt grundade beslut med syfte att berika anonyma kapitalslukare ger vantrivsel och taskig stämning under det att småskaliga företag med trivsel och familjär stämning som utgångspunkt ger upphov till värden utanför den finansiella arenan.
Därifrån var inte tankesteget så långt till att fundera över vad som i den större skalan kan driva den som vill driva ett småskaligt företag. Dessa verksamheter är inte sällan familjeföretag. Själva förekomsten av en stabil, långsiktig verksamhet i familjen är ju verkligen en tillgång för den som tänker på sina närmaste. Jag menar – överskottet behöver ju inte vara betydande, inte ens befintligt – om det är så att man kan ge jobb och därmed lön till de man lever närmast. En bevekelsegrund kanske bättre än de flesta att driva ett företag och dessutom helt ekonomisk i sin tanke. Allt annat än finansiell, i alla händelser.
Så, med den tanken avklarad och med den lilla svarta tankeboken absolut fullklottrad av idéer efter såväl den föregående intensiva jobbhelgens efterbörd i form av sekundäridéer som illustrationer av själva projektet social avkastning fick solen fatt i mig och semesterkänslan var ett faktum. Den Lilles hänförelse över luften, språket, vyerna och äventyret blev till min egen upplevelse. Att se honom sitta där i taxin på natten med palmerna svischandes förbi utanför fönstret, den nya luften vibrerandes genom näsborrarna och de främmande tongångarna ur taxins stereo forsa genom sinnet var mäktigt. Att se och uppleva honom känna hur det är att upptäcka världen.
Min första utrikesresa gick till precis samma ställe. Jag var något år yngre men jag mindes precis hur äventyret luktade när jag såg Den Lille där i taxin. Det är stort. Oändligt stort och det har ändå knappt börjat. Varje gång jag kliver av ett flygplan känner jag stråk av samma storhet. Äventyrets energi. Exilir.
För att inte tala om språket. Han är orädd, Den Lille. Oräddare än jag någonsin varit – mja, oräddare än de flesta. Han var över språkbarriären innan vi ens lämnat terminalen och på den vägen fortsatte det. Charmade varenda kotte och njöt av att känna att han kunde göra sig förstådd – huvudsakligen på den engelska han lärt sig genom att kolla Minecraftfilmer på YouTube. Samt lite spanska som kommit samma väg och via några barnfilmer. Mäktigt!
Väldigt mäktigt. Nästan övermäktigt, någonstans. Där inne finns en stor ilska också. Och när känslorna blev stora och äventyrets frigörande vibration greppade honom fanns ingen annan stans för ilskan att ta vägen än ut. En kontrovers som kommer att finnas med oss en lång tid. En djupt rotad historia av komplex natur där hans mamma och jag är de som förtjänar att vara de som drabbas av hans ilska fastän den har sitt ursprung någon helt annan stans.
Det måste kännas absolut förjävligt att känna på det sättet. Att ha en förälder som väljer att lämna sitt barn geografiskt och mentalt till den grad och med det avstånd som det handlar om i detta fall. Hur ska man ta det? Är jag inte värd hans närvaro? Inte tillräckligt viktig? Älskar jag honom inte tillräckligt mycket? Är jag inte duktig nog? Vad gör jag för fel? Jag har inte direkt lätt att begripa eftersom jag själv fått ha mina föräldrar hos mig hela min uppväxt.
Det enda sätt jag kan relatera är när min mamma var under isen när jag var liten. Hon mådde inte bra psykiskt och jag trodde – som alla barn säkert gör – att det var mitt fel att hon grät och var nere. Vi människor är sådana – vi vill ju inte att andra ska må dåligt så vi tar på oss rollen att få andra att må bättre – mer eller mindre medvetet. Vissa är kanske mer benägna än andra att göra det – jag brukar kalla dem för bärare - sådana som instinktivt vill bära andra när de behöver det. Som vill hjälpa och ordna. Jag tror att det är det naturliga tillståndet och att andra inriktningar – t.ex. att i offerrollen snylta på bärarnas energi av systematiska proportioner, eller att rentav predatoriskt hamstra andras energi på klassiskt energityjuvsmanér är något vi alla går igenom under vår själsliga utveckling och något vi måste få uppleva från bägge hållen för att inse hur generositet och kärlek löser allt till det bästa.
Utmaning.
Han är stor i själen – Den Lille – och han har fått denna utmaning eftersom han är mogen den. Jag i min tur har fått utmaningen att klä skott för den ilska som har sitt ursprung i en annan mans otillräcklighet. En otillräcklighet som säkerligen har sitt ursprung i grad efter grad av samband som leder tillbaka till mig själv. Karma och energikopplingar som gör att hela universum är i perfekt balans och som innebär att de utmaningar som får mig att nästan tappa fattningen är de utmaningar jag själv behöver och vill ha.
Skönhet kommer bevisligen ur att övervinna.
För oavsett vad han gör eller hur mycket hans undermedvetna vill ha mig till måltavla för det avvisande han fått från annat håll så finns jag där. Hela tiden. Att agera projektorduk åt de bottenlösheter som spelas upp inne i hans själ är ett lågt pris att betala för att få vara med på en sådan resa.
Imorgon bär det av hemåt igen. Från en ljuvlig plats till en annan, med de jag älskar över allt annat och som gör mitt liv levande. Just så. Ljuvliga liv.
tisdag 15 januari 2013
Inspiration
Det var en givande och samtidigt utmattande helg det här. Fyra arbetsdagar med dagtidsjobbkollegorna här i Hemmaviken. Målsättningar – att beta av backlog och checklistor. Så fan heller. Jag visste inte att jag beslutat mig avskaffa omöjlighetsparadigmet i den omfattning jag tydligen gjort.
Under gårdagens session tog jag en luftningsrunda i grannskapet och hamnade utan att tänka på det vid den plats där Hon och jag matade ankor omedelbart i början. Hjärtat stannade nästan vid minnet och lyckan dundrade genom mitt sinne, mitt hjärta och min kropp och spred sig genom marken. Jag skälver fortfarande. På vägen tillbaka såg jag Farsan sitta i snödrivan som för tre år sedan när jag tappade mina nycklar då Hon och jag brottades i snön ut på isen. Det fanns samma spår i snön även denna dag. Såväl Farsans sittplats som våra bråkspår över isen var där.
Just här.
Vilken enastående känsla det är att vara en och samma person oavsett sammanhang. Att sitta där vid middagsbordet med kollegorna jag jobbat med i vissa fall i 16 år och göra det här hemma i Viken tillsammans med en av de allra nyaste vännerna som samtidigt haft så total effekt på själva tankeprocessen.
Idéerna får flöda fritt och jag återtar min gamla vana från tidigare passager i livet att sprida dem istället för att kämpa med att hålla dem på mattan. Jag har varit rädd. Riktigt ordentligt skitskraj faktiskt. Paniskt skräckslagen att idéerna ska äta av det liv jag älskar över allt annat. Att de ska ta tiden från den tid jag vill tillbringa med mina älskade och att idéerna ska brotta ner mig och kräva att det är jag som färdigställer dem. ”Den som kom på idén får också ansvaret att driva projektet”.
Jag har bestämt mig. Det är inte så, faktiskt.
För jag vet hur man gör. Om det är något jag är bra på så är det att 1) ha idéer och 2) att få andra att förstå dem. Det är vad jag från och med nu kommer att kalla mitt jobb, vilket i sin tur innebär att jag behöver samarbeta med flera som har ett öppet och kreativt sinne.
Så om någon där ute läser det här och känner attraktion från följande tafatt formulerade platsannons – hör av dig. Tack.
Smart webbutvecklare (klientsida) med djup och bredd i tanke samt oförvägen vilja att lära sig nytt som inte drar sig för att förändra världen på följande fyra sätt:
1) Social Avkastning – långsiktig småskalighet där ekonomi är något sunt och finans är ett grumligt minne ur en absurd komedi.
2) SmartAss – världens bästa tjänst för att visa andra hur man gör står inför en revolutionerande utveckling.
3) Projekt för lokala webb-baserade geolocationapplikationer inom ramen för Social Avkastning bortom övervakningssamhällets målsättningar.
4) Egna idéer? Förverkliga dem genom Social Avkastning.
Så om du är eller känner någon som vill jobba med något som verkligen betyder något inom nämnda område – let me know. Jag behöver nog inte ens påpeka att det knappast rör sig om 09-17 på kontor utan att vi tillämpar principen ”vi gör det roligaste först och jobbar när vi känner oss inspirerade”. Så – nu hoppas jag att det var lite tydligare. (Mer info: www.socialavkastning.se / www.olsbo-invest.com / www.smartass.se)
nej@olsbo-invest.com är adressen. Vi hörs.
Under gårdagens session tog jag en luftningsrunda i grannskapet och hamnade utan att tänka på det vid den plats där Hon och jag matade ankor omedelbart i början. Hjärtat stannade nästan vid minnet och lyckan dundrade genom mitt sinne, mitt hjärta och min kropp och spred sig genom marken. Jag skälver fortfarande. På vägen tillbaka såg jag Farsan sitta i snödrivan som för tre år sedan när jag tappade mina nycklar då Hon och jag brottades i snön ut på isen. Det fanns samma spår i snön även denna dag. Såväl Farsans sittplats som våra bråkspår över isen var där.
Just här.
Vilken enastående känsla det är att vara en och samma person oavsett sammanhang. Att sitta där vid middagsbordet med kollegorna jag jobbat med i vissa fall i 16 år och göra det här hemma i Viken tillsammans med en av de allra nyaste vännerna som samtidigt haft så total effekt på själva tankeprocessen.
Idéerna får flöda fritt och jag återtar min gamla vana från tidigare passager i livet att sprida dem istället för att kämpa med att hålla dem på mattan. Jag har varit rädd. Riktigt ordentligt skitskraj faktiskt. Paniskt skräckslagen att idéerna ska äta av det liv jag älskar över allt annat. Att de ska ta tiden från den tid jag vill tillbringa med mina älskade och att idéerna ska brotta ner mig och kräva att det är jag som färdigställer dem. ”Den som kom på idén får också ansvaret att driva projektet”.
Jag har bestämt mig. Det är inte så, faktiskt.
För jag vet hur man gör. Om det är något jag är bra på så är det att 1) ha idéer och 2) att få andra att förstå dem. Det är vad jag från och med nu kommer att kalla mitt jobb, vilket i sin tur innebär att jag behöver samarbeta med flera som har ett öppet och kreativt sinne.
Så om någon där ute läser det här och känner attraktion från följande tafatt formulerade platsannons – hör av dig. Tack.
Smart webbutvecklare (klientsida) med djup och bredd i tanke samt oförvägen vilja att lära sig nytt som inte drar sig för att förändra världen på följande fyra sätt:
1) Social Avkastning – långsiktig småskalighet där ekonomi är något sunt och finans är ett grumligt minne ur en absurd komedi.
2) SmartAss – världens bästa tjänst för att visa andra hur man gör står inför en revolutionerande utveckling.
3) Projekt för lokala webb-baserade geolocationapplikationer inom ramen för Social Avkastning bortom övervakningssamhällets målsättningar.
4) Egna idéer? Förverkliga dem genom Social Avkastning.
Så om du är eller känner någon som vill jobba med något som verkligen betyder något inom nämnda område – let me know. Jag behöver nog inte ens påpeka att det knappast rör sig om 09-17 på kontor utan att vi tillämpar principen ”vi gör det roligaste först och jobbar när vi känner oss inspirerade”. Så – nu hoppas jag att det var lite tydligare. (Mer info: www.socialavkastning.se / www.olsbo-invest.com / www.smartass.se)
nej@olsbo-invest.com är adressen. Vi hörs.
lördag 12 januari 2013
Samma!
Det känns som ett genombrott. Som om jag brutit genom hänsynens vall och för första gången känner att även vad som nog får kallas jobbzonen i tillvaron passar i den nya värld där jag är en och samma person hela tiden. Min värld, alltså. Världen som öppnade sig genom den villkorslösa kärleken.
Inga roller eller hattar utan bara den där känslan och alla de tankar de ger upphov till. Tankar som skapar saker omedelbart och vars enda villkor för manifestationen är att man inte tvivlar på dem. Det är ju - när allt kommer omkring - ett ganska lågt pris.
"Att låta det ta den tid det tar är det snabbaste sättet."
I dag kommer koden in i bilden. Den tidigare iskalla logiken blandas ner i den gryta som fortfarande är ny på något sätt. Det är på tiden att logiken blir varm även den. Gäller att hålla i vågen, att greppa dess energi och aldrig släppa tanken med blicken utan att låta logiken tinas upp av tillfredsställelsen i att bli runtburen på den våg som bär fram till den punkt i tiden som uppkom då tanken tänktes - tiden då den manifesteras.
Inga roller eller hattar utan bara den där känslan och alla de tankar de ger upphov till. Tankar som skapar saker omedelbart och vars enda villkor för manifestationen är att man inte tvivlar på dem. Det är ju - när allt kommer omkring - ett ganska lågt pris.
"Att låta det ta den tid det tar är det snabbaste sättet."
I dag kommer koden in i bilden. Den tidigare iskalla logiken blandas ner i den gryta som fortfarande är ny på något sätt. Det är på tiden att logiken blir varm även den. Gäller att hålla i vågen, att greppa dess energi och aldrig släppa tanken med blicken utan att låta logiken tinas upp av tillfredsställelsen i att bli runtburen på den våg som bär fram till den punkt i tiden som uppkom då tanken tänktes - tiden då den manifesteras.
fredag 11 januari 2013
Överseende
Jag har nog gått omkring och tänkt att det måste gå till så här:
1. Ett fåtal förstår
2. Flera förstår
3. Ett fåtal förstår inte
4. Alla förstår
Men jag tror att jag har ändrat uppfattning. Det handlar om ekonomi/finans och behovet av att tänka annorlunda. Eftersom de absolut flesta egentligen inte tänker på saken överhuvudtaget utan spelar spelet inifrån de givna ramarna är en förändring väldigt lätt att få till stånd. De allra flesta behöver inte ens förstå vad det är som varit fel. Faktiskt är det ju så att ju färre som investerar sin kraft och sina tankar i det finansiella systemfelet desto mindre finns det och desto lättare blir det att byta ut det. Allt som behöver göras är att släppa taget om det vi lärt oss fel i fråga om pengar, skuld, arbetsmoral och att ”göra rätt för sig” för att få finnas till och istället följa hjärtat i jakten på meningsfullhet så löser sig helheten till det bästa.
Ha!
1. Ett fåtal förstår
2. Flera förstår
3. Ett fåtal förstår inte
4. Alla förstår
Men jag tror att jag har ändrat uppfattning. Det handlar om ekonomi/finans och behovet av att tänka annorlunda. Eftersom de absolut flesta egentligen inte tänker på saken överhuvudtaget utan spelar spelet inifrån de givna ramarna är en förändring väldigt lätt att få till stånd. De allra flesta behöver inte ens förstå vad det är som varit fel. Faktiskt är det ju så att ju färre som investerar sin kraft och sina tankar i det finansiella systemfelet desto mindre finns det och desto lättare blir det att byta ut det. Allt som behöver göras är att släppa taget om det vi lärt oss fel i fråga om pengar, skuld, arbetsmoral och att ”göra rätt för sig” för att få finnas till och istället följa hjärtat i jakten på meningsfullhet så löser sig helheten till det bästa.
Ha!
torsdag 10 januari 2013
Mental frihet
Det var ett ovanligt genomtänkt beslut att involvera ytterligare en till i tankeprocessen. En som visade sig drivande, självständigt tänkande och som förefaller full av vad som ser ut att vara energi i form av ångtryck. Likheterna med figuren från TV-serien har varit slående från första början och den svarta rökens framfart och den kraft det äger ska bli intressant att följa. Särskilt som röken förefaller ha bytt färg med åren och därmed också riktning.
Med ens föll de tvångsmässiga låsningarna för undertecknad. Jag behöver inte längre hålla spjärn utan kan låta idéerna flöda som de har lust igen. Jag har issues med idéer såtillvida att jag inte gärna vill realisera alla idéer jag har helt själv. Eftersom det skulle kräva ungefär trettio kloner och eftersom det nog inte skulle göra världen så där vansinnigt mycket bättre eftersom mina idéer inte sällan är lite udda. Men det skulle göra den färgstark : -)
Kalendern är ovanligt full av såväl vad som brukar kallas jobb som semestrar. Och genom alltihop sipprar en obeveklig ström av liv, en ljuvligt kännbar och genomgripande förändring som förändrar varje molekyl, varje foton, varje elementarpartikel och varje subatomär känsla så att tankarna flödar mot ljuset. Allt går åt rätt håll och det går fort och hastigheten tilltar efter att ha passerat nollpunkten.
Intressant nog verkar det som om vi passerade nollpunkten i oändlig hastighet istället för att vända med hastigheten noll. Som om vi klev rakt ur en extrem över i den motsatta. Möjligheternas nollpunkt var alltså samma som den punkt där möjligheterna är oändliga. Hur många som känt sig fullkomligt bakbundna eller låsta av livet kan inte skriva under på den saken? När det vänder gör det det med besked och allt ser helt annorlunda ut från den punkten.
Ljuvliga liv.
Nu ska här snart implementeras positivt tänkande på koncernnivå. Tvivellös övertygelse och positivt tänkande som verksam agent och borttagandet av uppgivenhet och rädsla som förhindrare. Vägen ser ut att vara lång men med tanke på extrempunkternas inbördes förhållande är det nog så att de bor i varandra.
Därefter väntar kroppsliga utmaningar. Att få fatt i och inlemma balansen. Jag ser verkligen fram emot den övningen eftersom den ackompanjeras av sommarens återkomst – först genom hembesök på olika breddgrader – därefter är den välkommen hit och vistelsen på vatten kommer åter att bli av.
Med ens föll de tvångsmässiga låsningarna för undertecknad. Jag behöver inte längre hålla spjärn utan kan låta idéerna flöda som de har lust igen. Jag har issues med idéer såtillvida att jag inte gärna vill realisera alla idéer jag har helt själv. Eftersom det skulle kräva ungefär trettio kloner och eftersom det nog inte skulle göra världen så där vansinnigt mycket bättre eftersom mina idéer inte sällan är lite udda. Men det skulle göra den färgstark : -)
Kalendern är ovanligt full av såväl vad som brukar kallas jobb som semestrar. Och genom alltihop sipprar en obeveklig ström av liv, en ljuvligt kännbar och genomgripande förändring som förändrar varje molekyl, varje foton, varje elementarpartikel och varje subatomär känsla så att tankarna flödar mot ljuset. Allt går åt rätt håll och det går fort och hastigheten tilltar efter att ha passerat nollpunkten.
Intressant nog verkar det som om vi passerade nollpunkten i oändlig hastighet istället för att vända med hastigheten noll. Som om vi klev rakt ur en extrem över i den motsatta. Möjligheternas nollpunkt var alltså samma som den punkt där möjligheterna är oändliga. Hur många som känt sig fullkomligt bakbundna eller låsta av livet kan inte skriva under på den saken? När det vänder gör det det med besked och allt ser helt annorlunda ut från den punkten.
Ljuvliga liv.
Nu ska här snart implementeras positivt tänkande på koncernnivå. Tvivellös övertygelse och positivt tänkande som verksam agent och borttagandet av uppgivenhet och rädsla som förhindrare. Vägen ser ut att vara lång men med tanke på extrempunkternas inbördes förhållande är det nog så att de bor i varandra.
Därefter väntar kroppsliga utmaningar. Att få fatt i och inlemma balansen. Jag ser verkligen fram emot den övningen eftersom den ackompanjeras av sommarens återkomst – först genom hembesök på olika breddgrader – därefter är den välkommen hit och vistelsen på vatten kommer åter att bli av.
tisdag 8 januari 2013
Start
Det forsande, varma blodet var det första som sipprade in genom vakenheten – plötsligt framhoppad ur en till lika delar utmanande, grafisk som rastlös dröm. Blev hängande där en stund med min egen puls i örat och bilderna från drömmen innanför ögonlocken. Klarvakenheten var ett faktum. Det känns annorlunda att vakna så – exakt på det klockslag jag kvällen innan beslutat mig för och just därför elva minuter innan klockan skulle ringa. Jag gick inte upp, men jag var vaken.
Det bor ett flöde här. Jag vet inte om det rör sig i själva fötterna eller om det är under dem det flyter. Varken eller, givetvis. Det flyter genom allt och allt flyter på detsamma. Från att ha gått fort mot rådande krafter går det nu ännu fortare eftersom den fundamentala kraften bakom precis allt nu är med i själva rörelsen. Det har den i och för sig varit hela tiden, men den har varit tvungen att spela sin egen motståndare för att locka fram vår beslutsamhet.
Första skoldagen för terminen sätter huvudet på spiken visar hur gränssnittet mot spelet förflyttas men ändå finns där. Snart vaknar frågorna om skolan. Först den om vad barnen äter där, givetvis. Därefter ökande till det fullständiga ifrågasättandet. Ett år. Kanske två.
På tiden.
Det bor ett flöde här. Jag vet inte om det rör sig i själva fötterna eller om det är under dem det flyter. Varken eller, givetvis. Det flyter genom allt och allt flyter på detsamma. Från att ha gått fort mot rådande krafter går det nu ännu fortare eftersom den fundamentala kraften bakom precis allt nu är med i själva rörelsen. Det har den i och för sig varit hela tiden, men den har varit tvungen att spela sin egen motståndare för att locka fram vår beslutsamhet.
Första skoldagen för terminen sätter huvudet på spiken visar hur gränssnittet mot spelet förflyttas men ändå finns där. Snart vaknar frågorna om skolan. Först den om vad barnen äter där, givetvis. Därefter ökande till det fullständiga ifrågasättandet. Ett år. Kanske två.
På tiden.
måndag 7 januari 2013
Bloss
Klart och lysande.
Områdena smälter samman.
Idéerna hänger ihop i en och samma.
Det latenta motståndet för att göra något överhuvudtaget har försvunnit.
En takt.
En vilja.
En möjlighet – sammansatt av många delmöjligheter.
De är inte möjligheter längre. De är realiteter som ännu inte inträffat.
Varför pratade jag om mitt förflutna? En så enkel fråga egentligen.
Saknade jag något?
Ja. På sitt lilla sätt. Jag saknade den drivfjäder jag hade. Den förvisso väldigt mörka kraft som jag fann i botten av min egen vanmakt men som fick mig att skapa fritt och ohämmat utan att ta något som helst hänsyn.
Det har tagit nästan fem år sedan jag tappade andan inför mörkrets kraft och efter det nyliga polskiftet inser jag att samma styrka flödar ur de ljusa idéerna. De som inte vill låta sig tystas eller kväsas utan som tar allt större plats ju mer jag lägger dem åt sidan.
Människorna. Tankarna. Möjligheterna. Historiken. Geografin. Kalenderns innehåll. Rytmen. Doften. Precis allt stämmer. Precis allt är i fas. Nu jävlar.
Områdena smälter samman.
Idéerna hänger ihop i en och samma.
Det latenta motståndet för att göra något överhuvudtaget har försvunnit.
En takt.
En vilja.
En möjlighet – sammansatt av många delmöjligheter.
De är inte möjligheter längre. De är realiteter som ännu inte inträffat.
Varför pratade jag om mitt förflutna? En så enkel fråga egentligen.
Saknade jag något?
Ja. På sitt lilla sätt. Jag saknade den drivfjäder jag hade. Den förvisso väldigt mörka kraft som jag fann i botten av min egen vanmakt men som fick mig att skapa fritt och ohämmat utan att ta något som helst hänsyn.
Det har tagit nästan fem år sedan jag tappade andan inför mörkrets kraft och efter det nyliga polskiftet inser jag att samma styrka flödar ur de ljusa idéerna. De som inte vill låta sig tystas eller kväsas utan som tar allt större plats ju mer jag lägger dem åt sidan.
Människorna. Tankarna. Möjligheterna. Historiken. Geografin. Kalenderns innehåll. Rytmen. Doften. Precis allt stämmer. Precis allt är i fas. Nu jävlar.
söndag 6 januari 2013
Utanför
Jag har på något sätt korsat gränsen nu. Insett att jag inte bara stoppat ena foten i gruset utanför rutan utan faktiskt förflyttat min tyngdpunkt utanför den. Rutan är i upplösningstillstånd. Den kritvita linjen i gruset som varit en knivskarp och oöverträdbar gräns för intellekt och sinnen är snart söndertrampad och kan knappt ses som mer än en ljusare åder bland stenarna. Mitt inne där – i rutans absoluta centrum – står en krympande skara jämmerliga kvarvarande skeptiker och skriker ut sin rädsla. Deras klagolåt drunknar i sorlet av de fritt vandrande som nu har mycket att prata om efter att inte ha dryftat några frågor av väsentlighet på väldigt länge.
torsdag 3 januari 2013
LCHF
Vi kommer att hålla ett litet föredrag lite senare i januari:
Väl mött! Mer om Lars-Erik på denna länk.
Väl mött! Mer om Lars-Erik på denna länk.
…och äventyret fortsätter
Så kom pulsen åter och sinnet vaknade till liv igen. Ha! Ljuvliga närvaro av tanken och känslan, befriad från stoppets slöjor. Kanske behövde det bara konstateras. Kännas igen – det där ingentinget.
Det nya året breder ut sig och visar med all önskvärd tydlighet genom sina toppanalogier resande och utveckling vad som står för dörren. Eller dörr och dörr, förresten.
Ljuvligt!
Det nya året breder ut sig och visar med all önskvärd tydlighet genom sina toppanalogier resande och utveckling vad som står för dörren. Eller dörr och dörr, förresten.
Ljuvligt!
Slöheten
Den vill inte släppa taget och den har funnits där långt längre än den borde enligt all form av erfarenhet. Fenomenet väckte nyfikenheten till den grad att ett försök till skärskådande genom draperiet just ägde rum.
Det första jag ser efter at ha fått tyst på sinnena är mig själv. Jag vaknar segt och långsamt på vad som med viss oskärpa förefaller vara en strand. Huvudet är oändligt tungt och jag mäktar för allt i världen inte lyfta det från sitt underlag mer än någon centimeter.
Ganska snart inser jag att stranden inte heller finns utan att allt ”faller”. Alla saker, alla föremål och företeelser faller. En och en – separerade från varandra och sina sammanhang faller alla tankeformer genom ett mörkt tomrum, ehuru belysta genom åskådarens närvaro.
Vari består fallet? Så snart tanken var formad upphörde det. Det finns ingen rörelse här, alla entiteter existerar för sig själva och det ser ganska märkligt ut trots att det i någon mening är det naturliga tillståndet. En röd hushållsmaskin av samma format och utbredning som en marknad för nötkreatur, en världsomspännande konspiration eller ett barnkalas - alla tankar vi någonsin tänkt expanderade till den skala då de får plats utan att hänga samman med varandra. Fullt utbredda.
Vi finns också där, givetvis. Eftersom vi har tankar kring hur vi själva gestaltas och därigenom gestaltar oss på det sättet. Sannolikt blev det så här när vi passerade nollpunkten för några dagar sedan – att allt vi skapat samtidigt bakom det sammansatta skynket fick sin egen separata form och att den oändliga expansionen således är ett faktum.
In genom det kronologiska nålsögat där alla de grundläggande mönstren inträffade exakt samtidigt och vips har vi en situation där alla trådar kapats. Inte minst gäller det oss människor sinsemellan – de karmiska böckerna är rensade och vi inser att kvarvarande balans inte är något annat än de inre obalanser de hela tiden manifesterat.
Upp genom nollpunkten till den andra riktningens rotation med den brutala effekten att allt och alla är fullkomligt frikopplade i ett ytterst glest universum som med ens expanderar snabbare än vi hinner med att fylla det. En stor del av det vi hittills ägnat oss åt att skapa genom våra tankar kommer att slukas av det allt större tomrummet. Alla de saker vi manifesterat eftersom vi känt oss rädda till exempel.
Där finns per definition oändligt med utrymme för nya skapelser och när vi väl inser att vi kan och att vi har plats för dem i det nya, lösare, mer utbredda universum kommer det sannolikt att bli ytterst underhållande.
Ännu så länge står vi där och hämtar andan för att såsmåningom kunna inse vad det är som inträffat och hur de nya förutsättningarna ser ut. Det kan nog ta en god stund.
Det första jag ser efter at ha fått tyst på sinnena är mig själv. Jag vaknar segt och långsamt på vad som med viss oskärpa förefaller vara en strand. Huvudet är oändligt tungt och jag mäktar för allt i världen inte lyfta det från sitt underlag mer än någon centimeter.
Ganska snart inser jag att stranden inte heller finns utan att allt ”faller”. Alla saker, alla föremål och företeelser faller. En och en – separerade från varandra och sina sammanhang faller alla tankeformer genom ett mörkt tomrum, ehuru belysta genom åskådarens närvaro.
Vari består fallet? Så snart tanken var formad upphörde det. Det finns ingen rörelse här, alla entiteter existerar för sig själva och det ser ganska märkligt ut trots att det i någon mening är det naturliga tillståndet. En röd hushållsmaskin av samma format och utbredning som en marknad för nötkreatur, en världsomspännande konspiration eller ett barnkalas - alla tankar vi någonsin tänkt expanderade till den skala då de får plats utan att hänga samman med varandra. Fullt utbredda.
Vi finns också där, givetvis. Eftersom vi har tankar kring hur vi själva gestaltas och därigenom gestaltar oss på det sättet. Sannolikt blev det så här när vi passerade nollpunkten för några dagar sedan – att allt vi skapat samtidigt bakom det sammansatta skynket fick sin egen separata form och att den oändliga expansionen således är ett faktum.
In genom det kronologiska nålsögat där alla de grundläggande mönstren inträffade exakt samtidigt och vips har vi en situation där alla trådar kapats. Inte minst gäller det oss människor sinsemellan – de karmiska böckerna är rensade och vi inser att kvarvarande balans inte är något annat än de inre obalanser de hela tiden manifesterat.
Upp genom nollpunkten till den andra riktningens rotation med den brutala effekten att allt och alla är fullkomligt frikopplade i ett ytterst glest universum som med ens expanderar snabbare än vi hinner med att fylla det. En stor del av det vi hittills ägnat oss åt att skapa genom våra tankar kommer att slukas av det allt större tomrummet. Alla de saker vi manifesterat eftersom vi känt oss rädda till exempel.
Där finns per definition oändligt med utrymme för nya skapelser och när vi väl inser att vi kan och att vi har plats för dem i det nya, lösare, mer utbredda universum kommer det sannolikt att bli ytterst underhållande.
Ännu så länge står vi där och hämtar andan för att såsmåningom kunna inse vad det är som inträffat och hur de nya förutsättningarna ser ut. Det kan nog ta en god stund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
