Luften. Varm men inte het. Fuktig men inte tung. Kittlande. Doftande. Full av liv och allt vad liv ger ifrån sig. Den här tiden – i ansatsen till sommaren, den fösta dagen då det inte ens är det minsta lilla kallt på morgonen fast det har regnat under natten – det är grejor det. Nu börjar det, så att säga. Försöker visualisera hur det såg ut för ett par månader sedan. Det isaktiga snötäcket som bet sig fast i gräsmattan. Hur jag parkerade bilen på vad jag trodde var några centimeter is och blev stående eftersom snötäcket fortfarande var trettio centimeter.
Känns avlägset nu. Förstås. Eftersom allt har förändrats. Ändå var det alldeles, alldeles nyss.
Det var knappt fem år sedan jag kom hit. Det är också väldigt kort tid egentligen. Ändå känns det som om jag bott här precis hela mitt liv. Inte bara här i den väldoftande spenaten utan här - i den här lilla staden med alla de människor jag aldrig hade kunnat vara utan. Fast jag ju bevisligen har varit det. Men inte. Eftersom jag inte var jag då jag inte bodde här. Och ändå var det ju precis det.
De förändringar som inte märks är de som går allra fortast.
Apropå det hägrar högskolevärlden om någon timme. De ville förändras, förstod jag. Ska bli ytterst intressant.
torsdag 30 maj 2013
tisdag 28 maj 2013
Balansen
Svårfångad var den. Som vuxen fann jag den först för några månader sedan. I en pool. I tropikerna. Trodde jag skulle få ta med den hem. Det fick jag också, men den gjorde mig sjuk. Egentligen inte själva balansen utan mitt måste i förhållandet till den. Jag hade bestämt mig att jag måste behålla den.
Istället tappade jag den. Jag tvingades att lägga den ifrån mig och sticka iväg på ett obalanserat varv, fyllt av snedbelastningar och mycket mer t.ex. jobb än balansen påbjöd. Den större rörelsen bestod av symmetriska obalanser och det kan man omöjligt se när man är inne i det. Då gäller det enbart att ha förtröstan.
Man kan inte bestämma sig för att hålla balansen. Inte med tanken. Inte med sinnet. Man kan bara ha den om man inte är rädd för att förlora den. Precis som med allt av värde. Livet. Lusten. Skapandet. Leken. Hjärtligheten. Skrattet. Kärleken. Insikterna.
Precis så enkelt är det. Släppa taget om precis allt och låta det flöda som det vill. Eftersom det är precis då det blir som allra, allra bäst.
Vi fick lära oss att det var tvärtom. Att det var viktigt att ha kontroll. Varför? Eftersom vi skulle förstå att det var fel. Eftersom vi behövde förstå det själva – var och en för sig.
Det är bara att tacka och ta emot. Fortsätta njuta färden längst den guppande floden och leka vidare med förbehållslösheten.
Istället tappade jag den. Jag tvingades att lägga den ifrån mig och sticka iväg på ett obalanserat varv, fyllt av snedbelastningar och mycket mer t.ex. jobb än balansen påbjöd. Den större rörelsen bestod av symmetriska obalanser och det kan man omöjligt se när man är inne i det. Då gäller det enbart att ha förtröstan.
Man kan inte bestämma sig för att hålla balansen. Inte med tanken. Inte med sinnet. Man kan bara ha den om man inte är rädd för att förlora den. Precis som med allt av värde. Livet. Lusten. Skapandet. Leken. Hjärtligheten. Skrattet. Kärleken. Insikterna.
Precis så enkelt är det. Släppa taget om precis allt och låta det flöda som det vill. Eftersom det är precis då det blir som allra, allra bäst.
Vi fick lära oss att det var tvärtom. Att det var viktigt att ha kontroll. Varför? Eftersom vi skulle förstå att det var fel. Eftersom vi behövde förstå det själva – var och en för sig.
Det är bara att tacka och ta emot. Fortsätta njuta färden längst den guppande floden och leka vidare med förbehållslösheten.
Upploppsledning
I går plockade jag bort ett inte föraktligt antal facebookvänner efter att ha sett hur de låtit lura sig till att tycka #skickahemskiten och liknande. Det är givetvis inte deras fel – hur ska man kunna veta? "På varje svår fråga finns ett svar som är snabbt, enkelt och fel" har jag hört någonstans. Att provocera människor till att anamma dessa felaktiga svar är inte så svårt om man är den som formulerar frågan.
Det är vad som händer – inget annat. Formulerandet av frågan. Jag har inte insyn men jag har en känsla som sällan visar sig vara helt fel och den säger mig att de så kallade kravallerna inte är ett ögonblick mer verkliga än den senaste dolda sjukdomen på en löpsedel nära dig. Visst – det brinner bilar och kastas stenar; men varför? Eftersom man vill att det ska brinna bilar och kastas stenar. Eftersom man vill bibehålla bilden av att det går stökigt till bland invandrare och att "hederliga svenskar" är ett kränkt folk.
Eftersom det finns så jälva billiga politiska poäng att hemta hem i just precis de vattnen. Jag vet inte om någon lagt märket till det – men är det inte rätt svårt att finna lägen då politiker verkligen vill lösa problem? Om de löste problemen – vad skulle de då finnas till för, jag menar allt går ju ut på att vi behöver förmyndare eftersom vi annars skulle ryka ihop, kasta sten och hata varandra – inte sant?
I själva verket är det ett stort jävla missförstånd. Alla har blivit lurade – alla som deltar i "debatten" i alla fall. Nu är det ju tack och lov väldigt få som gör det. De allra flesta har vett att rent instinktivt skita i teatern och istället njuta av de liv man begåvats med i sin egen småskaliga närhet. Varför importera bekymmer som sannolikt inte ens är verkliga när man kan njuta av livet som det är?
Nåväl. Jag behövde tydligen få det nedskrivet. En sak i taget.
Det är vad som händer – inget annat. Formulerandet av frågan. Jag har inte insyn men jag har en känsla som sällan visar sig vara helt fel och den säger mig att de så kallade kravallerna inte är ett ögonblick mer verkliga än den senaste dolda sjukdomen på en löpsedel nära dig. Visst – det brinner bilar och kastas stenar; men varför? Eftersom man vill att det ska brinna bilar och kastas stenar. Eftersom man vill bibehålla bilden av att det går stökigt till bland invandrare och att "hederliga svenskar" är ett kränkt folk.
Eftersom det finns så jälva billiga politiska poäng att hemta hem i just precis de vattnen. Jag vet inte om någon lagt märket till det – men är det inte rätt svårt att finna lägen då politiker verkligen vill lösa problem? Om de löste problemen – vad skulle de då finnas till för, jag menar allt går ju ut på att vi behöver förmyndare eftersom vi annars skulle ryka ihop, kasta sten och hata varandra – inte sant?
I själva verket är det ett stort jävla missförstånd. Alla har blivit lurade – alla som deltar i "debatten" i alla fall. Nu är det ju tack och lov väldigt få som gör det. De allra flesta har vett att rent instinktivt skita i teatern och istället njuta av de liv man begåvats med i sin egen småskaliga närhet. Varför importera bekymmer som sannolikt inte ens är verkliga när man kan njuta av livet som det är?
Nåväl. Jag behövde tydligen få det nedskrivet. En sak i taget.
måndag 27 maj 2013
Meningen med livet
En mycket precis och väl sammanfattad bild av meningen med livet i ekorrhjulet återfinns på ekonomifakta.se. Ja, jävlar.
Hämtad från ekonomifakta.se
Är du en av de 50% som är sysselsatt? Grattis... Eller något... Jag menar, det måste ju kännas skönt att vara - ehrm - satt i syssla... Eller. Jag menar, man vill ju inte ha en massa tid att tänka och sådär - då blir man ju knäpp och får för sig att man ska förändra världen och så vidare.
Jag har aldrig i hela mitt liv (efter skolan) känt mig sysselsatt. Jag är helt säker på att jag hade upplevt det som en rätt stor kränkning, faktiskt.
Ja, jävlar som sagt. Dags att ta det igen, tror jag:
Hämtad från ekonomifakta.se
Är du en av de 50% som är sysselsatt? Grattis... Eller något... Jag menar, det måste ju kännas skönt att vara - ehrm - satt i syssla... Eller. Jag menar, man vill ju inte ha en massa tid att tänka och sådär - då blir man ju knäpp och får för sig att man ska förändra världen och så vidare.
Jag har aldrig i hela mitt liv (efter skolan) känt mig sysselsatt. Jag är helt säker på att jag hade upplevt det som en rätt stor kränkning, faktiskt.
Ja, jävlar som sagt. Dags att ta det igen, tror jag:
Smörja
Föreställ dig en komplicerad, gärna midjestyrd traktorgrävare. Föreställ dig dess ägare; en person som vill sköta sin investering och ögonsten så att den får många sköna gångtimmar på mätaren utan stora bekymmer. Vad är det viktigaste en maskinägare kan göra för att få den att leva väl? Vad är den absolut enskilt viktigaste saken att göra då man har att göra med en maskin byggd på starka krafter i rörelse?
Tvivelsutan är det att smörja.
Föreställ dig att vi inte smörjer. Vad händer? Jo, det börjar knäppa och knaka. Den starka hydraulikens tryck är lika starkt som tidigare men rörelserna blir ryckiga eftersom det uppstår friktion i leder och infästningar. Maskinen är byggd för ett visst rörelsemönster men eftersom inte smörjschemat följs börjar maskinen att rycka och skador uppstår över tid.
Det handlar om sprickor i metall, nersatt lyftförmåga och kanske en eller annan följdskada från ryckigheten. Kraften letar sig nya vägar genom maskinens balkar och del efter del tar stryk i takt med att funktioner ger upp.
Föreställ dig maskinens ägare igen. Föreställ dig att någon säger åt honom att "du måste sluta smörja maskinen – det är skadligt". Vad vill denne rådgivare åstadkomma, tror du? Precis – rådgivaren äger en verkstad.
Traktorgrävaren är givetvis kroppen och smörjfettet det fett vi behöver för att vi ska fungera som vi är skapade att fungera. Verkstadsägaren – ja, det där har ni ju kläm på själva.
Tvivelsutan är det att smörja.
Föreställ dig att vi inte smörjer. Vad händer? Jo, det börjar knäppa och knaka. Den starka hydraulikens tryck är lika starkt som tidigare men rörelserna blir ryckiga eftersom det uppstår friktion i leder och infästningar. Maskinen är byggd för ett visst rörelsemönster men eftersom inte smörjschemat följs börjar maskinen att rycka och skador uppstår över tid.
Det handlar om sprickor i metall, nersatt lyftförmåga och kanske en eller annan följdskada från ryckigheten. Kraften letar sig nya vägar genom maskinens balkar och del efter del tar stryk i takt med att funktioner ger upp.
Föreställ dig maskinens ägare igen. Föreställ dig att någon säger åt honom att "du måste sluta smörja maskinen – det är skadligt". Vad vill denne rådgivare åstadkomma, tror du? Precis – rådgivaren äger en verkstad.
Traktorgrävaren är givetvis kroppen och smörjfettet det fett vi behöver för att vi ska fungera som vi är skapade att fungera. Verkstadsägaren – ja, det där har ni ju kläm på själva.
söndag 26 maj 2013
Nollpunktsprojekt
Pål Bergström går från ord till handling i sitt projekt Zero Point Pal. Antingen gör man det inte alls, under radar, eller så gör man det helt synligt från början. Det senare är nog en god strategi om synligheten är någorlunda välbevittnat vilket jag tror Påls projekt kan komma att bli.
fredag 24 maj 2013
Ooooch - andas.
Dagen blev som ett enda långt utdraget andetag. Med tanke på tags betydelse på tyska blev ju det där ganska kul egentligen. En inandning som räckte hela förmiddagen och en utandning som spritt den varma luften under förhållandevis fåordig närvaro under eftermiddagen. Det rullar alldeles av sig själv, det mesta. Eller – inte av sig själv – men inte genom min försorg. Yrvaket känner jag hur det händer och hur jag njuter av att låta det hända utan att söka delta mer än just för den sensationen.
Balansen har varit min stora utmaning den här vintern och våren. Det började med att jag fann den. Stående i vatten en stekhet Samui-eftermiddag fann jag den och tog den med mig. Den gjorde mig sjuk, paradoxalt nog. Tvingade mig att möta mina behov av att vara överallt samtidigt, tvingade mig att svettas ut extraktet av mitt bekräftelsebehov och dess konsekvenser.
Skeendena slutade inte röra sig för det. Tvärtom – allt var redan i obeveklig rörelse. Jag fick lära mig att jag bara kan ha balansen om jag låter den vara. Så fort jag börjar söka den försvinner den. Logiskt och på sitt sätt hänsynstagande. Jag menar – hur kan balansen hjälpa mig att söka efter den? Genom att försvinna, givetvis. Annars blir det ju inte fråga om något sökande.
Om jag hade vetat hade det aldrig varit möjligt. Om jag vetat hur mycket kraft och tid det skulle ta. Om jag vetat hur ohyggligt fort det skulle kunna gå. Om jag anat att de motstånd och den frustration jag mött inte var annat än hinder lagda för att pröva min övertygelse. Nu vet jag, emellertid. Vilket förändrar perspektivet och katalyserar kommande utmaningars förslagenhet.
Verkligheten.
Det är fullt möjligt att den inte är verklig. Likväl är den djupt och sanslöst berörande. Precis som spelvärlden fångar den spelade med sensationer som inte är möjliga i den omkringliggande verkligheten så implicerar livet som sådant och den verklighet den utspelar sig i något så vackert, kittlande och ljuvligt att dess ursprung inte ens kunnat föreställa sig det.
Det är där vi har den skapande naturen. Att kunna skapa – att kunna ge upphov till något som inte finns i verkligheten. Däri bor skillnaden mot modifierandet. Jag tror att alla människor är kapabla till såväl modifikation som skapande, men att vi föds med myten om att skapandet är omöjligt och drillas i olika former av modifikation så att vi helt sonika tappar tron till skapandet. Och då blir det ju – från den på så sätt modifierade verkligheten utan skapande – mycket riktigt omöjligt också.
Skapande är något helt annat. Det är att dra upp något som aldrig fanns rätt upp ur den logiskt tillplattade asfalten och låta det resa sig mot himlen, till exempel. Sådetså. Fler och fler visar för sig själva att de kan det och det går verkligen undan. Läckert.
Och andas. Långa mjuka dyningar i kvällssol som glittrar mjukt när inspirationens vindar gått och lagt sig och kraften i vad de givit upphov till ansamlat energi för att överleva natten. Mörkret omfamnar och ger perspektiv bortom det synliga. Mörkret öppnar upp för det inre. Den taktfasta pulsen och den otänkande närvaron. Om än bara för en dag eller två så är det vansinnigt njutbart.
Balansen har varit min stora utmaning den här vintern och våren. Det började med att jag fann den. Stående i vatten en stekhet Samui-eftermiddag fann jag den och tog den med mig. Den gjorde mig sjuk, paradoxalt nog. Tvingade mig att möta mina behov av att vara överallt samtidigt, tvingade mig att svettas ut extraktet av mitt bekräftelsebehov och dess konsekvenser.
Skeendena slutade inte röra sig för det. Tvärtom – allt var redan i obeveklig rörelse. Jag fick lära mig att jag bara kan ha balansen om jag låter den vara. Så fort jag börjar söka den försvinner den. Logiskt och på sitt sätt hänsynstagande. Jag menar – hur kan balansen hjälpa mig att söka efter den? Genom att försvinna, givetvis. Annars blir det ju inte fråga om något sökande.
Om jag hade vetat hade det aldrig varit möjligt. Om jag vetat hur mycket kraft och tid det skulle ta. Om jag vetat hur ohyggligt fort det skulle kunna gå. Om jag anat att de motstånd och den frustration jag mött inte var annat än hinder lagda för att pröva min övertygelse. Nu vet jag, emellertid. Vilket förändrar perspektivet och katalyserar kommande utmaningars förslagenhet.
Verkligheten.
Det är fullt möjligt att den inte är verklig. Likväl är den djupt och sanslöst berörande. Precis som spelvärlden fångar den spelade med sensationer som inte är möjliga i den omkringliggande verkligheten så implicerar livet som sådant och den verklighet den utspelar sig i något så vackert, kittlande och ljuvligt att dess ursprung inte ens kunnat föreställa sig det.
Det är där vi har den skapande naturen. Att kunna skapa – att kunna ge upphov till något som inte finns i verkligheten. Däri bor skillnaden mot modifierandet. Jag tror att alla människor är kapabla till såväl modifikation som skapande, men att vi föds med myten om att skapandet är omöjligt och drillas i olika former av modifikation så att vi helt sonika tappar tron till skapandet. Och då blir det ju – från den på så sätt modifierade verkligheten utan skapande – mycket riktigt omöjligt också.
Skapande är något helt annat. Det är att dra upp något som aldrig fanns rätt upp ur den logiskt tillplattade asfalten och låta det resa sig mot himlen, till exempel. Sådetså. Fler och fler visar för sig själva att de kan det och det går verkligen undan. Läckert.
Och andas. Långa mjuka dyningar i kvällssol som glittrar mjukt när inspirationens vindar gått och lagt sig och kraften i vad de givit upphov till ansamlat energi för att överleva natten. Mörkret omfamnar och ger perspektiv bortom det synliga. Mörkret öppnar upp för det inre. Den taktfasta pulsen och den otänkande närvaron. Om än bara för en dag eller två så är det vansinnigt njutbart.
En dag på jobbet
Gårdagen blev sannolikt den roligaste dag på jobbet jag haft hittills. Det stämmer. Alla är på rätt ställe vid rätt tillfälle. Alla kan och vill. Alla gör det av inspiration och glädje. Måstena har försvunnit in i ett moln av skapande. Obevekligt skapande som hämtar sin energi ur den tillväxt var och en upplever som människa. Det är faktiskt riktigt, riktigt roligt att jobba under sådana förutsättningar. Framförallt eftersom jag själv insett att jag kan släppa behovet att styra varje liten detalj utan faktiskt kan ta ett par andetag och njuta av vad som växer fram istället. Coolt.
torsdag 23 maj 2013
Skapa och ändra
Tanken kring skapandet och ändrandet är inne på tredje dygnet. Underbart med en tanke så förmår förklara så mycket. Den skapande skaran som en fabrik av anonymt råmaterial, egentligen. Att manipuleras till oigenkännlighet. Till manipulerarnas egennytta. Helt på tvärs mot skaparnas i vad de skapat inneboende intentioner.
Klart det gör ont. Klart materian är sorgsen och otillräcklig. Vad som skapats av oss har av dem förvandlats till saker som ska hålla oss upptagna. Utmaningen blir alltså att skapa på ett sätt som gör manipulationen så svår att den uteblir. Och att låta skapandet ske inför öppen ridå, förstås. Det om något gör det svårare att manipulera i efterhand.
Ytterligare en dimension i varför det ser ut som det gör i t.ex. näringslivet har fått sin förklaring. Som jag undrat. Samtidigt står även syftet med kapandet av skapandet klar. Vi får alltså lära oss att skapa på ett sätt som omöjliggör manipulation. Det är alltså därför vi är här. Hemskt trevligt.
Klart det gör ont. Klart materian är sorgsen och otillräcklig. Vad som skapats av oss har av dem förvandlats till saker som ska hålla oss upptagna. Utmaningen blir alltså att skapa på ett sätt som gör manipulationen så svår att den uteblir. Och att låta skapandet ske inför öppen ridå, förstås. Det om något gör det svårare att manipulera i efterhand.
Ytterligare en dimension i varför det ser ut som det gör i t.ex. näringslivet har fått sin förklaring. Som jag undrat. Samtidigt står även syftet med kapandet av skapandet klar. Vi får alltså lära oss att skapa på ett sätt som omöjliggör manipulation. Det är alltså därför vi är här. Hemskt trevligt.
onsdag 22 maj 2013
Kattastrofalt
"Vilken religionsutövare kan vara t.ex. ett flygplan, en bil, en orm, en fågel men inte en tiger?" Svaret på min morgonordvits var givetvis katt-o-lik. Smakade på ordet en stund. Katt-o-lik. O kattlik!
Någon time senare plattar vår bil till en stackars katt som kommer ur ingenstans, jagad av en förmodad nemesis ur det gräsbevuxna diket. Han dog på fläcken. Tack och lov.
Jag står alltså med ett kattlik i mina händer. En katt som på grund av olyckan dessvärre inte är så lik en katt. Ett katt-o-likt kattlik. Paradoxalt nog i all sin morbiditet.
Det som stör mig är att a) vi inte har lyckats hitta ägaren till katten, samt b) att det förefaller som att även ordvitsar inkluderas i det man manifesterar sin verklighet med. Det var faktiskt riktigt jobbigt.
Först och främst är det jobbigt at förlora husdjur. Jag vet. Som boende efter riksväg 290 med en snitthastighet på dryga hundringen som liten gick det åt en eller annan stackars katt. De flesta orkade inte stanna och försöka ens. Så man visste inte. Men med tiden började man ju ana. Så frågan hänger där - vem katten äger katten? Detektiv facebook/allmänheten får försöka svara på frågan.
Det slår mig emellertid också att döden inte direkt berör mig längre. Inte på det lilla sättet. Bara den är snabb. Det där borde varit jobbigt. Det var det inte. Inte för att jag inte gillar katter. Jag älskar katter. Och den här såg synnerligen trevlig ut. Fluffig och mysig. Men döden är en del av livet. En förutsättning, rentav. Ett faktum som inte får mig att tycka mindre om livet.
(Jubileum - detta var det tusende blogginlägget!)
Någon time senare plattar vår bil till en stackars katt som kommer ur ingenstans, jagad av en förmodad nemesis ur det gräsbevuxna diket. Han dog på fläcken. Tack och lov.
Jag står alltså med ett kattlik i mina händer. En katt som på grund av olyckan dessvärre inte är så lik en katt. Ett katt-o-likt kattlik. Paradoxalt nog i all sin morbiditet.
Det som stör mig är att a) vi inte har lyckats hitta ägaren till katten, samt b) att det förefaller som att även ordvitsar inkluderas i det man manifesterar sin verklighet med. Det var faktiskt riktigt jobbigt.
Först och främst är det jobbigt at förlora husdjur. Jag vet. Som boende efter riksväg 290 med en snitthastighet på dryga hundringen som liten gick det åt en eller annan stackars katt. De flesta orkade inte stanna och försöka ens. Så man visste inte. Men med tiden började man ju ana. Så frågan hänger där - vem katten äger katten? Detektiv facebook/allmänheten får försöka svara på frågan.
Det slår mig emellertid också att döden inte direkt berör mig längre. Inte på det lilla sättet. Bara den är snabb. Det där borde varit jobbigt. Det var det inte. Inte för att jag inte gillar katter. Jag älskar katter. Och den här såg synnerligen trevlig ut. Fluffig och mysig. Men döden är en del av livet. En förutsättning, rentav. Ett faktum som inte får mig att tycka mindre om livet.
(Jubileum - detta var det tusende blogginlägget!)
Former av kreativitet
Kreativitet som skapande – absolut och förbehållslöst skapande. Benägenheten att inte bara kunna utan också vilja börja från ett helt blankt, vitt, nytt papper. Att skiljas från ändrandet av befintligt. Att måsta finna referenser, stödpunkter och att kräva att de saker man vill skapa kan skapas av sådant som redan finns.
Det kanske inte är för att hämma som vi har den akademiska metoden och kravet på att styrka de infall våra genier ger oss; det kanske är eftersom de som skapat (eller kanske snarare transmuterat) dessa institutioner inte vet vad skapande egentligen är utan på grund av sin egen natur byggt in sina egna begränsningar i det de stadfäst...
Har inte sett det som väsensskilt förut – dessa bägge former av skapande, eller kanske snarare – detta skapande respektive transmuterande. Den ena grenen är superb på att skapa – helt ur tomma intet om så krävs. Den andra kan inte skapa men är oslagbar på transmutation. Alltså sätter den sistnämnda varianten den förra i arbete för att få råmaterial att transmutera till det man vill ha.
Värden förklarar sig undan för undan. Och jag begriper därigenom mig själv. Utmärkt.
Det kanske inte är för att hämma som vi har den akademiska metoden och kravet på att styrka de infall våra genier ger oss; det kanske är eftersom de som skapat (eller kanske snarare transmuterat) dessa institutioner inte vet vad skapande egentligen är utan på grund av sin egen natur byggt in sina egna begränsningar i det de stadfäst...
Har inte sett det som väsensskilt förut – dessa bägge former av skapande, eller kanske snarare – detta skapande respektive transmuterande. Den ena grenen är superb på att skapa – helt ur tomma intet om så krävs. Den andra kan inte skapa men är oslagbar på transmutation. Alltså sätter den sistnämnda varianten den förra i arbete för att få råmaterial att transmutera till det man vill ha.
Värden förklarar sig undan för undan. Och jag begriper därigenom mig själv. Utmärkt.
tisdag 21 maj 2013
En dag på kontoret
Dagen blev den första på kontoret. Det ljusa. Sparsamt med möbler men en kaffebryggare och en kollega – vad mer behöver man? Jo – det var så sant – idéer. Några sådana fick vi också. Och ytterligare en kollega dagen till ära vill jag minnas. Sådärså. Inte det sämsta, faktiskt. The Scape Bay är på något sätt igång nu. Faktiskt. Grattis, världen!
måndag 20 maj 2013
"Dela med dig!"
Funderar på tema till årets SmartAss-konferens. Förra årets konferens gick under parollen "Be Inspired". Vi visade exempel och inspirerade. Det blev väldigt lyckat i mina ögon. Lite svårt att toppa, till och med. Inspiration ligger alltid i tiden och 2012 mer än någonsin. I år tycker jag det är dags att gå ett litet steg till. Om inspirationen varit utpräglat på plats en tid så måste det ju hända något. Att inspirera till – ja, vaddå?
Människor blir allt gladare. Jag märker det inte minst bland de kunder som kör SmartAss. Glada, kunniga människor som har ett helt annat förtroende för sig själva och vad de håller på med – yrkesmässigt och förmodligen privat. Det kan vara en effekt av mitt eget sätt att leva men jag får ändå utgå ifrån vad jag ser; folk landar si sig själva – och det går undan.
Det är ingen liten förändring. Den osäkerhet, ilska och rädsla man lämnar bakom sig och gör upp med innehåller ju viss dynamik; om jag är rädd för att bli utan mat och pengar – ja då är jag inställd på att skaffa mig pengar; inställd på att förekomma den alltid stundande bristen. Av ren överlevnadsinstinkt så gör jag det kanske även på bekostnad av andra. Driften att överleva. The Survival of the fittest. Samma sak med rädsla, jag slåss för min trygghet vilket ju inte gör annat än att skrämma andra. Jag perpetuerar rädslan i min omgivning genom att låta den ta plats i mitt liv.
När det faller – då förändras levnadsvillkoren radikalt. Det märks inte på en gång, men kommer snart krypandes ikapp. Den ilska och frustration jag använt som energikälla kan jag inte hitta längre. Känner mig oinspirerad och platt. Därav inspirationen 2012, tydligen. När jag så hittar den – lite senare – vad består den i? Jo – den handlar om att det ska vara meningsfullt. Jag hör och ser det precis överallt. Man vill ägna sig åt meningsfulla saker. Och därmed är all respekt för saker som är uppbyggda kring att hålla människor fast i meningslöshetens ekorrhjul borta!
Det är ju en enorm förändring, egentligen. Det gamla paradigmet, det som utgår från att var och en ser till sitt kortsiktigt egennyttiga perspektiv av den förmodat naturlagsmässiga viljan att överleva förlorar sin kraft när det blir viktigare för människor att fylla sitt liv med mening än att göra det långt. För hur kul är det att leva ett långt meningslöst liv på andras bekostnad – egentligen? När man kan leva ett liv av obestämd längd men med total meningsfullhet.
Meningsfullheten börjar givetvis i individen – annars är den något annat. Lätt att ta miste på människor som internerar rädslan för sig själva och förvandlas till förklädd meningsfullhet i aktivistens skrud där det egentligen är flykten från jaget som är det väsentliga. Lätt att ta miste, men också lätt att känna igen om man varit där – och de har ju faktiskt de flesta. Reagensen är att man slåss mot saker. Det fungerar aldrig i det långa loppet.
Vad som är meningsfull för mig är ju meningsfullt och om jag ägnar mig åt det med fullt förtroende för mig själv kommer smittoeffekterna och spridningen av meningsfullheten inte sällan som ett brev på posten. Utmaningen är egentligen att hålla viljan och tron så stark på vad man sysslar med att de positiva bieffekterna får chans att komma ikapp och överbevisa mig.
Meningsfullhet, alltså. Vad känns då meningsfullt? I det rädda paradigmet kändes det viktigt och nödvändigt att förse sig. Det är därför vi har ett finansiellt uppbyggt system i samhället där allt går ut på att attrahera pengar från andra (eller – det är i alla fall så det är konstruerat för att se ut). Att vi konkurrerar om resurser och arbete (paradoxalt nog; hoppsan där var den igen). Det är vad vi nu lägger bakom oss, inspirerade att göra något annat. Något fyllt av mening.
Om vi tidigare konkurrerat och hamstrat (var det kanske ett hamsterhjul egentligen) så blir den nya varianten att a) inspirera andra och b) dela med sig till andra. Ganska logiskt eftersom man upptäcker att ju mer jag delar med mig desto mer blir det. För alla. Inte minst för mig själv. Egennytteperspektivet får alltså plats i det meningsfullt öppna paradigmet. Också det ganska logiskt om man tänker efter; ljus sväljer mörker, men mörker kan aldrig svälja ljus.
Hur gör man saker som känns meningsfulla? Inte sällan skapar man saker. Ord, musik, möbler, känslor eller trygghet. Inledningsvis i sig själv, men med tiden vill de inte sällan få möjlighet att växa – de saker man skapar. Eftersom de blir större ju mer man ägnar sig åt dem. Alltså expanderar skapandet att involvera flera – andra – människor. Till en början sannolikt som åhörare eller konsumenter, men knappast för all framtid. I takt med att det egna skapandet smittar av sig kommer fler sinnen in i det skapande läget och öarna av skapande förbinds till att börja skapa saker tillsammans.
Det är precis där vi är nu. Många har inspirerats att dela med sig av skapandet. Att prestigelöst släppa in andra i sitt eget skapande av den enkla anledningen att det känns mycket mer meningsfullt. Det känns inte som någon stor förändring när det väl slår igenom. Ett litet "vupp" i sinnet utan vare sig kataklysmer eller UFO-besök. Ändå förändrar det precis allt.
Viljan att dela med sig blir större än viljan att förse sig. När vi passerade nollpunkten var det exakt det som hände för 150 dagar sedan. Vi bytte fot och började röra oss åt mot givandets attraktionskraft istället. Sådär, bara.
Detta implicerar en rad saker att ta hänsyn till i det rent fyrkantigt företagsekonomiska. Målgruppen för konferensen är ju företag. Att dela med sig ligger i tiden och de företag som vet att ändra på sig har också de en plats i framtiden. Även om det må låta långsökt och kanske absurt men även med den mest kallhamrade logik kan jag inte få det till annat än att det vi idag kallar ekonomi imorgon går åt andra hållet. Ett stort industriföretag som vill överleva i den nya epoken måste alltså kunna visa sina aktieägare att de gjort nytta, inte att de fått betalt för att göra så lite nytta som möjligt.
Väldigt många stora företag kommer att försvinna. Det är naturligt. Allt kommer sannolikt att behöva bli mindre, småskaligare, för att kunna bli meningsfullt – om inte annat för de som jobbar i verksamheterna. Men det kan nog finnas en eller annan överlevare även bland de större företagen. Företag som grundats och fortsatt drivas av viljan att åstadkomma något stort med insikten om polskiftet. Med insikten om att en vacker dag kommer verksamheten att kunna leva meningsfullt och göra nytta. Dessa verksamheter finns nog troligen inte bland de börsnoterade. Men jag är säker på att de finns.
Det här är vad jag vill säga med Social Avkastning - egentligen. Det är vad jag vill åstadkomma. The Scape Bay blir ett exempel på det. Ett företag som egentligen inte ska tjäna några pengar utan blott bära sina kostnader av den enkla anledningen att vinst i det företaget skulle vara kontraproduktivt och förhindra värdeutveckling hos uppdragsgivare och deltagare. Någonstans måste man börja sluta med procenträknandet, marginal- och räntecirkusen och vi börjar precis just där i nollpunkten The Scape Bay. Precis som ränteeffekten spridit sig kommer meningsfullhetseffektens rippeleffekter att äta upp hela näringslivet med tiden.
Det är därför jag slår ett slag för parollen "Dela med dig" som konferenstema. Är inte alls säker på att jag får övriga med på det, men jag känner ändå att det hänger i luften. Att vi med det temat kommer att fånga tidens anda och knyta ihop deltagandet med världen och med vad man kan åstadkomma med SmartAss. Vad är SmartAss om inte ett verktyg för att dela med sig av sin kunskap, sina färdigheter och sitt sätt att arbeta? Det må vara en skör tråd som håller det samman men varje tross och vajer består av mängder av tunna trådar, spunna i en obrytbar struktur.
Människor blir allt gladare. Jag märker det inte minst bland de kunder som kör SmartAss. Glada, kunniga människor som har ett helt annat förtroende för sig själva och vad de håller på med – yrkesmässigt och förmodligen privat. Det kan vara en effekt av mitt eget sätt att leva men jag får ändå utgå ifrån vad jag ser; folk landar si sig själva – och det går undan.
Det är ingen liten förändring. Den osäkerhet, ilska och rädsla man lämnar bakom sig och gör upp med innehåller ju viss dynamik; om jag är rädd för att bli utan mat och pengar – ja då är jag inställd på att skaffa mig pengar; inställd på att förekomma den alltid stundande bristen. Av ren överlevnadsinstinkt så gör jag det kanske även på bekostnad av andra. Driften att överleva. The Survival of the fittest. Samma sak med rädsla, jag slåss för min trygghet vilket ju inte gör annat än att skrämma andra. Jag perpetuerar rädslan i min omgivning genom att låta den ta plats i mitt liv.
När det faller – då förändras levnadsvillkoren radikalt. Det märks inte på en gång, men kommer snart krypandes ikapp. Den ilska och frustration jag använt som energikälla kan jag inte hitta längre. Känner mig oinspirerad och platt. Därav inspirationen 2012, tydligen. När jag så hittar den – lite senare – vad består den i? Jo – den handlar om att det ska vara meningsfullt. Jag hör och ser det precis överallt. Man vill ägna sig åt meningsfulla saker. Och därmed är all respekt för saker som är uppbyggda kring att hålla människor fast i meningslöshetens ekorrhjul borta!
Det är ju en enorm förändring, egentligen. Det gamla paradigmet, det som utgår från att var och en ser till sitt kortsiktigt egennyttiga perspektiv av den förmodat naturlagsmässiga viljan att överleva förlorar sin kraft när det blir viktigare för människor att fylla sitt liv med mening än att göra det långt. För hur kul är det att leva ett långt meningslöst liv på andras bekostnad – egentligen? När man kan leva ett liv av obestämd längd men med total meningsfullhet.
Meningsfullheten börjar givetvis i individen – annars är den något annat. Lätt att ta miste på människor som internerar rädslan för sig själva och förvandlas till förklädd meningsfullhet i aktivistens skrud där det egentligen är flykten från jaget som är det väsentliga. Lätt att ta miste, men också lätt att känna igen om man varit där – och de har ju faktiskt de flesta. Reagensen är att man slåss mot saker. Det fungerar aldrig i det långa loppet.
Vad som är meningsfull för mig är ju meningsfullt och om jag ägnar mig åt det med fullt förtroende för mig själv kommer smittoeffekterna och spridningen av meningsfullheten inte sällan som ett brev på posten. Utmaningen är egentligen att hålla viljan och tron så stark på vad man sysslar med att de positiva bieffekterna får chans att komma ikapp och överbevisa mig.
Meningsfullhet, alltså. Vad känns då meningsfullt? I det rädda paradigmet kändes det viktigt och nödvändigt att förse sig. Det är därför vi har ett finansiellt uppbyggt system i samhället där allt går ut på att attrahera pengar från andra (eller – det är i alla fall så det är konstruerat för att se ut). Att vi konkurrerar om resurser och arbete (paradoxalt nog; hoppsan där var den igen). Det är vad vi nu lägger bakom oss, inspirerade att göra något annat. Något fyllt av mening.
Om vi tidigare konkurrerat och hamstrat (var det kanske ett hamsterhjul egentligen) så blir den nya varianten att a) inspirera andra och b) dela med sig till andra. Ganska logiskt eftersom man upptäcker att ju mer jag delar med mig desto mer blir det. För alla. Inte minst för mig själv. Egennytteperspektivet får alltså plats i det meningsfullt öppna paradigmet. Också det ganska logiskt om man tänker efter; ljus sväljer mörker, men mörker kan aldrig svälja ljus.
Hur gör man saker som känns meningsfulla? Inte sällan skapar man saker. Ord, musik, möbler, känslor eller trygghet. Inledningsvis i sig själv, men med tiden vill de inte sällan få möjlighet att växa – de saker man skapar. Eftersom de blir större ju mer man ägnar sig åt dem. Alltså expanderar skapandet att involvera flera – andra – människor. Till en början sannolikt som åhörare eller konsumenter, men knappast för all framtid. I takt med att det egna skapandet smittar av sig kommer fler sinnen in i det skapande läget och öarna av skapande förbinds till att börja skapa saker tillsammans.
Det är precis där vi är nu. Många har inspirerats att dela med sig av skapandet. Att prestigelöst släppa in andra i sitt eget skapande av den enkla anledningen att det känns mycket mer meningsfullt. Det känns inte som någon stor förändring när det väl slår igenom. Ett litet "vupp" i sinnet utan vare sig kataklysmer eller UFO-besök. Ändå förändrar det precis allt.
Viljan att dela med sig blir större än viljan att förse sig. När vi passerade nollpunkten var det exakt det som hände för 150 dagar sedan. Vi bytte fot och började röra oss åt mot givandets attraktionskraft istället. Sådär, bara.
Detta implicerar en rad saker att ta hänsyn till i det rent fyrkantigt företagsekonomiska. Målgruppen för konferensen är ju företag. Att dela med sig ligger i tiden och de företag som vet att ändra på sig har också de en plats i framtiden. Även om det må låta långsökt och kanske absurt men även med den mest kallhamrade logik kan jag inte få det till annat än att det vi idag kallar ekonomi imorgon går åt andra hållet. Ett stort industriföretag som vill överleva i den nya epoken måste alltså kunna visa sina aktieägare att de gjort nytta, inte att de fått betalt för att göra så lite nytta som möjligt.
Väldigt många stora företag kommer att försvinna. Det är naturligt. Allt kommer sannolikt att behöva bli mindre, småskaligare, för att kunna bli meningsfullt – om inte annat för de som jobbar i verksamheterna. Men det kan nog finnas en eller annan överlevare även bland de större företagen. Företag som grundats och fortsatt drivas av viljan att åstadkomma något stort med insikten om polskiftet. Med insikten om att en vacker dag kommer verksamheten att kunna leva meningsfullt och göra nytta. Dessa verksamheter finns nog troligen inte bland de börsnoterade. Men jag är säker på att de finns.
Det här är vad jag vill säga med Social Avkastning - egentligen. Det är vad jag vill åstadkomma. The Scape Bay blir ett exempel på det. Ett företag som egentligen inte ska tjäna några pengar utan blott bära sina kostnader av den enkla anledningen att vinst i det företaget skulle vara kontraproduktivt och förhindra värdeutveckling hos uppdragsgivare och deltagare. Någonstans måste man börja sluta med procenträknandet, marginal- och räntecirkusen och vi börjar precis just där i nollpunkten The Scape Bay. Precis som ränteeffekten spridit sig kommer meningsfullhetseffektens rippeleffekter att äta upp hela näringslivet med tiden.
Det är därför jag slår ett slag för parollen "Dela med dig" som konferenstema. Är inte alls säker på att jag får övriga med på det, men jag känner ändå att det hänger i luften. Att vi med det temat kommer att fånga tidens anda och knyta ihop deltagandet med världen och med vad man kan åstadkomma med SmartAss. Vad är SmartAss om inte ett verktyg för att dela med sig av sin kunskap, sina färdigheter och sitt sätt att arbeta? Det må vara en skör tråd som håller det samman men varje tross och vajer består av mängder av tunna trådar, spunna i en obrytbar struktur.
fredag 17 maj 2013
Vågat
Vissa dagar är den där – i mitten. Nollpunkten. Idag verkar det vara en sådan dag. Nattens färgstarka dröm och dess hävertliknande överpumpande av insikter i verkligheten slog an tonen. En dag i öppet flöde. En dag i spontan närvaro utan begränsning. En dag då solen skiner. En dag då min fru sitter och bygger playlist i köket och lyckas pricka in den ena efter den andra mest utsökt efterletade låt. En dag då båten förvisso fortsatt ligger på land men då det ändå flyter på.
Vågor. Guppande vågor. Lekfulla och följande sin egen vilja och ändå en del av den totala vattenmassan, via sjöar, vattendrag och bäckar en ej separerbar del av allt vatten i världen. Vilken droppe? Vilken molekyl, vilken rörelse, energi eller tanke separerar det här vattnet från det övriga? Tänker vi inte alla samma tankar och känner samma känslor? Är vi inte alla del av varandra?
Det flyter. Vågorna vi ser är det vi visar av oss själva för de vi tror ser oss. Sett från rymden är havet slätt. Sett från en guppande båt är det stormigt. Sett underifrån – inifrån – är det gungande, kraftfullt och svårt att andas. Alla behöver komma till ytan för att få luft. Alla behöver komma upp i solen och flyta i vågorna. Att våga vara sig själv. Och att om det är vad som krävs vara den som får det att byta riktning. Den första vattendroppen som bestämmer sig för att lämna badkaret. Den första vattenmolekylen som bestämmer sig för att följa den nya, varma vinden. Att våga vara vågmästare.
Idag är en sådan dag. En dag då jag vaknat upp och insett att idag är det bland andra jag som ligger där i det varma ytvattnet och njuter av den salta doften, av måsarnas skrik och av den kittlande, varma vinden som sveper fram över vattenytan. Idag flyter det, med eller utan båt. Idag är det mitt sinne som skapar vindarna. Idag utvinner jag energin ur nollpunkten mellan luften och vattnet. Vågornas förflyttande kittlar min själ och njutningen går bortom beskrivlighet.
Ljuvligt är ett otillräckligt ord. Och båten flyter på vågorna. Dess skrov vilar i nollpunkten mellan flytkraft och gravitation. Det är därför den är så viktig.
Vågor. Guppande vågor. Lekfulla och följande sin egen vilja och ändå en del av den totala vattenmassan, via sjöar, vattendrag och bäckar en ej separerbar del av allt vatten i världen. Vilken droppe? Vilken molekyl, vilken rörelse, energi eller tanke separerar det här vattnet från det övriga? Tänker vi inte alla samma tankar och känner samma känslor? Är vi inte alla del av varandra?
Det flyter. Vågorna vi ser är det vi visar av oss själva för de vi tror ser oss. Sett från rymden är havet slätt. Sett från en guppande båt är det stormigt. Sett underifrån – inifrån – är det gungande, kraftfullt och svårt att andas. Alla behöver komma till ytan för att få luft. Alla behöver komma upp i solen och flyta i vågorna. Att våga vara sig själv. Och att om det är vad som krävs vara den som får det att byta riktning. Den första vattendroppen som bestämmer sig för att lämna badkaret. Den första vattenmolekylen som bestämmer sig för att följa den nya, varma vinden. Att våga vara vågmästare.
Idag är en sådan dag. En dag då jag vaknat upp och insett att idag är det bland andra jag som ligger där i det varma ytvattnet och njuter av den salta doften, av måsarnas skrik och av den kittlande, varma vinden som sveper fram över vattenytan. Idag flyter det, med eller utan båt. Idag är det mitt sinne som skapar vindarna. Idag utvinner jag energin ur nollpunkten mellan luften och vattnet. Vågornas förflyttande kittlar min själ och njutningen går bortom beskrivlighet.
Ljuvligt är ett otillräckligt ord. Och båten flyter på vågorna. Dess skrov vilar i nollpunkten mellan flytkraft och gravitation. Det är därför den är så viktig.
Köpa och sälja värde
Det blev inte så mycket tid att fundera över det där med säljare och köpare. Men å andra sidan behövs det inte så mycket tid om man har en personlig assistent som kommer cyklandes med svaret. Märkligt nog eftersom det heter att vara ute och cyklade. Kanske borde jag ta mig i akt i tolkningen.
Jag hade tänkt att fara ut i en utgjutning av okväden kring hur stora företag och organisationer fungerar i fråga om processer för inköp och budget. Hur idéer som sparar pengar alltid välkomnas så länge de inte kostar pengar att genomföra. Hur det finansiellt per definition kortsiktiga perspektivet ingjutit en så till den milda grad oåterkallelig förruttnelse.
Men det där vet ju alla. Det har varit en förutsättning att se som en utmaning men frågan är om det inte är så att de organisationer som fortsätter längst den inslagna vägen är utom räddning. Jag vill jobba med kunder där det finns en framtid; alltså kan vi låta de som väljer kortsiktig finansdöd pyssla med sitt en stund.
Det är värdeskapandet det kommer an på. I stort och i smått. Dags att kliva fram och belysa värdet. Att inte längre huka för att visa vad effekterna blir med den subversiva motivationen att ingen kommer att tro mig eftersom jag är leverantör av lösningen. Om ingen annan gör det kommer det ju ändå an på mig att exemplifiera och övertyga.
Att ta det till punkten då värdet blir så tydligt att det stämmer överens med det företående fakturabeloppet. Sådetså. Nu skapar vi värde. Som vanligt, alltså. Men det handlar om att finna den där kittlande lilla punkten då alla förstår. Då det händer. Överlämningspunkten.
Jag hade tänkt att fara ut i en utgjutning av okväden kring hur stora företag och organisationer fungerar i fråga om processer för inköp och budget. Hur idéer som sparar pengar alltid välkomnas så länge de inte kostar pengar att genomföra. Hur det finansiellt per definition kortsiktiga perspektivet ingjutit en så till den milda grad oåterkallelig förruttnelse.
Men det där vet ju alla. Det har varit en förutsättning att se som en utmaning men frågan är om det inte är så att de organisationer som fortsätter längst den inslagna vägen är utom räddning. Jag vill jobba med kunder där det finns en framtid; alltså kan vi låta de som väljer kortsiktig finansdöd pyssla med sitt en stund.
Det är värdeskapandet det kommer an på. I stort och i smått. Dags att kliva fram och belysa värdet. Att inte längre huka för att visa vad effekterna blir med den subversiva motivationen att ingen kommer att tro mig eftersom jag är leverantör av lösningen. Om ingen annan gör det kommer det ju ändå an på mig att exemplifiera och övertyga.
Att ta det till punkten då värdet blir så tydligt att det stämmer överens med det företående fakturabeloppet. Sådetså. Nu skapar vi värde. Som vanligt, alltså. Men det handlar om att finna den där kittlande lilla punkten då alla förstår. Då det händer. Överlämningspunkten.
torsdag 16 maj 2013
Köp och sälj
Jakten på människor som vill sälja produkten fortsätter. Man kallar dem säljare. Innesäljare, utesäljare, marknadsförare, pre-sales, account managers, bland annat. Men det handlar egentligen om människor. Och däri ligger problemet.
Det tycks nämligen som om ingen vill sälja längre. Och då har vi problem eftersom om ingen säljer så blir det inga intäkter och blir det inga intäkter blir det ingen tillväxt och varför ska vi hålla på att utveckla en massa produkter om det inte finns någon return of investment på den nerlagda tiden?
Visst, vi sitter inte i sjön och det säljer sig själv i stor mån, men det hade varit skoj att faktiskt vara lite offensiv och finna en skur nya kundorganisationer att börja bearbeta precis just nu. Och för att göra det måste vi ha några till som "springer" eftersom vi som varit omdömeslösa nog att syssla med detta från början faktiskt är mättade med kundrelationer att utveckla och underhålla.
När vi pratar ihop oss om vad det är vi söker – vad finner vi då? Jo, precis som inom området utveckling ser vi att vi måste söka oss nedåt i ålder. Det var en tröskel att komma över – att inse att man inte längre var jämnårig med de man behövde hjälp av; att man faktiskt blivit äldre och att det tänkande man lärt sig faktiskt inte är helt tidsenligt längre.
Insikten kring utvecklarna har vuxit fram och åtgärden blev huvudsakligen The Scape Bay, men hur ser det ut på säljsidan? Vi började för några år sedan med folk från Chalmers – från linjen industriell ekonomi. De har sitt eget bolag för att utveckla marknadsföringen – huvudsakligen relationslöst. Det har varit givande men inte givit något konkret ännu eftersom studierna tar chalmeristernas tid. Förstås.
Om vi lyfter perspektivet lite – vad är det som gör att de yngre inte vill sälja i samma omfattning som föregående generationer? Jag tror att det är rätt enkelt; det handlar om självrespekt och synen på pengar. Att pengar inte längre äger makten att låta plikten att göra rätt för sig - återbetalningen till närvaron på planeten, skulden till föräldrar och samhälle – tvinga mig att göra något jag inte kan stå för. Som att låna ut mitt namn, min uppenbarelse och mina önskningar till något så banalt som att sälja något som andra har hittat på.
Klart som fan säljepiteten – sin mångfald till trots – repellerar yngre själar med större personlig frihet och självförtroende än de som mer fyrkantigt formades att göra plikter och idag kan tänka sig att sälja eftersom man helt enkelt är satt i monetär skuld via bolån, billån, och så vidare och måste klara av amorteringar på pengar som inte fanns innan man bestämde sig för att låna dem.
Inte så konstigt, egentligen; att ingen vill sälja.
Men om vi vänder på kultingen – om vi tittar på köparna, då. Det är ju knappast så att det direkt står stilla på den fronten. Jag märker på mig själv att jag vill köpa saker utan att känna att jag blir lurad till beslut. Jag vill känna att inköpsbeslutet är mitt eget opåverkade (jo, jag vet att det är fånigt) oavsett om det handlar om ett beslut jag fattar som fysisk person eller i egenskap av något av de företag jag jobbar i. I respekt gentemot mig själv, helt enkelt.
Då vill jag ju inte bli uppringd av någon som ska försöka övertala mig till en affär. De som gör så har inte en chans. Och ändå är det ju den kanalen jag tänker primärt vid nybearbetning. Dags att tänka om.
Jag kikar på Casper och hans köp beteende. Han installerar "gratis" appar på sin impad. Först när han är fast i spelet börjar det komma propåer om att köpa nya vapen, gubbar, egenskaper eller låtsasvalutor att handla med. Är det framtiden? Att ge lite gratis och sedan börja locka in stålars när man väl är fast?
Tror inte det. Ska ägna några minuter på att tänka igenom det här. Återkommer.
Det tycks nämligen som om ingen vill sälja längre. Och då har vi problem eftersom om ingen säljer så blir det inga intäkter och blir det inga intäkter blir det ingen tillväxt och varför ska vi hålla på att utveckla en massa produkter om det inte finns någon return of investment på den nerlagda tiden?
Visst, vi sitter inte i sjön och det säljer sig själv i stor mån, men det hade varit skoj att faktiskt vara lite offensiv och finna en skur nya kundorganisationer att börja bearbeta precis just nu. Och för att göra det måste vi ha några till som "springer" eftersom vi som varit omdömeslösa nog att syssla med detta från början faktiskt är mättade med kundrelationer att utveckla och underhålla.
När vi pratar ihop oss om vad det är vi söker – vad finner vi då? Jo, precis som inom området utveckling ser vi att vi måste söka oss nedåt i ålder. Det var en tröskel att komma över – att inse att man inte längre var jämnårig med de man behövde hjälp av; att man faktiskt blivit äldre och att det tänkande man lärt sig faktiskt inte är helt tidsenligt längre.
Insikten kring utvecklarna har vuxit fram och åtgärden blev huvudsakligen The Scape Bay, men hur ser det ut på säljsidan? Vi började för några år sedan med folk från Chalmers – från linjen industriell ekonomi. De har sitt eget bolag för att utveckla marknadsföringen – huvudsakligen relationslöst. Det har varit givande men inte givit något konkret ännu eftersom studierna tar chalmeristernas tid. Förstås.
Om vi lyfter perspektivet lite – vad är det som gör att de yngre inte vill sälja i samma omfattning som föregående generationer? Jag tror att det är rätt enkelt; det handlar om självrespekt och synen på pengar. Att pengar inte längre äger makten att låta plikten att göra rätt för sig - återbetalningen till närvaron på planeten, skulden till föräldrar och samhälle – tvinga mig att göra något jag inte kan stå för. Som att låna ut mitt namn, min uppenbarelse och mina önskningar till något så banalt som att sälja något som andra har hittat på.
Klart som fan säljepiteten – sin mångfald till trots – repellerar yngre själar med större personlig frihet och självförtroende än de som mer fyrkantigt formades att göra plikter och idag kan tänka sig att sälja eftersom man helt enkelt är satt i monetär skuld via bolån, billån, och så vidare och måste klara av amorteringar på pengar som inte fanns innan man bestämde sig för att låna dem.
Inte så konstigt, egentligen; att ingen vill sälja.
Men om vi vänder på kultingen – om vi tittar på köparna, då. Det är ju knappast så att det direkt står stilla på den fronten. Jag märker på mig själv att jag vill köpa saker utan att känna att jag blir lurad till beslut. Jag vill känna att inköpsbeslutet är mitt eget opåverkade (jo, jag vet att det är fånigt) oavsett om det handlar om ett beslut jag fattar som fysisk person eller i egenskap av något av de företag jag jobbar i. I respekt gentemot mig själv, helt enkelt.
Då vill jag ju inte bli uppringd av någon som ska försöka övertala mig till en affär. De som gör så har inte en chans. Och ändå är det ju den kanalen jag tänker primärt vid nybearbetning. Dags att tänka om.
Jag kikar på Casper och hans köp beteende. Han installerar "gratis" appar på sin impad. Först när han är fast i spelet börjar det komma propåer om att köpa nya vapen, gubbar, egenskaper eller låtsasvalutor att handla med. Är det framtiden? Att ge lite gratis och sedan börja locka in stålars när man väl är fast?
Tror inte det. Ska ägna några minuter på att tänka igenom det här. Återkommer.
onsdag 15 maj 2013
Förvåning
Det började som en flyktig snöflinga. Den fick kontakt med marken och började rulla. Snart var den inte ensam utan hade ackompanjerats av flera. I takt med att de fann värmen tillsammans smälte de en smula för att finna en gemensam kristallstruktur. En efter en, men förhållandevis ofta parvis. Nu senast idag, faktiskt. Sfärisk till formen, dessutom. Är det en ny värld vi ser formas?
Först fanns där förvåning över symmetrierna. Men med symmetriernas allt tätare visningsfrekvens började det kännas lite tjatigt att vara förvånad. Riktigt tjatigt, faktiskt. Så jag slutade vara förvånad.
Det gjorde mig förvånad. Varenda gång jag inte blev förvånad över symmetrierna och att allting förefaller stämma blev jag förvånad att över att jag inte längre blev förvånad.
Nu undrar jag med viss frustration om det egentligen finns något slut;
Jag blev så förvånad över att inte bli förvånad att det med tiden blev tjatigt. I och med det upphörde jag att bli förvånad över att jag inte blev förvånad.
Gissa vad!
Precis. Nu går jag runt och blir förvånad över att jag inte blir förvånad över att jag inte blir förvånad över de symmetrier och redan öppna dörrar tankar och visioner färdas igenom.
Universum är tydligen oändligt. Vilket skulle bevisas.
Först fanns där förvåning över symmetrierna. Men med symmetriernas allt tätare visningsfrekvens började det kännas lite tjatigt att vara förvånad. Riktigt tjatigt, faktiskt. Så jag slutade vara förvånad.
Det gjorde mig förvånad. Varenda gång jag inte blev förvånad över symmetrierna och att allting förefaller stämma blev jag förvånad att över att jag inte längre blev förvånad.
Nu undrar jag med viss frustration om det egentligen finns något slut;
Jag blev så förvånad över att inte bli förvånad att det med tiden blev tjatigt. I och med det upphörde jag att bli förvånad över att jag inte blev förvånad.
Gissa vad!
Precis. Nu går jag runt och blir förvånad över att jag inte blir förvånad över att jag inte blir förvånad över de symmetrier och redan öppna dörrar tankar och visioner färdas igenom.
Universum är tydligen oändligt. Vilket skulle bevisas.
måndag 13 maj 2013
Jobbdrömmar
Jag har haft osedvanligt starka drömmar en tid nu och trenden håller i sig. Ganska ofta är det obegripligt, ibland greppbart och vissa gånger nästan skrattretande tydligt vad drömmen vill förmedla till mitt vakna tillstånd. I natt var det av det definitivt senare slaget.
Jag hade en demo för en större mängd SmartAss-kunder där jag visade en ny funktion. Funktionen hade skapats i all hast i ett ögonblick av inspiration och den var så genialiskt enkel att göra att det var skrattretande. Alla som såg den förstod den och ville ha den.
Vad som är så trevligt är att jag faktiskt minns exakt vad det var komponenten gjorde. Och hur den var utvecklad. Hur många tror att jag kommer att kunna låta bli att lägga den i utvecklingsplan?
Jag hade en demo för en större mängd SmartAss-kunder där jag visade en ny funktion. Funktionen hade skapats i all hast i ett ögonblick av inspiration och den var så genialiskt enkel att göra att det var skrattretande. Alla som såg den förstod den och ville ha den.
Vad som är så trevligt är att jag faktiskt minns exakt vad det var komponenten gjorde. Och hur den var utvecklad. Hur många tror att jag kommer att kunna låta bli att lägga den i utvecklingsplan?
söndag 12 maj 2013
Min och andras verklighet
"För din och andras säkerhet – lämna aldrig ditt bagage obevakat". Den säregna intonationen härrör från det publika transportsystemet. Arlanda terminal fem tror jag bestämt.
Vad är mitt och vad är andras?
De jag möter i livet – är inte de i någon mening också jag själv?
Och när jag väljer mitt umgänge med hjärtat och med respekt för mig själv – blir det inte så att jag får möta de aspekter av mig själv jag tycker om?
Precis som jag då jag väljer mitt umgänge utifrån till exempel bekräftelsebehov och dålig självkänsla får detta återkastat på mig själv.
Jag lever numera helt i vetskapen om att världen är ett resultat av tankar. Mina och andras. Jag kan – som deltagare i livet – emellertid helt och hållet påverka min verklighet, till största graden just genom att välja mitt umgänge.
Jag väljer därigenom vilka andras verkligheter jag vill vara del av. Det är egentligen alldeles förträffligt tjusigt för det gör att jag i någon mening kan leva flera liv samtidigt.
Vilket ju inte är ett dugg märkligt eftersom tiden ju bara är en konvention för att göra det annars obegripliga begripligt för de som är i livet. Medspelarna, så att säga.
Man kan ju också ställa sig frågan vad "jag" är. Kanske finns det inte sådär vansinnigt många jag när det kommer till kritan. Jag (eh) menar – om man släpper taget kring jaget en stund. Och känner efter riktigt ordentligt kring vad det är att leva.
De jag har närmast omkring mig känns också som jag. Det är därför jag vill vara med dem. Hon – ja, hon lever närmast inpå min själ såsom jag lever inpå hennes. Vi är så mentalt och känslomässigt omslingrade att vi mer ofta än sällan bara vet hur den andre känner, tänker eller mår. Och det är den naturligaste sak i världen eftersom vi helt enkelt är skapta för varandra. In i minsta skälvande liten detalj, faktiskt.
Och så där fortsätter det från hjärtats epicentrum. Den rödhårige unge herrns närvaro och sättet jag får uppleva hur sanslöst underbart det är att få känna kärlek som förälder och se hur hans egenskaper växer fram i ljuset av kärleken. Och de där vännerna man knappt kan dricka kaffe utan, vars poetiska filter värmer i varje ögonblick. Och grannarna, de där underbara grannarna som inte ens skulle tänka tanken att försöka vara några andra än de är. Alla de som finns här omkring, alla de jag haft där men inte sett för vad de var innan jag öppnade upp mig själv och kunde möta dem. Och så vidare, och så vidare. I ordets egentliga bemärkelse.
Om jag låter bli att tänka på hur det ska bli utan låter universum sitta i förarsätet och istället njuter av hur det blir när det får bli som det vill själv. Då blir det ganska hisnande – fastän det ju inte är märkvärdigare än att det blir precis som det är menat att bli. Vilken sanslöst underbar komposition.
Jag vet att Hon och jag är samma. Kanske är vi samma även i vidare mening. Och så vidare och så vidare. Kanske är vi samma allihop. Kanske är jag samma som den mörkaste av de mörka mörkermän som önskar härska över universum. Jag skulle faktiskt tro det. Annars hade aldrig nyfikenheten funnits där.
Sannolikt är det menat att smälta ihop. Allt. Alla. Till den vi alla var innan vi bestämde oss för att prova på att inte vara det för att tydligare inse vem vi är. Där har vi livets mening, mina vänner.
Vad är mitt och vad är andras?
De jag möter i livet – är inte de i någon mening också jag själv?
Och när jag väljer mitt umgänge med hjärtat och med respekt för mig själv – blir det inte så att jag får möta de aspekter av mig själv jag tycker om?
Precis som jag då jag väljer mitt umgänge utifrån till exempel bekräftelsebehov och dålig självkänsla får detta återkastat på mig själv.
Jag lever numera helt i vetskapen om att världen är ett resultat av tankar. Mina och andras. Jag kan – som deltagare i livet – emellertid helt och hållet påverka min verklighet, till största graden just genom att välja mitt umgänge.
Jag väljer därigenom vilka andras verkligheter jag vill vara del av. Det är egentligen alldeles förträffligt tjusigt för det gör att jag i någon mening kan leva flera liv samtidigt.
Vilket ju inte är ett dugg märkligt eftersom tiden ju bara är en konvention för att göra det annars obegripliga begripligt för de som är i livet. Medspelarna, så att säga.
Man kan ju också ställa sig frågan vad "jag" är. Kanske finns det inte sådär vansinnigt många jag när det kommer till kritan. Jag (eh) menar – om man släpper taget kring jaget en stund. Och känner efter riktigt ordentligt kring vad det är att leva.
De jag har närmast omkring mig känns också som jag. Det är därför jag vill vara med dem. Hon – ja, hon lever närmast inpå min själ såsom jag lever inpå hennes. Vi är så mentalt och känslomässigt omslingrade att vi mer ofta än sällan bara vet hur den andre känner, tänker eller mår. Och det är den naturligaste sak i världen eftersom vi helt enkelt är skapta för varandra. In i minsta skälvande liten detalj, faktiskt.
Och så där fortsätter det från hjärtats epicentrum. Den rödhårige unge herrns närvaro och sättet jag får uppleva hur sanslöst underbart det är att få känna kärlek som förälder och se hur hans egenskaper växer fram i ljuset av kärleken. Och de där vännerna man knappt kan dricka kaffe utan, vars poetiska filter värmer i varje ögonblick. Och grannarna, de där underbara grannarna som inte ens skulle tänka tanken att försöka vara några andra än de är. Alla de som finns här omkring, alla de jag haft där men inte sett för vad de var innan jag öppnade upp mig själv och kunde möta dem. Och så vidare, och så vidare. I ordets egentliga bemärkelse.
Om jag låter bli att tänka på hur det ska bli utan låter universum sitta i förarsätet och istället njuter av hur det blir när det får bli som det vill själv. Då blir det ganska hisnande – fastän det ju inte är märkvärdigare än att det blir precis som det är menat att bli. Vilken sanslöst underbar komposition.
Jag vet att Hon och jag är samma. Kanske är vi samma även i vidare mening. Och så vidare och så vidare. Kanske är vi samma allihop. Kanske är jag samma som den mörkaste av de mörka mörkermän som önskar härska över universum. Jag skulle faktiskt tro det. Annars hade aldrig nyfikenheten funnits där.
Sannolikt är det menat att smälta ihop. Allt. Alla. Till den vi alla var innan vi bestämde oss för att prova på att inte vara det för att tydligare inse vem vi är. Där har vi livets mening, mina vänner.
fredag 10 maj 2013
Barnsligt
I natt drömde jag något sådär lite besynnerligt men samtidigt alldeles naturligt. Jag vaknade ur sömnen – i drömmen alltså. Jag var en bäbis. Helt nyfödd. I omgång efter omgång blev jag vuxen – dessvärre bara till min nuvrande ålder. Saken var den att jag i drömmen fick behålla det jag visste i det ögonblick jag föddes. Jag fick "veta". Priset för detta var att jag fortsatte att vara bäbis hela livet – åtminstone till 38 års ålder; vilket kanske inte är lika orimligt för dem som känner mig som jag önskar att det vore.
Hursomhelst var det väldigt roande att som bäbis se allt som hände och gjordes omkring mig. Synintrycken var klarare, renare - mer äkta än jag upplevt. Det var som om man såg meningen bakom allt som skedde. De invävda energierna och leken bakom världens konstruktion.
Jag minns särskilt väl att jag under min färd i bäbiskostym skrattade åtskilligt åt till exempel uttryck som "barnsligheter" spydigt framförda av vuxna som tyckte sig veta bättre eftersom de ju – från min "vetande" synvinkel inte visste. Det de kallade barnsligt var uteslutande sanningen. De vuxna föraktade den konsekvent och taktfast. Det var inte ens frustrerande, enbart underhållande faktiskt.
Ska inte gå in på detaljer, men det blev väldigt fort väldigt absurt. Det här är en dröm jag inte kommer att glömma på länge.
Hursomhelst var det väldigt roande att som bäbis se allt som hände och gjordes omkring mig. Synintrycken var klarare, renare - mer äkta än jag upplevt. Det var som om man såg meningen bakom allt som skedde. De invävda energierna och leken bakom världens konstruktion.
Jag minns särskilt väl att jag under min färd i bäbiskostym skrattade åtskilligt åt till exempel uttryck som "barnsligheter" spydigt framförda av vuxna som tyckte sig veta bättre eftersom de ju – från min "vetande" synvinkel inte visste. Det de kallade barnsligt var uteslutande sanningen. De vuxna föraktade den konsekvent och taktfast. Det var inte ens frustrerande, enbart underhållande faktiskt.
Ska inte gå in på detaljer, men det blev väldigt fort väldigt absurt. Det här är en dröm jag inte kommer att glömma på länge.
torsdag 9 maj 2013
Typiskt bra
I går var en ur många synvinklar typiskt bra dag. Jag hade inte sett fram emot den eftersom den innebar att jag skulle vara borta från paradiset. Klon sitter inte sällan där. Jag är en väldigt inbiten hemmakille – inte minst på grund av sällskapet. Och nu om våren, dessutom.
Man kan tala om cirkulärreferens, faktiskt. Projektet som ska ha sitt fysiska utrymme till följd av en grannes tillsynes slumpmässiga besök en kall februarikväll högst upp i en fastighet som visade sig ägas av samma person efter vilken det ekonomiska arvet varit vad som inte bara möjliggjort utan också väckt de tankar som behövdes för att komma hit möjliga.
Där satt de – farsans gamla kompisar från gymnasietiden och framåt. Med undantag för en begravning har jag inte träffat dem på väldigt, väldigt länge. De rullade ord, precis som farsan. De har det där underbara sättet att låta ord, uttryck och humor bli till bollar av glädje som man skickar runt mellan varandra inte sällan med rätt hård kraft bakom. Tryck.
Jag vet inte bättre hur jag ska beskriva det; detta bollspel; vissa är kapabla till det och andra inte. Eller kanske är det så att inte den senare kategorin fått prova. Så är det nog. För jag märker bland de jag jobbar med till vardags att acceptansen till bollrullandet ökar i omfattning ju mer jag kastar bollar på dem. De måste helt enkelt se bollarna annars drunknar de i den verbala floden.
Det var ett kort men synnerligen livgivande möte. Det var som om jag fick möta farsans kontext och för första gången på mycket länge saknade jag honom på riktigt igen. Inte på något sorgligt sätt utan på ett sätt som fick mig att spricka upp i leende och säga "nu skulle jag har ringt farsan". Underbara glada människor. Och allt jag har dem att tacka för.
Jag sprang där på kontoret som liten. Lite större än Casper är nu. De var ju i min ålder då, dessa gubbar. Agendan de hade på sina jobbdagar var nog inte alltid den roligaste men det skrattades alldeles vansinnigt mycket under takåsarna på S:t Olofsgatan i Uppsala. Jag fick en absolut underbar påminnelse om skratten som fortfarande lever i mig och inser att den personliga assistens favorit-TED-talk har en duktig klangbotten just där. Kunde till och med frammana doften från trapphuset. Lokalen är inte alls olik, faktiskt. Inte som sådan.
Lite senare under dagen tillsammans med de jag tror och hoppas vill jobba tillsammans med oss. Draftade och givna erbjudanden pratar vi om vad jobb är och att någon av dem kommit att ändra sin inställning till flyttar baserat på projektet. Och så kommer vi in på lön och arbete. Att det varken är lönen eller arbetet. Det är vad man får gjort. Att det känns meningsfullt. Det är det som är hela grejen.
Att få rullat bollar av glädje. Det är ju knappast det sämsta. Även den snart pensionerade högskoleräven rullar bollar, han på sitt lite nordligare, långsammare sätt. I en av bollarna hade han petat in ett uppdrag som tilltalar mig i den där envisa strävan att faktiskt ändra på det som jag tycker behöver ändra på. Tack, universum för den bollen. Den värmde.
Så avslutningsvis på en typiskt bra dag var det dags att ta livet av sig. En Sombie med ett oväntat diaboliskt sinne för att utsätta fysiska kroppar för sin egen viljas smärtsamma effekter. Jag hade sagt att jag var redo eftersom jag hittat balansen. Det var vansinnigt jobbigt men ändå mera roligt, knepigt nog. Och intressant att se hur man tillsammans med andra kan åstadkomma saker som jag inte själv mäktar motivera mig till i träningssammanhang.
Det där borde ju inte ha kommit som någon överraskning, men det gjorde det. Inte särskilt överraskande.
Ombyggnad pågår, kan man säga. Som alltid. Jag ställer mig inte sällan frågan varför jag håller på. Själva anledningen finns ju i den diskrepans som finns mellan det som är här – i paradiset – och det som finns en bit utanför. Jag visste inte om att skillnaden fanns innan jag träffade Sara. Hon klev in i livet med sitt lysande nystan av kärlek och lyste upp varje skrymsle.
Hon fick mig att se vad livet egentligen är och jag har inte varit annat än lycklig sedan den dagen egentligen. Klart man far upp och ner på humörsskalan men där finns en varm, lycklig puls även de jävligaste dagar och det beror på det ljuvliga faktum att kärleken bor där hela tiden. Till Sara och vidare till livet.
Kontrasten blev ju att se de saker som verkligen inte är byggda på kärlek i den del av världen som bor bortom paradiset och det vi värmer med vår närvaro. Kalla och meningslöshetsbibehållande institutionaliseringar som skapats med de egentligen vidrigaste av uppsåt – i alla fall från min nyvunnet lyckliga horisont.
Till stor del har jag vänt dessa saker ryggen. Om jag inte lägger energi på dem så växer de inte, men i vissa fall känner jag att jag har möjlighet att påverka. Förändra. Faktiskt vända generatorn i källaren till att gå i den varma riktningen. Jag är så långt ifrån ensam i denna ambition som det går att vara. Ambitionen delas av så gott som hela mänskligheten vare sig de är medvetna eller inte om den saken.
Någon gång ibland får jag förmånen att möta någon som inte vill ha den varma drivkraften i botten. Det är alltid rädda människor. De är som regel vanvettigt rädda för vad det skulle bli av dem om allt de lärt sig är deras existensberättigande i grunden förändrats. Om det de anser sig satta att bevaka upplöses och mänskligheten istället möter varandra för vilka de är. Dessa rädda tror – långt där nere – att de då inte skulle ha något att ge.
Gissa vad – de har fel. Och till allmän förtjusning ser jag hur en del även av dessa rädda själar vaknar upp och tar itu med det som gjort dem skräckslagna för sin egen natur.
Kul som fan, surru – så skulle de sagt. Gubbsen.
Man kan tala om cirkulärreferens, faktiskt. Projektet som ska ha sitt fysiska utrymme till följd av en grannes tillsynes slumpmässiga besök en kall februarikväll högst upp i en fastighet som visade sig ägas av samma person efter vilken det ekonomiska arvet varit vad som inte bara möjliggjort utan också väckt de tankar som behövdes för att komma hit möjliga.
Där satt de – farsans gamla kompisar från gymnasietiden och framåt. Med undantag för en begravning har jag inte träffat dem på väldigt, väldigt länge. De rullade ord, precis som farsan. De har det där underbara sättet att låta ord, uttryck och humor bli till bollar av glädje som man skickar runt mellan varandra inte sällan med rätt hård kraft bakom. Tryck.
Jag vet inte bättre hur jag ska beskriva det; detta bollspel; vissa är kapabla till det och andra inte. Eller kanske är det så att inte den senare kategorin fått prova. Så är det nog. För jag märker bland de jag jobbar med till vardags att acceptansen till bollrullandet ökar i omfattning ju mer jag kastar bollar på dem. De måste helt enkelt se bollarna annars drunknar de i den verbala floden.
Det var ett kort men synnerligen livgivande möte. Det var som om jag fick möta farsans kontext och för första gången på mycket länge saknade jag honom på riktigt igen. Inte på något sorgligt sätt utan på ett sätt som fick mig att spricka upp i leende och säga "nu skulle jag har ringt farsan". Underbara glada människor. Och allt jag har dem att tacka för.
Jag sprang där på kontoret som liten. Lite större än Casper är nu. De var ju i min ålder då, dessa gubbar. Agendan de hade på sina jobbdagar var nog inte alltid den roligaste men det skrattades alldeles vansinnigt mycket under takåsarna på S:t Olofsgatan i Uppsala. Jag fick en absolut underbar påminnelse om skratten som fortfarande lever i mig och inser att den personliga assistens favorit-TED-talk har en duktig klangbotten just där. Kunde till och med frammana doften från trapphuset. Lokalen är inte alls olik, faktiskt. Inte som sådan.
Lite senare under dagen tillsammans med de jag tror och hoppas vill jobba tillsammans med oss. Draftade och givna erbjudanden pratar vi om vad jobb är och att någon av dem kommit att ändra sin inställning till flyttar baserat på projektet. Och så kommer vi in på lön och arbete. Att det varken är lönen eller arbetet. Det är vad man får gjort. Att det känns meningsfullt. Det är det som är hela grejen.
Att få rullat bollar av glädje. Det är ju knappast det sämsta. Även den snart pensionerade högskoleräven rullar bollar, han på sitt lite nordligare, långsammare sätt. I en av bollarna hade han petat in ett uppdrag som tilltalar mig i den där envisa strävan att faktiskt ändra på det som jag tycker behöver ändra på. Tack, universum för den bollen. Den värmde.
Så avslutningsvis på en typiskt bra dag var det dags att ta livet av sig. En Sombie med ett oväntat diaboliskt sinne för att utsätta fysiska kroppar för sin egen viljas smärtsamma effekter. Jag hade sagt att jag var redo eftersom jag hittat balansen. Det var vansinnigt jobbigt men ändå mera roligt, knepigt nog. Och intressant att se hur man tillsammans med andra kan åstadkomma saker som jag inte själv mäktar motivera mig till i träningssammanhang.
Det där borde ju inte ha kommit som någon överraskning, men det gjorde det. Inte särskilt överraskande.
Ombyggnad pågår, kan man säga. Som alltid. Jag ställer mig inte sällan frågan varför jag håller på. Själva anledningen finns ju i den diskrepans som finns mellan det som är här – i paradiset – och det som finns en bit utanför. Jag visste inte om att skillnaden fanns innan jag träffade Sara. Hon klev in i livet med sitt lysande nystan av kärlek och lyste upp varje skrymsle.
Hon fick mig att se vad livet egentligen är och jag har inte varit annat än lycklig sedan den dagen egentligen. Klart man far upp och ner på humörsskalan men där finns en varm, lycklig puls även de jävligaste dagar och det beror på det ljuvliga faktum att kärleken bor där hela tiden. Till Sara och vidare till livet.
Kontrasten blev ju att se de saker som verkligen inte är byggda på kärlek i den del av världen som bor bortom paradiset och det vi värmer med vår närvaro. Kalla och meningslöshetsbibehållande institutionaliseringar som skapats med de egentligen vidrigaste av uppsåt – i alla fall från min nyvunnet lyckliga horisont.
Till stor del har jag vänt dessa saker ryggen. Om jag inte lägger energi på dem så växer de inte, men i vissa fall känner jag att jag har möjlighet att påverka. Förändra. Faktiskt vända generatorn i källaren till att gå i den varma riktningen. Jag är så långt ifrån ensam i denna ambition som det går att vara. Ambitionen delas av så gott som hela mänskligheten vare sig de är medvetna eller inte om den saken.
Någon gång ibland får jag förmånen att möta någon som inte vill ha den varma drivkraften i botten. Det är alltid rädda människor. De är som regel vanvettigt rädda för vad det skulle bli av dem om allt de lärt sig är deras existensberättigande i grunden förändrats. Om det de anser sig satta att bevaka upplöses och mänskligheten istället möter varandra för vilka de är. Dessa rädda tror – långt där nere – att de då inte skulle ha något att ge.
Gissa vad – de har fel. Och till allmän förtjusning ser jag hur en del även av dessa rädda själar vaknar upp och tar itu med det som gjort dem skräckslagna för sin egen natur.
Kul som fan, surru – så skulle de sagt. Gubbsen.
onsdag 8 maj 2013
Blås och vissel
Hör du något som visslar förbi? Inget att bry sig i. Det är bara jag som är ute och provkör verkligheten. Det är som att ha ägt en bil i 38 år och först nu upptäckt vad växelspaken är till för efter att ha skuttat runt på ettan. Verklig körglädje.
Det kan ju hända att man får lite ilskna blickar från de man visslar förbi. Kanske någon fotgängare (att skilja från fortgängare som ju håller tempot uppe) hytter med näven i det moln av damm som de föräras av. Någon yttrar halvdumma saker ur ren rädsla, men låter sig likväl lekfullt inspireras.
Det är vansinnigt kul. Verkligheten, alltså. Inte så verkligt, kanske – men vansinnigt kul. Jag är långt, långt ifrån ensam om att provköra verkligheten. Det ligger i sakens natur att vi upptäcker saker i olika ordning. Det kallas dynamik och det är det tiden ger oss möjligheten att uppleva. Utan tid ingen [variabel] hastighet. Tack, tiden.
Nu åker vi igen, då.
Det kan ju hända att man får lite ilskna blickar från de man visslar förbi. Kanske någon fotgängare (att skilja från fortgängare som ju håller tempot uppe) hytter med näven i det moln av damm som de föräras av. Någon yttrar halvdumma saker ur ren rädsla, men låter sig likväl lekfullt inspireras.
Det är vansinnigt kul. Verkligheten, alltså. Inte så verkligt, kanske – men vansinnigt kul. Jag är långt, långt ifrån ensam om att provköra verkligheten. Det ligger i sakens natur att vi upptäcker saker i olika ordning. Det kallas dynamik och det är det tiden ger oss möjligheten att uppleva. Utan tid ingen [variabel] hastighet. Tack, tiden.
Nu åker vi igen, då.
måndag 6 maj 2013
Roliga saker
Det börjar bli grönt. Några droppar regn i går gjorde att hästarnas hage bytte färg tills i går. Dyngstacken är på väg att tömmas efter tålmodigt uppskjutande. Casper och hans kusin är mogna grabbar som inte bara tar hand om sig själva och kan lämnas ensamma och är alldeles ljuvliga att sitta och prata om livet med över till exempel frukost.
Tankarna kring projekten och möjligheterna i jobbsfären kvillrar och inspirationen är där varje dag. Så där långt kom jag med gårdagens inlägg, därefter invaderades Olsbo av besökare och skrivandet uteblev. Frustrationen växte då värmen äntligen var på plats på det där verkliga sättet och sommaren stod att greppa för första gången detta år.
Vi fick ordning på budskapet. Lyfte det en nivå till och hade bara att inarbeta det i den digitala bildspelsvärlden. När det så visade sig aningen motsträvigt att arbeta med EPS-filer tilltog min irritation. En irritation med ursprung i solen, faktiskt. En irritation bortom vektorgrafikens utmaningar. Min PC dog två gånger under denna tid något som tydligt indikerar att jag beslutat utmana mig själv.
Vid spisfläkten fick jag så åter njuta min hustrus visdom. Hon har sett hur dubbel jag är inför att få detta projekt på plats. Hon förstår varför också. "Vad kan mäta sig med sommar i Olsbo?", frågar hon – vis som hon är. Jag tänker efter en stund men kammar noll. Klart jag blir frustrerad om jag tycker mig behöva springa på något jävla kontor halva sommaren bara för att få det på plats. Jag vill snickra (hemma), åka båt, dricka en hel massa vin, grilla stora köttbitar, skratta käken ur led och idka ymniga mängder älskog med visdomens upphov.
Hon tittar på mig en stund och ser min plåga. Så säger hon "men kan ni inte starta till hösten istället?". Banbrytande. Knappt har hon yttrat orden förrän jag börjar andas bättre.
Så här i efterhand känns det ju lite fånigt att jag tagit bort mitt eget tempo ur ekvationen så pass. Jag menar – det måste ju inte startas nu till sommaren bara för att det ser ut att vara möjligt att startas nu till sommaren. Ha! Att starta så smått över en längre tid och trycka på knappen när höstterminen är ett faktum känns verkligen tilltalande.
Nu hägrar några dagars arbete och vem vet, kanske det blir sjösättning till helgen… Jomenvisst, ja. Det var ju det jag tänkte skriva från början i går morse. Kusinen bad mig lista roliga saker. Här är listan.
1. "Pussa" på Sara
2. Kittla Casper
3. Sommar i Olsbo
4. Åka båt och vatten överhuvudtaget
5. Doften och känslan av trä. Snickra.
6. Fläskig bas på bra musik
7. Koh Samui
8. Att skriva och att prata med de som förstår
9. Kött och smör
10. Inspiration och ordvitsar
Tankarna kring projekten och möjligheterna i jobbsfären kvillrar och inspirationen är där varje dag. Så där långt kom jag med gårdagens inlägg, därefter invaderades Olsbo av besökare och skrivandet uteblev. Frustrationen växte då värmen äntligen var på plats på det där verkliga sättet och sommaren stod att greppa för första gången detta år.
Vi fick ordning på budskapet. Lyfte det en nivå till och hade bara att inarbeta det i den digitala bildspelsvärlden. När det så visade sig aningen motsträvigt att arbeta med EPS-filer tilltog min irritation. En irritation med ursprung i solen, faktiskt. En irritation bortom vektorgrafikens utmaningar. Min PC dog två gånger under denna tid något som tydligt indikerar att jag beslutat utmana mig själv.
Vid spisfläkten fick jag så åter njuta min hustrus visdom. Hon har sett hur dubbel jag är inför att få detta projekt på plats. Hon förstår varför också. "Vad kan mäta sig med sommar i Olsbo?", frågar hon – vis som hon är. Jag tänker efter en stund men kammar noll. Klart jag blir frustrerad om jag tycker mig behöva springa på något jävla kontor halva sommaren bara för att få det på plats. Jag vill snickra (hemma), åka båt, dricka en hel massa vin, grilla stora köttbitar, skratta käken ur led och idka ymniga mängder älskog med visdomens upphov.
Hon tittar på mig en stund och ser min plåga. Så säger hon "men kan ni inte starta till hösten istället?". Banbrytande. Knappt har hon yttrat orden förrän jag börjar andas bättre.
Så här i efterhand känns det ju lite fånigt att jag tagit bort mitt eget tempo ur ekvationen så pass. Jag menar – det måste ju inte startas nu till sommaren bara för att det ser ut att vara möjligt att startas nu till sommaren. Ha! Att starta så smått över en längre tid och trycka på knappen när höstterminen är ett faktum känns verkligen tilltalande.
Nu hägrar några dagars arbete och vem vet, kanske det blir sjösättning till helgen… Jomenvisst, ja. Det var ju det jag tänkte skriva från början i går morse. Kusinen bad mig lista roliga saker. Här är listan.
1. "Pussa" på Sara
2. Kittla Casper
3. Sommar i Olsbo
4. Åka båt och vatten överhuvudtaget
5. Doften och känslan av trä. Snickra.
6. Fläskig bas på bra musik
7. Koh Samui
8. Att skriva och att prata med de som förstår
9. Kött och smör
10. Inspiration och ordvitsar
lördag 4 maj 2013
Pollentankar
Nu ska jag vara lite rakt på sak, faktiskt. Det är ju som ni stackars läsare här inte något som händer direkt ofta. Grattis!
Slöheten. Visst är det ljuset som övermannat oss alla men en besökare här igår lade fram en annan förklaring (också); pollen. Alltså inte Pållen – den som bor i hagen – utan pollen, källan till de många mänskliga obehagen.
Jag försöker minnas hur många pollenallergiker det var i min klass i skolan. Ingen. Jo, Chrille hade lite hösnuva vilket var lite trassligt för honom eftersom hans föräldrar var bönder men eftersom han slapp jobba med höet på gården var det knappast något han direkt led av.
Jag började höra talas om pollenallergiker och astmatiker ungefär samtidigt, mot slutet av gymnasiet. Så får jag den vansinniga idén att faktiskt förkovra mig lite – även det ovanligt, grattis. Hittar en liten skrift från SCB som heter "ohälsa och sjukvård 1980-2000" där SCB korrelerat lite siffror på ämnet.
På sidan åtta kan man läsa att: "Redan under 1980-talet kunde en kraftig ökning av allergiska besvär konstateras. Denna utveckling fortsätter. Det är framförallt andelen med hösnuva som ökat, men även eksem och astma fortsätter att öka. Det är nu mellan var fjärde och var tredje person i vuxen ålder som har allergiska besvär."
Allergitabell från undersökning gjord 96-97. Prosit vad många allergiker redan då.
På sidan 34 diskuteras en undersökning från 1996-97 där man i analysen fastslår att: "Närmare 2 miljoner, 28 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år, har således allergisk astma, hösnuva eller liknande överkänslighetsreaktioner. 470 000 personer, 7 procent av befolkningen, har svåra besvär av sådan allergi. Ytterligare ett antal har annan astma och ett stort antal, drygt 1 milj. personer, svarar Ja på en direkt fråga om de har eksem11. Om även dessa inkluderas (om de inte nämnt någon av de övriga allergierna) skulle antalet allergiker vara drygt 2,5 miljoner och utgöra 39 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år."
Vad gör oss allt mer allergiska?
Är det pollen – verkligen? Jag menar – ok, låt oss för en stund anta att det är pollen vi blir allergiska mot men varför blir vi allergiska. Det är ju inte pollenets fel. Det är ju knappast något nytt som naturen nyckfullt börjat implementera i naturen på 1980-talet. I en värld där människan förs in i naturen är det ju jävligt orimligt att nästan 40 % har trassligt med denna naturliga förekomst.
Orsakerna står säkert att finna i den förgiftning som försiggår; mat, kommunalt fluorvatten, strålning und so wider. Visst. Men – efter att den besökande igår talat om pollen som möjligt trötthetsursprung började jag klura lite. Det är ju mest vi lantisar som blir trötta om våren. Vi är ute betydligt mer än våra stadsbosatta medmänniskor.
En torr vår som denna – det blåser mycket och partiklarna kommer i rörelse. Vad är det egentligen för partiklar som rör på sig? Jag har iakttagit skådespelet på himlen sedan vi flyttade hit för fyra år sedan (se kategorin "chemtrails"). Jag har sett de omärkta flygplanen lägga strängar över himlen som med tiden fäller ut till moln och inte sällan ger nederbörd.
Vädret är skapat och sannolikt började denna praktik fullskaligt under 1980-talet. Under 1990-talet när Sverige på allvar närmade sig västvärldens maktcentrum (jo, jag röstade för EU och tyckte fram till för ett fåtal år sedan att vi skulle var såväl medlem i EMU som NATO). Jag kan inte säga att jag vet. Jag bodde kring och i Uppsala och därmed Arlandas flygtrafik men var ute och reste en hel del. Sprayandet är något jag observerat först på senare år.
Jag kan gott se framför mig att de som vill stå under västerlandets beskyddarverksamhets paraply (som Sverige alltså kom att göra gradvis under 80-90-talen och vilket sannolikt kunde bli av först efter likvidering av en rätt motspänstig statsminister) också har att acceptera att vara en del i programmet för vädermanipulation.
Nu kallas det ju knappast vädermanipulation utan jag skulle tro att de som gått med på att officiellt inte se vad som pågår (statliga staber, främst militär) är väl införstådda att spraypraktiken är för allas bästa. Sannolikt har klimathotet funnits på banan sedan tidigt 90-tal (minns någon den jättelika satsningen "det naturliga steget" i skolan – andas Al Gore och klimathysteri lång väg). Man har kanske förklarat för de som ombetts blunda att vi måste ha makten över vädret - annars skenar det - men säg inget till folket för då får de tuppjuck av skräck.
Det som sprayas verkar vara mysigheter som aluminium och barium. Små, små partiklar av dessa ämnen reagerar med luften och skapar förutsättningar för att ändra vädret. Det är ingenting nytt – gamla sovjet och kina har enligt uppgifter sysslat med denna verksamhet till exempel inför olympiska spel. Det har det talats om i massmedia till och med. Den västerländska varianten är dock från officiellt håll inget man ens tar i med tång (inte ens överdragen med en foliehatt). Den finns inte. Ändå kan var och en se den om man tar sig tid att titta på himlen en timme eller två.
Jag är faktiskt rätt säker på att det inte är pollen man är allergisk mot utan mot de mängder av små, små metallpartiklar som skräpar i naturen när våren kommer. Om vi tar den här våren till exempel; i höstas var marken dränkt i vatten och under hela vintern ha det snöat. Alla ämnen som fanns i den konstligt skapade nederbörden finns ju kvar där eftersom det knappt dunstar något under vinterhalvåret. Nu när det torkar upp och vinden drar fram över landskapen kommer alla dessa partiklar i rörelse och träffar en och annan andningsväg.
Kroppen är inte naturligt van vid små metallpartiklar utan reagerar genom att bli snuvig och täppt i rent självförsvar. Där har vi säkerligen trötthetens ursprung också – kroppen jobbar med rening och rening suger kraft. Klart man blir lite stukad om man måste ta hand om en massa hotfulla partiklar i inandningsluften.
För att andas – det måste vi ju. Men att andas för att få syre så att man kan fortsätta leva är en sak. Att andas på ett medvetet sätt för att få själ, hjärta och tanke att vara i balans är något annat. Om jag hade velat regera världen med ondska och inte ville att så gott som alla de nio miljarder människorna som vandrade på planeten skulle vara skarpa och vakna nog att med sina sinnen se vad jag håller på med, då hade jag givit mig på andningsvägarna.
Då hade jag sprayat små metallflisor ut i luften så att de visserligen kunde andas men inte andas bra. Jag hade sett till att deras andningsvägar var precis lagom upptagna med att kämpa mot skiten jag förpestat deras luft med så att andningen förlorade sin andliga dimension och insikterna uteblev. Så hade jag gjort, men nu är jag ju inte som folk är mest har jag märkt.
Så. Det var tanken, det.
Jag brukar sällan skriva saker som tar sitt avstamp i att något är på tok nuförtiden. Har på något sätt lämnat konspirationsträsket bakom mig men ändå har jag en väldigt stark känsla för vad som är sanning och vad som pågår rent intuitivt (den som väljer att tro mig får skylla sig själv). Jag tror det är viktigt att inse att det inte är vi som är sjuka utan den storskaliga maktapparat som kallar sig får "vårt samhälle".
Nu är det ju inte enbart så eftersom det finns makthungriga kärlekslösa människor som har pretentioner att äga oss alla. Den verkliga anledningen är att vi ska förstå vår egen själsliga kapacitet och triggas av kontrasten mellan en allergisk, nedstämd människa som tackar för att förgiftas av läkemedel och den själsligt suveräna människan som lever i full frihet under skapandets oändiga ansvar.
Eftersom vi ska få möjlighet att verkligen se vad vi är kapabla till. Med start i det småskaligaste - med start i var och en. Det är ju egentligen bländande läckert, inte sant? Nu ska jag ut i den friska luften igen. Jag tror på fullaste allvar att mitt återdragande från spelet drastiskt minskar giftets verkan på min kropp.
Slöheten. Visst är det ljuset som övermannat oss alla men en besökare här igår lade fram en annan förklaring (också); pollen. Alltså inte Pållen – den som bor i hagen – utan pollen, källan till de många mänskliga obehagen.
Jag försöker minnas hur många pollenallergiker det var i min klass i skolan. Ingen. Jo, Chrille hade lite hösnuva vilket var lite trassligt för honom eftersom hans föräldrar var bönder men eftersom han slapp jobba med höet på gården var det knappast något han direkt led av.
Jag började höra talas om pollenallergiker och astmatiker ungefär samtidigt, mot slutet av gymnasiet. Så får jag den vansinniga idén att faktiskt förkovra mig lite – även det ovanligt, grattis. Hittar en liten skrift från SCB som heter "ohälsa och sjukvård 1980-2000" där SCB korrelerat lite siffror på ämnet.
På sidan åtta kan man läsa att: "Redan under 1980-talet kunde en kraftig ökning av allergiska besvär konstateras. Denna utveckling fortsätter. Det är framförallt andelen med hösnuva som ökat, men även eksem och astma fortsätter att öka. Det är nu mellan var fjärde och var tredje person i vuxen ålder som har allergiska besvär."
Allergitabell från undersökning gjord 96-97. Prosit vad många allergiker redan då.
På sidan 34 diskuteras en undersökning från 1996-97 där man i analysen fastslår att: "Närmare 2 miljoner, 28 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år, har således allergisk astma, hösnuva eller liknande överkänslighetsreaktioner. 470 000 personer, 7 procent av befolkningen, har svåra besvär av sådan allergi. Ytterligare ett antal har annan astma och ett stort antal, drygt 1 milj. personer, svarar Ja på en direkt fråga om de har eksem11. Om även dessa inkluderas (om de inte nämnt någon av de övriga allergierna) skulle antalet allergiker vara drygt 2,5 miljoner och utgöra 39 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år."
Vad gör oss allt mer allergiska?
Är det pollen – verkligen? Jag menar – ok, låt oss för en stund anta att det är pollen vi blir allergiska mot men varför blir vi allergiska. Det är ju inte pollenets fel. Det är ju knappast något nytt som naturen nyckfullt börjat implementera i naturen på 1980-talet. I en värld där människan förs in i naturen är det ju jävligt orimligt att nästan 40 % har trassligt med denna naturliga förekomst.
Orsakerna står säkert att finna i den förgiftning som försiggår; mat, kommunalt fluorvatten, strålning und so wider. Visst. Men – efter att den besökande igår talat om pollen som möjligt trötthetsursprung började jag klura lite. Det är ju mest vi lantisar som blir trötta om våren. Vi är ute betydligt mer än våra stadsbosatta medmänniskor.
En torr vår som denna – det blåser mycket och partiklarna kommer i rörelse. Vad är det egentligen för partiklar som rör på sig? Jag har iakttagit skådespelet på himlen sedan vi flyttade hit för fyra år sedan (se kategorin "chemtrails"). Jag har sett de omärkta flygplanen lägga strängar över himlen som med tiden fäller ut till moln och inte sällan ger nederbörd.
Vädret är skapat och sannolikt började denna praktik fullskaligt under 1980-talet. Under 1990-talet när Sverige på allvar närmade sig västvärldens maktcentrum (jo, jag röstade för EU och tyckte fram till för ett fåtal år sedan att vi skulle var såväl medlem i EMU som NATO). Jag kan inte säga att jag vet. Jag bodde kring och i Uppsala och därmed Arlandas flygtrafik men var ute och reste en hel del. Sprayandet är något jag observerat först på senare år.
Jag kan gott se framför mig att de som vill stå under västerlandets beskyddarverksamhets paraply (som Sverige alltså kom att göra gradvis under 80-90-talen och vilket sannolikt kunde bli av först efter likvidering av en rätt motspänstig statsminister) också har att acceptera att vara en del i programmet för vädermanipulation.
Nu kallas det ju knappast vädermanipulation utan jag skulle tro att de som gått med på att officiellt inte se vad som pågår (statliga staber, främst militär) är väl införstådda att spraypraktiken är för allas bästa. Sannolikt har klimathotet funnits på banan sedan tidigt 90-tal (minns någon den jättelika satsningen "det naturliga steget" i skolan – andas Al Gore och klimathysteri lång väg). Man har kanske förklarat för de som ombetts blunda att vi måste ha makten över vädret - annars skenar det - men säg inget till folket för då får de tuppjuck av skräck.
Det som sprayas verkar vara mysigheter som aluminium och barium. Små, små partiklar av dessa ämnen reagerar med luften och skapar förutsättningar för att ändra vädret. Det är ingenting nytt – gamla sovjet och kina har enligt uppgifter sysslat med denna verksamhet till exempel inför olympiska spel. Det har det talats om i massmedia till och med. Den västerländska varianten är dock från officiellt håll inget man ens tar i med tång (inte ens överdragen med en foliehatt). Den finns inte. Ändå kan var och en se den om man tar sig tid att titta på himlen en timme eller två.
Jag är faktiskt rätt säker på att det inte är pollen man är allergisk mot utan mot de mängder av små, små metallpartiklar som skräpar i naturen när våren kommer. Om vi tar den här våren till exempel; i höstas var marken dränkt i vatten och under hela vintern ha det snöat. Alla ämnen som fanns i den konstligt skapade nederbörden finns ju kvar där eftersom det knappt dunstar något under vinterhalvåret. Nu när det torkar upp och vinden drar fram över landskapen kommer alla dessa partiklar i rörelse och träffar en och annan andningsväg.
Kroppen är inte naturligt van vid små metallpartiklar utan reagerar genom att bli snuvig och täppt i rent självförsvar. Där har vi säkerligen trötthetens ursprung också – kroppen jobbar med rening och rening suger kraft. Klart man blir lite stukad om man måste ta hand om en massa hotfulla partiklar i inandningsluften.
För att andas – det måste vi ju. Men att andas för att få syre så att man kan fortsätta leva är en sak. Att andas på ett medvetet sätt för att få själ, hjärta och tanke att vara i balans är något annat. Om jag hade velat regera världen med ondska och inte ville att så gott som alla de nio miljarder människorna som vandrade på planeten skulle vara skarpa och vakna nog att med sina sinnen se vad jag håller på med, då hade jag givit mig på andningsvägarna.
Då hade jag sprayat små metallflisor ut i luften så att de visserligen kunde andas men inte andas bra. Jag hade sett till att deras andningsvägar var precis lagom upptagna med att kämpa mot skiten jag förpestat deras luft med så att andningen förlorade sin andliga dimension och insikterna uteblev. Så hade jag gjort, men nu är jag ju inte som folk är mest har jag märkt.
Så. Det var tanken, det.
Jag brukar sällan skriva saker som tar sitt avstamp i att något är på tok nuförtiden. Har på något sätt lämnat konspirationsträsket bakom mig men ändå har jag en väldigt stark känsla för vad som är sanning och vad som pågår rent intuitivt (den som väljer att tro mig får skylla sig själv). Jag tror det är viktigt att inse att det inte är vi som är sjuka utan den storskaliga maktapparat som kallar sig får "vårt samhälle".
Nu är det ju inte enbart så eftersom det finns makthungriga kärlekslösa människor som har pretentioner att äga oss alla. Den verkliga anledningen är att vi ska förstå vår egen själsliga kapacitet och triggas av kontrasten mellan en allergisk, nedstämd människa som tackar för att förgiftas av läkemedel och den själsligt suveräna människan som lever i full frihet under skapandets oändiga ansvar.
Eftersom vi ska få möjlighet att verkligen se vad vi är kapabla till. Med start i det småskaligaste - med start i var och en. Det är ju egentligen bländande läckert, inte sant? Nu ska jag ut i den friska luften igen. Jag tror på fullaste allvar att mitt återdragande från spelet drastiskt minskar giftets verkan på min kropp.
fredag 3 maj 2013
Att gå genom öppna dörrar
Projektet The Scape Bay föddes ur en okonventionell idé i parningsakten mellan ett skriande behov och en stor, tom och luftig lokal. Just där – i lokalen – kändes den lika orealistisk som tilltalande. Jag var ganska säker på att jag aldrig skulle vara inblandad i att förverkliga visionen. För det var precis vad det var – en vision. Där och då fick jag en vision och det är den vi nu rör oss mot.
Jag har aldrig jagat en vision förut yrkesmässigt; det har varit idéer jag försökt fullborda. De vägarna har varit slitsamma och inneburit trösklar på ett sätt jag gått och blivit van med. När jag nu tillsammans med min mycket personlige assistent börjar lyfta budskapet kring The Scape Bay är det som att sparka in öppna dörrar.
Det finns inte ens några dörrar, egentligen. Precis som i verkligheten är det bara fantasin som sätter gränserna och jag börjar förstå att detta inte är ett slag att utkämpa, en match att spela eller en seger att hämta hem. Det här är bara en meningsfull aktivitet i livets ström och den ligger så fint arrangerad längst livslinjen att den inte kommer att kräva någon fight. Den är menad att hända, helt enkelt.
Jag får väl helt enkelt acceptera det.
Jag har aldrig jagat en vision förut yrkesmässigt; det har varit idéer jag försökt fullborda. De vägarna har varit slitsamma och inneburit trösklar på ett sätt jag gått och blivit van med. När jag nu tillsammans med min mycket personlige assistent börjar lyfta budskapet kring The Scape Bay är det som att sparka in öppna dörrar.
Det finns inte ens några dörrar, egentligen. Precis som i verkligheten är det bara fantasin som sätter gränserna och jag börjar förstå att detta inte är ett slag att utkämpa, en match att spela eller en seger att hämta hem. Det här är bara en meningsfull aktivitet i livets ström och den ligger så fint arrangerad längst livslinjen att den inte kommer att kräva någon fight. Den är menad att hända, helt enkelt.
Jag får väl helt enkelt acceptera det.
torsdag 2 maj 2013
Sydlig dröm
Jag har väckarklockan att tacka för åtskilliga ihågkomna drömmar, denna morgon är inget undantag. Om jag vaknar och låter huvudet vara helt stilla i några minuter går det inte sällan att återvända till drömprojektionen även i vaket tillstånd.
På väg in i landet var stämningen god vid gränskontrollanterna. De röntgade allt mitt bagage och i väntan på resten av familjen pladdrade jag förstrött med röntgenmaskinens operatör. Han drog alldeles underbara ordvitsar som jag beklagligtvis inte minns.
Jag såg Henne och den inte så lille genom glaset som skärmade av de genomsökta från de ännu inte scannade. Hennes underbara ansikte och hans spexande rörelser. De närmade sig långsamt och så småningom slank även de igenom kontrollen varvid den ordvitsige utbrast:
"A complete family! Warmly welcome to Australia".
Jag blev mäkta förvånad att det var där vi var men fann mig raskt och vi gick för att fylla på våra hungriga magar. Jag är ofta här i drömmen, på en helt ihopfantiserad (om det nu finns sådant) flygplats slash disneyland som är Sydneys internationella flygplats. Den är inte helt innesluten utan där finns temahus och diverse konstruktioner av olika slag. Där finns väldigt mycket att se men ingen har tid att se det. Stressen obeaktad alltså väldigt långt från verklighetens Sydney Airport.
(I de flesta drömmar jäktar jag runt här och kan inte hitta min gate. Jag har varit mer sen på denna imaginära flygplats totalt än jag varit på någon verklig och alla som känner mitt förhållande till avgångstider vet vad det innebär. Att stressa i denna fantasiterminal är extra frustrerande eftersom det finns så mycket lockande att se. Samtidigt är jag medveten om att alltihop är en kuliss och det har kunnat vara så i alla tider eftersom ingen tar sig tiden att titta bakom kulissen. Alla är stressade. Av säkerhetsskäl. )
Vi hittar ett ställe att äta, ett asiatiskt inspirerat ställe med glasväggar från vilket man kan se ner i den närbelägna viken. Det är märkligt nog lite slaskig is på vattnet vilket är märkligt på grund av både temperatur och salthalt. Det är nog inte is när allt kommer omkring. Kanske vattnet skummar eller hålls i styvt, våglöst läge på grund av något annat. Kanske har det aldrig varit vatten utan kanske är viken snarare en kuliss.
Ur vattnet reser sig fyra master. De är 100-200 meter höga och av galvaniserad metall. De reser sig overkligt högt ovan ytan och ser ut att vara något slags radiotorn eller kanske kraftledingsstoplar. Det är svårt att beställa mat, allt innehåller kolhydrater och strunt men efter mycket dividerande med den alltmer utmattade servitrisen lyckas jag beställda stekta ägg och något slags lufttorkad skinka. Vi sätter oss vid ett av de fåtaliga borden och ska precis börja äta.
Då jag kastar en blick ut genom fönstret ser jag hur de fyra masterna faller mot oss. Mitt sinne vet bergfast att vi är utom fara och jag blir inte rädd för själva fallet, däremot blir jag rädd att mitt sällskap ska upptäcka det annalkande och genom sin reaktion påverka symmetrin i fallet. Jag fortsätter att äta under det att jag ser masterna fall mot oss, var och en med en massa på något hundratals ton som minst.
En efter en faller masterna exakt mot det bambuklädda fönstret som skiljer vårt matställe från den övriga terminalen. Folk springer undan, någon blir fast under metallen och vattnet rör sig onaturligt där nere. Masterna landade så att vi med ungefär femton centimeters marginal klarade oss och glaset krossas perfekt. Den lille tycker att vi ska lägga ut det på facebook och vill ringa sin pappa och berätta. Relativt odramatiskt, alltså.
Masterna var ockupationsmaktens verk. Folk i terminalen är förbryllade. Man kunde kanske tro att de skulle jubla eftersom dessa fyra symboler för ockupationen nu är borta och jag minns hur jag reflekterar över det i drömmen. Hon frågar mig om det och jag svarar att det nog inte är så många som begripit att ockupationsmakten ens varit där. Väldigt få av de som är i terminalen hade ens lagt märke till masterna eller viken de stod i. Det hade liksom bara alltid funnits där. Och nu var det borta. Vad var grejen? Kanske kan man få skadestånd för chocken? Hypnosen som tornen levererat släpper på några veckor. Klart folk är förvirrade.
Ut ur terminalen och dess disneylandliknande omgivningar, vidare mot staden. Ingen igenkänning alls med det upplevda Sydney. Mycket mer vind (det blåste mycket i natt) och jakten på värdig föda är svår. Finner ett ställe vid the Quay som serverar wokade grönsaker serverade i påskägg. Mest majs och strunt, men där finns lite paprika och någon löksnutt att nära sig på.
När jag petar som bäst i majsen får jag ett SMS från min morsa. Hon har läst igenom min blogg och pratat med farsan. Hon är medveten om att han inte är vid livet men likväl har de talats vid och hon har begripit vem det är jag är, nu. Varför jag envisats med mina projekt och varit sådär envis. "Jag har begripit vad din uppgift är", sa hon.
"Kul för dig då", mumlar jag ner i det flottiga påskägget som nu nästan bara innehåller majs. Jag längtar efter att få åka hem till Olsbo men min kropp är fortfarande mer eller mindre död efter flygresan ner. "Jag ville ju se det hända", tänker jag.
På väg in i landet var stämningen god vid gränskontrollanterna. De röntgade allt mitt bagage och i väntan på resten av familjen pladdrade jag förstrött med röntgenmaskinens operatör. Han drog alldeles underbara ordvitsar som jag beklagligtvis inte minns.
Jag såg Henne och den inte så lille genom glaset som skärmade av de genomsökta från de ännu inte scannade. Hennes underbara ansikte och hans spexande rörelser. De närmade sig långsamt och så småningom slank även de igenom kontrollen varvid den ordvitsige utbrast:
"A complete family! Warmly welcome to Australia".
Jag blev mäkta förvånad att det var där vi var men fann mig raskt och vi gick för att fylla på våra hungriga magar. Jag är ofta här i drömmen, på en helt ihopfantiserad (om det nu finns sådant) flygplats slash disneyland som är Sydneys internationella flygplats. Den är inte helt innesluten utan där finns temahus och diverse konstruktioner av olika slag. Där finns väldigt mycket att se men ingen har tid att se det. Stressen obeaktad alltså väldigt långt från verklighetens Sydney Airport.
(I de flesta drömmar jäktar jag runt här och kan inte hitta min gate. Jag har varit mer sen på denna imaginära flygplats totalt än jag varit på någon verklig och alla som känner mitt förhållande till avgångstider vet vad det innebär. Att stressa i denna fantasiterminal är extra frustrerande eftersom det finns så mycket lockande att se. Samtidigt är jag medveten om att alltihop är en kuliss och det har kunnat vara så i alla tider eftersom ingen tar sig tiden att titta bakom kulissen. Alla är stressade. Av säkerhetsskäl. )
Vi hittar ett ställe att äta, ett asiatiskt inspirerat ställe med glasväggar från vilket man kan se ner i den närbelägna viken. Det är märkligt nog lite slaskig is på vattnet vilket är märkligt på grund av både temperatur och salthalt. Det är nog inte is när allt kommer omkring. Kanske vattnet skummar eller hålls i styvt, våglöst läge på grund av något annat. Kanske har det aldrig varit vatten utan kanske är viken snarare en kuliss.
Ur vattnet reser sig fyra master. De är 100-200 meter höga och av galvaniserad metall. De reser sig overkligt högt ovan ytan och ser ut att vara något slags radiotorn eller kanske kraftledingsstoplar. Det är svårt att beställa mat, allt innehåller kolhydrater och strunt men efter mycket dividerande med den alltmer utmattade servitrisen lyckas jag beställda stekta ägg och något slags lufttorkad skinka. Vi sätter oss vid ett av de fåtaliga borden och ska precis börja äta.
Då jag kastar en blick ut genom fönstret ser jag hur de fyra masterna faller mot oss. Mitt sinne vet bergfast att vi är utom fara och jag blir inte rädd för själva fallet, däremot blir jag rädd att mitt sällskap ska upptäcka det annalkande och genom sin reaktion påverka symmetrin i fallet. Jag fortsätter att äta under det att jag ser masterna fall mot oss, var och en med en massa på något hundratals ton som minst.
En efter en faller masterna exakt mot det bambuklädda fönstret som skiljer vårt matställe från den övriga terminalen. Folk springer undan, någon blir fast under metallen och vattnet rör sig onaturligt där nere. Masterna landade så att vi med ungefär femton centimeters marginal klarade oss och glaset krossas perfekt. Den lille tycker att vi ska lägga ut det på facebook och vill ringa sin pappa och berätta. Relativt odramatiskt, alltså.
Masterna var ockupationsmaktens verk. Folk i terminalen är förbryllade. Man kunde kanske tro att de skulle jubla eftersom dessa fyra symboler för ockupationen nu är borta och jag minns hur jag reflekterar över det i drömmen. Hon frågar mig om det och jag svarar att det nog inte är så många som begripit att ockupationsmakten ens varit där. Väldigt få av de som är i terminalen hade ens lagt märke till masterna eller viken de stod i. Det hade liksom bara alltid funnits där. Och nu var det borta. Vad var grejen? Kanske kan man få skadestånd för chocken? Hypnosen som tornen levererat släpper på några veckor. Klart folk är förvirrade.
Ut ur terminalen och dess disneylandliknande omgivningar, vidare mot staden. Ingen igenkänning alls med det upplevda Sydney. Mycket mer vind (det blåste mycket i natt) och jakten på värdig föda är svår. Finner ett ställe vid the Quay som serverar wokade grönsaker serverade i påskägg. Mest majs och strunt, men där finns lite paprika och någon löksnutt att nära sig på.
När jag petar som bäst i majsen får jag ett SMS från min morsa. Hon har läst igenom min blogg och pratat med farsan. Hon är medveten om att han inte är vid livet men likväl har de talats vid och hon har begripit vem det är jag är, nu. Varför jag envisats med mina projekt och varit sådär envis. "Jag har begripit vad din uppgift är", sa hon.
"Kul för dig då", mumlar jag ner i det flottiga påskägget som nu nästan bara innehåller majs. Jag längtar efter att få åka hem till Olsbo men min kropp är fortfarande mer eller mindre död efter flygresan ner. "Jag ville ju se det hända", tänker jag.
onsdag 1 maj 2013
Knock, knock! Who's there? The door…
När jag flyttade för hundra år sedan ingick ett förråd i källaren. Man nådde förrådet från korridoren i källaren via en dörr som ledde in till åtta förrådsutrymmen – det såg man tydligt på skylten ovanför dörren. Nummer 96 fanns där inne. Jag hade emellertid problem att bereda mig åtkomst till förrådet eftersom jag beklagligtvis saknade nyckel till dörren från korridoren.
Det tog flera månader innan jag samlade kraft och ringde fastighetsskötaren. Då hade jag snubblat på lådor i hallen i – precis – några månader. Fastighetsskötaren var hemma sjuk och hade väldigt svårt att begripa vad det var jag menade. Någon vecka senare tittade han emellertid förbi och vi gick ner till källarkorridoren så att jag kunde visa honom vilket lås det var jag behövde nyckel till.
Han tittade forskande på mig en stund. Så tittade han på dörren och tryckte resolut ner dörrhandtaget utan ens sticka nyckeln i låset och öppnade den. Dörren hade varit öppen hela tiden. Sedan det tidiga femtiotalet, sannolikt. Men eftersom jag var så bergfast övertygad om att den varit låst så försökte jag inte ens öppna den.
Folk är olika. En del ställer sig i dörrhålet och kikar in på det rum de har möjlighet att stiga in i. Andra vägrar känna på dörrhandtaget. Och så har vi de som springer in i väggen istället. Som dunkar och dunkar huvudet i väggen där det inte finns någon dörr istället för att se sig om och finna en öppning.
Egentligen är det ju lättare ändå eftersom även väggen är en mental föreställning och den vägg många springer in i inte är ett dugg svårare att forcera än den dörr jag tog fastighetsskötaren till hjälp att komma förbi.
Det tog flera månader innan jag samlade kraft och ringde fastighetsskötaren. Då hade jag snubblat på lådor i hallen i – precis – några månader. Fastighetsskötaren var hemma sjuk och hade väldigt svårt att begripa vad det var jag menade. Någon vecka senare tittade han emellertid förbi och vi gick ner till källarkorridoren så att jag kunde visa honom vilket lås det var jag behövde nyckel till.
Han tittade forskande på mig en stund. Så tittade han på dörren och tryckte resolut ner dörrhandtaget utan ens sticka nyckeln i låset och öppnade den. Dörren hade varit öppen hela tiden. Sedan det tidiga femtiotalet, sannolikt. Men eftersom jag var så bergfast övertygad om att den varit låst så försökte jag inte ens öppna den.
Folk är olika. En del ställer sig i dörrhålet och kikar in på det rum de har möjlighet att stiga in i. Andra vägrar känna på dörrhandtaget. Och så har vi de som springer in i väggen istället. Som dunkar och dunkar huvudet i väggen där det inte finns någon dörr istället för att se sig om och finna en öppning.
Egentligen är det ju lättare ändå eftersom även väggen är en mental föreställning och den vägg många springer in i inte är ett dugg svårare att forcera än den dörr jag tog fastighetsskötaren till hjälp att komma förbi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
