Flugviktigt

Denna morgon blev osedvanligt lång. En fluga blåste sin närgångna revelj vid 04.30-tiden. Efter en halvtimmes försök att 1) döda flugan, 2) ignorera den, samt 3) söva den med mörker insåg jag att flugan var mig en övermäktig. Det är inte direkt ont om flugor där vi bor. Tvärtom, faktiskt. Att sova på soffan en eftermiddag på sommaren är en omöjlighet, till exempel. Men väckt ur en filosofisk dröm och för trött för att omedelbart inleda ett mer storskaligt krig mot flugan (med den mest sannolika konsekvensen att väcka frugan) klurade jag lite på vad det var flugan ville säga mig. Även flugan är ju en del av språket och dess störande beteende är ju egentligen väldigt talande.

En fluga väger enligt uppgift ungefär 12 milligram, alltså 0.012 gram. Själv väger jag 85 kilo, alltså 85 000 gram. Det går alltså över sju miljoner flugor på en sovande någorlunda normalvuxen mansperson. Det är en ohygglig massa flugor det. Mitt tillsynes ointagliga kraftövertag hjälper inte när flugan terroriserar mig med sin snabbhet, förslagenhet och målmedvetenhet i ett skede då jag verkligen inte vill bli störd. Konsekvenserna i och med den avbrutna sömnen är ju långt mer kännbar än vad en sjumiljonteldel av min kroppsmassa rent logiskt borde ha haft möjlighet att ställa till med.

Jag tyckte det gav ett ganska intressant perspektiv på det här med makt och inverkan i samhället. OK, samhället är ett människofientligt bygge och vi förgiftas und so weiter, und so weiter. Enligt flugans princip krävs det en eller kanske två svenskar för att vrida om det här på hemmaplan. Några fler globalt men bra mycket mindre än alla de där 99 procenten. Om vi tar en världsbefolkning på nio miljarder människor och använder "flugfaktorn" så behövs det blott knappa en komma tre miljoner människor. Jag är helt säker på att de redan finns och att deras surrande väcker de sovande massorna till en målmedveten medvetenhet varje dag.

Jag kan inte låta bli att tro på och önska ett samhälle som bygger på den universella viljan att hjälpa varandra där ömsesidigheten är regent och där rädslan spelat ut sin roll. Den puttefnasklilla del av befolkningen som lurats att tro att de måste ha makt för att styra över resten är med hög hastighet på väg in i vad som kommer att bli ganska färgstarka historieskildringar som en lång men mycket märklig avvikelse från vad ordet mänsklighet definierar. Dessa försöker nu säga "det är bara en fluga". Det känns skönt att höra. Man får sova lite till. Men rätt som det är så ligger man där klarvaken och inser att flugan har något av vikt att säga.

Den sista måndagen i juli

Armarna känns idag. Dess muskler har jobbat med att hålla i en pinne. Likaledes har ryggen jobbat för att hålla gestalten stel som en pinne. Att återstå på vattenskidor är inte det sämsta. Det är helt enkelt väldigt roligt. Och den muskulära stelheten ett trevligt, närvarande minne i kroppen. (Muskelminne, mus-kel-minne – minne av älskog, dessutom. )

Bortom orden bor andra uttryck. Utbytet av känslan. Momentan reglering. I det salta vattnets form i gråtens terrasserade energireglering liksom än mer i den förbehållslösa hettans sammansmältning. Det salta vattnet tog mig med sitt ymniga flöde. Det var länge sedan. Det var också med viss mental förvåning jag upplevde att min förmåga att själv producera det saltvatten jag någonstans kände att kroppen skrek efter var så invävd i vad som skapat såväl behovet av detsamma som dess utsöndrande. Fantastiskt, faktiskt.

Det kan faktiskt ha varit lite av en vändpunkt det här. Vi får se. Att leka med tanken istället för att låta den bestämma. Den starkaste muskeln är ju hjärtat. Dess frekvens är världens och därigenom även sannolikt vad som styr hastigheten i skådandet av densamma via perceptionen (hjärnan - tanken?). Vad frasen kring det hjärtat klappar för stipulerar är ju således inte så mycket att tänka på utan lämpar sig istället att anamma likaledes fraserad gympaskotagline i fråga om.

Finns mycket mer där – kring hjärtmuskulaturen och dess möjligheter. Otaliga spår att sticka iväg på, spaningar och spårningar. Men det får vara. Idag är det ju nämligen måndag och jag står i begrepp att åka till jobbet. Ska bli kul. Hjärtat klappar för jobbet – om måndagarna. Och så har jag en död ren att skriva om. Renskriva ; ) Imorgon står annat på programmet igen. Men med tiden kommer jobbet åter och då kommer jag åter till jobbet. Fastän allt är helt nytt och förutsättningarna egentligen aldrig varit mer annorlunda.

Mätt. Matt.

Jag försöker ta mig igenom vad jag skrivit men huvudet orkar inte och sinnet säger åt mig att sluta. Det rör sig lite i magen när orden glider ner. Jag tycker inte om vad jag läser. Jag föraktar den som skrivit det såsom jag föraktat alla som dragit offerkoftan omkring sig. Frestelsen att radera texten är stor men tydligen inte tillräcklig. Det är det där med upptagningsområdet, med hjärtats känslighet och sinnenas portar. Minsta ljud eller händelse står i samband med helheten, det är ju egentligen en självklaraste sak i världen. Jag är inte arg på mig själv. Men dödstrött på mina tankar. Jag vet att jag har väldigt mycket att ge. Ska prova att erkänna för mig själv att jag faktiskt kan ta också. Det finns en massa saker att skriva, vända och vrida på och uttrycka. Men inte just här och inte just nu. Faktiskt.

Skuggan av en chans

Ett slags puls mellan hjärtat och magen. En klarvakenhet i sinnet och en känsla av att något brådskar. Så har det sett ut ganska många morgnar den här sommaren. Ingenting i den värld jag kan iaktta kräver min vakenhet så dags. Men den understundom krampaktiga känslan finns där och hamnar direkt i konflikt med min vilja att sova länge eftersom jag ju på kunskapsmässiga grunder vet att jag är mer utvilad om jag sover längre. Denna konflikt gör det på något sätt definitivt omöjligt att sova vidare, vilket mycket väl kan vara dess syfte när allt kommer omkring.

Samma krampaktiga känsla och vilja kom vid gårdagskvällens vattenvistelse. Jag blir arg på den där känslan som jag på något fåfängt sätt trodde att jag hade besegrat. Den blå, plågsamt drömmande lågan om mötet med kvällssolen på oljigt, stilla flytande hav. Det irriterar mig att jag känner på det sättet – ett pulserande, gripande begär att vistas på vattnet fastän jag ju precis vistats i det och njöt utsikten över samma spegelblanka yta från en absolut fullkomlig plats med sand under fötterna och vyn över vattnet vackert flankerad av ett par vassruggar.

Det är maniskt. Och det tvingar mig att förstå så mycket som att jag inte kan styra över hur det är jag känner. Det är bara att ta det, så att säga. Jag valde ändå efter en viss inre kamp att stanna i land och dricka vin i det absolut underbaraste av sällskap denna genomvarma kväll – den typen av kväll då stjärnorna visar upp sig för första gången och luften känns lika len som vispad grädde. Fukten och dofterna. Ljuden och mörkret. Aldrig känns livet så ljuvligt som då. Jag vet ju att den ensamma tillvaron på båten i skymningen skulle ha varit bra den också men den hade aldrig någonsin kunnat mäta sig. Och kanske är det därför det fräter lite i sinnet eftersom jag bär på en dröm som innan den blir verklighet överträffats av en annan. Kanske är det vad jag har att förlika mig med – en synnerligen priviligierad insikt formad genom de strängar som ändå finns där djupast i mig.

Jag vet bara att jag inte vet varför det känns så starkt. Eller – det är klart att jag vet, någonstans – vad jag vet är snarare att jag inte är medveten om varför det känns så starkt. Kampen i hjärtat efter vistelsen på vattnet är starkare än det mesta jag känt och det bör ju vara så av en anledning. Jag ser fram emot att få reda på det en vacker dag.

Det är ju samma sak med sovandet. Jag har klarat mig på mellan fyra och sex timmars sömn under tjugo år. De senaste åren har jag sovit mellan åtta och tio. Givetvis så är det så att jag vankar eftersom jag är utsövt – eftersom jag inte behöver sova längre. Eftersom det där i mig som är medvetet om allt det jag är omedvetet om vet att det är så. Och eftersom jag i min relativa analfabetism ändå väljer att lyssna på vad det är jag säger – om än motvilligt.

Morgonen blev snabbt brännande het och tanken kom att svettas. Under trädet i skuggan fortsatte iakttagandet på ett sätt som var alltför verbalt men kanske är det vad jag behöver för att bli medveten – att tilltalas på den nivå där mitt medvetande befinner sig för ögonblicket. Orden vittnar på något sätt om ett sådant arrangemang. Där fläktade ilar av känslor från tidigare – långt tidigare. Om den tvungna hänsynen. Om att vara "snäll" och inte kräva saker. Om att systematiskt sätta andra framför mig själv. För att kunna göra det så måste jag ju veta vad de vill(e) att jag skulle göra – en spec på hur jag kan/kunde vara till lags.

Eftersom detta i dåtid absolut inte var något som fanns uttalat blev det upp till mig att detektera. Samla pusselbitar, bygga sammanhang och skapa mig en bild av vad det var för slags förväntningar som borde finnas att leva upp till. Det kan vara värt att leka med tanken på att mitt samlande har sina rötter där. Att mitt sökande efter samband bor i den där detektionsprocessen. Det är ju knappast ett mönster det går att ta miste på; sökandet. Det numera helt instinktiva skannadet av de intryck som finns för att se mönster som aggregeras till mönster och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Som regel är det mycket svårt att förklara de mönster som är sammansatta av andra mönster eftersom det kräver att den man förklarar det för också ser de underliggande mönstren. Orden tar slut på en viss nivå och därefter är man så att säga ensam.

Sökandet efter kontexten utifrån vilken jag kunde vara till lags. Där kändes det som om jag kom någonstans. Äntligen. All den här snällheten och allt den fört med sig. Att stå där med stark, bultande puls och en vilja i hjärtat. Att hålla bägge tummarna i fickan för att jag utifrån min egen analys av det jag ser omkring mig ska kunna "få göra" det jag nästan brister av vilja att göra – det är ett beteende som går som en fläskig röd tråd genom mitt liv. Genom de tidiga åren hemma, genom skolans inledande bägge stadier och vidare till det inledande vuxenlivet då jakten på luckor i den snustorra verkligheten att försvinna ut på äventyr genom på något sätt gjorde det absurt.

Dagen då jag träffade min älskade var ett mycket tydligt exempel på en sådan dag. Den verklighet jag då tyckte att jag måste leva i gav mig inte utrymme att följa känslan över huvud taget. Det kan ju låta som ett straff - ett frihetsberövande och det var ju knappast en tid som fick mig att blomstra och leva upp, men ändå kan jag ju såhär i efterhand se att det var oerhört givande för min utveckling. Om jag inte fått se hur absurt mitt sökande efter andras vilja kring mitt eget agerande kunde bli så hade jag inte haft förmågan att byta mönster.

Det är sannolikt precis det jag håller på med just nu. Kanske är det en process som tar hela livet och kanske är det klart om några minuter. Jag kan spela upp den där dagen för mig i ypperlig detalj. Hur pulsen, som så många gånger förr, dundrade på och skrek åt mig att ge mig av och följa den mycket starka våg som fanns i mitt hjärta. Den krävde inte att jag skulle göra det permanent, inte att jag skulle ändra på mitt liv utan bara för några timmar eller allrahelst en dag försvinna ut genom ett hål i verklighetens kanvasduk och låta det flöda fritt. Att leva villkorslöst, var nog vad hjärtat menade.

Jag väntade tålmodigt – verkligt tålmodigt – på att ett sådant där hål skulle öppna sig. Många gånger förut hade jag fått vänta veckor eller rentav månader för att hitta de nödvändiga förutsättningarna. (Här är parallellen till de förutsättningar som krävdes för resor till ön i Lost milt uttryckt slående). Själva tålamodet i sig var en kittlande utmaning. Samlandet av pusselbitar, fragment av möjligheter (skuggan av en chans) och sammanfogandet av dessa till något som kunde bli genomförbart gav de mest meningslösa saker en djupare mening. Lögnen blev gradvis till blänkande genomförbar sanning och så när vinden vände, tuppen gol och klockan slog sju så öppnade sig ett hål i väven. Inte sällan gick vägen ut genom väven via en taxifärd till Arlanda och en andlös underbar stund i gravitationslöst tillstånd genom flygtrafikens försorg.

Enbart mot slutet av eran av innehållna flammor kom sig vägen att istället gå till det renoveringsobjekt jag sett till att göra till mitt eget projekt. Eftersom jag behövde tystnaden, det fysiska arbetet och luften. Eftersom det låg på lagom avstånd och eftersom jag – fastän jag då inte var medveten om det – var på väg norrut. Den där dagen, den elfte juli, krampade hjärtat av en puls så stark att jag inte kunde andas. Det var inte första gången, men den överskruvade kittlingen i varje slag var något nytt. Ilskan bubblade till och istället för att invänta de sista tre fyra fragmenten av skuggan till chansen slet jag helt sonika hål i väven och drog. Det var den första gången jag verkligen gjorde det och belöningen är milt uttryckt ymnig. Jag mötte mitt livs kärlek och kan sitta i skuggan under ett träd på vår gård och skriva dessa ord. Bildligen i skuggan av en chans.

Vad som hände sedan öppnade kärleken, känslan, världen och tanken på vid gavel. Det finns säkerligen åtskilliga blinda fläckar och oändligt med lärdomar att dra men hastigheten i skeendena tilltog och komplexa kluster av iakttagelser föll på plats såväl mentalt som emotionellt och så småningom också rent fysiskt i kroppens form. Runtomkring, i en växande småskalighet, dyker människor upp som har förmågan att förstå även de komplexare sammanhangen – de vi inte längre har något språk för, men som med tålamod, kärlek och otvungenhet ändå låter sig igenkännas och bygga broar över det vatten som kan se ut att skilja alla åt men som egentligen konstituerar inte mindre än hela vår existens. Vattnet som skiljer oss åt är vad som i själva verket håller oss samman, villkoret för såväl gemensam som solitär existens. Att tala flytande bär sin ordskrud på goda grunder. Att tala flytande är att genom språkets försorg uttrycka mer än språket konstruerats för att låta vara möjligt att meddela. Det är att behärska språkets ande, att kunna bli en del av det och att ta det långt bortom de ord det visserligen består av men vars möjligheter ändå aldrig kan förtecknas.

Det är min vana trogen jag står där och låter hjärtat bulta av krampande vilja att ge mig ut på vattnet i en verklighet som överträffar drömmen. Det gör skitjävla ont och vad som smärtar än värre än själva slagen från hjärtat är den känsla jag känner att jag sprider; att jag är så jävla manisk och är så bedrövligt inmurad i mina "fixa idéer" att jag understundom förhindrar mig själv och i viss mån andra att njuta av ögonblick och evigheter som ligger så nära perfektion denna verklighet är kapabel att återge.

Men då är jag ju där igen – och försöker tolka in vad det är jag tycker att min omgivning borde tycka att jag borde och inte borde. Och när det blir som mest absurt vänder jag det ett varv till och radamsar mitt sinne med saker jag tycker att de borde tycka att de borde. Det är så långt från villkorslöst man kan komma. Det är lågt, svart, svinigt och det gör att den bultande ursprungsviljan bleknar bort vid den egentligen rätt rena ilska som väller fram. Det är fan inte kul över huvud taget. Jag är nära att kräkas när det händer.

Jag vet ju att ingen egentligen kräver något av mig så som mitt liv ser ut. De människor som levt av min energi och åtnjutit vad det nu var jag tyckte att jag gav dem mot min "vilja" är samtliga på behörigt avstånd. De som finns nära är här i fullständig ömsesidighet och det är eftersom vi ömsesidigt önskat det och fortsätter att önska det. Jag vet att ingen kräver något av mig och ändå står jag där i mitt gamla mönster och letar efter revor i den mest fullkomliga av dukar med alla mina drömmar målade på. Det är så vansinnigt absurt, mitt letande och samlande efter andras propåer i en omgivning där jag vet att inga finns. Det är så skamligt fel och en egentligen vanvördig tanke och känsla mot de som öppnat sina hjärtan för mig i villkorslöshet men som jag i dessa stunder beskär inifrån mitt eget sinne. Gång på gång blir det tydligt och än tydligare blir det när förutsättningarna omkring är som närmast det perfekta, det jag älskar mest. Fuktig luft, värme och varmt vatten. Då blir det helt absurt och jag tvingas på något sätt att erkänna vad det är jag håller på med egentligen.

För att fronta min egen absurditet öppnar jag munnen och ger det uttryck i ord. Det har jag nog aldrig gjort förut. Det skrällde till någonstans, kanske som det muller av åska jag hör i sydost just nu. Den krampaktiga känslan upplöstes på några minuter men en enveten tanke hängde sig kvar; att det var något jag verkligen borde göra. Ett slags puls där viljan och hjärtat slåss. Ett slags puls som väckte mig denna morgon liksom många morgnar dessförinnan. Som om den där medvetnare instansen av mig själv ville säga mig, med orden "det är något som du verkligen måste göra".

Allting här är skapat av mönster. Inte bara ett mönster utan sammansatt av flera mönster som tillsammans målar den värld vi på goda grunder kallar komplex. Varje mönster för sig går att se och beskriva, rentav återge grafiskt, men världen vi lever i hade inte varit så givande som den är om vi hade ägt medlen att beskriva den sammansatta verkligheten inifrån varandra. Det måste ut i det omliggande, i det andliga. Dess intryck måste fångas och förmedlas med de medel som står oss till buds. Orden, tonerna, bilderna, smakerna, dofterna, gråten och skratten.

De mönster som utgör det sammansatta mönstret vars markör är vad som skapar det hologram i verkligheten som vi upplever är inte föränderliga. Varje mönster är distinkt och tydligt. Det är det ursprungliga språket, varje mönster en statisk symbol som i sin rörelse tillsammans med andra bildar ett sammanhang. Symbolerna blir till ord. Orden blir till mening. Meningarna blir till sådans som kan förstås såväl på ordagrann nivå som i alla de bottnar de varelser vi är har förmågan att uppleva – såväl medvetna som omedvetna.

Kanske är det så att vi får leva med var och en av symbolerna tills vi lär oss att känna igen den och så snart vi gjort det kan vi istället för att drabbas av den får vi den då i vårt skrivbara alfabet så att vi kan använda den som ett verktyg istället. Det mönster jag nu sett går som den där fläskiga röda tråden genom mitt liv. Jag ser hur sammanhangsjakten pågått från kärnan och ut mot periferin av de verkligheter jag befunnit mig. Att jag i själen är en sökare som aldrig kommer att ge mig utan att jag kommer fortsätta ställa frågor kring hur och varför till dess någon eller något drar mig bort från den här existensen. Så känns det.

Men samtidigt – när jag i skuggan av trädet fick smaka på ursprunget till mitt beteende – så fick det en annan innebörd. En ny känsla, ett slags greppbarhet. Jag vet inte vart det ska ta vägen och en verklighet jag älskar gör sig påmind genom tidens gång. Orden vill med svårighet sluta flyta men jag får nog grubbla en stund på det här. Kanske känna rentav. Det är något där i tystnaden som jag behöver. Och jag måste se mitt mönster att tolka in vad jag tycker att andra borde tycka att jag borde för att kunna göra mig kvitt det och befria mig själv så att jag kan vara helt uppriktig gentemot mig själv när hjärtat säger mig vad det är jag faktiskt – omedvetet – vill.

Noll i tanken

Ångorna har nu lämnat utrymmet. För någon dag sedan togs bottenventilen ur och återstående bränslemängd samlades i en flaska. Den varma luften har fått torka ur tanken och allt som återstår därinne är damm och eventuell algpåväxt. Dessa bägge föroreningar kommer man åt genom den ganska farliga proceduren att dammsuga tanken. Alltså – det här är absolut ingen rekommenderad metod för rengöring av tanken utan en helt hemsnickrad procedur. När jag gjorde det för två somrar sedan på min gamla Fergussontraktor så använde jag en ytterst begagnad dammsugare. Jag hade lång slang och ställde den på behörigt avstånd samt var noga med en extra jordfelsbrytare. Nu var det inte så väldigt farligt eftersom traktorn i fråga går på diesel. Om drivmedlet hade varit bensin så hade nog riskbilden varit klart förhöjd.

Det är där jag är nu – vid uttorkningsfasen. Jag kan endast med svårighet finna punkter då jag varit så här tom i tanken tidigare. Det bör ha varit någon gång i början av nittiotalet. Sommaren 1991 skulle jag tro. Då jag tillsammans med några kompisar bodde i stugan vid havet en liten vecka, spelade tidstypiskt annan musik och stekte korv med makaroner (makaronerna stekte man inte fick jag lära mig). Vi åkte båt också. Förstås. Och så har jag ett svagt minne av att vi spelade kort samt ett förtjänstfullt dimmigt minne om äppelvin, jordnötsringar, bilåka och illamående. Det måste ha varit senast.

Den gången dammsög jag inte utan återfyllde några veckor senare tanken med ett mönster som skulle ta nästan två dekader att bli kvitt. Min flykt till havet och det (tydligen) för tiden och ett stort mått av den därifrån kommande tiden stadigvarande "sällskap" fann en oros plattform i min frånvaro och kunde ovanpå denna år efter år fortsätta mura den borg av rädsla som kom att inhysa den tvärsäkra offerkoftans vida linning. Komprimisshjärtat – som redan funnits – fick sig en rejäl uppgradering. Av min egen rädsla för konflikt svalde jag min luft och klev in i en värld av målmedveten förminskning – genom påbudet att tanken alltid skulle vara mellan ¼ och ½. Aldrig någonsin mer och aldrig någonsin mindre. Och gärna med marginal, dessutom. Vilket resulterade i att jag för säkerhets skull lät bli att förflytta mig. Annat än i tanken, förstås. Det var först lite senare jag insåg att tanken måste förbli parkerad liksom jag själv för att inte slita sönder bränsleslangen.

Det fanns alger i tanken den gången. Och andra föroreningar. Kompromisshjärtats ursprung låg tidigare i tiden och mina triggers för densamma hade inte ifrågasatts av mig själv vid det laget. De ifrågasattes istället utifrån vilket egentligen var ett fördolt övertagande av de trådar som fanns fästa i triggerpunkterna. Så kom det sig att den kommande etappen av livet blev en mycket återhållen sådan där de djupare ligamenten av personen fick stå tillbaka för det strikt tvådimensionella livet på aktuell bränslenivå i tanken.

För fem år sedan tillsattes så additivet villkorslös kärlek till tanken och föroreningarna kunde vandra vägen ut genom bränslesystemet för förbränning och därmed energiutvinning. Den senaste tiden har till och med själva motorn börjat gå oerhört mycket bättre och fastän där givetvis finns en del skador som uppkommit på grund av den alltför återhållna användningen av förbränningsmotorn så är det sannolikt inte värre än att det reder upp sig efter en tids mer regelbunden och förbehållslös användning.

Tanken är nu tom. Dammtorr. Och dammsugaren startades i samma ögonblick som detta inlägg påbörjades. Boken är utläst. En bok jag sparat från exakt den veckan vid havet för 22 år sedan. Jag hade tänkt att läsa den just den sommaren. Men musiken och äppelvinet gjorde att det aldrig blev av. Tack och lov. Jag hade aldrig läst om den och det fanns nog en mening med att ta del av den först nu. Dammtorr i sin kärva beskrivning av en värld vi lever i. Inte bara tillsynes hopplös i sin beskrivning av vad vi till stor del upplever som naturligt och verkligt idag utan egentligen överträffat enbart av den verklighet det samhälle vi lever i tycks konstituera. Men mer om det en annan gång. Kanske.

Dubbeltänk. Självbedrägeri på nusvenska. Utvecklad till dubbelplusbra (det stör mig faktiskt lite att Word inte markerar det senare ordet som felstavat) nivå för att erhålla bratänkighet (puh – felstavat – tack). De kommande åren – från den senaste punkten – fick jag utveckla mitt dubbeltänk, slipa och förfina dess användning. Det kändes inget vidare. Inget vidare alls. Det kändes – har jag förstått i efterhand – som om jag svek mig själv varje dag, vilket jag också gjorde. Men det var – i efterhand – en omistlig upplevelse och gav en förståelse och insikt kring dubbeltänkandets absoluta natur. Att dubbeltänka tar kraft. Att dubbeltänka är att förneka den tanke som reagerar på känslan och i samma stund begrava den känslan och godta en framtänkt verklighetsuppfattning som ett slags nödvändig uppoffring.

"Dubbeltänk betyder förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle partimedlemmen vet i vilken riktning hans minnen måste ändras; han vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte gör våld på den"
Ur 1984.

Det finns mängder av ord att hantera, ett flertal flöden som vill tränga upp samtidigt, men kranarna är stängda och dammsugningen ska göras noggrant när nu organismen är inne för mentalt periodiskt underhåll. Tankarna står öppna och den gassande solen fortsätter att trycka med sin underbara närvaro. Huden lever upp och den fysiska tillvaron övertar taktpinnen från den mentala dimensionen en stund – hur länge har inget begrepp om, givetvis.

Det är möjligt på grund av de nya människorna. De som klivit fram och visat att jag kan lita på dem till den grad att jag kan släppa rodret en stund. Visst, jag tittar till det mellan varven men mest eftersom jag vill inspirera och se till att de inte slutar att tro på sig själva vilket för varje gång ser allt mindre troligt ut. Själv känner jag inspirationen knacka lite diskret på dörren på förmiddagarna. Det krävs lite mer än så och det vet den. Den vill bara ge sig tillkänna och visa att den finns där. För att jag inte ska sluta tro på mig själv, helt enkelt.

Det borde ju också finnas enkeltänk, trippeltänk, kvadrupeltänk och så vidare. Det är egentligen inte så svårt att föreställa sig dessa entiteter. Vad jag emellertid tycker utgör den heliga gralen är nolltänket. Ingettänket. Däri bor en ärlig och uppriktig öppning till känslan. Kanske är det därför jag håller tanken tom med viss vilja. Distraherar den, rentav. Får den att flyta vidare annorstädes. Kanske rentav i andra människors skrud.


I går tankade den lille och jag båten. Det gick i 192 liter. Jag älskar livet på och i vattnet och bestämde mig för att försöka smitta ner honom med min passion. Upphittandet av en mycket varm vik samt den unge kaptenens mycket nöjda min bakom ratten vid återfärden var storslagna glädjeämnen i min vattenburna värld. När jag var något äldre än han är nu drömde jag om att en gång få färdas på en båt av det slag som han nu premiärstyrde. En "inne-båt", med kök, sovmöjlighet och av icke blygsam storlek. Att se hans förtjusning över att faktiskt klara över manövreringen är en upplevelse som gick rakt in i hjärtat eftersom jag vet vad samma sak gjorde i mig när jag var liten. Inte eftersom jag tror eller tycker att det måste göra samma sak i honom utan eftersom jag fick smaka på den där sensationen igen. Och njuta en stund av att vara farsa på det sätt jag själv njöt som mest att se min egen i. Fast på mitt eget sätt, inser jag.

Under min dubbeltänksperiod fick jag lära mig mycket av min omgivning om skadligheten i mina "fixa idéer". Båtåkandet var definitivt en av dem. Antalet tankar jag fyllt för att sedan inte använda till sjöss är därför åtskilliga. Det är därför jag aldrig varit till Örskär och det är sannolikt därför själva havsprojektet fortsätter att skvalpa innanför sinnet. Med stundvis samma maniska sökande efter tecken på genomförbart som den flykt som en gång förde mig ut ur det livsuppehållande dubbeltänket och in i denna värld av villkorslös kärlek där jag nu har lyckan att befinna mig så betraktar jag tiden med stinn blick för att se om den gör tecken av att hjälpa mig att sjösätta havsplanen. Jag är egentligen inte alls säker på om jag kommer att finna det särskilt givande eller ens njutbart. Tills vidare fortsätter jag iaktta tanken och den sökande markören.

Det bor något bortom förverkligande av drömmar, nämligen. Något obeskrivligt meningsfullt. När känslan stämmer med sinnet, med tanken, med pulsen, dofterna, ljuden och helheten sjunger samma sång. Det händer allt oftare och det sätter mig i rörelse på ett mäktigt sätt, även om rörelsen – som nu – är ett ganska distinkt stillestånd. Det är som om tiden graviterade kring de ögonblicken. Som om de vore de noder av meningsfullhet som alla saker som verkar meningslösa rör sig mellan, men det ser inte meningslöst ut från de punkterna – inte alls. Det som känts meningslöst och fel ser ändå meningsfullt ut därifrån. Kanske är alla punkterna egentligen samma, men genom tiden sedda som separata.


Partiet skiljer sig från vår nuvarande världsregim även om det är marginellt. Vår regim har inte givit sig tillkänna på samma sätt helt och hållet men processen är pågående. Revideringen av det förgångna är effektiv och fungerande vilket på något sätt är en förutsättning för att yttrandet av makten ska kunna uppfattas som korrekt. "Det har alltid funnits ett monster under sängen" har provkörts i cirka fem års tid och mätvärdena på reaktionerna börjar sannolikt att närma sig de stipulerade börvärdena efter en programmering som tagit långt längre tid än beräknat. Men det gör inget, partiet har inte bråttom, partiet kommer att ta kontroll över tiden och eftersom partiet vet att det kommer att hända så spelar det ingen roll hur lång tid saker och ting tar. Det kan ju alltid korrigeras i den nutid som där framme blir all tid inklusive den dåtid nuet då kommer att vara. Pragmatiskt.

Utplånandet av det småskaliga är lika omöjligt som omistligt i kampen mot illusionen om illusionen om den fria människan. Ju närmare vi glider den framtida nupunkten då allt kontrolleras av storerbrors storebror desto tydligare blir omöjligheterna. De kastar ljuset på människans själsliga beskaffenhet, på kärlekens verkan och skapandets ohejdbara kraft. Det belyser människans inneboende reflex att hjälpa varandra mer än sig själva och får oss att förstå det. Några vill göra gällande att det – när vi väl förstår det – är för sent, men det är aldrig för sent eftersom vi – människorna – behärskar tiden helt och hållet eftersom vi är den. Varje andetag, hjärtslag och varje tanke skapar den. Att de räddaste försöker lägga rabarber på det är inte något annat än den förtjänstfulla utmaning vi måste igenom för att ta oss vidare till nästa nivå av skapande.

Närhet och tillfredsställelse

Det rusade mot den ilskna punkten igår igen. Efter nedkylningen kom den arga smärtan tillbaka i kroppen, den som momentant driver mig till vansinne och som bränner ut den egna organismens mentala elskåp. Det inre energikriget kanske man kan kalla det. Det tar sitt uttryck i ett skrik efter den blå, djupa brunnen men det är villkorslös närhet och fullkomlig tillfredsställelse som löser upp knutarna som ger oväsen ifrån sig. Kanske behövs det salt också. Det ger sig. Nu är i alla händelser tanken stilla och det går åter att reflektera i dess yta. Kärleken löser allt.

Fördämning

Kanske är det så. Dagar av intryckt tystnad. Uttryck i självarrest. Satta där av egen vilja. Att stillsamt vredgas sin uteblivenhet. Ett flöde som frusit till is i sin egen mening. Som tvingar kristallen att skåda sig själv istället för att beskriva vad den är den reflekterar. Vem är jag? Varför gör jag ingenting? Vad är att göra för något egentligen? Är det det som är meningsfullt? Knappast särskilt. Men vad är meningen? Att jag ska söka meningen? Att jag ska befinna mig utanför skeendet för att kunna hitta dess avsikter? Att jag ska hitta en väg som vi alla redan känner.

Boken jag började läsa gjorde mig spyfärdig och samtidigt osedvanligt lockad att läsa vidare. Bottnarna, mönstren, de mörka symmetrierna. För mig är de omöjliga att inte se. De tär på mig. Äter. Och jag kan inte lägga ifrån mig bokfan, precis lika lite som jag kan fortsätta läsa den. Ögonen bränner alltför nära orden och det stockar sig på insidan. Återigen. Helvete.

Fördämningar. Som stenar i den flod där det flyter fram, formar virvlarna och ger det livfull mening. Svårt att se lutningen men själva flödet bevisar ju förekomsten. Flödet rinner ut och förenar sig med vattenytan, där finns fortfarande en strömning, men den är svårare att upptäcka i sjöarna. Istället blir det vindens rörelser ur ytan som går att iaktta. Vindens riktning påverkar navigationen och stenarna finns långt, långt under farlederna utan att påverka ytvattnet nämnvärt, likväl är det här flodens energi passerar. Ur alla sina källor, vidare genom den föränderliga sjön för att fortsätta sin vandring mot havet genom frånflödena.

Det naturliga målet för allt vatten är havet, men mycket dunstar på vägen. Fördämningen i sjöns östra ände är kanske en sådan här stilleståndspunkt. En andäktig andlös plats när rörelsen upphört och energierna är ansamlade för det fria fall som när som helst kan inträffa men som också kan avgå som avdunstning från det varma ytvattnet.

Jag är mest vatten, därför är kanske inte drömmen om havet så långsökt. Visst finns där åtskilliga andra klangbottnar också, men eftersom jag mest är vatten så är det ju egentligen ganska logiskt. Där har vi en strimma logik, fysisk logik. Innerst inne är jag ändå rätt övertygad om att resan skulle bli ganska enslig och kanske är det för att under så ohyggligt varma och kärleksfulla betingelser som jag lever så att det potentiella vemodet behövs som energikälla. Som ett slags sent omställningsbesvär, så att säga.

Det ger sig.

(And also: Relativistisk tidssyn. Före i tiden står främst på tur att möta mig. Att göra något tidigare blir alltså att flytta fram tiden – gentemot mig i nuet.)

Fokus

Känslan av rörelse har funnits där en god stund nu. Den bor i maggropen och bär vissa av orons tecken men också förväntningens. Ingen oro bor i hjärtat utan kanske är suget i magen en effekt av den ökande hastigheten. Det är den känslan som brukar väcka mig lite för tidigt på morgonen och det är den som gör att jag ligger vaken en timme innan jag lyckas somna om. När jag så igår använde dörrar som metafor för ett antal generella förändringar fick jag en tydlig indikation om vad det var som väcker mig om morgonen.

Denna morgon vaknade jag av inte mindre än tre dörrar som slog i vinden, ungefär vid den tid jag vanligtvis vaknar. Draget genom de tre myggfönsterförsedda fönstren fick kraft sedan vinden vänt. Efter ett kort övervägande klev jag ur sängen och stängde dörrarna. Därefter somnade jag osedvanligt djupt i ytterligare tre timmar för att vakna elva minuter över elva. Strömmarna är många och jag förstår att det är därifrån den flygande känslan har sitt upphov. Det händer av sig själv och vad jag behöver göra är att stänga lite dörrar och fokusera istället.

Dörrar

Dörrar som slår i vinden. Korridoren där vinden drar fram. Luften blandas, vänder, vrider sig och drömmer. Plötsligt står det helt still. Tiden väntar. Detta är tidens kopplingsplint. Det är här inne det bestäms och blir till. Strömmarna utanför har vackert att vänta på sin tur, oavsett hur väldoftande, skönsjungande eller initierade de är så kan de inte komma in om inte dörren öppnas inifrån. Regeln dras undan i låset och trycket tillåts släppa sin fördämda position. En blandning av ljud och dofter som spolar genom eonerna och skapar upplevelsen. Ger den ett virvlande förverkligande. Vindarna hade svurit sig samman och väntade på det samordnade ögonblicket. Det jämnt fördelade trycket födde rekylen och det påföljande vakuumet. Då allt sker samtidigt, samtidigt som inget sker.

Bränn fett!

Visionen var att komma dit rådjuren är. Har kikat på dem sedan vi flyttade hit och sett hur petiga de är med maten. När marken är frusen och har dragit snötäcket över sig kan rådjuret ändå låta bli vissa saker som det skulle kunna äta. Jag har beundrande följt dess styvnackade beteende då det valt att svälta istället för att stoppa i sig vadsomhelst och kommit till idén om att rådjuret vet vad som är bra för det. Och vad som är bra för rådjuret är ju inte på något sätt en statisk lista med örter, gräsarter och träd utan det beror ju i allra högsta grad på hur djuret mår.

Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen fick. Målsättningen var redan från början att kunna sluta tänka på vad det var jag åt och istället som idolen rådjuret hitta något slags känsla för vad det är jag behöver.

Det börjar kännas vettigt nu. Jag är petig med maten och jag äter mindre än någonsin i gram räknat. Fett – animaliskt, energirikt fett – är stommen i drivmedlet. Men viktigast av allt är ändå vatten. Det känns på något sätt ärligt att vatten är det primära livsmedlet. Och eftersom min kropp inte längre behöver dämpa effekterna av dåligt drivmedel har den släppt ifrån sig de inre fettreserverna och därmed den vätska de höll. Jag har bevisat att kroppen kan lita till sinnet och nu är det upp till mig att dricka vatten i tid. Tack för förtroendet.

En mängd andra saker har löst sig till det bättre. Lederna, till exempel. Den PC-skadade handen krånglar fortfarande men alla reumatiska besvär från resten av kroppen är helt borta, samma sak med värk i t.ex. rygg. Helt och hållet. Jag kan vistas i solen hela dagar utan att bli bränd. Småsår läker i ett nafs. Huden som organ mår ypperligt, faktiskt. Det är fascinerande att se det där med brännan. Jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur solen skulle kunna vara direkt farlig. Den är ju orsaken till livet – hur ska man behöva passa sig för den.

Givetvis – om den bränner och huden svider. Om den är ovan eller om jag varit dum nog att ta bort dess naturliga varningsinstinkter med hjälp av solkräm – då är det säkert inte nyttigt. Precis lika bra för kroppen som att lägga handen på en varm spisplatta – kroppen reagerar för att tala om för viljan att dra sig tillbaka.

Det är ju lite klurigt skapat detta med att vara förkroppsligad egentligen. Jag menar – i fallet med spisplattan – hettan från plattan når nerverna i handen som skickar en signal till hjärnan att berätta för själen att nu behöver du dra undan handen annars bränner du dig. I just fallet med plattan finns det dessutom en spärr, ett slags spelregel, som reflexmässigt och utan att invänta hjärnans medvetna sektions process faktiskt rycker undan handen. En instinkt.

Det förefaller som utmaningen är att hitta sin väg ut genom kroppen och vidare i den fysiska världen. Sin väg som i sin vibrations yttrande, sin själs rotbudskap, färgen hos den skärva av helheten man själv är. Att ta det från att vara en själ i en kropp – en själ i "min kropp" till att faktiskt vara även kroppen – men inte enbart den utan bägge sakerna som gestalt och reflektion av varandra. Kropp och själ i samklang. Låter som en floskel, men det kan ju faktiskt vara vettigt ändå.

Det är inte sällan man ser någon person som sliter med gångstavar, kroppsvikter och ett jävligt bistert ansiktsuttryck efter vägen. En person som lärt sig att man måste äta på ett visst sätt och att man måste ut och träna för att få kroppen att stämma överens med själen. Att man måste arbeta för att ha rätt att se ut på det sätt man drömmer om. Med risk dåligt språk men vilket jävla utstuderat bullshit det är!

Det klassiska skuldmönstret finns precis överallt. Det är cykliskt och har funnits här sedan långt innan någon av de människoinstanser som finns här just nu ens var påtänkta. Föreställningen om arvsynden. Att du föds in i livet ungefär som när du går in på en nöjespark. Att nöjesparken "bjuder dig" på inträdet men att du väl inne måste kämpa för att betala tillbaks den initiala skulden. Det må så vara att du trodde att du kommit till nöjesparken för att roa dig, njuta sensationerna i attraktionerna och utmana dina sinnen, men ack nej – på grund av den initiala skulden måste du ju först och främst göra rätt för dig. Skulden växer med tiden – räntan. Skulden kan vid behov också utökas genom godtyckliga saker som böter eller straff för förseelser av i stort sett påhittad art. Inne på nöjesfältet är det väldigt få som blir kvitt sin skuld. Sannolikt ingen. Däremot finns färgglada affischer som berättar för besökarna om hur ljuvligt livet kan bli som "skuldfri". Ja, ni fattar analogin – inte sant? Om inte – fråga.

Skulden till livet är lika verklig som finansiella skulder (se "Vi leker bank", det mest lästa inlägget på den här bloggen faktiskt) – påhittade och godtyckliga. Precis som med övervikten, alltså. Fostras man in i att äta saker som är direkt skadliga för den egna kroppen så blir det ju som det blir. Spannmålsbaserad mat och socker – inte kanske det allra bästa för åtminstone den typ av kropp jag färdas genom mitt jordeliv i. Tvärtom. Riktigt jävla skadligt, faktiskt. Bra så mycket farligare än de saker jag genom livet fått lära mig är farliga. Att kasta i nyllet på de som inte trivs med sin storlek på grund av samhällspåbjuden matförgiftning att de måste träna och förtjäna sin viktminskning är lika jävla dumt som logiken från 1600-talets häxprocesser. "Flyter hon så är hon häxa, men om hon drunknar var hon oskyldig." – skönt att höra för det genomvåta liket.

(Några ytterligare instanser av skuldmönstret: koldioxidbluffen, fildelning, sopsortering, SMS-lån, rökning, diverse härskarreligioner - you name it. Du begriper förhoppningsvis att du inte är skyldig någon något. Det handlar om den medfödda vilja att hjälpa till – det är den du känner. Det är den som gör det möjligt att utnyttja dig. Egentligen vill du göra saker för andra, men du luras att tro att du måste. Om du skulle följa instinkten och göra saker åt andra så skulle du göra dem åt sådana som förtjänade det istället. Och det vill förstås inte de som lurat dig att det ska ske för då skulle de behöva göra en hel massa saker själva istället…)

Mönster finns för att brytas. Dessa skuldmönster håller miljarder människor på behörigt avstånd från sig själva och det är så eftersom universum vill att vi ska hitta viljan att bryta dem. Ju mer vi väntar med att bryta mönstren desto absurda saker ger de upphov till. Hela skuldfrågan är en utmaning. Ser du igenom den? Kan du frigöra dig själv från det kulturella vanvettet och se dig själv för vad du egentligen är?

Maten var ett spår – inspirerat av rådjuren. Arbete och att "göra rätt för sig" (fy fan, nu kräks jag) en annan. Att man måste vara del av något jävla meningslöst ekorrhjul för att på något skumt sätt äga rätten att få något påhittat som kallas pengar för att betala hyran på en jävla grå människoförintande cell i ett människoförstörande grått bostadsområde skapat för att hålla folk isär och för att "ha råd" att kunna köpa gift i form av socker och bröd som gör att man måste gå till doktorn och ta jälva insulinsprutor innan man dör lagom på sin 65-årsdag då man ju skulle få lämna ekorrhjulet och göra allt man någonsin drömt om…

(Så jävla dumt, alltihop. Nu blev jag upprörd. Det var inte alls meningen. Jag fick höra att en granne dött i morse. Jag har inte växlat många ord med honom. Han var lite drygt 60 år och fick en infarkt när han läste tidningen. Mörkertalet vad gäller dödsfall på grund av idiotiska nyheter är nog rätt ansenligt.)

Men OK – vad gör man då för att komma ur pusslet? Sluta göra meningslösa saker. Ät saker som är bra för dig. Tänk tankar på vad du vill och vad du önskar. Tankar blir sanning med tiden. Drömmar är sanning vid en annan tidpunkt. En vision eller dröm idag är precis lika verklig som den känns, bara det att tiden för dess förverkligande är en annan. Det gäller alltså att ha tålamod att tänka samma tanke, behålla visionen och återbesöka drömmen med sådan envishet att den får fortsätta att finnas så att tiden kan få förverkliga den.

Rent konkret (nu jävlar åkte pekpinnen fram, minsann):
1. Ät vettigt. LCHF kan nog vara en bra startpunkt, även om det aldrig kan bli lika för alla.
2. Sluta vara rädd. Se rädslan som en signal om möjlig utmaning. Leta reda på utmaningen och ta hjälp för att klara den.
3. Respektera din egen vilja.
4. Sluta oroa dig för pengar. Sluta amortera och sluta för guds skull att pensionsspara om du har det snålt. Alltihopa är en bluff från början till slut i alla fall. Dags att ta det för vad det är.
5. Res. Lägg amorteringen i reskassan istället. Ta semester så mycket det går. Besök solen när den inte är här.
6. Var uppriktig. Säg vad du tycker och se hur din uppriktighet ger dig äkta vänskap tillbaka.
7. Sluta leta. Så länge du söker kan inget hitta dig. Låt det komma till dig istället och fokusera på dina drömmar och visioner.
8. Gör meningsfulla saker. Även om jobbet kanske känns meningslöst så kan det finnas detaljer i jobbet som är meningsfulla. Fokusera där och du kommer att bli ryktbar världsmästare på just det inom kort. (Bor du i Sandviken kan du finna meningsfullt utlopp hos Social Avkastning, eller The Scape Bay också).
9. Bestäm dig för att ha tur (här på bloggen, eller via den här hos UNT.)
10. Lyssna till dina drömmar och förstaintryck. De säger dig vad du egentligen vill.
11. Ge akt på symmetrierna. Små, små "sammanträffanden". Börjar de dyka upp tätare så är du på rätt väg. Och det är du ju.
12. Tänk på hur du tänker. Negativa tankar som "det kommer aldrig att fungera" gör att inget fungerar. "Det går säkert", däremot har – som tanke – en funktionsombesörjande effekt. Vad du säger är minst lika viktigt.
13. Ta hjälp att realisera dina visioner genom att berätta om dem för andra så att de hjälper dig att tänka fram dess förverkligande. Ju fler man är som tänker på en sak desto fortare blir den verklighet.
14. Skippa media. Nyheter är skadligt - nyheter dödar. Se "Del 3 – Nyheter" från i våras. Även underhållningsmedia kan vara rätt skadligt för ditt sinne. Underhållning – skapat för att du inte ska tänka som du själv vill och därmed inte skapa det du drömmer om.
15. Sluta kolla vädret i mobilen. Det blir det väder som det blir. Och det är det väder som det är. Du kan – innan du lärt dig det – inte göra så mycket åt saken.
16. Slå av mobilen när du sover. Mobilens strålning stör din sömn.
17. Prova att tänka på ingenting två eller rentav tio minuter om dagen. Det är inte så lätt som det låter men det ger enorm effekt.
18. Tänk på hur du andas. Om du är stressad – andas långsammare en minut och du kommer att bli avslappnad. Andas lugnt när du vill vara säker på att inte göra fel.
19. Känns det rätt så är det rätt. Om det inte känns rätt så måste du inte. Och tycker du att du likväl måste så visa vad du tycker.
20. Du är inget offer. Aldrig någonsin. Om någon är taskig mot dig så är det mycket värre att vara den som är taskig än att vara den som råkar ut för det. Det verkliga offret är alltid förövaren.

OK. Vi stannar väl där då. Detta inlägg blev något annat än jag tänkt mig. Så kan det gå.Jag hade tänkt att skriva om huden, faktiskt. Om hur maten gjorde att jag klarar solen på ett helt annat sätt. Hur fettet jag äter får mig att fungera på sätt jag aldrig trodde var möjliga. Men det framgick kanske ändå.

Igen

Det stockade sig lite innanför skrivhuvudet idag. Natten började sent och orden som vill ut är för många och alla vill ut samtidigt. Läste en gammal ordsamling som jag hittade när jag rotade runt i skåpen - Grindar från i april. Jag är ganska nöjd med den, faktiskt. Fastän den är lite skrikig. Det finns mycket i skåpen och jag funderar på huruvida det verkligen är förtjänstfullt att använda några av ingredienserna i andra sammanhang. Tveksamt men inte alls uteslutet. Bilden innanför de slutna ögonen är lika tydlig som tvetydig. Svävande. Liksom den där känslan för havet. Vi får se.

Mer om kursavvikelse

Istället för att åka till hamnen och skruva hamnade jag i den ljumma julikvällen med datorn i utesoffan och började googla kursavvikelseproblem på lite tyngre båtar med V-format skrov. Det visar sig att problemet visserligen kan vara relaterat till glapp i styrning men i huvudsak är "by design". Ett kort och brett skrov, byggt för att vara stabilt och bra i sjön vid planande hastigheter med en enda kraftkälla placerad under/bakom själva skrovet gör såhär i mer eller mindre stor utsträckning. Det finns sätt att minska kursavvikelserna – ska testa till sjöss – men det abrupta slutet på skrovet och den vid låga farter lite för svävande bogen är sidledsvandringens egentliga ursprung. Glappet i styrinrättningen beror mest sannolikt på tidigare ägares alltför hårdhänta korrigering av kursen till följd av skrovets rörelser i vattnet.


Avvikande utan kurspåverkan.

Vad som är lite roligt med beteendet är att det är helt självkorrigerande. Om jag bara kan låta bli i att kompensera för avdriften så vandrar ändå båten mot målet utan att jag behöver göra ett endaste dugg vilket – så länge farleden inte är för trång – är helt OK. Men det finns ett antal komplicerande faktorer:

1. Andra. Om jag ligger och girar 20 grader hela tiden stämmer inte den förväntade placeringen jämfört med andra som kanske kör i högre hastigheter. Jag kommer att vålla andra huvudbry eftersom de helt enkelt inte kommer att ha mig där de förväntar mig att ha mig fastän de vet vart jag är på väg.

2. Bekräftelse. Jag kan inte på kompassen stämma av min kurs kontinuerligt utan måste ge akt på när jag är i linje med kursen jag satt. Jag blir tvungen att gå på känslan när jag passerar nollpunkten och läsa av kursen då, alternativt ta de bägge extremkurserna och räkna ut medelvärdet.

3. Vägen blir längre. Eftersom vägen blir S-formad kommer sträckan att bli längre, därmed tidsåtgång och bränsleåtgång. Det gör inte sådär vansinnigt
mycket – tiden på sjön är knappast något annat än njutning och dess förlängning är välkommen. Vad gäller bränsleåtgången så är den ändå ringa vid låga hastigheter jämfört med höga.

Det finns ett antal lösningar på problemet. Dels kan man trycka ner fören djupare i vattnet. Den klassiska metoden är att lasta mer i fram – då kommer kursavvikelsen att minska. Man kan även använda de bägge "fenor" – kallade trimplan – för att trycka ner nosen djupare i vattnet. Då kommer hastigheten att minska ytterligare något vilket inte direkt gör så mycket. Vidare kommer bränsleåtgången också att öka – sannolikt inom ett hanterbart intervall dock.

Det finns flera anledningar till att jag fördjupar mig i detta. Dels har jag den där drömmen om att ta min båt ut till havet några dagar. Jag vill kunna färdas långsamt på havet också och under de förutsättningar som råder längst den steniga östersjökusten måste man kunna navigera på kompasskurs, något som med sidledsvandringen är en utmaning. Därför söker jag en "workaround" på problemet.

Men det är också så att jag hittat en del mönster med hjälp av den där båten. Vatten och sjöfart har alltid varit väldigt viktigt för mig – rent känslomässigt, så när min tunga, stora båt försöker säga mig något, då lyssnar jag. Förra sommaren var en mental skräckupplevelse i reparationer och frustration kring såväl teknikaliteter som klimat. Egentligen var det en väldigt bra reflektion av hur jag betedde mig på insidan. Alla de "issues" jag hade kring att inte avsluta saker och en del annat ouppklarat kom fram med hjälp av sommarens regn i kombination med mina utmaningar i båtens form och blandades med viss maniskhet när den väl hamnat i sjön. Det var inte direkt svårt att i efterhand se hur till exempel utmaningen i att lägga eller problemen att välja växel mappade mot den verklighet jag tyckte mig befinna mig i. Ofta ensam ombord av manisk vattenlust att möta mina utmaningar. Det var ytterst meningsfullt.

Så jag klurar på detta med sidledsvandringen. Jag hittar orsaker i mina drömmar att åtgärda problemet. Att bli mer distinkt med min kurshållighet, kanske på bekostnad av mer bränsle/energiåtgång och en djupare gående bog. Tål att leka lite med tolkningarna där, men det är inte så värst svårt att översätta ändå. Att vara lite djupare vid första mötet (med vattnet) gör det möjligt att färdas långsamt utan att tappa kursen.

För det är där någonstans överrensstämmelsen bor. I detta med hastighet. Det stämmer så väl överens med mina utmaningar kring balansen. Förra sommarens upplevelser kring båten visade mig tydligt att jag hade sådana utmaningar, att balansera saker. Och jag kom att förstå att det inte enbart var sinnets balans utan precis lika mycket kroppens. Vinterns solvistelser gav en vision och med hjälp av den vettiga maten, dagliga övningar och affirmationer tycker jag nu att jag funnit en kroppslig balans långt bortom vad jag tidigare varit möjligt för egen del.

Det har handlat mycket om hastighet. Ett väldigt talande exempel är att klä på sig ett par byxor. När jag gjorde det tidigare var jag jättesnabb i mina rörelser av den enkla anledningen att jag inte kunde hålla balansen tillräckligt länge för att göra det långsamt. Det mönstret gick igen i många, många saker – inte bara kroppsliga. Och nu ser jag det i båtens rörelser. Om jag kommer över planingströskeln och ligger i minst 20 knop är kursavvikelsen inget som helst problem. Den går spikrakt. Eftersom det är vad den var byggd för att göra.

När min fru så kom på idén att åka långsamt istället upptäckte jag en ny värld. Alla de dofter och den närvarokänsla man får när man rör sig långsamt på vattnet tilltalade mig. Att slippa fartvinden och dess under stundom avkylande effekt var att bättre vara på plats i nuet och gav en ny dimension åt själva båtlivet. Att njuta av färden blev möjligt på ett helt nytt sätt ombord. Må så vara att båten byggdes för högre hastigheter. Kanske är det samma sak med min gestalt. Kanske skapades jag för en högre hastighet och därmed var balansen interiktigtlika viktig.

Jag har haft bråttom så länge jag kan minnas. Tejp har spelat en central roll i mitt liv. Klister har varit alldeles för långsamt att använda. Att vänta på att klister ska torka har känts meningslöst när man istället kunna tejpa ihop grejorna så att de fungerar en liten stund till. Mentalt har jag alltid varit en generalist, tror jag. När jag grottat in mig i detaljer för mycket har jag så gott som alltid fått ångra det. De programvaror jag utvecklat helt själv är inte sällan behäftade med bekymmer eftersom jag varit så fokuserad på målet att jag inte tillåtit mig själv att i detalj lösa de problem som uppstått efter vägen utan helt enkelt skurit hörnen för att inte förlora målet ur sikte.

Det är ofta så det är. Jag ser målet väldigt tydligt. Inte sällan i formen av en vision eller dröm. Jag vet vad som ska åstadkommas och jag anar vad det ska rendera för effekt. Detta har nästan tagit kål på mig genom åren – att jag vetat hur det ska bli och jag blivit vanvettigt frustrerad av att inte vara där redan från början. Det där vanvettet har gjort det svårt att förklara för andra. Jag har talat fort och osammanhängande kring vad det är jag vill åstadkomma. Jag har inte lyckats förmedla den tydliga bilden jag har i mitt sinne. Istället har jag blivit frustrerad eftersom ingen förstått mig och kapitulerat inför det faktum att det bara finns en person som kan förverkliga visionen eller idén och det är jag. Som jag beskrev det för Assistenten härförleden – "jag kan bara samarbeta med de som samarbetar lika fort som jag gör, annars gör jag det själv".

Med den inställningen har jag kommit att göra en hel del själv genom åren. Gång på gång har jag spenderat nätterna till att koda något projekt jag haft i sinnet. Rörelsen har varit njutningsfull, rentav. Att känna hur visionen förverkligas genom nedslagen på tangentbordet. Varje tryck på F9 (Delphis exekveringsknapp) har varit ett steg på vägen och målet har i varje enskilt ögonblick varit närvarande. Det är därför jag inte alltid löst de problem jag stött på. Istället har jag rundat dem på något sätt. Sätt som ofta visat sig ge upphov till följdfel längre fram i produktens livscykel. (Nu är det tack och lov så att den kod jag skrivit sedan länge förvaltas av andra människor och den sista produkten att lämna mitt fladdriga redaktörskap fick nya vårdnadshavare under våren.)

Allteftersom jag upptäckt detta mönster – att mina idéer/visioner, realiserade av mig själv inte håller på grund av min egen otålighet i realisationen – har jag kommit att bromsa flödet av idéer och visioner. Eller – jag har försökt i alla fall. Uppkomsten av en ny idé har faktiskt gjort mig ilsken eftersom jag vetat att den bara kommer att ställa till det för mig. Inte blev det bättre av att jag hittade Kärleken, heller (eller om det snarare var den som hittade mig). Med dess intåg i livet fanns annat jag hellre ville göra än att hamra loss på mina idéer och prototyper. Länge försökte jag hålla dörren stängd kring idéerna av rädsla för att förlora den balans som har sitt ursprung i kärleken.

Det var där någonstans jag köpte båten. Precis när jag slogs som mest kring hur jag skulle hantera den där kreativa bubbelpoolen. Så när den nu visade på den låga hastighetens tjusning kan jag inte annat än försöka tyda budskapet.

Alla de nya smarta sinnen som helt nyligen kommit att förändra förutsättningarna för idérealiserandet är en välsignelse. Jag har i min nya dator inte installerat ett endaste utvecklingsverktyg eftersom jag vet vad som händer om jag har dem tillhands. Jag börjar utveckla själv vilket med tiden gör saker mer invecklade än de hade behövt vara. Istället försöker jag förmedla idéerna och visionerna till andra. Något som egentligen enbart kräver en enda sak av mig – att jag kan acceptera att det tar lite längre tid.

Min utmaning är att inte släppa målet/idén/visionen med blicken under resans gång. Precis som med båten i låg hastighet implicerar att jobba tillsammans med andra att man får viss kursavvikelse. Dessa avvikelser vrider perspektivet för om båten girar 20 grader åt vardera hållet får jag ju tvivelsutan se mer av panoramat. Samma sak i utvecklingsprojekten. De som jobbar med dem och kopplar in sina egna idéer och visioner i processen breddar perspektivet och påverkar inriktningen. De berikar projektet och visionen. Ger upphov till helt nya möjligheter. Möjligheter jag tidigare vägrat släppa fram eftersom jag varit rädd att behöva realisera dem själv.

Lustigt nog är det så att båten inte vandrar så mycket i sidled om det är mycket folk ombord. Logiskt, eftersom vikten från passagerarna får skrovet att gå djupare och därmed ger ökad kursstabilitet. Under förutsättning att lejonparten av passagerarna befinner sig långt fram i båten och att lasten är någorlunda jämnt fördelad mellan sidorna. Är det vad jag ska begripa? Att jag ska ha fullt med folk ombord vid en eventuell havsturné? Att kurshålligheten snarare är beroende av sällskapet och hur de fördelar sig? Är det mitt jobb att se till att ha rätt person på rätt plats för att komma mot målet?

Kanske det. För det handlar ju om båtens balans, precis lika mycket som min egen. Jag har alltid haft en tendens att svaja i låg fart men alltid varit ganska säker i höga hastigheter – något som syns extra tydligt när det handlar om samtal. Jag pratar fort och osammanhängande. Det kan uppfattas som inspirerande – absolut. Men det är också ett uttryck för att jag vill förmedla min vision utan att riskera kursavvikelser. Därav mina många linjetal i utvecklingssammanhang. Eftersom jag inte vill riskera att tappa balansen. Vilket som regel förhindrar andra att komma in i själva processen.

Tankeväckande, det här. Som eventuella läsare märker skriver jag till mig själv. Det hade jag aldrig gjort om det inte funnits eventuella läsare. Tanken på att jag förklarar för eventuella tredje personer och inte bara mig själv gör att jag skriver på ett sätt jag själv kan begripa – något som annars varken hade varit möjligt eller blivit av. Tack.

Historia

Who´s story? Mine? His?

"Each of us is ultimately the Hero - moving through His Story."
David Wilcox.

Det sitter i orden...

Fyrpunktsglapp

Sporrad av gårdagens resonemang kring enslinjer kom jag mig för att mot kvällskvisten söka orsaken till den glappande styrningen i båten. Efter att ha oljat ner mig ordentligt i motorutrymmet fann jag till slut glappets orsak i ett mycket trångt utrymme bakom ratten – innanför instrumenteringen.

Fyra bultar som håller styrwiren på plats mot den kuggstång som förmedlar rattens rörelser vidare till wiren har släppt och glappar uppemot en centimeter med lite godtycklig kurshållighet som resultat. Jag ska tänka lite på hur jag på bästa sätt kommer åt och gör fast bultarna för att förbättra kurshålligheten.

Under tiden jag gör det kan jag inte låta bli att fundera lite på vad de fyra bultarna symboliserar. Bilderna är rätt tydliga och jag vet ju redan att det krävs lite mer än bara verktygen för att lyckas dra åt dem på grund av sin rätt bakvända placering. Symbolspråk ur livets ström är oerhört underhållande!

Ekvilibrium

Fortsätter balanserandet mellan ljus och mörker och tar det till navigationens värld. Vilka än polerna är så bor de ju i varandra. Om mörkret måste finnas för att ljuset ska vara greppbart och definierbart – är det inte samma sak åt andra hållet? Att ljuset måste finnas för att mörkret ska kunna finnas. Eller är det tvärtom? Mörker kan existera utan ljus, men inte i ljus. Ljus kan existera utan mörker (men det kan inte definieras), men ljus kan också finnas i mörkret – det ser man enklast en stjärnklar natt. Om universum istället varit ljust hade vi inte fått syn på de mörka stjärnorna. Det är mycket möjligt att de finns, men vi ser dem inte.

I natt drömde jag en väldigt färgstark dröm. Det åskade ordentligt under de tidiga morgontimmarna och i min dröm vaknade jag upp och kände marken vibrera under sängen. Jag blev inte förvånad. Jag visste att det var rimligt att jorden behövde skaka loss lite och bestämde mig faktiskt för att somna om en stund eftersom det inte fanns så mycket jag kunde göra åt saken ändå. Ett mekaniskt ljud väckte emellertid mitt intresse och jag kom att tänka på de stackars hästarna som kanske skulle bli lite oroliga av jordbävandet. Jag gick fram till fönstret och vinklade persiennen. Där ute i hagen stod en stor mängd små pansarvagnar. De var för små för att kunna härbärgera en människa. Det var tydligt att de var automatiserade saker som sköttes antingen på distans eller som drevs av förprogrammerad logik. De var synnerligen beväpnade och brummade stillsamt på turbodiesel-på-tomgångs-varv. De detekterade, redo att ge sig av på första tillstymmelsen av liv. Ett rådjur hoppade på grannarnas mark och en av de små pansarvagnarna stack iväg efter det. Maskinerna var livsutplånande, helt enkelt. Förprogrammerade att utplåna allt liv på en viss förutbestämd yta. Ovanför hängde dess luftburna assistans. Lättviktiga saker med tung beväpning, även de utan mänsklig förare eller kontroll. Marken skakade och jag fick klart för mig att området schemalagds för utrotning vilket var något jag i drömmen inte var obekant med utan något som var normalt i den tidsålder vi kommit att leva i. Jordbävningen var inte jordens egen utan en elektromagnetiskt inducerad geologisk händelse skapad av ett vapenslag jag inte kunde benämna. På andra platser härjades städer av zombies – människor som kemiskt lobotomerats att göra samma jobb som de små pansarvagnarna. Jag tyckte det var lite fånigt att det hade behövt bli så där. Jag tänkte på den programmering som pågått sedan jag var liten. Katastroffilmer, övervakningssamhället och zombieskolans alla tentakler. Jag hade ju vetat hela tiden, men tyckt att det var lite för småaktigt för att peta i. Jag tänkte att det verkligen var bättre när hästarna gick i hagen och när fåglarna sjöng så jag beslutade mig för att göra slut på det hela. "Jag måste sätta stopp för det här", tänkte jag bakom persiennen. "Nu vaknar jag", sa jag till mig själv. Drömmen tog slut och alla hollywoodinspirerade avlivningsåtgärder var försvunna. En instans av verkligheten nådde en tankemässig vändplan och kunde avföras som ett stickspår i det mänskliga skapandets annaler. När jag sedan vaknade så gjorde jag det med osedvanligt rent sinne. Jag tror att jag behövde städa bort det där, faktiskt.

Jämvikten eller balansen kan inte jagas visar det sig. Den kan bara finnas och bibehållas om den tillåts löpa fritt. Jag har ett ganska påtagligt glapp i styrningen på båten vilket får den att röra sig på eget bevåg om ca 10-15 grader. Om jag låter bli att kompensera för detta kommer båten att med sina svängande rörelser likväl att röra sig mot sitt mål, men via en svängande rörelse. Det är helt OK så länge passagerna inte är för trånga – så länge jag inte behöver kontrollera framfarten och begränsa rörelseutrymmet. Det är OK så länge jag med ögat – som här hemma på sjön – kan bedöma vart vi är och inte behöver lita till kompassen och beräkningar om position för att veta vart jag är i förhållande till världen i övrigt. Eller var det så att jag ville veta vart jag hade resterande världen i förhållande till mig själv?


Livet är en kurs. (Källa: Eniro)

Till sjöss använder man sig ofta av enslinjer. Två punkter som sammanfaller från en viss betraktelsevinkel. Enslinjer utgör en fundamental del av navigationen till sjöss – delar av farleder går att följa genom att ligga på ens. Så att punkterna stämmer överens.


Även om man avviker från kursen så kan man röra sig utefter enslinjen.

Även om det glappar och kursen inte hålls minutiöst kan jag komma till helt rätt ställe. Varje gång båten girar kommer jag vid något tillfälle att passera igenom enslinjen och i det ögonblicket är jag på exakt rätt kurs. Kurs. Utbildning. Precis vad livet är, inte sant – en utbildning för oss som fyllt i anmälningsansökan att utbilda oss till ljusingenjörer. "Livslång utbildning till ljusingenjör. Utbildningen ger kursdeltagaren grundläggande kunskaper i ljusets natur, beskaffenhet och obegränsningar. Efter genomgången utbildning kan deltagaren ansöka om tjänst som skapare i omgivande dimension". Vi som finns här har blivit beviljade att gå utbildningen och fick var sin personlig studieplan – var sin kurs att följa.

Vi navigerar genom livet på jakt efter kursen och när vi hittar den – om än för ett oändligt kort ögonblick – så lär vi oss. Eftersom vi befinner oss på kursen. När man träffar kursen är man på enslinjen. Just i de ögonblicken händer verkligt livsomvälvande saker. Synsätt förändras och med den bilden av verkligheten. Relationer och möjligheter transmuteras till andra och livet går in i nya skeden.

Språket som används på utbildningen är det universella symbolspråket. Visst finns det kopplingar till talat och skrivet språk via inbäddade meningsfullheter men i huvudsak är kurslitteraturen skriven med verklighetens ibland mystiska penna – symmetrin. Precis som vid navigation till sjöss är det en jakt på referenspunkter. Att avgöra var man är, vart man är på väg och att ha koll på grynnorna som hotar att göra hål i botten. Inte sällan finns det grynnor mitt i farleden. Markerade och tydliga så att vi lär oss att avvikelse från kursen är en del av själva utbildningen. Av den enkla anledningen att vi ska lära oss att hålla kurs oavsett hinder. Så att vi också kan hålla kurs för andra – utbilda andra, våra barn och andra nära till exempel.

Ibland lyckas man pricka rätt kurs. När man hamnar i själva farleden, på ens med kurs mot ensmärkena där framme och med båtens mittlinje i exakt symmetri med kursen, då känns det. En ilning som börjar under fötterna och uppe i hårfästet samtidigt. En njutning – vare sig den är sexuell, generellt kroppslig, mental, själslig eller intellektuell så sprider den sig att omfamna hela upplevelsen. Att vara på den kurs man bestämt sig för att hålla i detta liv liknar inget annat. Allt som tidigare sett obegripligt ut, som gjort ens(!) liv irriterat, som fått mig att tappa fattningen (om rodret) syns inifrån enslinjen som meningsfullt, symmetriskt och vackert.

Dagarna och strukturerna skapas genom växelverkan mellan ljus och mörker. Bläcket på det svarta pappret. Svart och vitt. Man och kvinna. Plus och minus. Urim och Tummim. Jacob och Black Smoke. Alltihop ett trevligt och utmanande parti backgammon kring vilket vi samlas och lär känna varandra och oss själva under det att vi utvinner själva upplevelsen i de mönster som skapas av alla de tillgängliga ytterligheterna.

Visst är det något särskilt i den symmetri som bor i förenandet av man och kvinna. När mannen befinner sig i kvinnans inre kan nytt liv skapas. När mörkret bor i ljuset bygger vi upplevelsen att beskydda vårt mörker och lär oss oerhört mycket om ljusets beskaffenhet. När vi häller ut varmt (plusgradigt) vatten om vintern ser vi det förändras till fasta, underbara kristaller i minusgraderna.

Vi spelar spelet som är utbildningen. Vi lever livet som är en reflektion av allt vi tänker. Vi lär oss skapa med det vi kallar tanken men som egentligen är ljuset. Varför annars är glödlampan vår västvärldsliga symbol för idéer? Varför annars går ett upp ett ljus för den som är "bright" – ljushuvudet. Visst finns det skapad belysning också. Artificiell belysning som riktas på sådant andra vill tro att det finns hur mycket som helst av i mörkret.

Det är därför man drömmer drömmar om utplåningsstyrkor, miljökatastrofer och svält. Eftersom vi skapar dessa tankeformer åt dess egentliga upphov, mörkrets förespråkare. De som vill hålla det mänskliga ljuset inlåst och fjättrat och utvinna sin energi ur vår fruktan och våra skrik. Men det är egentligen inte ondska eller rent jävulskap – det är faktiskt en viktig del för oss att kunna finna kursen. Om vi ligger för långt åt babord i förhållande till enslinjen – åt vilket håll behöver i gira? Styrbord förstås (det andra babord) och då i förhållande till vår nuvarande riktning. Det är ett slags relativ gravitation och en mörk meningsfullhet som ger oss möjlighet att hitta vår kurs så att vi kan ta itu med våra ljuslaborationer. För när vi varit mot saker och uppehållit oss vid dem i tanken tillräckligt länge inser vi att vi måste börja tänka fram vad det är vi är för. Det är ensmärkena som markerar vår kurs. Det är syftet och målet med våra liv.


Verkligheten A och dess datakälla B.

Den del vi ser här är en delmängd av vad vi har tillgång till. Verkligheten som vi ser den inifrån densamma är en symbolisk representation av det som ligger utanför. Här inne har vi valt att kalla det andlighet. Om man enbart ser till det vi så kallat fysiskt kan se i verkligheten kikar man på A i diagrammet ovan, men egentligen är det en reflektion av hela den omgivande verkligheten B.

En mer komplett bild, kanske.

Det som finns i den omgivande verkligheten (B) projiceras mot gränsen av vår upplevda verklighet A med kastlängden B (omgivande verklighets storhet) från den egentliga ljuskällan C. Ljuskällan är ljuset därifrån alla våra idéer kommer, möjligtvis. Kan också vara att den är oss själva. Var och en för sig men också eventuellt tillsammans. Den sammansatta (komplexa) verkligheten skapas av alla A tillsammans. Så bygger vi här. Men i själva verket är det enbart resultaten av alla B tillsammans vilket i sin tur är alla C. Kanske är det så att det i B finns en begränsning av vad vi kan uppleva här i A genom att utrymmet för projektion D är begränsat.


Mörker placeras i B för att kunna upplevas i A.

Mörker som placeras i B växer i A. Det kan växa till sådan enorm storlek på grund av projektionseffekten. Vissa som är här kan alltså uppleva enorm ångest som har sina rötter i rätt små partiklar som orsakar mörker i A eftersom det helt enkelt förhindrar ljus att tränga fram. Vi väljer själv vilka saker vi vill placera mellan ljuskällan och den projicerade bilden men inte förrän vi rensat bort alla skymningsföremål från B kan vi vara helt nakna i A.


Navigation mot mål utanför världsbilden.

Var och en på kurs genom verkligheten med mål som är placerade långt utanför densamma. Känslan är kompassen. Tanken är verktyget vi ska lära oss hantera och ljuset är materian vi har att hantera. Rädsla, som den min dröm ämnade kompostera, är inte enbart en dålig sak. Det är en laboration, så att säga. Den försvinner villkorslöst vid nakenhet. Vid uppvaknandet. Då tror jag att man faktiskt – via symbolspråket – ser hela B inifrån A. Vilket man egentligen gjort hela tiden.

Mörker, ljus och nakenhet

Ljus och mörker – det kan förefalla som en av verklighetens sedvanliga polariseringar. Plus och minus, man och kvinna, då och nu. Men ljuset och mörkret är i själva verket av en helt annan beskaffenhet – liksom kanske alla de andra saker som förefaller polära. Genom att titta närmare på dem kanske det blir lättare att se varför saker inför ögat delar sig i två för att vi ska få möjlighet att laborera med dem när det i själva verket är en och samma oskiljaktlighet.

Mörkret kan inte finnas i ljuset om man låter ljuset komma åt precis där det vill. Om man är helt naken kommer ljuset åt precis överallt. Då har man inte möjlighet att härbärgera något mörker. När ljuset lyser starkare och starkare på oss alla och var och en av oss blir det till vår utmaning – är mörkret en del av oss i den obarmhärtiga belysningen och i så fall till vilket pris är den värd att skyddas? För skyddas måste det – annars försvinner det ögonblickligen. Ljuset är obarmhärtigt.

Mörker är ju egentligen ingenting, på samma sätt som svart inte är en färg. Svart absorberar ljus men svart är inte mörker. Däremot har mörker färgen svart. Men det är inte det som ger mörkret dess egenskaper – det är snarare det faktum att vi inte ser vad som finns i mörkret som gör mörkret till något man kan vara rädd för. Mörkret är precis som färgen svart något som har förmågan att absorbera allt vi kan se men också sådant vi inte kan se. I själva verket är ju mörkret just det – allt vad som är okänt för oss. Att vara rädd för mörkret är att vara rädd för det okända.

Så lever vi – vi varelser av ljus. Mörkret finns eftersom vi behövde en kontrast till ljuset – vårt upphov och det vi finns här för att leka med, lära känna och bli förtrogna med. Mörkret måste finnas. Och ändå – fastän det måste finnas – så finns det inte på samma sätt som ljuset. För att förstå vad det är vi upplever, huvudsakligen i känslans bemärkelse, måste vi inte sällan bibehålla mörkret. Jag har konspirations- och sambandsknarkat sedan jag började kunna läsa. Jag har vänt och vridit på varje liten ledtråd jag har kunnat hitta i jakt efter ljusets samband i en värld där mörkret ofta ses äga gravitationskraften. Jag har varit arg, tappat tron på hela mänskligheten, sett och känt meningslöshet och uppgivenhet, varit nere i de djupaste av svackor men jag har vänt igen och kommit till den rätt banala insikten att vi behöver mörkret precis som vi behöver tystnaden, hungern, törsten, åtrån och längtan.

Avsaknaden av saker för oss framåt. Det är törsten efter vatten som får oss att gräva brunnar, åtrån efter värmen och närheten hos den vi älskar som får oss att förenas och skapa nytt liv, det är i tystnaden som vi kan höra musiken och känna den greppa tag om vår värld och gunga den i takt med vår upplevelse. Mörkret – ingentinget – är en kraftkälla, så stark och pulserande att den kan mäta sig med ljuset. Den är vad som väger upp ljuset.

För om mörkret är ingenting så är ljuset i egenskap av dess motsats precis allt. Allt är skapat och menat i ljus. Det är vad känslan skriver med, vad ögat ser och varifrån själen hämtar sina upplevelser. Och vad vore allting om det inte fanns något ingenting att jämföra med? Då skulle vi inte se det för vad det var, vi skulle inte kunna känna känslan av mening, vi skulle inte kunna njuta resan genom tiden, känslan av kärlek eller njuta vibrationen i musiken – den senare skapad genom rytmisk variation mellan inget/tystnad och alltet/ljudvågen – skaparen av universum.

Så när vi står där och funderar överväger nakenheten så är det mörkret som hindrar oss. Det mörker vi bär inom oss. Eftersom mörkret definierar det okända så är vi rädda att visa upp sådant vi inte känner till om oss själva. Sannolikt eftersom vi själva vill vara de första att se det, lära känna det och förstå vad det är som skapat oss på det sättet. Vi vill inte behöva dömas, skämmas eller uppfattas som skrämmande. Vi vill inte rubba balansen mellan ljus och mörker i våra liv. Ju mer vi tycker om våra liv desto svårare blir det att göra sig kvitt bindningen till balansen.

Att vara rädd för att förlora balansen är ingen liten kraft. Eftersom all fruktan man överhuvudtaget har i sitt liv har sin motsvarighet i det egna mörkret (var annars kan man bokföra sådant man är rädd för) är det lätt att föreställa sig hur förfärade de man älskar skulle bli om de fick se återspeglingen av allt det där man inte känner till att man har i sig. Och det är ju ganska logiskt att man inte vet om man tycker att man kan stå för det eller inte.

Nakenheten är krävande och villkorslös. Om jag visar vem jag är så kan vem som helst se mig, döma mig och tycka saker om mig. De kan peka och kommentera varje skrymsle och vrå på mig. Jag är helt och fullkomligt utblottad och har dödat möjligheten att vara någon annan än den jag är.

För det är ju precis där det sitter – i skillnaden mellan vem man är och vem man vill visa att man är, inte sant? För att veta vem jag är så måste jag släppa taget om mörkret. Det är bara jag som kan försvara mitt eget mörker eftersom det bara är jag som kan känna det och bestämma vad det – genom min tro – är för något som står där i det osynliga. Det är jag som bestämmer vad det är som väger upp mitt ljus, vad det är för något som definierar allt jag inte vill vara. Men vad jag är och därmed inte är, det kan jag inte reglera med mörkrets hjälp. Det kan jag bara göra i ljuset.

Men det är inte bara mörkret och avsaknaden som kan få oss att skapa, tror jag. Visst kan vi släcka törsten genom att gräva brunnar och hämta upp vatten. Då skapar vi vattnet ur bristen på detsamma. Vi skapar något ur ingenting, så att säga. Men vi borde också vara kapabla till att skapa ur den andra utgångspunkten – att skapa i eller kanske rentav med ljuset. Att låta ljuset lysa in i varje vrå och att med känslan bestämma vad det är som blir till. Kanske är det därför vi är här, för att med bland annat mörkrets hjälp inse vad vi är kapabla till för att kunna skapa precis och exakt vad vi önskar.

Jag tror det. Och med den tron i botten blir det avsevärt lättare att reflektera över att vara naken. Det krävs en tro på inte bara sig själv utan också meningsfullheten i allt som finns i världen. Det krävs förbehållslös tilltro. Att man litar på att de där runtomkring inte blir rädda. Att världen faktiskt inte är konstruerad för att plåga mig utan för att behaga min nyfikenhet och upptäckarglädje. Jag är långtifrån där men jag tycker om att leka med tanken.

De ytliga 5. Etableringen del ett

Tankarna vandrade. Frågorna han fått ekade runt och fortplantade sig som den där skärmsläckaren han haft på sin dator under mitten på nittiotalet. Det gick runt i huvudet, en cirkulärreferens som han hade svårt att stoppa fastän han ansåg sig vara rätt vass på att styra över sina tankar. Det var som om det fanns nergrävd räls i marken, färdiga sträckningar för tankarnas tåg att röra sig över och fastän han låtit marken återta järnvägsbanken och växa såväl gräs, mossa och träd över stambanan hittade ändå tankarna de gamla invanda tankebanorna och allt det han skapat på insidan av sitt sinne i form av insikt och verktyg – alla de dörrar han öppnat bortom vad han tidigare ansett varit möjligt – allt det fick stå tillbaka eftersom spåren fanns där och tankarna hade lärt sig de vägarna först.

Han tänkte på hur de hamnat här – hur han hamnat här. Han hade varit systemutvecklare – en mycket framgångsrik sådan. Han var en mästerlig systemarkitekt och hade åt sin internationellt baserade huvudman sedan mitten på nittiotalet skapat systemlösningar som säkerligen fortfarande var i bruk. Det hade varit oerhört kul – hela resan. Han hade fått se världen, njuta logiska triumfer och viss ryktbarhet. Han hade till och med fått äran för en del verkliga innovationer – fått stå på scen på något av företagets konvent och ta emot priser, blommor och till och med en check på 100 000 dollar. Han hade blivit utnämnd en "fellow", vilket inom hans företag var den finaste utmärkelsen man kunde få. Det hade varit första gången den tilldelats en svensk.

Den där checken hade visat sig bli lite av en vändpunkt i livet. Kvinnan han hade levt med och han hade förenats av ett mål – de skulle bygga en framtid tillsammans och de hade bägge arbetsmyrans mentalitet. Tusenlapp efter tusenlapp stoppade de in på sitt gemensamma bankkonto och kunde med belåtenhet se hur framtiden tog siffrornas form på kontoutdraget. De bodde relativt enkelt – i och för sig i innerstaden, men de hade köpt sin tvåa innan den råaste prisökningen tagit sin början och var med tanke på lägenhetens dåvarande värde redan lågt belånade till skillnad från de som just klivit in i bostadsmarknaden. De valde systematiskt att arbeta på sin semester och hittills hade de aldrig varit på någon icke-jobbrelaterad resa tillsammans. Allt investerades i framtiden.

När han så på de trettioåtta sekunder det tog att ta emot fellowskapet, blommorna och checken drog ihop mer än dubbelt så mycket som han och hans sambo lyckats jobba ihop på fem år tappade han balansen. Det var som om perspektivet blev förskjutet. Som om arbetsmyran hamnat på en affärsresenärs sko och lyckats kravla sig upp till fönstret på flygplanet och från sin eleverade position fick ett helt nytt perspektiv på vad det var han hållit på och stretat på nere på marken bland tallbarr och andra stackare. Det såg rätt meningslöst däruppifrån. Måhända var han bara en myra, men det ha funnits en anledning till att han hamnat i businessclasskabinen, tänkte han. Och den anledningen var ju rent konkret det patent hans arbetsgivare nu ägde. Ett patent som baserade sig på allt annat än arbete.

Det hade tagit honom exakt fjorton minuter att rita ner idén som var grunden till patentet. Han hade sovit gott efter en natt som börjat alltför sent efter en lite snedseglad afterwork, vaknat med en bild i huvudet som så många gånger tidigare. Detta var hans klassiska sätt att lösa problem – sova med dem, drömma om dem och på morgonen vakna med bilden av lösningen i huvudet. Det här var lite annorlunda eftersom han inte kunde minnas att han beställt fram någon problemlösning inför sänggåendet. Han kunde inte ens minnas det – sannolikt hade han varit rejält påverkad.

Han klev in i duschen och ökade temperaturen tills han började se röda fält för sin inre syn. Så såg han det – det diskreta, omärkbara stöldskyddet som använde befintlig teknologi på ett helt nytt och banbrytande sätt. Över morgonkaffet ritade han ner vad han just sett och letade reda på lite standardkomponentbeskrivningar som visade hur det skulle kunna fungera. Med stor försiktighet förhörde han sig om möjligheterna att det han just tänkt skulle kunna stämma hos sina mer hårdvarunära kollegor och det visade sig att vad han sett där i duschen var genomförbart.

Han tänkte på det länge, nästan ett helt år. Skulle han sluta sin anställning hos storatryggaföretagetmedkontorivarjehålaöverhelajordklotet och starta sitt eget företag eller skulle han stanna kvar och välja tryggheten? Arbetsmyran i honom sa åt honom att stanna och helt enkelt lägga undan sin idé. Men en annan sida hade fått luft. Mot våren året efter att han ritat ner sin duschidé höll han en tämligen vanlig presentation för medarbetare och kundrepresentanter kring en föreslagen arkitektur för ett ganska standardmässigt system. Någon av kundrepresentanterna verkade vara på ett strålande humör och skämten började snart ta överhanden i det lilla konferensrummet. Det var då det hände – han hade börjat lägga fram helt nya idéer och perspektiv "live" så att säga. Spottade ur sig vinklar och möjligheter i samma takt som de kom in i hans sinne. Så hade han aldrig gjort förut – han hade tänkt, analyserat, gjort riskkalkyler och UML-diagram till förbannelse innan han presenterat något för andra överhuvudtaget. Tills den dagen.

Hans kollegor började kalla honom för Kreativ. Med tiden fick han en mer framskjutande roll i arbetet gentemot kund vilket var passande eftersom ett av företagets mest betydelsefulla värdeord var just kreativitet. Han njöt av att se åhörarskaran växa. Från inte så jätteviktiga kundmöten där han fick medverka som den idéspruta han nu benämndes som till att prata inför hundratals åhörare på den årliga kundaktiviteten.

Aldrig hade han känt sig så närvarande som den gången. Tvåhundrafemtio personer hade lyssnat till hans trettio minuter långa utläggning om redundant datalagring – ett ämne som kunde få vem som helst att somna på tre minuter men som han via sina fyndiga liknelser och med sin kluriga humor lyckades förvandla till en riktig inspirerande liten nagelbitare med sina dramaturgiska rötter i den klassiska skräckfilmens omisskännliga gengrekaraktäristik. När han klev av scenen var han totalt och fullkomligt tillfredsställd.

Måndagen efter såg kontoret annorlunda ut. Han hade på något sätt varit med om något som förändrat hans synsätt arbetet. Eller var det jobbet? Och vad var skillnaden? Det handlade inte längre främst om att lösa logiska problem utan det handlade om människor. Att tala till människor så att de kunde begripa vad de annars inte hade kunnat förstå. Egentligen – tänkte han - handlade det inte om att de inte kunde förstå det. Det handlade nog mest om att de inte var intresserade; att de inte orkade ta till sig kunskapen om den inte lockade dem till det. Han hade hittat ett knep – humor – och att bit för bit flytta sig utanför normen för området man skulle presentera inom. På det sättet blev människorna som var satta att lyssna inspirerade att fortsätta lyssna och tillgodogjorde sig innehållet utan att direkt tänka på det.

"Människor är inte dumma. De är lata. Eller kanske snarare ointresserade", hade han tänkt. Jag kan ge dem av mitt intresse – min inspiration – för att få dem att förstå.

Det dagliga rutinarbetet började kännas meningslöst vid jämförelse med presentationerna. Och så när han packade sin väska för att åka till Tyskland en dag låg den där – skissen på hans uppfinning. Klockan var 14 på eftermiddagen och hans plan skulle lyfta 17.20. Han hade gott om tid. Det var nu eller aldrig. Med resoluta steg tog han sin skiss i näven och travade in till sin chef. Han tänkte säga precis som det var. Han visste att han var viktig för företaget nu. Han vågade lägga korten på bordet och ställa frågan vad han hade för möjligheter om han stannade kvar att jämföra med resan om han valde att följa sin idé.

Chefen hade stängt dörren och granskat hans alster. Hon hade tagit fram ett papper och bett honom skriva på samt själv kontrasignerat. Det var ett en månads exklusivitetsavtal för köp av patentgrundande innovation – uttryckt på för företaget sedvanligt kryptisk affärsengelska med amerikansk juristaccent. Han hade bländats och skrivit på efter att ha reflekterat över det besynnerliga i att detta företag kunde prestera ett juridiskt dokument av så ringa längd. Avtalet garanterade honom rätt att om företaget inte ville köpa hans patent så återfick han de fulla rättigheterna inom 30 dagar. Nu blev det inte så. Företaget såg möjligheter i hans idé och valde att köpa det för etthundratusen dollar. Samtidigt blev han utvald att ingå i den exklusiva skaran "Fellows" som träffades två gånger per år på företagets amerikanska huvudkontor och till tonerna av kristallglas fulla av bourbon spånade om framtidens tekniska utveckling. Han var smickrad. Lättad. Lycklig.

Det tog emellertid slut när han fick checken i handen. Knappt hade han fått det förrän perspektivet förändrades, förrän han som första arbetsmyra flög business. Ok, han såg sig själv som fripassagerare men han hade ändå sett vad han hade sett och skadan var i så mening redan skedd. Vad han hade sett var att det tagit fjorton minuter att dra ihop vad han och hans partner lyckats spara ihop på flera år. Det förstörde alla de grundvalar som hans arbetande vilat på och det tvingade honom att omvärdera varje steg han tog. Inte för att han märkt det på en gång – han hade först blivit rastlös, därefter arg och så småningom hade han isolerat sig. Han hade fått sin tilltro till pengar ifrågasatt, så han började intressera sig för vad pengar var för något. Natt efter finkammade han Internet och den litteratur som hans eftersökningar pekade vidare på.

Bilden som växte fram var tydlig men stämde dåligt med arbetsmyrans uppfattning. Åren gick och hans partner började tycka att han gled undan från verkligheten. Hon hade sagt det precis just så. Han hade försökt förklara att han funnit andra, mer fundamentala, synsätt på verkligheten – att han faktiskt hade hittat synsätt som belyste andra meningar med livet. "Du flyr", hade hon sagt. Och lämnat honom. Det var rätt ironiskt nu när han tänkte på saken – att hon varit den som flytt egentligen.

De ytliga - 4

Många trodde nog att livet för män som Mike bestod i att göra noggrann rekognoscering, smyga i buskar med specialkikare, smyga sig in i folks hem och installera buggar och annat strunt de lärt sig att tro via filmernas värld. Själv hade han aldrig upptäckt de där aspekterna. Han var utförande och som sådan utförde han helt enkelt order – inget annat. Det var inte hans jobb att tänka, planera eller reflektera överhuvudtaget. Tvärtom. Han var den sista länken i minutiöst utformade planer. Skaparens förlängda hand. Han hade varit framavlad till sitt värv – den saken visste han. Hans konception var maktens verk och han hade vid några språkstudier någonstans upptäckt att det svenska språkets ord för fruktan och befruktning var besläktade. Han var den kompromissen, maktens genetiskt säkerställda verkställare. Kanske var det på grund av den där fånigt enkla verbala anledningen som han kände sig så hemma i detta det ändlösa granskogarnas land.

Det var inte särskilt länge sedan han kom till insikt om vad det var för sorts makt hans insatser utgick ifrån. I över tio år hade de hållit på och riggat händelser som den han var i begrepp att utföra, det visste han nu. Han hade tidigare mest varit inblandad i att sopa igen spår - plocka undan de som kände till sanningen för att ge plats åt "Sanningen", den senare verifierbar via media och planens alla kausala utspel. Egentligen var det märkligt att han börjat se sambanden så sent – sanningen (med litet S) hade nog kunnat vara väl så uppenbar redan från början, men hans lojalitet hade legat i vägen för den större bilden av sammanhangen.

Det var när han börjat röra sig lite utanför stängslet som bilden kommit till liv. Mer specifikt - när han slutade att ta sina mediciner. Han hade sedan så länge han kunde minnas ätit två av de orangefärgade pillren varje dag. Han mindes att hans mamma talat om vad som skulle hända annars – hjärtat skulle börja slå oregelbundet och så småningom skulle han helt enkelt dö. Hon hade visat honom bilder av människor med hans sjukdom som dött. Det var inga vackra syner och Mike hade knaprat i sig sina piller med punktlighet på minuten oavsett tidszon tills för ett par år sedan då han helt enkelt tröttnat på att leva. I det ljuset insåg att han hade begåvats med en för människor ovanligt enkel väg ut – det enda han behövde göra för att lämna livet var att låta bli. I sju dagar lät han bli att äta medicinen och var beredd på att dö varje sekund som gick. Det blev en lika spännande som utmattande vecka.

Inget hände dessvärre – vilket på sitt sätt var mer dramatiskt än det dödsfall han förväntat sig. Men han fortsatte likväl att låta bli – eftersom han ändå bestämt sig för att dö. Månaderna gick och Mike började inse att hans väntan på döden var fruktlös. Den händelse som lett fram till hans dödsökan hade han begravt så djupt inne i sig själv så djupt att han inte ens kunde dra sig till minnes, men han insåg att det funnits en mening med händelsen eftersom den gradvis fick honom att se på livet med andra ögon. Känslan på insidan av hans sinne var en annan – som om han såg en större bild av den verklighet han befann sig i. Han hörde fler nyanser, såg fler färger och kände dofter på ett annat sätt. För första gången i sitt liv hade han känt hur lusten till kvinnor gjort entré i hans sinne - något som både fascinerade och skrämde honom.

Såhär med några år mellan händelsen och nuet hade han kommit att förstå att det inte var själva händelsen och dess avtryck som förändrat hans syn på sin del i livet utan att det snarare var frånvaron av medicinen. Han hade hållits kemiskt nedsövd för att vara en bra utförare och även om det inte var något man pratade om så såg han i sina namnlösa kollegors ögon att de gick runt i det tillstånd han tidigare befunnit sig i. De fungerade som människor i allt väsentligt. Åt, drack, uträttade sina behov och gjorde som de blev tillsagda – men de hade inte den där nyfikenheten, den där mönstersynen, som Mike upplevde sig ha.

Han kämpade med att dölja sitt uppvaknade och han undvek metodiskt läkarundersökningarna då han visste att hans brott mot sitt livs regissörer knappast skulle passera obemärkt vid till exempel ett blodprov. Den senaste tiden hade han dessutom börjat drömma. Det föreföll som om det hade med det här landet att göra – det var som om skogarna talade till honom. Vad de sa och varför hade han ingen aning om men han hade de senaste nätterna jagat ett ljus bland trädstammarna och vaknat abrupt när han i drömmen fått en barrlös, torr gren rätt i ögat. Det högra. Varje natt de tre dagar han nu vistats i Sverige.

Tre år

Äktenskapstycke.

I dag var det tre år sedan Sara och jag genomgick ceremonin för att ingå det Äkta Ståndet tillsammans. Om jag bara fick välja en enda dag av mitt liv så skulle jag välja just den. Inte för att den var så vansinnigt mycket bättre än alla andra dagar – alla har ju sin mening och alltsedan jag träffade Sara har varje dag varit som en ljuvlig dröm – utan eftersom den dagen för exakt tre år sedan var så full av tydliggjord, verklig, handfast, äkta och förbehållslös kärlek i synbar form. Mellan oss får jag nog i all anspråkslöshet erkänna att det är så varje dag. Varje dag är en ljuvlig, pulserande dröm av kärlek, lust och njutning. Vi hade nog slagits färdigt när vi träffades. Livet hade fört oss till en punkt då vi var klara med fighten och det lät oss inte träffa varandra förrän vi hade möjlighet att njuta varandras sällskap förbehållslöst och fullkomligt.


Förra året glömde jag vår bröllopsdag eftersom jag satt mentalt fast i att få båten att även gå framåt. Meningen med det var nog - för egen del - att njuta stunder som den ovan avbildade. En högst Maklig tillvaro. Högst njutningsfull.

Jag njuter varje dag. Den här inkluderad. Tack, universum, för att du lät oss leva tillsammans. Tack för allt ljuvligt vi får uppleva och vara del av. Och stort tack på förhand för den fantastiska fortsättningen :)

Lite mer från dagen det begav sig: Äktenskapstycke, Gift och Hermafroditen Jallman fyller år.

De ytliga - 3

Vägen tillbaka var precis lagom lång för att hinna bottna och därför valde de flesta av dem att vandra. Env lät tankarna flyta undan från vad han sett och vidare hem till flocken. Han funderade över de ytliga och den förklaring han fått av den gråskäggiga mannen:

"De lever i vattenytan. Jag och alla andra långa personer här har gjort det och de ytliga är de som fortfarande gör det. Förutom det är vi precis likadana. När ett barn kommer till livet hos de ytliga lär man dem att allt är en del av ytan. Att allt de ser på ytan tror de kan förklaras med ytans hjälp. Det tar tid - ungefär tills man blir i din ålder – innan man kan lära sig att tänka och se saker på det sättet och det krävs mycket jobb från de som lär ut och förespråkar synsättet. Man har ändrat på hur man äter, vad man tittar på, hur man umgås med andra och framförallt hur man andas för att göra det lättare för de som kommer in i livet där att anpassa sig till den platta, ytliga bilden av världen. Men många lyckas ändå inte se livet inifrån ytan. De får olika sorters gift – de kallar dem mediciner – för att få det lite lättare. Ändå är det många som helt enkelt tar livet av sig eller som frikopplar själen från sin kropp och beslutar genomlida livet likväl.", hade han sagt

"Men vad är det de ser i själva ytan – den har ju inget djup, missar de inte allt som händer?", undrade Env.

"De ser samma saker som vi gör. Om vi tittar på en sjö så ser vi dess blänkande vattenyta. Vi ser stenarna strax ytan och vi ser fisken leka där nere. Om dagen ser vi molnen och himlen spegla sig i ytan och om natten ser vi stjärnorna. Vad de gör är att se molnens reflektion, stjärnornas lysande punkter och bilden av stenarna som om det istället vore en del av själva vattenytan. Deras sätt att leva ger dem inte möjlighet att leva i annat än själva ytan där de kan dricka vattnet och andas luften men aldrig simma i djupet eller vistas i luften ovanför. Deras korta andetag håller dem fast vid ytan. De förundras över stjärnorna och stenarna och deras lärda förklarar för dem att allt de ser är en del av ytan – att ytan förändras av orsaker som bor i den och att alla saker som syns på den också är verkningar av själva ytan."

"Men tror de verkligen på det?", undrade Env.

"Inte till en början. Det är därför det behövs så mycket ansträngning för att få tankesättet att fästa i de som kommer till livet där. Men med tiden och en hel del ganska avancerade samband lyckas man få det stora flertalet av dem att tro på det. Vet du vad vattnets ytspänning är för något"?

"Ja, det är vad som får skräddarna att inte falla genom ytan."

"Precis. De som vaktar ytans gräns hårdast använder sig hos dem av ett annat slags ytspänning. De ser till att de som riskerar att lämna ytan hålls kvar där. Om någon börjar prata om stjärnorna som separat från ytan säger man att denna person är ett hot mot ytan och att ytan är den enda förutsättningen för livet. Många av de ytliga är väldigt rädda för att lämna ytan. De kan inte se i mörkret, till exempel. Och de har väldigs svårt att se De Symmetriska Budskapen. Därför är det väldigt få som vågar fråga saker även om de har funderingar."

"Men blir inte deras liv väldigt innehållslöst?"

"Nej, det är inte alls säkert. För mig var det fullt av innehåll, med saker som finns i själva ytan. Däremot visade det sig med tiden sakna egentlig mening. Vi som lever hela vägen från sjöns djup till himlens övre rand får se saker med djupare samband– det är nog sant, men för de som lever i ytan är ju ytan allt. De kan se små, små saker där inne i ytan som vi aldrig skulle få syn på eftersom vi lever mycket djupare och högre. De flesta av de här människorna andas väldigt kort och grunt – annars skulle de aldrig få plats i ytan. De gör det eftersom deras själar inte ska prata för mycket till dem och eftersom de kanske vill få vara i fred från universum när de är där. Kanske är det därför de valt att komma till ytan från början – för att få uppleva hur det känns att vara frånkopplad och att jobba med ett litet, distinkt problem. De flesta av de som bor där ser aldrig sig själva – inte på ett helt liv. Det beror på att man inte kan spegla sig i ytan om man befinner sig i den. Man måste ner i djupet eller upp i luften för att kunna se sin egen sanna spegelbild i ytan. Och eftersom de inte kan se sig själva som de är så jagar de flesta sin identitet genom hela livet. De speglar sig i ögonen på sina medmänniskor i brist på avstånd till ytan och vad de ser är en reflektion som baseras på vad de tror att den som tittar på dem ser. Som du hör blir det ganska komplicerat. Här hos oss är att se sig själv på vilket sätt livet börjar. Hos dem händer det mycket sällan."

"Har du levt sådär?", frågade Env häpet.

"Ja, för inte så länge sedan, faktiskt. Eftersom vi inte räknar tiden hos oss vet jag inte exakt men jag skulle tro att det bara är tjugo vintrar sedan. Jag var väldigt fast i ytan innan jag började andas och kom hit. Jag vet att det låter svårt att förstå men jag byggde saker för att människor skulle kunna prata med varandra utan att vara på samma plats. Här tänker vi till varandra, men i ytan finns inte den sortens kommunikation – man måste prata för att göra sig förstådd. Vad jag gjorde var att spendera en massa tid på att skapa en liten sak man höll i handen mot örat för att prata med andra oavsett var de befann sig. Du kan höra surret från det – man kallar det telefoner – du har säkert sett masten nere vid det underliga. Den skickar ut signaler som påminner om de vi skickar när vi tänker till varandra, men miljoner gånger starkare. De måste ha sina telefoner för att kunna tro att de kan tänka till varandra, fastän det egentligen är vad de gör likväl."

Han hade sett dem med något i handen mot örat. Han hade sett telefonen. De ytliga människornas länk tillvarandra. De flesta av de Env umgicks med var noga med att inte närma sig de ytliga för mycket. Env däremot blev bara mer och mer nyfiken på hur det var att leva i ytan. De äldre i flocken hade lagt det bakom sig. Han fick inte svar på sina frågor eftersom han märkte att de stängt en dörr kring sina erfarenheter när de kom hit. Det gjorde knappast hans nyfikenhet mindre.

Sista etappen på vandringen var den vackraste. Grusåsen som genomkorsades av en å. Här nere bland stenarna i slänten fanns ett gammalt brofäste från tiden då de ytliga använt hästar för sina transporter, det hade han hört. Det var inte alls svårt att få reda på hur det sett ut innan de äldre levat. Det var detaljerna från deras levnadstid han inte fick reda på. Tanken att närma sig den dånande staden i söder hade funnits där en tid. Upplevelsen nere vid det underliga hade spätt på nyfikenheten. Han kände mer än bara nyfikenhet, förresten. Han kände att han hade en roll i ett skeende. Ett mönster. Han ställde några frågor till sitt djup och visste att han efter nattens sömn skulle ha ett antal svar att förhålla sig till.