Om att skita i saker

I tisdags kastade jag in handduken – det blir ingen utexaminerad jägare av mig. Tanken föddes när rådjuren började dö inpå knutarna i vintras. Det hade varit skönt att själv haft möjligheten att befria dem från sitt lidande. Men intresset ville inte vakna riktigt. Så fort jag ens tog i jägarförbundets eminenta studiematerial föll jag i den djupaste slummer. Så snart det började närma sig studiecirkeldags om tisdagskvällarnas klippte ögonen djupare än någonsin.

Och med det fattade beslutet att skutta av kursen i bagaget är det lätt att inse det logiska i det påtagliga ointresset. Så – som min ytterst kloka fru uttryckte saken efter att jag äntligen klivit av. ”Det var ju knappast en Erik-grej från början – du har plågat dig en god stund nu”. Klok sådär, frugan. Väckte den gamla funderingen om varför det är så svårt att avbryta uppstartade processer.

För egen del vet jag när svårigheten introducerades. Det var under upptakten till det sena 90-talets IT-boom. När en arbetsdag inte på villkors vis kunde understiga 12 timmar och när varje tanke inbegrep kod. Att bli avbruten i en sådan kodtanke var förödande för resultatet och gjorde det svårt att komma åter på tankebanan. Därav avbrottsaversionen, den numera avklingande men tidigare i det närmaste maniska.

Men det finns andra aspekter på att inte kunna avsluta saker. Man vill ju inte vara en slutare (”quitter”). Ingen god egenskap. Man ska vara en slutförare (”finalist”). Sådant faller i god jord. Och just därför blir det extra svårt att hoppa av saker som man insett inte ligger för en. Det finns emellertid saker som är långt mer genomgripande än studier eller projekt att hoppa av. Saker vars påverkan dikterar livets innehåll men vilka vi ändå med fast beslutsamhet om att hålla oss kvar bland finalisterna låter fortgå.

Vi har ju detta med hamsterhjulet. Det som den större delen av befolkningen på ett eller annat sätt sitter fast i. Att tjäna pengarna för att erhålla en fastslagen summa för att kunna konsumera den så att andra kan tjäna pengarna och för att på det sättet köpa sig de komponenter man anser sig behöva i sitt liv. Att få utöva sitt väl avgränsade ekonomiska beslutsfattande formulerat som självbestämmande.

Eller detta med media. De flesta följer på ett eller annat sätt rapporteringen i media. Vi vet inom oss att det huvudsakligen är osanning och intellektuell styrning gränsande till våldtäkt, men vi bryter inte mönstret. Vi fortsätter att låta oss exponeras för rädslans och negativismens primärgeneratorer och sprider faktiskt i många fall beteendet genom att göra budskapen till samtalsämnen.

Ingen vill ju vara en dålig människa. Backa undan från sitt ansvar. Men vara oansvarig enligt någon annans definition är sannolikt höjden av ansvarstagande enligt den egna definitionen. Det är bara att ställa sig frågan varför och i så fall hur någon annans definition skulle kunna tillåtas trumfa din egen definition av ansvarsfullhet. Och på vilka grunder. Inse att du föds med just den lilla slavranson du klarar dig på och bestäm dig för att göra något åt det. Inte genom att tjäna pengarna eller att följa det inpräglade mönstret. Utan genom att följa den där övertygelsen som bor inuti.

Det är dags nu. Dags att kapa förankringen i det som begränsar oss.

Nämen!

Vad kunde ha varit mindre oväntat?

Villfårelse

Semantik:

”Jag får inte äta detta. Jag går på diet. ”
Eller
”Jag vill inte äta detta. Tror jag mår bättre utan.”

Vad är skillnaden?

Måndag

Ingen dag på året känner man privilegiet tydligare än just denna. Måndag efter sommartidsövergången. Visst, barnet ska till skolan och uppgången blev kännbart tidig. Men att vara herre över sin egen tid är i varje del ett privilegium. Men. Vänta ett spadtag. Hur skulle någon annan kunna vara herre över någons tid egentligen? Det är ju fullkomligt ologiskt. Att den större delen av den så kallade arbetsföra befolkningen hålls inlåst 40 timmar i veckan. För mer ”framgångsrika” individer mer än så.

Det är fullkomligt ologiskt om man inte betänker det enkla faktum att denna så kallade arbetsföra befolkning, givet möjligheten att erhålla mental frihet överstigande den lagstadgade semestern och alla dess kulturellt införda måsten, sannolikt skulle utgöra det dödliga hot mot vår kulturs underliggande lögn som till varje pris måste elimineras. Med sysslor, vilka som helst. Till varje pris, som sagt.

Vi kan bättre. Bra så mycket bättre. I det större perspektivet finns illusionen där för dig att bryta igenom. Det är dess enda syfte.

Dagens iakttagelser:
Ämnet kom upp till diskussion idag. Besökaren yttrade orden "men du har ju mycket mer tid än mig". Har jag? Har mitt dygn 27 timmar, kanske? Vet du att jag kommer att bli äldre än dig?

Vid möte i skolan nämnde pedagogen att ett barn i genomsnitt får sex minuters riktig samtalstid med sina föräldrar på en dag. Jobbet däremot får åtta timmar enligt samma norm.

Köpte tre bullar i affären. "Det är fem för 30 kronor på de här". "Jag ska bara ha tre bullar". "Men du får två till gratis". "Jag ska fortfarande bara ha tre bullar". "Men... Va.. Ok, då". Pengar finns ju bevisligen inte. Hur kan man då låta dem bestämma hur många bullar man ska införskaffa? Eller hur mycket tid man anser sig själv äga av dygnets givna 24 timmar. Alla har ju precis lika mycket tid på en dag. Eller?

OK. Då åker vi...

Rakt ner i den knivskarpt flummiga, varma, bassängen utan gräns. CP-dansen var bara början, givetvis. Jag är i vanliga fall ingen förespråkare av klarspråk, men den här killen motiverar sitt eget undantag. Tillsammans med alla oss andra, då förståss.



För den som känner sig dragen till detta med Vågen. Timewave Zero. Terence McKenna, till exempel. Alternativt kan man ju försöka sig på den mer intuitiva bedömningen även av detaljerna i tillvaron och skeendena. För egen del måste jag nog erkänna att de slår vilket faktaslukande som helst. Om inte annat på grund av sin relativt blygsamma tidsåtgång och dess frihet från den massiva desinformation som bor i de källor det förnuftsdrivna sökandet har att förfoga över.

Så. Då åker vi. Och pussar opp de skräckslagna stackarna på vägen. Några frågor på det?

Bäst för€…

Alltsedan jag flyttade ut på den här lerbaserade jordfläcken har tankarna i allt högre grad kommit att kretsa kring hur plätten ska kunna förmås göra innevånarna mer eller mindre självförsörjande. Som följd av detta roar sig min bråkiga hjärna med att simulera bortfallet av möjligheten till inköp av livsmedel. I takt med att denna tanke smugit sig in i de vardagliga övervägandena så kommer också den mer fullödiga insikten om hur rigoröst motarbetad varje form av försök till småskalig självförsörjning är från vårt så kallade samhälle. Exemplen är många, men dagen till ära får det bli detta med grismat.

Att ha grisar kan ju vara ganska bökigt. De är smarta, de små gynnarna och rymmer i en grisblink om de har lust. Men de är ur det småskaliga perspektivet synnerligen produktiva och svingoda att äta om man kan tänka sig att kliva över tröskeln från kelgris till smörstekt bacon utan att gå sönder i hjärtat. Vilket, om man betänker de tidigare levnadsvillkoren för det anonyma baconpaketet från affären, egentligen är en ren solskenshistoria.

Tio-tjugo grisar skulle man kunna ha bökandes för slakt en gång i året. Det hade vår föregångare på denna markplätt. Det ger dels kött så att det räcker till hushållet och ger överskott för utbyte med närliggande brukare. Byte. Ömsesidighet. Själva hjärtat i det småskaliga.

Men grisarna ska ju ha något att äta. I det helt självförsörjande scenariot skulle detta erhållits från åkerns grödor. Men i våra konsumtionsmönster bor ett stort bortfall av bäst-före-relaterad natur. Ett bortfall som tidigare utgjort själva bulken i grisutfordrandet. Ett slags inofficiellt och självhanterade kretslopp. Men där är det numera tvärstopp. Varför? Huvudsakligen på två grunder.

1. ”Djuren blir sjuka”
Djuren kan bli sjuka om de äter gammal människomat. Denna ”sanning” fastslås via hela den välvuxna snårskog av matsäkerhetsexperter och regleringar som är menat att utgöra den småskaliga människans byråkratiska mangroveträsk.

Men om man tänker på saken. Om nu mat till människor som passerat bäst-före-datum med några dagar är skadligt för djuren. Betyder inte det att maten i själva verket är farlig även för människor. Att maten faktiskt är förgiftad på ett eller annat sätt. Här finns mycket för den som vill utforska vidare. Med avstampet i livsmedelsindustrins högst koncentrerade ägande.

2. ”Rädsla för/och policies”
Det är så gott som omöjligt att driva en livsmedelsaffär utan att vara del i en större kedja idag (småskalighet verboten, remember?). Och de stora kedjorna är snabba med att sätta skräck i sina medarbetare för det fall de skulle följa sin intuition och ombesörja något slags nytta utifrån den kasserade maten.

Inom restaurangvärlden återfinns hotbilden snarare med olika former av krav på matsäkerhet och avfallshantering. Samhället har i sin hand åtskilliga vapen av tillståndsindragande art att tillämpa på den som har det förhatliga kuraget att iscensätta småskalighetsfrämjande komplotter.


Det finns till och med exempel på butiker som förgiftar sitt avfall så att inget ska kunna tas tillvara. En föregångare på området, helt klart. Rent generellt verkar förespeglingarna vara att man inte får återföra till exempel griskött till grisar. Det faktum att grisar i naturligt tillstånd äter upp sina avlidna medgrisar för att på det sättet tillgodogöra sig den näring som fortfarande finns där är ett bortglömt faktum.

Vi människor har förletts att istället för att nyttja den upparbetade biomassan omvandla den till ett kontaminerat giftberg med diverse ekonomiskt krävande hanteringskrav, i varje detalj dikterat utifrån datumstämpeln på plastförpackningens etikett. Skitsmart. Verkligen begåvat. Vi föder upp djur för slakt. Tar livet av dem. Och låter en icke försumbar del av köttet gå till spillo. Allt under de mest välstrukna fanor av konsumentsäkerhet. Men i själva verket för att säkerställa att ingen riskerar att ha möjlighet till självförsörjande eller småskaligt samarbete.

Omsorgsfullt skapas och vidmakthålls skräcken för dåliga livsmedel hos populationen – ombesörjt via ett tight samarbete mellan media och myndigheter. Detta bor i alla nivåer och numera i så gott som varje västland. De braskande avslöjandena om skitiga butiksinnehavare som helt sonika etiketterat om köttet följs av offentlig avrättning av nämnda butiksinnehavare på kedjans varumärkesskyddande PR-altare. Och ”folket rasar”, som det heter.

Så här ser det ju ut även på andra områden. Energi till exempel. Koldioxidtugget är en idealisk rökridå för att så småningom förbjuda den småskaliga vedeldningen vilket riskerar att låta miljoner svenskar värma sina bostäder direkt från naturen om vintern. Istället för en trygg, pålitlig och statligt ägd elleverantör med medborgarens bästa för ögonen i varje givet ögonblick.

Där, precis som i matfrågan finns makroversioner på samma tema. Som det faktum att vi i de så kallade industriländerna dumpar vårt överskott (som inte har passerat bäst-före-datum ännu) i utvecklingsländerna för att bekämpa deras möjligheter att själva få på plats former för livsmedelsproduktion utan hålls i kvar i beroende. Det moderna samhällets fiende nummer ett. Självförsörjande.

När det nu förefaller som om den större delen av den förledda mänskligheten faktiskt vaknar upp ur sitt bedrägligt nersövda tillstånd så är det sannolikt just tillgången på mat som kommer att bli den knepigaste frågan vid ett lite större skifte av paradigm. Energi kan man alstra på andra sätt än de i monopol fastlagda. Med vederbörligen nedmonterad respekt för patentväsendet och kommersiellt inlåsta energibolagens särintressen är jag övertygad om att saken är löst i en grisblink.

Men vad gäller mat är det ju lite svårare. Man alstrar inte ny mat från ingenting, så att säga. Man behöver återta kedjan ur det mänskliga perspektivet för överlevnad. De korsvisa beroenden och inkapslandet av transportbehovet för försörjningen kommer att kunna bli ett lite knepigare kapitel om uppvaknandet sker fläckvis och långsamt. Att helt sonika överge de i mitt tycke absolut vanvettiga regleringarna kring utgången mat skulle kunna vara ett mycket lämpligt område för inledande civil olydnad. Eller snarare då själsligt återställande.

Jag är skitig

Inledde morgonen med att somna om i solen på uteplatsen. Jag satt där och sov gott under tiden de livsfarliga cancerframkallande solstrålarna gillrade sina giriga fällor i all min kroppsvävnad. Jag får skylla mig själv som inte lyssnar på varningarna. Om allt går som expertisen säger så kommer jag att ligga samhället till last i form av kostnader för min själv åsamkade skada.

Men detta framstår ändå som en västanfläkt jämfört med det gigantiska brott jag begick gentemot hela den resterande mänskligheten. Jag existerade. Jag var vid liv. Och såsom levandes andades jag. En levande, skitig och absolut hänsynslös koldioxidbomb bidandes sin improduktiva tid i den cancerogena solen. En belastning för samhället ur varje möjligt synvinkel.

Inte nog med det. På ängen nedanför jagade fåren en skräckslagen katt. Fåren andades därvid sannolikt betydligt mer än nödvändigt. Vidare innehas dessa får enbart i egenskap av gräsklippare om sommaren vilket gör dem till ett onödigt lyxigt och ymnigt koldioxidtillverkande. Räknar man också in den i solen sovande månskensbondens koldioxidavtryck i de parkerade fordonen, husets grundenergiförbrukning och blotta tanken på vad som finns i kylskåpet framstår solen i stunden som det mest smutsiga brott mot mänskligheten.

Världsbanken hävdar med hänvisning till sin statistik att Kineserna är de värsta koldioxidbovarna per capita. Världsbanken. Vänta ett spadtag. Talar vi om den där synliga knoppen på världselitens hitintills ekonomiska inkapslande av så gott som hela världens makt? Talar vi om de som har en egen militärstyrka men som också i själva verket styr varje skeende i större delen av världen? Talar vi inte också om just bankväsendets essens – att skuldsätta och erövra? Och är inte koldioxidresonemanget just den logiska fortsättningen på skuldparadigmet i en tid då monetär skuld till följd av det ekonomiska paradigmets förestående implosion hotar förlora sin makt?

Jomenvisstförihlevete!

Men skit i det. Idag är det Earth Hour. Släck lamporna och rädda världen från… eh. från… hm… dig själv! Precis. Jag uttrycker mig sällan på det här sättet men idag är jag i gasen. Om du är en av alla de som tycker att politiskt korrekt släckande av lampor har potentialen att rädda världen och därmed mänskligheten så tycker jag att du bör ägna timmen åt att fundera på hur absolut genomgrundlurad du har blivit. Ditt deltagande i charaden befäster din eget tankemässiga fångenskap och lättar ett på falskeliga grunder misslett samvete.

Saker som Earth Hour och liknande i de politiskt korrekta helt från fritt eget tänkande befriande sinnena får mig att se rött. Hur det finns de som köper skiten. Och hur de förser sig med en moralens piska för att känna sig lite bättre än alla andra. Fy fan!

Nu är det sannolikt inte så illa som det ser ut. Den på cirkuståget ombordvarande uppvisningspudeln media gör allt i sin makt för att få det att framstå som om alla är med och deltar i sin grundlurade manifestivitet. Gruppsykosens gamla hederliga mönster. Men bakom varje fasad som denna dag flaggar för Earth Hour kan den lite mer insiktsfulle finna ett tydligt kvitto på den givna entitetens deltagande i världens lögn. Mycket smidigt.

Solen. Farlig? Visst. Lika farlig som en godhjärtad människa som släpper en koldioxiddrypande fjärt. Klimatförändring skränar någon? Men för i helvete… Så gott som alla problemställningar vår mediala dikterade omvärld presenterar för oss subjekt är konstruerade och kontrollerade. Energi finns att hämta bortom patentväsendets lås och bom. Konfliktfrihet finns i våra hjärtan och själar. Så kallad ”hållbarhet” finns i småskaligheten. Och produktivitet bor bortom ekonomins frätande kraft. Vi har allt det där. Lögnen syftar till att få oss att missa det uppenbara.

Vad som fick mig vresig idag? Läste Illustrerad Vetenskap på dass. Där hör den hemma. Men detta med vetenskapens tvärsäkerheter kring sådan ingen vet tar vi en annan dag. Att bli arg är enkelt. Subjektivt och lite småmysigt för huvudet. Det leder dessvärre sällan någonstans. Människan kan så ohyggligt mycket bättre och fastän en liten del fortfarande är gravt missledd och fången i prefabricerade tankemönster så är vi på äg ut i den oskadliga, värmande solen hela högen. Att se saker i ett nytt ljus och uppleva en verkligt fri tillvaro med syfte att lära oss samarbeta baserat på full tilltro och villkorslös kärlek. About fucking time.

Earth Hour. En mörkrets manifestation.

Övergiven undergivenhet och förtroende för troende

De knutar och band som finns strödda över verkligheten för var och en av oss och för samtliga som helhet. De är precis samma sorts knutar som existerar i varje nivå. Det handlar om förtroende, övergivenhet och undergivenhet. Om att man genom att ge sin frihet till någon annan vinner ett slags ro och ändamålsenlighet i livet. Dessa mekanismer finns i oss alla. De bor här för att vi ska kunna överlåta delar av oss själva på andra när vi som mest behöver det. För att kunna låta de vi vill ge förtroendet till att bära oss över trösklar, forma oss och ge oss möjlighet att uppleva saker på sätt vi inte själva kan åstadkomma.

Som fjärrassistans i Windows, ungefär. Jag tillåter någon att få styra och ställa i min PC. Att göra de förändringar som krävs. Vilket i sin tur kräver att jag litar på operatören i frågan. Vi har denna mekanism i oss, vi människor. Denna mänskliga feature. Den är själsligt betingad. Den visar på att vi är del av samma helhet och att vi på frivillig basis är menade att kunna släppa in andra själar i oss själva när vi behöver det.

Det är vad förtroende handlar om. Men hur ser vår lilla värld ut egentligen? Vi föds in i strukturer med fastcementerade förtroenden. Vi tuktas att ha förtroende och respekt för entiteter som aldrig längre gör sig förtjänta av det utan som istället har mage att taktfast kräva det. I generation efter generation bildas interna mönster bland oss människor för att hålla oss själva i schack och befästa det påbjudna förtroendet för sådana vi inte ens känner.

Vår öppenhet för själslig fjärrassistans har blivit hackad för åtskilliga generationer sedan. En trojan har placerats vilken under dess egenhändigt fabricerade så kallade lagstiftning dikterar ensamrätt i användandet av dess egen port. Detta har fått oss att sluta oss som individer. Att stänga porten. Vilket i sin tur medför att vi blir små, isolerade och utom räddning för oss själva genom andras försorg. Tvingar oss till vistelse i ett själsligt tomrum utan förtroende, kärlek eller lycka. Ett tomrum som snabbt fylls av rädsla, manier och aggression.

Vi känner oss övergivna. Vilsna. Och den själsliga trojanen talar om för oss att det enda sättet att få bukt med denna övergivenhet är att vårda undergivenheten. Att bli en god medborgare. Att stå fjärran från misstankar om brott. Att tjäna pengarnas makt. Att underkasta sig myndigheters och auktoriteters propåer. Att hjälpa andra bibehålla sin undergivenhet och att vederbörligen straffa de som genom att motsätta sig den hotar den allsmäktige trojanen.

Vi har de verkliga dyrkarna av sanningen. De som duktigt läser varje ord av konstruerad verklighet. De som prenumererar på två, kanske rent av tre dagstidningar. Sitter bänkade vid TV:n för rapport 19.30 och knappt hinner kissa den hunsade byrackan innan aktuellt klockan 21. De som anser kreativitet vara något för bögar. Och som i konsekvensens namn anser bögar vara ämnade för köttkvarnen. De som inte missar något tillfälle att utdela en verbal föraktfullhet till de som inte håller sig till de inlärda tankebanorna.

Dessa dyrkare drivs av rädsla, djup själslig rädsla. De njuter av känslan att kunna mer än andra. Att snabbt kunna söka i sin välindexerade faktabank till huvud och finna svaret på varför till exempel religionen är en frätande kraft, hur pengar är svaret på varje önskan samt gärna en liten reflektion över den egna etnicitetens överlägsenhet som motivation till bombandet av allsköns människor med huvudbonad. För att inte tala om utantillkunskapen kring varje samhällelig teknikalitet.

Rädslan bottnar i att deras värld ska visa sig vara något annat än verkar vara. Att rutinernas tjusning - från brevlådebesöket vid femtiden på morgonen för att hämta tidningen till gäspningen efter aktuellt skulle visa sig sakna den mening som man surt fått lära sig att uppskatta. Från storheten i det egna ämbetet som krönt karriären hela vägen ner till den smygalkoholiserade vetskapen om att ingen riktigt vet. Det handlar om makt. Dyrkaren tror att det handlar om den egna makten. Men egentligen är det ju precis tvärt om. Det handlar om någon annans makt över dyrkarens vanmakt.

Dyrkarna – eller de nyttiga idioterna som de också kallas – utgör bulken av den skara människor som är satta att bevaka den mentala trojanens efterlevnad. De utgör nästan hela personalstyrkan i den akademiska världen, media, näringsliv, statlig och kommunal förvaltning, inom politiken och besitter en oroväckande stor del av tjänsterna inom utbildningssektorn. De är långt färre på ”golvet” eller bland de som brukar kallas ”arbetarna”. Dessa har därför som regel sin själsliga integritet mer intakt. Betraktas som mindre vetande men har ett betydligt större medvetande.

Dyrkare blir man som regel eftersom man växer upp till det. Föräldrarna piskar tidigt in vikten av dyrkandet. Man presenterar saker som prestige, ekonomi och framgång som varandes livets essens och låter meddela att kärlek, förtrolighet, glädje och livsnjuteri inte äger något reellt värde utan möjligen kan anträdas i etapper på biologisk basis då fortplantning och arvsmässigt relaterad återväxt kräver det.

Det krävs bara en generation dyrkare för att förleda en hel mänsklighet. Det har således pågått ett bra tag nu. Boktryckarkonsten och det sedermera koncentrerade utgivandet av tidningar varandes relativt nya ehuru ohyggligt effektiva påfund. Föreställ dig samhället utan media. Utan TV och tidningar. Där det som är av vikt för individer rapporteras till andra individer. Där budskap sprids utifrån var och ens själsliga övervägande av sanningen. Givetvis förvrängs historier enligt visklekens princip men noderna i nätet utgör även skydd mot manipulation.

Vi skulle i ett sådant scenario sannolikt få till oss en helt annan typ av budskap. Budskap om människor som gjort goda saker. Upplyftande saker. Vi skulle själva kunna välja vilka vi ansåg hade vårt förtroende att beskriva skeenden och samband och undslippa den mer eller mindre totalitära indoktrinering vi dagligen utsätts gör genom lögnmaskineriet som idag äger världen.

Vi väljer vem vi vill ge vårt förtroende åt. Ingen av de som lever idag har valt att ge förtroende till de som anser sig äga det i makroperspektivet. Även de som administrerar mottagandet av förtroendet är satta i sin position utan sitt eget medgivande. Dyrkarna. De har blivit gjorda till bedrägeriets medlöpare utan sin själsliga vetskap. Även de får sitt förtroende kidnappat i jakten på andras.

Vi väljer var och en hos vem eller vilka vi vill placera vårt förtroende. Hur länge. Och när. Varje dag väljer vi det. Egentligen. Det är en själslig manöver inte utan komplikationer. Men det är först när vi som helhet börjar återta förtroendekapitalet och investera det hos i själva och kanske framförallt hos de personer vi verkligen känner att vi kan lita på – det är först då det kan börja hända grejor. Vi lär oss att vi inte är kapabla att välja var vi ska placera våra förtroenden. Det är en ren lögn. Den kanske farligaste av alla lögner. När vi väl bryter oss genom denna enkla falskhet så blir det desto mer händelserikt. Och så synnerligen belönande. Då kan hjälpa varandra att finna balansen mitt emellan övergivenhet och undergivenhet. Tillsammans.

Sammanlöpligheter

Det kan vara den underbaraste känslan på insidan av huvudet. Den lätt glidande känslan av att saker visar sig för vad de är. När observationer, var och en på sitt sätt krävande till utmanande av de andra spretiga vektorerna, klumpar ihop sig. Det brukar gå ganska fort när det väl händer. En ny observation som inte riktig passar in. Ligger lite längre bort. Kräver lite mer vidlyftig fantasi för att passa ihop med dem andra. Sträckrörelsens energi emanciperas i tankens ansträngning.

Så kommer den orimliga tanken och hela burken skakar till. Plötsligt står man på en ny utbilckspunkt. Man ser allt man redan sett, men man ser det som en helhet. Som en sekvens av konsekvenser. Som ett mönster. Ett mönster som i sin tur passar in i andra mönster. Ett sammanhangets sammanhang. Det är som att ha vandrat bland korta bokstavsmärkta väggar med tillsynes slumpvis inbördes vinklar utan att ha kunnat skåda särskilt långt för att plötsligt finna sig på en plats där alla väggarna är arrangerade så att man ser hela vägen ut ur labyrinten samt kan läsa de textade vägvisare väggarna tillsammans utgör.

Man står i kärnan av observationerna. Till den punkt de kanske lett. Där de så att säga sammanstrålar även om var och en av dem äger sin egen begränsade men inte desto mindre i egen mening ansedda motivation. Saker glider på plats. Friktionslöst, som hämtade ur en sagolik kärleksakt. Iakttagelserna från utblickspunkten. Sinnet får ett slags omedelbar frid. Ett slags tillfredsställelse vid slutet av lång och krävande bearbetning av oförenligheter.

Men där finns en högre variant på samma tema. För även de så åtrådda utblickspunkterna innehåller gåtor. När man kikar och skådar ut genom labyrinten så sker där saker som inte riktigt passar in de heller. Nya nivåer av pussel. På sitt sätt mer stillsamma, mindre pockande men icke desto mindre infiltrerande av de dagliga funderingarna.

När så en pusselbit man knappt funderat över plötsligt glider ner i den underliggande ytan i ett ljudlöst ögonblick vrider världen sig runt och de höjder på vilka utblickspunkterna är situerade hamnar även de i ett mönster. Pusselbiten går inte att få syn på längre, så perfekt var dess skarv mot den underliggande ytan. Den friktionsfria ytan. Där allt som placerats nu äger frihet att flyta med varje tanke, önskan och fundering.

Skönhet

Det blir inte vackrare än så här. Detta är fullkomligt.

Libyskt anfall

Varning för anfallt. Skrattanfall.


Lying Liebya. Och i fred. Jomenvisst. Klirr, sa det. Med besked. Gårdagens SvD.se

Den kidnappade massans inneboende paradox

Ju fler nationer som kidnappas in i vad man nog får konstatera är den artificiellt frammanade konflikten i Libyen, desto bredare folklig bas blir därmed indraget i vad som aldrig varit en konflikt men benämns som det.

Ju större bas av människor som frivilligt upplåtit sin personliga suveränitet till de beslutsfattare som tvingats till deltagande i denna charad under helt absurda förvändningar men som på grund av sin fångenskap inte ser sig ha något alternaiv (medvetet stavfel).

Men. Denna allt större mängd människor är ju inte helt dumma i huvudet, även om de mediala kanalerna noggrant instruerats att sprida den illusionen. De ser vad som händer och vad deras utlånade suveränitet används till.

Dessa människor – i stort antal – kan när som helst besluta att dra tillbaka sin suveränitet. Att på goda själsliga grunder i sin helhet häva det för länge sedan förverkade men ändå automatiskt förlängda kontrakt om samhällsservice i utbyte mot förtroende.

Slika kidnappningsförsök in i konflikthärdar har lyckats genom historien. Men då man spelar på alla de strängar som finns. Från födotillgång, via ekonomiska utpressningsfaktorer och vidare till ren energiåtstramning så har man så att säga tagit sig vatten över huvudet.

De allra flesta människor är goda människor. Och vad den lilla skara som lever av rädsla och fruktan definierar är själva rädslan. De är de räddaste av alla. Om alla andra också är rädda så känner de sig lite tryggare. Det har fungerat ganska bra. Tills nu.

Vidare för som söker lite mer holistiskt orienterad tankemat (rekommenderas inte, men det bestämmer var och en för sig) så kommer sannolikt just denna lilla passage i teatern - den om Libyen - att på ett förtjänstfullt sätt att illustrera den reviderade Svenska grundlagen.

"Det svenska deltagandet i Libyen är inte bara en humanitär angelägenhet, det är också en i vår grundlag fäst skyldighet", kan det till exempel komma att heta. En grundlagsförändring vars genomförande faktiskt inte är något annat än ett rent bedräger. Vilket ju leder till samma själsliga möjligheter för individen som ovan.

Påtryckning uppifrån?

Det har som sagt varit en oerhört intensiv dag i luften ovanför mig idag. Det intentensivaste sprejandet på länge. Sedan valet i höstas närmare bestämt. Är det så att det är något av folklig opinionsart som ligger på allmänhetens bord? Hm.


CB:n har fått jobba idag. Omjordad.


Denna helikopter tog ett inte så diskret varv här vid 17.30-tiden. Hej på dig också. Kom ner på kaffe nästa gång. Denna verkar reggad. Och sedd annorstädes, (gånger två) också i de mest oskyldiga sammanhang. Kanske bara ett sammanträffande. I annat fall ber jag i sedvanlig ordning att avmätt få tacka för potentiell reagens mot jord.


Jodå. Viktigt att Svensken tycker rätt, alternativ visar ett öronbedövande sovande ointresse om detta tills dess att ett skyndsamt och från den punkten oåterkalleligt deltagande i arrangerad konflikt med mångbottnade målsättningar är ett faktum. Från SvD idag.

Det spreJAS

Osedvanligt intensiv sprejaktivitet sedan i går eftermiddags. Svenska stridsplan är inte längre sällsynta ovan våra huvuden här, men de lämnar sällan spår med samma karaktär som de linjeflyg som annars passerar.

Till och med CB blev lite trött och behövde tömmas. Bra indikation. Tack i vanlig ordning.


Snabbstrimmor


Modellidentifikation. JASså, den var det.

Strax därpå kom denna gynnare. Har aldrig sett den förut.

Fram(t)vingad variant. Stigning?

Ich Bin ein Sandviker

Sara frågade mig häromdagen huruvida jag skulle stanna kvar i Sandviken om hon dog. Nu tänker hon ju inte dö. Hon får helt enkelt inte göra det för det har jag bestämt. Men svaret på frågan var ett oväntat helgjutet ja. Ett rungande och självklart ja. Har aldrig känt mig mer hemma någonstans. Aldrig någonsin.

Särskilt i dag då. Bor ju granne med Mossberg och allt. Jag menar... Eller. Mja. Jag såg mitt livs första bandymatch idag. Det var ju faktiskt riktigt spännande. Jag blir förvånad. Sport är knappast min grej. Men när "vi" vinner går det fint. Ville mest påpeka det där med att jag är Sandvikare. Mer än jag anat. Och särskilt idag, då.

Jag har ju aldrig bott här en SM-guldnatt tidigare men jag antar att det kommer att vara många trötta ögon lite varstans i stan imorgon. För den som tänker sig infiltrera firandet på hitrest basis kan denna ordlista vara av viss nytta. If not else to blend in a bit.

Om utbildning

Jag har alltid haft en relativt komplicerad relation till detta med utbildning. Redan från början identifierades jag av skolsystemet som obildbar. Upp till femte klass hade jag problem med och låg efter i så gott som allt. I slutet på femman började jag äntligen få kompisar och från den punkten blev jag tydligen bildbar. Själv vill jag ju naturligtvis smickra mig med bilden av att jag hela tiden hade förutsättningarna men att skolan vilar på en social grund och att man i första hand måste kunna spela spelet. Först då har man chansen att också vara med och slåss om kunskapens hägrande guldstjärnor.

Senare, när jag jobbat några år och med ett fåtal undantag dissat den akademiska världens teoretiska plattform för inbördes beundran hamnade jag av någon anledning på ett utbildningsföretag. Inte ett sådant där som anordnar kurser utan ett av de där företagen som några år senare skulle komma att kallas IT-fenomen. Vi sysslade med vad som senare skulle kallas e-learning (smaka på det iii-lööörning, bejby). Och företaget skulle göra all världens datalärare (några år senare IT-pedagoger) arbetslösa genom att på CD (några år senare Internet) tillhandahålla interaktiv utbildning.

Företaget var våldsamt framgångsrikt. Man slöt mångmiljonavtal med så gott som varje stort Svenskt (några år senare Europeiskt) företag. För varje ny våg av Officepaket eller Windows-version rullades också vågor av utbildning på burk ut. Jag tror det vart ett par miljoner elevlicenser innan det var färdigt. Ett slut via riskkapitalismens tärande åtråvärde vilken får bli ämnet för en annan dags skrivande. För en programmerare (några år senare IT-utvecklare) som jag, med fingrarna djupt nere i koden men med viss förmåga att uttrycka sig gavs enastående karriärmöjligheter. Jag började prata med kunderna.

Och i takt med att jag gjorde det så insåg jag att lärandet i klassrum inte alls kunde ersättas med kurs på burk. Varför? Jo, för att lärandet i klassrum handlade om så mycket annat. Det handlade om att få komma från sin arbetsplats. Kanske ut och resa lite. Dricka lite kaffe. Surra med nytt folk. Kanske till och med spana lite vid middagen om det rörde sig om en flerdagarskurs. Rent av hitta sig ett ragg (några år senare få ligga lite). Få komma tillbaka till ordinarie arbetsplats och ha lite gött att berätta.

Klassrumsutbildningen visade sig vara en form av belöning snarare än en väg till inhämtande av kunskap. Den kostade företagen pengar. Ganska bra med pengar, faktiskt och i det sena 90-talets uppgångar var utbildningsbudgetarna som regel rejält tilltagna. Företaget jag jobbade för kunde leverera kunskap på burk för en fraktion av priset och ändå fakturera någon eller några miljoner. Efter ytterligare några år i branschen kom en plågsam tanke emellertid flytandes som en fekalieklum i en badhuspool. Den om att utbildning och själva byggandet av kunskap inte nödvändigtvis var sådär ohyggligt kopplade till varandra.

Skolan visade sig ju vara lika mycket en socialt formande instans under kunskapande ackompanjemang som personalutbildningen visade sig vara sociala belöningsaktiviteter under samma förespegling. Klart man börjar fundera. Och de saker jag själv lärt mig – hur har de hamnat där i huvudet? Jo, bångstyrig och obildbar som man är så har ju kunskapen nödvändigtvis skaffats genom att observera andra, testa sig fram, söka skapa intressen och sedan med autistiskt fokus inte komma undan med mindre än att suga i sig information för att mätta det behov man själv skapat.

Lite senare i livet då lättjan satt in och man börjat känna igen reflexerna som kan förhindra att man fastnar i djupa gropar av tidskrävande kunskapstörst händer emellertid samma sak ändå. Man ställs inför något. Man måste lösa ett problem. Och man förkovrar sig där och då för att erhålla den kunskap som krävs för att övervinna problemet, inte sällan utan att intressen föds och överförkovran blir en ofrivillighet. Livet är en skola i sig. Och det som inom livens ram utgör sig för att vara just skolor eller sker i utbildningens tecken får nog betraktas snarare ur det perspektivet än ur sin egenhändigt formulerade existensmotivation.

Numera är det oftast jag själv som håller utbildningen när det är fråga om utbildning. Det är en stor del av mitt jobb. Att locka våra användare till att inse hur man jobbar med det system vi tagit fram. Det är en helt och hållet en social aktivitet. Den går ut på att etablera kontakt människor emellan. Att utbyta erfarenheter och tankar över den etablerade bryggan och stoppa in vetskap om möjligheter i deltagarnas huvuden. Man kan inte lära sig saker som man inte måste lära sig. Man kan bara väcka intresse och tala om var informationen bor för den händelse att intresset vaknar till liv.

Jag har träffat osedvanligt många pedagoger i jobbet. Många började sina pedagogiska dagar i skolans värld och har övergivit den för andra avenyer då de först sett vilken enorm förbättringspotential skolan har för att sedan inse att den är bygg för att inte ge några möjligheter till förändring. Skolan är som institution något helt annat och med ett lika kristallklart som outtalat syfte. Dock finns där lärare och skolpersonal som varje dag utmanar detta diaboliska mönster på dess egen hemmaplan för att ge barnen de förutsättningar de annars inte skulle ha haft. Där har vi verkliga hjältar – bakom fiendens linje så att säga.

Och avslutningsvis: Nej, jag har inte examen från någon högskola. Hade jag haft det så hade jag aldrig lyckats med det som jag faktiskt lyckats med. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.

Gefühl

Förutom Sverige är nog Tyskland det land som jag spenderat mest tid i. Mellan 1998 och 2001 var jag där åtminstone en gång i veckan och sedan dess har besöken avklingat med konstant takt. Nu var det flera år sedan. Det bor emellertid en känsla i Tyskland och hos Tyskarna som jag inte riktigt kunnat förklara. Den var väldigt stark när jag jobbade därnere. Men jag kunde inte sätta fingret på den.

När man uttryckte att man ”trivdes i Tyskland” eller tyckte att ”Tyskar var trevliga” höjdes så sent som tidigt 2000-tal inte sällan ett politiskt korrekt ögonbryn bakom vilket en tänkande individ drog sitt tillminnes all förintelsens lidande och de hemskheter Tyskarna utsatt världen för under det senaste världskriget.

Det mest utmärkande för den tyska mentalitet jag kommit att gilla är att man inte tar en ”försuddning” som bortförklaring. En försuddning (eng. obfuscation) skulle jag definiera som att man på frågan ”vad har du ätit till lunch” svarar: ”Intaget bestod av en för ändamålet och givet förutsättningarna samt baserad på av oberoende experter anmodade rekommendationer balanserad måltid” istället för att svara t.ex. ”lasange”.

De tyskar jag mött avskyr otydlighet som katter skyr duschen. Mer än en tysk har enträget och gång på gång pressat mig med sitt ”Warum” när jag på det skandinaviska viset försöker glida vidare från detaljer och fortsätta framlägga min koncensusbaserade visionära presentation. När jag sedan besvarat ”Warum” femton gånger frågar samme tysk ”Wie?”. I början tyckte jag att det var oförskämt. Sedan insåg jag vilken enorm tillgång det är att våga fråga tills man har alla svaren.

Man kunde ju tänka sig att tyskarna annars borde ha lärt sig. Att de inte borde vara så kaxiga av sig och pressa oss ausländers som kommer med våra mer approximativa propåer och dessutom kan göra det utan belastningen av att själva ha någon som helst inbladning i tyskarnas uppenbarliga storhetsvansinne.

Nu, med lite perspektiv och kopplat till relativt nyliga insikter om vad de tyska krigen egentligen varit för något och därmed också insikter om vad det tyska folket faktiskt varit och i stor grad fortfarande är utsatt för börjar jag begripa. Man har lärt sig att man inte får ifrågasätta de stora missförstånden. Att det faktiskt är olagligt att ställa för detaljerade frågor om den historia som är skriven och plomberad. Men mer skit än så kan man faktiskt inte ta. När någon kommer och surrar med sina försuddade visioner och ospecificerade planer får man en ventil att pysa lite. Man får slå näven i bordet och visa att det är nog med hittepå nu.

Därför har diskussioner med tyskar alltid varit mer givande än med något av de koncensusfolkslag som befolkar till exempel Sverige, Storbritannien och USA. Därför har Tyskland gjort ett varmt men också rättskaffens intryck trots att man redan från första klass i skolan fick lära sig om deras enorma brott mot mänskligheten. Förklarar det varma, gemytliga men taktfasta ifrågasättandet av allt. Dankeschön för det!

Så, med 200 mil i bil den senaste veckan och med Spotifys samtliga tillgängliga spår från tyska Oomp! i baslådan kom dessa insikter att vid sidan av ett lätt tinnitusliknade tjut i örat att blandas med nämnda grupps texter. De är osedvanligt upplysta kring vad som försiggår i världen. Få band i den anglosaxiska världen hade överlevt med liknade texter (B.E.P:s senaste album the E.N.D varandes ett förtjänstfullt undantag).


Den som vill säga något sant måste som regel göra det i narrens eller annan för elitens bekväma rangbaserade avfärdandes nödvändiga utstyrsel.

Och avslutningsvis: Nej, jag är inte nazist. Men jag tänker. Själv. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.

Fett med åsikter

Detta med att käka så kallad ellsehåeffmat verkar vara en riktig brandfackla. Aldrig någonsin trodde väl jag att folk visste så ohyggligt mycket om vad som är farligt, nyttigt, onyttigt och ofarligt att stoppa i sig. Där finns många högljudda som ju praktiskt taget vet allt! Och alla vet olika! Men de vet, och det är ju ett slags enighet det också. De är indignerade och vill verkligen att man ska lyssna på deras inneboende bas av livsnödvändig kunskap.

Men om man inte säger något. Om man bara beställer lite sallad istället för potatis. Om man inte plockar för sig av riset vid buffén. Eller skippar frukten till eftermiddagskaffet. Då glider det ner någon nyfiken servitör vid middagsbordet med lite stillsamma funderingar. Eller så kanske någon sätter sig mittemot vid lunchen och säger ”jasså, livsmedesverket ska inte få glädjen att ta livet av dig heller ser jag”.

Roande. Det är vad det är. Hade aldrig trott att det skulle vara så här eldfängt. Men kanske uppvaknandet äger sin tillåtna ventil i detta med kosten. För bedrägerierna på just detta område må vara hur stora de vill, det är ju ändå enbart en blygsam delmängd av hela villfarelsen. Själv tror jag med fast övertygelse att man kan känna efter vad som är bra att stoppa i sig. Och att så kallade expertråd och dieter är förlängningar till ett slags override av dessa medfödda reflexer. Att prova fetmaten är något jag funderat på i många, många år. Det känns rätt.

Och avslutningsvis: Jag säger inte att ellsehåeff är lösningen på allt och för alla. Men jag vill prova. Och jag äger friheten att göra som jag vill. För jag är nyfiken. Och jag vet att jag inte vet. Och att den som säger sig veta inte heller vet. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.

Otrohetshets

Vår huvudstad pryds med tjusiga reklambudskap uppmanandes läsaren att ”ha en affär”. Det är dejtingsajten victoriamilan som kommit på detta synnerligen iögonfallande knep. Jag trodde först att det var ett skämt, men enligt en artikel i SvD så har reklamombudsmannen mottagit ett 80-tal anmälningar mot sajten, varvid sajtens Europachef Constantin Dietrich kommenterat anmälningen med den helt oväntat upplysta frasen ”Jag har hört att svenskar blir mer öppna i maj”.

Här har vi alltså vad som verkar vara en sajt som ger möjlighet för var och en som vill vara otrogen att vara just detsamma under tydliga, ordnade och öppna vederbörligen diskreta former. Första tanken är att en liten trevlig systersajt för utpressning nog kunde vara lönsam, men oaktat denna reflektion har jag svårt att störas av denna ganska ofarliga företeelse. Jag tror – nej, jag vet – att otrohet är mer än källan till den hysteriskt gråtande familjetragedin. Otrohet kan bli själars räddning.

Vad är det han säger? Så får man ju inte tycka. Är han dum i hela huvudet?

Jo. Förvisso. Men – det finns så mycket folk som lever i riktigt pissiga förhållanden och som försöker härda ut och leva upp till de orimliga bilder av vad ett förhållande ska vara. Bilder som sprids av allsköns människohatare som genom att ge alla andra komplex själva vill kunna må lite bättre. Grundtanken varandes att man i ett förhållande eller äktenskap faktiskt äger varandra. Jag tänker ta detta med versaler eftersom det fortfarande finns människor som tror motsatsen: MAN KAN INTE ÄGA EN ANNAN MÄNNISKA. Det är fullkomligt omöjligt.

Om man försöker äga någon annan så kväver man den möjlighet till äkta, förbehållslös kärlek som kanske fanns på ett kort, syrefattigt ögonblick. Kärlek är starka grejor. Själar som finner varandra och drar med sinnen, kroppar och hela familjer på hisnande resor genom livets stora och små äventyr. Kärlek är trygghet. Mycket trygghet. Men inte trygghet som i att kunna se att man har sin partner tryggt tjudrad vid pålen med en två meter lång kedja utan som i att kunna veta att ens partner väljer att älska mig eftersom denne vill det och eftersom jag är den jag är.

Att via en otrohetssajt eller genom andra vägar till otrohet (jo, det är fasligt, men otrohet förekommer faktiskt) låta människor finna varandra med köttets och själens lust som bärande medium ökar sannolikt chanserna för att fler och fler ska ta sig ur gamla dåliga förhållanden byggda på krav och korsvis kompensation för oförrätter eller uteblivenheter till förmån för nya konstellationer med sitt ursprung i lust och njutning. De som till följd av detta blir vad man kallar brädade kan ju antingen njuta all den ömkan försmåddheten medger alternativt från resterna av det som var samla själslig styrka.

Den som söker en affär gör det av en anledning. Det är inte nödvändigtvis enbart den sökandes fel utan kan även bero på att det förhållande den otrohetstörstande individen lever i innehåller något slags skevhet eller otillfredsställelse. Med rätt partner kan dessa saker säkerligen redas ut eller rentav låtas vara tillåtna men med framförallt paniskt rädda människor blir ju detta som regel ganska svårt.

Jag vet vad jag talar om. Efter alldeles för många år i ett förhållande som byggde på kompensation för oförrätter och en lufttät inlåsthet å ena sidan och en vidlyftig otrohet å den andra fann jag någon som jag på det diskreta vis förutsättningarna medgav bara skulle ligga med lite. Det visade sig att hon var svaret på varje önskan och fantasi jag någonsin närt. Och att hela världen snurrade 180 grader till att bli ett paradis av möjligheter istället för en frustrerad flykt från saker som aldrig hade fungerat. Vidare in i ett liv av fullkomlighet och kravlöshet varvid varje otrohetsbegär raskt släppte taget.

Lyckan i den villkorslösa kärleken är nog väldigt många knutars lösning. Att moraliskt förfasa sig över att lyckan kan komma vägen över otrohetens vindlande spång är lika trångsynt som att hävda att barn mår bäst av att växa upp i ett hem där locket ligger tight på för att mamma och pappa slutat älska varandra för hundra år sedan eller att man blir lyckligare om man bara köper rätt veckotidning.

Och avslutningsvis: Nej, jag tittar inte på solsidan. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.

Tid och fett

Lite upptagen. Dels på grund av att tiden obevekligen går fortare och att man därmed hinner med allt mindre per tidsenhet. Kan nog vara så att vi lämnat fisken till förmån för vattumannen. Ohyggligt spännande.

Min fru och jag har börjat äta fetdieten. För egen del får det inte bli någon viktminskning - jag har redan skalat ner tre garderober de senaste tre åren. Men en lite mer närvarande och snabbare hjärna skulle passa fint.

När man så kliver in 05.40 på Statoil och ber att få fyra grillkorvar i en papplåda kikar de lite underligt på mig. "Körv är sjukt gött" säger jag och de skrattar. Och även om huvudet snurrar lite mer än vanligt och kroppen erfar allehanda underliga sensationer vill jag verkligen testa detta.

Sedan Lars-Erik första gången berättade om sina upplevelser och de smörstekta baconen till frukost för knappa tio år sedan har idén funnits där. Behövdes en fru med ambitioner för att verkligen ta steget ut i det okända. Mitt första försök till något som får kallas diet. Även om jag för att den ska fungera måste göra den till min egen. Mina undantag. Lyssna till känslan för maten, så att säga. Utveckla den.

Detta i kombination med några dagars utbildning (vilket i mitt fall uteslutande betyder att jag håller i utbildningen; är alltför rastlös för att sitta och lyssna) i den konungsliga och intensivt besprutade huvudstaden utgör en kraftfull men sannolikt nödvändig spark från höger mot det egna huvudet.


Tre och fyra på samma gång som utgångspunkt. Kanske en ny tidsålder innebär att man blir en bättre tecknare?

Beslutsam destruktivitet

Det verkar som om beslutet att faktiskt förstöra världen vunnit verkställande. En ambitiös plan och ett ganska resolut sätt att nå målet om en kraftigt minskad befolkning på planeten för att få ett lagom stort antal hanterliga tjänare att bibehålla de självutnämnda blodlinjernas fortsatta despoti.

Jorden är tåligare än vad någon tror. Och den har med all sannolikhet en långt större arsenal och ett mer väl spunnet nät av allierade än vad den av sin egen jordliga framgång bländade självutnämnda härskarklassen har förutsättningar att greppa i sina kärlekslösa sinnen.

De har därmed inte skuggan av en chans. De kommer att orsaka stor förödelse. Exakt så stor som det är nödvändigt. Men deras ansträngningar kommer att på ett effektivt sätt få mänskligheten att sluta upp mot de fullkomliga galenskaper som avskärmat oss från varandra.

Om USA

Det är lätt att finna grund till aversion gentemot staten USA. Genom att lite förstrött skrapa med en trubbig nagel mot vilken av nutidshistoriens matta ytor som helst läggs komprometterande och synnerligen osympatiska handlingar under ”frihetsflagg” i dagen.

Jag har en riktigt, riktigt snygg T-shirt. Skön är den också. Den har amerikanska flaggan frampå bröstet.. Det är tidernas varumärke. Och sannolikt var USA när det en gång reste sig ur kolonialismen en serie ytterst väl menade tankar.

Men som vi så ofta sett under rådande regim så kapas goda föresatser av mer pragmatiska krafter i behov av ett värdemässigt och moraliskt inarbetat värddjur. En liten grupp mänskliga brottslingar som söker en täckmantel att för en stund i historien få deras handlingar att kunna missuppfattas som legitima.

Senast det begav sig var det Tyskland. Denna gång alltså USA. Men anstiftarna är desamma. Denna gång kommer de emellertid inte undan. Eftersom USA:s befolkning består av människor. Människor i full färd med att återerövra en uppsättning idéer som är ytterst människovänliga. Idéer som vi i vårt hörn av Europa sannolikt kommer att få slita med en lite längre tid.

Vad jag försöker säga är att jag tänker att fortsätta bära min supersnygga T-shirt tillsammans med tanken på ytterligare en fredlig återgång till människans bästa som utgångspunkt för statens handlingar. Utopiskt, men så naggande nära.

Läcker. Täcker

Carl Norberg påpekar en ganska logisk parallell.

"Men jag vidhåller det nog vore bra att mäta av Epicentra på jordbävningarna före det att dessa kontamineras av ytterligare radioaktivitet som kommer från utsläppen, för det är ju inte heller så bra om jordbävningarna skulle visa sig bära på strålning från ryska kärnvapen som har försvunnit från ett kapat lastfartyg i Östersjön men att detta inte går att bevisa utifrån den lokala bakgrundsstrålningen."

Förklarar om inte annat det ymniga spridandet av allehanda inriktningars näring. Precis som i till exempel Palmemordet, Estonia och elfte september. Dimridåer - knappt ens omsorgsfullt utplacerade. Valfri ”alternativ teori” äger dessvärre synnerligen högre trovärdighet en den mediala.

Men en lite reflektion kanske man kan kosta på sig. Utan att gräva ner sig i. Kom ihåg: inte gräva ner sig. Inte, inte. Med det i sinnet - se lite andra riktningar från StAn.

Och så kan man kanske fundera lite på huruvida det är värt mödan att oroa sig för saker som inte kan förutsägas men som rent statistiskt sägs måste inträffa. Kanske är det just den oron som får sakerna att hända - oavsett vems hand som syns bakom draperiet. Oron blir till en önskan.

I de konspiratoriska subkulturerna finns mycket utrymme för icke-tänkande. För grupper som söker samhörighet i att ha funnit svar på dissonansen i budskapen. Och som beslutar sig för att bygga in sina iakttagelser i plattformen för sin gemensamma självbild.

Sådana kulturer uppmuntras ivrigt men anonymt. Ty genom att skapa grupperingar med i sociala mönster fastlåsta idékonstruktioner kan den officiella versionen spegla sig i en relativt högre trovärdighet. För att inte tala om hur dessa sociala grupperingars förväntan kan kontrolleras och vilka effekter detta kan få.

Jag skulle inte bli förvånad om till exempel gamla hederliga ZetaTalk är en variant på detta. En av alla dessa källor som när man väl trängt förbi det uppenbart men inlärt orimliga kan avslöja många av villfarelsernas tydligaste ambitioner i fråga om att kidnappa mänsklig vilja för att genomdriva olika förlopp.

FMOC

Luften var alltid lite tung i lokalen; det hade inget med antalet medarbetare att göra – snarare då det faktum att den befann sig på det djup den gjorde. Man kunde tro att relativt få kände till dess existens, men så var inte fallet. FMOC var en välkänd facilitet bland en stor men noggrant utvald skara. Anläggningen ingick sensorfunktionen på essentiell nivå.

Utan realtidsdata från FMOC skulle operationerna förlora nästan all sin effektivitet och administrationen av påverkansmedel skulle behöva ske i blindo. Effekten skulle då bli ett trubbigt generellt inflekterande av beteenden, något som på grund av sin drastiska karaktär riskerade att göra subjekten vaksamma. Man skulle snabbt falla tillbaka ett par tre hundra år i effektivitet.

Man mätte alla större städer och ett hundratusental utvalda signifikanspunkter i varje hörn av världen. De automatiserade analyserna av mediaflödena, livsmedelsnyttjande, droghantering, brottslighet, datatrafik, aggressivitetsnivå och den kollektiva frekvensens disharmoni mättes noggrant och omvandlades via sedan sekler fastställda formler till del i nivåskattningarna.

Baserat på dessa uppgifter kunde långsiktiga eller storskaliga insatserna sättas in. Långsiktighet som i påverkan av föda, energi, samhällelig stabilitet, formandet av idéer, paradigm, och vetenskapliga ”upptäckter”. Storskalig som i strålning, nyheter, terror, avbrott i kommunikation, skapade naturkatastrofer och mer subjektiv rädsla via nyttjande av mörk kraft.

Fear Management Operations Control var navet i själva styrningen av den moderna, upplysta människan. Det var den senaste högteknologiska versionen av denna företeelse som i medeltidens tappning använt sig av observerande svart magi gentemot likaledes framtvingade masspsykoser. FMOC var inte utförande, bara mätande. Men de rapporter den producerade var högst eftertraktade bland de ovanstatligt styrande skikten.

Rädslan beskrevs som den yttersta tillgången, den mest värdefulla. Guld, silver, råvaror och pengar – alla dessa saker kunde förvärvas och handlas med. Men de kunde också tas med våld. Människors vilja och önskningar däremot – de kunde lätt slinka ur greppet om inte nivån av fruktan upprätthölls. Ridån var tunn, men de grundligt styrda elementens inbyggda försvar mot upplysning gjorde på ett förtjänstfullt sätt social slarvsylta av var och en som sökte påskina sakers bedräglighet.

Finanssektorns verkliga tillgångsposter var därför inte monetära. De bestod i det motvärde som fordringarna hade i form av skuld, det vill säga fruktan för det direktinlösen av skulden skulle innebära för låntagaren. Handeln med skulder mellan elitens medlemmar var ett överflyttande av fruktan mellan olika former. Från finansiellt bunden fruktan till andra – ofta mer handgripliga – metoder samt i förekommande fall rent ockulta.

Fruktan hade allt svårare att bita sig fast. Där verkade finnas ett slags latent uppvaknande hos befolkningen. Bland elitens trollkarlar kom detta knappast som någon överraskning. Var och en som studerat de hemliga skrifterna från tidigare historievarv visste att det hela var periodiskt. Men om man lyckades övervinna uppvaknandet på denna det mänskliga samförståndets annalkande kulle skulle man lyckas bibehålla makten ytterligare ett varv. I enlighet med den uttryckliga önskan från uppdragsgivarna.

En viktig komponent i rädslekonstruktionen var föreställningen om gott och ont. Att det fanns gott och ont och att man som god människa kunde välja att strida på det godas sida. Pacifism och vägran att slåss kunde härigenom betecknas som feghet och själslig brillans kunde på detta sätt spolas bort i en uttrycksfullt anonym psykosflod. Men den stora finessen var att man via media, kyrka, förändringsagenter och staters ledning kunde reglera vad som ansågs gott respektive ont och på så sätt styra förloppen och värderingarna.

Av yttersta vikt för att detta skulle fungera var även att nya människor – d.v.s. barn – från tidig ålder indoktrinerades i en världsbild som var gynnsam för odlandet av fruktan. Det goda och ondas polaritet grundlades i tidig ålder via sagor, sedermera barnprogram och prefabricerade leksaker. Lite senare kom skolan in i bilden. Skolan som med fastlagd läroplan och med visst dikterat faktainnehåll skulle forma bilden av en värld full av hot men tom på möjligheter annat än den egna, skolade, fåfänga framgången utefter den av eliten specialdesignade samhällsstegen.

Denna inopererade samhällsstege användes för att forma ”de högre skolorna”, det vill säga de universitet, högskolor, think-tanks och olika former av institutioner för så kallad vetenskap. Vetenskapen var en väl konstruerad villfarelse att begränsa möjligheten till innovation hos den enskilde med förevändningen att saker är långt svårare att förstå än det verkligen är och genom inlåsandet av vad som var tillåten innovation i rum av likriktat tänkande och socialt prestigemässiga begränsningar.

Vid sidan om rädslan fanns naturligtvis en rad andra mekanismer för påverkan av människan. Under förespegling att facilitera kommunikation mellan människor introducerades mängder av högstrålande elektroniska enheter med en sammantagen enormt nedsättande effekt på intellekt och intuivitet. Så kallad signalspaning mot rymden gav tillfälle att bestråla kollektivet i låga frekvensband vilket på ett effektivt sätt ändrade hjärnans arbetsfrekvens och således den generella grundstämningen i samhället.

Maten och grödorna var även de av yttersta vikt för styrningen av mänskligheten. Eliten såg till att skaffa sig direkt ägarskap av hela kedjan för framställande av livsmedel. Man köpte sig också en ”expertis” med syfte att förorda föda som gjorde människan mer hanterbar genom inblandning av gifter men också genom att skapa olika former av sjukdomstillstånd för att bibehålla en grad av beroende gentemot läkemedelskomplexet. Ett komplex väl format av eliten inom ramarna för kemisk krigsföring.

FMOC var alltså centret för övervakningen av den så viktiga fruktan och rädslan. Det bestod av en serie underjordiska centraler där man i realtid på en karta över världen via färgkodning kunde följa rädslenivån. En alltför låg rädslenivå utlöste automatiskt larm med notifikation till rädslegenererande instanser. FMOC-sensorerna gjorde ingen skillnad på om händelser för skapande av fruktan var av artificiell eller naturligt härkomst. All rädsla var användbar rädsla. Ingen rädsla alls markerades med blått. Begynnande rädsla med grönt vidare via gult till rött.

Denna dag lyste större delen av världen i gult. De tätbefolkade delarna av USA var röda, liksom delar av Norra Europas storstäder. Skandinavien, västra Ryssland och Centraleuropa var gult. Kina likaså. Japan rött. Den australiska östkusten var röd, i övrigt var kontinenten grön. Det var en timme kvar till skiftbyte och de operatörer som ville komma iväg snabbt hade redan börjat knåpa på sina respektive områdens sammanfattningar.

Jerrod som detta skift hade varit ansvarig för sydvästra Europa hade precis kommenterat hur avslöjandet av en barnporrhärva i Lissabons förorter hade drivit hela den iberiska halvöns större orter mot rött under eftermiddagen. Ett larm nivå ett störde honom. Spanska sydkusten var nere på grönt. Det hade han inte sett någonsin tidigare. Han tittade upp från sin skärm mot väggen. Där fanns blå ytor. Indien var blått. Afrika. Hela Sydamerika. Han tänkte att det måste röra sig om allvarliga tekniska bekymmer och fortsatte sin rapport som om ingenting hänt.

Så började larmen gå; ett efter ett. Under loppet av ungefär trettio minuter färgades så gott som hela kartan blå. Anläggningen sattes i lockdown. Planer för isolation lästes upp i högtalarna. Jerrod visste det. Slaget var förlorat. Ur anläggningens synvinkel. Mänskligheten hade fattat sitt beslut och i ett och samma förenat ögonblick övergivit fruktan som bärare av existensen. Han visste att eliten nu tog sina liv eller skulle söka börja på nytt som fullt levande människor. Han visste att han var fast och skulle offras för något han vetat varit fel hela tiden men som han nu föraktfullt kunde konstatera hade betalt räkningarna.

Full fart...

Äntligen hände det något! Och inte bara något vad som helst utan en alldeles äkta. Riktigt. Färsk. Fantastisk. Ljuvlig (kan knappt andas längre). En... Det är för underbart för att säga, nästan. Tusentals döda i bästa fall. Mänskligt lidande utan gränser. Hem som spolas bort, båtar som försvinner. Till och med KÄRNKRAFTVERK SOM EXPLODERAR. Finns det något underbarare?


Vid besök på aftonbladets hemsida kunde jag till min förvåning konstatera att jag inte ändrat inställningarna för zoom i min webbläsare.

Sjukt. Rättigenom sjukt. Att det värsta som kan hända är det absolut bästa? Det är så sjukt att jag blir förbannad. Riktigt och uppriktigt jävla förbannad. Inte på de människor som sorgligt nog sätts att följa linjerna utan på de makter som spelat på deras svaga strängar och byggt dem ett egotempel att skapa sin framgång på andras elände. Det finns hopp för dessa människor men inte för själva media .Media kan dra åt helvete. Innan de drar oss alla dit. Tack.

Och till dig som undrar om det finns något alternativ. Tänk förihelvete. Är det värt att ta in skiten? Det syftar enbart till att göra dig paralyserad. Rätt. Åthelvete mycket mer hanterbar. Att frivilligt ge upp din egen förmåga att tänka, känna efter och se vad som händer till förmån för någons skeva agenda. Att frivilligt och för att inte sätta sig på tvären lägga sig ner att dö på kommando "av säkerhetsskäl". Köp inte skiten. Gå ut och grilla korv istället. Tack, igen.

Nu

Allt är säkerligen inte vad det ser ut att vara och man kan vara helt säker på att saker som inte är som de presenteras. Alltifrån att hela förloppet orsakats på ”manuell väg” till att planer som skal utanpå förloppet nu satts i verket.

Jag satsar en gammal mössa på att det är våra intentioner det är fråga om. Att det är summan av dessa som är målet för skeendet; vare dig det handlar om att spjälka isär dem eller om den villkorslösa fortsättningen här.

Du har känslan i dig. Du vet djupt där inne hur det ligger till och vad du behöver göra. Frågan är bara hur många lager av inlärdhet och stolthet du måste skala av för att komma dit in. Ju längre tid det tar desto större förödelse.

Pengars frätande kraft

Allt kan idag mätas i pengar. Precis allt. Den som väluppfostrat mäter allt i pengar är en urenligt många normer mycket korrekt person. Man får inte avstå pengar eller saker av monetärt värde. Det är snutt på brottsligt. Att däremot med alla makters medel söka tillskansa sig saker av värde eller pengar- det är bara logiskt och i de flesta cirklar kretsande kring framgångsbegreppet ärevärt.

Låter man saker mätas efter hur mycket pengar de är värda missar man precis allt av värde. Precis allt. Att manipulera perceptionen av sin verklighet baserat på fiktivt tilldelade mängder ”pengar” är inte bara att kasta bort sitt liv. Det är rakt upp och ner maniskt. ”Money” – smaka på ordet. ”Mani”.

Med hjärtat i himlen, handen i skyn och foten i svarta havet

Blixten är en effekt av påtaglig potentialskillnad och utvecklar en enorm energi. Just som jag skulle till att undra var potentialskillnaden blivit av så finns den invävd i det som annars borde hindrat den. Det visade sig villkorslöst.

Denna gång under helt andra premisser och på ett helt annat sätt. Där den tidigare emanerat ur frustration, besvikenhet och missriktad ambition tar den sig nu sin utgångspunkt i den villkorslösa kärleken. Det stämmer inte alls med den bild jag haft men det sällar sig logiskt efter en linje observationer som jag inte riktigt kunnat förklara.

Det är starka krafter, i det närmaste drifter. Och de hämtar sina krafter ur de två polerna utan någon egentlig kompromiss. Är den dominanta snällheten verkligen en paradox eller kan den finnas till. Det verkar onekligen som om den finns. Och som om den i en kraftfull ljusbåge kombinerar energin från den villkorslösa kärleken med de mörka underströmmarnas obeveklighet.

Vi är här för att lära.

Du är dum i huvudet...

...visste du inte det?


No shit...


Förslag till vidareutveckling.

Organisationsteori

Så har man mässat lite igen då. Kursledat så att säga. Extra trevligt i Norrland ;-) Iakttagelser blir det mest av yrkesmässig karaktär men denna gång med ett undantag. Ju mindre hierarkisk organisation desto effektivare medarbetare. Gladare.

Hierarki är inget vi behöver. Det är något som hittas på för att de som lever på andras energi ska kunna motivera sin energistöld. Punkt slut. Motsatsen till hierarki är inte anarki. Det är att lita på varandra och att basera saker på respekt istället för fruktan. Punkt slut igen.

Ge igen med samma mynt

För de som upptäckt bedrägligheter i verklighetens struktur kan hämnden ibland kännas som en oerhört belönande tanke att uppehålla sig vid. Hämnden då varandes att ”ge de jävlarna” eller att ”ge tillbaka med samma mynt”.

Man får gärna komma ihåg att drivkraften bakom mycket av det vi uppfattar som bedrägligt är att skapa disharmoni, fientlighet och ilska hos subjekten. Sinnesstämningar som gör dessa lättregerliga och på det stora hela ofarliga för den som kan presentera ett basalt fysiskt skydd för egen del.

Vad dessa krafter däremot är oerhört sårbara för är att bli omtyckta. Tänk om de konfronterades med vanlig, äkta, mänsklig värme istället för hot om repressalier som de med lätthet kan ta sig undan. Du, din djävul – du som utnyttjat mig, indoktrinerat min avkomma, stört min sömn och sablat ner min hälsa som tycker att du äger allt jag är och gör och som lever av att jag är rädd. Kom hit ditt drägg. Kom hit så ska du få en kram. En stor fet kram.

Ju högre upp i pyramiden man kommer desto mindre torrt i byxorna kommer det att vara inför denna ohyggliga mänsklighetsattack (på grund av urin; inget annat). De undre lagren – de som kanske upplevt värme och vet vad det är – faller sannolikt först. När enbart toppen finns kvar – likt ett isblock som vägrar smälta av rädsla för värme; då kan vi plocka fram värmepistolen. Först då.

Öppna spjäll

Så var det dags. En tanke som funnits i åtminstone två år men också seglat en stund dessförinnan. En annan kanal. Nu är den öppen och fyller sitt syfte på ett förtjänstfullt sätt. Likväl anonym. Precis som det är menat att vara och inget någon som vant sig med att komma hit egentligen berörs av, annat än en något vikande frekvens måhända. Men kring den saken råder ingen visshet.

Imorgon är det måndag igen. Dagen då de allra flesta traskar iväg till sina artificiella uppehållanden av sinnets fyrkantighet. En ny vecka tar fart och innan det har nått insiktens nivå så är den över. Du ska inte hinna andas – så är det utformat. Du ska vandra som en rädsleproducerande zombie på noggrant administrerad syrebrist.

Den kärlek du får uppleva ska vara skev och förvriden, formad av omöjliga krav och förväntningar. Naturliga drifter och lustar ska skruvas sönder och malas till en ångestfylld färs. Prestationer, teknikaliteter och moraliska vanföreställningar ska hindra dig från att leva fullt ut.

Att leva fullt ut är inte att förverkliga de i dig inseminerade kravbilder som utförliga finns beskrivna i någon annans agenda sedan urminnes tider. Att leva fullt ut är att göra det med själens skugga i verklighetens blickfång.

Det finns de som hävdar att detta är den sista måndagen i det invanda mönstret. Den som lever får se. Själv tror jag ingenting. Jag önskar mig istället den utveckling jag själv vill se. Jag tror att många delar den, men ytterst är det upp till var och en att forma utvecklingen. Förutsägelsen om mönsterbrottet bottnar då sannolikt i någons försök att styra din önskan, snarare.

För det är så det ser ut. Det man önskar sig manifesteras efter en stund. Och den som styr din önskan styr världens utveckling så länge du inte går in och tar kontrollen över din manifesterande kraft. Om du går runt och fokuserar på att någon du inte tycker om ska få ett helvete så blir det sannolikt så. Om du går runt och tänker på hur farligt det är att bli rånad så blir det med tiden en självuppfyllande önskan.

Önskningar är starka saker och det enda som behövs är den försvinnande lilla insikten om just det. Så kan måndagar ta sig andra former. Räkna pengar. Finns det något mer meningslöst? De finns ju inte ens. Och det enda de gör är att förgifta gränssnittet mellan människor. Säkerhet. Varför? Säkerhet mot människors onda önskningar? Nej – den saken löser vi på ett helt annat sätt. Och så fucking vidare.

P.S. Det pågår en dunkel upplysning inom den kontrollerade mediasfären. Talas om förlupna kulor i fjärran länder och ubåtar som inte plockas upp. Det kan vara precis hur som helst och rent insuitivt känns det väl som om det ligger mer än hund begraven lite var stans. Men om vi ska börja sniffa på alla begravda hundar och faktamässigt förfasa oss över alla de komponenter och yttringar i de bedrägerier vi belagts med så kommer något större uppvaknande aldrig att kunna ske. Av ren vanlig tidsbrist, helt enkelt. Vilket bevisar varför uppvaknandet nu tillåts faktamässigt perspirera på den upphettade ytan. Fastna inte där. F a s t n a i n t e d ä r. Fundera på vad du gör här, varför och hela den där stora bilden istället. Det är precis vad du är menad att göra och vad du hindras från. D.S.

Bedrägerier

Om jag var del i alla bedrägeriers moder skulle jag må mycket dåligt just nu. Känslan av att veta att man obevekligen förlorar greppet. Att det glider ur handen och att de till och med ur egen synvinkel absurda åtgärder man vidtar för att bibehålla sin lögns validitet inte längre går att dölja ens för den helt blinde.

Om jag varit del i ett bedrägeri som sträcker sig över hundratals, kanske tusentals år, då skulle jag ha byggt in möjligheterna till kollaps som distraktions- och panikagent så ofta jag kommit åt. I själva samhället, likväl som i höga byggnader. När tiden sedan kommer är det bara att trycka på knappen.

Brännskadad

Det som såg ut att vara precis som vanligt vände sig själv ett helt varv inåt och återkom därmed till dess uppkomstläge utan att förlora något av sin energi. Det är inte första gången. Likt varven på en spole utformad för mycket hög last.

Energiutvecklingen är långt större än väntat då processer som inte ens tangerat varandra plötsligt befann sig i samma rum. I samma takt. Till ömsesidig och korsvis induktion i härdarna. Jo, denna vibration är lika konstant som föränderlig och i allt väsentligt obeveklig.

De brännande linjerna armerar verkligheten och det overkliga i en allians som förlänger horisontalplanet bortom de fysiska möjligheterna. Vad som ser ut att vara dess bärande fackverk är egentligen något helt annat. Något obeskrivligt men långt mer verkligt än det mesta.

Lasse Eriksson gestorben

Jag gillade Lasse Erikson. Skarpt. Favoriten var en skrift märkt

Vad man inte med bästa vilja i världen kan KALLA FAKTA OM NORRBOTTEN.

Bra skit.

Nya klumpar

Nya klumpar tillverkade. Avmätning per omärkt helikopter utförd inom 30 minuter. Vet inte riktigt vem jag ska tacka men i alla händelser - tack för otvetydig reagens.


Föremål för mätning (trallen är 125 mm ;-).

Gårdagen var den mest tydliga spraydagen på länge - kanske kopplat till omnämnandet om uppvaknanden ("oh no!") eller bara en vanlig dag på jobbet för någon. Tackar hursomhelst även för motivation och bränsle till eventuellt intuitiv design. Även om tacket i vanlig ordning är lite svårt att rikta.

Jajamensan

Det börjar samla sig en del positiva signaler. I svensk press skrivs faktiskt kritiskt granskande saker om FN:s råd för mänskliga rättigheter vilket på ett förtjänstfullt sätt öppnar upp för reflektioner i vidare cirklar. Redan insparkade dörrar som får sin belysning genom en läcka i annars väl kontrollerat media. Som lök på laxen visar det sig (genom samma mediala kanal till allmän häpnad) att de påskjutna svenska soldater i Afghanistan som så förtjänstfull vävdes in i intrigen syftandes till fortsatt svensk torrskoddhet under det internationella paraplyet sannolikt varit påskjutna med svenska kulor.

De flesta som försökt att förstå vad som händer har nog redan förstått. StAn skriver om fler indicier på denna uppvärmning.

Det närmar sig nog punkten då det börjar bli dags att kapa inflödet av hypnosen. Detta kanske är islossningens period. April 2011 kan bli vad den ibland förutspås till. Tiden då insikter och latent liggande observationer vinner kognitiv kraft hos allmänheten. Då allmänheten reser sig ur hypnosen, inser vad som håller på att hända och trotsar det inlärt ömsesidiga förlöjligandet av var och en som träder över linjen till det sant osjälviska men ändå villkorslöst nödvändiga.

Motbilden kommer att se skrämmande ut. Den är utformad för att paralysera åskådaren av skräck. Köp inte det. Köp hem lite konserver istället. Hög tid.


Lets cast amnesia, forget about all that evil - that evil that they feed ya.

Dessutom. Folk slutar jobba. I klasar. De sjukskriver sig. Säger upp sig och skiter i de ekonomiska konsekvenserna. Många har kuraget att utnyttja bankernas bedrägeri baklänges. Andra finner egna lösningar. Det känns helt enkelt inte meningsfullt längre. I många fall är det knappast något att undra över.

*Ploing* Dagens uttryck: Den officiella versionen

Dagens uttryck används när man lyckats knyta ihop en serie händelser till ett konstruerat sammanhang med ett specifikt syfte. Den officiella versionen är absolut vad som presenteras via de kanaler som etablerats för kontroll av allmänhetens varseblivning och har inget att göra med vad som verkligen inträffat. Eller varför.

Emellertid ger den officiella versionen allt som oftast nyttig information om vad som kan komma att ske härnäst och är därför inte på något sätt att betrakta som irrelevent. För även en lögn innehåller en sanning om lögnaren.