Dagen har bjudit på inte mindre än tre små funderingar som sprattlat till i den stenhårda lerbanken under den aldrig sinade men ändå sedan länge uttorkade nyhetsfloden. Detta förhållande förklaras enklast genom floden bygger på en luftström (som av kompatibilitetsskäl och för att inte störa den tilltänka publiken kallas "vatten"). En enda evig utandning.
Och varifrån kommer oppositionens? En kommentar hos Carl Norberg kanske innehåller en aveny för mental promenad i rekreationssyfte?* [SvD].
Jultomten känns som en etablerad sanning vid jämförelse. Finner vi inte USA-ekonomin snarare väl placerad på huggkubben att så snart husbonden huggit klart veden ta livet av sin ekonomiska offergåva som ett sedan länge fastlagt led i sin något eskalerade strävan? [e24]
Vad har hänt med åkaren till höger? Lever hon fortfarande? Är det hon som är Björgen? [SvD igen]
Livet är fyllt av mysterier.
*) Om någon nu mot förmodan skulle tycka att denna fundering konstituerar något slags latent stöd för Gaddafi (och hans Europeiska polare) så får denne eller denna någon nog fundera ett varv till.
måndag 28 februari 2011
Obskyritetsjubileum
För 25 år sedan var det här en konstig dag i en elvaårings liv. Alla vuxna var så där lite chockat omtöcknade och visste inte riktigt hur de skulle bete sig. Man såg att de var känslomässigt berörda och att de kämpade med något men själv fick man kämpa från andra hållet för att logiskt försöka begripa vad det känslomässigt kluvna berodde på.
Det var inte förrän den elfte september 2001 som jag begrep hur de kände det den dagen. För visst – människor dog. Offrades, kanske man kan säga. Palme var bara en men i det stora äpplet handlade det om tusentals (och talades inledningsvis om tiotusentals). Omständigheterna kring dödsfallet/dödsfallen presenterades med den grumliga kristallklarhet som kännetecknar just denna sorts händelser.
Det känslomässiga för de vuxna svenskar som för 25 år sedan gick med en grop i halsen berodde nog inte huvudsakligen på den döde. Det handlade kanske mer om den rädsla som kommer ur att något ohyggligt ur det samhälleliga perspektivet just inträffat under den egna näsan. Och att den egna näsan rent instinktivt vet att skeendet är en del i en större kontext.
För egen del var det palmemordet och de efterföljande valserna i media som kanske mer än något annat fick mig att begripa att det är teater alltihop. Naturligtvis begrep jag det inte där och då, men då hela mitt konsumtionsmönster för prefabricerad perception formades i dess kölvatten blev effekten att det instinktiva sökandet efter alternativa vinklar fick osunda mängder näring.
Jag fick - som alla andra - se hur man suddade till saker under näsan på varenda åhörare. Hur det grumlades ut från ett antal tydliga punkter till en tunn, tunn film av ointressanthet. Ett mönster som återkommit gång på gång - främst här hemma men på senare år även transatlantiskt. Den svenska modellen, så att säga.
Människan känner – mer eller mindre sublimt – när något är fullständigt på tok. Känslan som blev ohyggligt påtaglig 2001 bottnar i en själslig frustration som via teaterns försorg deformerats till individuell rädsla istället för en frigörande insiktsfullhet.
Vi står på det sista trappsteget. Oavsett från vilket håll vi kom hit så har resterande trappa försvunnit. Vi kan gå uppåt eller neråt. Men alldeles oavsett måste vi lita blint till oss själva och varandra när vi tar nästa steg.
Det var inte förrän den elfte september 2001 som jag begrep hur de kände det den dagen. För visst – människor dog. Offrades, kanske man kan säga. Palme var bara en men i det stora äpplet handlade det om tusentals (och talades inledningsvis om tiotusentals). Omständigheterna kring dödsfallet/dödsfallen presenterades med den grumliga kristallklarhet som kännetecknar just denna sorts händelser.
Det känslomässiga för de vuxna svenskar som för 25 år sedan gick med en grop i halsen berodde nog inte huvudsakligen på den döde. Det handlade kanske mer om den rädsla som kommer ur att något ohyggligt ur det samhälleliga perspektivet just inträffat under den egna näsan. Och att den egna näsan rent instinktivt vet att skeendet är en del i en större kontext.
För egen del var det palmemordet och de efterföljande valserna i media som kanske mer än något annat fick mig att begripa att det är teater alltihop. Naturligtvis begrep jag det inte där och då, men då hela mitt konsumtionsmönster för prefabricerad perception formades i dess kölvatten blev effekten att det instinktiva sökandet efter alternativa vinklar fick osunda mängder näring.
Jag fick - som alla andra - se hur man suddade till saker under näsan på varenda åhörare. Hur det grumlades ut från ett antal tydliga punkter till en tunn, tunn film av ointressanthet. Ett mönster som återkommit gång på gång - främst här hemma men på senare år även transatlantiskt. Den svenska modellen, så att säga.
Människan känner – mer eller mindre sublimt – när något är fullständigt på tok. Känslan som blev ohyggligt påtaglig 2001 bottnar i en själslig frustration som via teaterns försorg deformerats till individuell rädsla istället för en frigörande insiktsfullhet.
Vi står på det sista trappsteget. Oavsett från vilket håll vi kom hit så har resterande trappa försvunnit. Vi kan gå uppåt eller neråt. Men alldeles oavsett måste vi lita blint till oss själva och varandra när vi tar nästa steg.
Den hänsynslöse
Det fanns en bland de stora som stack ut. Denna uppstickare hade en rakt motsatt inställning. En aspirerande vektor liggandes i exakt 180 graders vinkel mot de övriga. Dess särart blev dess räddning och dess skrupelfrihet dess främsta tillgång. Och samtidigt kan man ställa sig frågan om det i det längre loppet ändå inte är just detta som kommer att få de övriga att blomstra och uppgå i en.
söndag 27 februari 2011
Dagens outfit
Ett fåtal var klädda efter klimat, känslor och tvättkorgsstatus. Andra var klädda i heltäckande dräkter av ett blått, nanosmart material med långa slitsar utefter silhuetten som balanserade upp organismens kontakt med omvärlden.
De som bar dräkten såg kroppsligt bra mycket bättre ut eftersom andningsslitsarna accentuerade precis de linjer som perfekt balanserade den biologiskt betingade attraktionen och de inlärda idealen. Dräkten formade innevånaren till en perfekt människa utifrån sitt eget ansikte.
Givetvis var inte alla bärare av dräkten likadana. Var och en kunde välja sin form och kunde köpa till olika program för att utifrån kroppens grundbetingelser gradvis via kontroll av ämnesomsättningen över några veckor förändra sin fysionomi. Dräkten var en inkapsling av den egna – intimaste – biosfären. Ingenting – förutom ansiktet och håret hade kontakt med omvärlden.
Frifräsarna – de som bibehållit skicket med traditionella kläder – såg naturligtvis förfärliga ut vid jämförelse. Dessutom var de tvungna att äta flera gånger om dagen och lämna avföring i latriner – ett bruk som var en stor last för samhället att bära. Frifräsarna var ungefär som 2000-talets rökare. Ett slags samhällelig belastning som envisades med att utnyttja vad de kallade för sin ”kroppsliga frihet” i vad som kallandes ”bakåtsträvandes förkroppsligande”.
I årtionden hade olika lagförslag legat för beslut för att tvinga frifräsarna att slutligen överge sin naturism och ikläda sig åtminstone de billigare, starkt skattesubventionerade dräkterna. Men med eller utan lagstiftning så var frifräsarnas dagar räknade då traditionella livsmedel till följd av den kraftigt minskade efterfrågan kommit att bli vansinnigt dyra.
Dräkterna andades genom sina slitsar. De andades organismens essens. De andades samhällets bärande balkar. De andades ångest. Ångesten – den vackraste av den moderna människans känslor och själva belöningen för den underskönaste konformitet. Syftet med den moderna människans existens. Att skapa ångest.
Dräkten finns redan och bärs av det stora flertalet. Den är grå och mental, armerad av fruktan och stress och äger säkerligen sin fysiska parallell.
De som bar dräkten såg kroppsligt bra mycket bättre ut eftersom andningsslitsarna accentuerade precis de linjer som perfekt balanserade den biologiskt betingade attraktionen och de inlärda idealen. Dräkten formade innevånaren till en perfekt människa utifrån sitt eget ansikte.
Givetvis var inte alla bärare av dräkten likadana. Var och en kunde välja sin form och kunde köpa till olika program för att utifrån kroppens grundbetingelser gradvis via kontroll av ämnesomsättningen över några veckor förändra sin fysionomi. Dräkten var en inkapsling av den egna – intimaste – biosfären. Ingenting – förutom ansiktet och håret hade kontakt med omvärlden.
Frifräsarna – de som bibehållit skicket med traditionella kläder – såg naturligtvis förfärliga ut vid jämförelse. Dessutom var de tvungna att äta flera gånger om dagen och lämna avföring i latriner – ett bruk som var en stor last för samhället att bära. Frifräsarna var ungefär som 2000-talets rökare. Ett slags samhällelig belastning som envisades med att utnyttja vad de kallade för sin ”kroppsliga frihet” i vad som kallandes ”bakåtsträvandes förkroppsligande”.
I årtionden hade olika lagförslag legat för beslut för att tvinga frifräsarna att slutligen överge sin naturism och ikläda sig åtminstone de billigare, starkt skattesubventionerade dräkterna. Men med eller utan lagstiftning så var frifräsarnas dagar räknade då traditionella livsmedel till följd av den kraftigt minskade efterfrågan kommit att bli vansinnigt dyra.
Dräkterna andades genom sina slitsar. De andades organismens essens. De andades samhällets bärande balkar. De andades ångest. Ångesten – den vackraste av den moderna människans känslor och själva belöningen för den underskönaste konformitet. Syftet med den moderna människans existens. Att skapa ångest.
Dräkten finns redan och bärs av det stora flertalet. Den är grå och mental, armerad av fruktan och stress och äger säkerligen sin fysiska parallell.
torsdag 24 februari 2011
Negnitluk
Om vi tänker oss det omvända för en stund. Att drivfjädern i vårt samhälle skulle vara att ges möjlighet att hjälpa andra så mycket som möjligt istället för att få mesta möjliga ersättning utan mot minsta möjliga insats. Hur skulle det då se ut?
Om vi uppnådde den där känslan av nytta direkt utan att gå omvägen via de mest omfattande ekonomiska krumbukter som plockar bort så gott som all effekt av våra göranden. I början skulle det säkerligen ringla kilometerlånga köer av gratisresandehungriga till flygplatserna och de yrvakna skulle sannolikt plundra det som brukat betraktas såsom värdefullt. Men efter att ha konstaterat hur illa en iPhone smakar skulle nog den mest inpiskade hamster greppa läget. På några dagar, faktiskt.
Om var och en gör det som känns riktigt i den omfattning som känns bra så kan vi kanske lägga det ekonomiska paradigmet bakom oss. Och istället för att konkurrera om fullständigt konstgjorda resurser hjälpas åt att få det som faktiskt finns att räcka till så många som möjligt. Enkel huvudräkning av hur många vi är, det faktum att vi konsumerar som vi gör och insikten i att minst hälften av västvärldens befolkning sysselsätts med absoluta onödigheter (som att räkna pengar – något som inte finns) talar för att vi nog skulle kunna få det en smula trevligare. Mer tid för varandra och oss själva. Mer tillfredsställelse. Fler skatt och mer mänsklighet.
Visst – det finns människor som kanske inte skulle klara av det. Men är inte de långt färre än de som inte själsligen överlever det paradigm vi nu håller under armarna? Varje dag. Genom att acceptera de pålagda resursfrikopplade värdena som villkor för vår existens. Genom att ge bort vår tid och vår kraft till rent imaginära entiteter. Att sitta en dag på kontoret och göra något som aldrig någonsin leder någonstans istället för att kanske odla en gurka och krama sitt barn utan istället ”tjäna” 35 000 / 20 = 1 750 * 0.7 = 1 225 kronor som i vilket ögonblick som helst kan erhålla den värdelöshet ur vilken de sägs ha uppstått men som tills dess används för att betala av skulder på värden som aldrig de heller funnits.
Det är väl precis dessa tankar som kommit att definiera ordet utopi. Men med lite perspektiv på saken ser det fångade sinnets fyrkantiga fängelse i form av den rådande ordningen ut att vara långt mer utopisk och liggandes i krig med varje naturligt betingad reflex. Det är därför det inte mås så bra i alla vinklar.
För bland de som mår gott – är det inte precis så det ser ut? Att man delar med sig till sina vänner. Hjälper varandra utan krav på ersättning. Att man faktiskt vill hjälpa till – om inte annat eftersom man vill återbörda den hjälp man själv fått eller vet att man kan påkalla när man behöver den. I det lilla lever dessa mönster naturligt och helt av sig själva. Det är i de storskaliga och förvillade strukturerna som implicerar fientlighet och sätter upp murar mellan människor som det inte kan fungera. Eftersom det är precis detta som makrostrukturerna (maktrostrukturerna) syftar till; att hålla människor isär.
Det är så ohyggligt enkelt och ändå så knepigt. Dels eftersom den inducerade ineffektiviteten bromsar varje frö till nytänkande alldeles av sig självt. Dels eftersom den logiska effekten av vårt inlärda vansinne får oss att uppleva brott mot rådande ordning som otäckt när det i själva verket är tvärtom.
Och kanske framför allt eftersom vi lärt oss att vi inte kan vara utan "viktiga samhällsfunktioner" samt att människan är ett ondskefullt djur. Jag tror bägge delarna är skitsnack. Jag tror att individer som får råda över sitt eget psyke och sina egna tankar är hur kapabla som helst att upprätthålla de funktioner som krävs. I all den ändlösa flexibilitet och ändamåsenlighet som blir möjlig när det gränslösa personliga ansvaret får råda på fyrkantigt subjektstyrningsorienterade strukturers bekostnad. Jag tror att människan är alldeles vansinnigt god, men fostras ond. Det är övergången som är det knepiga. Men även den delen är under bearbetning.
Dags att tänka tanken på hur det vore om vi vände på kultingen. Negnitluk, alltså.
Smågrisar är kul ting att vända på. På bilden syns Charlie och Hugos trynen (foto [rättvänd]: Sockiplasten, aka Frugan.)
Om vi uppnådde den där känslan av nytta direkt utan att gå omvägen via de mest omfattande ekonomiska krumbukter som plockar bort så gott som all effekt av våra göranden. I början skulle det säkerligen ringla kilometerlånga köer av gratisresandehungriga till flygplatserna och de yrvakna skulle sannolikt plundra det som brukat betraktas såsom värdefullt. Men efter att ha konstaterat hur illa en iPhone smakar skulle nog den mest inpiskade hamster greppa läget. På några dagar, faktiskt.
Om var och en gör det som känns riktigt i den omfattning som känns bra så kan vi kanske lägga det ekonomiska paradigmet bakom oss. Och istället för att konkurrera om fullständigt konstgjorda resurser hjälpas åt att få det som faktiskt finns att räcka till så många som möjligt. Enkel huvudräkning av hur många vi är, det faktum att vi konsumerar som vi gör och insikten i att minst hälften av västvärldens befolkning sysselsätts med absoluta onödigheter (som att räkna pengar – något som inte finns) talar för att vi nog skulle kunna få det en smula trevligare. Mer tid för varandra och oss själva. Mer tillfredsställelse. Fler skatt och mer mänsklighet.
Visst – det finns människor som kanske inte skulle klara av det. Men är inte de långt färre än de som inte själsligen överlever det paradigm vi nu håller under armarna? Varje dag. Genom att acceptera de pålagda resursfrikopplade värdena som villkor för vår existens. Genom att ge bort vår tid och vår kraft till rent imaginära entiteter. Att sitta en dag på kontoret och göra något som aldrig någonsin leder någonstans istället för att kanske odla en gurka och krama sitt barn utan istället ”tjäna” 35 000 / 20 = 1 750 * 0.7 = 1 225 kronor som i vilket ögonblick som helst kan erhålla den värdelöshet ur vilken de sägs ha uppstått men som tills dess används för att betala av skulder på värden som aldrig de heller funnits.
Det är väl precis dessa tankar som kommit att definiera ordet utopi. Men med lite perspektiv på saken ser det fångade sinnets fyrkantiga fängelse i form av den rådande ordningen ut att vara långt mer utopisk och liggandes i krig med varje naturligt betingad reflex. Det är därför det inte mås så bra i alla vinklar.
För bland de som mår gott – är det inte precis så det ser ut? Att man delar med sig till sina vänner. Hjälper varandra utan krav på ersättning. Att man faktiskt vill hjälpa till – om inte annat eftersom man vill återbörda den hjälp man själv fått eller vet att man kan påkalla när man behöver den. I det lilla lever dessa mönster naturligt och helt av sig själva. Det är i de storskaliga och förvillade strukturerna som implicerar fientlighet och sätter upp murar mellan människor som det inte kan fungera. Eftersom det är precis detta som makrostrukturerna (maktrostrukturerna) syftar till; att hålla människor isär.
Det är så ohyggligt enkelt och ändå så knepigt. Dels eftersom den inducerade ineffektiviteten bromsar varje frö till nytänkande alldeles av sig självt. Dels eftersom den logiska effekten av vårt inlärda vansinne får oss att uppleva brott mot rådande ordning som otäckt när det i själva verket är tvärtom.
Och kanske framför allt eftersom vi lärt oss att vi inte kan vara utan "viktiga samhällsfunktioner" samt att människan är ett ondskefullt djur. Jag tror bägge delarna är skitsnack. Jag tror att individer som får råda över sitt eget psyke och sina egna tankar är hur kapabla som helst att upprätthålla de funktioner som krävs. I all den ändlösa flexibilitet och ändamåsenlighet som blir möjlig när det gränslösa personliga ansvaret får råda på fyrkantigt subjektstyrningsorienterade strukturers bekostnad. Jag tror att människan är alldeles vansinnigt god, men fostras ond. Det är övergången som är det knepiga. Men även den delen är under bearbetning.
Dags att tänka tanken på hur det vore om vi vände på kultingen. Negnitluk, alltså.
Smågrisar är kul ting att vända på. På bilden syns Charlie och Hugos trynen (foto [rättvänd]: Sockiplasten, aka Frugan.)
onsdag 23 februari 2011
Tidsutdräkten
I går dök detta alldeles förträffliga ord upp för första gången under min näsa. Det är ju ett alldeles ljuvligt ord. Ett slags äkta svensk variant av engelskans icke-ord "durant".
Det enda jag kan beklaga är tidsutdräkten å sökandet efter detta ord. Men bättre sent än aldrig vilket ju ordet i fråga sannolikt ofta kommer att delta i innebördsbyggandet kring.
Det enda jag kan beklaga är tidsutdräkten å sökandet efter detta ord. Men bättre sent än aldrig vilket ju ordet i fråga sannolikt ofta kommer att delta i innebördsbyggandet kring.
Ansiktsboksrevolutionen
För den kallas ju så när man till exempel lyssnar på något så välrennomerat som Dagens Eko (vilket ju i sig är ett mer träffande namn än vad som först möter örat). Om man lurar lite på den där så kallade löpelden - omsorgsfullt paketerad i våra mer eller mindre objektiva media och ställd mot våra västerlängska mer eller mindre demokratiska strävanden. Och så lurar man lite på bankvärldens utmaningar. Och oljebranchens. Och alltings ägande. Och så vidare. Och så kommer man att tänka på att man läste något om att "Goldman, Digital Sky invest in Facebook" (2010-01-03).
Så kan det ju vara. Också.
Så kan det ju vara. Också.
tisdag 22 februari 2011
Medial Libysk motsägelse
Å ena sidan rapporteras det i stor detalj om hur regimen slår ner på det egna folket. Å andra sidan rapporteras det om att pressen inte äger tillträde och att insyn därmed saknas. Så vad är det vi ser?
Låter illa om man har planer på att fly. "Landningsbanan har förstörts i våldsamheterna och kan inte ta emot några flygplan", uppger Egyptens utrikesminister. Enligt Reuters. Enligt SvD.
Låter illa om man har planer på att fly. "Landningsbanan har förstörts i våldsamheterna och kan inte ta emot några flygplan", uppger Egyptens utrikesminister. Enligt Reuters. Enligt SvD.
Ilskan, flykten och tålamodet
Förbannade jävla fitt-ilska. Jag hatar att vara arg. Vilket ju gör mig ännu mera arg. En liten jävla tanke – det var allt. Ett litet sketet ögonblick - en reflex. Men reflexens vektor pekade på hålet. Det stora jävla utbombade hålet där den tålmodigaste väntande år in och år ut och alltid bjöd sin optimism utan tillstymmelse till villkor. Fy fan vad tomt. Fy fan. Jag blir arg. Jag blir så inihelvete arg fast jag egentligen inte blir det. Och det drabbar fel person.
Det drabbade just precis en liten kille som sökte precis samma sak. Han ville kontrollera kvaliteten på tålamodet. Han ville kolla att det var villkorslöst. Det var det inte.
Tålamod kan åstadkomma stordåd. Brist på tålamod raserar de mest lovande uppbyggligheter i ett ögonblick.
Mitt tålamod testas. I krypande detaljer och som ett set i en match jag själv valt att spela men där jag inte är på plan. Kanske är det just därför. Jag brister oftare än jag trott att jag kunde vilket sannolikt leder till fler och fler omtestningar. Surgubbe.
Tålamod. Mod att tåla. Kom igen.
Flykten. Den har pågått sedan hålet uppstod. Den har lett över de mest vindlande spångar och givit föranlett upptäckter och insikter. Sådana som kräver flykten. Det är klart att det har ett syfte. Alltihop. Tillsammans och som del av varandra. Insikterna må vara tunga att bära men jag har grundtränat. Jag har levt med dubbla paradigm i halva mitt liv.
Då var det tungt, men det byggde kraft och rutin. Något som gör dubbelheten lätt att bära i dagsläget. Det är som ett inre och ett yttre. Där det inre numera är ytterst nära någon annans inre. Utan att för den skull decimeras utan tvärtom frodas. Dubbelhetens nödvändighet kom sig av den senaste flyktens insikter. Insikter ingen bett om. Insikter man inte väljer.
Tålamod. Mod att tåla vad som kommer. Eftersom allt har ett syfte. Och brister tålamodet för tidigt missar man syftet och får gå om lektionen. Igen och igen.
Det drabbade just precis en liten kille som sökte precis samma sak. Han ville kontrollera kvaliteten på tålamodet. Han ville kolla att det var villkorslöst. Det var det inte.
Tålamod kan åstadkomma stordåd. Brist på tålamod raserar de mest lovande uppbyggligheter i ett ögonblick.
Mitt tålamod testas. I krypande detaljer och som ett set i en match jag själv valt att spela men där jag inte är på plan. Kanske är det just därför. Jag brister oftare än jag trott att jag kunde vilket sannolikt leder till fler och fler omtestningar. Surgubbe.
Tålamod. Mod att tåla. Kom igen.
Flykten. Den har pågått sedan hålet uppstod. Den har lett över de mest vindlande spångar och givit föranlett upptäckter och insikter. Sådana som kräver flykten. Det är klart att det har ett syfte. Alltihop. Tillsammans och som del av varandra. Insikterna må vara tunga att bära men jag har grundtränat. Jag har levt med dubbla paradigm i halva mitt liv.
Då var det tungt, men det byggde kraft och rutin. Något som gör dubbelheten lätt att bära i dagsläget. Det är som ett inre och ett yttre. Där det inre numera är ytterst nära någon annans inre. Utan att för den skull decimeras utan tvärtom frodas. Dubbelhetens nödvändighet kom sig av den senaste flyktens insikter. Insikter ingen bett om. Insikter man inte väljer.
Tålamod. Mod att tåla vad som kommer. Eftersom allt har ett syfte. Och brister tålamodet för tidigt missar man syftet och får gå om lektionen. Igen och igen.
söndag 20 februari 2011
Örikedomar reser sig ur skuldhavet
Island är som första Europeiska land på väg mot ekonomisk frihet. Alldeles strålande att se hur ett örike reser sig ur havet av skulder och beslutar sig för att segla vidare ovan ytan för egna segel.
IMF skramlar givetvis med att-dra-in-stödlån-vapnet vilket om man betänker vad de har för ändamål måste ses som en löftesrik hotbild. Mången isländsk paralmentsledamot sover säkerligen inte så gott om natten men från min skeva synpunkt ser det ju ut som om islänningarna gör precis vad alla suveräna stater borde gjort om de inte var marionetterade under den världsomfattande bankkartellen.
IMF skramlar givetvis med att-dra-in-stödlån-vapnet vilket om man betänker vad de har för ändamål måste ses som en löftesrik hotbild. Mången isländsk paralmentsledamot sover säkerligen inte så gott om natten men från min skeva synpunkt ser det ju ut som om islänningarna gör precis vad alla suveräna stater borde gjort om de inte var marionetterade under den världsomfattande bankkartellen.
Fjonkernas bedrägeri
Fjonkerna hade inte haft det lätt. Man tyckte inte om dem någonstans och de hade gång på gång varit tvungna att flytta från sina hem; fördrivna, hatade och bärandes skuld för allt möjligt elände som inträffat.
En liten grupp Fjonker sysslade med gruvdrift. De utvann Möjligheter ur sina gruvor och sålde dem till sin omvärld i utbyte mot saker av traditionellt värde som mat, guld och andra råvaror. Det ställdes frågor kring Möjligheternas värde, men i stort ansågs volymen Möjligheter vara livets mening. När den lilla gruppen Fjonker lyckats utvinna så mycket Möjligheter att all världens mat, guld och andra råvaror inte längre räckte till för att köpa fler Möjligheter sålde de Möjligheterna i utbyte mot Frihet istället.
Den lilla gruppen Fjonkers gruvdrivande verksamhet var extremt lönsam, mycket på grund av systemet med Frihetsbaserad handel. Om någon började ställa frågor kring hur Möjligheterna utvanns eller tvivlade kring effektiviteten hos de sålda Möjligheterna tystades denne konsekvent och synnerligen brutalt. För gott, så att säga.
Den lilla gruvdrivande gruppen Fjonkers verksamhet väckte anstöt hos andra folkslag. Vid ett sådant tillfälle hade ett helt land beslutat att skapa egna Möjligheter för att slippa göra avkall på sin Frihet. Landet i fråga – Fronkland – hade det knapert efter att ha stått som förlorare i ett stort krig och den lilla Frihet man hade kvar ville man slå vakt om.
Detta tyckte inte den lilla gruppen Fjonker om - en grupp som vid det här laget på grund av sin lönsamma Möjlighets- och Frihetshandel blivit härskande över såväl i det närmaste alla Fjonker som stora delar av världens företag och banker. De kom på en alldeles strålande plan för att bibehålla sitt inflytande och samtidigt använda sig av de upproriska stämningarna i Fronkland.
De ledande Fjonkerna infiltrerade de ledande Fronkerna och ombesörjde att hatet mot Fjonker i allmänhet växte sig starkare i Fronkland. Hatet växte och Fronkerna började att förfölja och såsmånginom döda miljoner Fjonker som bodde i Fronkland. De ledande Fjonkerna lyckades samtidigt se till att man fick bibehålla sitt system att sälja Möjligheter mot Frihet och kom relativt oskadda ur striderna.
Miljoner Fjonker som inte hade någonting med gruvdriften hade fått sätta livet till i Fronkerland för att rädda den lilla elit Fjonker som livnärde sig på gruvdrift. Från den tiden har den lilla eliten Fjonker försökt härska inte bara i Fronkland utan även i resten av världen. Eftersom det inte finns någon gruva utan de Möjligheter som den lilla skaran Fjonker använder för sitt skapande av Makt (genom att köpa upp Frihet) över all världens befolkningar skapas ur tomma intet så valde man att också ta över all världens informationsspridning. För att ingen ska upptäcka hur det ligger till.
Vad som började med den lilla skaran gruv-Fjonker är knappast just människor av Fjonkisk härkomst utan en samling människor som lever av Makt. Alltfler utanför den Fjonkiska gruvdrivareliten börjar emellertid att upptäcka vad som har försiggått och detta hotar nu den ganska trängda skaran Fjonkelitister.
Det faktum att man offrade miljoner Fjonker att dö under Fronkernas tyranni har fungerat som en effektiv mental sköld mot varje angrepp på den lilla Fjonkiska eliten. Hittills. Var och en som har ifrågasatt den lilla eliten har uppfattats som brottslig då det på många håll blivit brottsligt att kritisera Fjonker över huvud taget.
En liten grupp Fjonker sysslade med gruvdrift. De utvann Möjligheter ur sina gruvor och sålde dem till sin omvärld i utbyte mot saker av traditionellt värde som mat, guld och andra råvaror. Det ställdes frågor kring Möjligheternas värde, men i stort ansågs volymen Möjligheter vara livets mening. När den lilla gruppen Fjonker lyckats utvinna så mycket Möjligheter att all världens mat, guld och andra råvaror inte längre räckte till för att köpa fler Möjligheter sålde de Möjligheterna i utbyte mot Frihet istället.
Den lilla gruppen Fjonkers gruvdrivande verksamhet var extremt lönsam, mycket på grund av systemet med Frihetsbaserad handel. Om någon började ställa frågor kring hur Möjligheterna utvanns eller tvivlade kring effektiviteten hos de sålda Möjligheterna tystades denne konsekvent och synnerligen brutalt. För gott, så att säga.
Den lilla gruvdrivande gruppen Fjonkers verksamhet väckte anstöt hos andra folkslag. Vid ett sådant tillfälle hade ett helt land beslutat att skapa egna Möjligheter för att slippa göra avkall på sin Frihet. Landet i fråga – Fronkland – hade det knapert efter att ha stått som förlorare i ett stort krig och den lilla Frihet man hade kvar ville man slå vakt om.
Detta tyckte inte den lilla gruppen Fjonker om - en grupp som vid det här laget på grund av sin lönsamma Möjlighets- och Frihetshandel blivit härskande över såväl i det närmaste alla Fjonker som stora delar av världens företag och banker. De kom på en alldeles strålande plan för att bibehålla sitt inflytande och samtidigt använda sig av de upproriska stämningarna i Fronkland.
De ledande Fjonkerna infiltrerade de ledande Fronkerna och ombesörjde att hatet mot Fjonker i allmänhet växte sig starkare i Fronkland. Hatet växte och Fronkerna började att förfölja och såsmånginom döda miljoner Fjonker som bodde i Fronkland. De ledande Fjonkerna lyckades samtidigt se till att man fick bibehålla sitt system att sälja Möjligheter mot Frihet och kom relativt oskadda ur striderna.
Miljoner Fjonker som inte hade någonting med gruvdriften hade fått sätta livet till i Fronkerland för att rädda den lilla elit Fjonker som livnärde sig på gruvdrift. Från den tiden har den lilla eliten Fjonker försökt härska inte bara i Fronkland utan även i resten av världen. Eftersom det inte finns någon gruva utan de Möjligheter som den lilla skaran Fjonker använder för sitt skapande av Makt (genom att köpa upp Frihet) över all världens befolkningar skapas ur tomma intet så valde man att också ta över all världens informationsspridning. För att ingen ska upptäcka hur det ligger till.
Vad som började med den lilla skaran gruv-Fjonker är knappast just människor av Fjonkisk härkomst utan en samling människor som lever av Makt. Alltfler utanför den Fjonkiska gruvdrivareliten börjar emellertid att upptäcka vad som har försiggått och detta hotar nu den ganska trängda skaran Fjonkelitister.
Det faktum att man offrade miljoner Fjonker att dö under Fronkernas tyranni har fungerat som en effektiv mental sköld mot varje angrepp på den lilla Fjonkiska eliten. Hittills. Var och en som har ifrågasatt den lilla eliten har uppfattats som brottslig då det på många håll blivit brottsligt att kritisera Fjonker över huvud taget.
Populärpopulationsprofetsior
Det hävdas med en kamphunds envishet att mänskligheten är för stor. Och att det är mänsklighetens egen förbannade skyldighet att ta och dra ner på sig själv av allehanda hänsyn till först och främst... Hm.. Sig själv.
När något framhärdas med den där blinda och mästerligt förkunnande stämman genom alla de kanaler som når individen så vet man att man är ett konstruerat budskap på spåren. Det behövs inte speciellt ihärdigt skrubbande för att finna länkar mellan de intressen som till exempel äger så gott som all livsmedelsindustri som de sammanslutningar "människoälskare" som vigt sina liv till att komma upp med planer för att decimera mänsklighetens numerär.
Helt enligt de stora bedrägeriernas mall, alltså. Just i detta ögonblick kan det nog vara så att agendan inom populationskontroll är långt mer aktiv än agendorna inom andra områden som till exempel ekonomi. Känt dig lite trött och hängig på sistone?
Lite så.
När något framhärdas med den där blinda och mästerligt förkunnande stämman genom alla de kanaler som når individen så vet man att man är ett konstruerat budskap på spåren. Det behövs inte speciellt ihärdigt skrubbande för att finna länkar mellan de intressen som till exempel äger så gott som all livsmedelsindustri som de sammanslutningar "människoälskare" som vigt sina liv till att komma upp med planer för att decimera mänsklighetens numerär.
Helt enligt de stora bedrägeriernas mall, alltså. Just i detta ögonblick kan det nog vara så att agendan inom populationskontroll är långt mer aktiv än agendorna inom andra områden som till exempel ekonomi. Känt dig lite trött och hängig på sistone?
Lite så.
fredag 18 februari 2011
Stormen före tystnaden?
De energirika stormvarningarna föder tankar på vågor av mer jordligt ursprung. Det stormar ju lite här på planeten också. Noggrant kultiverad upproriskhet att driva vad som kan vara en sedan länge planerad epidemi av social oro med rötter i den digitala världen. En värld som tystnar inför en alltför stark elektromagnetisk påverkan.
I ett läge där de avsedda härdarna – de som inte redan kan kontrolleras – nått erforderlig temperatur men innan de redan erövrade kommit dit. Ett återställande av det tekniska försprånget och ett effektivt utraderande av kommunikationsmedel när det kanske ur det perspektivet syntes behövas som mest. Under den mest lysande av syndabockar.
Eventuellt stormig syndabock sedd från en annan genom glaset på en svetshjälm.
I ett läge där de avsedda härdarna – de som inte redan kan kontrolleras – nått erforderlig temperatur men innan de redan erövrade kommit dit. Ett återställande av det tekniska försprånget och ett effektivt utraderande av kommunikationsmedel när det kanske ur det perspektivet syntes behövas som mest. Under den mest lysande av syndabockar.
Eventuellt stormig syndabock sedd från en annan genom glaset på en svetshjälm.
Samlarbild
Det verkar inte riktigt som de har något val, stackarna. Kan inte vara särskilt kul alls. Att veta att man måste driva igenom ett program för kontroll av medborgarna och leva med den där stora, gnagande klumpen i maggropen.
Jag tror inte att det jobbigaste är rädslan för att en hämdlysten mobb ska komma och utkräva hämd som är det jobbigaste att bära. Då snarare den där tunga, släpande och sugande känslan av att man gör något som är rakt igenom fel.
Frihet börjar med att göra sig kvitt den känslan. Hur kul kan det vara att ha skrivit dessa artiklar? Det undermåliga iscensättandet av lögnen kompenseras på intet sätt av dess enorma proportioner. Det förstår nog var och en vid det här laget. Då måste det ju kännas extra tungt att vara satt att bevaka lögnens intressen och sprida dess budskap enligt nedan.
Samlarbild nummer 42351, från propagandans sista sprattlande dagar i fjärrstyrningsdumokratin Sverige.
Jag tror inte att det jobbigaste är rädslan för att en hämdlysten mobb ska komma och utkräva hämd som är det jobbigaste att bära. Då snarare den där tunga, släpande och sugande känslan av att man gör något som är rakt igenom fel.
Frihet börjar med att göra sig kvitt den känslan. Hur kul kan det vara att ha skrivit dessa artiklar? Det undermåliga iscensättandet av lögnen kompenseras på intet sätt av dess enorma proportioner. Det förstår nog var och en vid det här laget. Då måste det ju kännas extra tungt att vara satt att bevaka lögnens intressen och sprida dess budskap enligt nedan.
Samlarbild nummer 42351, från propagandans sista sprattlande dagar i fjärrstyrningsdumokratin Sverige.
Ett annat hus
Ett hus utan hund är ett mycket tomt hus. Hunden bör få återhämtas för vidare återhämtning i nämnt hus på eftermiddagen idag. Utmärkt.
Bonushunden.
Bonushunden.
torsdag 17 februari 2011
Vems är felet?
OK, mycket är på tok – det är allt fler överens om. Jag läste i och för sig följande text som kommentar till det påstådda förnyade terrorhotet från Al Qaida mot Sverige och insåg att det fortfarande finns en eller annan grundlurad människa i bloggosfären:
Vi har fostrats till att finna syndabockar och i den nu uppvaknande massan finns oerhört många som söker just detta. ”Det här är ju åt helvete fel. Vems fel?”. Det är kanske naturligt. Men också ganska naivt. För i ett bedrägeri av det här formatet – är inte var och en bedragen på sitt lilla sätt?
Den fattige arbetaren på textilfabriken i Egypten, demonstranten på torget, det militära befälet, myndighetschefen, statschefen, underrättelseagenterna, lönnmördarna, journalisterna, debattörerna, ekonomerna, banktjänstemännen, riskkapitalisterna, hälsorådgivarna, bankcheferna och alla näringslivets direktörer – är inte de förledda allihop? Levnadsvillkoren må vara olika men vi är alla lika lurade.
Det är naturligtvis enklast att se att textilfabriksarbetaren som inte fått ihop till mat till sin familj pressats till revolt, men har inte även journalisten pressats till sin förljugenhet i utbyte mot sitt uppehälle. Har inte även den i bonusar dränkte bankdirektören fått sitt sociala och själsliga liv kidnappat av sin egen roll och hållits fånge av sin egen position?
Visst kan man säga att naiviteten och graden av bedragenhet faktiskt ökar ju högre upp i pyramiden man kommer. Till och med det lilla fåtal elitister som äger så gott som allt av värde i denna värld har nog även de blivit bedragna, även om de sannolikt är tillräckligt små som personer för att helt blockera sitt sinne för möjligheten.
I botten på pyramiden finns det stora flertalet. De med intakt själslig integritet, kärlek och mänsklig värme i behåll. De är svårare att lura i hjärtat men pressas som massa till saker genom de mest basala delarna i hela bedrägeriet. För varje lager man klättrar i pyramiden blir bedrägeriet mindre själsligt och mer logiskt. Det blir kallare. Människorna blir mindre. Längst upp bor ingen kärlek alls.
Vilket på sitt sätt talar för att bedrägeriet har skapats för att avslöja sig själv och åstadkomma de insikter detta för med sig. Ödet tar inga chanser. Ödet säkrar med de bjärtaste av kontraster. För egen del synnerligen tydligt dagar då lärdomsstaden besökts.
”Gillar inte att al-Qaida riktar nya terrorhot mot Sverige. Att de hyllar aset som sprängde sig och att de i princip vill få oss att krypa för dem. Vill helst säga till dem att yttrandefriheten är vår kultur. Att de ska skita i om vi har trupper i Afghanistan. Att vi klär oss som vi vill här.”
Från icke namngiven men desto mer grundlurad bloggare. En volontär på teatern.
Vi har fostrats till att finna syndabockar och i den nu uppvaknande massan finns oerhört många som söker just detta. ”Det här är ju åt helvete fel. Vems fel?”. Det är kanske naturligt. Men också ganska naivt. För i ett bedrägeri av det här formatet – är inte var och en bedragen på sitt lilla sätt?
Den fattige arbetaren på textilfabriken i Egypten, demonstranten på torget, det militära befälet, myndighetschefen, statschefen, underrättelseagenterna, lönnmördarna, journalisterna, debattörerna, ekonomerna, banktjänstemännen, riskkapitalisterna, hälsorådgivarna, bankcheferna och alla näringslivets direktörer – är inte de förledda allihop? Levnadsvillkoren må vara olika men vi är alla lika lurade.
Det är naturligtvis enklast att se att textilfabriksarbetaren som inte fått ihop till mat till sin familj pressats till revolt, men har inte även journalisten pressats till sin förljugenhet i utbyte mot sitt uppehälle. Har inte även den i bonusar dränkte bankdirektören fått sitt sociala och själsliga liv kidnappat av sin egen roll och hållits fånge av sin egen position?
Visst kan man säga att naiviteten och graden av bedragenhet faktiskt ökar ju högre upp i pyramiden man kommer. Till och med det lilla fåtal elitister som äger så gott som allt av värde i denna värld har nog även de blivit bedragna, även om de sannolikt är tillräckligt små som personer för att helt blockera sitt sinne för möjligheten.
I botten på pyramiden finns det stora flertalet. De med intakt själslig integritet, kärlek och mänsklig värme i behåll. De är svårare att lura i hjärtat men pressas som massa till saker genom de mest basala delarna i hela bedrägeriet. För varje lager man klättrar i pyramiden blir bedrägeriet mindre själsligt och mer logiskt. Det blir kallare. Människorna blir mindre. Längst upp bor ingen kärlek alls.
Vilket på sitt sätt talar för att bedrägeriet har skapats för att avslöja sig själv och åstadkomma de insikter detta för med sig. Ödet tar inga chanser. Ödet säkrar med de bjärtaste av kontraster. För egen del synnerligen tydligt dagar då lärdomsstaden besökts.
tisdag 15 februari 2011
Effekten av 50 procents ränta
Vi räknar med fem procents ränta på en miljon kronor under tio år. Det blir 50 000 kr i ränta per år. Om bankernas täckningsgrad på detta till äventyrs skulle vara så högt som tio procent (en rejält överdriven siffra) så har banken fått ränta på 0.9 x 1000 000 = 900 000 påhittade kronor.
Alltså har 45 000 kr av de 50 000 kronorna i årsränta varit kostnad för att hyra pengar som inte fanns innan jag tog lånet och som försvinner i samma ögonblick som jag amorterat av lånet. Sett inifrån banken som upplåtit på sin höjd 100 000 kr ur den egna reserven så är ränteintäkten 50 kSEK på 100 kSEK, alltså 50 %*.
Imponerande siffror och svaret på varför krisdrabbade banker är så vansinnigt lönsamma. Naturligtvis. Vad skulle man annars kalla att ta betalt för att låna ut något som inte finns? Det skulle i så fall vara bedrägligt. Preskriptionstiden för bedrägeri är fem år, förutsatt att det inte är att betrakta som grovt. Då är tiden den dubbla. 45 000 x 5 = 225 000 kr. Och så har vi amorterat en tusenlapp i månaden, 1 000 x 12 x 10 = 120 000 kr. Den verkliga skulden bör ju knappast kunna fastställas till mer än 100 kSEK vilket ger en omvänd fordran om 245 000 kr.
Det underliggande värdet då? Banken har ju inte varit inblandad i själva byggandet, men bostaden det lånats till måste ju också ha kostat något. Vi kan väl leka med tanken på att den utan lågräntemanipulation av bostadsmarkaden skulle ha kostat ungefär vad vi betalt i ränta (500 000) och amortering (120 000), alltså 620 000 kr. Ungefär vad en villa kostade vid tillfället för instiftandet av bankernas rätt att fritt skapa valuta ur ingenting.
Se så fattigt livet utan ränta kan te sig.
*)Om vi istället använder bloggaren Lincolns beräkningsmodell baserad på självaste Stefan Ingves uttalanden så är reservanspråket snarare 2 800 kr för ett miljonlån. Räntans effekt inifrån banken är då (1 000 000 - 2 800) / 2 800 = 35 614 %.
Alltså har 45 000 kr av de 50 000 kronorna i årsränta varit kostnad för att hyra pengar som inte fanns innan jag tog lånet och som försvinner i samma ögonblick som jag amorterat av lånet. Sett inifrån banken som upplåtit på sin höjd 100 000 kr ur den egna reserven så är ränteintäkten 50 kSEK på 100 kSEK, alltså 50 %*.
Imponerande siffror och svaret på varför krisdrabbade banker är så vansinnigt lönsamma. Naturligtvis. Vad skulle man annars kalla att ta betalt för att låna ut något som inte finns? Det skulle i så fall vara bedrägligt. Preskriptionstiden för bedrägeri är fem år, förutsatt att det inte är att betrakta som grovt. Då är tiden den dubbla. 45 000 x 5 = 225 000 kr. Och så har vi amorterat en tusenlapp i månaden, 1 000 x 12 x 10 = 120 000 kr. Den verkliga skulden bör ju knappast kunna fastställas till mer än 100 kSEK vilket ger en omvänd fordran om 245 000 kr.
Det underliggande värdet då? Banken har ju inte varit inblandad i själva byggandet, men bostaden det lånats till måste ju också ha kostat något. Vi kan väl leka med tanken på att den utan lågräntemanipulation av bostadsmarkaden skulle ha kostat ungefär vad vi betalt i ränta (500 000) och amortering (120 000), alltså 620 000 kr. Ungefär vad en villa kostade vid tillfället för instiftandet av bankernas rätt att fritt skapa valuta ur ingenting.
Se så fattigt livet utan ränta kan te sig.
*)Om vi istället använder bloggaren Lincolns beräkningsmodell baserad på självaste Stefan Ingves uttalanden så är reservanspråket snarare 2 800 kr för ett miljonlån. Räntans effekt inifrån banken är då (1 000 000 - 2 800) / 2 800 = 35 614 %.
Inifråntanke
Om man tänker sig hur det måste vara på andra sidan gardinen. Att sitta med uppdraget att försvara lögnen och alla dess tentakler från något så ofrånkomligt som insikter hos de nedsövda. Det måste vara alldeles förfärligt, faktiskt. Att inse att pendeln håller på att svänga. Att känna hur den sövda patienten vaknar upp, alldeles strax lyfter på ögonlocken och först skådar de skador hon åsamkats för att långsamt höja blicken och möta lögnens försvarares ögon.
Ett fasansfullt ögonblick för bägge parter. Ett ögonblick som till varje pris måste skjutas upp till den grad att försvararen numera inte ägnar sig åt annat. Men den nyvakne patienten är trött och svag, även om blicken brann av hat när den mötte sin narkosspecialist. En trötthet som föder en sömnig eftertanke.
En springa i hatet. En nyckel att låsa upp positionerna med. För den som satts att försvara lögnen är också den bedragen. Banktjänstemannen, till exempel. År efter år har banktjänstemannen hjälpt strävsamma människor att dra snaran om sin hals.
Gång på gång har han givit luft åt myten om att banken lånar in och lånar ut samma pengar. Banktjänstemannen har sannolikt från sin utblickspunkt i kontorslandskapet närt mången fundering kring hur det egentligen ligger till. Kanske har han i all försiktighet förkovrat sig och förstått vilket gigantiskt bedrägeri han utgör en kugge i. Kanske inte.
Alldeles oavsett har banktjänstemannen sannolikt – efter att den egna karriären stannat av lite och möjligheterna till utveckling av självbilden inom banken falnat något – känt att något är galet. De vänliga leendena och uttalanden av typen ”jag hjälper mina kunder till en bra finansieringslösning” har sannolikt tärt på själen då han sedan länge begripit att han egentligen är inkastare i skuldens fängelse.
I dagspress har han läst om subprimekriser, räddningsauktioner och olika former av skuldinkapslande värdepappershandel. Läst och mot sin egen önskan kommit att begrunda sin egen roll i spelet. Han kanske gömmer sig bakom sin egen litenhet i skalan på det hela, men det gnager sannolikt ändå. Gnager och gnager. Varje kund som undertecknat låneavtalet får ett liv i skuld i utbyte mot ingenting från banken.
Alla har vi varit del av bedrägeriet. Alla har vi passerat punkter, roller och lärdomar som fått oss att gå ondskans ärenden. Det är omöjligt att komma undan. Helt omöjligt. Men vi måste släppa det. Och inte hålla någon ansvarig för bedrägeriet. Ingen vedergällning. Ty den drabbar alltid den som också i sin tur varit bedragen.
Bara vända blad och gå vidare. Och njuta glädjen i lättnaden och låta skadans njutning smälta bort av sig själv.
Ett fasansfullt ögonblick för bägge parter. Ett ögonblick som till varje pris måste skjutas upp till den grad att försvararen numera inte ägnar sig åt annat. Men den nyvakne patienten är trött och svag, även om blicken brann av hat när den mötte sin narkosspecialist. En trötthet som föder en sömnig eftertanke.
En springa i hatet. En nyckel att låsa upp positionerna med. För den som satts att försvara lögnen är också den bedragen. Banktjänstemannen, till exempel. År efter år har banktjänstemannen hjälpt strävsamma människor att dra snaran om sin hals.
Gång på gång har han givit luft åt myten om att banken lånar in och lånar ut samma pengar. Banktjänstemannen har sannolikt från sin utblickspunkt i kontorslandskapet närt mången fundering kring hur det egentligen ligger till. Kanske har han i all försiktighet förkovrat sig och förstått vilket gigantiskt bedrägeri han utgör en kugge i. Kanske inte.
Alldeles oavsett har banktjänstemannen sannolikt – efter att den egna karriären stannat av lite och möjligheterna till utveckling av självbilden inom banken falnat något – känt att något är galet. De vänliga leendena och uttalanden av typen ”jag hjälper mina kunder till en bra finansieringslösning” har sannolikt tärt på själen då han sedan länge begripit att han egentligen är inkastare i skuldens fängelse.
I dagspress har han läst om subprimekriser, räddningsauktioner och olika former av skuldinkapslande värdepappershandel. Läst och mot sin egen önskan kommit att begrunda sin egen roll i spelet. Han kanske gömmer sig bakom sin egen litenhet i skalan på det hela, men det gnager sannolikt ändå. Gnager och gnager. Varje kund som undertecknat låneavtalet får ett liv i skuld i utbyte mot ingenting från banken.
Alla har vi varit del av bedrägeriet. Alla har vi passerat punkter, roller och lärdomar som fått oss att gå ondskans ärenden. Det är omöjligt att komma undan. Helt omöjligt. Men vi måste släppa det. Och inte hålla någon ansvarig för bedrägeriet. Ingen vedergällning. Ty den drabbar alltid den som också i sin tur varit bedragen.
Bara vända blad och gå vidare. Och njuta glädjen i lättnaden och låta skadans njutning smälta bort av sig själv.
måndag 14 februari 2011
Dumokratins grundpelare
Det talas mycket om demokratin, bevarandet av demokratin och försvarandet av demokratin. Demokrati och stabilitet är också en populär verbal parhäst. Men. Demokrati är ett koncept – en vision, en utopi. En helig gral för sökande av totalt rationellt medbestämmande och koncensus. Demokrati innebär att folket styr. Och hur jag än vrider och vänder på det så får jag det till att folket styr allt. För om folket inte styr allt så kan man ju knappast tala om en demokrati. Ett absolut tillstånd.
En teori som passar alldeles utmärkt när de regerliga enheterna blivit för stora för egentlig tillitsfull koncensus eller ett ledarskap som själsligen kan accepteras av övriga individer. En effekt av en makrostruktur som ingen enskild ”liten människa” någonsin önskat sig utan resultatet av den uppskalning av samhällena som den makthungriga arten ombesörjt.
Städernas syfte var ju från början att åderlåta den omgivande landsbygden för att på så sätt lägga de mer godtrogna bönderna under sig. Städer samlades till län. Län till länder. Länder till unioner. Och nu enligt planen snart en världsomspännande NWO-stat. Allt ett schema för att samla makt över människan och beröva henne sina medfödda rättigheter. För den lilla, styrande skarans världsligt subversiva välmåga.
Världen har sett det förut. Många, många gånger. Dyker i den cykliska tiden upp med ventilens förutsägbarhet på cykelhjulet. Demokratin fyller placebosyftet att vara just en ventil för den frustration som kommer ur att människan känner sig överkörd. I romarriket sa man att det var bäst att ge folket skådespel och bröd så att de håller sig lugna. Regerbara. Nyttiga. Sovande.
I vårt moderna samhälle har vi tagit det ett steg till. Hotet mot ”demokratin” är ju att folk vaknar upp inför det faktum att man lever i ett konstlat, nedtryckt tillstånd och att den personliga suveräniteten blivit kapad. Man har blivit mindrejpad. Tankar, idéer, innovation och förutsättningar för framlevande av allt i livet dikteras ju nu av ”demokratin”.
För att bibehålla ”demokratins” grepp om subjekten gentemot vad som nog är ett latent kontinuerligt uppvaknande har man blivit tvungen att i allt högre grad söva dem. I den moderna ”demokratins” verktygslåda för fortsatt nedsövdhet hos folket finns bland annat följande mekanismer:
Bröd och skådespel åt folket. Det var länge sedan. Vi lever nu, neddämpade och fördummade i en ”Dumokrati”. Mja, så kan man faktiskt beskriva saken. En tanke bland många. Så vad gör man då åt detta sakers tillstånd?
Detta bedrägeri av sammanflätade bedrägerier må te sig komplext. Men avsikterna är tydliga och de bor i varje fiber av dess skapade verklighet. Mot avsikter finns ett universalmedel. Tvivellös övertygelse i varje önskan. Fokuserat. Alltid. Det är så enkelt som en tanke. En och samma tanke.
Jag säger inte att allt är fel. Allt är precis som det ska vara. Inklusive det faktum att du läst ända hit. En beundransvärd insats. Vad som hänt är precis lika meningsfullt och menat som det du precis bestämde dig för att det skulle ske.
Mitt i tankens orimlighet bor dess möjliga rimlighet. Tanken på att alla är den del av allt och därigenom varandra. Den om att detta är en omsorgsfullt designad utmaning för att vi ska begripa just precis det. Ohyggligt spännande alldeles oavsett. Detta är ingen vanlig tid. Inte på en fläck. Men - å andra sidan - vad är tid?
En teori som passar alldeles utmärkt när de regerliga enheterna blivit för stora för egentlig tillitsfull koncensus eller ett ledarskap som själsligen kan accepteras av övriga individer. En effekt av en makrostruktur som ingen enskild ”liten människa” någonsin önskat sig utan resultatet av den uppskalning av samhällena som den makthungriga arten ombesörjt.
Städernas syfte var ju från början att åderlåta den omgivande landsbygden för att på så sätt lägga de mer godtrogna bönderna under sig. Städer samlades till län. Län till länder. Länder till unioner. Och nu enligt planen snart en världsomspännande NWO-stat. Allt ett schema för att samla makt över människan och beröva henne sina medfödda rättigheter. För den lilla, styrande skarans världsligt subversiva välmåga.
Världen har sett det förut. Många, många gånger. Dyker i den cykliska tiden upp med ventilens förutsägbarhet på cykelhjulet. Demokratin fyller placebosyftet att vara just en ventil för den frustration som kommer ur att människan känner sig överkörd. I romarriket sa man att det var bäst att ge folket skådespel och bröd så att de håller sig lugna. Regerbara. Nyttiga. Sovande.
I vårt moderna samhälle har vi tagit det ett steg till. Hotet mot ”demokratin” är ju att folk vaknar upp inför det faktum att man lever i ett konstlat, nedtryckt tillstånd och att den personliga suveräniteten blivit kapad. Man har blivit mindrejpad. Tankar, idéer, innovation och förutsättningar för framlevande av allt i livet dikteras ju nu av ”demokratin”.
För att bibehålla ”demokratins” grepp om subjekten gentemot vad som nog är ett latent kontinuerligt uppvaknande har man blivit tvungen att i allt högre grad söva dem. I den moderna ”demokratins” verktygslåda för fortsatt nedsövdhet hos folket finns bland annat följande mekanismer:
- Ett underhållnings- och idéformningssystem kallat Media. Här hypnotiseras subjekten med färgglada och värdeutbildande historier varvat med propaganda av olika slag för att forma en intellektuell villfarelse att hålla själsliga initiativ från dörren.
- En psykologisk kompost med en uppsjö mekanismer som samverkar för att mala ner psyket på subjekten genom olika former av självpåtaget utanförskap, otillräcklighet, kärlekslöshet och allehanda fysiska, psykiska och emotionella komplex och nojor där allt som förefaller naturligt klassas som avvikande och icke önskvärt.
- En förgiftningsindustri där man i och med centraliserad produktion av så gott som allt av daglig vikt för subjekten kemiskt kan ingripa i subjektens fysiska kroppar med påverkan såsom olika sjukdomstillstånd, nedsatta mentala och intuitiva förmågor.
- Olika former av strålning som påverkar människors sinnen att bli våldsamma, osäkra och öka gapet mellan sig själva och sina medmänniskor. Brutalt starka vågor av elektromagnetisk art för att ombesörja ”kommunikation” vilka i själva verket har till syfte att begränsa människors kontakt.
- En medicinsk industri där en uppsjö kemiskt inducerade och instrålade sjukdomstillstånd och skapade psykiska störningar behandlas genom andra skapade substanser, var och en med sin egen väl avvägda verkan för att bibehålla individen i det vacklande, styrbara tillståndet genom att erbjuda lindring och samtidig förgiftning snarare än någon form av tillfriskning.
- Ett ekonomiskt system där alla former av förnödenheter låsts in bakom ett ekonomiskt galler så att enbart den som underkastar sig konstruerade så kallade arbetstillfällen vilka inte sällan går emot den inneboende känslan av vad som känns meningsfullt ger möjlighet att tjäna pengarnas syften och erhålla en noggrant avvägd summa i ett intervall som ger en icke hotande grad av ”frihet”.
- Ett styrande och inrutande av livet från tidig ålder. Föräldrar tvingas via pengasystemet att ge upp en den huvudsakliga möjligheten till egen prägling av sina barn redan vid ett års ålder. Barnen fostras sedan via det så kallade utbildningsväsendet till att även de bli fyrkantigt tänkande, intellektuellt fördömande individer.
- Olika former av rädslegeneratorer i stort och smått. Så kallade ”statliga” institutioner med syfte att skrämma människor för allt från mat till andra människor samt att ur denna rädsla få människor att leva i fobisk rädsla för att befatta sig med ansvar i alla dess former.
- En teater i det offentliga rummet som visar på att politik, makt och alla former av styrning av samhället enligt ovan egentligen är oerhört komplicerat och inget någon egentligen har tid eller mental kapacitet att förstå. ”Mind your own business – vi tar hand om det här”.
- Rationalisering av det sprituella. Religioner, intuitiva kopplingar till andliga traditioner och varje form av religiöst vinklad syn på livet och dess innehåll möts med en arsenal av rationellt förlöjligande samt mer handfast ekonomiskt och militärt bekämpande.
- Inkapsling av en "vetenskap" för att hålla innovation och intuitivt driven utveckling bort från det applicerbara. Det tekniska försprånget ska på detta sätt hållas på den styrande elitens sida med enbart små och gradvisa läckage över till brukarna.
- Listan kan ju göras hur lång som helst. Jag stannar här.
Bröd och skådespel åt folket. Det var länge sedan. Vi lever nu, neddämpade och fördummade i en ”Dumokrati”. Mja, så kan man faktiskt beskriva saken. En tanke bland många. Så vad gör man då åt detta sakers tillstånd?
Detta bedrägeri av sammanflätade bedrägerier må te sig komplext. Men avsikterna är tydliga och de bor i varje fiber av dess skapade verklighet. Mot avsikter finns ett universalmedel. Tvivellös övertygelse i varje önskan. Fokuserat. Alltid. Det är så enkelt som en tanke. En och samma tanke.
Jag säger inte att allt är fel. Allt är precis som det ska vara. Inklusive det faktum att du läst ända hit. En beundransvärd insats. Vad som hänt är precis lika meningsfullt och menat som det du precis bestämde dig för att det skulle ske.
Mitt i tankens orimlighet bor dess möjliga rimlighet. Tanken på att alla är den del av allt och därigenom varandra. Den om att detta är en omsorgsfullt designad utmaning för att vi ska begripa just precis det. Ohyggligt spännande alldeles oavsett. Detta är ingen vanlig tid. Inte på en fläck. Men - å andra sidan - vad är tid?
lördag 12 februari 2011
Om revolution och demokrati
”Egyptens folk fick som de ville”. Vår stadsminister talar om en seger för demokratin. Ett uttalande som vid första anblicken låter helt absurt av flera anledningar men som när man grubblar på saken en stund är kylande sant.
Egyptens folk ville ha en förändring. Vilket man nu alltså meddelar att de fått. Klart. Nästa, tack!
Jag tror att det är extremt skadligt att önska sig ”en förändring”. En naturkatastof av gigantiska mått är då med råge uppfyllande av önskan. Min gissning – baserat på det fåtal observationer jag kunnat göra – är att de revolterande önskade sig kvitt den konstruerade stress på marginalen som världssamfundets ekonomiska trycktank omsorgsfullt pumpat in landet.
Detta var ett av många exempel på skapad social oro. En oro där de uppretade massorna sägs vilja ha ”en förändring”. Då ger man dem ”en förändring”. De festar lite, allt lugnar ner sig. Och saker och ting fortsätter ungefär som vanligt.
Vem låter sig luras?
Varje besjälad människa har en egen fri vilja. Att hålla denna vilja, den produktivitet och fantasi som emanerar därur i schack har varit en verklig sport för den egenhändigt utnämnda lilla skaran elitister sedan urminnes tider.
Att tillmötesgå kravet på ”en förändring” är milt uttryckt en klassiker i sammanhanget. Och därvidlag har ju vår stadsminister alldeles rätt. En framgång för demokratin. Allt kan åter rulla på enligt plan. Folket har fått känna att de är delaktiga och kan nu hålla sig lugna några år till.
Att avsätta ledaren för ett land är ungefär lika revolutionerande som att plocka ett äpple från ett äppelträd. Resterande struktur är helt intakt. Att fånga in människors önskningar och frustration mot villkoren för sin världsliga existens till att bli en äppelplockarövning är ju så lekande enkelt.
Uppvaknandet har många former. Revolutionen är sannolikt inte en av dem. Revolutioner är taktiskt formade saker med helt andra syften. Önskningar. På djupet, i detalj och utan tvivel däremot. Det må låta flummigt och omöjligt. Men jag tror att det är så det fungerar. Önskar det, till och med.
Egyptens folk ville ha en förändring. Vilket man nu alltså meddelar att de fått. Klart. Nästa, tack!
Jag tror att det är extremt skadligt att önska sig ”en förändring”. En naturkatastof av gigantiska mått är då med råge uppfyllande av önskan. Min gissning – baserat på det fåtal observationer jag kunnat göra – är att de revolterande önskade sig kvitt den konstruerade stress på marginalen som världssamfundets ekonomiska trycktank omsorgsfullt pumpat in landet.
Detta var ett av många exempel på skapad social oro. En oro där de uppretade massorna sägs vilja ha ”en förändring”. Då ger man dem ”en förändring”. De festar lite, allt lugnar ner sig. Och saker och ting fortsätter ungefär som vanligt.
Vem låter sig luras?
Varje besjälad människa har en egen fri vilja. Att hålla denna vilja, den produktivitet och fantasi som emanerar därur i schack har varit en verklig sport för den egenhändigt utnämnda lilla skaran elitister sedan urminnes tider.
Att tillmötesgå kravet på ”en förändring” är milt uttryckt en klassiker i sammanhanget. Och därvidlag har ju vår stadsminister alldeles rätt. En framgång för demokratin. Allt kan åter rulla på enligt plan. Folket har fått känna att de är delaktiga och kan nu hålla sig lugna några år till.
Att avsätta ledaren för ett land är ungefär lika revolutionerande som att plocka ett äpple från ett äppelträd. Resterande struktur är helt intakt. Att fånga in människors önskningar och frustration mot villkoren för sin världsliga existens till att bli en äppelplockarövning är ju så lekande enkelt.
Uppvaknandet har många former. Revolutionen är sannolikt inte en av dem. Revolutioner är taktiskt formade saker med helt andra syften. Önskningar. På djupet, i detalj och utan tvivel däremot. Det må låta flummigt och omöjligt. Men jag tror att det är så det fungerar. Önskar det, till och med.
torsdag 10 februari 2011
Det brinner i knutarna
Om man betraktar olika företeelser som linjer korsandes den yta som konstituerar vår verklighet så finns knutpunkter där dessa linjer möts. Vid dessa knutpunkter har somliga etablerat låsmekanismer samt de mest omsorgsfulla övervakningssystem. Man har befäst knutpunkterna för att kontrollera verkligheten.
Utsnitt ur armeringsmatta för en statiskt helgjuten konstruerad verklighet. Ett bedrägligt fundament.
Om vi tar detta med energi som exempel så korsar behovet av pengar behovet av energi i en specifik punkt. På denna punkt har man fäst ett patentlås. Innovation som gör det möjligt att erhålla energi utan ett visst mått av ekonomisk insats förhindras genom patentlåsets försorg.
Man använder alltså låset för att skapa ett imaginärt behov (det av pengar) utifrån ett verkligt (det av energi). Sedan bygger man ovanpå detta armeringsnät av korsvisa beroenden rent påhittade behov i olika dimensioner för att ytterligare i något som förefaller vara en fackverkskonstruktion låsa fast de befintliga kontrollpunkterna – knutarna.
Men genom massan från det påbyggda fackverkets ymniga konstruktion pressas knutarna allt hårdare. Och den blick med vilken den stora massan nu åser knutarnas godtycklighet bränner mot punkterna med hög energi. De börjar glödgas. Det börjar brinna i knutarna.
Om vi överger de konstruerade linjerna i armeringsmattan och klipper de lås som satts där för att kontrollera vår verklighet kan var och en skapa vad den önskar istället. Ett innovationens paradis. Naivt? Säkert. ”Men samtidigt” som någon skulle ha sagt.
Utsnitt ur armeringsmatta för en statiskt helgjuten konstruerad verklighet. Ett bedrägligt fundament.
Om vi tar detta med energi som exempel så korsar behovet av pengar behovet av energi i en specifik punkt. På denna punkt har man fäst ett patentlås. Innovation som gör det möjligt att erhålla energi utan ett visst mått av ekonomisk insats förhindras genom patentlåsets försorg.
Man använder alltså låset för att skapa ett imaginärt behov (det av pengar) utifrån ett verkligt (det av energi). Sedan bygger man ovanpå detta armeringsnät av korsvisa beroenden rent påhittade behov i olika dimensioner för att ytterligare i något som förefaller vara en fackverkskonstruktion låsa fast de befintliga kontrollpunkterna – knutarna.
Men genom massan från det påbyggda fackverkets ymniga konstruktion pressas knutarna allt hårdare. Och den blick med vilken den stora massan nu åser knutarnas godtycklighet bränner mot punkterna med hög energi. De börjar glödgas. Det börjar brinna i knutarna.
Om vi överger de konstruerade linjerna i armeringsmattan och klipper de lås som satts där för att kontrollera vår verklighet kan var och en skapa vad den önskar istället. Ett innovationens paradis. Naivt? Säkert. ”Men samtidigt” som någon skulle ha sagt.
onsdag 9 februari 2011
Snart de flesta
Det är nog så att de flesta börjar begripa hur det ligger till. Kanske inte helt uppe i den dagliga, fyrkantiga, inrutade och inlärda övre fraktionen av vad vi kallar medvetenheten - men alldeles under dess tunna yta.
Där har vi redan förstått att vi matas med lögner, gifter och distraktioner. Där har vi redan förstått vad det lilla fåtalet pysslar med och att mycket av det vi gör till vardags faktiskt är fullkomligt fel.
Vi skyddar sannolikt oss själva genom att inte ta fram alltihopa på en gång. För om vi skulle göra det skulle raseriet bli blint. Och blint raseri är det sämsta tänkbara övergångsparadigm från ett bedrägeri till något nytt.
Blint raseri är vad som murar in totalitära styrmekanismer i de mest lovvärda förtsatser. Om vi inte ska bli cykliskt kidnappade den här gången också måste vi ta det lungt och fint. Och det är precis det vi håller på med. Vare sig vi känner till det eller inte.
Där har vi redan förstått att vi matas med lögner, gifter och distraktioner. Där har vi redan förstått vad det lilla fåtalet pysslar med och att mycket av det vi gör till vardags faktiskt är fullkomligt fel.
Vi skyddar sannolikt oss själva genom att inte ta fram alltihopa på en gång. För om vi skulle göra det skulle raseriet bli blint. Och blint raseri är det sämsta tänkbara övergångsparadigm från ett bedrägeri till något nytt.
Blint raseri är vad som murar in totalitära styrmekanismer i de mest lovvärda förtsatser. Om vi inte ska bli cykliskt kidnappade den här gången också måste vi ta det lungt och fint. Och det är precis det vi håller på med. Vare sig vi känner till det eller inte.
tisdag 8 februari 2011
Högtflygande tankar om rökare
Hemkommen från resa per flyg tillsammans med min rökande hustru ställer man sig på nytt frågan huruvida rökare äger rätt till något som helst människovärde. Baserat på de senaste dagarnas iakttagelser så får jag nog ganska bestämt påstå att inom resandets förtrollade värld förhåller det sig inte på det viset.
När jag för ungefär tio år sedan var uppe i mitt mest reseintensiva karriärsmoln for jag jag ibland runt i sällskap med någon puffande kollega eller tillfällig bekantskap. Jag som alltid älskat doften av tobaksrök men som alltid själv (till mitt under stundom ganska stora förtret) blivit rejält dålig vid varje ansats till lite mer regelbunden användning av tobak har vad som kan tyckas vara en lite underlig inställning till rök, rökare och röklukt.
För mig har tobaksrök alltid inneburit något positivt. Först var det ju farsan. Han rökte under den stora spiskåpan i köket då och då. Minns inte om han rökte så mycket egentligen. inte någon längre period i alla fall, men alltid de där viktiga gångerna. Mycket rökte emellertid min farfar - där har vi en rökare av mått. I taket över hans ljusbruna snurrfåtölj där han alltid avnjöt sina tobaksprodukter fanns en tjock, gul cirkel av tjära. Luktade utsökt.
Så började man bli några år till. Kröka och röka rimmar ju och röklukten kom snart att förknippas med party. Ytterligare senare krogen. Utomlandsresor. Utgång i utlandet (Ausgang, haubtsachlisch) och så vidare.
Men nu till det kanske märkligaste och definitivt politiskt minst politiskt korrekt: Jag har (håll i er nu) alltid tyckt lite bättre om rökare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men de är oftare lättare att prata med, tänker mer som jag och är på något sätt lite friare i sinnet. Visst, det finns hur många undersökningar som helst som pekar på att en högre utbildning leder till minskad sannolikhet att nyttja tobak. Och vänder man på den slanten så visar det ju på själsligt kurage. Att inte låta sig indoktrineras eller skrämmas utan att leva livet utifrån de premisser man själv väljer.
För visst, att röka är farligt. Men det tror jag ingen hade missat. Kanske ligger nerven i rökarnas lite mer tillgängliga attityd i att de faktiskt varje gång de drar et bloss faktiskt väljer att fylla livet med den tillfredsställelsen och inte avstår i fruktan för att livet skulle göras kortare. För hur kul är ett långt och avhållsamt liv jämfört med ett lite kortare liv fullt av de upplevelser man själv valt?
Förra gången blossande frugan och jag var ute och flög lyckades vi finna mer eller mindre fräscha rök-kurer på såväl Arlanda som Frankfurt. I Singapore bjuds rökaren ut i den mest ljuvliga av kaktusträdgårdar där man kan njuta sin cigarett med kall öl och tropisk luft. I Sydney är rökare däremot ett okänt begrepp. Ingen möjlighet i teriminalbyggnaden.
Nu senast blev jag faktiskt lite brydd över vad jag såg på flygplatserna i Doha och Bangkok. I bägge dessa flygplatsers utrikesteriminaler är rökrummen så ohyggligt snuskiga att man tror det är ett sjukt skämt. Taket är långt, långt gulare än min salig farfars fläck. Möblerna är sedan länge utrangerade från flygplatsens övriga interiör. Askkopparna töms någon gång per dygn av en flämtande, suckande och ilsken stackare som skickats dit för att göra skitjobbet (icke-rökare förstås). Flygplatser är i mycket ett sätt för ett land att visa upp sig från sin bästa sida för besökare och genomresande. Rökare bryr man sig inte om. För att de inte ska leva så länge, kanske?
Så. Nu till själva frågan – ett korspejlande av frågorna kring varför rökare a) är jaktbart vilt året om och b) ofta är så oerhört trevliga.
Min teori är att rökare vägrar att vara rädda. Att de lever livet så länge de vill och fyller det med vad de själva vill. Det tänker själva, gör sin riskkalkyl och fortsätter. Vilket är att pissa på precis hela ”jag-är-liten-rädd-och-det-är-synd-om-mig-snälla-ta-hand-om-mig-samhället” som så starka krafter under så lång til varit måna om att etablera. Civilkurage, alltså.
Jo, jag är medveten om att rökning är skadligt och att sjukdomsförloppet för den som drabbas av KOL eller lungcancer inte är så där direkt vansinnigt skitkul. Jag har sett det. Precis som allehanda annat elände man kan drabbas av under sitt liv av vad längd det än må få. Personligen tror jag att mycket av den mat vi köper och stoppar i oss är väl så farlig som rökning. Om man ser sjukvården som förgiftningsindustrins eftermarknad är ju skillnaden mariginell.
Det är farligt att leva - man kan dö.
När jag för ungefär tio år sedan var uppe i mitt mest reseintensiva karriärsmoln for jag jag ibland runt i sällskap med någon puffande kollega eller tillfällig bekantskap. Jag som alltid älskat doften av tobaksrök men som alltid själv (till mitt under stundom ganska stora förtret) blivit rejält dålig vid varje ansats till lite mer regelbunden användning av tobak har vad som kan tyckas vara en lite underlig inställning till rök, rökare och röklukt.
För mig har tobaksrök alltid inneburit något positivt. Först var det ju farsan. Han rökte under den stora spiskåpan i köket då och då. Minns inte om han rökte så mycket egentligen. inte någon längre period i alla fall, men alltid de där viktiga gångerna. Mycket rökte emellertid min farfar - där har vi en rökare av mått. I taket över hans ljusbruna snurrfåtölj där han alltid avnjöt sina tobaksprodukter fanns en tjock, gul cirkel av tjära. Luktade utsökt.
Så började man bli några år till. Kröka och röka rimmar ju och röklukten kom snart att förknippas med party. Ytterligare senare krogen. Utomlandsresor. Utgång i utlandet (Ausgang, haubtsachlisch) och så vidare.
Men nu till det kanske märkligaste och definitivt politiskt minst politiskt korrekt: Jag har (håll i er nu) alltid tyckt lite bättre om rökare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men de är oftare lättare att prata med, tänker mer som jag och är på något sätt lite friare i sinnet. Visst, det finns hur många undersökningar som helst som pekar på att en högre utbildning leder till minskad sannolikhet att nyttja tobak. Och vänder man på den slanten så visar det ju på själsligt kurage. Att inte låta sig indoktrineras eller skrämmas utan att leva livet utifrån de premisser man själv väljer.
För visst, att röka är farligt. Men det tror jag ingen hade missat. Kanske ligger nerven i rökarnas lite mer tillgängliga attityd i att de faktiskt varje gång de drar et bloss faktiskt väljer att fylla livet med den tillfredsställelsen och inte avstår i fruktan för att livet skulle göras kortare. För hur kul är ett långt och avhållsamt liv jämfört med ett lite kortare liv fullt av de upplevelser man själv valt?
Förra gången blossande frugan och jag var ute och flög lyckades vi finna mer eller mindre fräscha rök-kurer på såväl Arlanda som Frankfurt. I Singapore bjuds rökaren ut i den mest ljuvliga av kaktusträdgårdar där man kan njuta sin cigarett med kall öl och tropisk luft. I Sydney är rökare däremot ett okänt begrepp. Ingen möjlighet i teriminalbyggnaden.
Nu senast blev jag faktiskt lite brydd över vad jag såg på flygplatserna i Doha och Bangkok. I bägge dessa flygplatsers utrikesteriminaler är rökrummen så ohyggligt snuskiga att man tror det är ett sjukt skämt. Taket är långt, långt gulare än min salig farfars fläck. Möblerna är sedan länge utrangerade från flygplatsens övriga interiör. Askkopparna töms någon gång per dygn av en flämtande, suckande och ilsken stackare som skickats dit för att göra skitjobbet (icke-rökare förstås). Flygplatser är i mycket ett sätt för ett land att visa upp sig från sin bästa sida för besökare och genomresande. Rökare bryr man sig inte om. För att de inte ska leva så länge, kanske?
Så. Nu till själva frågan – ett korspejlande av frågorna kring varför rökare a) är jaktbart vilt året om och b) ofta är så oerhört trevliga.
Min teori är att rökare vägrar att vara rädda. Att de lever livet så länge de vill och fyller det med vad de själva vill. Det tänker själva, gör sin riskkalkyl och fortsätter. Vilket är att pissa på precis hela ”jag-är-liten-rädd-och-det-är-synd-om-mig-snälla-ta-hand-om-mig-samhället” som så starka krafter under så lång til varit måna om att etablera. Civilkurage, alltså.
Jo, jag är medveten om att rökning är skadligt och att sjukdomsförloppet för den som drabbas av KOL eller lungcancer inte är så där direkt vansinnigt skitkul. Jag har sett det. Precis som allehanda annat elände man kan drabbas av under sitt liv av vad längd det än må få. Personligen tror jag att mycket av den mat vi köper och stoppar i oss är väl så farlig som rökning. Om man ser sjukvården som förgiftningsindustrins eftermarknad är ju skillnaden mariginell.
Det är farligt att leva - man kan dö.
Den blå lågan 2.0
Det blev så ohyggligt enkelt. Så lätt. Och det lätta, menade, luftigt jordnära gjorde att den blå lågan inte längre brände. Eller, snarare var det nog så att den införlivades i den flammande helheten.
Med frånfällen och förutsägbarheter som kanske inte riktigt gav den chansen att finnas till. Fel – snarare: Med omständigheter som gjorde att jag inte gav den möjligheten att kännas. För slockna kan den nog aldrig, det finns det många levande bevis för.
Jag trodde den krävde enslighet och frustration. Jag trodde att den bara kunde finnas om den inte fick finnas. Att den måste få vara källan till värme i den blinda ilskans onämnbart förbjudna och upproriska revansch.
Jag hade fel, skulle det visa sig. För lågan är tillbaka. Den brinner med vad som verkar vara samma kraft och intensitet. Den kräver inte längre något utan bidar sin tid som en ytterligare möjlig dimension på en fullkomlig helhet. Den vilar under en lucka i lyckans rum och äger rätten att visa sig när den vill.
Det var exakt så jag i mina mest utopiska drömmar ville ha det. Precis på just det sättet. Att få ha möjligheten att dela möjligheten med någon. Någon som är värdefull. Någon som förstår och känner likadant. Någon som gungar på samma rytm. Den taktfasta variationens cirkulära rytmik mitt i en ärlig trygghet.
Exakt och ut i varje minsta lilla skruvad och missanpassad detalj. Inget måste – inte alls på det sättet. Bara det att möjligheten till möjligheten bor här i var och en av oss men också i den del av oss som är gemensam.
Jag tappade andan inför insikten, eller kanske snarare inför påminnelsen om det från den absoluta grunden inmurade. Det var ju faktiskt just där det började. I kärnan av vad som ödet lät spinna till den underbaraste av helheter. Jag var i ögonblicket inte beredd; inte i vinkel. Men så kom luften åter. En het, fuktig luft. Och insikten om att jag fått exakt och precis vad jag önskat mig hela tiden växte ytterligare en decimeter. In i varje skälvande liten vanvettigt pirrande detalj.
Älskade underbara lilla fru. Älskade och fullkomliga liv.
Med frånfällen och förutsägbarheter som kanske inte riktigt gav den chansen att finnas till. Fel – snarare: Med omständigheter som gjorde att jag inte gav den möjligheten att kännas. För slockna kan den nog aldrig, det finns det många levande bevis för.
Jag trodde den krävde enslighet och frustration. Jag trodde att den bara kunde finnas om den inte fick finnas. Att den måste få vara källan till värme i den blinda ilskans onämnbart förbjudna och upproriska revansch.
Jag hade fel, skulle det visa sig. För lågan är tillbaka. Den brinner med vad som verkar vara samma kraft och intensitet. Den kräver inte längre något utan bidar sin tid som en ytterligare möjlig dimension på en fullkomlig helhet. Den vilar under en lucka i lyckans rum och äger rätten att visa sig när den vill.
Det var exakt så jag i mina mest utopiska drömmar ville ha det. Precis på just det sättet. Att få ha möjligheten att dela möjligheten med någon. Någon som är värdefull. Någon som förstår och känner likadant. Någon som gungar på samma rytm. Den taktfasta variationens cirkulära rytmik mitt i en ärlig trygghet.
Exakt och ut i varje minsta lilla skruvad och missanpassad detalj. Inget måste – inte alls på det sättet. Bara det att möjligheten till möjligheten bor här i var och en av oss men också i den del av oss som är gemensam.
Jag tappade andan inför insikten, eller kanske snarare inför påminnelsen om det från den absoluta grunden inmurade. Det var ju faktiskt just där det började. I kärnan av vad som ödet lät spinna till den underbaraste av helheter. Jag var i ögonblicket inte beredd; inte i vinkel. Men så kom luften åter. En het, fuktig luft. Och insikten om att jag fått exakt och precis vad jag önskat mig hela tiden växte ytterligare en decimeter. In i varje skälvande liten vanvettigt pirrande detalj.
Älskade underbara lilla fru. Älskade och fullkomliga liv.
Vid resans fortsatta mål
Vid resans mål, så att säga. Målet för en resa kan väl knappast vara något annat än den fysiska plats man befinner sig på när resan är över. Eller så utgörs målet av det tillstånd som infinner sig efter genomförd resa. Vilket ju är den icke-fysiska motsvarigheten till den fysiska slutdestinationen. Alltså en definition av resmålet som inbegriper det fysiska vid sidan av det mentala och för oss odefinierbara storheter som också uppfyllts av förflyttningens föränderlighet.
Hemmaplan bjuder dessutom på högst njutbara solchanser, dagen till ära.
Vad som slår mig är det ljuvliga i att komma hem. I den tillfredsställelse som bor i att återvända till den plats som växt samman med min egen varelse. Det må vara kallt och snöigt. Men här bor jag och här bor också de för mig mest betydelsefulla varelserna. Min fru, hennes lille rödhårige legoexpert. Hundar, katter, får och grisar. Här bor den återfödande tillfredsställelsen.
Jag kan inte annat än tappa andan inför den kontrast mitt nuvarande liv erbjuder i fråga om hemkomst vid återblick. Det ser faktiskt ut som om vad som var innan jag hittade hit var en enda lång resa. Det är två helt olika liv. Fullkomligt olika.
Det förefaller oändligt mycket rimligare att även vistelsen vid detta mål från en i nuläget osynlig aspekt utgör sträckan på en annan, parallell resa. Saker förändras – kanske mer på insidan. Det går ganska fort. Men det syns som sagt inte – för då skulle det inte kunna innebära en förändring.
Med de skiftande lågorna brinnande och det inte utan sina eggande villkor. Med dödsfall och återföreningar i bagaget. Med på nytt återfunna kopplingar till de man sannolikt tidigare delat detta med samt med energin ur den mark som bär allt dettas hemvist fortsätter äventyret. Äventyret, dess utmaningar och belöningar. Bäggedera rika och berikande. Bäggedera sinnligt utformade och krävande såväl tålamod som engagemang. Och just i och med det – krävande en hög numerär av krävande omprövningar av nödvändigheten hos vad som kan tyckas vara självklarheter.
Just inflödet av det som parkerats som omistligt för uppehället konstituerar den mest påfallande utmaningen. Inte i fråga om dess volym, utan i dess anspråk av tid. En mycket väl konstruerad utmaning och i skottlinjen från detta nu då de underliggande mekanismerna befinner sig i ett osedvanligt svängande tillstånd med avseende på dess avsättning och egentliga ändamål.
Vad som inte syns på ett plan kan ändå vara fortsättning av föränderlighetens båge i samband som hoppar in och ut ur synlighet.
Hemmaplan bjuder dessutom på högst njutbara solchanser, dagen till ära.
Vad som slår mig är det ljuvliga i att komma hem. I den tillfredsställelse som bor i att återvända till den plats som växt samman med min egen varelse. Det må vara kallt och snöigt. Men här bor jag och här bor också de för mig mest betydelsefulla varelserna. Min fru, hennes lille rödhårige legoexpert. Hundar, katter, får och grisar. Här bor den återfödande tillfredsställelsen.
Jag kan inte annat än tappa andan inför den kontrast mitt nuvarande liv erbjuder i fråga om hemkomst vid återblick. Det ser faktiskt ut som om vad som var innan jag hittade hit var en enda lång resa. Det är två helt olika liv. Fullkomligt olika.
Det förefaller oändligt mycket rimligare att även vistelsen vid detta mål från en i nuläget osynlig aspekt utgör sträckan på en annan, parallell resa. Saker förändras – kanske mer på insidan. Det går ganska fort. Men det syns som sagt inte – för då skulle det inte kunna innebära en förändring.
Med de skiftande lågorna brinnande och det inte utan sina eggande villkor. Med dödsfall och återföreningar i bagaget. Med på nytt återfunna kopplingar till de man sannolikt tidigare delat detta med samt med energin ur den mark som bär allt dettas hemvist fortsätter äventyret. Äventyret, dess utmaningar och belöningar. Bäggedera rika och berikande. Bäggedera sinnligt utformade och krävande såväl tålamod som engagemang. Och just i och med det – krävande en hög numerär av krävande omprövningar av nödvändigheten hos vad som kan tyckas vara självklarheter.
Just inflödet av det som parkerats som omistligt för uppehället konstituerar den mest påfallande utmaningen. Inte i fråga om dess volym, utan i dess anspråk av tid. En mycket väl konstruerad utmaning och i skottlinjen från detta nu då de underliggande mekanismerna befinner sig i ett osedvanligt svängande tillstånd med avseende på dess avsättning och egentliga ändamål.
Vad som inte syns på ett plan kan ändå vara fortsättning av föränderlighetens båge i samband som hoppar in och ut ur synlighet.
Ovanlig iakttagelse
Uppväxt inom F16:s övningsområde norr om Uppsala så är jaktplan ingen ovanlighet. Och som läsare av denna blogg ju känner till är inte heller omärkta plan av typen ”linjeflyg” inte heller något som höjer ögonbrynen hos undertecknad.
Men när två exemplar av den förra typen förefaller ge sig efter ett par exemplar av den senare typen i vad som inte såg ut att vara något annat än en markering eller rentav ett bortmotande - ja då blev det hela lite märkbart i alla fall. Strax därpå var himlen tom på ”linjeflyg” och har så varit timmarna sedan dess.
Alls ingen säker iakttagelse – alltför många möjligheter till misstolkning. Men skulle det vara korrekt uppfattat så är det en alldeles synnerligt lovande indikation. En indikation på att vissa saker står långt bättre till än vad man haft anledning att tro samt att uppvaknandet nått försvarliga höjder.
Men när två exemplar av den förra typen förefaller ge sig efter ett par exemplar av den senare typen i vad som inte såg ut att vara något annat än en markering eller rentav ett bortmotande - ja då blev det hela lite märkbart i alla fall. Strax därpå var himlen tom på ”linjeflyg” och har så varit timmarna sedan dess.
Alls ingen säker iakttagelse – alltför många möjligheter till misstolkning. Men skulle det vara korrekt uppfattat så är det en alldeles synnerligt lovande indikation. En indikation på att vissa saker står långt bättre till än vad man haft anledning att tro samt att uppvaknandet nått försvarliga höjder.
måndag 7 februari 2011
Zoom
Allt är en del av samma helhet. Vad som på håll är oerhört vackert kan på närmare håll förlora lite av sin skönhet. Men jag kan inte sluta titta. För sedan kommer skönheten åter. Som en vacker äng. De halvätna bladen på en blomma är en del av skönheten, dess ekosystem, även om de inte är vackra i sig själva. Och vidare - för just där - i det halvätna lövet - finns de oändligt vackra fraktaler som beskriver samma blads struktur. Dess uppkomst. Och dess mening.
Livet. Detta.
Skåpmat hösten 2009
Livet. Detta.
Skåpmat hösten 2009
söndag 6 februari 2011
Tömd. På tomhet
Ilska - en brunn att ösa ur. Förorättelse, otillfredsställelse, längtan bort och ett slags sorg. Bränslet som fick den blå, skapande lågan att brinna. Ångest, smärta, flykt.
Nu har brunnen sinat.
Då inser jag hur stor del av mig den utgjorde. Prestation. Skapande. Flackande. Saker som är en del av min identitet. Som med åren blivit jag. Och genom vilka min omgivning identifierat mig. Liksom jag själv.
Större än jag trodde. Måste bygga upp på nytt. Och utan brunnen finns stora hål att fylla. Inte därinne, där är hålen borta helt. Men på ytan.
Lära. Verka. Som en hel, i grunden tillfredsställd person.
Skåpmat, detta också.
Nu har brunnen sinat.
Då inser jag hur stor del av mig den utgjorde. Prestation. Skapande. Flackande. Saker som är en del av min identitet. Som med åren blivit jag. Och genom vilka min omgivning identifierat mig. Liksom jag själv.
Större än jag trodde. Måste bygga upp på nytt. Och utan brunnen finns stora hål att fylla. Inte därinne, där är hålen borta helt. Men på ytan.
Lära. Verka. Som en hel, i grunden tillfredsställd person.
Skåpmat, detta också.
lördag 5 februari 2011
Horizon
To no more hunt for the horizon,
to not be breathing out of reach.
Is to be here with that one person,
is to be both and part of each.
It does reward the restless past,
it turned around the searching light.
A satisfaction deep and vast,
to safely climp up any height.
When that one turmoil that was me,
now resting its most seeking eyes.
It might at times be clear to see,
what grows in other's inner lies.
Fiska
Sjön här hos oss. Med lika många öar som året har dagar. Med stränder som tar emot solens strålar och omvandlar dem till ett vackert band av reflektioner.
Med Gubbens båt kommer vi ut på den och kan fiska. Något jag inte gjort sedan jag var barn.
Istället har jag suttit på flygplan världen över och upplevt den där sensationen. Den av att göra något men ändå inte. Att vara del av ett skeende men inte behöva agera förrän något inträffar. Som att någon kommer med en bricka mat eller att turbulens föranleder fastspänning.
Att få sitta där. Hänga där. I ett slags viktlöst tillstånd utan krav har varit ett slags sinnets bränsle för mig.
Men nu finns exakt samma möjlighet här. En ynka kilometer bort. I vår sjö.
Skåpmat - sommaren 2009
Med Gubbens båt kommer vi ut på den och kan fiska. Något jag inte gjort sedan jag var barn.
Istället har jag suttit på flygplan världen över och upplevt den där sensationen. Den av att göra något men ändå inte. Att vara del av ett skeende men inte behöva agera förrän något inträffar. Som att någon kommer med en bricka mat eller att turbulens föranleder fastspänning.
Att få sitta där. Hänga där. I ett slags viktlöst tillstånd utan krav har varit ett slags sinnets bränsle för mig.
Men nu finns exakt samma möjlighet här. En ynka kilometer bort. I vår sjö.
Skåpmat - sommaren 2009
fredag 4 februari 2011
Enkelhetens ocean
Förunderligt.
Hur hon och jag, så enkelt, helt utan ansträngning harmonierar. Hur vi dras till samma platser, stämningar och uttryck. Får de som finns hos oss att känna sig trygga. Vandrar vidare på den slingriga stigen och väljer samma avtagsvägar utan att blinka.
Hur våra sinnen retas av samma intryck. Hur våra kroppar vill ta i varandra. Ovillkorligen förenas. Hur vår njutning kräver att få vara den gemensamma. Hur våra själar bildar något nytt - till fullkomligande av de bägge individerna. Och hur vi söker oss till samma platser. Ytor. Trots att vi tidigare levt så oerhört olika just i fråga om var.
Mitt liv har bestått av mycket jakt och lust. Ibland har jag jagat lusten och ibland har den jagat mig. Som för henne.
Men harmonin i det som händer nu har plöjt nya fåror. Kopplat samman hav av längtan, åtrå, lust, drömmar, uppriktighet och känsla till en enda ocean. En ocean av två.
På vilken vi seglar. Inget land i sikte trots att vi inte lämnar viken. Alls, sannolikt.
Skåpmat anno 2009
Hur hon och jag, så enkelt, helt utan ansträngning harmonierar. Hur vi dras till samma platser, stämningar och uttryck. Får de som finns hos oss att känna sig trygga. Vandrar vidare på den slingriga stigen och väljer samma avtagsvägar utan att blinka.
Hur våra sinnen retas av samma intryck. Hur våra kroppar vill ta i varandra. Ovillkorligen förenas. Hur vår njutning kräver att få vara den gemensamma. Hur våra själar bildar något nytt - till fullkomligande av de bägge individerna. Och hur vi söker oss till samma platser. Ytor. Trots att vi tidigare levt så oerhört olika just i fråga om var.
Mitt liv har bestått av mycket jakt och lust. Ibland har jag jagat lusten och ibland har den jagat mig. Som för henne.
Men harmonin i det som händer nu har plöjt nya fåror. Kopplat samman hav av längtan, åtrå, lust, drömmar, uppriktighet och känsla till en enda ocean. En ocean av två.
På vilken vi seglar. Inget land i sikte trots att vi inte lämnar viken. Alls, sannolikt.
Skåpmat anno 2009
Tydligt värre
Min fru frågade mig vad det var de höll på med i Egypten egentligen. Denna bild och rubrik svarade omedelbart på frågan:
Klartext från SvD.se
Det är naturligtvis ingen slump. Inte där. Inte dessförinnan. Och inte när det kommer till ett kvarter nära dig. Börjar närma sig. Den generella insiktströskeln är snart inte längre ett hinder.
Man bytte höns mot potatis. Och sedan potatis mot fläsk. Och fläsk mot utsäde. När man sedan började handla med grannbyarna blev det lite ohanterligt och man kom på idén att slå mynt av metall istället. Mynten blev för tunga så man tryckte sedlar. Då kidmappades sedlarna av ett litet gäng med härskarambitioner. Deras efterträdare har nu fört bedrägeriet över absurditetens krön så många gånger att de nog inte riktigt vet vart de ska ta vägen med all sin framgång.
När vi skådar bortom bedrägeriet kommer det mesta av det vi lärt oss vara meningsfullt att kännas meningslöst. Det kommer att bli ett hårt slag. Att de saker och upplevelser vi lärt oss sträva efter är fullkomligt värdelösa och delar i ett omsorgsfullt riggat spel för att hindra oss från att inse vad som egentligen äger väsentlighet.
Det blir platt fall. Sedan blir det desto bättre.
Klartext från SvD.se
Det är naturligtvis ingen slump. Inte där. Inte dessförinnan. Och inte när det kommer till ett kvarter nära dig. Börjar närma sig. Den generella insiktströskeln är snart inte längre ett hinder.
Man bytte höns mot potatis. Och sedan potatis mot fläsk. Och fläsk mot utsäde. När man sedan började handla med grannbyarna blev det lite ohanterligt och man kom på idén att slå mynt av metall istället. Mynten blev för tunga så man tryckte sedlar. Då kidmappades sedlarna av ett litet gäng med härskarambitioner. Deras efterträdare har nu fört bedrägeriet över absurditetens krön så många gånger att de nog inte riktigt vet vart de ska ta vägen med all sin framgång.
När vi skådar bortom bedrägeriet kommer det mesta av det vi lärt oss vara meningsfullt att kännas meningslöst. Det kommer att bli ett hårt slag. Att de saker och upplevelser vi lärt oss sträva efter är fullkomligt värdelösa och delar i ett omsorgsfullt riggat spel för att hindra oss från att inse vad som egentligen äger väsentlighet.
Det blir platt fall. Sedan blir det desto bättre.
Hos frisören
Frisören hade haft stället i ungefär åtta år. Hon jobbade tolv till fjorton timmar per dygn. Sju dagar i veckan. Med en två månaders bebis hemma. Oprutat tog hon 75 spänn för en klippning vilket säkerligen var hutlöst.
Jag frågade vad hon brukade göra på fritiden – resa, kanske? Varför inte åka till Europa och gå till frisören för omväxlings skull?
Jo, hon tyckte faktiskt att det var lite konstigt även om det var sällan någon frågade. Eller – konstigt och konstigt. Hon tyckte att det var hysteriskt roligt vid närmare eftertanke. Hur de som brukade komma till henne var där för att vila upp sig från sina slitsamma 40-timmarsveckor hemma i Europa.
Men, tillade hon – ni verkar faktiskt mer slitna än oss på något sätt, så det kanske stämmer. ”Maybe you hard working on inside in Europe. Maybe all snow and working on computers hard on inside? Maybe inside not very strong (skratt).” som on uttryckte saken.
Hm.
Jag frågade vad hon brukade göra på fritiden – resa, kanske? Varför inte åka till Europa och gå till frisören för omväxlings skull?
Jo, hon tyckte faktiskt att det var lite konstigt även om det var sällan någon frågade. Eller – konstigt och konstigt. Hon tyckte att det var hysteriskt roligt vid närmare eftertanke. Hur de som brukade komma till henne var där för att vila upp sig från sina slitsamma 40-timmarsveckor hemma i Europa.
Men, tillade hon – ni verkar faktiskt mer slitna än oss på något sätt, så det kanske stämmer. ”Maybe you hard working on inside in Europe. Maybe all snow and working on computers hard on inside? Maybe inside not very strong (skratt).” som on uttryckte saken.
Hm.
torsdag 3 februari 2011
Knutpunkt
Dessa platser som jag känner så väl och där jag ofta tyckt mig bo. Flygplatserna - knutpunkterna. Inte där resan börjar eller slutar, utan de man passerar på vägen. De som samlar människor och sedan slungar iväg dem. Hem eller bort. Till eller från.
På ytan bor här många stereotyper. Men tittar man en stund så är alla naturligtvis individer. Individer som kämpar olika mycket med att dölja just det. Såsom jag, affärsresenären.
Det timmar jag tillbringat med att iaktta människor på ställen som dessa går knappt att räkna. Det, samt fundera på vart jag ska åka härnäst. Lägga upp planer. Till och med fundera lite på hur jag skulle lösa det oöverstigliga. Fortsätta titta på människorna.
Ibland har jag samtalat med någon av dem. Och det visar sig ofta att de är ganska vilsna. Stolta, framgångsrika, men därunder vilsna. Jag minns särskilt en kvinna i min egen ålder för något år sedan i Tyskland.
Hon hade åkt till Düsseldorf för att laga sina tänder. Tänderna hade hon sabbat i en cykelolycka. Hon bodde egentligen i Wien tillsammans med sin man. Eller pojkvän, snarare. Med en hund. Som hon hittat. När hon kom hem från Afrika. Dit hon flytt. För att verkligheten skrämde henne. Att hon inte hade några barn. Eftersom hon inte vågade. Rubba relationen med sin pojkvän. Hemma igen. Flydde till cykel. På terrängbana utan skydd.
Men hon var glad att tänderna var trasiga. Hon var glad att få krångla sig med flyg till Düsseldorf och den mycket dyra tandspecialisten en gång i veckan. Det gav henne användning för de pengar hon tjänat. Det gav henne något att göra. Det fick henne att vistas i sin hemmiljö en stund till. På flygplatserna.
Hon fick asyl i viktlösheten. Ett alibi för att inte leva. En möjlighet att andas en stund. Uppskjuta. Avvakta. Gömma sig under något större.
Jag vet inte om hon talade sanning, men tänderna såg inget vidare ut så den biten var nog sann i alla fall. Troligen plockade hon ihop den historia hon ville berätta. Och hon dolde inte sin flykt så som de flesta gör. Kanske efter som hon var på upphällningen. Såg det absurda.
Vi hade den saken gemensamt hon och jag. Vi hade bägge fått slut på saker att gömma oss bakom. Det var nog dags att ta itu med någonting. Minns inte vad hon hette, men hoppas att även hon fått chansen att ta itu med sitt.
Att vistas här är väldigt annorlunda nu. Det kryper i kroppen. Jag vill härifrån. Jag vill hem. Eftersom jag har ett hem. Ett hem där jag trivs, lever och älskar. Fullt ut. Så har jag aldrig upplevt det tidigare. Jag längtar hem. Och detta är inte mitt hem. Jag har lämnat flyktinglägret.
Jag har alltid, alltid velat resa ensam. Har tyckt att sällskap, utom de flyktiga som jag själv valt, konstituerat ett inskränkande av min egen tid. Så är det inte heller längre. De flyktiga kontakterna har jag tappat intresset för. Och den egna tiden - den har jag inget behov av längre. Eller så har jag den ändå, fast tillsammans. Jo, snarare så.
Tanken på vad du - dig jag delar livet med - skulle säga om du var med mig här kittlar varmt i sinnet. Att dela iakttagelserna med dig. Bygga små historier utifrån dem. Kanske får vi tillfälle att prova någon gång. Det skulle sannolikt förändra dessa platser. Det blir om och när det blir. Men då blir det nog synnerligen underhållande.
Skåpmat från våren 2009
På ytan bor här många stereotyper. Men tittar man en stund så är alla naturligtvis individer. Individer som kämpar olika mycket med att dölja just det. Såsom jag, affärsresenären.
Det timmar jag tillbringat med att iaktta människor på ställen som dessa går knappt att räkna. Det, samt fundera på vart jag ska åka härnäst. Lägga upp planer. Till och med fundera lite på hur jag skulle lösa det oöverstigliga. Fortsätta titta på människorna.
Ibland har jag samtalat med någon av dem. Och det visar sig ofta att de är ganska vilsna. Stolta, framgångsrika, men därunder vilsna. Jag minns särskilt en kvinna i min egen ålder för något år sedan i Tyskland.
Hon hade åkt till Düsseldorf för att laga sina tänder. Tänderna hade hon sabbat i en cykelolycka. Hon bodde egentligen i Wien tillsammans med sin man. Eller pojkvän, snarare. Med en hund. Som hon hittat. När hon kom hem från Afrika. Dit hon flytt. För att verkligheten skrämde henne. Att hon inte hade några barn. Eftersom hon inte vågade. Rubba relationen med sin pojkvän. Hemma igen. Flydde till cykel. På terrängbana utan skydd.
Men hon var glad att tänderna var trasiga. Hon var glad att få krångla sig med flyg till Düsseldorf och den mycket dyra tandspecialisten en gång i veckan. Det gav henne användning för de pengar hon tjänat. Det gav henne något att göra. Det fick henne att vistas i sin hemmiljö en stund till. På flygplatserna.
Hon fick asyl i viktlösheten. Ett alibi för att inte leva. En möjlighet att andas en stund. Uppskjuta. Avvakta. Gömma sig under något större.
Jag vet inte om hon talade sanning, men tänderna såg inget vidare ut så den biten var nog sann i alla fall. Troligen plockade hon ihop den historia hon ville berätta. Och hon dolde inte sin flykt så som de flesta gör. Kanske efter som hon var på upphällningen. Såg det absurda.
Vi hade den saken gemensamt hon och jag. Vi hade bägge fått slut på saker att gömma oss bakom. Det var nog dags att ta itu med någonting. Minns inte vad hon hette, men hoppas att även hon fått chansen att ta itu med sitt.
Att vistas här är väldigt annorlunda nu. Det kryper i kroppen. Jag vill härifrån. Jag vill hem. Eftersom jag har ett hem. Ett hem där jag trivs, lever och älskar. Fullt ut. Så har jag aldrig upplevt det tidigare. Jag längtar hem. Och detta är inte mitt hem. Jag har lämnat flyktinglägret.
Jag har alltid, alltid velat resa ensam. Har tyckt att sällskap, utom de flyktiga som jag själv valt, konstituerat ett inskränkande av min egen tid. Så är det inte heller längre. De flyktiga kontakterna har jag tappat intresset för. Och den egna tiden - den har jag inget behov av längre. Eller så har jag den ändå, fast tillsammans. Jo, snarare så.
Tanken på vad du - dig jag delar livet med - skulle säga om du var med mig här kittlar varmt i sinnet. Att dela iakttagelserna med dig. Bygga små historier utifrån dem. Kanske får vi tillfälle att prova någon gång. Det skulle sannolikt förändra dessa platser. Det blir om och när det blir. Men då blir det nog synnerligen underhållande.
Skåpmat från våren 2009
Brilliant om rädsla, rådande distortion och uppvaknande
Huvudet på spiken av Carl Norberg. Går egentligen inte att beskriva helheten, upprinnelserna och möjligheterna på ett kärnfullt sätt bättre än så. Carl Norberg - KonkludeRing av sitt själv.
onsdag 2 februari 2011
Dubbelhet
Finns den inte där samtidigt?
Lyckan och insikten av gången olycklighet?
Blottar inte tillfredsställelsen också tidigare otillfredsställelse?
Som skrattet efter sorgen
Som värmen då smärtan gått över
Som luften efter regnet?
Detta var lite gammal skåpmat. Här finns en förklaring till du just matats med den.
Lyckan och insikten av gången olycklighet?
Blottar inte tillfredsställelsen också tidigare otillfredsställelse?
Som skrattet efter sorgen
Som värmen då smärtan gått över
Som luften efter regnet?
Detta var lite gammal skåpmat. Här finns en förklaring till du just matats med den.
Syn från vinkel
Så var man på besök i Buddha-land där den kontanta pengen regerar. Man kan inte förundras över hur saker och ting envisas med att fungera även där kontrollen över individen och dess legaliserande arm aldrig riktigt lyckats besegra synen på livet, risker och allting i allmänhet.
Hur allt vi i vår del av världen byggt upp för att slippa undan ansvar och samtidigt överlåta det i centraliserat makt och hur det utgår från en totalt förvittrad livsåskådning. Sådant tål alltid att tänka på. Och kanske kan det försvaras såsom varandes för var och ens bästa med en mycket fadd klang.
Men när man här – i en annan del av världen – möter de från den egna delen som under uppsluppna rop kastar av sig all sin inlärda trygghetstörst och kastar sig ut i floden av farlighet slår de ett gigantiskt hål i det i vår del av världen fastlagda trygghetspusslet. Dess bedrägliga och själsligt dekapiterande natur framstår med ytterligare tydlighet.
Jo, det ska erkännas – många är här för att njuta frukterna av sitt ekonomiska övertag. Och många av dessa pissar så att säga denna del av världens syn på livet rakt i själva ansiktet. Men eftersom denna del av världens syn är sådan som det är så ingår ju även det in denna del av världens syn på livet.
För vid dagens slut står det ändock klart. Man kan aldrig betala sig ur sin svinaktighet. Det är först när jag själv kan återbörda gesten och insatsen som jag kan ta emot utan att belasta mitt konto så att säga. Och nog så användbart inför vad vi som helhet står inför skulle jag tro.
Vi är uppväxta med maktens språk, suftandes på en våg av paniska beteenden och i vågskummet krönt av en manisk fiktiv snedfördelningsmekanism. Money - Mani. Vi har fått lära oss att livet är något som det med all sannolikhet inte är.
Det börjar emellertid likna en kollektiv vanföreställning enbart vidmakthållen av själva vanföreställarna men bland var och en som lagt ner skräckslagenheten besegrad av insikten om den egna suveräniteten. Det är där vi får nysta vidare.
Skoj!
Hur allt vi i vår del av världen byggt upp för att slippa undan ansvar och samtidigt överlåta det i centraliserat makt och hur det utgår från en totalt förvittrad livsåskådning. Sådant tål alltid att tänka på. Och kanske kan det försvaras såsom varandes för var och ens bästa med en mycket fadd klang.
Men när man här – i en annan del av världen – möter de från den egna delen som under uppsluppna rop kastar av sig all sin inlärda trygghetstörst och kastar sig ut i floden av farlighet slår de ett gigantiskt hål i det i vår del av världen fastlagda trygghetspusslet. Dess bedrägliga och själsligt dekapiterande natur framstår med ytterligare tydlighet.
Jo, det ska erkännas – många är här för att njuta frukterna av sitt ekonomiska övertag. Och många av dessa pissar så att säga denna del av världens syn på livet rakt i själva ansiktet. Men eftersom denna del av världens syn är sådan som det är så ingår ju även det in denna del av världens syn på livet.
För vid dagens slut står det ändock klart. Man kan aldrig betala sig ur sin svinaktighet. Det är först när jag själv kan återbörda gesten och insatsen som jag kan ta emot utan att belasta mitt konto så att säga. Och nog så användbart inför vad vi som helhet står inför skulle jag tro.
Vi är uppväxta med maktens språk, suftandes på en våg av paniska beteenden och i vågskummet krönt av en manisk fiktiv snedfördelningsmekanism. Money - Mani. Vi har fått lära oss att livet är något som det med all sannolikhet inte är.
Det börjar emellertid likna en kollektiv vanföreställning enbart vidmakthållen av själva vanföreställarna men bland var och en som lagt ner skräckslagenheten besegrad av insikten om den egna suveräniteten. Det är där vi får nysta vidare.
Skoj!
tisdag 1 februari 2011
Barnet och mamman
Alla barn är unika. Detta mer än andra.
Fantasin. Nyfikenheten. Tankarna. Närvaron. det förbehållslösa, vansinnigt medryckande skrattet.
Inifrån, naturligtvis. Gener och förutsättningar. Men avgörande. Centralt. Mamma.
Alla mammor är unika. Denna med än andra.
Hon är kärleksfull, stimulerande, närvarande, trygg, tålmodig, utmanande, ärlig och lite lat. Allt i en omöjlig men enastående kombination.
Hon gör det så enastående. Alldeles enastående.
Hon låter honom få den tid han behöver. Låter enkelt, men implicerar att livet levs så att detta är möjligt. Kompromisslöst.
Hon ser till att han gör själv. Istället för att göra åt honom utmanar och ifrågasätter hon. Språket regerar. Aldrig någonsin otåligt.
Hon blir aldrig, aldrig grinig. Ibland arg, vid tydliga överträdelser. Då visar hon det. Åtgärdar och pratar sedan ut om saken.
Hon är barn själv. Har inte förträngt barnets lust. Är med och intresserad. Nyfiken som han.
Hon orkar och hinner. Känner sina egna begränsningar och använder kännedomen till att inte bli den som inte hinner det viktigaste. Praktiskt som känslomässigt.
Hon är vansinnigt trygg och kärleksfull. Förbehållslöst. En röst som utstrålar kärlek. En famn som alltid har tid och är varm.
Tonen mellan honom och hans mamma. Den påminner inte om något annat. Den är paradisiskt vänlig, ärlig, kärleksfull och trygg. Från bägge hållen.
Om alla hade en sådan mamma skulle världen se annorlunda ut.
Då skulle vi leka hela dagarna. Slåss bara om vi tyckte det var roligt. Säga förlåt och kramas när någon gjort sig illa. Ogirigt dela med oss av maten. Ge ärligt beröm och ärlig kritik. Och kunna ta åt oss densamma. Med öppet sinne se vad saker och ting leder till. Och prata om vad vi skulle göra åt saken. För alla barnens bästa och inte bara mitt.
Världen skulle vara annorlunda. Helt klart.
Skåpmat från hösten 2008
Fantasin. Nyfikenheten. Tankarna. Närvaron. det förbehållslösa, vansinnigt medryckande skrattet.
Inifrån, naturligtvis. Gener och förutsättningar. Men avgörande. Centralt. Mamma.
Alla mammor är unika. Denna med än andra.
Hon är kärleksfull, stimulerande, närvarande, trygg, tålmodig, utmanande, ärlig och lite lat. Allt i en omöjlig men enastående kombination.
Hon gör det så enastående. Alldeles enastående.
Hon låter honom få den tid han behöver. Låter enkelt, men implicerar att livet levs så att detta är möjligt. Kompromisslöst.
Hon ser till att han gör själv. Istället för att göra åt honom utmanar och ifrågasätter hon. Språket regerar. Aldrig någonsin otåligt.
Hon blir aldrig, aldrig grinig. Ibland arg, vid tydliga överträdelser. Då visar hon det. Åtgärdar och pratar sedan ut om saken.
Hon är barn själv. Har inte förträngt barnets lust. Är med och intresserad. Nyfiken som han.
Hon orkar och hinner. Känner sina egna begränsningar och använder kännedomen till att inte bli den som inte hinner det viktigaste. Praktiskt som känslomässigt.
Hon är vansinnigt trygg och kärleksfull. Förbehållslöst. En röst som utstrålar kärlek. En famn som alltid har tid och är varm.
Tonen mellan honom och hans mamma. Den påminner inte om något annat. Den är paradisiskt vänlig, ärlig, kärleksfull och trygg. Från bägge hållen.
Om alla hade en sådan mamma skulle världen se annorlunda ut.
Då skulle vi leka hela dagarna. Slåss bara om vi tyckte det var roligt. Säga förlåt och kramas när någon gjort sig illa. Ogirigt dela med oss av maten. Ge ärligt beröm och ärlig kritik. Och kunna ta åt oss densamma. Med öppet sinne se vad saker och ting leder till. Och prata om vad vi skulle göra åt saken. För alla barnens bästa och inte bara mitt.
Världen skulle vara annorlunda. Helt klart.
Skåpmat från hösten 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)